Language button

in english

BT Login

Logga in Registrera

Logga in på ditt konto

Användarnamn
Lösenord
Användarnamn *
Lösenord *
Användarnamn *
Lösenord *
Kom ihåg mig

Skapa konto

Fält markerade med en asterisk (*) är obligatoriska.
För- och efternamn *
Användarnamn *
Lösenord *
Bekräfta lösenord *
E-post *
Bekräfta e-post *

Stöd Rötters Vänner

bli rv front

Google sökruta head

  • Hem
    Hem Här hittar du alla blogginlägg på sidan.
  • Taggar
    Taggar Visar en lista på taggar som använts i bloggen.
  • Bloggare
    Bloggare Sök efter din favoritbloggare på sidan.
Postad av i Rötterbloggen
  • Teckensnitts storlek: Större Mindre
  • Träffar: 3352
  • 1 Kommentar
  • Skriv ut

Kung Robert och andra motvilliga monarker

Kung Robert och andra motvilliga monarker

I dessa dagar kan man knappt tala om något annat än Bob Dylan och hans magnifika arrogans visavi Svenska Akademin, som haft vänligheten att utse honom till årets Nobelpristagare i Litteratur. Hans makalösa tystnad har satt igång en spekulationsvåg av sällan skådat slag, åtföljd av en rejäl dos ilska över ett beteende, som endast kan beskrivas som oartigt, egotrippat och puerilt. Skulle han till sist bevärdiga Svenska Akademin med ett "Nej, tack" så blir han i så fall inte den förste som tackat nej. Nog minns vi väl Jean-Paul Sartre, den intellektuelle författaren och filosofen som 1964, av principiella skäl, avböjde Litteraturpriset. Större var dock inte hans existentiella renlärighet än att han 11 år senare, när han behövde pengarna, diskret efterhörde om han inte kunde få dem i efterskott ... (det fick han inte)

Det här med att tack nej, även till priser och andra utmärkelser, är naturligtvis en mänsklig rättighet som genom århundradena av och till utnyttjats. Till och med när det gäller de allra förnämsta och viktigaste positionerna i samhället. Jag tänker på rollen som statschef, enkannerligen KONUNG. Det finns faktiskt ganska många exempel på personer, prinsar mestadels, som tackat nej till en eller flera troner. En sådan person var Eugéne de Beauharnais (1781-1824), Napoleons styvson, som 1810 fick en förfrågan om skulle vara intresserad av att utses till Kronprins i Konungariket Sverige, men som tackade nej. Det var då erbjudandet gick vidare till Marskalk Bernadotte, och fortsättningen på den historien känner vi ...

b2ap3_thumbnail_Eugene.jpg  

Eugéne de Beauharnais, Vicekung av Italien och Hertig av Leuchtenberg.

Det får sägas vara en ödets ironi, att Eugénes dotter, Josephine av Leuchtenberg (1808-1876) kom att, som drottning till Oscar I, hamna i just det land som hennes far en gång tackat nej till; Sverige (och Norge).

En annan som tackade nej, dessutom till minst två troner, var Prins Valdemar av Danmark (1858-1939) - bror till Kung Frederik VIII av Danmark, Kung Georg I av Grekland, Drottning Alexandra av England, Tsarevnan Maria Feodorovna (Dagmar) av Ryssland och de jure Drottning Thyra av Hannover. A family of kings ... Valdemar erbjöds först att bli furste av Bulgarien och senare Kung av Norge - men tackade nej till båda dessa möjligheter. Han var gift med en fransk prinsessa, Marie av Orléans (1865-1909) och i en ovanlig kompromiss beslöts det vid giftermålet, att alla eventuella söner skulle uppfostras protestantiskt, medan eventuiella döttrar skulle bli katoliker som modern. Ett av Valdemars många barnbarn var f.ö. nyligen bortgångna Drottning Anne av Rumänien (1923-2016).

b2ap3_thumbnail_Valdemar_Wr375.jpg

Prins Valdemar av Danmark. Han tackade nej - artigt ...

Har någon hört talas om Kung Mindaugas II av Litauen? Inte det? Han hette egentligen Herzog Wilhelm von Urach, Graf von Württemberg, och tillhörde en sidogren av det Württembergiska furstehuset. Född 1864 i Monaco, av alla ställen, var han faktiskt son till en Monegaskisk prinsessa, Florestine (1833-1897). General i kavalleriet, ansågs han duglig och kom flera gånger på tal som tänkbar monark i olika nybildade eller återskapade nationer: 1910 i Monaco, 1913 i Albanien samt under första världskriget både i Polen och i ett tänkt storhertigdöme Elsass-Lothringen. I juli 1918 valdes han av det Litauiska parlamentet till Kung av detta land, och förutsattes använda sig av konunganamnet Mindaugas II. Sedan Tyskland förlorat kriget i november samma år, var det inte längre så lyckat med ett tyskt statsöverhuvud, varför Mindaugas aldrig kom att tillträda sin tron.

b2ap3_thumbnail_Album29.jpg

Kung Mindaugas II av Litauen med familj

Ett annat exempel på ointresse för denna den högsta av positioner uppvisade Prins Arthur av England, Hertigen av Connaught, (1850-1942) när han 1899 vägrade att komma ifråga som efterträdare till sin bror Alfred, som var Hertig av Sachsen-Coburg och Gotha. Eftersom även Arthurs son med samma namn vägrade, kom det lilla hertigdömet i Thüringen att tillfalla en yngre brorson, Carl Eduard, Duke of Albany (1884-1954), som 1900-1918 blev den siste hertigen i Coburg. Carl Eduard känner vi tyvärr som missledd Hitleranhängare, men också som morfar till Sveriges nuvarande kung, Carl XVI Gustaf, som 2010 skandaliserades av journalisterna Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer i en hårt kritiserad karikatyrartad biografi, som fick namnet "Den Motvillige Monarken". Samme kung har dessutom relationer till familjen Connaught, i det att ovannämnde Prins Arthur var far till svenska kronprinsessan Margareta (1882-1920), Gustav VI Adolfs första hustru. Margareta är också mormor till den danska drottningen, Margrethe II och till hennes syster, drottning Anna Maria av Grekland.

b2ap3_thumbnail_omslag1.jpg

Familjen Connaught vid Kung George V:s kröning, 1911. Från vänster: The Duke of Connaught, Princess Patricia, the Duchess of Connaught, Prince Arthur of Connaught, Kronprinsessan Margareta och Kronprins Gustav (VI) Adolf av Sverige. 

Tillbaka till Bob Dylan. Ni kanske undrar vem den lilla ovalen i ingressbilden föreställer. Det är den skotske kungen Robert I eller Robert the Bruce (1274-1329). Robert förekommer i den amerikanska kostymfilmen från 1995, BRAVEHEART, som jag hittills lyckats undvika. Precis som Robert Zimmerman nu håller sig undan den positiva uppmärksamhet, som han på många sätt förtjänar, men som han så svårbegripligen sabbar ...

Varför inte en avslutande liten hyllningsdikt till den trots allt store poeten, sångaren och trubaduren, som inspirerat och glatt så många i över 50 år:

http://clasrosvall.bloggo.nu/Dylan/

 

**************************************************************************************************************************

English translation

KING ROBERT AND OTHER RELUCTANT MONARCHS

These days one can hardly talk about anything other than Bob Dylan and his magnificent arrogance versus the Swedish Academy, which kindly selected him as the receiver of this year's Nobel Prize in Literature. His sublime silence has set off a rare wave of speculation, accompanied by a blast of anger at this behavior, which can only be described as rude, egotistic and childish. If in the end he condescends to offer the Swedish Academy a "Thanks, but no thanks”, so he will not be the first laureate to do so. Surely we still remember Jean-Paul Sartre, the intellectual author and philosopher, who in 1964 for reasons of principle declined the literature prize. This existential rigor was however not clad in iron since he 11 years later, when he needed money, discreetly inquired if he could not receive the funds in arrears ... (he did not)

To decline prices and awards is of course a human prerogative, exploited off and on through the centuries and the exploited. Even in cases of the very finest and most important positions in society. I am thinking of the role as head of state, particularly that as KING. There are actually quite a few examples of people, mostly princes, who have declined one or several thrones. One such person was Eugene de Beauharnais (1781-1824), Napoleon's stepson, who in 1810 was asked if he would be interested to become the new Crown Prince of the Kingdom of Sweden, but declined. It was then that the offer went to Marshal Bernadotte, and we all know the continuation of that story .. 

b2ap3_thumbnail_Eugene.jpg

Eugene de Beauharnais, Viceroy of Italy and Duke of Leuchtenberg.

It is somewhat ironical, that Eugene's daughter, Josephine of Leuchtenberg (1808-1876) as the wife Bernadotte’s son, King Oscar I, became  Queen of Sweden (and Norway) - the very country that her father once refused.

Another person to turn down at least two thrones, was Prince Valdemar of Denmark (1858-1939) - brother of King Frederik VIII of Denmark, King George I of Greece, Queen Alexandra of England, The Tsarina Maria Feodorovna (Dagmar) of Russia and de jure Queen Thyra of Hannover. A family of kings ... Valdemar was first offered the throne of Bulgaria and later that of Norway - but said no to both of these possibilities. He was married to a French princess, Marie of Orleans (1865-1909) and in an unusual compromise, it was decided that any sons of this union were to be brought up as Protestants, while potential daughters would become Catholics like their mother. One of Valdemar’s many grandchildren was the recently deceased Queen Anne of Romania (1923-2016). 

b2ap3_thumbnail_Valdemar_Wr375.jpg

Prince Valdemar of Denmark, who declined - politely ...

Has anyone heard of King Mindaugas II of Lithuania? No? His name was actually Wilhelm, Herzog Wilhelm von Urach, Graf von Württemberg, and he belonged to a collateral of the House of Württemberg. Born in 1864 in Monaco (of all places), he was actually the son of a Monegasque princess, Florestine (1833-1897). A general in the cavalry, he was considered capable, on several occasions being named as a potential monarch in various newly created or recreated nations: 1910 in Monaco, 1913 in Albania and during the First World War, both in Poland and in the proposed Grand Duchy of Alsace-Lorraine. In July 1918, he was by the Lithuanian Parliament elected King of that country, and was to use as his regal name: Mindaugas II. After Germany lost the war in November that same year, it was no longer a good idea to have a German head of state, which is why Mindaugas never came to assume his throne. 

b2ap3_thumbnail_Album29.jpg

King Mindaugas II of Lithuania with his family

Another example of lack of interest in the highest of positions was shown by Prince Arthur of England, Duke of Connaught (1850-1942). In 1899, he refused to be considered as the successor to his brother Alfred, who was then the Duke of Saxe-Coburg and Gotha. Since Arthur's son with the same name also refused, the small duchy in Thuringia went to a younger nephew, Prince Carl Eduard, Duke of Albany (1884-1954), who from 1900 to 1918 was the last Duke of Coburg. Carl Eduard unfortunately, because of his support for Mr Hitler, became infamous, but he is also the grandfather of Sweden's current king, Carl XVI Gustaf, who in 2010 was scandalized by the journalists Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher and Tove Meyer in a harshly criticized caricature biography, named "The Reluctant Monarch". The same king also is also closely related to the Connaughts, since the above-mentioned Prince Arthur was the father of Swedish Crown Princess Margareta (1882-1920), the first wife of King Gustav VI Adolf. Margareta is also the grandmother of the Danish Queen, Margrethe II and her sister, Queen Anna Maria of Greece.

b2ap3_thumbnail_omslag1.jpg

The Connaughts at the Coronation of King George V in 1911. From left: The Duke of Connaught, Princess Patricia, the Duchess of Connaught, Prince Arthur (Jr) of Connaught, Crown Princess Margareta and Crown Prince Gustav (VI) Adolf of Sweden.

Back to Bob Dylan. You might wonder who the little oval in the above picture depicts. It is the Scottish king Robert I or Robert the Bruce (1274-1329). Robert appears in the American costume film from 1995, BRAVEHEART, one that I have so far managed to avoid. Just as Robert Zimmerman now tries to escape the positive attention he in so many ways deserves, but now incomprehensibly alienates …

 

 

Kommentarer

  • Ted Rosvall
    Ted Rosvall lördag, 29 oktober 2016

    Nåja, nu har ju pojken hört av sig ...
    Allt är glömt och förlåtet! :)

  • logga in först för att lämna en kommentar