Att sona sitt brott

Den senaste tiden har jag stött på väldigt många avrättningar i kyrkböckerna, liksom de oftast fasansfulla brott som lett till galgbacken. Min första åtgärd är alltid densamma: att gå till Rötters Faktabanken och sedan databasen för Avrättade för att kontrollera om avrättningen redan finns inlagd där. Om inte så skriver jag förstås in notisen i den interaktiva databasen där det i nuläget finns 898 registrerade poster. Databasen är upplagd landskapsvis och att forskare i vissa landsändar varit flitigare att registrera visas inte minst genom att Gotland med sin relativt begränsade folkmängd ståtar med 70 avrättade medan Närke har 15 registrerade poster och Östergötland 45. Mitt eget Södermanland har i nuläget 42 registrerade avrättningar. En snabb koll visar att jag registrerat 9 av dem, men jag insåg nu att de båda avrättningar som berör min egen släkt inte är inlagda. I min antavla finns både en mördare, som jag bloggade om i Förödande första fyllor, och ett par mordoffer. Ramund Olofsson i Tuddetorp, Tunaberg, som 1681 oförskyllt blev så illa slagen att han strax efter slagsmålet avled samt Brita Jonsdotter i Sätter, Runtuna som blev yxmördad av en rånlysten återfallsförbrytare. Den brottsutredningen, som jag bloggade om i fjol i Mordutredning anno 1710, är en detektivhistoria i miniformat där mördaren avslöjades genom de föremål han efterlämnat på brottsplatsen.      

För någon vecka sedan gjorde jag en släktutredning och hamnade då i ett sorgligt familjedrama. Fadern hade först slagit sin 13-årige son i nacken med en yxa och anföll sedan den arme pojken med en kniv. Föga överraskande dömdes han till döden för dådet, och anges i Runtunas dödbok ha mist högra handen innan han halshöggs och steglades på galgberget vid Nyköping. Enligt en karta från 1670 låg galgberget strax norr om Rosenkälla vid vägen mot Sjösa. Undrar just hur många Nyköpingsbor som skulle kunna peka ut var galgberget låg...

b2ap3_thumbnail_Skarprttarbila.jpgb2ap3_thumbnail_Skarprttarbila.jpg

Denna skarprättarbila användes sista gången 1845 9/4 vid avrättningen av Långlars Olof Hansson. Foto Sören Hallgren, Nordiska muséet.

För några år sedan utforskade jag en ingift nära släktings rötter och hoppade till när jag tagit mig till 1800-talets mitt. Hennes anfader Långlars Olof Hansson är den man i min egen databas som jag minst av allt skulle vilja träffa.
Utdraget ur husförhörslängden nedan berättar skelettet i den förfärliga historien:
Inst[ällt] för Kyrkoråd för
oenighet med Hu[strun] 1841 26/12
Mördat Hustrun
Halshuggen 1845 9/3
Den sista siffran är suddig och i dödboken, Rättvik, F:14, framgår att han avrättades 9 april. 

b2ap3_thumbnail_Bingsj-Ddran-AI-1-1837-1846-Bild-5-sid-1x.jpgb2ap3_thumbnail_Bingsj-Ddran-AI-1-1837-1846-Bild-5-sid-1x.jpg

Bingsjö-Dådran, AI:1 [1837- 46] sid 1. Bild från ArkivDigital

Olof Hansson var 19 år gammal när han 1822 gifte sig med den 37-åriga änkan Lisbeth Eriksdotter i Bingsjö. De fick fyra barn, tre döttrar och en son, innan Lisbeth dog i nervfeber 1838. Efter tio månaders änkestånd gifte den nu 35-årige Olof om sig med den 29-åriga änkan Anna Eriksdotter som förde med sig en liten son från sitt första gifte. Olof hade under sin tid som änkling hunnit med att uppvaktat en annan kvinna, men trots att hon berättade för honom att hon väntade barn, valde han att gifta sig med Anna som vid vigseln var gravid i femte månaden. Olofs försmådda flamma såg ingen annan utväg än att döda sitt nyfödda barn och dömdes för barnamord. Olof Hansson menade att Anna bar skulden till att det utomäktenskapliga barnet dött och hämnades genom att förgifta sin sjuårige styvson. Underligt nog fick han inget straff för detta mord.
Mindre än en månad efter födelsen av makarnas tredje barn, dottern Katarina, högg Olof huvudet av sin sannolikt sovande hustru. Sedan vandrade han över till grannen och bad att få låna ved så att han kunde bränna upp liket. Det var det sista han sade innan han klev upp på stupstocken tre år senare. Han hade tigit sig igenom flera rättegångar och fortsatt sin självvalda tystnad under tiden i häktet. Hans sista ord efter denna långa tid i tysthet var att förkunna att han ansåg sig ha handlat helt rätt och riktigt. Den åsikten är och var han nog ganska ensam om. 

 

 

Läs mer:
Ambrius, Jonny, Att dömas till döden. Tortyr, kroppsstraff och avrättningar genom historien, 1996
Ljungström. Jan G., Skarprättare, bödel och mästerman, 1996.
Sörmlands Museum, Döden längs vägen. http://www.sormlandsmuseum.se/Sormlandsmuseum/Kulturmiljo/kulturmiljonytt/Doden-langs-vagen/
×
Håll dig informerad

När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.

Finklädda men okända
Hjältegravar

Relaterade inlägg

 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Redan registrerad? Logga in här
Gäst
19 april 2024

Captcha bild