Idag blir det ett inlägg i avdelningen kyrkboksfynd igen. När en bläddrar så mycket i kyrkböcker som jag och många av er andra gör så är det oundvikligt att stöta på ett och annat som väcker ens nyfikenhet eller förargelse.

Först ett fynd som nog kan kännas som en katastrof för en släktforskare:


Detta är en flyttlängd från Glava socken i Värmland, utflyttade 1864. Bildkälla: Arkiv Digital, Glava B:4 (1861-1885) Bild 19 / sid 37 (AID: v6552.b19.s37, NAD: SE/VA/13154).

Den här prästen som skriver detta är inte särskilt meddelsam när han noterar vart församlingsborna flyttar. Till Västmanland, till Jämtland, till Norrland, till Örebro län... Vad gör man som släktforskare? De här människorna får en hoppas kan hittas på annat sätt. Som tur är har inte jag haft anledning att följa någon av dessa flyttare genom livet men jag känner djupt med den släktforskare som möter en sådan anteckning. Själv har jag hittat en anfader i mina barns fars släkt som kom till Jämshög i Blekinge från Småland tidigt under 1700-talet, utan angiven utflyttningssocken. De närmaste socknarna i Småland har jag letat i men utan framgång, och jag antar att en präst i Jämshög förmodligen skulle känna till dessa så att det står Småland tyder nog på att denne man kom mycket längre bort ifrån. Jag har fått lära mig leva med det, och kan acceptera det även om det gnager, det har ändå gått att få fram en hel del om den släktgrenen.

I Oppeby sockens ministerialbok CI:3 (i Östergötland) inleder prästen med något som är desto roligare för den personhistoriskt intresserade:


Series pastorum (lista över socknens präster) för Oppeby ända från 1343! Bildkälla: Arkiv Digital, Oppeby CI:3 (1811-1849) Bild 4 / sid 3 (AID: v39576.b4.s3, NAD: SE/VALA/00289).

Som ni ser börjar prästen med listan över präster i Oppeby redan på medeltiden. Det här är den sista boken (1811-1849) med series pastorum, senare böcker var standardiserade och lämnade uppenbarligen inte plats för sådana här utvikningar. Det börjar redan i CI:1 och har kopierats vidare. Men även senare års präster har fortsatt anteckningarna i just den här volymen, ända till 1890 då kyrkoherde Kernell avled. Series pastorum är inte helt ovanliga, det finns nog i många församlingar och jag har sett flera tidigare. Men sällan med så gamla uppgifter. Om de stämmer vet vi ju inte, men får väl anta det. Ju längre fram i tiden desto fylligare blir anteckningarna och om den sist antecknade prästen Samuel Erik Kernell skriver hans efterträdare (?) en och en halv sida. Och det måste väl vara Kernell själv som skrivit en sida om sin företrädare, den näst siste i denna lista. Det som gör dessa anteckningar kanske mer intressanta än herdaminnet är att de skrevs i sin samtid. För vissa finns det genealogiska uppgifter, för andra bara årtal och namn, så det varierar stort. En fantastisk gåva till framtiden, tycker jag.

En annan präst som tänkte på sina läsare och inte bara skrev för sin egen del är en präst i Östra Harg i Östergötland:


Här får vi veta hur prästen ordnat sin husförhörslängd. Bildkälla: Arkiv Digital, Östra Harg AI:1 (1763-1788) Bild 9 / sid 3 (AID: v26564.b9.s3, NAD: SE/VALA/00485).

Troligen är det vicepastorn magister Petrus Hertzman i Östra Hargs församling som skrivit instruktionerna om hur man ska läsa husförhörslängden. Han verkar vara nybliven präst här då, för i ministerialboken det året är det ny handstil. Att en präst skriver så här, för senare präster och framtida läsare, har jag aldrig sett i någon annan kyrkbok. Vicepastorn vill ju verkligen att kommande präster ska förstå och få hjälp i sitt arbete. Ganska trevligt är det, på något sätt också en hälsning ända från 1760-talet till oss nutida läsare.

Jag avslutar med ett par anteckningar som vi med dagens normer kanske stannar upp vid.


Det här är en soldat i Råby-Rönö socken i Södermanland som blivit avskedad 1835 "för liderlighet". Vi förstår ju vad det innebär. Bildkälla: Arkiv Digital, Råby-Rönö AI:9 (1835-1840) Bild 122 / sid 116 (AID: v60589.b122.s116, NAD: SE/ULA/11282).


Detta är en man som också är liderlig:


Prästen skriver: "Mannen super och håller sig till andra fruntimmer, enl hustruns uppgift och hustrun ber därför att han ej må få betyg". Det verkar ändå som om han fick det för han blir inskriven i Helsingborgs sjömanshus 1911 och då flyttar också familjen till Malmö. Bildkälla: Arkiv Digital, Lunds landsförsamling AII:4 (1908-1914) Bild 3360 / sid 331 (AID: v104817.b3360.s331, NAD: SE/LLA/13253).

Idag är det ju vars och ens privatsak om en person är promiskuös. På den avskedade soldatens tid var det ett brott, även om som i hans fall, en person var ogift. På 1900-talet var det väl knappast så längre, då hade ju till exempel Stockholmsäktenskapen blivit ganska vanliga, det vill säga att vara sambo. Men den förändringen i människors sociala normer hade sannolikt tagit lång tid och säkert var det många präster som långt in i vår tid hade svårt att acceptera de som levde utanför de borgerliga moralramarna. Men för en släktforskare ger ju sådana anmärkningar en hel del kött på benen i sökandet efter våra förfäders liv.

Idag blir det ett blogginlägg i avdelningen Kyrkboksfynd. Ni vet det där udda en ser i en kyrkbok när en egentligen letar efter något annat.

I Skärkinds socken i Östergötland letade jag för ett tag sedan i dödboken efter en person som dött 1867. Då fick jag ögonen på vad prästen skrivit om f d torparen Johannes Ericsson som dog den 28 november detta år. Det en längre anteckning om hans liv och bland annat att det torp (Wadet på Lundby ägor) där han bott tidigare ägts av hans förfäder "i 100 år". Det är ju intressant för en släktforskare att få veta. Dessutom skriver pastor Broman om hans karaktär (vilket inte är ovanligt i dödböckerna), att Johannes Ericsson var hederlig och ömsinnad, särskilt mot de fattiga. Han fick till och med medalj för borgerlig förtjänst, "den förste och ännu ende torpare som fått denna utmärkelse". Den här gamle torparen vill en ju gärna var släkt med.

Anteckning om torparen Johannes Ericsson. Bild från Arkiv Digital, Skärkind (E) F:1 (1861-1886) Bild 27.

Det här året, 1867, är det bara tre av de 32 döda under året som vi får veta lite mer om. En av de andra två är den som dör först, salpetersjudaren och skräddaren Johan Peter Skärqvist. Redan intill hans namn står det "en dålig karl". I anmärkningskolumnen skriver pastor Broman att den döde rymt från församlingen 1845 och uppehållit sig i Börrums kapellförsamling, men det prästbevis som skickades dit 1853 skickades tillbaka, så han var inte skriven där. Men han dog där den 3 januari och pastorsämbetet i Skärstad verkar ha skickat 2 kronor och 50 öre för hans begravning i Börrum. Den tredje Skärkindsbon som föräras en längre anteckning i dödboken är den fattiga pigan Cecilia Rosenqvist som dog den 23 juli, 41 år gammal, på korrektionsanstalten i Stockholm. Pastor Broman antecknar att hon är "mindre vetande" och att hon är född av en livstidsfånge på Kristianstd länshäkte, att hon varit fosterbarn och att hon skickats till korrektionsanstalten för sin elakhet.

Ett annat kyrkboksfynd från Skärkind finns i husförhörslängden 1739-1755, där hittar vi bonden Per Hansson och hustrun Kerstin Jacobsdotter i Härsberga på sidan 43 (89). Båda dör under perioden. Här har en sentida präst gjort ett tillägg i kanten och skrivit att detta är Wallenbergs stamfar och -mor. För en arkivanställd kan väl inte ha gjort detta? Hur som helst är det förstås intressant att få veta detta för den släktforskare som råkar få in dessa i sin släkt. Utan detta tillägg finns det ingen antydan om en kommande finanssläkt. Per Hansson och Kerstin Jacobsdotter levde i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Så det lär vara åtskilliga generationer före den nuvarande finansmannen Jacob Wallenberg, som är född 1956.


Bild från arkiv Digital, Skärkind (E) AI:1 (1739-1755) Bild 52 / Sida 89.

Jag avslutar med en liten knorr från Fredsbergs socken i Västergötland. Det är i den första husförhörslängden, från 1813–1820. Där finns ett torp, eller är det kanske en backstuga, med namnet Säga-Té. Jag kunde inte låta bli att fnissa lite när jag såg det för ett tag sedan. Jag undrar vad som låg bakom detta namn? I huset bodde änkan Cajsa Jonsdotter, född 1766. Hon är alltså i 50-årsåldern och kanske är det efter henne huset fått sitt namn? Jag föreställer mig henne som en barsk dam som kunde säga till. Eller var det i stället så att hon ständigt använde sig av detta uttryck? Nyfiken blir jag i alla fall.

Bild från Arkiv Digital, Fredsberg (R) AI:1 (1813-1820) sidan 127.

Idag ska jag bara dela med mig av lite kuriosa från en kyrkbok. Alla ni som släktforskar, ni delar nog min erfarenhet av att göra fynd i kyrkböckerna. När man letar sida upp och sida ner efter ett namn eller en plats och så ser man plötsligt något udda, kanske bara i ögonvrån för att man egentligen är helt fokuserad på något annat. Själv kallar jag detta kyrkboksfynd.

Eftersom jag släktforskar på uppdrag är jag och rotar i de mest varierande socknar i hela landet. När jag ser något intressant brukar jag göra en liten anteckning inför just ett sådant här blogginlägg.

Många udda noteringar i kyrkböckerna gäller folk som dör eftersom vissa präster kan vara väldigt generösa med både upplysningar och värderingar i dessa eftermälen. Säkert trodde de att de bara skrev för sig själva, sin efterträdare och domkapitlet men knappast för oss efterlevande idag. Mer om detta senare. Idag ska det handla om en udda detalj.

För en tid sedan var jag i socknarna runt sjöarna Roxen och Glan i Östergötland och letade. I Gistad kunde jag stannat hur länge som helst för husförhörslängden AI:2 från 1759–1772 är rena fröjden för en släktforskare. Det är en präst med vacker och tydlig handstil och snyggt uppställt som skrivit. Han gör sina egna noteringar om folk här och där.

I byn Gärstad har jag haft anledning att leta efter folk från denna tid. När jag sökte efter möjliga föräldrar till en ung bonde bläddrade jag framåt och kom till Skogstorps backstuga. Om backstugusittaren Jon Jonsson och hustrun Lisken Nilsdotter skriver prästen "Båda brukade glasögon och hustrun hade fel på hörseln". (Sidan 93) Jag som trott att fattigt folk inte hade glasögon på den här tiden utan gick skumögda genom livet. Vad har ni trott? Jag kan inte påminna mig att jag ens på fotografier från andra halvan av 1800-talet sett kvinnor med glasögon. Kanske någon man någon gång, men då har det väl varit en präst eller annan studerad karl. Det här husförhöret hölls i mars 1760, mer än 250 år sedan.

Gistad AI:2 sidan 93, bild från Arkiv Digital.

Eftersom det här paret bor i en backstuga antar jag att de var fattiga, det finns i alla fall ingen yrkesbeteckning för denne Jon Jonsson, om han t ex skulle ha varit hantverkare av något slag. Det finns fler i den här socknen som använder glasögon, enligt prästens anteckningar. Men jag antar att det ändå var lite märkvärdigt eftersom han skriver upp det.

Ni som har anor i denna socken vid denna tid, ni kan vara glada, för den här prästen är väldigt generös med noteringar om sockenborna och annat. Jag får känslan av att han är en levnadsglad präst som tycker om och respekterar sina församlingsbor för han ger i stort sett aldrig omdömen (som många andra präster gör) utan det är mer konstateranden av olika omständigheter. I bedömningen av folks läs- och skrivkunnighet och kristendomskunskap är det förstås omdömen, det är ju hela husförhörets syfte, men inte i övrigt.

Om Lars Johansson på Klockaregården: "Kunde läsa väl, begynt skriva och spela på viol och klaver".
Om änkan Kerstin Jonsdotter i backstugan Grinden: "Gumman sörjde högt över sin dotter och kunde för gråt skull icke nästan stillas".
Om inhysedrängen Anders Jönsson: "Är född med fel på förståndet eller stollig kallad, men eljest på sitt sätt beskedlig. Besväras och plågas jämväl av fallandesot."
Om fattighushjonet änklingen Jonas Bengtsson: "Hade haft Bibel som i nödtvång blivit såld."
Om soldathustrun Cathrina Olofdotter: "Hon hade namn för åtskilliga odygder".

Det är kyrkoherden Olof von Wigius som för pennan här. Om sig själv skriver han att han har två svenska, en tysk, två latinska, två grekiska och en hebreisk bibel (sidan 25). Och på raden under skriver han med grekiska bokstäver men på svenska, om att han är magister, lektor och präst. Om hustrun Eleonora Sofia Planting skriver han att hon är "begåvad med gott förstånd och god kunskap". Hon kom från den adliga släkten Planting, född 1692 på Edeby, enligt www.adelsvapen.com. Olof var född 1705 och de gifte sig 1739, då hade hon först varit gift med en präst i Gamleby. Olof Wigius var tydligen kyrkoherde i Gistad redan när han gifte sig. Eleonora levde till 1770 och Olof till 1783.

Kanske var han en glad gamäng. På Svenska kyrkans hemsida om Gistad läser jag att under hans tid bedrev klockaren krog vid kyrkan och att Wigeus efterträdare Jonas Anders Carlström direkt tog itu med det utbredda superiet. Carlström mötte: "Ett vanvårdadt Herrens tempel, en hög grad förfallen prestegård, oordentliga räkenskaper och tomma cassor" och en "...försummad ungdom och en menighet, hvars sjelfsvåld invid sjelfa Helgedomen hade tillredt sig ett dryckenskapens näste" Kyrkböckerna hade Olof Wigeus i alla fall vårdat väl! Kanske låg sanningen om sockenborna någonstans mitt emellan och att de båda prästerna helt enkelt var diametralt olika i sin syn på menigheten. Det måste ha blivit en chock för sockenborna när Carlström tillträtt.

Gistad AI:2 sidan 25, bild från Arkiv Digital.

När hustrun dör skriver Olof Wigeus givetvis en längre nekrolog i dödboken (C:2 sidan 551) och noterar i kanten en hänvisning till sidan 403 och just den sidan är utriven. Jag undrar vad som stod där? På sidan 551 berättar han förstås vanliga personalia men skriver "gift 2a gången år 1739 d 25 febr med mig." Och att "en contrefait" (konterfej, alltså ett porträtt) upphängdes den 15 maj. Många andra präster skriver om sig själva i tredje person har jag sett i liknande noteringar eller t ex i födelseböcker. Men inte Olof Wigeus, han är med själv. Det här blir så personligt. Jag tror att han verkligen sörjde sin hustru. Kanske blev han hemfallen åt spriten efter hustruns död.

Olof Wigius kom från en prästsläkt från Östra Ed och Tryserum på 1600-talet. Kanske har han lagt till von i sitt namn sedan han gift sig med Eleonora. På sidan  bada.hb.se/bitstream/2320/11955/1/1996_13.pdf finns hans släkthistoria. Olof Wigius far var Nicolaus Nicolai Wigius, komminister i Östra Ed och kyrkoherde i Västra Ed. Farfar hette Nicolaus Andræ Wigius, komminister i Tryserum, och dennes far var bonde. (Källan är en digitaliserad version av magisteruppsatsen "Åbo-tryck i Linköping" av Veikko Jauhianen vid Högskolan i Borås 1996).

På www.froberg.se/disgen/0007/8422.htm läser jag att de två tidigare prästerna Wigius i Ed och Tryserum också ska ha haft redig handstil och skrivit små nekrologer om församlingsborna och om märkliga händelser. En tradition som uppenbarligen fördes vidare i släkten. Ja, man kan bara vara tacksam för detta.

Fler liknande inlägg kommer framöver. Det är kul att stanna upp ibland vid det som är lite udda. Jag tänker ibland på hur mycket jag lär mig om vardagslivet ute bland sockenborna förr genom dessa gamla anteckningar. Fattigt folk hade alltså glasögon på 1700-talet.