Titt som tätt får man anledning att ställa sig frågan: Varför tog han inte chansen? När Carl XIV Johan (egentligen var det Carl XIII, men han sov för det mesta och lät lillpojken sköta jobbet) införlivade Norge i union med Sverige 1814 så hade han chansen att göra livet lättare för alla som släktforskar i Norge. Han gick med på att norrmännen skulle ha sin egen stat, men i union med Sverige under en gemensam kung. Carl XIV kunde ju gått med på hur mycket som helst, men insisterat på en sak, nämligen att införa svenska statens ypperliga kontrollinstrument, husförhörslängden, för att hålla koll på de upproriska norrmännen. Men det gjorde han inte. Otaliga är de gånger jag slitit mitt hår i frustration över Carl XIVs misstag.

b2ap3_thumbnail_Norska-flaggor.jpg

Många av oss hittar personer i släktforskningen som åkt över till Norge, eller personer som kommit från Norge. Inte så sällan försvann folk, som av någon anledning inte ville vara kvar i Sverige, till Norge. Ibland var de på väg till Amerika, men kom inte längre. Då hamnar vi i en annan släktforskningsmetod än den vi är vana vid. Inga husförhörslängder och rejält varierande kvalitet på flyttlängderna, om de överhuvudtaget finns. Däremot finns tidigare, sökbara folkräkningar i Norge. Det är en hel del andra saker som är annorlunda också, därför kan det behövas en bra vägledning. En glad överraskning är att det är gratis att läsa kyrkböcker, folkräkningar och en mängd annat material på norska Arkivverkets hemsida:  

b2ap3_thumbnail_Riksarkivet-og-statsarkivene.png

 http://arkivverket.no/Digitalarkivet 

Nu har det kommit en ny släktforskningsbok i Norge, På sporet av familien. Kilder og metoder i slektsgransking. Författare är Liv Marit Haakenstad och den ges ut av Vigmostad & Björke. 

b2ap3_thumbnail_pa-sporet-av-familien.jpg

Boken är mycket omfattande, 347 sidor, och innehåller det mesta. Några avsnitt ger bara kortfattat en introduktion, som t ex DNA-genealogi. Andra är ingående, med en akademisk karaktär. Källor, källkritik och etiska aspekter diskuteras grundligt, liksom hur man organiserar sitt forskningsmaterial. Det finns också ett kapitel med ord och uttryck från äldre tider, som blir extra nyttigt för den som inte är insatt i norska förhållanden. Författaren tar upp hur man skapar en släktbok och hur man kan ordna ett släktmöte. En appendixdel har uppgifter om ord, mynt, mätenheter, kyrkliga högtider med mera. Boken är ett måste för den som tar sig an norsk släktforskning.

Vi svenskar är inte så hemma på norsk geografi,i ren surhet efter unionsupplösningen ingick detta inte i skolans läroplan, så  man kan gärna kombinera boken med  den utmärkta websidan över Norges församlingar: http://www.norwayparishes.com/.

Med en bra handledning kan man komma längre i den norska snårskogen, avsaknaden av husförhör blir dock frustrerande – och en utmaning. Släktforskarförbundet kommer också att ge ut ett häfte med tips för släktforskning i Norge. Van vid svensk släktforskning, kommer jag nog att fortsätta förbanna Carl XIV även i framtiden, när jag kör fast. 

(Bildkälla: Wikimedia Commons)

Under den kommande veckan delar vi Rötterbloggare med oss om historierna bakom hur vi kom att fängslas av denna fascinerande men aningens tidsödande sysselsättning. Som en liten introduktion följer här en handfull nybörjartips.

1) Arkiven finns kvar. Dina släktingar kanske inte gör det, så prioritera att besöka morfars kusin Sture eller farmors klasskamrat Gun-Britt. Ta med en bärbar scanner och be att få scanna de fotografier de har medan du lyssnar till deras historier om dina släktingar eller deras egen levnadshistoria.

2) Gå en kurs i släktforskning. Du får lära dig metodik, om olika källor, får en introduktion till att tyda äldre handstilar och så träffar du andra som likt du själv fängslats av släktforskningens mysterium.

3) Gå med i en släktforskarförening, eller snarare i två: dels där du bor och dels där du forskar. Då har du koll på intressanta forskningsresultat, nya böcker mm från förfädernas trakt medan du hos din lokala förening kan gå på föredrag. De flesta föreningar erbjuder också forskningshjälp där man inte bara får hjälp att lösa kniviga problem eller läsa äldre tiders ibland något svårtillgängliga handstilar utan även träffar likasinnade och har trevligt tillsammans.

4) Ha tålamod. Släktforskning påminner mer om ett maraton än ett sprintlopp - ibland tar det tid att lösa ett stopp.

5) Genvägen kan vara en senväg. Register och databaser är förträffliga hjälpmedel, men dubbelkolla alltid uppgifterna i originalkällorna så långt det är möjligt. Andras forskning i form av hemsidor eller publika släktträd är förstås jättekul att hitta. Tveka inte att kontakta din nyfunna släkting, för även om denne kanske har forskat längre bakåt så kan du ha viktiga uppgifter om mer samtida släktgrenar som din släkting gärna tar del av. Glöm dock inte att även här dubbelkolla de uppgifter du finner eller får.

6) Gör regelbunden backup av din forskning. Säkerhetskopiera även de foton och dokument som berör din forskning och förvara en kopia på annan plats.

b2ap3_thumbnail_Husby-Oppunda_3b.jpg

Har du ännu inte riktigt kommit igång att släktforska? På Släktforskardagarna i Nyköping 29- 30 augusti finns ett antal duktiga och entusiastiska medlemmar från Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening på plats med SläktSök där du får hjälp att finna uppgifter om dina anor.

Det drar alltså ihop sig inför årets Släktforskardagar. Fram till 27 juli kan du förköpa biljetter till föredrag i de två mindre föreläsningssalarna. Du kan också beställa lunchbiljetter för lördagen och söndagen samt till fredagens kvällsbuffé och lördagens bankett. De båda sistnämnda äger rum på Sunlight Hotel.

I dagarna är det tio år sedan jag tog studenten från Nicolaiskolan i Helsingborg, detta vackra gamla landmärke med grönt koppartak som uppfördes i slutet av 1890-talet på stadens höjder. Skolan kan emellertid räkna sina anor tillbaka till det gamla munkklostret Sankt Nicolai som revs 1556, och de efterföljande århundradena hölls undervisningen på olika håll i staden innan man flyttade in i den nya skolbyggnaden 1898. I början av 2000-talet fick skolan flytta ännu en gång, men jag hade den stora lyckan att ingå i den sista kull studenter som under glada hurrarop rusade ut från den klassiska gamla skolbyggnaden i rött helsingborgstegel. Länge trodde jag att jag dessutom var släktens förste elev på skolan – tills jag plöjde igenom den äldsta bevarade skolmatrikeln och hittade min anfader Anders Dahlman (1731-1813), som tydligen hade inlett sina studier vårterminen 1748. Han blev sedermera klockare i Barsebäck på rekommendation av fältmarskalken Gustaf David Hamilton, som i sitt kallelsebrev 1753 berättar att Anders inte bara uppförde sig stilla och skickligt, utan även uppvisade goda kunskaper och erfarenheter i läsande och skrivande. Kanske hade han förvärvat dessa kunskaper under åren vid Helsingborgs skola?

b2ap3_thumbnail_Anders-Dahlman.jpg

Den 8 februari 1748 inskrevs min anfader Anders Dahlman, »Corporals son ifrån Dalby», som elev vid Helsingborgs skola – samma skola som jag själv blev elev vid 254 år senare; ur Gossläroverkets i Helsingborg arkiv, vol. DIa:1 (1708-1821), sid. 118 (bild: ArkivDigital)

De gamla skolmatriklarna är ofta fullspäckade av genealogiska och biografiska uppgifter, men eftersom det inte finns något heltäckande personregister är det inte helt lätt att hitta sina förfäder i dem. Oftast vet man inte ens att de har studerat vid någon skola, och det var en ren tillfällighet att jag själv hittade Anders Dahlman i Helsingborgs skolas matrikel. Just denna matrikel innehåller för övrigt oerhört detaljerade uppgifter om eleverna, och många gånger får man följa deras öden långt efter att de lämnat skolan. År 1710 hittar man till exempel Johannes Slyter, »RådMans son af H:borg, med föräldrar i kriget öf:rgången til Danmarck, Capitain på danska flåttan», och 1713 Christianus Borgström, »Färgemans son af H:borg, hänsatt til privat Præceptor i staden, skomakare Gesell. Mästare här i staden; bodde sedan i Lund». Kan det egentligen bli mycket bättre för en släktforskare?

Större delen av eleverna i Helsingborg studerade inte vidare på universitetsnivå, och det är intressant att läsa rektorns noteringar om de gossar som av olika anledningar lämnade skolan. Om vintapparen Büttners son Olaus, sedermera klockare i Härslöv, sägs det till exempel att han »af sielfswåld war förderf:at, och hade förlorat all lust till boken, ty lät jag honom gå d: 13 Aprilis A:o 1740», och den tolvårige skräddarsonen Olaus Linnerius från Munka-Ljungby »Römde från Scholan wijd Bartholomæi tijd åhr 1740. wetandes man icke ännu, hwaräst han sig upehåller». Kanske var lärarna för stränga, eller undervisningen för tråkig? Oavsett vilket så återvände Olaus fyra år senare, för matrikeln avslöjar att han »Är igienkommen till sch: 1744, sedermehra substitut i Qwistofta». Förvånansvärt många av eleverna tycks för övrigt ha ägnat sig åt praktiska yrken sedan studierna avslutats, och det var långt ifrån alla som blev klockare eller kaptener. År 1742 inskrevs till exempel Bengt Lind, »Rusthållare son från Hildeshög by utj Härslöf sockn, 15 åhr gammal. Gaf sig hem till sina föräldrar att tiena för bonde dräng A:o 1743 – Ryttare i Hilleshög».

b2ap3_thumbnail_Daniel-Sommar.jpg

Examenskatalog för Malmö skolas 3:e klass 1657, där man som femte namn skymtar min anfader Daniel Ingvarsson Sommar. Man får veta att han detta år studerade katekesen, latin, etymologi, syntax och vältalighet – inte illa för en tioårig gosse! Ur Malmö högre allmänna läroverk för gossar, vol. D2A:1 (1652-1689) (bild: ArkivDigital).

Helsingborgs skolas matrikel må vara Skånes mest intressanta, men den är långt ifrån äldst – Malmö skolas examensprotokoll dateras till 1652. En av de gossar man finner i dessa protokoll är min anfader Daniel Ingvarsson Sommar, sedermera kyrkoherde i Huaröds pastorat. Ironin är påtaglig när man läser 1655 års examensprotokoll, som avslöjar att den då åttaårige gossen var fullständigt okunnig i katekesen (»In Catecheseo Nihil»). Man kan sedan följa Daniel och hans skolkamrater under hela 1650-talet, ett decennium som mot slutet förmörkades av det stora kriget – katalogen avslöjar till exempel att kantorn Nicolaus Stampius' musikundervisning blev inställd i november 1657 på grund av de oroliga tiderna.

b2ap3_thumbnail_Kristianstad-1753.jpg

På konung Adolf Fredriks namnsdag 1753 dirigerade Kristianstads skolas kantor en konsert av pukor, trumpeter, violiner och flöjter, uppförd av fjorton skolgossar utklädda till herdar som hade »i handen en herdestaf, på hwilcken sielfwe skoffelen war af polerad stål och staken blå färgad med wijn ranckor omlindad, på hatten en grön band-Ros med en därwid fäst hwit jonquille»; ur Högre allmänna läroverket i Kristianstad, vol. AI:1 (1693-1823), sid. 91 (bild: ArkivDigital).

I jämförelse med de övriga skånska skolmatriklarna står sig Kristianstads skolas matrikel ganska slätt, men det finns ändå en hel del intressanta uppgifter att hämta här, särskilt när det gäller det dagliga livet vid undervisningsanstalten. Skolans nye rektor uppmanade till exempel eleverna år 1722 att visa behörig flit och aktsamhet i sina studier, samt att infinna sig i skolan klockan 6 varje morgon för en »bön och den Högstes åkallan om wällsignelse». Vidare skulle eleverna alltid tala latin i skolan, »flitigt och andrächtigt» bevista alla predikningar och bönestunder samt i »musiquen dageligen i scholan öfwas». Skoldagarna i Kristianstad bestod emellertid inte bara av idoga studier, det förekom även mer lättsamma inslag såsom på konungens namnsdag 1753. Dagen högtidlighölls med pompa och ståt, något som beskrivs ingående i skolans matrikel, och man kan riktigt se framför sig de fyrtiosex skolgossarna, uppklädda till tänderna:

»Scholæ-Piltarne, 46 till antalet, hade stadsens ogifte fruentimber, klädt som herdar, alla efter ett upwist mönster, med hwita fina manchette-sjortor uti wek lagde ifrån kragen nedåt; mitt om lifwet war bundit ett grönt band af quarters bredd, knutet i Ros; på twänne ställen på armarne såges gröna band bundne; bröstet hade ett Riddare-band, som gick från högre till wänstre sidan, [...]. Håret war efterlåtit bundit med ett grönt band, och en grön cachet täckte hufwudet, med en bouquet wid wänstra sidan».

De gamla skolmatriklarna ruvar som synes på många intressanta uppgifter, både genealogiska och biografiska, men man får nog säga att de hittills har visats föga intresse och är därför ganska svåröverskådliga. Det bästa hade varit om vi släktforskare med gemensamma krafter kunde förenkla tillgången till detta intressanta och värdefulla källmaterial – kanske i form av ett generalregister?

Kosläpp, lövsprickning och lyckligt kvittrande återvändande fåglar hör alla våren till. Under våren eller försommaren mångdubblas också antalet kyrkobesökare som vill delta när någon närstående ungdom begår sin första nattvard i samband med konfirmationen. Detta sakrament - ett av de två som vi har kvar i Svenska kyrkan - innebar förr en övergång från barndomen in i vuxenvärlden. Jag fann bland handlingar från Strängnäs domkapitel följande beskrivning av hur konfirmationsundervisningen i Råby-Rönö församling gick till år 1764:

Med dem, som första gången wilja gå till herrans heliga nattward förhålles alltid på följande sätt:
I Påskhelgen lyses på: det de, som nästa år wilja begå första gången herrans nattward, angifwa sig nästa Söndag: då de med deras ålder uptecknas. Deras föräldrar eller husbönder följa dem åt, at säga deras hemseder. Derefter komma de hwar Söndag morgon i Sacristian at få lexor af klåckaren, som fortfar dermed hela året emellan ringningarna. De bortowarande antecknas hwar gång. I fastlagen underwisas de af Presterskapet och när de pröfwas giltiga, förhöras de i hela församlingens närwaro om Söndagsmorgonen, innan skriftermålet skier; hwilcket så wäl som Communionen, hålles den dagen för dem allena. Sedan blifwa de ståendes under gudstiensten på hwar sin sida i choret; och när Communion Bönen läses, påminnas församlingen at tacka och bedia Gud för denna sin ungdom, at de nu äro så långt komna i kunskapen om sitt förbund med Gud och at Gud måtte hafwa sin hand öfwer dem och wälsigna deras år med förkofring i kunskap och dygd, at sin werld lyckligen genomgå och med sina föräldrar samlas i Guds rike. Ifrån predikstolen siunges psalmen No 330 och derpå mässan. 

Psalmboken har reviderats under åren men den psalmbok som användes fram till 1819 var var 1695 års psalmbok. Efter lite letande hittade jag så psalm 330 som alltså sjöngs i Råby-Rönö efter ungdomarnas första nattvardsgång:

Under 1700-talet infördes offentliga förhör med de ungdomar som ville begå sin första nattvard. Innan 1811 års Kyrkohandbok fanns dock inga föreskrifter för hur konfirmationsundervisningen skulle bedrivas. Under höstens husförhör skulle de som ville konfirmeras till våren anmäla detta, varefter undervisningen kunde ta sin början. Konfirmationen innebar ju formellt att dopet bekräftades och att man fick delta i nattvarden men var även en övergång från barndomen till att vara en ung vuxen. I de delar av Sverige där ungdomarna ägnade sig åt nattfrieri eller nöjen som dansar och lekar så var deltagandet reserverat för de ungdomar som var konfirmerade och därmed hade lämnat barndomen. Någon exakt åldersgräns fanns inte. I längden över nattvardsungdom i sörmländska Ripsa år 1869 anges både ungdomarnas födelsedatum men även betyg i innanläsning, bibliska historier och katekesen. Just det här året var det en stor åldersskillnad mellan konfirmanderna, som var födda åren 1851- 1854, dvs mellan 15 och 18 år gamla. En intressant notering är att de äldre nattvardsungdomarna också har de lägsta betygen. Inlärningssvårigheter fanns även förr i tiden. Att det var en grannlaga uppgift att hantera de ungdomar som inte var som andra, framgår inte minst i längden över nattvardsungdom i Råby-Rönö år 1716:

b2ap3_thumbnail_Rby-Rn-AI-1-1688-1688-Bild-24-sid-17.jpgRåby-Rönö, AI:1 [1688- 1723], sid 17. Bild från ArkivDigital 

Längden omfattar enligt rubriken Dhe som A:o 1716 första gången willia begå herrans h: nattward. Den sista av konfirmanderna var tjänsteflickan Chierstin Månsdotter i Stockholmstorp, som "är mycket swag i sin Christendom. men som hon wijsat sig hiertel: längta dereffter, kunde iag henne icke förwägra att begå herr: h. nattward fastän hon har något fehl på sitt förstånd". 

Åtminstone i Södermanland fördes längder över nattvardsungdomen sällan i särskilda volymer. När de förs enskilt återfinns de under signum DI: i kyrkoarkiven. I stället återfinns längder över konfirmanderna i början eller slutet av husförhörslängderna eller i ministerialböckerna. Innehållet i längderna skiftar också. Namn och bostadsort anges förstås, ofta även ålder eller födelsedatum och ibland ett omdöme eller betyg. Emellanåt bjöd prästen oss sentida släktforskare på guldkorn genom att ange födelseort eller faderns namn. Om födelseboken är bristfällig kan detta vara information som annars är svårfunnen. I Vårdinge AI:1 har prästen Johannes Rosander antecknat bostads- och födelseort för nattvardsungdomarna åren 1709- 1723. De allra flesta var förstås födda i Vårdinge men till exempel 1723 var tre ynglingar födda i (Söder-)Tälje, Huddinge respektive Finland.

b2ap3_thumbnail_Vrdinge-AI-1-1709-1718-Bild-3040-sid-307.jpg

Vårdinge, AI:1 [1709- 1718] ,sid 307. Bild från ArkivDigital

Längderna kan också hjälpa till att åldersbestämma en barnaskara. Om denna mest består av döttrar är inte mantalslängderna till någon större hjälp då döttrar där mest framträder som namnlösa streck. Om det då finns längder över nattvardsungdom där det framgår i vilken ordning barnen konfirmerades så bör det förstås vara så att den äldsta begår nattvarden först. Om en familj flyttar till en församling som saknar inflyttningslängd så tar det ibland emot att blada husförhörslängden, särskilt om församlingen är stor. I 10 genvägar i forskningen tipsade jag om att ett sätt att hitta familjen utan att blada är att gå igenom födelseboken i 5 år. Detta går förstås bara om hustrun i familjen är i barnafödande ålder. Men om hon nu är lite för gammal för att det ska vara sannolikt att familjen utökas, så är ju samtidigt barnen också äldre. Om det då finns längder över nattvardsungdom så lönar det sig oftast att gå igenom dessa under de år som något av barnen kan tänkas bli konfirmerade. Det har hjälpt mig några gånger - och det är alltid skönt att slippa blada en hel husförhörslängd!