Släktforskning handlar inte alltid om skicklighet, ofta gäller det att ha tur också. För ett par år sedan försökte jag spåra en förfader, Johan Carlberg (1794-1882). Han var sergeant vid Södra skånska infanteriregementet, och hade kort efter återkomsten från napoleonkriget 1815 gjort sin morbrors tjänstepiga med barn. Den arma pigan fick ännu ett utomäktenskapligt barn några år senare, förblev ogift, och dog utfattig i Lyngby prästgård i Skåne. Johan Carlbergs vidare öden var dock länge ett mysterium, men till slut fick jag upp ett spår som ledde mig hela vägen till hans grav i Ängelholm.

Det visade sig att herr Carlberg var något av en entreprenör och mångsysslare, och han lyckades samla ihop en större förmögenhet genom att låna ut pengar, bilda bolag och handla med aktier. Sedan han avancerat till fanjunkare vid regementet lämnade han 1828 aktiv militärtjänstgöring, och var därefter syssloman vid Lunds lasarett samt inspektor på ett flertal skånska gods. Slutligen blev han förvaltare på det vackra godset Engeltofta i nordvästra Skåne. Vid sjuttioett års ålder, då de flesta kanske hade gått i pension, kastade sig den rastlöse mannen in i bankvärlden. Han lämnade lantlivet på Engeltofta och flyttade in till Ängelholm, där han deltog i grundandet av Engelholms och kringliggande Orts Sparbank. År 1865 blev han bankens kamrer, och året därpå tillträdde han som verkställande direktör för bankens avdelningskontor i Ängelholm. Först vid sjuttiosex års ålder gick han i pension - dock inte för att orken var slut, utan på grund av försvagad syn. Han levde i ytterligare ett antal år och slutade sina dagar först 1882, åttiosju år gammal.

b2ap3_thumbnail_Grav---Johan-Carlbergs-1-2006-08-17.jpg

Johan Carlbergs och hustrun Sophie Gröndahls gravsten, på Ängelholms gamla kyrkogård. Foto: Markus Gunshaga

Av ren nyfikenhet började jag spåra herr Carlbergs ättlingar. Sedan han fått två barn utom äktenskapet gifte han sig 1828 och fick sex barn inom äktenskapet. Det yngsta av dessa barn, sonen Axel Carlberg (1836-1899) fick fyra döttrar, varav tre förblev ogifta. Den yngsta dottern Hedvig Carlberg (1879-1967) gifte sig dock, och vid bouppteckningen efter en av de ogifta systrarna 1962 hade Hedvig företrätts av sin dotter. Denna dotter hade ett unikt efternamn, och efter en snabb sökning på internet kunde jag konstatera att hon fortfarande var i livet, nittiofyra år gammal! Jag tog genast kontakt med den gamla damen (som var min farmors farmors syssling), och inom en vecka satt jag på tåget mot Göteborg. Jag hälsades välkommen av den gamla damen, som även bjudit in sin dotter och svärson, så det blev en trevlig liten släktträff. Det visade sig att jag haft rejäl tur när jag kontaktade den gamle damen. Hon hade nämligen ärvt i princip allt som hennes morfar Axel ärvt efter föräldrarna, precis som jag hoppats. Bland de mer intressanta föremålen fanns ett silverskrin som tillhört Johan Carlberg själv, innehållande en självbiografi daterad 1875:

»Undertecknad är född i Carlskrona den 19 augusti 1794. Mina föräldrar voro Sjökaptenen A. Carlberg och Anna Regina Flinckenberg. 1801 i mars månad dog min fader och samma år emottogs jag av min halvmorbror Sven Ahlström i Hyby i vars hus jag vistades till den 28 februari 1812 då jag ingick som officer vid Södra Skånska Infanteriregementet med vilket regemente jag bevistade fälttåget i Tyskland, Nederländerna och Norrige 1813 1814 samt garnisonstjänsten å Fredrikshalds Fästning till april månad 1815 då regementet återtågade till hemorten...»

Det kändes som en dröm! Dock ägde den gamla damen inte så många fotografier, men hon berättade att hennes yngre syster eventuellt hade några. Hon lovade att undersöka saken, och jag återvände hem till Skåne. Där började jag leta efter litteratur om banken i Ängelholm, kanske där fanns fler uppgifter om herr Carlbergs verksamhet? Jag hittade en gammal jubileumsskrift från Ängelholms sparbanks 50-årsjubileum, och chocken blev stor när den lilla oansenliga jubileumsskriften inte bara innehöll uppgifter om Johan Carlbergs verksamhet, utan även ett fotografi på honom! Jag satt där med det bleknade häftet framför mig, och beskådade för första gången min farmors farmors mormors far. Jag hade precis hämtat mig, när jag plötsligt fick ett brev i brevlådan. Det var den gamla damen i Göteborg, som nu hade talat med sin yngre syster. Jodå, visst hade systern en del äldre fotografier - bland annat ännu ett fotografi på Johan Carlberg!

b2ap3_thumbnail_JCC.jpg

Inom loppet av ett par veckor hade jag alltså träffat min farmors farmors syssling, tagit del av min farmors farmors mormors fars självbiografi, samt fått två fotografier på honom. Släktforskning handlar alltså inte alltid bara om skicklighet - ofta gäller det att ha en gnutta tur också!

I äldre tid hände det ibland att man gifte sig med mer eller mindre avlägsna släktingar, i regel för att behålla gårdar och egendom inom släkten. Det fanns dock vissa släktskap som ingick under kategorin "förbjudna led", och ett av dessa var kusinskap. Sveriges rikes lag anno 1734 stadgade klart och tydligt att "Syskonebarn måge ej taga hvarannan til ächta; utan Konungen gifver ther lof til" (Giftermålsbalkens II kap, 3 §). Ett av de brudpar som erhöll kungligt tillstånd att ingå äktenskap var min farfars morfars farföräldrar, den nyligen myndige drängen Per Jönsson (1816-1874) och hans kusin, pigan Anna Catharina Andersdotter (1815-1864). Bröllopet hölls i april 1837 i Raus socken utanför Helsingborg, och hade föregåtts av lysning en månad tidigare, sedan brudparet "Såsom Syskonbarn hade [...] till sitt giftermål erhållit Kongl. Majts nådiga tillåtelse d. 10 Febr. 1837", som lysningsbokens formulering lyder. Det kungliga brevet finns ännu bevarat bland lysnings- och vigselbokens bilagor:

b2ap3_thumbnail_37033_10151681410702845_1753557173_n.jpg

"Kong. Maj:t Vill, uppå af DomCapitlet i Lund gjord underdånig anmälan, härigenom i nåder tillåta syskonebarnen, Drängen Per Jönsson och Pigan Anna Andersdotter i Rå af Helsingborgs Pastorat, att med hvarandra ingå ägtenskap, så framt annat laga hinder, än omförmäldte deras skyldskap, dervid icke möter. Det vederbörande till underdånig efterrättelse länder. Stockholms Slott den 10 Februarii 1837. Carl Johan.". Den 4 mars antecknade domkapitlet kort i protokollet att "Nådig tillåtelse att med hwarandra ägtenskap ingå har Kong. Maij:tt meddelat följande syskonebarn", och den 21 april gifte sig Per och Anna. 

b2ap3_thumbnail_207209_10150227762432845_647880_n.jpg

Detta kusinäktenskap var dock bara toppen av ett isberg. De båda kusinernas släkter i Rönnebergs och Luggude härader hade nämligen flätats samman i över hundra år, och till slut blev det väldigt trassligt. Håll i er nu: brudgummens mormors bror Nils Jacobsson hade gift sig med Bengta Staffensdotter, vars faster hade varit gift med nämnde Nils Jacobssons far Jacob Assersson i första äktenskapet - Bengta Staffensdotter blev alltså svärdotter till sin fasters förste make. Jacob Asserssons dotter Kjerstina Jacobsdotter fick i sin tur tillsammans med Per Olsson dottern Pernilla Persdotter, som gifte sig med Jöns Staffensson, vars tidigare nämnda syster Bengta Staffensdotter alltså var gift med sin tillkommande svägerskas morbror. Kjerstina Jacobsdotters make Per Olsson hade dessutom från första äktenskapet dottern Hanna Persdotter, vars svärmor Catharina Henriksdotter var nästkusin med Kjerstina Jacobsdotters far Jacob Assersson - Hanna Persdotters styvmors far var alltså nästkusin med sin dotters styvdotters svärmor. Kjerstina Jacobsdotters dotter Pernilla Persdotter fick slutligen tillsammans med den tidigare nämnde Jöns Staffensson en son, Per Jönsson - alltså brudgummen som gifte sig med sin kusin 1837.

Släkten är värst, som man brukar säga?

För oss släktforskare finns en mängd olika arkiv och handlingar att söka i. En del av dessa är välbekanta för släktforskare, men sedan finns det mer okända guldgruvor. Om man släktforskar i Skåne är Folklivsarkivet en stor tillgång, särskilt deras manuskriptarkiv är väl värt en stunds sökning. Folklivsarkivet skriver själv på sin hemsida att manuskriptarkivet "....innehåller traditionsuppteckningar, intervjuer och svaren på de frågelistor som Folklivsarkivet sänder till sina fasta meddelare. [...] Manuskriptarkivet är sökbart via vår webdatabas. För närvarande är registret uppdelat på två databaser som kompletterar varandra". Ofta innehåller de gamla manuskripten allmänna berättelser om till exempel midsommarfirande, vidskepelse, matlagning eller dagligt liv, men man kan hitta både förfäder och släktingar, om man har tur. 

Jag har själv hittat uppgifter om släktingar och förfäder, bland annat min farmors farmors mormors syssling, guldsmeden Anders Engelbrekt Flinkenberg (1832-1899) i Simrishamn. År 1941 fick Folklivsarkivets meddelare besvara en frågelista om stadstraditioner, och då var det flera av Simrishamns äldre invånare som drog sig till minnes den gamle guldsmeden. Typografen Mårtensson hade mest att berätta:

"Flinkenberg var en guldsmed som var mycket originell. Han bodde uppe vid Bommen vid muséet i ett litet hus. Det var en riktig enstöring. Han handlade aldrig hos handlarna här i sta'n utan gick ut på landsbygden bara han skulle köpa den ringaste sak. Varför? Jo, för att förtjäna högst 1 à 2 öre på affären. Om nätterna brukade han sitta och spela kort med sig själv. En kvast hade han klätt ut till käring och så satt han och gav kort och spelade ut. En man sådan som Flinkenberg kunde givetvis inte undgå pojkarnas hån. - A. R. Flinkenberg, stövlar och galoscher, skrek pojkarna när han kom lunkandes på gatan. Men då blev han arg. Jag minns en gång ett skrattretande intermezzo. Uppe vid slakteriet låg en ria, och en dag kom Flinkenberg gående nedanför. På taket av Bengtssons torkria satt en murare och lagade taket, och när han fick syn på Flinkenberg hov han upp sin stämma och gol. - A. R. Flinkenberg - stövlar och galoscher, s-t-ö-v-l-a-r o-c-h g-a-l-o-s-c-h-e-r. Flinkenberg såg sig rådvill omkring och slutligen upptäckte han syndaren på taket, men nere på marken kunde han ju inte göra något, så han fick smälta förtreten och luffade vidare. Alla retades med Flinkenberg. Då han dog hade han inga arvingar, varför hans egendom blev danaarv".

Fru Hanna Ehrnberg berättade vidare att "Flinkenberg var en stor grov man och svart", och fröken Matilda Josefina Bengtsson inflikade att "Vi glyttar sprang alltid efter honom". Portvakten Ola Jönsson berättade att "Jag bodde mitt emot honom. Han gick långa vägar bara för att köpa snus. Han var klädd i en lång bonjour". Detta är några exempel på de uppgifter man kan hitta i de för släktforskare mindre kända guldgruvorna - i detta fall i Folklivsarkivets manuskriptarkiv.