Släktforskare är smartare än akademiker

Släktforskare är smartare än akademiker

Jaha, nu är han där igen med sina provokativa rubriker, suckar säkert en och annan av mina läsare. Men iögonfallande och intresseväckande rubriker är faktiskt en nödvändighet för den som vill bli läst, vare sig det handlar om tidningsspalter, twittrar eller bloggar. Annars drunknar man i mediabruset. 

Finns det då något innehåll bakom denna braskande rubrik? 

Njaa, kanske inte om man med akademiker menar alla dessa genier som sysslar med naturvetenskap, teoretisk fysik, partiklar och kvanter samt med att lösa cancerns gåta. Inför dessa böjer jag mig gärna i stor respekt. Men så har vi alla dessa akademiker som sysslar med ämnen som står oss släktforskare nära, ämnen som studerar människan som kulturell varelse.

Hit räknas discipliner som etnologi, filosofi, historia, idéhistoria, estetik, konstvetenskap, retorik, språk och litteraturvetenskap samt i viss mån sociologi, pedagogik, kulturantropologi och psykologi. Kort sagt: HUMANIORA. 

Gemensamt för alla dessa, och för oss släktforskare, är att vi som källor främst använder böcker, dokument och handskrifter, samt en och annan intervju. Man kan säga att vi i långa stycken plagierar varandra, och jämför varandras resultat. I bästa fall utarbetar vi sedan egna slutsatser och teorier. Någon har en smula elakt beskrivit akademiskt arbete så: 

En akademiker läser två böcker, som ingen annan har läst,

för att med hjälp av dessa producera en tredje bok,

som ingen annan kommer att läsa. 

 

Bland humanistiska akademiker har det i alla tider funnits en sorts ”bördsstolthet”, ett behov av att visa fram de egna studieprestationerna och en tendens till snobbig gängbildning, oss akademiker emellan. Man talar gärna om ”akademiskt skolade krafter” som en motsats till alla glada amatörer, till vilka vi släkt- och hembygdsforskare givetvis räknas. 

Akademisk skolning i all ära, men ofta upplever vi utomstående att det knappt är styrfart på dem som efter 20 år äntligen presenterat sin doktorsavhandling, och som i kraft av denna satts att förvalta någon form av ämbete, kanske på ett bibliotek eller arkiv eller hos någon myndighet. Energi utvecklar de främst när det gäller att bevaka respekten för sin egen och institutionens akademiska status. Några exempel:  

RIKSARKIVET

 

Här gjorde man för 20 år sedan klart för alla släktforskare att de inte var önskvärda, åtminstone inte i de rymliga och ändamålsenliga läsesalarna på Marieberg. Dessa var avsedda för akademiker och studenter, inte för tröttsamma släktforskare. Så kom mikrokortssalen i Arninge till, och det var endast digitaliseringen som till sist fick stopp på denna indiskreta uppdelning av forskare i överklass och underklass. Och i Riksarkivets läsesalar på Marieberg ekar det fortfarande … 

 

KUNGLIGA BIBLIOTEKET

 

Även här står läsesalarna om inte tomma så i alla fall glest befolkade. Digitaliseringsprocessen går med snigelfart och hindras av en överdriven problematisering kring upphovsrätt och andra juridiska spetsfundigheter. [se min tidigare blogg i ämnet] Att vi behöver en institution som tar vara på och registrerar alla böcker och trycksaker är det ingen som ifrågasätter. Men hur är det med tillgängliggörandet? 

 

SVENSKA EMIGRANTINSTITUTET

 

Institutet, med därtill hörande UTVANDRARNAS HUS, grundades 1965, kanske som en följd av det enorma intresset för Wilhelm Mobergs utvandrarepos, och syftet var att ”främja emigrationsforskningen och stärka kontakterna med svenska utvandrare och deras ättlingar”. Redan från starten var man överens om att institutet skulle hålla en hög akademisk profil, och helst utvecklas till någon sorts mini-universitet. Det man inte förstod var att på allvar knyta till sig de glada amatörerna, släkt- och hembygdsforskarna, kommunerna, entreprenörerna, kulturbärarna. Det som kunde ha utvecklats till en folkrörelse, blev i stället en klubb för en inre krets, som med tiden krympte allt mer. Den totala oförmågan, för att inte säga oviljan, att ta till sig den nya tekniken i form av datorer, databaser och Internet, bidrog givetvis till institutets nedgång och fall. Det är min övertygelse, att med en mer generös approach gentemot potentiella nyttjare och anhängare, hade Svenska Emigrantinstitutet idag varit en blomstrande kulturinstitution och ett dragplåster för såväl Växjö kommun och Kronobergs landsting som för riket i stort.

 

Vi släktforskare, akademiker eller inte, kan med ett modernt uttryck beskrivas som

 

GATUSMARTA

 

Gatusmart eller gatsmart är en svensk variant av engelskans "Street smart". Är man gatusmart har man mycket kunskap som inte kan förvärvas i skola eller på formella arbetsplatser. Man kan t ex vara snabbtänkt, svårlurad, misstänksam, rådig, handlingskraftig, och man kan anpassa sig efter situationen. 

Precis sådana är vi släktforskare. De flesta av oss är mer eller mindre autodidakta. Det är vårt stora intresse för ämnet som, via trial and error, skänker oss framgång. Inga hinder är oss övermäktiga. En aldrig sinande energi, parad med vår heta längtan efter de saknade uppgifterna, ger oss till sist de redskap och den intuition som behövs. Detta, mina vänner, kan ingen akademisk examen mäta sig med. 

 

Släktforskare är kanske inte smartare än akademiker – men mer gatusmarta är vi då sannerligen!

×
Håll dig informerad

När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.

Den vanmäktige minuthandlare Broman
Skriv för släkten!
 

Kommentarer 2

Magnus Bäckmark den måndag, 19 januari 2015 12:59

tycker att några vändningar är orättvisa. Vilka läsesalar på KB är det som är så glesbefolkade? I den stora hittar jag inte alltid en ledig plats förrän jag gått genom hela. Skanning av tidningsbestånd är heller inte fullt så lättöverstigligt, resurser ska till osv. RA tycker jag inte har diskriminerat släktforskare, verkligen tvärtom har väl hela andan sedan länge varit att vänligt och hjälpsamt försöka hjälpa vem som än frågar - även de som burdust stövlade in och trodde att de på en gång skulle få veta "allt" om sina anor utan att ha någon susning om hur det skulle gå till. Det jag tror är ofrånkomligt är att vem som helst känner sig osäker i en ny miljö, men man får inte förväxla det med motarbetning - och det första man måste lära sig som släktforskare är ju att ha tålamod. Lokalutökningar på den tiden motiverades av att den då stora skogen av läsapparater inte fick plats på annat sätt, vad jag förstår. Att en hel sal för mikrokortsläsning sattes upp säger också något om hur RA ville och vill underlätta för släktforskare, tycker jag. Alla offentliga institutioner, akademiker osv drar väl i grund och botten åt samma håll, ökad kunskap, ökad tillgänglighet, men allt görs inte på en vecka och en del olycksfall, som Emigrantinstitutet, ny mikrokortshall som sedan står öde osv kommer ofrånkomligt på vägen: Vissa satsningar får bärighet, andra kan visa sig ha varit något år för tidigt eller för sent ute. Väl onödigt att (om än "för att få läsare") försöka driva in kilar i klyftor som inte finns eller i den mån de finns alla från alla sidor kan hjälpas åt med att minska? Hur gatusmart man än är som släktforskare hittar man inte något alls i offentliga samlingar om arkiv, bibliotek, organisationer osv inte krattat vägen för en.

tycker att några vändningar är orättvisa. Vilka läsesalar på KB är det som är så glesbefolkade? I den stora hittar jag inte alltid en ledig plats förrän jag gått genom hela. Skanning av tidningsbestånd är heller inte fullt så lättöverstigligt, resurser ska till osv. RA tycker jag inte har diskriminerat släktforskare, verkligen tvärtom har väl hela andan sedan länge varit att vänligt och hjälpsamt försöka hjälpa vem som än frågar - även de som burdust stövlade in och trodde att de på en gång skulle få veta "allt" om sina anor utan att ha någon susning om hur det skulle gå till. Det jag tror är ofrånkomligt är att vem som helst känner sig osäker i en ny miljö, men man får inte förväxla det med motarbetning - och det första man måste lära sig som släktforskare är ju att ha tålamod. Lokalutökningar på den tiden motiverades av att den då stora skogen av läsapparater inte fick plats på annat sätt, vad jag förstår. Att en hel sal för mikrokortsläsning sattes upp säger också något om hur RA ville och vill underlätta för släktforskare, tycker jag. Alla offentliga institutioner, akademiker osv drar väl i grund och botten åt samma håll, ökad kunskap, ökad tillgänglighet, men allt görs inte på en vecka och en del olycksfall, som Emigrantinstitutet, ny mikrokortshall som sedan står öde osv kommer ofrånkomligt på vägen: Vissa satsningar får bärighet, andra kan visa sig ha varit något år för tidigt eller för sent ute. Väl onödigt att (om än "för att få läsare") försöka driva in kilar i klyftor som inte finns eller i den mån de finns alla från alla sidor kan hjälpas åt med att minska? Hur gatusmart man än är som släktforskare hittar man inte något alls i offentliga samlingar om arkiv, bibliotek, organisationer osv inte krattat vägen för en.
Ted Rosvall den måndag, 19 januari 2015 18:57

Jag har nog mest varit på KB under sommarhalvåret och då upplevt läsesalarna som glest besatta - men det kanske ser helt annorlunda ut under terminerna. När det gäller skanningen av tidningsbeståndet vidhåller jag att det är en skandal att det dels har tagit en sådan vansinnig tid att få det hela gjort, dels att det skall vara så svårt att få tillgång till denna källskatt via nätet. Det finns inga argument som håller för en 150 år lång karenstid - själva tanken är löjlig - och kan man lösa de eventuella problemen med Internetpublicering av gamla tidningar i andra länder, borde vi också kunna fixa det här i Sverige.När det gäller Riksarkivets "lokalutökningar" stämmer inte historieskrivningen. Det hade funnits gott om plats i lilla forskarsalen på Marieberg för den verksamhet som sedan etablerades i Arninge, men man ville helt enkelt få bort släktforskarna från Riksarkivet i stan. Alla arkivarier älskar inte släktforskare ... Det är gott och väl att arkiv och bibliotek "krattar vägen" för oss, men det går för långsamt!

Jag har nog mest varit på KB under sommarhalvåret och då upplevt läsesalarna som glest besatta - men det kanske ser helt annorlunda ut under terminerna. När det gäller skanningen av tidningsbeståndet vidhåller jag att det är en skandal att det dels har tagit en sådan vansinnig tid att få det hela gjort, dels att det skall vara så svårt att få tillgång till denna källskatt via nätet. Det finns inga argument som håller för en 150 år lång karenstid - själva tanken är löjlig - och kan man lösa de eventuella problemen med Internetpublicering av gamla tidningar i andra länder, borde vi också kunna fixa det här i Sverige.När det gäller Riksarkivets "lokalutökningar" stämmer inte historieskrivningen. Det hade funnits gott om plats i lilla forskarsalen på Marieberg för den verksamhet som sedan etablerades i Arninge, men man ville helt enkelt få bort släktforskarna från Riksarkivet i stan. Alla arkivarier älskar inte släktforskare ... Det är gott och väl att arkiv och bibliotek "krattar vägen" för oss, men det går för långsamt!
Redan registrerad? Logga in här
Gäst
28 mars 2024

Captcha bild