»Här hvila vi tre syskon små»

Häromdagen besökte jag Bosjöklosters kyrkogård, vackert belägen vid Ringsjön i hjärtat av Skåne. Jag promenerade i den värmande sommarsolen bland de gamla gravstenarna, resta till åminnelse över grevar och hemmansägare, baronessor och bondhustrur som levde för länge sedan. Plötsligt fick jag syn på en gravsten som stod lite avsides på kyrkogården, intill en stor ek. Jag gick fram, föll ner på knä och undersökte den lilla stenen. Den var täckt av både lavar och mossa, och kröntes av ett kors på vilket det sitter en duva – uppenbarligen har duvan lossnat en gång i tiden, men blivit omsorgsfullt reparerad. Gravstenen ser inte mycket ut för världen, och jag tänkte först att det säkert var ännu ett minne av någon avliden skåning – men när jag läste den gamla inskriptionen högg det till i hjärtat:

EFTER ÅBOEN

ANDERS

JÖRANSSONS

AFLEDNE BARN

ANNA

F. D. 26/9 1845. +. D. 13/6 1861

OLA

F. D. 12/8 1859. +. D. 17/7 1861

JÖRAN

F. D. 9/7 1864. +. D. 4/5 1865.

I våra dagar är det en fruktansvärd tragedi när ett barn dör, och tack och lov sker det ytterst sällan. Även förr i tiden var det såklart en tragedi, men den stora skillnaden mot idag är att det var allt annat än ovanligt. Ett föräldrapar kunde mista både ett, två eller tre barn och inte heller min egen släkt har skonats. Där har krupp, difteri, lung- och hjärtsjukdomar, fläckfeber och olyckshändelser härjat vilt bland de små barnen – morfars syster Rakel dog vid fjorton års ålder 1931, farfars mor Elvira hade två syskon som dog små, tre av farfars far Samuels syskon avled i spädbarnsåren och farmors mor Anna-Greta hade tre äldre syskon som hon aldrig hann träffa. Morfars båda föräldrar hade dock lyckan att få växa upp med alla sina syskon, men mormors far John förlorade fyra och mormors mor Hilma hela sex av sina femton syskon. Längre bak i släktträdet ser det ännu värre ut, det värsta exemplet i småländska Västra Torsås socken där två förfäder följde hela tolv av sina tretton barn till graven vid förrförra sekelskiftet.

b2ap3_thumbnail_090.JPG

Vi återvänder till den lilla gravstenen på Bosjöklosters kyrkogård – vad var det som sände Anders Jöranssons barn i en för tidig grav? Kyrkoböckerna ger svaret. Den femtonåriga Anna dukade under i lungsot, följd till graven en månad senare av lille Ola som också dog i lungsot – kanske smittad av storasyster? – och knappt fyra år senare fick de sällskap av lille Jöran som insjuknade i feber och somnade in, bara tio månader gammal. Familjen hade sammanlagt sju barn, varav alltså tre dog i barnaåren – ännu ett exempel på den höga barnadödligheten förr i tiden. Hur hanterade Anders Jöransson och hans hustru sorgen efter sina tre barn? En antydan får man på baksidan av den lilla gravstenen, där några uthuggna rader sätter ord på föräldrarnas hopp och tröst:

Här hvila vi tre

syskon små i graf-

vens tysta boning.

På domedag skall

vi uppstå och

möta lifsens konung.

Det är lätt att missa människorna bortom alla namn och datum, men man får aldrig glömma att det är just människor man släktforskar kring – människor som tänkte och kände, älskade och saknade. Just barngravar är en god påminnelse om detta faktum, för sorgen var lika stor då som nu – precis som hoppet om att en dag få återse ett förlorat barn. Medan jag satt där på knä vid den lilla gravstenen i Bosjökloster skänkte jag en tanke till Anna, Ola, Jöran och alla andra små barn som lämnade jordlivet alldeles för tidigt, till föräldrarnas obeskrivliga sorg. Jag skrapade försiktigt loss en liten bit mossa från stenens fundament, reste mig upp, återvände till de levandes värld och promenerade sakta vidare i sommarsolen på den vackra kyrkogården intill Ringsjön.