I veckan ramlade jag på en ny persondatabas - denna gång hos MyHeritage.com. Det var ett vigselregister för New York City med över 6 miljoner poster. Förvånad och glad, för jag visste ju hur njugga och på alla sätt besvärliga myndigheterna i staden New York är visavi släktforskare, dök jag glatt in i denna nya resurs, och hittade bums flera spännande möjligheter. Om materialet skriver MyHeritage följande: Denna samling är ett index på över 3 miljoner äktenskapslicenser arkiverade hos New York City Clerk från de fem stadsdelarna från 1950 till 1995. Indexet innehåller förnamn och efternamn på både bruden och brudgummen, årtal samt samt licensnummer. Indexet tillhandahålls av Reclaim the Records.
Vad är då detta för något? Jag klickar mig vidare och hamnar till slut på följande hemsida: https://www.reclaimtherecords.org/ Det är med stigande förtjusning jag tar till mig gruppens presentation och programförklaring:
Reclaim the Records är en icke vinstdrivande grupp släktforskare, historiker och förespråkare av ett öppet samhälle med fri tillgång till information. Vi kräver att offentliga uppgifter också skall vara offentliga och därmed tillgängliga för allmänheten. Vi samlar in information om de register, databaser och annan potentiellt värdefull information som finns bevarad på mikrofilm eller på annat sätt, och ser till att applicera de lagar som finns för tillgång till sådan information, för att på så sätt återföra informationen till allmänheten. /Fritt översatt/
Hos många amerikanska myndigheter, liksom på många andra håll i världen (Tyskland, Finland, Storbritannien o.s.v.) har det blivit en sport att försvåra för människor att söka sina rötter och hitta sin släkt. Ibland finns det lagar som stödjer ett sådant beteende, Datenschutsgesetz i Tyskland t.ex, men ibland handlar det bara om en avog inställning och ett sätt att visa sin makt. Småpåvar finns det som bekant gott om, och många av dem tycks finna glädje i att trilskas och införa forskningshämmande restriktioner.
Det underbara med Reclaim the Records är, att gruppen inte nöjer sig med myndigheters summariska nej, utan verkligen går till botten med varje enskilt ärende. Kontrollerar vad lagen säger, hur man skall tolka den s.k. "Freedom of information act" och helt enkelt stämmer de myndigheter som av icke godtagbara skäl vägrar tillgång till sina databaser och register. I flera fall, t.ex. vigselregistret i New York, har man redan vunnit och lyckats få tillgång till de åtrådda mikrofilmerna, som sedan digitaliserats och indexerats. I andra fall pågår den juridiska processen och det är bara att hålla tummarna för gruppens uthållighet och envishet.
Här i Sverige är vi väl hyfsat förskonade från just denna typ av arkivarrogans. Vi har ju vår offentlighetsprincip att falla tillbaka på, och det mesta av den information vi släktforskare söker är skapligt tillgänglig hos oss. Likaså i våra grannländer Danmark och Norge, där det t.o.m. kan sägas vara ännu bättre tillgång till vissa betydelsefulla serier, kyrkoböcker t.ex. där man har en generösare tidsgräns för vad som får visas online. Gratis dessutom! Värre är det för våra systrar och bröder i Finland, som drabbats av förfärliga restriktioner, mycket atypiska för det i övrigt öppna finska samhället. En finsk Reclaim the Records - VALLATA ARKISTOT - kan där sägas vara av nöden.
Genom tiderna har vi dock även i Sverige haft bekymmer med svenska arkivkoryféer. Jag minns hur knepigt det var när vi för 15 år sedan skulle dra igång NAMN ÅT DE DÖDA - exceperingsfasen inför SVERIGES DÖDBOK. Då skrek många arkivarier i högan sky om hur på alla sätt olämpligt och otillständigt detta kompletteringsprojekt var. Trots att det på intet sätt inkräktade på privatlivets helgd eller sekretessreglernas andemening. Projektledningen och jag själv fick gnugga geniknölarna för att hitta alternativa källor där motståndet blev allt för svårt.
Jag tänker också på Sveriges befolkning 1990, som Sveriges Släktforskarförbund efter de två lyckosamma produktionerna 1970 och 1980 ville försöka få till. Riksarkivet, eller var det kanske bara Riksarkivarien, satte ned foten och förvägrade oss tillgång till basmaterialet. Detta trots att själva informationen inte på något sätt kunde sägas vara sekretessbelagd eller integritetskränkande. Eter några år ändrade sig Riksarkivet plötsligt, kanske för att man själv ville tjäna pengar på 1990, varvid de tidigare så starka motiven för avslag bleknade.
Det jag tänker mest på är emellertid tidningar.kb.se, Kungliga Bibliotekets förnämliga sajt för digitala tidningar, som till stora delar förvaras bakom lås och bom. Efter decennier av långbänkar och utredningar hålls fortfarande allt material efter 1900 "hemligt" och kan endast studeras på plats, d.v.s. i Stockholm under bibliotekets begränsade öppettider. Skyller gör man på UPPHOVSRÄTTEN, enkannerligen fotografernas, som alltså fortsatt tillåts blockera allmänhetens tillgång till denna kulturskatt, vars digitalisering bekostats med skattemedel. Detta är naturligtvis på alla vis oacceptabelt. I andra länder, t.ex. i USA och Australien, har det gått finfint att lägga ut alla digitala tidningar på nätet, men inte i Konungariket Sverige. Jag tror att historiker och släktforskare behöver samla ihop sig till ett betydande lobbyarbete i detta milt sagt sega ärende. Helt enkelt ifrågasätta tillämpningen av Upphovsrättslagen ock kräva att alla tidningar släpps fria.