Satiren som vapen

Satiren som vapen

De förfärliga händelserna i Paris har satt satiren i centrum. Och pressfriheten. Miljoner människor har, med pennan som symbol, demonstrerat för journalisternas och tecknarnas rätt att uttrycka sig och för den fria opinionsbildningen. Detta är som sig bör, och heder åt dem som vågar stå upp mot mörkrets makter. Samtidigt bör man nog ta sig en funderare på om det i alla lägen är den totala pressfriheten som bör eftersträvas. En fri press, som i tryckfrihetens namn tillåter sig vilka övergrepp som helst mot enskilda personer, religioner eller politiska åskådningar, är kanske inte alltid det optimala. Pressfriheten måste, som jag ser det, alltid gå hand i hand med något som kan kallas medmänsklighet och allmän anständighet. 

Satiren kan emellertid, rätt brukad, vara ett oerhört starkt politiskt vapen, inte minst när det gäller att väcka opinion och föra upp en fråga på den politiska dagordningen. Sveriges Släktforskarförbund använde sig för ett dussin år sedan av just denna metod, när vi satte igång kampanjen RÄDDA VÅRA SOCKNAR. Som en del av försöken att göra problemet känt och erkänt, sjösattes momentet OPERATION BREVSTORM, som uppmanade svenska släkt- och hembygdsforskare att skicka in fyra förtryckta vykort till Skatteverket, Finansdepartementet, Kulturdepartementet samt till valfri mottagare. Vykorten, som tecknats av Linus Pettersson, var enormt provokativa, som t.ex. rubrikbilden ”Liemannen”, som föreställer hur Skatteverket, likt en enorm skördetröska, mejar ner våra medeltida socknar och därmed vår historia.

b2ap3_thumbnail_JOHN-001.jpgb2ap3_thumbnail_JOHN-001.jpg

Det andra vykortet, riktat till Finansdepartementet, visade hur den civila staten lydigt följer med i processionen av biskopar och präster, d.v.s. Svenska Kyrkan, och aningslöst anammar varenda brutal församlingssammanslagning denna frikyrka – för det är den ju efter år 2000 – vidtar. ”Staten styr inte längre kyrkan, men kyrkan styr staten …

b2ap3_thumbnail_BORD-001.jpgb2ap3_thumbnail_BORD-001.jpg

Det tredje vykortet tangerade kanske gränsen för vad jag ovan kallade allmän anständighet. Det föreställer omisskännligen dåvarande kulturministern som, likt de små aporna, inte vill se, höra eller prata om eländet. Frågan om våra socknar är ju så uppenbart en fråga för hennes departement, men hanteras av Finansdepartement, som endast förmår se folkbokföringen, och därmed sockenindelningen, som ett verktyg för myndighetsutövning och beskattning. Kulturdepartementet teg då och tiger fortfarande.

b2ap3_thumbnail_RUNA-001.jpgb2ap3_thumbnail_RUNA-001.jpg

Det fjärde vykortet utgjordes av en fingerad dödsruna över den Svenska Socknen och fick skickas till vem som helst, statsministern t.ex. eller kanske till ärkebiskopen. Eller, varför inte, till tidningar och journalister.

Det är ovisst hur många sådana här små elaka kort som till sist nådde respektive adressat, men tiotusentals var det säkert. Skruv tog de i alla fall till sist. Kampanjen resulterade i mängder av tidningsartiklar och till sist i inte mindre än fem riksdagsmotioner. Vi känner det underbara resultatet av kampanjen! Den svenska socknen, om än omdöpt till distrikt, kommer att överleva, i 1999 års tappning. Man skulle önska, och vi bör fortsätta att kämpa för detta, att brytpunkten i stället sätts vid 1991 års sockengränser, det år då Svenska Kyrkan lämnade över ansvaret för folkbokföringen till Skatteverket. Då hade ännu inte de förfärliga församlingssammanslagningarna tagit fart. 

Det är kanske dags för en ny kampanj med satiriska teckningar?

×
Håll dig informerad

När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.

I backspegeln
Han åkte inte till USA
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Redan registrerad? Logga in här
Gäst
29 mars 2024

Captcha bild