Förr i tiden fanns det många regler, både kyrkliga och civila, som kunde utgöra hinder för äktenskap.
Den Romerska rätten var så omfattande och så rigorös, att det ibland kunde vara svårt för en ung människa att hitta någon att gifta sig med. Den förbjöd äktenskap inte bara mellan dem, som var släkt i rätt upp- och nedstigande led, utan också mellan sidosläkt till och med sjätte led. Man kunde få dispens av påven, men bestämmelserna medförde så stora besvär att kyrkan till sist var tvungen att backa och inskränka de förbjudna ledens antal.
Den Lutherska rätten, som infördes i samband med reformation, innebar ytterligare lättnader. Äktenskap förbjöds mellan anförvanter i rätt upp- och nedstigande släktskap, mellan syskon och mellan syskonbarn (= kusiner), men vid övriga fall av sidosläktskap endast när den ena parten stod närmare den för bägge gemensamma stammen än den andra (till exempel systerdotter och morbroder), i vilket fall dock dispens kunde ges. Att kusingiften under vissa tider var förbjudna i vårt land har många släktforskare kunna erfara, men också att det var tämligen lätt att få dispens.
I senaste numret av Släkthistoriskt Forum medverkar jag med en artikel som fått det lite lustiga namnet Kunglig Ping-Pong. Den handlar om alla de giftermål som ägt rum mellan besläktade prinsar och prinsessor i Norden, inte minst då kusiner. Värre än detta är dock de osannolikt många fall inom Europas furstehus, där prinsessor skamlöst gifts bort med en morbror eller farbror. Särskilt vanlig har denna för moderna människor motbjudande företeelse varit i Spanien, Portugal och Italien, vilket är anmärkningsvärt eftersom det här handlar om ärkekatolska länder, som inte i samma utsträckning som i norra Europa mildrat de gamla romerska lagarna. Men Påven kunde som sagt ge dispens, och det gjorde han tydligen flitigt, särskilt när det handlade om de kungliga, som han väl behövde hålla sig väl med …
Värd att nämna är t.ex. Kung Fernando VII av Spanien (1784-1833) som, trots att han inte blev så gammal, hann gifta sig fyra gånger. Hans första hustru var kusin med honom, medan fruarna nummer två och fyra var hans systerdöttrar. En annan spansk kung, Amadeo av Savoyen (1845-1890), gifte sig så sent som 1888 med sin systerdotter, Prinsessan Letizia Bonaparte, och detta t.o.m. utan Påvlig dispens.
I den protestantiska sfären var denna typ av giftermål särskilt vanliga inom huset Schwarzburg, men förekommer även i Hessen-Homburg, Preussen och Sachsen-Coburg och Gotha. I det senare fallet var det Hertig Ernst I (1784-1844), som efter skilsmässan från sin första hustru, Louise av Sachsen-Gotha, gifte om sig med sin systerdotter, Marie av Württemberg. Ernst och Louise var f.ö. föräldrar till den mycket berömde Prins Albert, som gifte sig med sin kusin, England drottning Victoria.
Prinsessan Sophia av Sverige och hennes make och gammelfarbror, Storhertig Leopold I av Baden.
Ett unikt fall inbegriper faktiskt vår förra svenska dynasti; År 1819 gifter sig Prinsessan Sophia av Sverige (1801-1865) – dotter till den avsatte Gustav IV Adolf – med sin farfars halvbror (!), den blivande storhertigen Leopold av Baden (1790-1852). Leopold tillhörde en morganatisk gren av huset Baden som, när det stod klart att huvudgrenen stod i begrepp att dö ut, upphöjdes till prinsar med arvsrätt till tronen. För att skänka ytterligare legitimitet åt den nya släktgrenen ansågs det vist att gifta bort tronföljaren med en ättling till den ursprungliga familjen. Prinsessan Sophias mor var Prinsessan Frederika Dorothea Wilhelmina av Baden. Just det, det var från henne som de tre nya Norrlandssocknarna fick sina namn i början av 1800-talet. Att hon faktiskt var brorsdotter till Leopold, och Sophia därmed brorsdotterdotter, sågs uppenbarligen inte som något hinder för äktenskap.
Den mycket unge Dom José de Braganza, Prins av Beira och Brasilien, och hans moster, kusin och hustru, Prinsessan Maria Benedita.
Worst case scenario har vi annars i Portugal. Där gifter sig 1760 den blivande drottningen Maria I (1734-1816) med sin farbror, Kung Pedro III (1717-1786), som sedan regerar tillsammans med sin hustru och systerdotter. Deras äldste son, Infante Dom José de Braganza, Prins av Beira och av Brasilien (1761-1788), tvingas vid 15 års ålder gifta sig med sin mors syster, som också är hans kusin, Prinsessan Maria Benedita av Portugal (1746-1829), då dubbelt så gammal som sin brudgum och systerson.
Kära moster!
Genetiskt sett är kusingiften och giften mellan morbröder och systerdöttrar ingen höjdare. Maria Benedita fick missfall två gånger, vilket kanske var tur. Med en så liten genetisk pool bakom sig hade risken säkert varit överhängande att dessa barn fötts med grava handikapp.
I de nu regerande dynastierna är det bara en person, om vilken det kan sägas att hans föräldrar kanske inte borde ha gift sig p.g.a. för nära släktskap; Kung Harald av Norge. Hans föräldrar, Kung Olav V och Prinsessan Märtha av Sverige var kusiner. Det var också Olavs föräldrar, Haakon VII och Drottning Maud, liksom Mauds farmor och farfar (Victoria och Albert). Vidare var Märthas mor Ingeborg och hennes bror Haakon barn till Frederik VIII av Danmark och Prinsessan Lovisa av Sverige, som var dotter till Kung Karl XV. Lovisa var således kusin till Prins Carl, som också blev hennes måg – d.v.s. ett fall av anförskjutning. Hänger ni med?
Kung Harald verkar dock vara frisk och kry, liksom hans kollegor i Sverige, Danmark, England och Spanien, som alla är resultatet av många generationer av kunglig Ping-Pong.
Lästips: Dear Uncle - Incestuous Royal Marriages av Ted Rosvall i ROYALTY DIGEST QUARTERLY 1/2015 sid 54
http://www.royalbooks.se/produkt/99/12015.html