Att bo i egen villa, alltså ett hus enbart för att bo i, är ett ganska modernt påfund. Hade det varit förr i tiden hade villan kanske kallats backstuga, eftersom det var begreppet för ett hus utan odlingsbar mark. Men backstuga förknippar vi i allmänhet med de allra fattigaste i samhället. Kanske var det därför villor, eller egnahem, började kallas just så och inte backstugor när villasamhällena började byggas.

I början av 1900-talet började man skapa förorter med områden som planerades för villabebyggelse och det som då kallades småstugor. Föreningar startades där presumtiva husbyggare gick samman. Områden köptes upp och styckades av till tomter. 1904 inrättade staten en lånefond för egnahemslån vilket bidrog till en ökad bebyggelse. Målgruppen var skötsamma arbetare med låga löner som inte själva kunde finansiera ett husbygge.

Egnahem eller småstugor byggdes i rader utmed nydragna gator i förorterna. Det var små hus, på 60-70 kvadratmeter och på två-tre rum med kök. Bygga fick man göra själv, efter statligt framtagna ritningar, men snart fanns det prefabricerade hus att köpa. Ett mindre hus på två rum och kök kostade 10 900 kronor. Med egnahemslån och eget arbete kunde en fabriksarbetare eller spårvagnskonduktör ha råd med detta. Idag säljs dessa villor för 7-10 miljoner kronor eller mer.

De första egnahemsvillorna på Margaretavägen i Enskede 1910. Bildkälla: Stockholms Stadsarkiv, fotograf okänd.

Pågående villabygge i Enskede den 18 maj 1932. Husbyggaren murar sin skorsten. Bildkälla: Stockholms Stadsarkiv, foto: Anderson, Stockholms stads småstugebyrå (SMÅA).

Från samma villaområde som ovan, den 18 maj 1932. De flesta byggde nog själva, med hjälp av vänner, släktingar och kommande grannar i området. Bildkälla: Stockholms Stadsarkiv, foto: Anderson, Stockholms stads småstugebyrå (SMÅA).

Villabyggandet på Estlandsgatan i Enskede var i full gång den 29 april 1932. Bildkälla: Stockholms Stadsarkiv, foto: Anderson, Stockholms stads småstugebyrå (SMÅA).

Efter första världskrigets slut kom byggandet i större skala igång på 1920-talet. Då hade frågan om bostadsbristen i Stockholm diskuterats en längre tid av stadsfullmäktige. Fortfarande 1930 bodde drygt 40 procent av stockholmarna i lägenheter på ett rum och kök eller rum utan eget kök. Så växte många barn upp.

Det finns säkert många av er som bott i eller idag bor i ett så kallat smalhus. 1935 beslutade riksdagen att barnrikehus skulle byggas i städer med trångbodda familjer. Det var flerfamiljshus med moderna bostäder och plats åt barnfamiljer, de flesta i tre våningar och med gott om grönområden. I de flesta hus var största lägenhetsstorleken tre rum och kök. De kallades smalhus och hade vatten och toaletter inomhus och sopnedkast i trappuppgången. Allmännyttiga bostadsföretag bildades för att bygga dessa. För att få bo i dem skulle man ha minst tre barn.

Barnrikehus från Traneberg i Stockholm 1930. Foto: Nils Azelius, bild från Wikipedia.

Här bodde jag på 1990-talet, i ett av de många trevånings smalhus som byggdes runt om i landet. Detta byggdes i slutet av 1940-talet och ligger i Västervik. Eget foto.

Många tror att en backstuga var ett litet hus inbyggt i en backe, alltså med någon vägg bestående av jord eller berg. Så var det oftast inte, backstugor var som regel mindre stugor utan odlingsbar mark till. Till skillnad från torpen, där odlingsmark ingick av varierande storlek.

Men det finns ett antal backstugor som faktiskt var inbyggda i jordhögar eller berg. I många fall så små att vi idag knappt kan tro att någon kunnat bo där. En sådan stuga är Singlastugan i Valeryd i Vederslövs socken i södra Småland.


Foto: Jenny Hollander.

Här bodde den siste backstugusittaren Signild Peterdotter tills hon dog 1914. Stugan hette först Hyttan men fick senare namn efter Signild. Vederslövs hembygdsförening håller den i stånd och det finns en informationsskylt intill stugan.

Singlastugan, eller Hyttan, byggdes 1861 av den gifte drängen Jonas Magnus Petersson. Han var född 1810 och gift med Catrina Håkansdotter som föddes 1816 i Kalvsviks socken. En kan ju undra vad som fick dem att flytta till den här lilla stugan när de var i 50-årsåldern? Då var det stampat jordgolv inne, Signild var den som ordnade med brädgolv.

De första som bodde i backstugan Hyttan. Bildkälla: Arkiv Digital, Vederslöv (G) AI:11 (1866-1870) Bild 167 / sid 157 (AID: v20119.b167.s157, NAD: SE/VALA/00409).


Signild Petersdotter utanför sin stuga.


Foto: Jenny Hollander.


Foto: Jenny Hollander.

Johan Magnus dog 1875, hustrun Catrina bodde kvar till sin död 1888. Signild var svägerska till Catrina, gift med hennes bror korpralen i marinen Carl Johan Håkansson Lund. De hade minst tre vuxna barn, två av dem hade emigrerat till Amerika. Carl Johan befann sig i Stockholm och hörde inte av sig. 1890, 1893 och 1894 tog han ut arbetsbetyg till Stockholm och prästen skriver "Borta i Stockholm". Där bodde han på Söder. I och med att de var gifta blev även Signild kyrkobokförd på makens adresser i Stockholm och finns inte i husförhörslängden i backstugan Hyttan efter svägerskans död, trots att hon alltså bor där. Men på hembygdsföreningens informationsskylt berättas om Signild.

Signild försörjde sig på att sticka strumpor, karda ull och spinna. Hon gjorde stugan fin med tapeter och blommor på bordet. Signild var född 1830 i Skatelöv och dog den 31 maj 1914. Hon är då inskriven i Vederlövs kyrkbok men med hemvist i Stockholm och prästen antecknar att attest skickats till Kungsholms församling. Kanske hade hon i början följt med maken till Stockholm och sedan återvänt?

I Vederslövs socken finns ytterligare en liten backstuga kvar, som hembygdsföreningen sköter om. Scrolla ner en bit på sidan.

Det finns fler exempel på backstugor som vi kan ha svårt att se som bostäder. En är stugan där Lasse och Inga Eriksson bodde på Kinnekulle. Deras liv har nu blivit film.

En annan är Lappstenen i Alfta Finnmark, byggd under ett stort stenblock:


Foto: Ingegerd Mickelz.

Källor: Vederslövs och Kalvsviks kyrkoarkiv, Rotemansarkivet, Vederslövs hembygdsförening.

Tack till Jenny Hollander och Ingegerd Mickelz för bilder!