I spåren efter #metoo och uttryck för gubbvälde i vår tid just nu kan vi konstatera att det var inte bättre förr. Tvärtom. Det visar en titt på denna arkivhandling hos Stockholms Stadsarkiv:


Bildkälla: Stockholms Stadsarkiv, Stockholmskällan, objekt-ID: SE/SSA/ÖÄ/Prostitutionsavdelningen/E2. Årtalet är okänt men före 1918.

Här är det arbetaren Gustaf Andersson i Stockholm som gjort en polisanmälan om en ung kvinna som han tycker ska sättas på spinnhus. Orsaken är att hon smittat honom med dröppel, dvs könssjukdomen gonorré. Han menar att hon fått den av någon predikant som hon "springer till på dagen" och "på kvällen smittar hon hederliga järnarbetare från verkstan". Vidare skriver han att polisen inte borde tillåta detta utan sätta henne på spinnhus "så att ordentliga arbetare inte blir förstörda". Att han själv har ett ansvar för sina handlingar och skulle kunna avstå från att utnyttja prostituerade verkar inte ha slagit honom. Så dubbelmoral och att låta kvinnan vara syndabock, det var uppenbarligen vanligt förekommande förr också.

Ja, det här vet vi ju förstås. Att kvinnor alltid var de som straffades när männen gjorde fel. Alla de pigor som inte kunnat värja sig för husbonden, blivit med barn och sedan skickats iväg från gården med bara skammen och en växande mage som resgods, ja de har nog de flesta av oss mött under vår forskning. Männen kunde lätt svära sig fria, oavsett om det var våldtäkt eller ej. Men kvinnan straffades alltid.

Den ovanstånde anmälan ingår i Stockholms Stadsarkivs samling av arkivhandlingar relaterade till prostitution. Bland dessa ingår också en förteckning över prostituerade i Stockholm 1859-1866 (som pdf-fil), besiktningsbok 1886 (som pdf-fil), reglementen för prostituerade, flera personliga skrivelser, tidningsartiklar och litteraturtips. I förteckningen finns bara 7 sidor i pdf-filen och där hittar vi följande kvinnor: Gustava Cecilia Hagström, Ingeborg Amalia Constantia Wass, Maria Josefina Gryting, Anna Gustava Bjelke, Charlotta Hilda Öberg, Johanna Matilda Hagelin, Matilda Elisabet Askeberg. Läs om förteckningen. I besiktningsboken finns många fler uppskrivna.

Vill du se hela förteckningen får du vända dig till Stockholms stadsarkiv och beställa kopior eller gå dit och läsa. Troligen finns det fler förteckningar för tidigare och senare perioder. Prostituerade skulle vara inskrivna vid Besiktningsbyrån och där undersökas av läkare en gång i veckan, för att se om de hade någon sjukdom som riskerade att spridas till kunderna. Kunderna behövde däremot inte besiktigas. Besiktningsbyrån verkade mellan 1847 och 1918.

Det hände att sedlighetspolisen grep kvinnor som prostituerade fast de inte var det. Kvinnor kunde också anmälas av andra till Besiktningsbyrån, i många fall ganska godtyckligt. Om ni tittade på Fröken Frimans krig på tv i vintras så såg ni ett exempel på det. Vad kvinnan själv hävdade spelade mindre roll, det var herrarna som bestämde och hade makten.

Har du upptäckt att du har en prostituerad i Stockholm i din släkt kan ett foto finnas bland Stockholms Stadsarkivs signalementsfotografier 1869-1920. Hos Arkiv Digital finns i Landskrona fängelsearkiv fotografier på intagna på tvångsarbetsanstalten. Dit kom många prostituerade kvinnor och brottet de grips för brukar kallas lösdriveri. Fotografierna på kvinnorna är från tidigt 1900-tal. Det är dessa som Eva F Dahlgren skriver om i sin bok "Fallna kvinnor".

De här bilderna har fascinerat mig väldigt mycket, precis som också många andra gripits av dem. Tagna 1861 på länsfängelset i Malmö, är de bland de äldsta bevarade porträtten vi har (men långt ifrån de äldsta). Detta var inte de som då hade råd att gå till någon fotograf med fina kläder, utan människor på samhällets botten, ditfösta av överheten.

Bilder från Arkiv Digital.

När jag höll på med efterforskning till en artikel om fängelsearkiv i Släktforskarnas årsbok 2016 hittade jag den arkivvolym där fångporträtten ingår i Malmö länsfängelses arkiv och blev ganska tagen av dessa (vilket jag skrivit om förut). Fotografierna är från 1859-1861. Det finns en hel del fotografier i fängelsearkiven men dessa är nog de äldsta.

Bland porträtten på fångar finns den här familjen, "En Kringstrykare famille, bestående af Helena Lorensdotter, Per Gudmundsson Holm och deras barn." Barnen på bilden är troligen 13-årige Johan Fredrik och femåriga Anna Maria, som är inskrivna med sin mor i fängelsejournalen. Sedan kommer porträtten på Helena och Per. Det står att hon är 39 år, aldrig konfirmerats och att hon fött tio utomäktenskapliga barn. Senare fick hon minst två barn till. Per kallas "gammal kringstrykare" och uppges vara fästman till Helena Lorensdotter. Därefter har vi Elna Hallberg, som är mor till Helena Lorensdotter. Alla tre vuxna är försvarslösa. De är alltså arbetslösa, det är deras brott. Det verkar som om det är kring Helena som familjen kretsar, eftersom Per anges i förhållande till henne och inte tvärtom. Det är en uppenbart utsatt familj.

Det är dessutom en ganska väldokumenterad familj.

I fångjournalen uppges att Helena är född på spinnhuset i Norrköping men hennes mor Elna föddes i Förslöv i Kristianstad län, troligen 1796. 1861 skulle Elna vara 69 år gammal, men då stämmer inte det.

I folkräkningen 1880 är Helena husägare i Ugglarps by i Anderslöv i Skåne, och bor där med sin yngste son Johan Lorens född 1867. Från hemlös och försvarslös till husägare, det verkar ju i alla fall ha gått åt rätt håll i hennes liv. Men när hon dör efter ett hårt liv 1906 är hon inhysehjon, fortfarande i Ugglarp.

Elna, Helena och Per häktades den 4 april 1861 för bettlande (tiggeri), alla tre "klädda i trasor". Elna och Per frigavs redan den 6 april. Helena dömdes för försvarslöshet till sex månaders "allmänt arbete" och släpptes först den 14 november. Då hade sonen Johan Fredrik flyttats till Råbyinstitutet i maj och dottern Anna Maria till fosterföräldrar i juni. Råbyinstitutet var en uppfostringsanstalt utanför Lund. Här finns mycket att läsa om Råbyinstitutet.

Det finns flera diskussioner om familjen på diskussionsforum för släktforskare. När jag hittat dem i kyrkböckerna googlade jag på namnen och fann en hel del. Det finns en lång diskussion på Proveniens iFokus där det bland annat framgår att Helena och hennes mor troligen är av resandesläkt. Dessutom ska familjens historia vara berättad i boken "Bortom all ära och redlighet" av Birgitta Svensson. Helena Larsdotters porträtt har också visats på en utställning i Stockholm. Även på Anbytarforum diskuteras familjemedlemmarna.

Bilder från Arkiv Digital.

Jag har tittat på dessa porträtt i Arkiv Digital. Där finns också porträtten på Anders Ljungdell och Lars Larsson Löfgren, med en anteckning ovanför om den kringstrykande familjen. Först uppfattade jag det som att de ingår i Helenas och Pers familj men vid närmare eftertanke misstänker jag att så inte är fallet. Anders Ljungdell har i alla fall andra föräldrar, en soldat med hustru i Malmö. Lars Löfgren ska vara född 1837 i Nöbbelöv men där hittar jag honom inte, men jag har inte sökt särskilt djupt.

Anders Ljungdell är född 1834 och f d soldat. 1859 dömdes han för första resan stöld till 28 dagar på vatten och bröd och därefter ett och ett halvt års straffarbete. 1861 dömdes han för fickstöld, då blev det sex dagars vatten och bröd och sedan två års straffarbete. Så småningom gifte han sig och fick en son och slutade sina dagar i Göteborg 1909 där han arbetade som korkskärare. Hustrun bodde kvar i Malmö sedan Anders flyttat i början av 1880-talet.

Lars Löfgren dömdes för första resan stöld när han var 18 år och fick liknande straff. När han döms för nya stölder 1861 står det "klädd i trasor" i fängelsejournalen. Han förblev ogift och i folkräkningen 1880 bor han i Lund och är häktad. Tre år senare dör han där. Han har suttit i fängelse i Karlskrona och i Malmö igen, 1875 dömd till åtta års fängelse för stöld. Frigiven den 19 december 1882 och död den 4 augusti året därpå.

Så sorgliga liv. Kanske var de två tjuvarna slipade brottslingar med onda avsikter, kanske var de bara olycksbarn, det har jag ingen aning om. Men den där dagen de blev fotograferad 1861, den ger avtryck fortfarande efter snart 156 år.

Och fortfarande, så långt efteråt, blir jag upprörd över hur man då såg på människor med sämre livsvillkor. Att anses som kriminell på grund av arbetslöshet! Samtidigt var den som dömts för ett brott stämplad för livet. Hittar vi en dömd i husförhörslängden så nog följer den anmärkningen med i bok efter bok, trots avklarat straff. Vilken chans till återanpassning gav det?

Övriga källor:
Malmö länsfängelse (M) DIIIaa:24 (1861-1861) Bild 650
Malmö länsfängelse (M) DIIIi:1 (1859-1861) Bild 106 Med efterföljande bilder
Anderslöv (M) AI:15 (1880-1890) Bild 45 / sid 390
Anderslöv (M) FI:3 (1895-1942) Bild 570 / sid 49
Malmö länsfängelse (M) DIIIaa:21 (1859-1859) Bild 1160
Malmö länsfängelse (M) DIIIaa:18 (1856-1856) Bild 670
Göteborgs Haga (O) AIIa:24 (1899-1907) Bild 275 / sid 7170
Lunds domkyrkoförsamling (M) AI:98 (1883-1900) Bild 61 / sid 57

Det här är Elna Olsdotter. Hon avrättades den 20 december 1861 i Hörby i Skåne och begravdes på avrättningsplatsen.

Elna Olsdotter är en av många fångar på Malmö länsfängelse som fotograferades under sin fängelsetid. Fotografiet finns arkiverat i Malmö länsfängelses arkiv på Landsarkivet i Lund och har digitaliserats av Arkiv Digital. Bildkälla: Arkiv Digital, Malmö länsfängelse (M) DIIIi:1 (1859-1861) Bild 99.

Elna talar till mig när jag ser fotografiet, en bild som berör, snart 155 år efter hennes död. Det finns något i hennes blick och hennes ansiktsuttryck som gör att jag stannar upp. Hon ser rädd ut, vilket är naturligt om man dömts till döden. Det är lätt att gripas av ett fotografi som detta.

Var hon en känslokall och grym människa? Kanske (troligen) psykiskt sjuk. Eller var hon ett offer för svåra omständigheter där hon inte såg någon annan utväg? Jag har ingen aning, men när jag läser omständigheterna kring hennes brott tänker jag att det kanske inte finns några förmildrande omständigheter.

Hon var gift två gånger och dödade båda sina makar, hon förgiftade dem med hjälp av arsenik. Ett fruktansvärt dåd. Förste maken Måns Mårtensson förgiftade hon efter sju månaders äktenskap och andre maken Anders Persson efter sju år som gifta.

Om jag ska spekulera tänker jag mig tre tänkbara scenarier. Kanske var den förste en man hon hyste agg till, kanske var han elak, misshandlade och våldtog henne och hon därför tog till gift för att bli av med honom. Och när näste make visade samma tendenser tog hon till samma lösning. Eller blev hon snart efter sitt första gifte kär i Anders Persson och det inte fanns möjlighet till skilsmässa? Kanske var hon psykiskt sjuk och dödade männen för att hon inte begrep bättre. Eller var hon en grym människa som gillade att döda? Svårt att tro, känner jag. Jag kommer aldrig att få veta, om inte någon av er läsare känner till hennes historia bättre och vet mer än det som står i fängelsejournalen och i kyrkböckerna.

Elna Olsdotter föddes i Fränninge den 19 juli 1826, där hennes far Ola Mårtensson var rusthållare. Hennes mor hette Mätta Johansdotter. Tills hon var 23 år var hon kvar i föräldrahemmet. Med sin förste make fick hon inga barn men med nästa make fick hon tre söner. De två första hette Ola och Johan och föddes 1856 och 1858. Strax före jul 1860 förgiftade hon deras far. Prästen skriver i dödboken: "Afdagatagen af sin hustru Elna Olsdotter medelst arsenikförgiftning".

Hur det kom sig att brottet uppdagades framkommer inte men efter att hon gripits erkände hon också det tidigare mordet och dömdes den 19 mars 1861 till att mista livet genom halshuggning. Att det dröjde till december innan domen verkställdes kan ha att göra med att hon var gravid när hon greps. Den 17 augusti föddes hennes tredje son, som fick heta Anders efter sin förmodade far. "Förmodligen sammanavlad med siste maken" står det i fängelsets kyrkbok. Faddrar vid barnets dop var fängelsevaktmästare Törngrens hustru och fångvaktare Granstrands hustru.

Den lille Anders kom hem till gården där hans två äldre bröder var kvar, åtminstone enligt husförhörslängden. De står inte som fosterbarn i någon familj men någon i hemsocknen Östra Sallerup måste ju ha tagit hand om pojkarna. Förmodligen fick de växa upp hos gårdens näste ägare Jöns Persson som är deras förmyndare och antar jag, deras farbror.

Det blev den lille gossen Anders som föddes i fängelset 1861 som senare tog över föräldrarnas gård, när han blivit 25 år gammal. Året efter gifte han sig med en flicka från socknen och de fick en son 1888. 1892 föddes en dotter. Så småningom lämnade de gården och 1908 flyttade familjen till Hörby, där Anders blev arbetare i köpingen. Den 3 juni 1914 dog han av en hjärtinfarkt, ännu inte fyllda 52 år.

Jag är inte alls släkt med denna familj, utan har bara stannat upp vid fotot av Elna som fånge. Troligen är det enda gången hon fotograferats. Jag har också lite svårt för att släppa tanken på den här familjen och den lille pojken som berövats båda sina föräldrar så tidigt och så grymt. Det är ju på inget sätt unikt i världen, men tragiskt och sorgligt. Jag undrar vad han visste om detta under sin uppväxt.

Uppgifterna kommer främst från fängelsets kyrkbok och fångjournal men också från kyrkoarkiven i hemsocknarna.

Bland fångporträtten finns också de här två männen som fotograferats i Malmö länsfängelse 1861. Bildkällor: Arkiv Digital, Malmö länsfängelse (M) DIIIi:1 (1859-1861) Bild 66 och Malmö länsfängelse (M) DIIIi:1 (1859-1861) Bild 75. Redan vid fotografierna får vi veta en hel del om dem, och mer uppgifter finns i fångjournalen.

Johan Tellander till vänster dömdes som förfalskare och äktenskapsbedragare. Sommaren 1858 hade han genom falska papper skaffat sig rättigheter som målarmästare i Helsingborg och sedan gift sig med en smeddotter. Men ryktet hann ifatt honom och folk i stan talade om bedragaren. Det gjorde svärfadern så uppretad att han stämde ryktesspridarna och då uppdagades förfalskningen och bedrägeriet. Äktenskapet upplöstes.

Hans Håkansson Lustig eller Bergvall var intagen på straffarbetsanstalten för stöld. Men han ville ut och rymde i mars 1860. Det gick till så att när han arbetade med handräckning i ett förråd i fängelset gömde han sig vid dagens slut i en linnehög. Av tyg som förvarades i förrådet "förfärdigade han sig  på 2 timmar tröja, byxor och mössa, hvarefter han bröt hål på muren vid taket samt lyckades osedd rymma". Kanske blev han infångad igen.

Fängelsearkiven är en stor källa till kunskap för den släktforskare som har fängelsekunder i sin släkt. Fotografirullor med fångporträtt finns digitaliserade från flera fängelser, så med lite tur kan du också hitta en bild där. Syftet med att fotografera fångarna var förstås att få ett bättre signalement på dem, än bara ett beskrivet i text.

I Släktforskarnas årsbok, som kommer ut till sommaren, finns en längre artikel om vad man hittar i fängelsearkiven och hur man hittar det.