I Svensköps äldsta kyrkobok finns en märklig självbiografi, nedtecknad i början av 1700-talet av min förfaders bror Jöns Sommar (1675-1750), sedermera kyrkoherde i Östra Hoby pastorat och häradsprost i Ingelstads kontrakt. Jöns berättar om sin födelse, föräldrarna och uppväxten i Svensköp, åren som elev vid Kristianstads skola, privatlärarna och studierna vid Lunds universitet. Det är utan tvekan en intressant självbiografi, men det finns ett krux – den är skriven helt på latin. Under hans första grundläggande studier, prima literarum rudimenta, undervisades han till exempel av föräldrarna, a parente meo discere, och visst är lärdomens språk oerhört vackert, men det kan även vara rena grekiskan – ursäkta – latinet.

b2ap3_thumbnail_Svenskp.jpg

Jöns Sommars självbiografi; ur Svensköps kyrkoarkiv, vol. CI:1 (kyrkobok 1690-1739), sid. 219 (bild: ArkivDigital)

Jag brukar själv hjälpa till med latinska texter och notiser på Anbytarforum, och även om jag numera behärskar grunderna ganska väl är jag långt ifrån latinare. Jag är bara envis och nyfiken, och vet att grundläggande kunskaper i latin är bra att ha, vare sig man släktforskar eller är allmänt historieintresserad. Av den anledningen pluggade jag latin vid Umeå universitet hösten 2008, men det gick minst sagt åt skogen. Jag underkändes så brutalt så att Cicero nog vände sig i sin grav, men min latinprofessor föreslog att jag skulle läsa om kursen hösten därpå. Under våren pluggade jag därför latin vid sidan av mina ordinarie studier, och med hjälp av boken Vivat lingua latina! (»länge leve latinet!», ett härligt uttryck som jag lånade till dagens bloggrubrik) lyckades jag till slut greppa språket. När det så åter var dags för studier i Umeå var jag alltså bättre förberedd, och kunde äntligen inkassera mina 15 högskolepoäng i latin.

Att som släktforskare ha omfattande kunskaper i latin är nog överkurs, men faktum är att man ofta hittar latinska ord, formuleringar och meningar i arkivmaterialet – både i kyrkoböcker, domböcker och skrivelser. I husförhörslängderna kan man till exempel hitta kvinnor som blivit deflorata, medan hennes barn sägs vara spurius. Barnet blev kanske natus på Dominica Palmarum, och nästa barn i födelseboken blev renatus ejusdem eller eodem die, med en susceptrix som var ibidem. I äldre husförhörslängder är orden uxor, filius och filia inte helt ovanliga, och i dödböckerna hittar man både obiit, denatus och ætatis. Det är ju dumt att fastna eller missförstå något väsentligt på grund av enstaka ord, och faktum är att det i regel är samma ord och formuleringar som dyker upp med jämna mellanrum, så om man lär sig de nyssnämnda orden är man en bra bit på väg.

b2ap3_thumbnail_FullSizeRender_20150430-221315_1.jpg

Ur »Lunds universitets matrikel [1667-1749] : Album Academiae Carolinae» av Per Wilner, 1926-1932, sid. 101.

Äldre elev- och studentmatriklar kan ge intressant genealogisk information, men även dessa brukar mestadels vara skrivna på latin. När Olaus Ingelström inskrevs som student vid Lunds universitet den 1 maj 1721 antecknas det till exempel att han var skåning till börden (Scanus), 22 år gammal (annos habet 22) och hade varit elev vid Malmö skola i tio år. Vidare sägs det att han var född i Ingelstad i närheten av Trelleborg (Ingelsta prope ad Treleborg), samt att hans far varit bonde (patre quondam rustico). Även i dessa matriklar återkommer i regel samma ord eller formuleringar i diverse kombinationer, så man lär sig snabbt att överblicka notiserna – vare sig studenterna var nobilis eller söner till sartores.

Vägen till framgång är alltså (precis som med allt annat) att öva och repetera, men latinet är ett komplicerat språk. Själv hade jag stora problem med att översätta Jöns Sommars självbiografi, och efter många misslyckade försök vände jag mig till Birger Bergh (1935-2008), professor i latin vid Lunds universitet och kanske mest känd som en av »de lärde» i det populära TV-programmet Fråga Lund). Den gode professorn hade vänligheten att översätta hela texten åt mig, och till slut kunde jag lära känna mina förfäder i Svensköp. Det är verkligen tur att det finns hjälpsamma personer, men får inte ge upp för snabbt. Det brukar ju som bekant lossna förr eller senare – även när latinet trilskas!

Läs- och länktips

Sikeborg, Urban, Latin för släkthistoriker : ord, fraser och begrepp från Vasatid till 1800-tal (2013).

Edmar, Staffan, Vivat lingua latina! (1996)

Norstedts latinsk-svenska ordbok : [30.000 ord och fraser] (2. uppl., 12 tr.), 2014.

Latin Dictionary and Grammar Resources

Google Översätt (kan vara en bra utgångspunkt om man vill få grepp om vad en latinsk text handlar om, men översättningarna blir emellanåt helt uppåt väggarna, så det gäller att se upp!).

Orden i rubriken låter kanske som rappakalja, men faktum är att de är exempel på ord jag själv hittat när jag släktforskat, och som jag format till en mening – rubriken betyder ungefär »först och främst handlingskraftig, beredd och utan dröjsmål». Ett stort ordförråd är utan tvekan en fördel när man släktforskar, men emellanåt hittar man märkliga gamla ord som inte använts på många generationer. Då är det tur att Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) finns på nätet, fritt tillgängligt och lätt sökbart – det var där jag själv hittade förklaringarna på orden i rubriken. I skrivande stund innehåller databasen över 53.000 huvudord och 369.000 sammansatta ord från A till Tövla, så det är verkligen en språklig guldgruva!

b2ap3_thumbnail_SAOB-Taffeltckare.jpg

Kanske har du någon förfader eller släkting som arbetade som taffeltäckare? I så fall var han en »funktionär vid finare festmåltid eller i förnäm persons hus eller [...] vid kungligt eller furstligt hov med uppgift att ansvara för dukning av och servering vid bord samt för vård av dukar, servis, bordssilver och dylikt»; allt enligt SAOB.

Arbetet pågår med att fylla på nya (eller ja, man kanske får säga »nygamla») ord, och jag kan inte nog framhålla hur användbar SAOB är för oss släktforskare. Om du snubblar över ett ovanligt gammalt ord – bara skriv in det i sökrutan, och vips så har du förklaringen! Man kan söka på ordets ursprungliga stavning, den moderna stavningen eller både och, och det finns även möjlighet till avancerad sökning och fritextsökning. Oftast ges dessutom exempel ur äldre texter och meningar, så att man får ett sammanhang, samt redogörelser för ordets spåkhistoriska ursprung.

b2ap3_thumbnail_Dahlman-1813.jpg

Ur bouppteckningen efter klockaren Anders Dahlman i Barsebäck 1813 27/12; Harjagers häradsrätts arkiv, vol. FIIa:11 (1812-1814), sid. 135 (bild: ArkivDigital).

Märkliga gamla ord hittar man lite överallt i arkivkällorna, men »värst» är nog utan tvekan förfädernas bouppteckningar. De brukar vara fyllda av ord som för oss sentida ättlingar låter oerhört främmande, men som tack och lov finns förklarade i SAOB. I bouppteckningen efter min förfader Anders Dahlman (1731-1813), klockare i Barsebäck, finns till exempel åtskilliga sådana ord, däribland hötjufver (hötjuva eller hötjuga; en sorts högaffel), bandknif (bandkniv; »knif med två handtag använd [...] såsom tunnbindarverktyg till att renskära banden och neddraga dem öfver tunnstäfverna»), ankare (»mindre laggkärl af en tunnas form, särskilt om vederbörligen justeradt sådant med en rymd af (ungefär) 15 kannor»), skrubbelbänk (skrubbstol; »redskap för skrubbning av ull, bestående av ett säte (vanligen på fyra ben och med en eller två sittplatser) samt plats för fastsättning av en skrubbkarda mot vilken ullen skrubbades med en annan, lös skrubb karda») och osthäck (»hylla eller låda av spjälvärk för torkning (eller transport) av ost»).

b2ap3_thumbnail_Genealogi.jpg

Självklart hittar man även uppslagsordet genealogi i SAOB, som ger förklaringarna »(framställning av en) släkts eller enskild persons härkomst eller släktskapsförhållanden, stamtavla, ättlängd, släktregister» och »vetenskap som utreder (mera framstående) släkters ursprung, härstamning, utbredning och inbördes släktskapsförhållanden, släktforskning».

Även i kyrkoböckerna, domböckerna, mantalslängderna och myndighetsbreven kryllar det av liknande ord, och som släktforskare lär man förr eller senare stöta på dem – föremål och juridiska termer, skällsord och yrkestitlar, vikt- och rymdmått. Varför behövdes kautionister, och varför krävdes en avvittring innan vigseln? Vad innebär egentligen gratial, genant och lägersmål? Varför var rättarna, gevaldigerna och ackuschörskorna så viktiga, och vad sysslade egentligen böckarna och huddragarna med? Vad sålde nålstolskramhandlarna, och varför behövde vagnmakaren biträde av en ställmakare? Svaren på dessa frågor, och mängder av andra intressanta ord finner man i Svenska Akademiens Ordbok – släktforskarens bästa vän när det gäller svenska språket förr i tiden!

Bouppteckningar är inte bara ovärderliga när man vill bekräfta släktskap eller hitta försvunna anförvanter, de kan även ge intressant information om förfädernas vardagsliv - vad man hade i sitt hem, hur man bodde, vad man åt och hur man klädde sig. Bouppteckningarna listar ofta den avlidnes kläder, de så kallade »gångkläderna». Om man slår upp detta ord i Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) får man följande förklaring: »kläder som någon har på sig och går i; motsatt sängkläder och vanligen även linne (och underkläder); även (i synnerhet förr) om vardagskläder i motsats till högtids- eller helgdagskläder». Om man vill skapa sig en bild av hur förfäderna vanligtvis gick klädda är det alltså en god idé att studera deras gångkläder lite närmare, så jag bestämde mig för att dyka ner i arkiven på jakt efter mina förfäders kläder. Jag började med bouppteckningen 1722 efter Per Mårtensson, borgare i Lund:

»Sahl: Mannens gångKläder som bestod af En g: swart Wallmars Råck, 1 st: utg: dito grå, 1 par Skind byxor, 1 st: g: bröstlap - 1 st: gl: Mößa, 3 st: Siorter 2 Larfftz och 1 af blaggarn hwilcka Sacker, Uthan Wärdering lämnades Sohnen Nilß Pehrß:».

Det är inte helt lätt att att begripa de ålderdomliga namnen på olika klädesplagg och tyger, men om man moderniserar stavningen kan man ofta hitta förklaringarna i SAOB. Ordet »wallmar» är detsamma som vadmal (ett grovt ylletyg), som tillsammans med lärft (ett slätt tyg av lingarn) och blångarn (»blaggarn», även kallat blågarn; ett grövre och simplare garn) var ett vanligt tyg i äldre tid - Per Mårtensson hade som synes en rock i vadmal och tre skjortor i lärft och blångarn. Han hade även en bröstlapp, en lapp som lades på bröstet för att värma eller skydda (kunde även kallas bröstvärmare eller -duk), och tydligen var skinnbyxor gångbara i 1720-talets Lund.

b2ap3_thumbnail_Per-Mrtensson-1722.jpg

Detalj av bouppteckningen efter borgaren Per Mårtensson i Lund 1722; ur Lunds rådhusrätts och magistrats arkiv, vol. FIIa:10 (1717-1733), s. 375 (ArkivDigital).

Den av mina förfäder som utan tvekan efterlämnat den mest omfattande bouppteckningen är Reinhold Flinkenberg (1736-1790), kardfabrikör, bryggare och gästgivare i Ystad. Hans gångkläder bestod av en blå kamelottspäls med lammskinnsfoder, en blå vadmalskapprock, en svart skinnmössa, ett dussin underskjortor, ett dussin gamla nattkappor och halvärmar, ett dussin korta halsdukar, ett dussin små lärftsnäsdukar, tio par gamla ullstrumpor, en gammal klädesjacka, väst och byxor, en blå frisad överrock, ett par gamla »Sarce de Tondes»-byxor och en »blå och hwit bottentygs undertröja». Reinhold var tydligen väldigt modemedveten, och ägde inte bara »2:ne Peruquer» utan även ett spanskrör. Han bar dessutom ett par knäbandsspännen i silver, som hade skänkts till yngste sonen Gustaf. En lustig detalj är för övrigt att det bland boets gravationer finns en skuld på 1 riksdaler som »Peruquemakaren Finman fordrar för Peruques lagning».

b2ap3_thumbnail_Reinhold-1790.jpg

Detalj ur bouppteckningen efter kardfabrikören Reinhold Flinkenberg i Ystad 1790; ur Ystads rådhusrätts och magistrats arkiv, vol. FII:36 (1788-1791), s. 356 (ArkivDigital).

Reinholds svärson Jöns Carlberg (1739-1801) var skeppare i Karlshamn, så flera av hans klädesplagg hade direkt koppling till havet. De vanliga kläderna bestod av en brun klädesrock med vita mässingsknappar, en gammal svart klädesjacka, manchesterväst och -byxor, en blå klädesrock, en brun manchesterväst- och byxor, två Nanckensvästar och ett par byxor, en blå filtrock och tre par blå klädesbyxor, men han ägde även »1 Blå Sjötröija», tre par ullstrumpor och två par vantar, samt tre par »Sjöstöflar». De sistnämnda var höga, vattentäta stövlar avsedda för bruk till sjöss, så de låter väldigt praktiska på långa sjöfärder.

Hur klädde sig då kvinnorna? Bouppteckningen efter Jöns Carlbergs svärmor Ingrid Berlin i Hyby (1727-1814) innehåller inte särskilt många gångkläder, utan upptar endast en gammal stubbkortel, ett vitt förkläde, ett rutigt förkläde, tre huvudkläden samt »1. Swart Kammelots Kiortel» och »1. Swart Kammelots tröja». Kamlott är enligt SAOB »ursprungligen namn på ett kostbart, sannolikt av kamelgarn (angoraull) tillverkat tyg från levanten; sedermera om ett glansigt, stundom vattrat eller möllstrat, vanligen tvåskäftat tyg av kamelgarn eller kamelgarn och silke eller av hårdt tvinnat kamgarn, stundom blandat med silke, bomull samt eller linnegarn». Den gamla änkefrun ägde kanske inte så många klädesplagg, men man får ändå säga att hon framstår som väldigt fashionabel!

Kläderna säger mycket om sin bärare, och genom att studera bouppteckningarna kan man komma sina förfäder förhållandevis nära. De flesta av våra förfäder blev aldrig avporträtterade, men bouppteckningarna ger oss ändå en möjlighet att skapa en bild av hur de såg ut. Jag kan riktigt se borgaren Per Mårtensson stå på Stortorget i Lund iförd sin svarta vadmalsrock och gamla mössa, och jag kan föreställa mig hur fabrikör Flinkenberg promenerar längs med Norra Strandgatan i Ystad i pudrad peruk, svingande sitt eleganta spanskrör. Det är inte heller svårt att se änkefru Berlin framför sig i sin svarta kamlottströja och rutiga förkläde, och tack vare bouppteckningen blir bilden så oerhört levande av kapten Carlberg ombord på jakten »Michael», klädd i sin blå sjötröja, ullstrumpor och sjöstövlar på ett vindpinat hav.