Möt Moster Gertrud, min mormors syster. Född i Motala 1885 som nummer två i en skara på femton barn, varav sju dog som små, växte hon upp i den s.k. Djurgårdsstaden, bredvid Gröna Lund i Stockholm. Fadern var ångslupsbefälhavare och så småningom trafikchef över Djurgårdsbåtarna och familjen bodde på Breda Gatan.
Vänster: Gertrud och Erik som fästfolk. Höger: Stina, gift vid 21, änka med fyra barn vid 25.
År 1911 gifter sig Gertrud med kamreren Erik och makarna slår sig ned i en lägenhet i Maria Magdalena församling på söder. Till skillnad från modern förefaller Gertrud vara ofruktsam. Det blir inga barn. Lillasyster Stina däremot, hon har året innan gift sig med den svårt lungsjuke ingenjören Gösta, nedkommer i rask takt med fyra små, Gösta 1910, Maud 1912, Arne 1913 och Kurt 1915. Den sistnämnde föds postumt, eftersom fadern fyra månader tidigare dukat under för sjukdomen. Stina står utan försörjning, lille Arne har dött i tuberkulosen redan 1914, och Kurt skickas som Barnhusbarn till Sorsele i Norrland, där han 1916 avlider i sviterna av en förkylning.
Vänster: Gertrud och Erik med fosterdottern, tillika systerdottern, Maud. Höger: Lilla Kerstin är född ...
I detta läge söker den barnlösa Gertrud upp sin syster och erbjuder sig att för någon tid ta hand om lilla Maud, nu tre år gammal. Så sker, och Maud flyttar in hos Gertrud och Erik, som hon till att börja med kallar moster och morbror. Rätt snart blir det i stället ”mor och far” och efter ytterligare några år talas det om adoption. Kontakt tas med advokat, som lovar ordna med allt det praktiska. Året är 1918 och plötsligt skriver kamrer Erik till advokaten och ber honom att avvakta med adoptionsprocessen p.g.a. "mellankommande omständigheter". Den återupptas aldrig. Vad kan ha hänt? Varför ändrar han sig?
Svaret är det, som ni kanske redan har gissat? Efter sju långa år väntar Gertrud barn! Som så ofta sker hos ofrivilligt barnlösa, tycks förekomsten av ett fosterbarn eller adoptivbarn i huset inverka positivt på fertiliteten. I november 1918 föder Gertrud sitt första och enda barn, lilla Kerstin, den mellankommande omständigheten.
Maud har fått en lillasyster, och så är det inte mer med det. Familjen är komplett - se ingressbilden. Ingen får någonsin för sig att berätta för Maud att den person hon kallar mamma, egentligen är hennes moster och att hennes ”Moster Stina” egentligen är hennes mamma. Sådant hyschades det med. Det är bäst för barnet att det inget får veta…. Inte heller Kerstin vet eller anar att storasystern egentligen är hennes kusin. Fast det förstås… det var ju det där konstiga som farmor en gång, med tårar i ögonen, sa när jag var liten och satt i hennes knä: Åh, Kerstin lilla, tääänk vad glada dom blev när dom fick dig …! Så klart att dom blev glada, tänkte Kerstin, men varför skulle dom bli så där enormt glada? Dom hade ju redan Maud …?
Åren går och tystnaden fortsätter. Så 1931 är det dags för Maud, nitton år gammal (se bilden ovan), att gå i brudstol. Fästmannen heter Harald, och eftersom bruden är underårig måste hon ha målsmans påskrift. Maud går till Gertrud och säger: Mamma, du måste skriva på lysningspapperen åt mig! Det är då det händer. Gertrud slår händerna för ansiktet och utropar:
Men, älskade barn, det kan jag inte… !
Varför då? stammar Maud, med förtvivlan i blick.
Därför att jag inte är din riktiga mamma?
Maud tittar klentroget på Gertrud, samlar sig och framsäger sedan den mycket relevanta frågan:
Vem är det då som är min riktiga mamma?
Det är Moster Stina.
Och så får den arma flickan ta med sig sina papper och trava iväg några kvarter för att knacka på hos den kvinna hon alltid kallat ”moster”, och som naturligtvis snällt skriver på. Ingenting mer sägs.
Den här historien illustrerar väl de problem som kan uppstå när man väntar för länge med att för barnen berätta hur det egentligen förhåller sig. Får barnen i riktigt unga år reda på att de är adopterade eller kanske fosterbarn, eller att det föreligger andra ”egendomligheter” kring deras tillblivelse, så brukar känslan av utanförskap kunna minimeras.
Förr kunde ”egendomligheten” helt enkelt bestå i att föräldrarna inte var gifta, att man var en ”oäkting”. För många kunde detta innebära ett livslångt trauma, en stigmatisering, som t.o.m. kunde hindra en i karriären och i det sociala umgänget. Tack och lov är detta numera ett olustigt minne blott.
Ett skrapat fotografi i ett undangömt skrin? Kan det vara den okände fadern? Svaret finns i Släktforskarnas Årsbok 2017.
Om jakten på en okänd men misstänkt fader handlar ett kapitel med rubriken; FRÅN FRÖSUNDA TILL ROSEHILL - FEM ÅR AV SLÄKTFORSKNING i Släktforskarnas Årsbok 2017. Det är berättelsen om Lena Noreland och Lars Helgöstam, som i sina forskningar från två håll sammanstrålar i detta problem. Spännande läsning.
Årsboken beställer du här:
http://www.genealogi.se/vara-prenumerationer/bestall-arsboken
OBS endast en vecka kvar för det förmånliga förköpspriset!