Efter att ha "skolkat" från Karlstad förrförra året, kändes det extra spännande och roligt att få vara med på släktforskardagarna i Umeå nu i helgen. Som ny redaktör för Släktforskarnas Årsbok var min främsta uppgift att informera om och göra reklam för denna publikation, samt att leta upp och knyta kontakter med potentiella artikelförfattare. Förbundsledningen har inför nästa årgång beslutat om nya kriterier, en sorts innehållspolicy, som jag också fick tillfälle att informera om vid den redaktörskonferens, som leddes av min företrädare på redaktörsposten, Eva Johansson.
Efter denna konferens passade jag på att vid Sveriges Släktforskarförbunds riksstämma representera min hemförening. Det blev en märklig tillställning. Riksstämman är naturligtvis förbundets högsta beslutande organ och många är de frågor, både tillbakablickande och framåtsyftande, som här kan och bör avhandlas. Av detta blev emellertid intet. Den särskilt utsedde stämmoordföranden galopperade sig igenom dagordningen med en rutin och i ett tempo, som lämnade såväl stämmodeltagare som förbundsledning andlöst gapande. Ingen hann med! Klubban slogs hela tiden i bordet och förhindrade effektivt varje försök till debatt eller ens information..
Särskilt allvarligt var det med Verksamhetsberättelsen och den ekonomiska redovisningen, de kanske mest centrala punkterna på dagordningen. Den mycket ambitiösa verksamhetsberättelsen fanns givetvis med i handlingarna och man får väl förutsätta att samtliga stämmodeltagare hade läst den. Den behövde således inte läsas upp. Däremot är det väl brukligt att man kommenterar valda delar, kanske kompletterar med utökad information och framför allt ser till att deltagarna ges en rimlig chans att ställa frågor eller i förekommande fall korrigera berättelsen. Av detta blev heller intet. När förbundsordföranden försökte presentera den ekonomiska redovisningen, säkert i syfte att jämföra utfall mot budget och olika år mot varandra, blev han i praktiken avbruten av stämmoordföranden med frågan om redovisningen kunde anses vara föredragen? Svaret är JA!
Hela sessionen, inklusive motionsbehandling, stadgeändringar, verksamhetsplan och budget samt alla val och avtackningar tog 43 minuter. Snopet, vill jag påstå, inte minst för alla dem som rest långt för att få vara med på denna riksstämma.
Jag gissade. och fick det senare under kvällen bekräftat när han yvdes över detta rekord, att stämmoordföranden hade ambitionen att det hela skulle ta så lite tid som möjligt. Han och alla vi andra har säkert varit med om en massa förfärliga årsmöten där tiden stått stilla. Från min egen tid som förbundsordförande minns jag att dessa årsmöten ibland kunde ta både tre och fyra timmar - extremt åt det andra hållet, skulle man kunna säga. Bättre då att raska över isen och se till att så långt möjligt förkorta lidandet. För erfarna politiker är effektivitet ett adelsmärke och om de kommer över klubban ser de till att hålla timmen, på jakt ned mot halvtimmen ...
Men detta synsätt är inte acceptabelt. Sveriges Släktforskarförbund är en ideell idébaserad folkrörelse. Den behöver en riksstämma värd namnet, där delegaterna får och törs komma till tals. Där verksamhetsberättelsen och verksamhetsplanen utgör basen för ett värdefullt idéutbyte och inte bara viftas igenom. Utan möjlighet till frågor och diskussion känns hela tillställningen meningslös – ett spel för gallerierna! Ingen skugga över ordinarie ordförande eller över förbundsstyrelsen. De kunde verkligen inte hjälpa att den tillfälligt anlitade proffspolitikern misstog riksstämman för ett sprinterlopp i OS, där det gäller att så fort som möjligt komma i mål.
Frågan är om inte traditionen med en externt anlitad stämmoordförande har tjänat ut. Det räcker i dessa sammanhang inte med att veta hur man svingar en klubba. Man måste också ha förmågan att ”känna in” mötet, förstå vilka punkter som måste få ta lite tid, veta var skon klämmer och välkomna eventuella protester eller yrkanden. Det bästa mötet är inte alltid det kortaste mötet. Jag tror att ordinarie ordförande eller någon annan ur förbundsstyrelsen hade kunnat sköta denna riksstämma ack så mycket bättre!
Släktforskardagarna innehåller som tur är mer än konferenser och riksstämma. För många är det nog själva mässan, utställningarna, som utgör höjdpunkten. Detta att få strosa omkring bland montrarna, upptäcka nya spännande böcker och CD-skivor, träffa folk med samma fritidsintresse, återknyta gamla bekantskaper, småprata och ha det trevligt. För andra är det föreläsningarna som lockar mest, och här hade Umeå hittat en lagom balans och en trivsam blandning av ämnen. Temat var ”Fjällen, skogarna, älvarna och människorna”. Det handlade bland annat om Skogsfinnar, samer, Häxprocesser och industrihistoria. Men det bjöds även på mer lättsamma inslag och givetvis också det hetaste av alla ämnen; DNA.
Invigningsceremonier, ofta stela och uppstyltade, brukar jag försöka undvika. Den här gången var jag glad att jag var med. Så trevligt och omväxlande och med utmärkta tal, bl.a. av Landshövdingen i Västerbotten, Magdalena Andersson, och av Förbundets ordförande, Erland Ringborg, men också av obetalbara skådespelerskan Pia Johansson, med rötter i just dessa trakter.
Under festbanketten på lördagskvällen delades släktforskarförbundets olika priser och diplom ut, däribland Viktor Örnbergs hederspris, som detta år gick till en synnerligen välförtjänt person, Anna-Lena Hultman. Om henne och hennes fenomenala insatser för svensk släktforskning kan ni läsa här:
http://www.genealogi.se/blog/entry/konkordia-damen
Släktforskardagarna i Umeå blev en riktig höjdare! Fantastiska lokaler, omväxlande och innehållsrikt program, god organisation där t.o.m. matserveringen fungerade (det brukar den inte alltid göra), och med en massa gott humör! Tack, UMEÅ!