Förra fredagens blogg handlade om brunna kyrkoarkiv, och även om det är en utmaning så är det ju inte direkt något man önskar sig. Faktum är att det finns en hel del vi släktforskare inte vill råka ut för, så när sådant händer gång på gång känner man sig verkligen som en genealogisk otursfågel. I dagens blogg delar jag med mig av tio sådana exempel ur min egen släktforskning, och jag misstänker att många nog kommer känna igen sig:

b2ap3_thumbnail_Andrarum.jpg

Andrarums kyrkoarkiv brann 1875, och det är nästan lite ruskigt att bläddra i den äldsta bevarade, kraftigt brandskadade husförhörslängden; ur Andrarums kyrkoarkiv, vol. AI:1 (1867-1875), sid. 67 (bild: ArkivDigital).

1) Min förfaders syster Kerstina Jönsdotter, född 1824 i Brösarp, flyttade hemifrån 1843, och jag har med stor svårighet lyckats följa henne framåt i tiden genom dåligt skrivna husförhörslängder och slarvigt förda inflyttningslängder. Det sista spåret är att hon flyttar till Andrarum 1855, men där brann kyrkoarkivet 1875, så spåren efter Kerstina går upp i rök – bokstavligt talat. Jag vet fortfarande inte vad som hände med henne.

2) För några år sedan upptäckte jag att min farfars mors kusin fortfarande var i livet, 99 år gammal. Jag skrev ett brev där jag ställde lite frågor om hennes farföräldrar – min farfars morfars föräldrar Hans Petter Persson (1839-1923) och Kjersti Persdotter (1834-1924) – med stora förhoppningar, eftersom hon var tjugo år gammal när de avled och måste ha massor av minnen. En tid senare fick jag svar från den gamla damens dotter, som berättade att modern avlidit kort efter sin hundraårsdag, innan hon hann besvara mina frågor. 

b2ap3_thumbnail_Hyby-infl-attester.jpg

Ur arkivförteckningen över Hyby kyrkoarkiv; Nationell ArkivDatabas.

3) En av mina förfäder inflyttade enligt husförhörslängderna till Hyby socken 1809, och eftersom han saknar födelseort så kan man ju misstänka att denna uppgift finns i hans inflyttningsattest. Gissa vilket års inflyttningsattester som saknas?

4) Min förfader Simon Andersson från Nevishögs socken föddes omkring 1718, och eftersom hans barnlösa fasters bouppteckning avslöjar att hans fyra syskon också bodde i Nevishög misstänker jag att de var födda i socknen. Givetvis bodde hela åtta stycken gifta Anders i Nevishög vid tiden för Simons födelse, och trots envist sökande har jag inte lyckats ta reda på vilken av dem som är hans far.

5) Min farfars föräldrar gifte sig aldrig, men enligt en anteckning i kyrkoarkivet skulle de ha varit förlovade, något ingen i släkten kände till. Kyrkoarkivet avslöjar även att det ska finnas uppgifter om denna förlovning bland barnavårdsmannaakterna för Saxtorps församling, men vid kontakt med Landskrona stadsarkiv fick jag veta att klåfingrig amatörarkivarie tydligen gallrade ut många sådana akter 1967. Gissa i vilken församling arkivarien slängde samtliga barnavårdsmannaakter?

b2ap3_thumbnail_Kyrkheddinge-1768.jpg

Här skulle den utrivna kyrkoboksidan ha funnits; ur Kyrkheddinge CI:1 (1736-1795), sid. 72 (bild: ArkivDigital).

6) Enligt Möllebergas husförhörslängder ska min förfader Per Nilsson vara född den 1 juni 1768 i Kyrkheddinge, men i denna församlings födelsebok har sidan som innehåller alla födslar från december 1767 till juli 1768 givetvis rivits ut. Jag har fortfarande inte lyckats ta reda på vem som är hans föräldrar.

7) Min farmors morfars yngste bror övertog föräldrarnas hus på Österlen, som varit i släktens ägo sedan tidigt 1800-tal. Antagligen övertog han även alla släktklenoder, och det sägs att det fanns många gamla släktfoton i huset, men tyvärr får jag aldrig se dessa fotografier. Huset med alla ägodelar gick nämligen upp i rök vid en brand på 1930-talet. 

8) Nyligen fick jag reda på att det finns en intressant bok, en gammal släktutredning som jag bara måste få tag på. Boken finns bara på ett visst bibliotek, och ni kan ju gissa vilken bok som har status »förkommen» i det aktuella bibliotekets katalog?

b2ap3_thumbnail_Bjrnekulla-vigselbcker.jpg

Ur arkivförteckningen över Björnekulla kyrkoarkiv; Nationell ArkivDatabas.

9) Nyligen hittade jag ett par i Björnekulla, som enligt församlingsboken skulle ha gift sig 1917. När jag skulle kontrollera vigseldatumet upptäckte jag att lysnings- och vigselboken 1895-1931 saknas hos ArkivDigital, så jag kikade i arkivförteckningen i NAD. Givetvis fanns där en anteckning om att den aktuella volymen »Saknas vid leverans till Landsarkivet i Lund».

10) Och slutligen har vi klassikern, som nog alla släktforskare har råkat ut för – en person anges ha flyttat till en viss församling, som saknar inflyttningslängd för den aktuella perioden. Du börjar därför bläddra igenom den 459 sidor tjocka husförhörslängden, och hittar till slut personen ifråga på sidan 456. Om du nu mot förmodan hade börjat bläddra bakifrån, ja, då kan du vara säker på att personen hade funnits på sidan 3 istället. 

När prästen i Härslövs socken för första gången börjar anteckna sockenbornas födelseorter (i husförhörslängden 1823-1826) anges min anmoder Hanna Persdotter vara född 1787 i Kvistofta. I den efterföljande längden korrigeras detta födelsedatum, och nu sägs hon istället vara född 1782 26/12 i Kvistofta. Jag kunde emellertid inte hitta minsta spår av henne i denna församlings födelsebok, så jag fick ta den långa vägen. Genom noggranna studier av fadderskap i Kvistofta och Härslöv kom jag så småningom fram till att Hanna borde vara dotter till rusthållaren Per Olsson (1747-1812) från Katslösa Nr 8 i Kvistofta socken, och dennes bouppteckning bekräftade min slutsats: han efterlämnade »med förra giftet: sonen Jöns 32 år ogift, dottern Hanna, gift med murgiesäll Anders Löfgren i Herslöf samt ogifta dottern Elna 27 år gammal».

b2ap3_thumbnail_Kvistofta-1792.jpg

Ur Kvistofta kyrkoarkiv, vol. AI:1 (husförhörslängd 1792-1794), sid. 26 (bild: ArkivDigital)

Men varför kunde jag inte hitta Hanna i Kvistoftas födelse- och dopbok? Även yngre systern Elna sades vara född där, men inte heller hon fanns i födelse- och dopboken. Jag arbetade mig bakåt, och hittade till slut familjen i Kvistofta församlings illa tilltygade husförhörslängd 1792. Här angavs plötsligt en helt annan födelseort för de tre barnen från Per Olssons första äktenskap, och även om jag inte kunde läsa namnet såg jag genast att det i varje fall inte var »Quistofta», som det står i senare husförhörslängder. Efter lite jämförelser insåg jag att födelseorten var »Bårslöf», alltså Bårslövs församling utanför Helsingborg. Jag fick onda aningar, och när jag kikade i förteckningen över Bårslövs kyrkoarkiv ställdes jag inför varje släktforskares stora mardröm. Större delen av arkivet hade förstörts vid en brand i prästgården 1838, så det tog alltså stopp. Igen.

b2ap3_thumbnail_Brslv-NAD.jpg

Ur Nationell ArkivDatabas (NAD)

Jag vägrade dock ge upp, för det kändes så nära nu. Jag hade ju redan lyckats bekräfta att Per Olsson i Kvistofta var Hannas far, så halva jobbet var avklarat, men vem var egentligen hennes mor? Fadern gifte om sig 1787 i Kvistofta, så jag letade i denna församlings dödbok under 1780-talet, men där fanns ingen avliden hustru till Per Olsson. Detta borde innebära att hon avled i Bårslöv, innan familjen flyttade till Kvistofta, så jag koncentrerade sökandet dit. Kanske fanns det någon bevarad bouppteckning? »Givetvis» fanns inget bouppteckningsregister för det aktuella häradet, så det var bara att börja plöja. Jag arbetade mig sakta men säkert bakåt, och till slut lossnade proppen:

»Åhr 1786 den 9 Junij instälte sig undertecknade uppå begiäran af rusthållaren Pehr Ohlson på rusthålls hemmanet No 11 ½ dehls mantahl Bårslöf socken och by [...] och förrättadt Laga Boupteckning och delning, efter des afledne hustru Jertrud Jöns dotter, som med döden afled i förleden Martij månad, och lemnade efter sig äncklingen med 4 st Barn 2 sönner och 2 döttrar, älsta sonnen Olla 12 åhr, andra dito Jöns 7, älsta dotteren Hanna 3 åhr, andra dito Älna 1 åhr gamla. På desse omyndige Barnnens wägna war tillstädes deras mors systers men, Rusthållaren Pehr Erikson i Örby, och sadel mackaren Hans Nelson i Halmstad socken samt åboen Per Påhlson i Häslunda».

Äntligen fick Hanna Persdotter en mor – Gertrud Jönsdotter! Men hur kunde jag komma vidare med denna information? Jag letade upp Bårslöv Nr 11 i mantalslängderna, och fann mycket riktigt Per Olssons familj där. I 1773 års mantalslängd bodde även »Swärmoderen Enka Hanna g: och utan näring» på gården, så detta borde ju alltså vara Gertruds mor. Någon bevarad bouppteckning efter denna änka fanns emellertid inte, men i 1772 års mantalslängd fanns en anteckning om att hon »afstådt hemmanet för ålder och fattigdom». Gården sägs ju vara ett rusthållshemman i bouppteckningen 1786, så jag undersökte de så kallade rusthållsförändringsförteckningarna (puh!) som för Bårslöv förvaras i Malmöhus läns landskontors arkiv (serie GIab:4). Jag tog reda på att Bårslövs sockens rusthåll tillhörde Norra Skånska kavalleriregementet, så jag letade fram detta regementes handlingar och hittade till slut vad jag sökte: »Förteckning uppå the Förändringar som sig med Rusthållarne tilldragit sedan sidsta städsmålsmötet i Glumslöf den 19. October 1769 uti MajorsCompagniet af Kongl. Skånska RytterijRegementet». Anteckningen om Bårslöv Nr 11 var ganska kortfattad men jag tog ändå ett genealogiskt glädjeskutt, för det var ju precis detta jag hoppades på:

b2ap3_thumbnail_Rusthll-1770.jpg

»Änckan Hanna Pärs doter genom skriftelig afhandling d: 3. Febr: 1770 afstådt detta hemman till drengen Pehr Ohlsson som träder i gifte med doteren Gjertrud samt betalar till hennes 2ne Systrar 160. D:r Smt:, som och förser änkan med nödigt Lifs uppehälle»; Malmöhus läns landskontor (del 2), vol. GIab:4 (1766-1774), opag. (bild: ArkivDigital)

Jag arbetade mig bakåt i mantalslängderna och såg att gården brukades av en Jöns Clemmetsson vid tiden för Gertruds födelse, så detta borde alltså vara fadern. Till min glädje upptäckte jag att Bårslöv har riktigt innehållsrika katekismilängder för åren 1698, 1704, 1722 och 1742 – att dessa har bevarats beror inte på att de överlevde branden 1838, utan på att de alltid har förvarats i Lunds domkapitels arkiv, serie FIIgd (»Visitationshandlingar Katekismilängder»). Dessa längder har dock placerats under respektive socken hos t. ex. ArkivDigital, vilket underlättar sökandet avsevärt. Jag letade fram Bårslöv Nr 11 i 1742 års katekismilängd, och hittade till min glädje Jöns Klemetson med hustru Hanna. Jöns anges vara född 1709 i Bårslöv medan Hanna sägs vara född i Frillestad, där kyrkoböckerna finns bevarade från 1690 – jag kunde alltså åter lämna det brunna kyrkoarkivets mörker. I Frillestads kyrkobok 1739 hittade jag mycket riktigt parets vigselnotis, och de slarvigt skrivna raderna lät som ljuv poesi i mina öron: »Andra pinges dag war[...] qupulerat Dräng Jöns Klymnetzson är barn föd i bårslöf och [pigan] Hanna påls Dotter är barnföd här i byn och nu boor i bårslof» (det står alltså fel efternamn i rusthållsförändringsförteckningen, men genom faddersuppgifter har jag sedermera kunnat bekräfta att det verkligen är denna Hanna Pålsdotter som är mor till Gertrud Jönsdotter). På Hannas antavla lyckades jag komma tillbaka till början av 1600-talet i Frillestad, och likaså på Jöns Clemmetssons anor – trots Bårslövs brunna kyrkoarkiv.

Släktforskning bygger till största delen på att tolka, förstå och hitta i de gamla kyrkoböckerna, och alla släktforskare är nog rörande överens om att detta inte alltid är helt lätt. När det då inte ens finns några kyrkoböcker blir situationen ännu mer komplicerad – i värsta fall har hela kyrkoarkiv blivit lågornas rov, som i fallet med Bårslöv. Hur gör man då – ska man bara ge upp, och inse att man aldrig kommer vidare på den aktuella släktgrenen? Absolut inte – som synes måste du bara vara ännu mer nyfiken och kreativ än vanligt, för när du inte kan förlita dig på kyrkoböckerna får du helt enkelt använda det källmaterial som finns till hands – bouppteckningar, domböcker, domkapitelshandlingar, katekismi- och mantalslängder med mera. Du måste vända och vrida på varenda litet ord, anteckning och formulering i dessa källor, och framförallt vara envis. Förr eller senare lossnar det, och som jag skrev i förra fredagens blogg (punkt 25): »du vet att du är släktforskare när du anser att ett brunnet arkiv är en utmaning, inte ett hinder»!

I höstas bloggade jag om att vi som släktforskar utan tvekan är speciella människor, och gav då trettio exempel på sådant som nog bara en släktforskare förstår och känner igen sig i. Det finns emellertid många fler exempel som inte fick plats i höstas, så i dagens blogg delar jag med mig av ytterligare trettio. Du vet att du är släktforskare när...

b2ap3_thumbnail_Lindh-Nils.JPG

1) ...du hellre läser en kyrkobok än en god bok.

2) ...du träffar en ny person med samma efternamn som en av dina förfäder, och genast börjar utforska vederbörandes antavla.

3) ...du fantiserar om att bli inlåst på landsarkivet över natten (fast allra helst över en helg!).

4) ...någon nämner en svensk ort och du genast vet i vilket härad den aktuella orten ligger.

5) ...de senast besökta hemsidorna i din webhistorik är Ancestry.se, FamilySearch.org, Svar.ra.se eller Genealogi.se.

6) ...du har övervägt att kontakta ett medium för att komma vidare i antavlan.

7) ...du inte har kollat din jobbmail på en vecka, men kollar släktforskningsmailen en gång i timmen.

8) ...du känner arkivarierna på landsarkivet vid namn.

9) ...arkivarierna på landsarkivet känner dig vid namn.

10) ...om du kan läsa detta: 

b2ap3_thumbnail_Svalv-1774.jpg

Ur Svalövs födelse- och dopbok 1774; Svalöv CI:2 (1752-1793), sid. 74 (bild: ArkivDigital)

11) ...du bara bryr dig om det läckande taket ifall det hotar ditt släktforskningsmaterial.

12) ...det första du tänker på när du hör »Nobelpriset» är att släkten Nobel härstammar från Nöbbelövs socken i Skåne.

13) ...du får välja ett föremål från en nyligen avliden släktings hem, och genast paxar lådan med diverse gamla dokument på vinden.

14) ...du kan räkna upp din förfäder i flera generationer bakåt med datum, födelseorter och syskon, men minns inte namnen på dina klasskamrater från gymnasiet.

15) ...ser fram emot nya giftermål i familjen eftersom det ger dig fler antavlor att utforska.

16) ...du tittar på »Vem tror du att du är?» på TV och har datorn framför dig, inloggad på Ancestry.se, ArkivDigital eller SVARs digitala forskarsal för att kunna kontrollera kändisens antavla medan du tittar på programmet.

17) ...du regelbundet läser din lokala dagstidnings dödsannonser och minnesrunor.

18) ...du har fler förfäder än nu levande släktingar bakom glas och ram på väggarna.

19) ...du på allvar har övervägt att flytta för att bo närmare ett stads- eller landsarkiv. Bonuspoäng om du faktiskt flyttade.

20) ...du inte visste att man kan använda kalkylblad för ekonomiska uppställningar – du trodde att de var till för indexering av kyrkoböcker.

b2ap3_thumbnail_Sophie-Brahes.jpg

Även för fyrahundra år sedan släktforskade man. Den bekante astronomen Tycho Brahes syster Sophie Brahe (1556-1643), var inte bara intresserad av astronomi, kemi, medicin och trädgårdsskötsel – hon var även en passionerad släktforskare. I hennes efterlämnade vapen- och släktböcker, som förvaras på Det kongelige bibliotek i Köpenhamn, uppvisar hon bland annat sitt släktskap med Gustav Vasa: »Saa war Kong Göstauus den I og min morfader Her Claus Bille, nestsödskin Börn. Som her aff er at see». Ur Sophia Brahes samling, vol. 7, sid. 37 (bild: ArkivDigital).

21) ...någon ställer en fråga om släktforskning, och alla rekommenderar vederbörande att prata med dig.

22) ...du skulle utlysa en hittelön till den person som löser upp knutarna i din antavla.

23) ...du är minst lika intresserad av eftertexterna som av själva filmen – det kan ju hända att du känner igen något av efternamnen från ditt eget släktträd.

24) ...din hemsida uteslutande handlar om släktforskning.

25) ...du anser att ett brunnet arkiv är en utmaning, inte ett hinder.

26) ...de flesta av dina mail börjar med »Jag läste ditt senaste inlägg på Anbytarforum», »Det verkar som att vi har gemensamma anor» eller »Jag forskar kring släkten X, och släktforskaren Y rekommenderade mig att kontakta dig».

27) ...du tittar på en film eller tv-serie, och utifrån familjelikheten försöker bedöma hur realistiskt det är att den och den karaktären skulle kunna vara släkt.

28) ...du har förföljt brevbäraren eftersom du väntat på ett brev från en släkting, arkiv eller pastorsexpedition.

29) ...du har blivit erbjuden ett jobb på landsarkivet eftersom du vet mer om arkivet än vad de redan anställda gör.

30) ...du har spårat dina förfäder tillbaka till Adam och Eva, men vill ändå inte sluta släktforska.

b2ap3_thumbnail_026-Johannes-Oskar-Hans-Theodor-Eveline-Lina-Martha-Magnus-Marie-Henrik-1914-10-02-jpg.JPG

Arkiv Digital har lagt in fler svenska utlandsförsamlingar! Det måste kollas, tänkte jag på påskafton. Visserligen sken solen och de första vitsipporna började glänsa i vårljuset, men ändå. Bara en liten titt innan hundpromenaden.

Jag tar fram Svenska Victoriaförsamlingen i Berlin, HI:1,bilagor, kan vara kul, där brukar man hitta mycket godis. Nästan allra först i den stora volymen hittar jag något som får mig att stelna till – en maskinskriven begäran utfärdad 25 oktober 1938 från ”Reichsfilmkammer” om vigselbevis, moders dopbevis och mormoders dopbevis för en Fritz Wendel. På de båda senare bevisen, som insänts tidigare saknas just dopdatum, bara födelsedatum har angetts av de svenska prästerna. Brevet avslutas med hitlerhälsning och avsändaren, enheten för abstammungsnachweis, alltså härstamningsbevis.

Visst, det vet vi ju att nazisterna krävde bevis på arisk börd för att man skulle få arbeta och existera. Det har jag ju läst om och sett filmer om. Men att se det så här ”på riktigt” gör att galenskapen kommer närmare på något sätt. Det finns fler dokument, Fritz Wendel själv skriver till svenska pastorsexpeditioner och begär, ”av yrkesmässiga skäl”, bevis om sin mors och mormors kristna dop.

När jag bläddrar vidare hittar jag ett brev från 1936, ställt till en Ingrid Paulig från en Bezirkbürgermeister. Där får hon veta att hon hyr bostad av en jude och det är icke lämpligt, eftersom hon har understöd från det allmänna så ska hon se till att skaffa sig en annan bostad annars drar man in hennes ekonomiska stöd.

b2ap3_thumbnail_Ingrid.JPG

Jag vet inte varför dessa dokument finns i arkivet, men de fick mig att känna en mycket isande kall vind, galenskap på riktigt. Genom släktforskningen kan man få så mycket mer än bara släktträd, man kan få en förstahands inblick i historien.

Jag läser om den svenska församlingen i Berlin, prästen från 1929 hette Birger Forell, han ombads lämna landet 1942 på grund av sin omfattande hjälp till de som förföljdes av nazisterna. Hans två efterträdare gjorde sig också kända för att vara motståndare till nazismen.

Som släktforskare undrar jag ju också vem Fritz Wendel var, det är ett inte ovanligt namn. Den mest kände var testpilot för Messerschmidt, men den här arbetade tydligen för Reichsfilmkammer, den tyska propagandaindustrins flaggskepp. I handlingarna kan jag läsa att hans mor hette Anna Josefina Lundgren, född 12/12 1873 (fel i betyget) från Rödsli i Döderhults socken. Hennes flyttbetyg från 31/1 1893 finns bilagt, hon flyttar enligt detta till Amerika. Hon reser mycket riktigt till New York 3/2 1893 från Göteborg. Hur hamnade hon då i Berlin? Vad hände sedan?

Kan Ingrid Paulig vara Ingrid Paulig f Mårtensdotter, som utvandrar 1894 från Träne till Amerika och som avlider 1956 i Malmö? Gift med tyske affärsmannen Gotthold Paulig 1895 i St Paul, år 1900 finns bägge på ett sjukhus i Chicago som patienter. Skilsmässa 1910. Ett märkligt sammanträffande i så fall, två svenska flickor utvandrar till USA men återfinns decennier senare i Berlin.

Källor:

Svenska Victoriaförsamlingen i Berlin HI:1 (1887-1943)

Döderhult AI:19 (1883-1893) Bild 324 / sid 666

Emibas

Emigranten Populär

Sveriges Dödbok 1901-2013

Ancestry.com

För ett par år sedan besökte jag en avlägsen släkting i Göteborg, en rar liten dam som hade ärvt det mesta av släktens efterlämnade klenoder – fotografier och bouppteckningar, självbiografier, brev och foton. I hennes bokhylla stod ett litet förgyllt skrin, innehållande diverse gamla handlingar från 1800-talet, och bland dessa gulnade papper fanns ett testamente daterat Ängelholm den 11 april 1869. Det var upprättat mellan vår gemensamme förfader, fanjunkaren Johan Carlberg (1794-1882) och hans hustru Sofie Gröndahl (1801-1889), men eftersom jag tidigare hittat deras bouppteckningar trodde jag inte att det skulle ge något nytt. Följande rader i testamentet fångade dock mitt intresse:

»På grund af den stora förlust, som wår son Carl Josephs år 1862 iråkade obestånd förorsakat oss hvarigenom wåra öfrige barns efter oss tillkommande arf blifvit betydligt förminskadt, förordna Wi härmed att efter begges wår död skall af wårt oskiftade bo tillfalla wåra Söner Gustaf Fredrik och Axel Frithiof hvardera Tre Tusen Riksdaler Riksmynt och wår aflidna Dotter Anna Louises efterlemnade barn, tillsammans ett lika stort belopp, hvarefter wår återstående förmögenhet skall enligt lag fördelas emellan samtliga wåra barn och barna barn.»

När jag läste vidare insåg jag att Carl Joseph måste gjort sina föräldrar rejält förbannade. Testamentet stadgade nämligen att hans syskon skulle få 3000 riksdaler riksmynt vardera, medan Carl Joseph endast skulle få dela återstoden av arvet med sina syskon och syskonbarn. Om han klagade skulle han däremot fråntas all arvsrätt efter sina föräldrar, och istället skulle hans syskon tilldelas ytterligare 2000 riksdaler riksmynt vardera. Paret Carlberg hade dessutom testamenterat 50 riksdaler i årligt underhåll till makens två ogifta systerdöttrar i Blekinge, så Carl Joseph måste verkligen ha orsakat sina föräldrar en rejäl förlust. Hur hade egentligen detta »iråkade obestånd» uppstått? Jag bestämde mig för att undersöka saken.

Kyrkoböckerna avslöjade att Carl Joseph först varit handelsbokhållare i Landskrona, men i slutet av 1850-talet blev han handlande i Ängelholm. Redan 1862 lämnade han dock staden och begav sig till Östergötland, och det var nu jag började se sammanhanget. En handlande som råkar i obestånd 1862 och samma år flyttar till Östergötland, ett landskap han inte hade minsta koppling till. Om han nu lyckades förarga sina egna föräldrar, vilka andra personer hade han då inte förargat? De ekonomiska problemen måste såklart vara kopplade till handelsverksamheten – kan han ha gått i konkurs? Jag hade aldrig undersökt de så kallade konkursakterna, och ärligt talat tyckte jag att ordet »konkursakt» lät oerhört tråkigt och oinspirerande. Någon gång skulle väl bli den första, så jag besökte landsarkivet i Lund där jag letade fram arkivförteckningen för Ängelholms rådhusrätts och magistrats arkiv. 

b2ap3_thumbnail_Glimstedt-och-Carlberg.jpg

Ängelholms borgmästare Johan Niclas Glimstedt (1807-1874) och Carl Josephs far, fanjunkaren Johan Carlberg (1794-1882); ur »Engelholms sparbank 1865-1915 : Minnesskrift utg. med anledning af sparbankens femtioårs-jubileum» (1917). Mellan dem syns Carl Joseph Carlbergs namnteckning; något känt fotografi eller porträtt på honom har ännu inte hittats.

I serien F IV finns konkurshandlingar för åren 1729-1947, så jag beställde fram volym nr. 30, som skulle innehålla konkursakterna 1861-1862. Bland dessa gamla akter låg mycket riktigt en bunt papper och brev, betecknade »Handlingar uti Handlanden Carl J. Carlbergs konkursmål» – han hade alltså gått i konkurs, som jag misstänkte! Konkursansökan hade inlämnats den 3 februari 1862, och två veckor senare hölls de första förhören vid Ängelholms rådhusrätt. Bland dokumenten fanns bland annat en lista på hela sextiosex (!) personer, som Carl Joseph var skyldig sammanlagt 42,768 riksdaler och 69 öre riksmynt – en enorm summa på den tiden. Man kan förstå att han lämnade Skåne sex månader senare, och hans föräldrar överdrev inte när de i testamentet använde formuleringen »stor förlust» – vid konkursen var sonen nämligen skyldig dem hela 21,500 riksdaler riksmynt! Stadens borgmästare Johan Niclas Glimstedt (1807-1874) utfärdade samma dag en skrivelse med följande ordalydelse:

»För att, i anledning af Handlanden C: J: Carlberg denne dag ingifne ansökning att få till sine borgenärer på en gång afträda all sin egendom, höras, äfvensom uppgifva beloppet och beskaffenheten af deras fordringar samt, så vidt ske kan, förete de handlingar hvarå dessa sig grunda, kallas till inställelse hos Rådstufvurätten Måndagen den 17de innevarande månad klockan XI föremiddagen».

Skrivelsen undertecknades på Ängelholms rådhus den 3 februari av borgmästare Glimstedt, Carl Josephs far fanjunkaren Carlberg, hans brors svåger arrendatorn Nils Secher Walsøe på Kelliehouse och lantbrukaren Gustaf Andersson (1835-1882) på Kärragården, som ett par månader senare gifte sig med Carl Josephs syster Louise. Den 17 februari klockan 11.00 påbörjade rådhusrätten sammanräkningen av handelsrörelsens tillgångar. Carl lämnade inledningsvis in två huvudböcker, en kassabok, en journal, två memorialer och en dagbok, och på varulagret fanns en stor mängd olika varor till ett sammanlagt värde av 14,116 riksdaler riksmynt och 78 öre, medan husgeråd och inventarier värderades till 2,974 riksdaler och 63 öre riksmynt. De utestående fordringarna uppgick till 8,138 riksdaler och 60 öre riksmynt, så tillgångarna var värda sammanlagt 25,230 riksdaler och 1 öre riksmynt. Han kunde alltså knappast betala av de omfattande skulderna, så det var nog med stor förtvivlan som han i slutet av konkursansökan intygade »Att ofvanstående uppgiffter äro öfverens stämmande med sannförhållandet och innefattar werkliga ställningen i mitt bo».

b2ap3_thumbnail_Karlshamn.jpg

För det flesta konkursakter gäller det att bläddra i arkivvolymerna och hålla tummarna, men i fallet med Carl Joseph Carlberg visste jag ju sedan tidigare vilket år det gällde. I vissa arkivförteckningar ser serien över konkursakter (F IV) till och med ut som ovan, i Karlshamns stadsarkiv: Rådhusrättens och Magistratens arkiv.

Av någon anledning återtogs konkursansökan så snart rådhusrätten räknat samman tillgångarna – kanske Carl Joseph trodde att han kunde rädda sin handelsrörelse trots allt? Det gick emellertid inte vägen, för den 10 mars skrev han ett nytt brev till borgmästare Glimstedt, »Enär accord af alla mina fordringsägare icke kunnat vinnas, hvilken förhoppning jag hade då jag den 17 februari återkallade min den 3 samma månad till RådstufvuRätten inlämnade cessions ansökning». Han var alltså tillbaka på ruta ett. Två veckor senare tog han dock tillbaka konkursansökan ännu en gång, »som jag nu fått uppgjort accord med alla mina creditorer», skriver han glatt i brevet till borgmästaren. Kanske man kan gissa att pappa fanjunkaren hade lättat på plånboken…? Det löste sig alltså till slut, men Carl hade nog förargat många människor i Ängelholm med omnejd – inte minst sina egna föräldrar. Flyttningen till Östergötland blev därför en nystart för Carl, som började arbeta som förvaltare och agent på diverse magasin i länet. Han hamnade till slut i Linköping, där han efter en längre tids sjukdom begick självmord den 17 juni 1895, något jag bloggat om tidigare.

I arkiven finns stora mängder källmaterial som vi släktforskare aldrig använder oss av – kanske är det svårt att överblicka, svårtillgängligt eller rent ut sagt tråkigt? Ordet »konkursakt» låter till exempel inte särskilt upphetsande, men som synes kan dessa akter ge svaret på släktträdets mysterier. I mitt fall fick jag förklaringen på varför fanjunkaren Carlberg hotade med att göra sin son arvlös, varför han flyttade till Östergötland och vad som egentligen dolde sig bakom det där märkliga testamentet i kusin Märtas förgyllda skrin.

I dagens släktforskarsamhälle är förutsättningarna annorlunda än förr. Vi har tillgång till ett snabbt växande digitaliserat arkiv. Nu behöver man inte längre resa mellan landsarkiven eller vänta på mikrofiche när den där pigan envisas med att flytta över arkivgränsen vartenda år.

I England utgavs nyligen en bok, skriven av den professionella historikern Alison Light, ”Common people: The history of an English family”. Hon använder sin akademiska bakgrund för att förstå sina anors liv och livsbetingelser, som en fördjupning från de digitaliserade källorna. Hon vill skriva den vanliga människans historia, i hennes fall en familj i den industriella revolutionens virrvarr av flyttar, fattigdom och förändringar.

Förutsättningarna för den rena personhistorien är annorlunda i Sverige, med våra omfattande kyrkoarkiv, även om man kan sakna tidiga folkräkningar. Men nu, när de flesta kan bygga ett släktträd relativ snabbt, finns ett behov av att gå vidare. Inte kanske så mycket med mer avancerad genealogi, utan med mer och djupare studier av livsbetingelserna. Om de enskilda personerna kan vi inta alltid få fullständig information, men vi kan koppla allmänna historiska uppgifter till våra anors historia. Det märks tydligt på intresset för alla de fina föredrag som hålls på Släktforskardagarna att intresset är stort. Runt om i landet, i släktforskarföreningar och hembygdsföreningar, sitter också grupper som jobbar med den lokala historien.

Jag tror att det finns ett behov av mer kurser och möjlighet till att fördjupa släktforskningen. Intresset för nybörjarkurser är stort, men det finns inte så många möjligheter till att bredda kunskapen om fördjupningar i historien. Hur kan man använda historia i sin släktforskning? Hur kan man använda andra källor än de vanliga? Hur kan man skriva ihop det till en spännande berättelse? Det är frågor som mer för att besvaras. Bara som exempel krävs en annan form av källkritik än vad vi är vana vid. Den akademiska historien kan ge mer åt släktforskningen.

Hur kan man då tillgodose ett sådant behov? Visst, det ges kurser på sina håll, det finns utmärkta föredrag att lyssna på, till exempel på Genealogiska Föreningen. Men Sverige är ett stort land, GF har lagt ut en del av föredragen på nätet och det är en bra start. Skulle man kunna använda Släktforskarförbundets storlek och tyngd till att fördjupa och bredda svensk släktforskning? Ja, anser jag.

Det finns idag en mängd resurser som vi som studerar eller arbetar vid universiteten har tillgång till. En del av dessa resurser borde kunna bli tillgängliga för släktforskare via avtal med Släktforskarförbundet. Jag tänker på lärplattformar för on-linekurser, där man även kan arbeta interaktivt. Idag är de relativt enkla att använda och de kostar faktiskt inte så mycket, det finns tom gratisalternativ. Då kunde man göra avancerade kurser på nätet så alla släktforskare kan delta på distans och på så sätt bredda underlaget och tillgången.

Universiteten har också avtal som ger tillgång till både historiska och nutida kartor i digital form. Föreningen DIS har gjort ett mycket fint jobb med kartfunktionen i Disgen, men även här finns mer att hämta om man kan få till stånd bra avtal. Vi har också tillgång till grupplicenser för avancerad mjukvara, som i många fall kan användas i en breddad släktforskarverksamhet, inte bara kartor utan också mjukvara för andra ändamål. De är dyra för enskilda användare, men med bra avtal kan de bli överkomliga för grupper.

Jag tror, att det finns mycket mer att hämta för att utveckla svensk släktforskning. Jag tror också att det finns ett intresse ute i landet, vi måste bara ha en mötesplats. Den mötesplatsen finns på nätet, som med fördel kan kombineras med föreningens forskarstuga om man så vill.

 (Fotot visar prins Daniels ursprung, han gick vidare från sina anors liv)

Nu i veckan är det 20 år sedan jag första gången besökte landsarkivet i Uppsala för att ta reda på mer om mina förfäder. Då visste jag förstås inte att jag skulle möta så många underbara släktforskare eller hitta alla dessa fascinerande levnadsöden som gömmer sig i arkivhandlingar. På tiden släktforskade man på arkiven, i originalhandlingar och genom att läsa mikrokort. På länsmuséets arkiv hemma i Nyköping fick man ofta i stället använda slitna rullfilmer som fick hanteras varsamt för att inte ytterligare bitar skulle lossna. Sedan fick man förstås beställa mikrokort och det kunde ta åtskilliga månader att följa en familj, särskilt om de flyttade ofta och man behövde följa dem i många olika socknar. Jag suckade särskilt över en familj bland mina kusiners anor som visserligen i stort sett flyttade mellan tre socknar, men dessa låg i skilda län och materialet förvarades på två olika landsarkiv.

Nog är det skillnad att forska idag när kyrkböckerna bara är ett klick borta på datorn och kan studeras dygnet runt hemma på den egna kammaren! Detta att materialet är så lättillgängligt är också en nackdel. Färre besöker arkiven, som drar ner på både öppettider och personal. För de forskare som vill och kan besöka arkiven blir tillgängligheten alltså sämre. Vissa umgås i olika diskussionsforum på nätet eller har kontakt via e-post men många nöjer sig med att skumma diverse forum och hemsidor för att sedan förvandla hypoteser och teorier till sanningar som sprids vidare. Här fyller släktforskarföreningar en dubbel roll: där möter man andra som delar ens intresse och så får man lära sig att släktforska genom kurser, föredrag, utflykter eller helt enkelt genom att möta andra medlemmar i föreningen. På köpet har man väldigt trevligt, och hittar ofta livs levande släktingar!

b2ap3_thumbnail_Annas-trta3.jpg

^{En smarrig glasstårta för att fira mitt lilla jubileum. Fotograf och tårtkreatör: Anna Eriksson.}

Vad ska jag då ägna mig åt efter 20 års forskande? Jo, som sagt är förutsättningarna annorlunda idag jämfört med när jag började. Mikrokorten var ofta svårlästa, särskilt om de kyrkböcker som filmats var skadade. På min farfars sida finns en gren som skiljer sig från de andra då det är de enda anorna jag har från Dunker och Lilla Malma med omnejd. Just Lilla Malmas kyrkböcker var riktigt trista att traggla sig igenom på mikrokort så jag har inte ägnat mig åt den här grenen på säkert 18 år. I år ska jag därför lägga min gamla forskning åt sidan och förutsättningslöst forska om hela den släktgrenen, med utgångspunkt från min ff fm f som var född 1823. Kanske får jag byta ut några anor men framför allt borde jag hitta mer kringinformation om dessa anor som jag missade en gång i tiden. Trots allt är jag nog lite bättre på att forska numera!

De förtvivlade orden ovan yttrade bonden Per Bengtsson till sin kusin Per Åkesson vid ett byalag i Fjelie den 15 november 1759. Morgonen därpå hittades Per Åkesson död i sin säng, och det dröjde inte länge innan snacket gick i byn. Hade Per blivit mördad, och vem var i så fall den skyldige? Hans egen kusin? Häradsrätten bestämde sig genast för att undersöka saken, och domboken ger inte bara intressanta uppgifter om livet i 1750-talets Fjelie, utan man lär även känna den avlidne på ett personligt plan. Den märkliga historien uppdagades då jag hittade hans dödsnotis i Fjelie kyrkobok 1759:

»24 Sönd: eftter Trinit: d: 25 Nowembr begrafdes Rusthållaren Pär Åkason som d: 15 ejusdem uti ett Ölslag hos brodern Nils Åkason blef af Pär Bängtson och Pär Pärson med oblida rörelser öfwerfallen och natten dereftter dödde och blef derföre af fältskjären αnatomïcerad dess ålder 41 åhr och 5 månader».

Mina tankar började genast snurra. Hur såg de oblida rörelserna ut? Och på vilket sätt blev kroppen anatomicerad? Jag dök genast ner bland Torna häradsrätts urtima domböcker, eftersom det rörde sig om ett eventuellt brottmål. Jag slungades tvåhundrafemtio år tillbaka i tiden och befann mig plötsligt mitt i det där ödesdigra byalaget i Fjelie, i november 1759. Åldermannen hade samma förmiddag tutat samman byamännen till samling, för att bland annat dela på de skjutspenningar som inkommit. Byamännen gick in till Per Åkessons bror Nils, där de stannade för att fördela penningarna. Även Per Åkesson anslöt sig, och de andra upptäckte snabbt att han var märkbart berusad. Detta var tydligen inget ovanligt, eftersom Per i allmänhet »warit nog begifwen på dryckenskap och som oftast funnits drucken». Att man under byalaget dessutom förtärde en halv tunna öl lär inte ha gjort honom mindre berusad, och efter en stund började Per bråka med de andra byamännen.

b2ap3_thumbnail_Per-kesson-1759.jpg

Per Åkessons dödsnotis 1759; ur Fjelie kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1696-1779), s. 107 (ArkivDigital)

Inledningsvis attackerade han sin kusin Per Bengtsson med skällsord, som snabbt gick till motattack. Han reste sig upp och gav Per Åkesson en rejäl örfil, samtidigt som han skrek »iag will intet längre mera, din Kiött Pölsa!». En droppe blod började sakta rinna från Per Åkessons näsa... Per, som väl troligen började bli allt mer berusad, reste sig nu upp från sin plats och ville gå fram till sin kusin för att hämnas. De som satt bredvid höll dock fast honom och uppmanade honom »att han måste sittia stilla», men detta hindrade inte Per Åkesson från att skrika och svära åt sin kusin. Nu började emellertid rusthållaren Per Persson tröttna. Han gick fram till Per Åkessons, tog tag i hans hår och skrek »om iag giorde rätt skulle iag lagga dig braf, din Swinhund, som aldrig kan skiöta dig sielf, utan i hwart lag skall du bära dig så åht, sitt stilla och skiöt dig sielf!». Per Åkesson lugnade nu ner sig, och stannade kvar hos byamännen i ytterligare två timmar. Under denna tid var han »fresk och Sund», men blev mot slutet alltmer berusad. Sedan byalaget avslutats hade Per Åkesson tvingat sin svägerska att ge dem mer att dricka, men hon hade då svarat att hon inte hade annat än svagdricka. Detta fick duga, så de drack några kannor innan de gick hemåt.

På vägen hem fick Per Åkesson syn på en kalv, som han sprang efter »i sin dryckenskap», och enligt vittnen såg det hela mycket komiskt ut. Per slog på sina kläder med händerna för att skrämma kalven, vilket Jöns Perssons tjänstegosse, som hade stått i stalldörren, såg. Han skrattade åt den lustiga synen, men Per Åkesson upptäckte gossen, vände sig mot honom och skrek »om du skrattar åht mig skall den onde Stå i dig din Canaille». Kalven sprang då sin väg, så Per gick vidare hemåt. Väl framme vid sin port föll han omkull på stentrappan, och medan han låg där i mörkret ropade han efter hustrun. Den då 14-årige sonen Åke, som var på logen och hörde sin fars rop, tog hjälp av gårdens dräng för att hjälpa in fadern i huset. När Per fick se sonen och drängen komma till undsättning bad han dem att hjälpa honom upp »efter han sådant sielf ej förmådde». Sonen och drängen gjorde ett försök, men trots stor ansträngning lyckades de inte. Sonen gick då in i huset och berättade för modern att fadern låg utanför porten. Hustrun tog då med sig pigan ut för att hjälpa maken upp. Tillsammans lyckades de fyra till slut bära in den kraftigt berusade Per i huset. De klädde av honom och lade honom i sängen, och han somnade utan ett ljud.

b2ap3_thumbnail_IMG_6167.JPG

Per Åkessons gård Fjelie Nr 9, som den såg ut vid tiden för dödsfallet; efter karta från 1769 i Lantmäterimyndigheternas arkiv (teckning: M. Gunshaga)

Morgonen därpå kom det bud från Per Åkessons bror som undrade om Per ville följa med in till Malmö med kronotionden. Hustrun Sissa försökte väcka sin make, men upptäckte till sin fasa att han låg död i sängen. Man tillkallade genast kronolänsmannen Malmlin, som påbörjade en utredning. Han stämde genast in de ovan nämnda Per Bengtsson och Per Persson, som nu offentligt anklagades för Per Åkessons död. De erkände utan omsvep att de örfilat Per Åkesson och dragit honom i håret, men Per Bengtsson försvarade sig med att han endast slagit honom på munnen eftersom han blivit kallad skällsord. Båda två menade dessutom att deras handlingar inte hade skett med någon iver eller på ett sådant sätt »att Pehr Åkason deraf kunnat taga någon skada, mindre att hans timade död deraf Kunnat förorsakas». Vittnet Carl Håkansson instämde, och berättade att Per Bengtsson slog »ej med någon särdeles ifwer» samt att Per Persson drog Per Åkesson i håret »utan att hwarken draga el:r stöta». 

Häradsrätten ansåg att det krävdes en obduktion, för att med säkerhet kunna fastställa dödsorsaken. Kronobefallningsmannen Göran Dröscher sände därför bud till stadsfältskären Hünemöder, som öppnade och besiktigade den dödes kropp. Han konstaterade att det inte fanns några yttre skador på den dödes kropp, och inte heller i underlivet eller på bröstet fanns något som skulle kunna vara orsak till dödsfallet. Fältskären undersökte också lungorna och mjälten, som tydligen var ovanligt sköra. Detta ansågs dock inte bevisa något, utan antydde bara att Per Åkesson haft svag hälsa. På huvudets högra sida syntes dock ett litet rött märke, som fältskären menade kunde bero på ett obetydligt slag mot skallen. När han däremot öppnade huvudet och tog av huvudskålen såg han direkt att hinnan som innefattar själva hjärnan (»duru Mater», enligt fältskärens egen anmärkning) var mycket utspänd av den stora mängd levrat blod som fanns under den. Han uppskattade detta levrade blods mängd till halvannat skålpunds vikt, och menade att en större ådra hade brustit varpå döden hade kommit så hastigt eftersom själva hjärnan med dess nerver »ej kunde tåla en dylijk compression».

Fältskären avslutade sin undersökning med att konstatera att denna »Hæmorrhagia Cerebri ell:r blodens öfwerflödande i hiernan» utan tvekan hade orsakat Per Åkessons död, men att det var svårt att med säkerhet avgöra vad som orsakat denna blödning. Torna Häradsrätts slutgiltiga dom mot de båda anklagade, Per Bengtsson och Per Persson, föll ganska snart efter obduktionen. Man valde att från »widare answar till Pehr Åkasons timade död frikalla» de anklagade, men dömde dem till att betala 24 daler silvermynt till fältskären för hans omkostnader. 

Som släktforskare vet man att vissa notiser i kyrkböckerna är mer spännande än andra, eftersom de leder raka vägen till domböcker, länsstyrelsearkiv och domkapitelsprotokoll. Man inser direkt att man hittat något ovanligt när man läser de där kryptiska raderna i kyrkböckerna, och man lär sig snabbt att det inte är de skötsamma förfäderna eller de vardagliga händelserna som lämnat de mest intressanta spåren efter sig i arkiven, utan snarare motsatsen. Det är konflikter, brott, märkliga dödsfall och personer som på något sätt misskötte sig som man får veta mest om. Sådant väckte intresset hos myndigheterna, som nedtecknade allt i protokoll och domböcker, och det var just genom domböckerna jag lärde känna min förfader Per Åkesson - rusthållaren med alkoholproblem, som alltid misskötte sig under byalagen, som kallades både »köttpölsa» och »svinhund», och som till slut dog av ett brustet blodkärl i hjärnan.

En av de första svårigheter jag stötte på som släktforskare var min mormors farfars släkt.  Mormors far hette Ernst Sigurd Roland Sarve och var född den 28 april 1914 i Gävle. Enligt födelse- och dopboken i Gävle Heliga Trefaldighets församling var hans mor tjänarinnan Ebba Irene Sarve. Fadern står som okänd.

Detta var i och för sig ingen nyhet. Min mormor var fullt medveten om att någon far aldrig hade funnits med i bilden och hon har bara några enstaka minnen av sin farmor. Man träffades i regel bara när mormor fyllde år. Inte ens den muntliga traditionen hade något att berätta om mormors farfar.

Alla släktforskare kan nog känna igen sig i den frustration som fader okänd innebär. Inte bara ett stort gapande hål i antavlan, utan också en stor förlust i vetskapen om var man kommer ifrån och vilka gener man bär på. Jag bestämde mig för att uttömma alla möjligheter för att ta reda på vem den okända mannen var.  Vilken lycka det hade varit att få berätta för mormor hur det låg till!

fader-oknd.JPG

Utdrag ur födelse- och dopboken för Gävle Heliga Trefaldighet 1914.

 Eftersom födelse- och dopboken inte gav något började jag följa familjen i församlingsböckerna. Där framgår att modern fortsätter arbeta som tjänarinna under många år och hon gifter sig sedan 1936 med sonen till mannen hon arbetar för. Han hette Karl Arvid Johansson och var murare. Fadern, Gustaf Johansson, var änkman och anställd på Gävle ångväveri. Ingenstans framgår någon uppgift om mormors farfar.

Jag läste allt jag kom över om fader okänd. Vilka källor som fanns att tillgå och var man kunde hitta dem. Det första jag beställde fram var förlossningsjournalen från mormors fars födelse vid Gävle lasarett. Den finns bevarad på landstingsarkivet i Gävle.  Kanske kunde det finnas en fader angiven där? Tyvärr inte. Däremot fanns detaljerade uppgifter om hur förlossningen fortskridit. Ebba hade inkommit till sjukhuset kl. 2.30 på morgonen efter ca 1,5 timme med värkar. Hon blev inskriven och lagd på det allmänna rummet nr 7 och förlossningen fullbordades kl. 04.00 samma morgon. Hon framfödde en frisk pojke på 3700 g och fick lämna sjukhuset tolv dagar senare, den 10 maj.

frlossningsjournal.JPG

Förlossningsjournalen från min mormors fars födelse 1914 på Gävle lasarett.

 Nästa steg var att fråga på stadsarkivet i Gävle om det kunde finnas någon barnavårdsmannaakt bland kommunens handlingar. Förhoppningarna var stora, eftersom det mellan 1918-1973 skulle upprättas sådana akter för barn födda utom äktenskap. Kommunen ansvarade för att försöka klarlägga fädernas identitet så att de kunde betala underhåll för sina barn.

Besvikelsen var stor när jag fick ett mejl tillbaka om att någon akt ej kunde återfinnas. Även om jag inte hade gett upp, såg det inte särskilt ljust ut. Jag fortsatte istället med att fördjupa mig i min mormors fars liv. Min mormor hade berättat om att han haft stora problem med alkohol under större delen av sitt liv och lagts in på ett flertal olika behandlingshem.  Mot slutet fick han en förmyndare eftersom han inte kunde hantera pengar, men problemet var att denne förmyndare stoppade pengar i egen ficka.

Det är svårt att förstå hur aggressivt ett missbruk kan bli och hur det kan ta över hela ens värld. Min mormor växte upp hos sin mormor och morfar, och den enda kontakten hon hade med sin far på äldre dagar var när han ringde och behövde pengar till alkohol. Jag minns särskilt en händelse som jag fått berättat för mig av min mamma och mormor för några år sedan. Vid ett tillfälle när mormors far Ernst var på behandlingshem hade mormor gett honom en parfym i present, kanske i samband med en födelsedag eller någon annan högtid. Hon hade nog inte räknat med att han skulle dricka upp den!

Efter ytterligare kontakt med både stadsarkivet och landstingsarkivet fick jag ut en hel del handlingar kring Ernsts liv. Dels var det sjukjournaler som berättade om knäoperationer, missbruksbehandlingar och annan typ av vård som han fått genom åren, men det var också en tjock akt på ett femtiotal sidor från socialen där man detaljerat redogjorde för Ernsts hälsa och leverne flera gånger i veckan under en längre tid. De hade koll på honom. Detta var mot slutet av hans liv när missbruket kanske var som värst, och han blev flera gånger upphämtad av polis.

Jag minns väldigt tydligt hur jag efter påringning åkte till arkivet en sommardag för att hämta kopior på handlingarna. På vägen hem besökte jag min mormor och vi läste tillsammans igenom vad hennes pappa hade gått igenom. En hel del kände hon redan till, men mycket var nytt.

Det mest intressanta av allting var det som framgick i samband med ansökningar om vård. Vid varje tillfälle som Ernst hade blivit inskriven någonstans (och det var många!) hade man antecknat lite om hans uppväxt, familj, utbildning m.m.  På de flesta ställen var texten närmast identisk, precis som att man kopierat en tidigare journal, men vid ett tillfälle fanns mer detaljerade uppgifter. Ett enda litet stycke var det som blev vändpunkten. Här står nämligen att fadern hette Ernst Svensson och  avled 1952. Gissa om jag trillade av stolen! Både mormor och jag satt helt stumma av de nya uppgifterna. Mormors pappa visste uppenbarligen vem hans far var, men hade aldrig pratat om det.

utdrag.JPG

Uppgift om fadern i en ansökan om vård för alkoholmissbruk.

Med de nya uppgifterna sökte jag fram alla Ernst Svensson som hade gått bort 1952 på Sveriges Dödbok och beställde första sidan av bouppteckningen på samtliga i passande ålder. Fullt medveten om att utomäktenskapliga barn inte fick full arvsrätt efter sina fäder förrän 1970, hoppades jag på att det ändå kunna finnas en uppgift om ett utomäktenskapligt barn som fått ärva, t.ex. genom testamente. Jag gjorde dessutom en ny förfrågan hos stadsarkivet i förhoppning om att en ev. barnavårdsmannaakt nu kunde återfinnas med hjälp av faderns namn.

Så kom mejlet. De hade den!  Akten innehöll hela 47 sidor med information. Där fanns ett faderskapserkännande, en betalningsförbindelse, anteckningar från barnavårdsnämndens besök i hemmet och brevväxling mellan fadern och barnavårdsnämnden. Först då insåg vi att mormors pappa blivit övergiven som liten, hamnat på barnsjukhus och ev. barnhem innan modern tog tillbaka honom några år senare.En av föreståndarna på sjukhuset fattade tycke för pojken och försökte hjälpa honom på olika sätt, men ville inte avslöja sin identitet. Hon står bara som Fru Kronberg, men eftersom sjukhuset hette Kronbergs barnsjukhus ligger det nära till hands att hon var Erik Kronbergs hustru Ninni. Kronbergs var en rik grosshandlarfamilj i Gävle och lät bl.a. uppföra det vackra sommarstället Engeltofta som finns kvar än idag. Ninni Kronberg är känd för eftervärlden som den person som uppfann torrmjölken!

b2ap3_thumbnail_Kronbergs-barnsjukhus.jpg

Kronbergs barnsjukhus uppfördes 1904 till minne av Bengt Gustav Kronberg och hans hustru Augusta. Barnsjukhuset till höger i bild, Karlavägen 1 i Gävle.

Fadern var mycket riktigt också en Ernst, Ernst Valdemar Svensson. Han arbetade som elektriker och var gift med en kvinna som hade en son sedan tidigare. De fick aldrig några gemensamma barn, varpå Ernst adopterade sin hustrus son.  Han avled egentligen 1951, varför ingen av bouppteckningarna jag hade beställt var till någon nytta. Inte heller i den rätta framgick något som hade kunnat hjälpa mig vidare.

I samma veva som detta uppdagades så arbetade jag som vikarie inom Gävle kommuns förskolor. När personal saknades någonstans fick jag ett samtal om var jag behövdes och under vilken tid - därefter var det bara att åka iväg mot en ny arbetsplats. Jag hade tur och hamnade tidigt på en mycket stor förskola nära där jag bodde, och där behövdes personal i stort sett hela tiden. Jag blev kvar på samma ställe i över ett halvår.

Jag började forska på den nya, helt okända grenen på min mormors sida. Hittade Ernst Svenssons föräldrar och syskon och fick fram levande släktingar, sysslingar till min mormor. Jag hade nu lärt känna personalen på förskolan jag arbetade på och i fikarummet fick jag höra om deras familjer och liv. En av kvinnorna var i ungefär samma ålder som min mamma och hade ett mindre vanligt efternamn. Jag hade fått höra att hennes mamma fyllde år på julafton och att hon hette Britta, och allt detta stämde överens med ett barn som stod som dotter till mormors farfars bror, Sven Hugo Svensson. Tänk om vi var släkt?

Så en dag var vi ensamma i fikarummet, hon och jag. Jag frågade om hennes morfar hette Sven Svensson, och om hennes mamma hette Britta Hemlin. Det var rätt, sa hon och hann nog tänka tusen tankar innan jag berättade varför jag frågade. Det visade sig att jag hade tänkt rätt och vi var mycket riktigt avlägsna släktingar. Ännu ett märkligt sammanträffande.

När möjligheten till DNA-test blev allt vanligare kom jag på tanken att försöka bevisa att mannen som tagit på sig faderskapet också var biologisk far. Min mormors farmor hade sällskap med flera män (det får bli en annan historia) och hon visste möjligtvis inte själv vem som var den rätta fadern. För drygt en vecka sedan slog jag slag i saken och besökte min nyfunna vän och släkting i Gävle för att be om lite hudceller.  Jag har sedan tidigare skickat in detsamma från min mormor. Det lär nog dröja ett tag innan vi får svar, men visst vore det fantastiskt om deras DNA matchade varandra, och jag kunde säkerställa denna gren av släktträdet. Den som väntar får se...

           b2ap3_thumbnail_Ernst-Sarve.jpgSven-Svensson.JPG

Min mormors far Ernst Sarve (vänster) och hans ev. farbror Sven Svensson (höger). Visst är de lika?

Imorgon är det Arkivens dag, en dag som arrangeras den andra lördagen i november varje år på initiativ av SASS (»Svenska arkiv i samverkan för synlighet»). Årets tema är »Orostider», och i hela landet bjuder arkiven in till utställningar, visningar, föreläsningar och andra intressanta aktiviteter. Syftet med Arkivens dag är att uppmärksamma möjligheten att göra spännande resor till förfluten tid, samt »lyfta fram arbetet med att säkerställa den information som skapas idag», som formuleringen lyder på hemsidan. Vidare kan man läsa att »Arkivsektorn strävar efter att kunskapen om att arkiven är samhällets minne både för en förfluten tid och för en framtid skall öka. Det är gratis att besöka och forska i de svenska arkiven, alla har tillgång oavsett medborgarskap. I stort sett allt är också öppet för forskning. Detta är en viktig medborgerlig rättighet som arkiven vill betona under Arkivens dag».

b2ap3_thumbnail_Bild-337.jpg

Ett av Sveriges vackraste arkiv är utan tvekan landsarkivet i Vadstena, som i över hundra år har inrymts i Vadstena slott (foto: M. Gunshaga)

Hur kommer det sig egentligen att arkiven är så öppna och lättillgängliga för alla, särskilt för oss släktforskare? Formuleringen »viktig medborgerlig rättighet» låter kanske modern, men faktum är att dessa tankar har sitt ursprung i upplysningstidens ideal. De stora filosoferna ansåg att medborgarna i ett demokratiskt samhälle hade rätt att ta del av arkivmaterialet, eftersom det var viktigt för en demokrati att dess medborgare fick en inblick i det material som format samhället. Dessa tankar lyfts särskilt fram på Arkivens dag. På hemsidan framgår det att man vill »öka allmänhetens förståelse för arkivens uppdrag som en förutsättning för ett öppet demokratiskt samhälle», och det är ingen tvekan om att denna formulering går att härleda till upplysningstidens ideal.

b2ap3_thumbnail_Domkapitlets-i-Lund-arkiv-FIa11-Inneliggande-handlingar-till-protokollen--Huvudserie-1689-s-1-Bjllerup.JPG

Bland de inneliggande handlingarna till Lunds domkapitels protokoll 1689 finns denna skrivelse, där invånarna i Bjällerups socken ber om att få behålla prästmannen Hans Hansson Textorius, och därför intygar att han hade »sålundha stält sigh uthi sitt lijff och lefwerne hooß oß så att wij alzintet uthi någon måtto hafwa på honom att beskylla el: klandra, uthan altijdh hafwa önskat och ännu önskar hanß godha omgänge». Den lilla skrivelsen är särskilt intressant för min del eftersom man bland bomärkena finner två av mina anor, tre av deras bröder samt en svåger.

Hur ser det egentligen i våra dagar? Utöver upplysningstidens tankar om ett öppet demokratiskt samhälle, vad är det som gör att vi släktforskare så fritt kan ta del av arkivskatterna? Det är främst Offentlighets- och sekretesslagen i kombination med Tryckfrihetsförordningen som reglerar denna möjlighet. Dessa lagar ser till så att myndigheterna tar hänsyn till rätten att ta del av allmänna handlingar, lämnar ut dessa handlingar med den skyndsamhet som krävs enligt tryckfrihetsförordningen, samt att »rätten att ta del av allmänna handlingar enligt tryckfrihetsförordningen säkerställs samtidigt som sekretesskyddet upprätthålls», som det så vackert formuleras i 4 kapitlet, § 1. Samma kapitels § 4 är betydelsefull för oss släktforskare, eftersom den ålägger myndigheterna att »särskilt beakta [...] att enskilda bör ges goda möjligheter att söka allmänna handlingar», i form av förteckningar, register och andra användbara sökingångar. När det gäller Tryckfrihetsförordningen så stadgar denna att varje svensk medborgare har rätt att ta del av allmänna handlingar, »Till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning». En handling anses vara allmän om den förvaras hos en myndighet, och är inkommen till eller upprättad hos myndigheten.

b2ap3_thumbnail_545348_10151051828907845_700456506_n_20141106-185139_1.jpg

Man vet aldrig vad som dyker upp i arkiven - på landsarkivet i Vadstena hittade jag till exempel ett brev från drottning Ulrika Eleonora (1688-1741), undertecknat »Under Kong. Maij:ts Wår Högtälskelige gemåls och herres opasslighet». Tydligen hade kung Fredrik känt sig krasslig den dag brevet undertecknades (ur Göta hovrätts arkiv).

De båda ovanstående lagarna handlar alltså om våra rättigheter gentemot arkiven, men det finns en särskild lag som stadgar arkivens skyldigheter gentemot oss, nämligen Arkivlagen. Den 3 §, som handlar om arkivbildningen och dess syften, säger att myndigheternas arkiv är en del av det nationella kulturarkivet. Av den anledningen ska myndigheternas arkiv bevaras, hållas ordnade och vårdas så att de tillgodoser rätten att ta del av allmänna handlingar, behovet av information för rättskipningen och förvaltningen, samt forskningens behov. Det är alltså denna lag som särskilt gäller släktforskningen, och den 6 § stadgar att

»I arkivvården ingår att myndigheten skall […] organisera arkivet på ett sådant sätt att rätten att ta del av allmänna handlingar underlättas, […] upprätta dels en arkivbeskrivning som ger information om vilka slag av handlingar som kan finnas i myndighetens arkiv och hur arkivet är organiserat, dels en systematisk arkivförteckning [samt] skydda arkivet mot förstörelse, skada, tillgrepp och obehörig åtkomst».

Även där är alltså lagen tydlig, allt för att underlätta för oss som besöker arkiven och forskar i det källmaterial som förvaras där. Man får nog säga att de svenska arkiven är väldigt unika - vi forskare kan i princip traska in på vilket arkiv som helst, och inom loppet av en timme sitter vi där med Selma Lagerlöfs anteckningar, farfars farfars skolbetyg, en dombok från 1671 eller ett brev från Karl XII framför oss. Det enda hindret är egentligen sekretessen och diverse särskilda bestämmelser, men dessa är en droppe i havet om man jämför med möjligheterna att få ta del av den svenska arkivskatten. Se därför till att besöka något arkiv imorgon, när det nationella kulturarvet bjuder in till Arkivens dag. Vem vet, kanske gör du ett spännande arkivfynd?

Mängder av levnadsöden göms i ännu ej digitaliserat material. Intagningshandlingarna för S:ta Anna hospital I Nyköping, vilka förvaras på landsarkivet i Uppsala, är ofta hjärtslitande brev där anhöriga till de sinnessjuka beskrev sin släktings sinnestillstånd och uppförande samt vilka umbäranden vården av den sjuka innebar för familjen.

Idag är Skavsta i Nicolai socken utanför Nyköping mest känt som en flygplats. Vid 1700-talets början fanns här två gårdar vars invånare gav mig åtskilliga huvudbryn som nybakad släktforskare. Båda bönderna i Skavsta hette nämligen Anders Olofsson och hade barn i ungefär samma ålder. Eftersom namnfantasin i den här delen av Södermanland bäst kan beskrivas som bristfällig hette barnen dessutom ungefär likadant: Anders, Olof, Maria, Anna osv. Forskandet underlättades heller inte att jag inte observerade att "min" Anders Olofssons äldsta barn var ungefär jämnåriga med hans hustru, Elsa Eriksdotter. Förklaringen var förstås väldigt enkel: de var hans barn i ett tidigare gifte. Så småningom redde jag ut vilka barn som ingick i respektive familj och kunde även återfinna både Anders Olofssons och Elsa Eriksdotters föräldrar. I Mordutredning anno 1710 beskrev jag mordet på Anders mor, Brita Jonsdotter, och hur hans vansinnige bror Jon först utpekades som moderns baneman. Då anade Anders Olofsson knappast att han 30 år senare skulle få en dotter som liksom sin farbror var från sina sinnen. Marina, döpt efter sin farfars mor, föddes ca 1741 - Nicolais födelsebok är under några år bristfälligt förd och hennes födelsenotis har ännu inte påträffats. Hon var Anders' trettonde barn och när hon föddes var den åldrige Anders Olofsson inte längre arbetsför. Från 1740 var han mantalsbefriad på grund av nedsatt syn och 1749 angavs han vara "mycket bräcklig och mest blind". Han avled 1753, ca 75 år gammal.

"Det haver den allrahögsta behagat att med vanvett och sinnesslöhet hemsöka min kära dotter Marina Andersdotter i Skavsta by, och i följe därav satt henne i den usla belägenhet, att hon på intet sätt kan bidraga till sin skötsel och kropps uppehälle, ej heller är jag hennes fattiga moder förmögen mer, min anletes svett att samla, än vad pass mitt liv behöver, efter jag inhyseshjon är, och dessutom nog kommit till mina år.
Alltså är min ödmjukaste bönfallan, det huldes hans höga nåde samma min dotter till någon fattigdel i detta länets hospital förhjälpa.

Allra ödmjukaste Elsa Eriksdotter. En saktbedrövad änka".

b2ap3_thumbnail_Bild-sid-52.jpg

"Att pigan i Skavsta Marina Andersdotter är så alldeles ifrån sina sinnen att hon, till sin föda och skötsel intet bidraga kan, och dess moder alldeles oförmögen henne att föda och klädas varder härmedels efter begäran intygat.

Nyköping den 8 januari 1763. Gustaf Christiernsson, vice pastor".

(S:ta Anna hospitalsarkiv, EII:4, Ansökningar och resolutioner angående inträde vid hospitalet 1751- 1770)

Denna ansökan avslogs men efter en ny ansökan intogs så Marina Andersdotter på hospitalet. Detta ledde till nya bekymmer för Elsa Eriksdotter. Marina var visserligen oförmögen att ta hand om sig själv men ändå en ung fertil kvinna.

b2ap3_thumbnail_Nykpings-Sankt-Nicolai-CI-3-1757-1814-Bild-57.jpg

 Nyköpings Sankt Nicolai, CI:3. Bild från ArkivDigital

Marina födde 19 januari 1767 ett litet flickebarn som döptes efter mormor till Elsa. Lilla Elsa omhändertogs av sin äldre namne:
"Sedan fåkunniga pigan Marina Andersdotter uti Nyköpings hospital med spetalsdrängen Lars Jonsson avlat och uti januari månad 1767 framfött ett flickebarn, var jag såsom berörda pigas moder nödsakad taga barnet till mig, samt det med kläder, födo och skötsel, efter min ringa förmåga in till närvarande dag försett. Vad skulle jag hellre önska än vara av den förmögenhet, att jag hädanefter som hittills, besagda, av en olycklig moder framfödda barn, under mitt beskydd handhava och uppfostra kunde?

Jag understår mig icke, med vidlyftigt uppropande av min oförmögenhet härtill... nog av då i djupaste ödmjukhet anföras, att jag är en fattig änka, som till nödig födo och kläder icke annat haver, än, vad med mina händer uti en sjuklig ålder av 71 år, samt uti en efter bröd nog svår tid, kan förtjänas.
Jag anhåller därföre allra ödmjukast, det tänkes Eders Nåde av kristeligt medlidande så föranstaltas, att förberörda olyckliga barn måtte till allmosos undförande i Nyköpings hov-spettal bliva antaget, så länge och intill dess, det sig någorlunda födan förtjäna kan.Om barnet i anseende till dess späda ålder och i brist av nödig skötsel icke kan i hov-spettalet intagas, så vill jag icke undandraga mig, att det jämväl hädan efter under mitt beskydd hava"

Elsas bön hörsammades inte utan hon fick ta hand om sin lilla namne i nästan fyra år. Juldagen 1770 somnade den 71-åriga Elsa Eriksdotter in. Lill-Elsas vidare öden är okända.

Många släktforskare drömmer nog om att hitta brottslingar i släkten, av den enkla anledningen att de där ljusskygga figurerna är mer spännande än de skötsamma bönderna. Jag tycker själv att det är intressant att studera de människor som på olika sätt bröt mot samhällets normer, så därför är det kanske tur att jag har hittat allt från barnamord och stölder till kyrkobuller och dråp i släkten. Brottslingar är dock inte bara kuriösa inslag i släktträdet, utan kan även leda släktforskaren till intressant källmaterial såsom domstolshandlingar, förhörsprotokoll, fångrullor, fotografirullor, sjukjournaler, fängelsedirektörers dag- och samtalsböcker med mera. Även mindre brott kan bli värdefulla ingångar till detta material, och en liten anteckning i en husförhörslängd eller församlingsbok kan vända upp och ner på släktforskningen. Detta blev jag själv varse när jag upptäckte den märkliga historien om hur min farmors farmors far Anders Bergkvist (1848-1933), den skojfriske skräddaren från Nevishögs socken, år 1915 hamnade på Malmö centralfängelse på grund av säd, mjölk och foderkakor...

b2ap3_thumbnail_042---Kopia-av-Anders-o-Petronella-som-ldre.JPG

Anders och Petronella Bergkvist utanför huset i Grevie, Nevishögs socken 1922.

Det hela tog sin början på en marknad i Lund i februari eller mars 1915. Anders hade tillsammans med en bekant, Nils Nilsson, köpt fyra små grisar som lämnades hemma hos Anders, eftersom han erbjudit sig att passa och mata dem. Nils brukade dock besöka Anders' hem nattetid för att lämna säd till grisarna, något som skedde flera gånger. Nils brukade även hålla till i en inredd loge i Anders' fastighet, dit dörren alltid var öppen. Här hade Nils ställt den medhavda säden på golvet, och med denna säd hade Anders sedan matat grisarna. Nils hade också burit dit mjölk och foderkakor, som Anders hade matat sin ko med. Så småningom avslöjade Nils att säden, foderkakorna och mjölken var stöldgods, och det var nu som Anders begick sitt stora misstag - han anmälde inte stölderna till polisen. På poliskontoret i Arlöv berättade Anders att Nils hade avlämnat minst två tusen kilo säd, förutom mjölk och foderkakor till okänd vikt och antal. På grund av sitt vittnesmål sågs Anders nu som medskyldig, så kronolänsman Yngvar Persson bad honom att avge sin livsberättelse, som nedtecknades i  protokollet:

»Beträffande sina levnadsomständigheter berättade Bergkvist, att han vore född den 29 maj 1848, att hans föräldrar, smeden Nils Bäckström och dennes hustru Mätta Persdotter, vore döda, att han kunde läsa och skriva, att han är kyrkoskriven i n:r 15 Nevitshög, att han vid 23 års ålder gifte sig med Petronilla Andersson och har med henne [haft] 9 barn, av vilka 7 leva och äro vuxna, att han vistats i föräldrahemmet till han var 6 år gammal, att han därefter tjänat som vaktpojke hos olika lantbrukare i 6 år, att han vid 12 års ålder kom i skräddarelära hos Jöns Persson i Bara och vistades där i 2 1/2 år, att han därefter tjänade som dräng i 2 år, att han därefter fortsatte med skrädderiyrket samt att han ej förut varit för brott straffad».

För kronolänsmannen var detta kanske bara formalia, men för en släktforskare är dessa uppgifter ovärderliga. Kyrkböckerna avslöjar nämligen ingenting om att Anders tjänade som vaktpojke eller var i skräddarelära, och den tidigaste anteckningen i husförhörslängderna säger att han blev dräng först 1864. Att han blev vaktpojke vid så unga år hänger antagligen ihop med att fadern avled strax innan Anders fyllde sex år, så den lille gossen fick väl hjälpa till med försörjningen så gott han kunde. Persson antecknade vidare i protokollet att Anders var 169 cm lång, hade ordinär kroppsbyggnad, ovalt ansikte, kal hjässa, blå ögon samt rak och vanlig näsa. Med anledning av vad som framkom vid vittnesförhöret blev han »förklarad häktad för delaktighet i ovanberörda stölder, och kommer att införpassas till centralfängelset i Malmö för undergående av rannsakning inför Torna och Bara häradsrätt», som det står i protokollet, och dagen därpå anlände han till fängelset. Han bar inga pengar eller persedlar vid häktningen, men enligt fängelsets mottagningsjournal var hans kläder värda 13 kronor och 95 öre.

b2ap3_thumbnail_bild-1.JPG

Ur fångrullan för Malmö centralfängelse 1915.

Anders satt häktad i sammanlagt tolv dagar. Den 2 september 1915 inleddes rättegången, då advokaten Sandahl underströk den förmildrande omständigheten att Anders varit delaktig i tjuvnadsbrottet »utan att däraf hafva nämnvärd egen vinning», eftersom han ju själv hade lagt till omkring hälften av fodret åt de gemensamt ägda grisarna. Rätten beslöt därför att släppa Anders på fri fot samt att målet skulle uppskjutas för ny handläggning sju dagar senare. Anders var nu en fri man, och lämnade fängelset med anmärkningen »ostraffad» i fångrullorna. Det blev dock kort tid i frihet - när målet återupptogs påpekades något som blev till nackdel för Anders. Nils Nilsson hade nämligen även stulit varor hos en handlande i Staffanstorp, och Anders kände mycket väl till att dessa varor var stulna, något han själv hade erkänt genom sitt vittnesmål på Arlövs polisstation. Rätten slog därför fast att »svaranden Bergquist efter tillgreppen, med vetskap om den olofliga åtkomsten, omhändertagit det sålunda stulna, och med undantag af potatisen, däraf haft vinning».

Han dömdes därför den 9 september 1915 av Torna och Bara domsaga »såsom för första resan å olika tider och tillfällen begången stöld» till straffarbete i fyra månader, en dom som fastställdes av Hovrätten över Skåne och Blekinge den 12 november samma år. Anders skulle dessutom ersätta målsäganden med 416 kronor för de stulna varorna samt betala vittnenas löner och biträdet med 30 kronor. Uppgifterna om att Anders hade blivit häktad nådde även kyrkoherden i hemförsamlingen Nevishög, som skrev in i församlingsboken: »vid Torna och Bara häradsrätt d. 9/9 1915 dömd för 1:a resans stöld – till 4 månader straffarbete. Besvärstiden utgick 29/9 1915, stadfäst af Hofrätt». Anders återvände nu alltså en andra gång till Malmö centralfängelse, och anlände två dagar före julafton 1915 där han samma dag överfördes till Centralfängelseavdelningen. Efter exakt fyra månaders straffarbete blev han frisläppt den 22 april 1916 och kunde nu återvända till hustrun i Nevishög som en fri man, efter avtjänat straff.

Brottslingar kan som synes leda oss släktforskare till mycket intressant källmaterial - även mindre brott hamnade i arkiven, och man vet aldrig vilka uppgifter man hittar. Själv fick jag veta mer om min farmors farmors fars kroppsbyggnad, ansiktsform och ögonfärg, vad han gjorde i barndomen, hur hans bostad såg ut, ja, till och med vad hans kläder var värda 1915 - hela 13 kronor och 95 öre!

Nu är vi mer än halvvägs in i september och löven på träden har börjat få fina färger. Kallt är det väl inte direkt, men tidigt imorse tyckte jag att det hade varit skönt med ett par handskar. Det är höst och mörkt - och vad passar väl då bättre än att sitta inne med en kopp nybryggt kaffe och släktforska?

Hösten är på många sett en större omstart än vad nyåret är. Nu kommer man från en mycket längre ledighet (eller i mitt fall sommarjobb) och ska tillbaka i de gamla studievanorna igen. Pigg, glad och utvilad. Det är också nu som alla släktforskningskurser drar igång. Igår startade jag upp en nybörjarkurs på ett av studieförbunden här i Uppsala. Det var fyra nyfikna personer som kom fram och hälsade och berättade om sina förväntningar inför de kommande veckorna. Ingen hade släktforskat tidigare, men alla hade de sin egen personliga anledning till att sätta igång. Det var alltifrån funderingar kring var släktnamnet kommer ifrån till att man vill hitta sina emigrerade släktingar i USA.  En gång för många år sedan var det ju just så jag själv började mitt stora äventyr - den stora släktforskarresan!

Som vanligt var det flera tråkiga moment som skulle klaras av vid kursstarten. Man ska registrera sig, ladda ner program, aktivera abonnemang osv. Vi hade dessutom en hel del otur då internetleverantören hade problem och vi var därför utan internetuppkoppling. Det är först sådana gånger man inser hur beroende vi är av dagens teknik. Som tur var kunde jag ta internet från min mobiltelefon istället och föra över det till datorn för att visa några bilder med projektor. Alla var vi ivriga att sätta igång och börja gräva.

Ikväll startade jag upp nästa kurs, för fortsättare. Den kom till i våras efter att flera av de tidigare kursdeltagarna önskade mer studietid och tips. Resultatet blev ett program på nio veckor där vi utforskar några av de arkiv som finns utöver kyrkoarkiven -  skolbetyg, sjukjournaler, polisrapporter, lagfarter m.m. Någonstans mitt i kursen ska vi också göra ett besök på Landsarkivet i Uppsala för att få se alla handlingar på riktigt och känna doften av gammalt papper!

b2ap3_thumbnail_bild.JPG

Det är mycket som behövs när man ska börja släktforska idag. (Foto: Fredrik Mejster)

Det roligaste med att vara kursledare är att man får vara en del även i kursdeltagarnas släktresor. Man får följa de fattiga torparna på landsbygden och leta okända fäder i städerna, följa soldaternas fälttåg och emigranternas resor över havet. Man får en möjlighet att forska även på sådant som inte finns i ens egen släkt.

En kvinna på kursen har länge försökt hitta sin morfars far, men har hittills gått bet. Under nybörjarkursen i våras fick vi fram information om att morfars mor hade tagit livet av sig genom att dränka sig, och jag föreslog då att hon skulle höra med Landsarkivet i Göteborg om det fanns någon utredning kring dödsfallet. Kursen tog slut i maj och sedan dess hade jag inte hört något mer, men så ikväll fick jag höra fortsättningen. Det visade sig att polisen hade gjort en utredning och att det bland de åtta sidorna fanns både vittnesmål från anhöriga och ett avskedsbrev där kvinnan pekade ut den okände fadern! Ikväll började vi lite försiktigt att leta reda på honom och se vad som blivit av honom. Gifte han sig och skaffade familj? Blev han kvar i Sverige? Frågorna var många. Nyfiken som jag är - ja, det är väl alla släktforskare - kunde jag inte släppa mannen nu när jag kom hem, utan tittade lite till. Och lite till. Det får väl vara en liten hemlighet tills vidare, man vill ju för all del inte ta ifrån någon annan det där detektivarbetet som gör släktforskning så roligt. Jag avundas verkligen dem som precis ska börja med sin släktforskarresa och som har allt kvar att rota i. Inte för att jag på något sätt skulle vara "klar" med mitt eget, men det är något speciellt med att leta på de generationer som är allra närmast en själv och se hur berättelserna man hört som liten plötsligt får liv. Att släktforska är verkligen att resa i tiden.

På 70-talet fjällvandrade jag varje år. Ett år strövade vi i Grövelsjöfjällen. På den tiden hade man ännu inte hunnit göra nya fjällkartor över området och det fanns ingen vandringsguide att köpa. Däremot hade jag tagit med mig den bok jag fick som premium i flickskolan, Linnés Dalaresa, för att komma lite i stämning. Döm om min förvåning när jag upptäckte att det gick alldeles utmärkt att istället ha vår kanske störste och mest observante vetenskapsman som ciceron, trots att han tecknade ned sina råd och iakttagelser 1734. Bara ett exempel – vi närmade oss lunchtid och magen skrek på mat. Men vi behövde vatten till den frystorkade röran, dessutom var vi rejält törstiga. Nu brukar just vatten inte vara något problem på fjällvandring, annat än när det blir för mycket av den varan. Men just där vi befann oss fanns inget vatten alls, vi gick och gick och blev allt surare i takt med att blodsockret sjönk och törsten ökade. När vi väl, efter några timmar, funnit en bra rastplats slog jag upp Linné. Jovisst, han beskrev just detta område och talade om att det mycket riktigt saknade vattenkällor! Det skulle vi läst tidigare. Men - när man passerat så kom man till en plats där:

"Alla [källorna] förde ett vatten, vars like man aldrig smakat, så för dess klarhet och köld som för dess smak. Det vatten smakar rätt, som intet smakar."

Man kan också vandra med de gamla kartorna, en kulturskatt som finns bevarad i arkiven. På Släktforskardagarna i Karlstad fick jag en fin demonstration av Disgens kartfunktion, den kan man använda för att på samma sätt resa i historien genom att lägga en gammal karta på det område man vill studera. Många platser har ju förändrats ordentligt, men visst finns spåren kvar på en hel del ställen. I Disgens kartprogram använder man en enklare version av mjukvara, en av de professionella heter ArcGIS och är kanske mest känt för de som tittar på programmet ”Tidsresenärerna”, där kan man se animationer och analyser av utgrävningarna på bildskärmen. Det är också möjligt att göra kartöverlägg, dvs lägga en gammal karta över en modern och anpassa, rektifiera dem så att de täcker samma område i samma skala, manuellt med hjälp av genomskinlig kartfilm där man ritar in viktiga strukturer.

 Som examensuppgift i arkeologi för några år sedan gjorde jag kartöverlägg och analyser av landskapet i ArcGIS, området var trakten runt vår sommarbostad utanför Motala. Det har aldrig varit speciellt påverkat av de många skiftesförrättningarna eftersom det mest består av herrgårdar. Det blev en ny aha-upplevelse, man kunde faktiskt se spåren av 1600- och 1700-talssamhället om man tittade ordentligt i landskapet! Ibland var de oförändrade, ibland fanns det bara spår. Gamla vägar användes än, eller fanns som tydliga linjer i markerna. Små rester av gamla byar och torp kunde man hitta med hjälp av de gamla kartorna. Åkrarna låg där de hade legat i sekler men en del hus var flyttade. Med lite mer letande i Lantmäteriets arkiv fick jag till och med ett uttömmande svar på varför ängen framför huset heter Trätängen. Karteringsprojektet blev till ett äventyr under promenaderna i terrängen.

Historiska kartor finns inte bara på Lantmäteriet, man kan också finna mycket i Krigsarkivet och på Riksarkivet. Många går att få som fina utskrifter och som filer. 

Den 8 november har Genealogiska Föreningen ett arrangemang om kartor och Lantmäteriets arkiv. Där kan ni få veta mera, om arkiven och om hur man kan använda dem. Det kan bli början på just din vandring i historiens landskap.

Tips för resor med Linné:

http://www.linnaeus.se/se/download/18.56b8d98510eec17014d80002782/studiehandledning.pdf

http://www.dalanaturguider.se/Linneguide_nfd.pdf

Nyligen besökte jag Universitetsbiblioteket i Lund, ett av de större svenska bibliotek som inte bara förvarar böcker, utan även omfattande personarkiv, enskilda arkiv och samlingar samt diverse handlingar såsom antika skrifter, personverser och kungliga kungörelser. Syftet med mitt besök var att studera musikdirektören Bengt Wilhelm Hallbergs samling, som utöver notblad och musikhistoriska anteckningar även innehåller ett antal dagböcker. B. W. Hallberg (1824-1883), som var klockare och organist i Landskrona samt cantor scholæ vid läroverket därstädes (se vidare i SBL), förde från 1843 och till sin död detaljerade dagböcker. I dessa kan man läsa om allt från vistelser i Stockholm, kungabesök och skolsituationen i Landskrona, till utlandsresor, funderingar kring människans existens och ekonomiska bryderier. 

För min del är dagböckerna särskilt intressanta eftersom Hallberg hade ett litet musiksällskap tillsammans med min anfaders bror, rådmannen Gustaf Carlberg (1829-1905) i Landskrona, som skymtar fram emellanåt i de gamla dagböckerna. En annan intressant sak är att de även innehåller fysiska föremål såsom biljetter, inbjudningar och torkade blommor. Sommaren 1848 skulle Hallberg till exempel lämna hemtrakterna i Skåne, och fick då en blomma från sin fästmö Beata, som han lade i dagboken och skriver: »Jag går ner i min lilla trädgård och bryter den enda blomma der står o skickar den till B. Sist är kyrkogården o de minas grafwar målet för min gång. Syrenen på Chatrinas graf är så frisk o grön - en qvist af den brytes o förwaras bredwid den blomma B. gaf mig». Den lilla blomman vilar fortfarande tryggt mellan dagbokens blad, och historiens vingslag känns oerhört mäktiga när man sitter där i läsesalen med den 166 år gamla blomman framför sig. 

b2ap3_thumbnail_2014-08-15-13.00.54.jpg

Dagböcker är ett väldigt intressant källmaterial för oss släktforskare, även om det kan vara svårt att få en god överblick. Det gäller att vara nyfiken och leta överallt, för man kan verkligen hitta dem överallt - på statliga arkiv och bibliotek, i hembygdsarkiv och gårdsarkiv, i privata hem och på gamla adelsgods. Många intressanta dagböcker har även publicerats genom åren, till stor nytta för forskningen eftersom de kan ge ovärderliga uppgifter om vardagsliv och händelser förr i tiden. De gamla dagböckerna kan även fungera som substitut för kyrkböcker som förkommit eller brunnit upp, och är därför av största intresse för den som släktforskar.

En dagbok som är särskilt intressant om man forskar i Ystad är rådmannen Mårten Jönssons almanacka 1679-1703, som förvaras på Kungliga biblioteket i Stockholm. Den beskrivs och publicerades i urval av Sven Carlquist i artikeln »Rådman Mårten Jönsson och hans almanacksanteckningar åren 1679-1703», som ingår i boken Från åtta århundraden : Ystads fornminnesförening 1907-1957 (Skrifter utgivna av Ystads fornminnesförening. VII. Ystad, 1957). Almanackan täcker åren 1679-1685 samt 1687-1703, och innehåller uppgifter om händelser i Ystad och trakten däromkring som rådmannen tyckte borde ihågkommas. År 1679 omnämner han till exempel att han var »fadder till Jörgen Aalborgs lilla dotter Karne och gav till fadderpengar 2 Rd. 1680 i januari blev detta barn hädankallat genom den timeliga döden», och »Stod Hr Lauridz Bertelss Aqualo: i Rörum bröllop här i staden med Anne Peders datter Koefoedh; Gud give dem mycken lycka och salighet; 2 Rd in Cronen».

b2ap3_thumbnail_2014-08-15-14.12.33.jpg

Den nionde delen av Bengt Wilhelm Hallbergs dagbok, som täcker perioden 1855 4/1 - 1859 14/4; ur Lunds universitetsbiblioteks samlingar (foto: M. Gunshaga)

En annan intressant dagbok från samma tid fördes av Lorens de Rees i Karlskrona. Den publicerades i sin helhet av Paul Wilstadius under namnet »En Karlskronaborgares dagbok : Lorens de Rees' dagbok 1692-1735» (i Årsbok / Föreningen Gamla Carlscrona, 1966), och är av största intresse om man forskar i Karlskrona och trakten däromkring. Vid den stora branden 1790 förstördes nämligen stora delar av Karlskrona stadsförsamlings kyrkoarkiv - bland annat börjar födelseböckerna så sent som 1769. Lorens de Rees' detaljerade dagböcker fungerar dock delvis som substitut för de brända kyrkböckerna, och även händelser utanför staden har tilldragit sig hans intresse. Några exempel ur dagboken: augusti 1697; »D 15 Dito war iag med min Kiäresta utj Runneby till brölop hoos Nils Hansson skräddare som fijck Elin N: Höök - der giorde wij oss lustige» (vigselbok saknas för Ronneby under denna tid); 1699 »D 1 Novemb:r som war Alle Helgone dag hade min Syster Wendilia brölop medh Anders Johanson utj Pärstorp, hemma hoos min moder - Gudh gifv:e dem mycken lycka Wälsignelse för Jesu nampn skull Amen», och 1701 »D 2 9ber war iag i bröllop hoos Nils Hansson som fick Susanna Nils, Matthis Maes Styfdotter in Runneby Gud gif:e mycken lycka och wälsignelse». 

Inte bara kyrkliga händelser nedtecknades av de Rees, utan även övriga tilldragelser av intresse för eftervärlden. I november 1703 omnämns till exempel att »Emellan D 12 et 13 dito slog Jöns Kånkz doter i Häll en Constapels hustru och kastade hänne i en brundh», och tydligen fick kvinnan en hård dom: 1704 antecknas det att »D 2 Ap: Blef en hustru bränd här för det hon slagit en annan i Häll i sitt egit Huus och kastat henne sädan i en brundh om natten». Ack, vilka människoöden... Som synes kan alltså dagböckerna inte bara lära oss släktforskare mer om svunna tiders vardagsliv och händelser, utan de kan även fungera som substitut för brunna och förkomna kyrkböcker - en anledning så god som någon för släktforskaren att gå på dagboksjakt!

I de flesta antavlor hittar man mestadels bönder, vilket är naturligt med tanke på att större delen av Sveriges befolkning levde på landsbygden före industrialiseringen. Källorna som behandlar denna samhällsgrupp är kanske inte särskilt varierande, men om förfäderna däremot försörjde sig genom specifika yrken kan man hitta en hel del intressanta uppgifter. Om man till exempel har militärer i släkten finns mycket att hämta på Krigsarkivet, och en del av detta intressanta källmaterial har jag tidigare givit exempel på när jag bloggade om min förfader Jacob Dahlman som tillfångatogs i samband med slaget vid Poltava 1709. Om en släkting har tjänstgjort inom sparbankerna kan det finnas uppgifter i de otaliga jubileumsskrifter som finns på biblioteken, även om personen ifråga kanske bara förde sparbankens räkenskaper under ett par års tid. En av mina anor (född 1794) som gjorde just det finns till exempel omnämnd i den lilla skriften Engelholms sparbank 1865-1915 : minnesskrift utgifven med anledning af sparbankens femtioårs-jubileum från 1917, med fotografi och allt.

b2ap3_thumbnail_Barsebcks-kyrka-MG-2007-05-08.JPG

Barsebäcks kyrka, där min förfader Anders Dahlman tjänstgjorde som klockare 1753-1813 (foto: undertecknad).

En yrkesgrupp som efterlämnat stora mängder källmaterial är kyrkans anställda. För de flesta stift finns redan herdaminnen med biografier över prästerna, men i arkiven finns även många intressanta uppgifter om övriga anställda, såsom klockare, kantorer och organister, ringare, klockaredrängar och skolmästare. Material om dessa hittar man främst i domkapitlens arkiv, men även kyrkorådens och -stämmornas protokoll kan innehålla intressanta uppgifter. Jag har själv ett flertal skånska klockare bland anorna, och har därför hittat många uppgifter i det 244 hyllmeter stora Lunds domkapitels arkiv. En av dessa anor är Anders Dahlman (1731-1813), som valdes till klockare i Barsebäcks pastorat 1753. Han tycks ha varit ovanligt skötsam under sina sextio år som klockare, och i en skrivelse till domkapitlet berättar hans kyrkoherde Nicolaus Hofverberg stolt att:

»Nu warande [klockaren] åderlåter med sådan skickelighet at folk af condition ej taga i betänckande, at wid förefallande behof dertil betiena sig af honom. Förstår äfwen med huscurer gå allmogen tilhanda. [Han är] kunnig i de stycken som höra till tiensten, äger en grundelig kundskap i salighets läran, är nykter, beskedelig och på tiensten upmärksam, så at iag ej lärer misstaga mig, om jag wågar säija, at han kan räknas bland de habilare [klockare] i stiftet. Han räknar och skrifwer ganska wäl».

Det är inte fy skam att härstamma från en så skötsam klockare! En annan yrkesgrupp som man kan hitta uppgifter om är hantverkare och fabrikörer. En av dessa är min förfader Reinhold Flinkenberg (1736-1790), som i många år drev en kardfabrik i Ystad, och om denna fabrik har jag hittat en del uppgifter bland årsberättelserna i Kommerskollegiums arkiv. I 1766 års berättelse får man till exempel veta att »Efter år 1765 ärhållit tillstånd underhåller Bryggaren Flinkenberg en Karde fabrique» där han själv arbetade som mästare tillsammans med fem gossar, samt att tillverkningen detta år utgjordes av 179 dussin ullkardor, 5 dussin bomullskardor och 3 dussin skrubblor. 

Statligt anställda, såsom tulltjänstemän, kronolänsman och skogvaktare, är en annan yrkesgrupp som efterlämnat intressant material i arkiven. Den ovan nämnde fabrikör Flinkenbergs äldste son Peter (1760-1834) slutade till exempel sina dagar som kronohejderidare i Blekinge län, och skrev på gamla dar ett brev till Karl XIV Johan. I brevet bad han om livstids pension av statliga medel, och hoppades att det skulle »såsom merit få komma i nådigt öfwerwägande, att jag i samställta 50 år troget tjenat Eders Kongl: Maij:t och Staten, inom den werkningskrets som warit mig anwisad». Det omfattande brevet finns bevarat bland skrivelserna till Kungliga majestät, och ingressen är lika innehållsrik som bönfallande:

»Stormägtigste AllerNådigste Konung ! Uti djupaste underdånighet wågar en af Eders Kongl: Majt:s ringaste dock trognaste undersåter, nu nalkas Eders Kongl: Maj:ts Thron, med en anhållan, hwars bifall eller afslag afgör hela mitt framtida öde. Jag har [...] innehaft Krono Skogwaktareställning inom Medelstad Härad af Blekninge Län ifrån den 18. Sept: 1782 till den 22. Mars 1814 och ifrån sistnämnde dag Hejderidare befattning uti samma Län intill den 22. nästledne Junii, då jag, dertill föranlåten af min upphunna höga ålder, af 72 år och dermed förenad Sjuklighet och oförmåga, att nitiskt och werksamt som wederborde, uppfylla Sysslan åtföljande skyldigheter, sökte och snart derefter erhöll Eders Kongl: Maijt:s Befallningshafwandes afsked och endtledigande från sagde befattning».

Trots den ödmjuka vädjan avslogs Peters begäran omedelbart, eftersom konungen bland annat påpekade att han borde ansökt om pension direkt efter avskedstagandet. Peter klarade sig nog ganska bra ändå eftersom dödsboet vid hans frånfälle värderades till över 5000 riksdaler banco, men ansökningshandlarna om statlig pension finns i varje fall bevarade på Riksarkivet, till glädje för sentida släktforskande anförvanter. Dessa handlingar och mycket annat kan man hitta i arkiven om man letar efter uppgifter om de förfäder och släktingar som hade specifika yrken; det gäller bara att vara nyfiken och ha en stor portion tålamod!

Att stark köld eller värme, torka och ymnig nederbörd påverkade levnadsvillkoren för våra jordbrukande förfäder är ganska uppenbart. Emellanåt träffar man på noteringar om väderförhållandena i kyrkböckerna, som t ex den "onda tisdagen" 29 januari 1850 då snöoväder och stark kyla orsakade ett stort antal dödsfall huvudsakligen i mellersta Sverige (Småland, Östergötland, Södermanland och Uppland). En läsvärd artikel om detta oväder, främst fokuserad på dess följder i Östergötland, kan läsas i Släkthistoriskt forum 3/2005.

b2ap3_thumbnail_Hus-vid-Trollesund-Ludgo.jpg

Tabellverket inrättades 1749 och ersattes 1858 av Statistiska centralbyrån, SCB. SCB samlade in allehanda typer av statistiskt underlag. Det demografiska materialet är digitaliserat och delvis sökbart för perioden 1749- 1859 via Demografiska databasen. Ibland kan något mystifierande dödsorsaker klargäras med hjälp av dessa tabeller: en av mina anfäder avled 31 år gammal i början av mars 1798 och hade enligt dödboken "stött sig till döds". I statistiken var dödsfallet infört i kolumen "Af våda skadat sig sjelf till döds". Det var alltså en olyckshändelse, och med tanke på att det var vinter så kanske han halkade på en isfläck och föll illa.
De tabeller som prästerna var ålagda att årligen skicka in innehåller dock även andra intressanta uppgifter. För t ex Helgesta socken i mellersta Södermanland, som följande exempel kommer ifrån, finns dessa tabeller i kyrkoarkivet under signum G, Övriga längder. Här följer ett litet axplock med årliga rapporter om jordbrukets villkor under året samt en kortare väderrapport:

"Så här, som uti omliggande församlingar har året wisat sig med nästan total misswäxt." [1783]

"Rogsädet och hwetet har detta år warit nog klent; många hafwa der af icke fått til utsäde, mindre til brödfödan. Kornet war något ymnigare; men ock på många ställen swagt, och säden blef af det ständiga regnet under bergningen något skadad. Wintren war mycket kall och långsam. I Juli och Augusti regnade nästan dagligen, ofta slagregn, så at marken blef nog watnfull och sädesmännen hade der efter swårighet at kunna utså sin höstsäd, som war på flästa ställen nog klen wid köldens annalkande. I senare hälften af året föll här å orten mer regn än något år i manna minne. Höwäxten har warit medelmåttig; men halmbristen lärer göra, at landtmannen längtar efter nästa wår." [1785]

"Årswäxten hafwer detta år warit ganska härlig." [1787]

"Den 4 Augusti kom ett svart åskemoln, fullt med regn och hagel, hwilket förderfwade grödan. ... Rogen war mäst uppskuren; men stod ännu ute. Hwetet, som [stod] wackert, war oskuret, blef aldeles urslaget, lika som kornet aldeles förderfwat. ... Haglet war kantigt, samt stort, såsom små hönsägg, en del, som äggulor och större delen mindre. Detta hagel slog hål utom på wäggarna; piskade sönder fönster och skadade de Kreatur, som ej i hast fick skygd. I hagel drifvor lågo till följande dagen så grofwa hagel, som af det större slaget. Och kom tillika så mycket regn at både wägar och gärden liknade djupa kärr om wåren". [1789]

Visst är det fantastiskt att få reda på hur vädret var i en helt vanlig landsbygdssocken för över 200 år sedan! 

I augusti 1785 ställde sig notarien Wåhlin inför biskop Olof Celsius och de andra herrarna i Lunds domkapitels konsistorium, och läste upp ett brev som inkommit några veckor tidigare. Brevet var skrivet av konsistoriets amanuens Jacob Ahlman (1732-1799), som ödmjukt bad om att få avträda sin tjänst till skrivaren vid kronobränneriet, Nelander. Ahlman hade genom sitt »altid betygade wälförhållande och skickeliga lefwerne» tillträtt tjänsten 1752, men trettiotre år senare var situationen en helt annan. Wåhlin intygade att han sett Ahlman »stundom, då gickten angriper honom, wara så darrande att han eij förmår skrifwa en enda rad», och under flera månader hade han inte renskrivit domkapitlets protokoll. För att utgående expeditioner och brev inte skulle bli liggande hade Wåhlin på egen hand tvingats renskriva utdrag ur protokollen, skillnadsdomar, fullmakter och mängder av brev - emellanåt hade till och med hans unga skrivgosse fått syssla med renskrivning. Wåhlin tillstyrkte därför Ahlmans avskedsansökan, och »förmodar en sådan förändring bidraga till en större drift uti tjenstgöringen den man nu mera eij kan wänta af Ahlman, sedan han af några öfwer 30 års tjenst tröttnat och af fattigdom nödgas sysslosätta sig med göromål som äro honom hinderliga; då deremot det som uti renskrifningen kan wara eftersatt snarare skulle blifwa fullbordat derest twenne sig dermed sysslosatte». 

b2ap3_thumbnail_sp-1741_20140806-071745_1.jpg

Sista stycket av dödsnotisen över klockaren Per Svensson (1682-1741); ur Äspö kyrkbok 1677-1752 (LLA).

I 1700-talets Lund, denna lärdomens stad, kryllade det säkerligen av skivkunniga personer med mer eller mindre läslig handstil. Situationen med Ahlmans darrande händer kunde alltså enkelt lösas, men hur gjorde man ute på landsbygden? Kanhända var både kyrkoherden och klockaren åldriga och giktbrutna, varpå kyrkböckerna inte direkt hade högsta prioritet. När man släktforskar hamnar man där förr eller senare - framför den där eländiga kyrkboken som gör att man bara vill gråta. Handstilen är totalt oläslig, texten är en enda sörja, och man är helt säker på att personen som förde pennan bara har kladdat lite bläck på sidorna, för att det ska likna text. Text är det i varje fall inte, och ofta har jag mumlat tyst för mig själv »det är omöjligt tänkt att det där kladdet ska kunna läsas?».

b2ap3_thumbnail_1704_20140806-071823_1.jpg

Ur Lunds domkapitels protokoll 1704; Lunds domkapitels arkiv (LLA).

Många gånger tar det emot att läsa texten, trots att handstilen är prydlig och bläcket finns där det borde. Texten påminner om streck med prickar över, så att man genom logiskt tänkande eller uteslutningsmetoden får gissa sig till vilka bokstäverna är. Ibland kan texten vara pytteliten eller inklämd i kyrkbokens trånga kolumner, som emellanåt är så sneda så att det känns som en slalombana. I många fall är det själva kyrkböckerna det är fel på. De är kladdiga, bläcket har gått igenom pappret, sidorna är skadade av röta eller insekter - eller rentav brandskadade! Det finns många anledningar för oss släktforskare att gråta över eländiga kyrkböcker, fast å andra sidan skulle vi nog gråtit ännu mer om det inte hade funnits några kyrkböcker alls. Vi får helt enkelt vara tacksamma för alla de präster och klockare som plikttroget förde kyrkböckerna trots dåliga skivredskap, betungande arbetsbördor och darrande händer.

På tal om darrande händer - hur gick det för amanuensen Ahlman? Han tilläts inte avträda sin tjänst, utan fick arbeta ytterligare sex år innan biskopen till slut år 1791 erkände att domkapitlet nog behövde anställa en extra amanuens, »aldenstund ordinarie amanuensen Ahlman både af ålder och sjuklighet ofta icke är i stånd at sin tjenst bestrida» och då han »efter 40 förflutne tjensteår saknar med årens tilltagande den färdighet at skrifwa, som till Amanuens Tjenstens fullgörande ärfordras». Man tillsatte därför den tidigare nämnde skrivgossen, Christian Adolf Ahlstedt, som i flera år hade renskrivit alla utgående expeditioner och protokoll. Efter fyrtio års trogen tjänstgöring vid domkapitlet fick Ahlman dock behålla lönen livet ut, och han kunde nu äntligen få vila sina darrande händer.

Julen 1957 fick min morfars mor Josefine ett brev, adresserat till »Mr and Mrs Johannessen, Sjeggeby Haflundsöen, Sarpsborg, Norway». Det var poststämplat i Evanston, Illinois den 18 december 1957, och inuti låg ett stort guldskimrande julkort, med den tryckta texten »Christmas Greetings and best wishes for a Happy New Year. Lucille and Frank Hardin». Josefine tog upp fotografiet som låg instoppat i det dubbelvikta julkortet, och på baksidan läste hon »Fra din söster, kjender du mig igjen? Hilsen fra os alle!». Julkortet var alltså från hennes två år äldre syster Anna, som hon inte hade sett sedan 1907... Under de år jag försökt följa hennes öden har jag insett hur svårt det kan vara att spåra släktingarna i USA. Visserligen finns mycket källmaterial tillgängligt online, och internet har förändrat förutsättningarna avsevärt, men ibland känns det som en omöjlig uppgift.

b2ap3_thumbnail_Hardin-Frank--Lucille.jpg

Fotot som Lucille skickade till systern Josefine i Norge, julen 1957.

Anna Mathilde Lundsrud föddes den 24 september 1886 i Eidsberg i sydöstra Norge, och växte upp på gården Frøhoel i grannsocknen Askim. Hon flyttade tidigt hemifrån, och arbetade redan i trettonårsåldern som barnflicka hos morbrodern Martin. I början av 1900-talet flyttade hon till Oslo, och kanske arbetade hon som servitris, precis som lillasyster Josefine. Det var också i den norska huvudstaden som de båda systrarna såg varandra för sista gången. Josefine återvände till hembygden i Østfold där hon gifte sig 1908, men storasyster Anna hade helt andra planer.

b2ap3_thumbnail_Manifest.jpg

»List or manifest of alien passengers for the U. S. Immigration officer at port of arrival» år 1907, där man finner Anna Mathilde Lundsrud längst ner på sidan (ur Ellis Island's passagerarlistor; http://www.ellisisland.org/).

Den 25 maj 1907 klev Anna ombord på Høhnke-linjens skepp »Oslo», som skulle ta henne till det stora landet i väst. I passagerarlistorna från både Norge och Ellis Island kan man läsa att hon tänkte bege sig till morbrodern Carl Hanson i Red Wing, Minnesota. Det var även han som betalade hennes biljett. Själv hade hon bara 10 kronor på fickan, men i passagerarlistorna antecknades syftet med resan: hon ville »Tjene penge». Färden gick via England, där Anna bytte skepp. Den 1 juni lämnade »S. S. Saint Louis» hamnen i Southampton, och efter en åtta dagar lång resa över Atlanten kunde Anna äntligen skåda Frihetsgudinnan när skeppet anlände New York den 8 juni 1907. Dagen därpå skrevs hon in i listorna på Ellis Island, den 170 cm långa, ljushyade norskan med blont hår och blå ögon (jodå, även dessa detaljer nedtecknades i listorna).

b2ap3_thumbnail_Lucille-1933.jpg

Intyget vid bouppteckningen efter fadern 1933 (ur Rakkestad sorenskriveris arkiv; Riksarkivet i Oslo).

På Ellis Island upphör spåren efter Anna, och trots många års envist sökande saknas ännu uppgifter om hennes liv under 1910- och 1920-talet. Jag vet dock att hon under dessa år gifte sig med Frank Hardin, för i samband med bouppteckningen efter fadern i Norge 1933 skickade hon ett brev undertecknat »Mrs F. J. Hardin, 5710 Winthroop Ave, Chicago Ill, U.S.A.». Kontakten med släkten i Norge tycks ha fortsatt genom åren, och systerdottern Randi berättar att »Jeg vet ikke så mye om henne annet enn at bestemor fikk brev fra henne, - hun gråt da hun leste disse. Så var det storstas da det kom en pakke med forskjellig innehold. Hun kom aldri hjem til Norge igjen, noe som var bestemors och bestefars store sorg». Flera släktingar reste även över till USA för att besöka henne, bland annat yngsta systern Eveline. Det berättas att hon reste med »Den Norske America Line», 1947 med skeppet »Oslofjord» och 1950 med »Stavangerfjord», och den senare resan slutade nästan med att skeppet förliste.

b2ap3_thumbnail_Copy-of-record-image.jpg

Nästa gång jag hittar Anna i källorna är 1942. I Illinois : Northern District Naturalization Index 1840-1950 (som finns tillgängligt via Familysearch.org) får man veta att hon blev amerikansk medborgare den 30 november 1942, samt att hon kallade sig Lucille. Hon bodde då på 1100 N. LaSalle street i Chicago, och det noterades i handlingarna att hon i samma veva officiellt bytte namn till Lucille: »Name changed by court order from Anna Matilda Hardin to Lucille Hardin», samt att hon flyttade till 729 Seward street i Evanston, en förort strax norr om Chicago. I Evanston bodde hon kvar ännu 1957 då hon skickade julkortet till systern Josefine, dock på adressen 1629 Oak avenue, men där upphör alla spår. Utan större resultat har jag i över tio år skickat förfrågningar, sänt e-mail och postat foruminlägg, men en vacker dag kanske jag får veta mer om Mrs. Lucille Hardin i Chicago - min morfars moster som skickade det där guldskimrande julkortet till sin syster i Norge, en jul för länge sedan.

b2ap3_thumbnail_IMG.jpg

Idag infaller årets enda fredagen den trettonde, en dag då somliga nog är lite extra försiktiga. Min egen försiktighet beror på att jag i femte klass råkade falla av skolbänken och slog huvudet i lärarens kateder under pågående lektion, just på fredagen den trettonde, och sedan dess har jag inte vågat fresta ödet. Av samma anledning undviker jag även att gå under stegar, jag säger »tvi» tre gånger när en svart katt går över vägen och jag fäller aldrig upp ett paraply inomhus. Vi skrockfulla och vidskepliga tillhör nog ett utdöende släkte, men annat var det förr i tiden. Då hade skrock och vidskepelse en given plats i samhället, och både kyrkliga förmaningar och världsliga lagar hade svårt att stävja denna djupt rotade folktro. I våra dagar är den vidskepliga variationen inte särskilt stor, men förfäderna kunde däremot välja och vraka bland olika vidskepliga uppfattningar, praktiska åtgärder och magiska tillbehör. Detta har jag själv hittat många exempel på i de gamla arkiven, särskilt i domkapitlens protokoll, rättsinstansernas domböcker och folklivsarkivens samlingar, som dignar av källmaterial som beskriver förfädernas utbredda folktro. En stor del av de fall jag studerat handlar om barn; förfäderna ville hålla sina barn friska eller bota deras sjukdomar genom att på olika sätt använda vidskepelse och magi. År 1734 finner man till exempel hustrurna Bolla Isacsdotter och Elna Svensdotter i Söderto, som instämts vid Frosta häradsting eftersom de

»öfwadt signerije och widskeppelse, medelst det, at den förra efter den senares inrådande, till sine barns curerande som wore siuka, nästl. åhr wid Påsketiden, sammanbundit 2ne linna klutar och therutj lagt hår och naglar af thess siuka barn, hwilka klutar hon hängt utj et trä wid Per Håkanssons i Söderto gård, dem en af Per Håkanssons barn hittadt, som derefter blifwit ganska illa siuck och straxt dödt; äfwen ock skall des andra barn några månader derefter på samma sätt siucknadt och aflidit.»

Tingsrätten ansåg visserligen att de så kallade klutdockorna inte hade orsakat barnens död, och friade därför från hårdare straff, men dömde samtidigt de båda kvinnorna till att sitta två söndagar i stocken vid Lyby kyrka. Deras kyrkoherde skulle dessutom varna dem, så att de »för slick förseelse sig yttermehra till wara taga». Även kyrkliga föremål kunde användas för att bota barn; 1723 hade hustrun Barbro Hans Påls och hennes dotter Marna i Södra Sandby försökt bota husmannen Per Bengtssons svårt sjuka dotter Gertrud, genom att använda prästens mässkjorta. Torna härads tingsrätt beskriver hur »Barbro och Marna hemligen utur Kyrckan taget mässesärcken och brukat at lägga på den siuka, under widskiepelig mening som skulle det hielpa, om den siuke råkat för de så af gemene mann kallade elfwer el:r annat skare». Lilla Gertrud avled trots prästens mässkjorta, och de båda kvinnorna dömdes till fyra dagars fängelse på vatten och bröd. Domen ogillades dock av hovrätten, som istället menade att kvinnorns vidskepelse »blott af okunnoghet i deras Christendomb härkommit», och beordrade att deras själasörjare skulle varna samt undervisa dem i kristendomen. Att mässkjortor tycks ha varit särskilt populära finner man även ett exempel på i Lunds domkapitels protokoll 1749, då hospitalspredikanten Jöns Cronander i Landskrona för andra gången anklagades för att ha lånat ut hospitalets mässkjorta till personer på landsbygden, som ville använda den för att »bruka widskiepelse».

b2ap3_thumbnail_Bild-235.jpg

Ingressen till hovrättens dom över Lucretia Planck 1734; ur Göta hovrätt : huvudarkivet, vol. BIIA:38 (brottmålsutslag 1734), VaLA.

Det är tydligt att förfäderna ansåg att allt som hade förbindelse med kyrkan besatt särskilda krafter. Pastor Faxe anmälde till exempel för domkapitlet att hustrun Kerstina Jönsdotter från Skabersjö strax före påsk 1733 hade gått in i Skabersjö kyrka och med en käpp nedtagit spindelväv, i avsikt att bota ett sjukt barnbarn. Kerstina erkände inför domkapitlet men ångrade sig djupt, och bedyrade att hon »ingen annan tanka der wid haft än hon i sin ungdom hördt sådant en del brukas», varpå domkapitlet beordrade pastorn att förhöra henne i kristendomen samt inför församlingen förmana henne att aldrig mer utöva sådan vidskepelse. Samma år besökte även guldsmedsänkan Lucretia Planck i Kristianstad sin kyrka, för att tillreda ett »widskieppeligit läkemedel». Hon tog sand tre gånger vid altaret, tre gånger innanför samt tre gånger utanför kyrkodörren, och lade sanden i ett glas vari hon hällde vatten från ån nedanför kyrkan. Även i detta fall var det ett litet barn som skulle botas, något varken rådhusrätten eller hovrätten hade överseende med. Lucretia dömdes till fyra dagars fängelse, medan barnets moder dömdes till 5 daler silvermynts böter. Ett annat populärt kyrkligt tillbehör för vidskepelse var nattvardsbrödet. Till exempel anmälde kyrkoherden Corvin i Bosarp för domkapitlet 1747 att bonden Niklas Månsson i vittnens närvaro hade erkänt att han tagit brödet orört från munnen och gömt det i sin näsduk, dock utan att erkänna att han tänkt använda det till någon vidskepelse. Kyrkoherden visste dock bättre, och ansåg att

»det syns troligit af det han sig sedermera företagit, i thet han icke allena skall sökt en klok qwinna, som han henne kallat, hemma i Ljungby socken och by samt Bahra härad af hwilken han skall fått lära, huru han skulle bära sig åt, at komma i förbund med den onda anden genom en nisses fästande till sin tjenst, utan ock warit hos en klok man uti Giöinge härad Wisseltofta sockn och Boaltshus som äfwen skall haft med honom sina lusus diabolicos warandes eljest förenemde». 

Domkapitlet fördömde kraftigt försöket att komma i kontakt med den onde anden genom att ha en nisse i sin tjänst, och bestämde att Niklas skulle häktas i väntan på tingsrättens utredning. Bruket att använda nattvardsbrödet till vidskepelse tycks ha överlevt länge i Skåne. I Folklivsarkivets samlingar finns nämligen en berättelse om hur flickan Ingrid, som skulle konfirmeras i Grevie kyrka någon gång på 1850-talet, gråtande berättade för prästen att hennes mamma hade försökt övertala dottern »att då hon kom fram till nattvardsbordet och hon fick brödet och vinet, hon då skulle med en näsduk låtsa torka sej om munnen, men i stället få något av vinet och brödet, om än aldrig så litet, i näsduken och gömma det hem till modern. Denna skulle bruka det som trolldomsmedel». Den skärrade prästen utbrast »Tacka Gud, mitt barn, att han bevarat dig för att begå en svår synd!».

Många varianter av vidskepelse handlade om att man ville förhindra sjukdom, men det finns även exempel på att man ville framkalla något - till exempel kärlek. Från Västra Göinge härad berättas 1728 om pigan Svenborg Larsdotter som blivit lägrad av bonden Truls Persson, och därför hade övertalat dennes tjänstegosse Per Tullsson att skaffa fram några av sin husbondes kläder. Svenborg tänkte gå till en klok man, som genom dessa kläder skulle kunna se till så att »Truls Person henne derefter till hustro begära skulle». Svenborg hade bett tjänstegossen att lägga kläderna i en anvisad buske, men gossen skvallrade för sin moder och syster. När Svenborg dök upp vid busken var alltså gossens familj redan där, och förde henne raka vägen till kronolänsmannen. Tingsrätten dömde Svenborg till 10 daler silvermynts böter eller åtta dagars fängelse vid vatten och bröd, och gossen till 5 daler silvermynt eller fyra dagars fängelse, men båda friades helt av hovrätten.

Att studera förfädernas vidskepelse ger verkligen ett helt nytt perspektiv på ens egen skrock. Att jag själv undviker att gå under stegar känns ganska harmlöst jämfört med att ge spindelväv till små barn, och jag skulle aldrig drömma om att komma i kontakt med onda andar genom att ha en nisse i min tjänst. För våra förfäder var vidskepelse utan tvekan ett sätt att ha kontroll, man ville känna att man kunde påverka sitt öde och de högre krafterna. Och kanske är det så jag själv känner, när jag undviker att fälla upp paraplyn inomhus, eller ser till att inte lägga nycklarna på bordet? En sak är i alla fall saker - jag tänker inte fresta ödet nu, och för säkerhets skull är jag extra försiktig idag, precis som jag varit varje fredagen den trettonde sedan den där gången då jag föll av skolbänken och slog huvudet i lärarens kateder.