Det har kanske framgått av tidigare inlägg att jag är fascinerad av kyrkogårdar. Jag tycker om att strosa omkring på sådana, särskilt om de är vackra och välskötta och har många gamla fina gravstenar med spännande inskriptioner. Precis som på våra runstenar är texterna på dessa gravar kortfattade och sparsmakade – inskriptioner är en dyrbar hantering – men ibland kostar familjerna på sig ett tänkespråk, en psalmvers eller kanske rent av några diktrader.
Våra hjältekungar och andra stormän hedras ofta med storslagna gravstenar och epitafier där mycket säkert är friserat och förskönat. Ingen människa kan väl sägas vara perfekt eller felfri, men självklart lyser all eventuell kritik med sin frånvaro. Liksom humor och självironi.
Flitigt citerad och kommenterad är dock Fritiof Nilsson Piratens gravsten på Ravlunda kyrkogård vid Kivik. Där står:
Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen.
Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 januari 1972.
Sån’t tycker vi om – lite espri och uppiggande galghumor som en avskedsgåva till vännerna…
Det bästa jag själv sett i den genren är den kallt konstaterande texten på en gravsten på Slöta kyrkogård i Västergötland:
AMANDA SOFIA BERGSTEN
f. 1860 31/7
d. 1960 31/7
”Dog på sin hundraårsdag”
Där skulle man gärna vilja veta lite mer…
Engelsmän och amerikaner verkar vara en smula mer frivola än vi nordbor på detta område. Se bara på dessa exempel:
Det närmaste vi kommer denna nivå av morbid humor är kanske Staffan Lindéns ”Pedagogiska hjältegravar” från boken Skolstollar. Vi öppnar lite löst med Lärarinnan Hilda Jönsson:
Hennes skoldag är nu slut
Snart vet alla änglar hut
För att inte tala om lektorn i tyska, Hartwig Durch, som på sin gravsten får följande:
Han alltid styrt ackusativ
Nu styr han bort från detta liv
Eller den städse aktuella situationen för Adjunkten Elon Grundmark:
Gjorde motstånd mot elev
Dömd
Glömd
Samt slutligen fridslysningen över Halvdan Person, skaparen av det relativa betygssystemet (minns ni det missfostret?):
Hvila i relativ frid
En mig närstående person, en obotlig tidsoptimist, tror alltid att hon skall hinna med så mycket. Det visar sig ofta att så inte är fallet och om hon då, svårt stressad, blir störd av oviktiga ting, kan det hända att hon väser till:
Egentligen har jag inte tid med det här…
Jag har föreslagit att just denna mening kanske skulle passa bra på hennes gravsten. Det är inget populärt förslag…
Vad skall det då stå på min egen grav?
Som den bråkstake jag är och alltid har varit, befarar jag givetvis att det kan komma någon liten lustighet i stil med:
Nu har han fått frid – och så har vi
men annars kan jag nog tycka att mitt mantra och min positiva filosofi i detta livet också kan passa inför evigheten:
Det vill gärna bli bra!
I detta sammanhang kan jag inte undgå att berätta om en gammal släkting, som älskade det ljuva livet, om inte i Roms fontäner så gärna på barer och nattklubbar på Mallorca och Gran Canaria, eller kanske i Paris eller på Rivieran. Så ofta hon kunde åkte hon ut i världen för att leva detta ytliga liv, som alltid föreföll oss så fjärran, så tomt och så meningslöst. Restauranger, barer, drinkar, cigaretter, coctailmingel, flygplatslounger, taxiresor, frisyr och manikyr, beauty-box och snobbkonversation.
På väg hem från dessa veckor i förtunnad luft stannade hon gärna till hos oss för att sprida lite kontinental glans över vårt enkla atriumhus. Det brukade gå till så här: Sex timmar efter annonserad ankomst (för planet var bara sååå försenat i Barcelona och så missade jag anslutningen på Kastrup för jag satt i baren och hörde aldrig sista utropet till Malmö…och Guuud vad jobbigt det är med flygplatser) svänger taxin in på vår lilla gata och in sveper moster, iklädd mörka glasögon, nertzjacka och skramlande armband, alltid med samma hälsnings- och öppningsreplik: Jag är dööööd, Anna-Greta! (så hette min mor) Därefter följde en flera timmar lång jeremiad om resans alla besvärligheter och motgångar, samt om behovet av olika sorters solskyddsmedel, nagellack och parfymer.
Mosters replik kom i vår familj att myntas för evig tid som något man alltid säger, till vem har ingen betydelse, när man kommer hem från långa och tröttsamma resor: ”Jag är död, Anna-Greta!”
Så dog moster, och efter begravningen samlades familjen för att bl.a. diskutera vad som skulle stå på gravstenen. Svaret kom omedelbart och fullkomligt naturligt:
Jag är död, Anna-Greta!
Ps: Bidra gärna med fler annorlunda eller lustiga gravstensinskriptioner här nedan!