I bloggen om förfäder som skiljer sig lyfte jag fram att skilsmässor i äldre tid var vanligare än man kan tro, men faktum kvarstår – det var inte särskilt vanligt att man skilde sig förr i tiden. In i det längsta ville de världsliga och andliga myndigheterna bevara redan ingångna äktenskap, och endast extrema omständigheter var skäl nog till en skilsmässa. Sådana skäl kunde vara att den ene maken begått mord, stöld, hor eller tidelag, dolt epilepsi eller impotens när äktenskapet ingicks, eller att makarna fattat sådant hat till varandra att äktenskapet var bortom räddning. Den absolut vanligaste anledningen till skilsmässor i äldre tid tycks dock ha varit övergivande, och i mitt eget släktträd finns ett antal sådana skilsmässor. Den äldsta av dem skedde i Skåne 1692, och genom det bevarade källmaterialet får man en god inblick i hur en skilsmässa gick till för över trehundra år sedan.

Min anfader Jeppa Nilsson (ca 1616-1704) var bonde i Väsums by i Knästorps socken, strax utanför Lund, och jag härstammar från hans första gifte med Sissa Andersdotter (ca 1616-1690). Jeppa var som synes en bra bit över sjuttio år när han blev änkling, men det hindrade honom inte från att söka sig en ny maka. Valet föll på hustrun Karna Bengtsdotter (ca 1638-1717), och jo – hon var faktiskt hustru och inte änka, eftersom hennes make ännu var i livet då hon gifte sig med Jeppa. Den märkliga historien tar sin början i den vigselnotis som nedtecknades i Knästorps kyrkobok 1692:

b2ap3_thumbnail_Jeppa-Nilssons-vigsel-1692.jpg

»Anno 1692. Dom. Misericord. blef Jepp Nielßon en Enckling uti Wäsum ok Karen Bengtzd. hwars man (Knut Nilss) war bortrömd ifrån – och sedan effter Consistorij dom och sluut blef then förste qwitt och ingick Ecktenskap med then förra»; ur Knästorps kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1661-1820), sid. 4 (bild: ArkivDigital).

Var hittar man då denna »Consistorij dom och sluut»? Ett konsistorium (av latinets consistorium, församlingsställe) är en typ av styrelse som man bland annat stöter på inom universitetsvärlden (consistorium academicum) och kyrkan (consistorium ecclesiasticum), och det var alltså det sistnämnda som utfärdade ett så kallat »skiljobrev» mellan Karna Bengtsdotter och Knut Nilsson. Dessa handlingar förvaras i Lunds domkapitels arkiv, dit Lunds stift konsistorium hörde. Konsistoriet hade dock inte myndighet att utdöma regelrätta skilsmässor på egen hand, utan man fick först gå via en världslig domstol som upplöste äktenskapets juridiska band, och sedan visa upp domstolens skillnadsdom för konsistoriet som i sin tur utfärdade ett skiljobrev som löste upp äktenskapets andliga band.

Vi återgår till Karna Bengtsdotter. Hennes äktenskap med Knut Nilsson hade ingåtts 1677, och parets vigselnotis finns faktiskt bevarad i Knästorps äldsta kyrkobok som tar sin början redan 1661. Där får man veta att Karna varit gift en gång tidigare, samt att Knut var tjänstedräng – antagligen i tjänst hos änkan Karna – och att paret vigdes tredje söndagen efter påsk: »Knudh Nielßon tienstdr. uthi Wäsum ok Karen Bengsd – S. Lasse Olß Effterleffuerske ibijd». Äktenskapet förblev barnlöst, men hur det såg ut i övrigt förtäljer inte historien – där är källorna ytterst knapphändiga. Efter tolv års samlevnad hände dock något som fick Knut att överge Karna och fly utomlands strax efter påsk 1689.

Lunds domkapitels arkiv ger många exempel på att man ibland väntade i åratal med att efterlysa en försvunnen maka, så i sammanhanget var Karna ovanligt kvick. Redan i januari 1690 begav hon sig nämligen till tingsplatsen i Dalby, där häradshövdingen Wickman Tigerschiöld lovade att inkalla Knut Nilsson till nästa ting. Den 13 juni 1690 infann sig Karna vid tinget, men Knut syntes inte till. Sedan sista tinget hade man dessutom resultatlöst efterlyst honom från alla predikstolar i Bara härad »på dhet om förbend. Perßon i häradet hemmeligen hoos någon wistandes», och vid detta ting ropade man upp honom hela tre gånger utan svar. Någon av de närvarande yppade att Knut eventuellt hade rymt till Danmark, och nu kunde inte häradsrätten göra mer än att remittera ärendet till Lunds domkapitels konsistorium med hänvisning till 16 kapitlets åttonde paragraf i 1686 års kyrkolag:

»Utom Hordoms Last, åtskilies Ächtenskapz Bandet, när en utan twång och rätta skiäl, af ondsko och illwilia, öfwergifwer och förloper sin ächta Maka, förblifwandes utrijkes, uti thet upsåt och mening, at eij mehra boo, och bygga Hionelag med dhen samma, eller bewijsan then plicht, hielp och bijstånd, som Ächtenskapz Ståndet fordrar; Tå skal then öfwergifne, af werldzlige Domare, offentelig Stämning på then afwijkne begära, och i lijka måtto af DomCapitlet, at han af Predikstolen, i sin Socknekyrckia och hela Probsteriet, må stämmas. Om han, efter then i Stämningen föresatte Tijdens förlopp, sig intet inställer, söker then öfwergifne Biskopen och Capitlet, och warde skild wijd then förrymde: Men öfwergifwer någon sin Maka, och blifwer doch quar i Rijket, och ther öfwer klagas, måste then werldzlige Domaren göra sitt Embete, och skaffa then öfwergifne rätt.»

Kanske hoppades Karna att Knut skulle återvända på egen hand, för hon väntade i över ett år innan hon anlitade Lunds domkapitel. Den 29 juli 1691 utfärdade domkapitlet med biskopen Christian Papke i spetsen en officiell citation som skulle tvinga fram Knut ur sitt gömställe:

»Consistorium wid DomCapitlet uti Lundh, giör härmed witterligit, hurusåsom hustruun Karin Bengtz dotter af Wäßheem Knästorpz Sokn, sig högl:n beswärat öfwer dig Knut Nilßon, att du den Echtenskapz troo och löffte som du henne in för Gud och H:s försambl: tillsagdt hade, sålunda i förgätenheet stält, att du uthan twång och rättan skiähl, af ondsko och illwillia henne öfwergifwit hafwer, lembnandes henne i armod och fattigdom, hwarutöfwer hon förmehnar att du med sådan din trolöösheet dig iche förhållit, som en redelig Echteman bordt hade; Och Ehuruwähl hon in Martio 1690. dig genom Consistorij Citation instämma låtit, dock såsom du då intet wehlat dig inställa, thy warder du nu, uppå Kongl: Mtz: Wår Allernåd: Konungz och Herres wägnar, effter dragande kall och Embethe, andra gången, och altså peremptorii citerat, till nästkommande d 9. Septemb: will Gud, här hos Consistorio I egen Persohn, att mötha, hafwandes då med dig, hwad skiähl och bewijß, som du förmehnar dig till godo kunna lända, då dett uthslag i saken skall skee, som Gudz ord och wår Christelige Kyrkiolag kan lijkmätigt wahra, hwilchet dig sålunda länder till hörsam effterrettelse.»

b2ap3_thumbnail_IMG_2961.JPG

Lunds domkapitels konsistoriums brevkoncept 1692, uppvisande Karna Bengtsdotters erhållna skiljobrev.

Äntligen syntes en strimma av hopp. I september 1691 hörde Knut av sig i ett brev, där han lovade att dyka upp vid konsistorium inom tre veckor och förklara sitt försvinnande – men ännu en gång svek han sin övergivna hustru. Tre veckor passerade utan att man hörde av honom, så den 26 november utfärdade konsistorium en tredje citation. Men veckorna övergick till månader utan att Knut dök upp, så till slut hade konsistorium inget annat val än att utfärda skiljobrev. Under tiden hade Karna ordnat ett intyg från häradsrätten som betygade hennes goda uppförande i motsats till Knuts trolöshet, så det var ingen tvekan om saken när Lunds domkapitels konsistorium den 10 februari 1692 bestämde sig för att

»för bem:te skiähl sampt i anledning af Kyrkiolagen, Cap. 16. §. 8, sagdt henne Karina Bengtz dotter härmed frij, ledig och lööß från bem:te Knut Nilßon, till annat gifftermåhl, när och hwar som helst henne sielf synes, och Gud rådh förelegger; hwilchet wederböranden särdeles Ven:do Ministerio till Effterrettelse länder.»

Två års kamp var till ända, och även om Karna Bengtsdotter kanske gärna hade sett Knut Nilsson återvända till Väsum var hon nu fri att välja en annan make. Valet föll som tidigare nämnts på min anfader Jeppa Nilsson, och äktenskapet med den gamle änklingen varade i hela tolv år – ända fram till makens död i september 1704. Källorna avslöjar ingenting om hur Karnas äktenskap med Jeppa tedde sig, men förhoppningsvis var det lyckligt – fyllt av den tro, trygghet, välgång och kärlek som Knut Nilsson inte vill ge henne.

Det är alltid trevligt att hitta små notiser om hur den äktenskapliga samvaron mellan äkta makar såg ut förr. Fast många äktenskap ingicks inte för att parterna var förälskade utan ibland av mer praktiska orsaker.

Runtuna i Södermanland har utförliga personalier i dödboken från 1690-talets början till 1753. Standardfrasen är att den avlidna efterlämnar en i sorgen bedrövad make eller maka, men ibland är prästen mer beskrivande. Olof Nilsson och Kerstin Eriksdotter i Inneberga var ett riktigt praktpar som väl förestått sitt hus och uppfostrat sina barn lika väl, men så levde de också "ährligt och fröjdsamt i sitt ächtenskap".
Kerstin Eriksdotter dog 1699. Hon överlevde maken med ett år och sonen Nils Olofsson i Skarpåker med blott nio dagar. Nils var bara 36 och 3/4-dels år gammal och efterlämnade förutom hustrun Karin Persdotter tre små döttrar efter en 11-årig samvaro "i mycket äktenskaplig fröjd och kärlek".

Tongångarna ekade ungefär likadant när Karin Persdotters mor Sigrid Persdotter i Glottra södergård dog sju år tidigare, 1692. Den 47-åriga Sigrid dog i barnsäng efter 28 års äktenskap i "rätt ächta fröjd och kärlek".  Maken Per Jonsson lämnades nu ensam med åtta barn, även om de allra flesta var redan mer eller mindre vuxna. Minstingarna i barnaskaran var sjuårige Per och den nyfödde Lars (de var också de enda barnen som kom att lämna hemsocknen: Per Persson blev bonde i Aspåker i grannsocknen Råby-Rönö medan Lars tog sig namnet Söderberg och blev bagare i Stockholm). Att sköta ett spädbarn och en gård på egen hand var förstås omöjligt, eller, som prästen noterade vid Per Jonssons frånfälle 1709: "som dess hushåld ej tåla kunde att han så allena vara måtte" så fick han efter ett års sorgetid hitta en ny hustru. Tursamt nog föll hans val på trotjänarinnan Maria Persdotter i Täckhammars kvarn i närliggande Bärbo socken. Hon var ärbar och gudfruktig och "för sine [dvs Per Jonssons] små barn en god och huld moder som sina styfbarn bewist all den godhet som en naturlig moder någonsin kan åstadkomma, det och nu tillika med barnen kan hwar redeligen betyga". När Maria våren 1745 kände krafterna tryta bevistade hon nattvarden och förberedde sig sedan för den eviga vilan: "sedan hon tagit afskied af sina Barn, och tackat dem för all huldhet och omwårdnad the hafft för henne under hennes ålderdom, wände sig åt wäggen i sängen och sachtmodeligen upgaf sin anda, sedan hon mätt af lefnad, här i werlden räknat 89 åhr". Jo, Per Jonsson gjorde nog ett gott val när han sökte efter sin nya livskamrat.

b2ap3_thumbnail_Blinge-C-4-1790-1835-Bild-325-sid-602.jpgFödelsenotisen för Kristina Elisabeth Hellström. Bälinge, C:4. Bild från ArkivDigital

I fjol bloggade jag om hur jag av en tillfällighet fick reda på Simon Hellströms förehavanden efter att han lämnat hembygden när en tillfällig förbindelse visat sig få tämligen varaktiga följder. Simon hamnade alltså i Uppland men hans bröder Nils och Karl blev båda inspektorer i Bälinge: Nils Hellström vid Nynäs och Karl Hellström vid Hånö. Vid Hånö mötte Karl Hellström hushållerskan Anna Greta Sundbom och sedan ljuv musik uppstått föddes så  Kristina Elisabeth 1794. Men hon finns inte bland de vanliga barnen i födelseboken, utan är skamligt nog införd på slutet i Bälinge C:4 där prästen förde in de utomäktenskapliga barnen för sig. Det var ett omen om vad som komma skulle.
Karl Hellström och Anna Greta Sundbom gifte sig nämligen först 1804, när dottern var 10 år gammal. Fem år senare dog Karl Hellström, och han fick därför aldrig möta sitt första barnbarn Elisabeth Charlotta som föddes 1817. Även hon är införd i slutet av volymen, med oangiven fader. 1821 stod så Kristina Elisabeth Hellström brud och flyttade till Nyköping där hennes nyblivne make Karl Fredrik Frischenfeldt var sockerbagare. Arton månader senare var hon tillbaka i Bälinge för sonen Karl Gustafs födelse. Även han fördes in bland de där barnen i slutet av volymen. Kristina Elisabeth var "i säng och säte skild ifrån sin man" och någon barnafader anges inte. Fler detaljer framkom vid Anna Lovisas födelse 1829: "Modern Stina Lisa Hellström i Fårgåla, gift med Sockerbakaren Frischenfeldt i Nyköping, från hvilken hon egenvilligt skildt sig, och icke med honom sammanlefver". Arton månader senare, 2 december 1830, var skilsmässan uppenbarligen äntligen klar, för då gifte sig den nu 36-åriga Kristina Elisabeth Hellström med den 21-årige Gustaf Olsson Sillén. De hade redan en nyfödd liten son hemma och ytterligare fyra barn följde.
När Kristina Elisabeth Hellström dött i lungsot år 1845 så var det även för Gustaf Olsson Sillén svårt att sköta gård, hushåll och barn på egen hand. Han letade dock inte rätt på en ny hustru utan nöjde sig med en hushållerska, nämligen 30-åriga Maria Kristina Eriksdotter som året innan fått sonen Erik August utan att någon fader angivits i födelseboken. Två år senare, 1847, utökades familjen med lille Karl Johan. Även han anges som "oägta" utan angiven fader men det skulle föga överraskande visa sig att husbonden Gustaf haft ett finger (eller kanske någon annan kroppsdel) med i spelet. Ungefär samtidigt som den blandade familjen 1850 flyttade till Sättersta socken utnämndes Gustaf Olsson Sillén till nämndeman vid Rönö häradsrätt. Att han var sammanboende med och hade barn med en kvinna utan att de var gifta var tydligen inget hinder för ett sådant hedersuppdrag. Så småningom gick dock de båda mogna turturduvorna till prästen och knöt hymens band. De hade då levt tillsammans i 27 år. Samboförhållanden var inte helt ovanliga i städerna och var ju så vanliga i huvudstaden att företeelsen kallades för "Stockholmsäktenskap", men på landsbygden var det vid den här tiden betydligt mer sällsynt.

I husförhörslängden 1826-1831 för Vä socken i Skåne händer något märkligt - hustrun Dorothea Lindh (född 1802) försvinner spårlöst. Hennes make, arrendatorn och sekreteraren Lars Erik Martini (1803-1859), flyttar nämligen ensam in hos sina föräldrar i Högseröds prästgård 1830 med sonen Nils Elof, som blir fosterson hos farföräldrarna. Några år senare gifter sig Lars Erik med klockardottern Maria Orre (1813-1891), så rent logiskt måste ju första hustrun ha avlidit - hos några släktforskare har jag till och med sett uppgiften att Dorothea ska ha avlidit 1827 i Vä. Problemet är bara att varken dödboken eller husförhörslängden nämner något om hennes död, och när jag upptäckte att det inte heller finns någon bevarad bouppteckning efter henne insåg jag att något inte stämde. Jag började misstänka vad som hade ägt rum - en skilsmässa. Jag undersökte Lunds domkapitels protokoll, och mycket riktigt - svaret fanns i protokollet för den 6 november 1833:

»Bewiljades skiljobref: 1mo Emellan Jordbrukaren Lars Erik Martini, född den 18de Junii 1803, och dess om begånget ägtenskaps brott öfwerbewisade hustru Dorothea Lind född den 15 Maj 1802, warande deras ägtenskap upphäfwet genom Gerts Härads Tings Rätts Utslag den 19de sistlidne Junii.»

När man släktforskar hittar man förr eller senare förfäder eller släktingar som försvinner ur mantalslängderna eller husförhörslängderna, men saknas i dödböckerna och det finns ingen bevarad bouppteckning. I regel handlar det nog om en förvirrad präst eller klockare som glömt att anteckna dödsfallet i dödboken, och som släktforskare lär man sig snabbt att det är långt ifrån alla bouppteckningar som finns bevarade. Det finns emellertid en liten möjlighet att man har snubblat över en skilsmässa – de var inte särskilt vanliga, men de förekom. I mitt eget släktträd har jag hittat ett antal skilsmässor, bland annat fick min anmoder Margareta Jöransdotter i Holmby skilsmässa 1761 från sin make, en artillerist som hade »henne öfwergifwit och från orten afwikit», och min förfader Jeppa Nilsson i Knästorp gifte sig 1692 med en frånskild kvinna »hwars man war bortrömd oh sedan efter Consistorij dom […] blef then förste qwitt och ingick Eckteskap med then förra», för att citera vigselboken.

Hur vanligt var det egentligen med skilsmässor på 1600-, 1700- och 1800-talet? Vilka människor var det som skilde sig i Lunds stift förr i tiden - vilka samhällsgrupper finns representerade, och på vilka grunder kunde man ansöka om skilsmässa? I Lunds domkapitels protokoll finns anteckningar om de så kallade skiljobrev som beviljats i Lunds stift (Skåne och Blekinge), och jag bestämde mig för att undersöka åren 1700, 1725, 1750, 1775, 1800, 1825 och 1850. Eftersom protokollen för åren 1720-1729 är förkomna var det inte möjligt att undersöka de utfärdade skiljobreven 1725, men övriga år finns protokollen bevarade. Man måste för övrigt ha i åtanke att man i äldre tid inte gjorde någon direkt åtskillnad mellan trolovning och äktenskap, båda var juridiskt bindande och själva vigselakten var egentligen bara den kyrkliga välsignelsen av det redan juridiskt ingångna förbundet. För våra förfäder var äktenskapet utan tvekan en oerhört viktig institution, som reglerades av sammanlagt 38 paragrafer i kap. XV (»Om Trolofning och Ächtenskap») och XVI (»Om Skilnadt i Trolofningar och Ächtenskap») i 1686 års kyrkolag, samt av giftermålsbalkens 92 paragrafer i 1734 års lag.

b2ap3_thumbnail_Statistik.jpg

Statistisk över Lunds domkapitels utfärdade skiljobrev åren 1700, 1750, 1775, 1800, 1825 och 1850 (upplösta äktenskap i rött och upplösta trolovningar i gult).

År 1700 upplöste Lunds domkapitel elva äktenskap och en trolovning. Den sistnämnda hade ingåtts mellan borgarfolk, och vid två av skilsmässorna hade borgare övergivit sin hustrur. Den ena hustrun hade »nu sedermera på ottonde åhret i tålamod förbidat des hemkomst», medan den andra uppvisade »Kämnersrättens attest [...] om mannens lösachtiga lefwerne». Fyra av skiljobreven hade utfärdats till bondefolk - de ansökande var en bonde vars hustru hade begått hor, två bondhustrur vars makar hade rymt respektive begått otrohet, samt ett bondepar som »woro tubbade tilsamman, och han illa henne handterat sedan dhe i äcktenskap kommit». Lika många skiljobrev utfärdades till militärfolk - tre båtsmän vars hustrur hade övergivit dem, samt en soldathustru vars make hade rymt utomlands. De två sista skilsmässorna beviljades för en hustru som övergivits av sin make, och en fältskär vars hustru begått hor.

Anteckningarna om 1725 års utfärdade skiljobrev är som sagt förkomna, men 1750 upplöstes tretton äktenskap och tretton trolovningar. Bland dessa finner man en rotebåtsman som begått enfalt hor, en bondhustru som led av fysisk och psykisk svaghet, samt en soldat som övergivit sin hustru och flyttat till ett annat härad där han trolovat sig med en änka och således begått tvegifte, i juridisk mening. År 1775 utfärdades skiljobrev för sjutton äktenskap och arton trolovningar, och inom den senare kategorin finner man undersökningens enda adliga par - »Majoren och Riddaren wälborne Herr Samuel Henric Horn och högwälborne fröken Christiana Johanna Lewenhaupt», som fullföljt sin trolovning genom tre lysningar i kyrkan, men därefter struntat i själva vigseln. År 1800 upplöstes tjugosex äktenskap och tjugotre trolovningar, och här finner man ett intressant exempel på att ångest kunde vara anledning till att bevilja skilsmässa - en bonde beklagade att hans hustru »förfallit i sådan oro och ängslan att farliga fölgder äro at befrukta», och eftersom hennes hälsotillstånd inte hade förbättrats på tio år beviljades skilsmässan.

b2ap3_thumbnail_IMG_5232.JPG

Titelsidan till 1686 års kyrkolag, den lag som stadgade hur trolovningar, vigslar, skilsmässor och äktenskapsmål skulle hanteras av prästerskap och domkapitel.

År 1825 utfärdades skiljobrev för tjugonio äktenskap och trettiosex trolovningar, däribland för en dräng som trolovat sig med sin »oboteligt fåniga fästemö», för en hustru som uppenbarligen var missnöjd med makens sexuella kapacitet (hon sägs »i sitt äktenskap, hvad dess väsendteliga beskaffenhet beträffar, måst lefva som ogift, en uppgift åt hvilken hennes synnerligen märkbara menlöshet och förlägenhet tycktes gifva en sannolikhet den mannen genom försäkringar om motsatsen sökte utplåna»), samt för en sergeant som ville skilja sig från sin »för obotlig vansinnighet på Christianstads Hospital insatta hustru». Slutligen år 1850 upplöstes trettiotre äktenskap och trettiosex trolovningar, och som skäl till de upplösta äktenskapen finner man en bonde som begått brott, en man som dömts till livstids fängelse, sex kvinnor som varit otrogna, sex män som varit otrogna, nio män som övergivit hustrun, samt tio hustrur som övergivit mannen.

Min undersökning av Lunds domkapitels protokoll visar tydligt att upplösta äktenskap och trolovningar förekom i alla samhällsklasser i Skåne och Blekinge 1700-1850, och anledningarna var mångskiftande - ångest och otrohet, osämja och sinnessjukdom, begångna brott och sexuellt missnöje. Skilsmässor var visserligen inte särskilt vanliga förr i tiden, men man kan nog påstå att de var vanligare än man tror. Som släktforskare borde man därför bli misstänksam nästa gång man hittar en person som försvinner ur mantals- eller husförhörslängderna. Om personen dessutom saknas i dödboken, och du inte lyckas hitta någon bouppteckning - ja, då kan det röra sig om en skilsmässa...

Jag brukar ibland fundera över de där mystiska anförvanterna i släktträdet, de som försvann spårlöst. Då tänker jag inte på de där personerna som man tappar bort i kyrkoböckerna, utan på de som gav sig av och aldrig återvände. I mitt släktträd finns några sådana personer, däribland två förfäder. Den närmaste är min morfars farfars farfar, skräddaren Jens Larsen Graf (född 1813). Han bodde i Oslo och var gift med Maren Pedersdatter (född 1812), som han fick två barn med, min morfars farfars far Peter Lauritz 1840 och yngre systern Amalie Nicoline 1842. Sedan upphör plötsligt barnafödslarna, men i augusti 1846 föddes en flicka i Oslo, Josephine Albertine Emilie. Hon anges vara utomäktenskaplig dotter till »Anders Svendsen Malmström, Ungkarl og Skredder og Maren Pedersdatter», och föselsenotisen hade varit ganska oskyldig om det inte vore för tillägget att modern var »hustru af Skreddersvend Jens Larsen Graf, der for en Tid af 4 3/4 Aar siden forlod hende uden at hun senere har hördt fra ham». Alla spår efter Jens slutar alltså i december 1841, då Jens blir som uppslukad av jordens yta.

Att människor försvann hörde nog till ovanligheten, men av förklarliga skäl ökade antalet försvinnanden i krigstid. Antagligen var det lättare för ryttare och soldater att försvinna bland massorna, i det kaos som uppstod ute på slagfältet och under de långa fälttågens strapatser. Även i fredstid kunde det dock hända att krigsmän försvann spårlöst, och en av dessa rymlingar var min mormors mormors morfars farfar, soldaten Hans Segolsson Dahlros vid Västgöta-Dals regemente. Han hade blivit antagen i krigstjänst 1789, och kastades genast in i hetluften under Gustaf III:s ryska krig 1788-1790. Han infann sig därefter plikttroget vid generalmönstringarna, senast i juni 1798 då kompaniet mönstrades på Nygårdsängen vid Vänersborg. När det var dags för generalmönstring i juli 1802 kunde dock generalmajor Carpelan bara konstatera att roten var vakant, eftersom soldat Dahlros var »rymd den 22 Maij 1801». Kvar satt hustrun Märta med fyra små barn i Hugeryrs soldatstom, i största fattigdom.

En annan person i släktträdet som försvann spårlöst var hantlangaren vid artilleriet, Ola Stenström. Han hade gift sig omkring 1754 med min farfars farmors mormors mormor, den då blott sextonåriga Margareta Jöransdotter (1738-1788). De fick tillsammans två barn i Holmby socken i Skåne, men redan när Margareta var havande med den yngsta dottern 1757 övergav Ola sin unga hustru. I tre långa år väntade Margareta innan hon gick till häradsrätten, som i maj 1760 efterlyste den förrymde maken. Häradsrätten beslutade att Ola måste ge sig tillkänna under det kommande året, men när sommartinget 1761 var över hade han fortfarande inte hört av sig. Vid hösttinget samma år dömde därför Frosta häradsrätt till skillnad i äktenskapet mellan Ola och Margareta, eftersom 

»...det wäl ålegat handtlangaren wid artilleriet Ola Stenström [...] at nu wid sist öfwerståndne laga Sommar Tinget härstädes stånda henne Margaretha Jörans doter til genmäle för det han på så otilbörligt sätt sig mot henne förhållit men som han icke gittadt åtgärda de här utinnan utgångne Kundgörelser och utfärdade anslag på Tings stugu dörren: så begär meranämda Margaretha Jörans doter, at från denna dess man blifwa lagl: skild. Och aldenstund denna hennes begäran finnes grundad i Lagens stadgande [...]; altfördenskull och emedan ingen underrättelse kunnat inlöpa och denne Stenströms tilhåll han öfwer natt och åhr uteblifwit honom lagl. förelagd; ty dömes härigenom til laga skilnad uti detta hjonelag; til följe hwaraf Margaretha Jörans doter komer at wid högwördiga domCapitlet i Lund denna författning upwisa til undfående af behörigt skiljo bref». 

Lunds domkapitel utfärdade skiljobrevet i november 1761, och en månad senare kunde Margareta gifta om sig. Men vad hände egentligen med Ola, och vart tog skräddaren Graf och soldaten Dahlros vägen? Varför försvann de? Hade de tröttnat på sitt gamla liv, och hur kunde de ta beslutet att överge sina gravida hustrur och små barn, och lämna dem i fattigdom med en osäker framtid? Flydde de landet, bildade de ny familj? Gifte de sig med en prinsessa i främmande land och fick halva kungariket, eller bosatte de sig på en söderhavsö? Antagligen lär man aldrig få veta vad som hände dem, men det är ändå fantasieggande att fundera kring deras vidare öden - de där som försvann spårlöst.

Ibland kommer man sina gamla anförvanter riktigt nära, ofta genom oväntade arkivfynd. Ett sådant fynd gjorde jag nyligen i Kristianstads kämnärsrätts dombok 1796, som tillsammans med handlingar i Lunds domkapitels arkiv avslöjade en hjärtskärande berättelse om kärlek, otrohet och mänskliga brister. I september det året hade den unga hustrun Dorothea Boldt inlämnat ett brev till kämnärsrätten i Kristianstad, där hon berättade att "ett gående rykte som jag av flera omständigheter, funnit äga grund, har äntligen övertygat mig att min man färgaren Johan Erik Flinckenberg begått otrohet i äktenskapet, och med en okänd kvinnsperson haft köttslig beblandelse. För detta brott, anhåller jag att bemälte min man må inför lovl. kämnärsrätten mig till laga ansvar stånda, i vilket avseende å honom anhålles om laga stämning...".

b2ap3_thumbnail_Dorothea.jpg

Inledningen av Dorotheas brev till Kristianstads kämnärsrätt.

Denne Johan Erik Flinkenberg var min farmors farmors mormors farmors halvbror, och han hade ingått äktenskap med Dorothea i oktober 1792 i Kristianstad. Han var född 1761 i Ystad, och tycks ha varit en rastlös själ. Vid bouppteckningen efter fadern i Ystad 1790 uppges han vara färgare i staden Deutschbrudt i Böhmen, två år senare dyker han plötsligt upp i Kristianstad där han erhåller burskap som färgare, och gifter sig två månader senare med den unga Dorothea. Äktenskapet tycks redan från början ha varit problematiskt. Dorothea var mycket sjuklig, provinsialmedikus d:r Ludvig Tillke intygar till exempel i oktober 1796 "att hon [lider av] åtskilliga bräckligheter och sina hysteriska plågor - av vilka hon är mycket svag och lättrörd vid sinnesrörelser, och flera tillfällen lider svåra anfall". Doktorn rekommenderade därför att hon helst inte skulle ge sig ut på längre resor, eftersom hon annars "kan ådraga sig obehageliga följder för sin hälsa". Makarna började sakta glida ifrån varandra, och blev allt oftare osams. Man kan lätt tänka sig att den rastlöse Johan Erik och den lättrörda Dorothea inte gick så bra ihop, särskilt inte i ett äktenskap. Så småningom lämnade Dorothea också det gemensamma hemmet, och flyttade in hos sina föräldrar. Den äktenskapliga osämjan hamnade till slut hos Göta hovrätt, som krävde att Dorothea skulle flytta tillbaka till sin make för att låta den "äkta sammanlevnaden fortsätta", en uppmaning som var förgäves. Dorothea vägrade, och Johan Erik tycks ha känt sig alltmer ensam. Så småningom blev de "köttsliga begären" allt för svåra att motstå, som Johan Erik själv uttryckte det, och han begick äktenskapsbrott. I juli 1796 skriver han därför ett brev till hustrun, där han utan omsvep erkänner sitt snedsteg:

"Min kära hustru. Den oro som hos mig uppkommit över vårt frånskilda levnadssätt har varit för mig mycket besvärande, och mest smärtar mig de omständigheter som under tiden inträffat. Då jag muntligen ej kan berätta sådant, får jag med pennan skriftligen söka lättelser för mitt betryckta hjärta. En sak som du, min äkta maka, kanske hört omtalas av några, måste jag nu uppriktigt tillkännagiva, att jag för någon tid sedan av lusten verkligen varit dig, min vän, otrogen i äktenskapet, och övat köttslig beblandelse med ett okänt fruntimmer som sade sig vara hemma lång väg från denna staden, och velat att övertala till att gå in till mig i mitt rum där jag bor. Du häpnar väl över denna berättelse, men betänk, vi äro alla svaga till att motstå de köttsliga begären. Jag ber att du, min vän, denna gång mig förlåter, hade det hänt dig, mitt hjärta, jag skulle dig visserligen ej tillräknat. Svara mig några ord härpå, helst jag är i mycken oro, och ehuru jag härigenom gjort dig min vän mycket emot, skall jag likväl aldrig upphöra att älska dig ömt, och att vilja vara din, min kära hustrus, ömma maka i nöd som lust i bleka döden."

b2ap3_thumbnail_J-E.jpg

Slutet av Johan Eriks brev till hustrun.

Dorothea tänkte dock inte förlåta sin makes snedsteg, utan sände genast brev till Kristianstads kämnärsrätt där hon begärde skilsmässa. Hon hade länge misstänkt att Johan Erik var otrogen, och när han nu dessutom själv erkände otroheten fanns det ingen återvändo. Hon bifogade även makens erkännande, eftersom hon ansåg att detta brev skulle styrka hennes begäran om skilsmässa, och skriver att

"Jag förmodar icke att min man inför rätta söker neka det brott han skriftligen erkänt; i denna förmodan är det och som jag härmed vill förklara, att jag för detta brott ej hatar honom eller önskar honom ont, men att förlåta det i den mening, att vårt äktenskap skulle kontinuera, därtill kan jag omöjlig förmås; varemot jag härigenom lämnar honom tillstånd, att träda i annat gifte och önskar honom därvid bättre lycka, än hans uppförande i det första äktenskapet förvållat".

Fallet var solklart, så kämnärsrätten dömde Johan Erik för horsbrott till 26 riksdaler och 32 skilling i böter till lika delning mellan kronan, staden och hans hustru. Han skulle dessutom betala 1 riksdaler och 16 skilling till stadens kyrka, samt undergå hemlig skrift och avlösning. Eftersom Dorothea ju inte heller ville förlåta maken dömde kämnärsrätten till skilsmässa mellan de äkta makarna den 17 september 1796, och den 12 oktober samma år utfärdade Lunds domkapitel det slutgiltiga skiljobrevet. Det fyraåriga äktenskapet var över, och den rastlöse Johan Erik Flinkenberg försvinner in i historiens mörker - det sista spåret efter honom finner man i Kristianstads borgarematrikel, som nämner att han "Afrest från Staden - rymd".