Farfar, om jag får be!

I förrgår åkte vi för att hälsa på vårt alldeles nyfödda femte barnbarn, en liten gosse som kanske får heta Isak. Barnbarn utgör ju som alla vet "livets efterrätt", ett aningen slitet uttryck som dock relativt väl beskriver det paket av svindlande lycka, överflödande kärlek och ångestliknande oro, som drabbar varje nybliven far- eller morförälder. 

Far- och morförälder - det var just detta. Till lille Isak är jag således, och för första gången, FARFAR. Till hans lilla kusin på samma bild är jag i stället MORFAR. Vårt rika svenska språk tillåter oss alltså att enkelt och i ett slag beskriva släktskapsförhållanden - en möjlighet som saknas i många andra språk, särskilt i de stora världsspråken, engelska, tyska, franska, italienska, spanska, portugisiska, ryska, japanska och kinesiska. Det isländska språket brukar sägas vara rikt på släktskapsord, men inte heller där hittar jag någon som helst distinktion mellan farfar och morfar etc. i alla fall inte i Google Translate ...

Man skulle kunna befara att den allmänna anglifieringen av vårt språk snart kommer att kunna knuffa undan farfar och morfar till förmån för något i stil med grandpa eller grampa. Men så icke. Farfar och morfar håller stånd och förefaller dessutom vinna terräng. I umgänget med danska och norska vänner tycker jag mig på senare år ha anat spridda försök till att börja använda farfar och morfar, snarare än bedstefar/bestefar, som är de korrekta termerna. Förmodligen är det väl svenskan som "spiller över", när vi nu för en gångs skull har ett överlägset koncept. 

Hur gör man då i alla de länder där man saknar förklarande släktskapsord? I den engelskspråkiga världen krånglar man till det med "He is my paternal grandfather" eller kanske "He is my grandfather on my father's side". I familjekretsen uppfinner man i stället nya ord för att skilja geronterna åt. Ofta är det mormor och morfar som har första tjing på "gramma and grampa" medan farmor och farfar får heta "Pops and Mimmo" eller något i den stilen. Mina släktingar i Texas berättade med stolthet att deras barnbarn döpt om dem till "Boppy and Bammi" medan några unga släktingar i Connecticut med en geografisk knorr kallade sin svenska mormor "Mommo Osby".

b2ap3_thumbnail_Boppy-and-Bammi.jpg

I mitten, Moffa och Mommo Osby, ytterst, Bammi and Boppy, 1972.

Svenskan har också andra utmärkta ord, som fler språk borde ta till sig:

Faster - farbror

Moster - morbror

Systerson - systerdotter

Brorson - brorsdotter

Syssling

Brylling

Pyssling

Måg

Det sistnämnda är en lustig variant, som saknar en feminin motsvarighet. "Svärdotter" ropar ni kanske, men det ordet står ju emot "Svärson". "Sonakvinna" är väl det närmaste vi kommer. I gamla bouppteckningar och domböcker talas det ofta om "syskonebarn", vilket vi idag lätt misstolkar. På den tiden avsåg begreppet "barn till syskon" - d.v.s. kusiner. 

Om vi finge önska oss ännu fler släktskapsord, vilka relationer skulle dessa i så fall beskriva. Jag har några förslag:

GIFTASFASTER och GIFTASFARBROR, respektive GIFTASMOSTER och GIFTASMORBROR, alltså ingifta personer som i kraft av sin partner har blivit "släkt" med oss. Dessa fyra ord är redan hyfsat etablerade, så varför inte permanenta dem.

GAMMELFARFAR etc. Inte bra. Varför inte köra med farfars far eller morfars mor. "Gammel" är otydligt och skapar förvirring kring om den äldre personen verkligen är "Gammelfarfar" eller "Gammelmorfar".

SAMBO är ett idag helt etablerat begrepp. Men hur är det med sambons föräldrar? Är dessa verkligen mina svärföräldrar, och är min sambos bröder och systrar mina svågrar och svägerskor? Det beror kanske på hur väletablerad relationen är, men de flesta skulle nog svara ja på den frågan. På engelska heter företeelsen "Common-law marriage", som verkligen låter antikverat, liksom vi en gång i tiden talade om "Stockholms-äktenskap". 

STYVFAR, STYVMOR och STYVBARN liksom SAMMANBRAGTA SYSKON har verkligen en dålig klang omkring sig. BONUSBARN och BONUSFÖRÄLDRAR låter betydlig trevligare och borde kanske permanentas, varefter BONUSSYSKON, BONUSBARNBARN och BONUSMORMOR naturligt faller på plats.

Så några små knäckfrågor:

Vad kallar man sin mammas tidigare exmake? Är han min "styvfar" trots att vi aldrig har bott i samma hus? 

Och vad händer när min mor gifter om sig på gamla dar... Är den nye maken också min styvfar, trots att jag själv kanske är 50 år gammal med flint och käpp när han kommer in i bilden?

Är en tidigare sambo också att betrakta som exman eller exfru? Eller är hen bara mitt EX?

Hur beskriver man anförlust i löpande tal? Min mormors kusin t.ex. Är hon något till mig? "Gammelkusin"? Här har engelska språket ett krångligt system med "removed" (avlägsnad), som de flesta amerikaner själva går bet på. Min mormors kusin är således "My first cousin, twice removed". Kan man kanske tänka sig "2-stegskusin" eller "3-stegskusin"? Eller, varför inte, "hoppkusiner"?

Tillgången på alla dessa svenska släktskapsbegrepp är en unik språklig rikedom, väl värd att vårda och bevara,

menar

FARFAR