Det är nog allom bekant att jordens befolkning var mycket mindre förr i tiden, samtidigt som rörligheten inte alls var lika stor då som nu. De flesta lämnade aldrig hemtrakten, och många sökte dessutom aktivt äktenskapspartners inom släkten – allt för att komma åt någon förmögenhet, framgångsrik bondgård eller lukrativ affärsrörelse. Ett av mina första inlägg här i Rötterbloggen handlade exempelvis om hur min farfars morfars farföräldrar, som var halvkusiner, gifte sig 1837 och därigenom krönte en över hundraårig trasslig släkt i nordvästra Skåne. Bland annat var brudgummens faster svärdotter till sin egen fasters förste make som tillika var hennes tillkommande svägerskas morbror, samtidigt som brudens styvmormor var syssling till sin dotters styvdotters svärmor. Jag blir fortfarande lika yr när jag försöker reda ut dessa trasliga släktgrenar, men frågan är om inte de britter som omnämns under rubriken »Owanlig Slägtskap» i Lunds Weckoblad den 24 mars 1819 tar priset:

b2ap3_thumbnail_1819-03-24.JPG

»I Lancashire nära Oldham i England har genom 2:ne ej länge sedan ingångne ägtenskap en owanlig Slägtskap tillkommit. Händelsen är följande: en man gifter sig med ett fruntimmer, hwars bror kort derefter blir gift med hennes mans dotter af förra giftet. Begge partierna få barn, det första en dotter, det andra en son. Den förstnämda frun är således mor till sin bror, syster till sin dotter och mormor till sin brorson. Widare är hennes lilla dotter systerdotter till sin syster, moster till sin cousin och syster till sin morbror. Den yngre mannen är widare bror till sina föräldrar, son till sin syster, morbror till sin hustru och bror till sin systerdotter. Hans hustru är syster till sina föräldrar, dotter till sin syster, systerdotter till sin man och moster till sin syster. Slutligen är den lille gossen sin fasters, den äldre fruns, barnbarn, och cousin till sin moster, den lilla flickan.»

Jag har sagt det förr, och det tål att upprepas – släkten är värst.

Camilla Eriksson skrev igår om släktskap i sin blogg Släkt eller inte. Hon konstaterade att alla har sina egna definitioner av begreppet och att man kan ha olika syn på vad det innebär att vara släkt med någon och vilken krets av personer som omfattas. Det är ett mycket intressant ämne, och det fick mig att fundera kring det omvända - vilka är jag inte släkt med?

I söndags när jag släktforskade kom jag fram till att jag är avlägset släkt med maken till en kvinna som jag sitter i samma styrelse som i Genealogiska Föreningen. Vi härstammar båda från en Erik Larsson (1682-1751) bosatt på Gamlebodarna i Forshem, Skaraborgs län. Han var min fm ff ff fm f. Jag härstammar från hans son Jonas Eriksson, f. 1717, och kvinnans make från sonen Lars, f. 1727. Att vi skulle stöta på varandra, närmare 300 år senare, känns ganska otroligt!

En liknande händelse utspelade sig för bara några veckor sedan. Jag hade som vanligt fortsättningskurs i släktforskning under en torsdagskväll med en grupp personer från Uppsalatrakten. En kvinna berättade då att hon hade en anfader från Öttum i gamla Skaraborgs län, där min farmor har sina rötter. Ganska snabbt visade det sig att vi också var släkt. Kvinnans ff mf Sven Jonsson (1819-1905) var son till Jonas Jansson och Katarina Svensdotter. Denna Katarina var i sin tur en syster till min fm fm ff, Per Svensson (1807-1837) som var född på Vallen i Öttum. Med andra ord vet man aldrig vem man har framför sig - det kan vara en avlägsen släkting!

Kanske är det just detta att hitta gemensamma nämnare som gör att jag tycker det är så kul att släktforska på bredden. Till skillnad från många andra finner jag det mycket roligare än att komma så långt bakåt som möjligt i tiden. När man letar på bredden får man en helt annan förståelse för familjekonstellationerna i bygden, hur starkt kopplade man var till varandra mellan gårdarna och hur litet urvalet var när man valde partner. Många gånger fanns det nog dessutom en tanke bakom att man gifte sig inom släkten, t.ex. för att hålla kvar fastigheter och liknande.

Släktkopplingen till Öttum har gjort att jag under den senaste veckan fokuserat på att kartlägga alla syskonen till ovannämnde fm fm ff Per Svensson (1807-1837). Hans föräldrar var rusthållaren Sven Bryngelsson (1763-1817) och Britta Persdotter (1764-1838). De fick totalt tio barn, varav sex uppnådde vuxen ålder - Katarina, Kajsa, Maria, Lena, Per och Bryngel. Jag följde varje barn från vaggan till graven och noterade äktenskap och barn.  Till sist följde jag upp även makarna för att se var de kom ifrån och om jag eventuellt hade någon koppling till dem också.

Att Öttum var otroligt litet inser man ganska snabbt när man forskar där. Alla är mer eller mindre släkt med alla. Ett tydligt exempel på det är t.ex. att min farmors farföräldrar var kusiner.  De hade i sin tur varsin bror och syster som också var gifta, varför min farmors pappa fick s.k. dubbelkusiner.

b2ap3_thumbnail_IMG_5658.JPG

Min farmors farföräldrar, August Svensson (1862-1942) och Selma Svensdotter (1870-1964), var kusiner. Här vilar de tillsammans på Öttums gamla kyrkogård. Foto: Fredrik Mejster.

Jag forskade vidare. Systern Katarinas make hade jag ingen koppling till vad jag kunde se. Nästa att leta upp blev systern Kajsa. Hon gifte sig med Per Pettersson från Lassegården, Öttum och denne visade sig vara Kajsas kusin! Hans far, Petter Persson, var bror till Kajsas mor Britta Persdotter.

Systern Maria gifte sig med Anders Larsson från Lassegården. Där fanns ingen koppling vad jag kunde se.  Hennes syster Lena gifte sig med Johannes Janpettersson Jungkvist från Mörkagården i Öttum, och inte heller där verkade finns någon koppling. Efter lite letande så insåg jag dock att han var en avlägsen släkting till mig. Johannes morfar, Lars Månsson, var min fm fm fm ff bror!

Slutligen kom jag till brodern Bryngel. Han gifte sig 1834 med ingen mindre än min anmoder Anna Stina Andersdotter (1792-1865) från Stora Jonstorp. Hon var min fm ff mm och detta var hennes andra gifte. Vid tiden för vigseln med Bryngel var hon änka efter Johannes Nilsson och hade fem barn, bl.a. min fm ff m, Inga Lena Johansdotter (1827-1881). Bryngel och Anna Stina fick tillsammans ett enda barn, en son som fick heta Sven Johan Bryngelsson.  Han blev således både min fm ff m halvbror OCH min fm fm ff brorson. Hänger ni med?

Min släkt på farmors sida är, som ni ser, ett enda stort och trassligt spindelnät. För varje generation man kommer bakåt, desto fler kopplingar hittar man mellan människorna på de olika gårdarna. Ni har säkert egna exempel på detta om er släkt kommer från små församlingar på landsbygden. Att man har en gemensam anfader på 1700-talet är inte så konstigt. Konstigare blir det om man blir kvar i samma församling under flera generationer och giftermål inom släkten upprepas. Så var det minst sagt i Öttum. Om man följer ovannämnda syster Katarina Svensdotters familj framåt i tiden så hittar man allt fler släktkopplingar. Hennes dotter Maria Katarina gifter sig med Johannes Jansson, som var barnbarnsbarn till min fm ff ff ff f OCH fm fm mf ff f, Johan Bryngelsson Sandin (1695-1749). Deras son, Janne Johansson, gifte sig med Alma Vilhelmina Larsson, vilken jag är släkt med på minst fem olika sätt. Deras gemensamma söner och döttrar är jag således släkt med åtminstone åtta gånger!!

b2ap3_thumbnail_slktskap_20141113-004406_1.JPG

Så här ser det ut i släktforskningsprogrammet MinSläkt när jag frågar hur jag är släkt
med Janne Johanssons och Alma Vilhelmina Larsdotters son Knut Valter Johansson.

Även om exemplet ovan är ganska extremt, så är vi ju alla släkt på något sätt från början.  Var man väljer att dra gränsen för släktskap bestämmer man själv, men jag gör det enkelt och kallar alla för "kusiner". Frågan är inte om man är släkt utan hur!