Graven den var tom ...

Jag jobbar på kyrkogårdsförvaltningen i en landsortsförsamling med 7 kyrkogårdar. Jag är relativt ny på mitt arbete (och ny som släktforskare) och för drygt ett år sedan gick jag igenom alla kyrkböcker (fysiska böcker; vi håller på och digitalisera gravbokföringen) och kollade upp gravrättsinnehavare. Jag kollade mot upplysning.nu och Sveriges dödbok. Detta resulterade i att jag satt med c:a 500 gravar som jag inte visste vem som var gravrättsinnehavare till. På många av dem hade gravrätten gått ut, många för länge sedan, de äldsta hade gått ut för så länge sedan som mitten av 70-talet, men stenarna stod kvar.Jag kollade vad lagstiftningen säger och vad vår organisation rekommenderar. Jag köpte hem skyltar och satte upp på alla dessa gravar med texten att vi ville att alla som visste något om graven skulle kontakta oss. Jag valde medvetet inte skylten som enbart vänder sig till gravrättsinnehavaren. Rekommendationen säger att man ska låta skylten stå över "två Alla Helgona och två Mors dag". Man ska också annonsera i lokalpressen att man söker gravrättsinnehavare och uppmana folk att ta en promenad på kyrkogården. Bär detta inte frukt är det OK att ta bort graven.Det ringde en del som hade uppgifter att lämna. Men de flesta gravarna hörde jag inget om. Det har tyvärr visat sig att många inte hör av sig trots att de har information. Vi ser att gravar med skylt smyckas och trots det ringer ingen. Nån gång har en kyrkvaktmästare "tagit nån på bar gärning" och deras förklaring är att de inte är släkt så de vill inte lägga sig i. Men det är just det vi vill att de ska göra!Så kom släktforskardagarna i Nyköping och där köpte jag på mig alla "Sveriges befolkning ....", jag passade på att installera betaversionen av Arkiv Digital med Sveriges befolkning 1950. I våras kom dessutom ett nytt verktyg för oss som jobbar inom kyrkan, en specialversion av SPAR där vi kan se familjebild. Visserligen hade vi kunnat ha ett vanlig abonnemang på SPAR, men det är väldigt dyrt att söka där, varje slagning kostar 10-tals kronor. Nu kostar denna specialversion, kallad KyrkSPAR, endast några ören per slagning. Nackdelen med SPAR är att familjebild inte syns på de som dött före c:a 2005.Med dessa nya verktyg satte jag mig och gick igenom gravböckerna igen. Nu började ett digert men spännande arbete! Är man intresserad av släktforskning är det enbart ett sant nöje! Det blir att lägga ett pussel, att kombinera alla dessa sökverktyg. Nu kunde jag lösa merparten av dessa mysterier. Jag sitter nu med en handfull gravar som jag får fortsätta skylta, alla andra har jag lokaliserat släktingar till, eller lyckats verifiera att det inte finns några efterlevande till. Dessutom har jag bett hembygdsföreningarna att kolla om det är några gravstenar som bör bevaras trots att det inte står några intressanta upplysningar på själva stenen. Det kan ju dölja sig en lokal profil bakom en anonym gravsten.Vi administratörer inom kyrkan samlas regelbundet för att få information om nyheter och byta erfarenheter. Till våren ska jag på denna träff i vårt stift göra en sammanställning av vilka verktyg man kan använda och hur. De ska alltså få sig en dos släktforskningsundervisning! :-D För en kyrkogårdsförvaltning är det en liten summa att köpa alla skivor och ha abonnemang på AD.Det finns tyvärr ett svart hål i denna kedja av verktyg och det är första halvan av 1930-1940-talen. Där trillar man ofta mellan de sista tillgängliga födelseböckerna och Sveriges befolkning 1950. Där kan man tappa tråden ibland. Nån som föddes efter sista födelseboken som finns online och han flytta hemmifrån innan befolkningsräkningen 1950, men de flesta går att lösa om man bara är lite kreativ!

Sorgligt, men mitt i bedrövelsen så kan jag berätta om att det finns tvärtomupplevelser. Jag sökte efter min farfars syskons grav, gravrätten var visserligen utgången sedan länge men kanske fanns stenen kvar. Svårt att hitta, även för kyrkogårdsvaktmästaren, som kunde sina rader och platser. Inne i en stor sockertoppsgran, som visade sig vara två, stod stenen, och det var längesedan någon sett den. Fick hjälp att klippa upp ett hål så stenen syntes, och sedan stod plötsligt en kvinna bredvid mig, och erbjöd mig en förlängning av gravrätten på 25 år, om jag så önskade. Hon kom från kyrkogårdsförvaltningen, som låg nån mil bort, med behövliga papper i högsta hugg. Det kändes, och känns än, mycket positivt och känsloladdat. Så alla är inte som i Ted's story, det finns de som bryr sig!

Vill lämna ett helt fång rosor till Jerker för allt jobb han lägger ner för att hitta anhöriga. Det är nog inte så vanligt även om jag, liksom Mats, har rätt positiva erfarenheter av kontakten med kyrkogårdsförvaltningarna.

Sedan 1991 gäller att varje grav måste ha en gravrättsinnehavare registrerad. I annat fall söker förvaltningen efter en innehavare, men hittar man ingen efter två år, betraktas gravplatsen som återlämnad, vilket betyder att graven kan tas bort. Observera att kyrkogårdsförvaltningarna kan ta tillfället i akt att tillämpa denna regel även om graven upplåtits för evig tid och om evigt underhåll betalts. Geschwint blir man då av med ett irriterande åtagande.Om alltså farfarsfar en gång köpte en gravplats jämte underhåll för denna för evärdlig tid (kanske för att underlätta för barnen som flyttat långt från föräldrahemmet), så kan levande ättlingar nu inte slå sig till ro och lita på att det ursprungliga kontraktet respekteras. Tvärtom är risken stor att kontraktet bryts och graven återtas. Vill man förhindra detta, måste även i sådana fall en ny gravrättsinnehavare registreras.

Av en ren slump hittade jag själv för många år sedan gravarna efter min farmor, hennes föräldrar och några av syskonen, min farfars föräldrars familjegrav, samt min farmors första makes grav. Det visade sej då att kyrkan sedan länge letat efter familjemedlemmar som kunde ta gravrätterna på samtliga gravar (de låg inte gemensamt, utan ganska utspridda i västergörland och småland). Då de inte funnit några så var de på god väg att "radera" dessa gravar. Nu dök jag upp från ingenstans i grevens tid och tjöt "JAG tar det!"Ska säjas att jag aldrig fått chansen att lära känna varken min far eller nån på min fars sida av släkten. Men, tills någon annan dök och ville ta över dessa, så tog jag dom. Jag har nu haft gravrätterna i mer än 10 år och ingen har nånsin frågat efter dem !!Lärdom: leta upp släktens gravar så fort ni nånsin kan, innan det är för sent. Mina gravrätter kommer en dag mina egna barn att få ta över. Tänk vilken hisnande tanke när de en gång kommer stå med sina egna barn framför deras morfars mormor och morfars grav.Dessa personer som föddes 1879. Vilken känsla !!!"Här ungar, ligger eran farmors farmors mor begravd !" *Jag ryser......*

Med de verktyg som idag är tillgängliga för oss som jobbar på en kyrkogårdsförvaltning finns det egentligen inga hinder att finna släktingar till döda gravrättsinnehavare. Det är bara en fråga om vilja. Men det finns också en hake i att fokus ligger just på gravrättsinnehavare. Det är ju de (och sedan deras arvingar) som äger graven, inte de som ligger i den eller andra släktingar. Man kan inte bortse från att andra släktingar också har ett ansvar att själva anmäla intresse. Kyrkogårdsförvaltningens ansvar kan inte vara att lägga ner hur mycket jobb som helst på att spåra släktingar; det finns det inte ekonomi för, och inte heller stöd för i lagstiftningen.Och gravrättsinnehavarens åsikt är stark i lagstiftningen. Om kusiner eller sysslingar till gravrättsinnehavaren vill ta över men gravrättsinnehavaren vill lämna tillbaka gravrätten så kan kyrkogårdsförvaltningen inte göra något åt det.Att jag har lagt ner så här mycket jobb på att hitta släktingar beror på att mina företrädare på arbetsplatsen inte har följt upp gravrätterna som de skulle ha gjort, så jag såg det som att det var min skyldighet att göra allt för att hitta släktingar när det gått åratal och i många fall decennier sedan den registrerade gravrättsinnehavaren avlidit. Min chef har också förståelse för det.Häromdagen gjorde jag en spårning som gav mig ett lyckorus. Det var ett dödfött barn som lagts i en grav med "för alltid"-gravrätt så sent som 1980. Det är troligen den yngsta för alltid-grav som vi har. Annars slutade man med det på 70-talet. Problemet var att som gravrättsinnehavare stod bara en kvinnas namn, antagligen modern, men ingen adress eller personnummer. Ett gårdsnamn fanns, men när jag kontaktade personer som bor där och som bodde där då så mindes de inget och kunde inte hjälpa till. Kvinnans namn var inte så vanligt men i Sveriges befolkning hittade jag ingen som kunde stämma. Dessa är ju bara ögonblicksbilder och trots att barnet dog sent1980 fanns ingen person som kunde stämma i denna utgåva, och ingen idag levande som bor här i närheten som kunde stämma.I bilagorna till gravboken fanns inte mycket, men av nån anledning hade gravsättningsintyget utfärdats av en närliggande församling. Så sökte jag på pojken i dödboken, och då fick jag bekräftat att han föddes i den andra församlingen, och när jag sökte på moderns namn så fanns det en boende i den församlingen 1980! (Gårdsnamnet i gravboken var uppenbarligen ett villospår som man kan undra hur det har hamnat där!) Sen nystade jag vidare och till slut hade jag lyckats se att modern gift och skilt sig och bytt efternamn två gånger och flyttat till annan ort, men när jag fick fram ett komplett personnummer kunde jag söka i KyrkSPAR och där syntes det dödfödda barnet från 1980! Bingo! Nu hade jag lokaliserat gravrättsinnehavaren! Det tog en halv arbetsdag, men det var det värt!

Jag skulle leta efter information på webben om en sak, och blev länkad hit. Inlägget må vara ett par år gammalt, men det fångade mitt intresse.
Ted Rosvall: Jag vill börja med att säga hur mycket jag beklagar detta som drabbade dig/er. Det är inte klokt! Jag sitter själv i skrivande stund med en överklagan till Förvaltningsrätten angående ett par äldre släktgravar som pastoratet tagit bort. Hur gick det för er, fick ni graven åter till slut?
Jerker Rolander: Lika arg som jag blir över vad Ted råkat ut för, lika förtjust och glad och tacksam blir jag över att läsa hur du kämpat. Vad fantastisk du är! Det är nog åtskilliga släktingars och släktforskares hjärtan du värmer.

Hej Nina, och tack för de uppskattande orden. Nej, graven fick vi aldrig tillbaka ... Men vi har bilder på den!
TED

Hej! Du skriver att ni aldrig fick tillbaka graven. Men är det återanvänd? I annat fall borde det väl inte vara så svårt att återställa ordningen?
Jag kan rent generellt tycka att det spårat ur det här med att avveckla och återanvända gravar. Numera gravsätts fler och fler i minneslundar eller askgravar/lundar och det borde inte vara någon omöjlighet att se till att det finns plats för alla. Det rör sig i det stora hela ändå om tämligen små landytor. En del gravar försvinner efter bara några få år, medan andra har sin "för all framtid". Nog borde en människas sista viloplats vara helgad och okränkbar. /Peter