Förliks, kusiner ...

Under mina "släktforskningsturnéer", både här i USA och därhemma, råkar jag understundom på splittrade familjer, släkter där man inte umgås, inte träffas eller ens talar med varandra. I bakgrunden ligger ofta någon gammal konflikt och pyr, kanske obearbetade händelser i samband med ett dödsfall eller något arvsbråk inom familjen. Men det kan också handla om löjligt små oförrätter, verkliga eller upplevda, som tiden för länge sedan borde ha kunnat sudda ut och som inte ens kombattanterna själva riktigt minns omständigheterna kring.

Jag minns min allra första USA-resa. Året var 1972 och jag var tjugo år gammal och fjunig. Några år tidigare hade jag lyckats lokalisera min farmors kusiner Oswald och Ivan, två bröder i 80-årsåldern födda i Osby socken i norra Skåne 1886 respektive 1887. År 1890 emigrerade familjen till Chicago, där båda föräldrarna efter bara några år avled. Barnen, som hamnat på barnhem, hämtades hem till mostrarna i Osby, där de fick växa upp. Snart nog, när de hunnit bli 16-17 år, emigrerade de emellertid på nytt, denna gång till Spokane i delstaten Washington. På min rundresa kom jag först till Kalifornien och Uncle Oswald (det förekommer en sådan i flera av Roald Dahls häftiga noveller - ingenting för konfirmander), som var bosatt i San Clemente.

b2ap3_thumbnail_Roald.jpgb2ap3_thumbnail_Roald.jpg

Min Uncle Oswald var vid det här laget en mycket gammal man, 86 år fyllda, mager och sjuklig. Men skarp, mycket skarp, envis och obändig. På god engelska, med stark skånsk intonation, predikade han under några timmar för mig om livet och världen och kom med de mest förbluffande och kategoriska påståenden. Turligt nog var mina engelskkunskaper vid denna tid begränsade, varför jag inte kunde gå i svaromål. Han hade åsikter om det mesta, politik, religion, ekonomi, mexikaner, svarta, socialister o.s.v. Allra sämst tålde han läkare och judar. Dessa hade, dundrade han, förstört hans liv. Tragedin i hans tillvaro var att hans enda dotter, hans ögonsten, hade råkat gifta sig med en judisk läkare ... Detta skedde 1946 och sedan dess hade han aldrig mer träffat henne eller det enda barnbarnet. Det ligger något storslaget och samtidigt förfärligt i en sådan konsekvent hållning. En sorts hatfull uthållighet, som naturligtvis i första hand drabbade honom själv.

b2ap3_thumbnail_Oswald-old.jpgb2ap3_thumbnail_Oswald-old.jpg

Min Uncle Oswald

Strax innan jag skulle lämna honom, frågade han mig vart jag var på väg härnäst? Spokane, svarade jag, jag skall träffa din bror Ivan. WHAAAT??? skrek morbror Oswald, gör inte det för Guds skull! Han är en riktig skitstövel och lögnare. A real scumbag! Honom vill du inte träffa. Hör vad jag säger ...!

Väl framme i Spokane någon vecka senare tog jag givetvis ändå kontakt med morbror Ivan och fick träffa både honom, hans norska fru Amy och deras två söner. Förtjusande människor, mysiga, generösa och mycket intresserade av mig och min forskning. Det bjöds på lunch, sightseeing, hembakad tårta och mycket annat. Strax innan det var dags för mig att tacka och ta farväl vände sig Ivan, 85, emot mig och frågade: Så var har du tidigare varit på denna resa. San Clemente, svarade jag. Jag har träffat din bror Oswald. Morbror Ivan blev mörkröd i ansiktet och muttrade: Det kunde du gott ha låtit bli! Han är förfärlig. A real devil! Det visade sig att bröderna inte träffat varandra på över 40 år, och någon förlikning kring vad det nu kunde vara som orsakat deras ömsesidiga ogillande, för att inte säga hat, hade givetvis aldrig kommit på tal ...

Det är dessa livslånga avståndstaganden, som gör mig fundersam. Visst kan man ibland bli ovänner, även inom en familj eller släkt, men nog går det för det mesta att lappa och laga. Det finns ju så mycket som borde förena och ena. Hos somliga tycks det emellertid vara viktigare att till varje pris "hålla ställningarna" och elda på under pannloberna. Gud förbjude att vaksamheten kring ens vrede och harm skulle tillåtas avta ...

När jag möter mina släktingar här i USA är detta fenomen allt för ofta närvarande. Man talar inte med ett eller flera syskon, man har ingen aning om var kusinerna befinner sig, inte sedan det där stora grälet i samband med moster Irmas död. Han eller hon är "weird" eller "crazy" och "we don't want to have anything to do with them. .." Hur hanterar man som gästande släkting dessa motsättningar? Blir det inte pinsamt när livslånga schismer och småaktig grälsjuka kommer i dagen? Jovisst blir det det. Själv låtsas jag som det regnar, försöker att prata förbi tiraderna och snabbt komma in på andra, mer uppbyggliga ämnen. Det brukar lyckas. Framför allt gäller det att inte ta ställning, inte välja sida. 

b2ap3_thumbnail_isbrytare-1220x845.jpgb2ap3_thumbnail_isbrytare-1220x845.jpg

Understundom har det hänt, rätt ofta faktiskt, att jag har fått agera "isbrytare" i några av dessa kylslagna relationer. Förmått mina värdar att för min skull, eftersom jag behöver få fram värdefull information eller kanske få tillgång till gamla rara fotografier, faktiskt ringa upp den där brodern eller kusinen de inte talat med på decennier. Vid några tillfällen har jag, som den fredsstiftare jag är, lyckats provocera fram ett eller flera sammanträffanden, som givetvis börjar under permafrost men som under samtalets och kanske bildspelets och släkthistoriernas gång så småningom brukar tina till rimliga temperaturer. Då känner jag mig som en riktigt god människa.

Släktforskning förenar!

Förliks, kusiner!

×
Håll dig informerad

När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.

Plötsligt händer det!
Man skall inte kasta sten ...
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Redan registrerad? Logga in här
Gäst
28 mars 2024

Captcha bild