Som utlovat kommer här svaren på de fem kungliga släktgåtorna som jag presenterade i min förra blogg:

1. Min far, farfar och morfar var alla kungar. Det var min man med och min son och min bror också. Vem är jag?

SVAR: Drottning Giovanna av Bulgarien (1907-2000).

Far: Kung Viktor Emanuel III av Italien

Farfar: Kung Umberto I av Italien

Morfar: Kung Nicholas I av Montenegro.

Make: Kung (Tsar) Boris III av Bulgarien

Son: Kung (Tsar) Simeon II av Bulgarien

Bror: Kung Umberto II av Italyien

En läsare menade att det rätta svaret borde vara Drottning Helena av Rumänien (1896-1982) - hennes far och farfar var Kungarna Konstantin I och Georg I av Grekland, morfar var Kungen och Kejsaren Friedrich III av Preussen, maken Kung Carol II av Rumänien och sonen Kung Michael av Rumänien. Det hela faller emellertid på att Helena aldrig var drottning till gagnet, bara till namnet, och inte hade EN utan TRE bröder som var kungar, Georg II, Alexander I och Paul I av Grekland.

2. Tack och lov, slapp jag att gifta mig med min förfärlige farbror. De två män jag i stället gifte mig med var båda "halvblod". Tyvärr dog min gren av släkten ut - så nu är det samme elake farbrors ättlingar som har tagit över ... Vem är jag?

Svar: Drottning Maria (II) da Gloria (1819-1853) av Portugal.

Hon efterträdde sin far, Kejsar Pedro I av Brasilien, som Drottning av Portugal med förutsättningen att hon så småningom skulle gifta sig med sin farbror Dom Miguel (1802-1866). Denne nöjde sig emellertid inte med att bli Kung bara till namnet, utan genomförde en statskupp där han avsatte sin brorsdotter och tilltänkta och gjorde sig själv till kung och envåldshärskare. I detta läge kom pappa Kejsaren till sin dotters hjälp och lyckades avsätta den falske brodern och återinsätta Maria da Gloria på tronen.

16 år gammal gifte hon sig med Prins August Karl Eugène Napoléon av Leuchtenberg (810-1835) - bror till Svenska Drottning Josefina - som blev portugisisk prinsgemål. Dock inte så länge, eftersom han redan två månader efter giftermålet drabbades av difteri och dog. Året därpå gifte hon sig i stället med Prins Ferdinand av Sachsen-Coburg (1816-1885) som upphöjdes till titulärkung med namnet Ferdinand II.

Båda männen kallas i frågan för "halvblod" - hur så? Jo, Prins August av Leuchtenberg var son till den Bayerska prinsessan Augusta Amalia - mer kunglig än så kan man knappast bli - men fadern var Eugéne de Beauharnais, Napoleons styvson, och således egentligen inte kunglig alls. Nästan lika illa var det med Ferdinand, som visserligen tillhörde den lyckosamma dynastin från Coburg och var kusin både till Drottning Victoria av England och hennes Albert, men vars mor var en visserligen stormrik men ändå inte inte kunglig ungersk grevinna.

1908 mördades Maria da Glorias sonson, Kung Carlos och dennes son kronprinsen, på öppen gata i Lissabon. Den yngre sonen, Manoel II, efterträdde men avsattes två år senare efter en revolution och avled i England 1932. Han var gift med Prinsessan Augusta Victoria av Hohenzollern, en faster till Prinsessan Birgittas "Hansi" men fick inga barn. Därmed dog Maria da Glorias gren ut och den nuvarande huvudmannen för ätten Braganza är alltså den elake farbroderns ättlingar.

3. Min mors syster var gift med en kung i ett europeiskt land. Det var min hustrus syster också, med en tidigare kung i samma land! Vem är jag?

Svar: Fürst Wilhelm zu Wied (1845-1907)

Hans mor, Prinsessan Marie av Nassau-Weilburg (1825-1902) var en äldre halvsyster till svenska (och norska) Drottning Sofia (1836-1913). 1871 gifte han sig med Prinsessan Marie av Nederländerna (1841-1910). Det var samma år som Maries storasyster, Drottning Lovisa av Sverige-Norge (1828-1871) avled i Stockholm. Drottningarnas respektive makar, Oscar II och Karl XV regerade således i samma land, men i omvänd ordning ... Bilden ovan visar Wilhelm och Marie och deras fem barn, varav en faktiskt för en kort tid var kung i ett helt annat land .... vilket?

4. Jag har varit gift två gånger - men har inga barn. Min bror gifte sig med min första frus syster och sedan med min andra frus syster. Det går knappt att räkna hur många barn han har ... Vem är jag?

Svar: Prins Enrico av Bourbon-Parma, Greve av Bardi (1851-1905)

Enrico var yngre bror till den siste Hertigen av Bourbon-Parma, Roberto I (1848-1907). Bröderna gifte sig först med två systrar, prinsessorna Maria Pia och Maria Luisa av Bourbon-Sicilien. Medan Roberto och hans fru på 12 år fick lika många barn var det andra paret barnlösa. Det var nu inte så märkligt, eftersom Maria Luisa redan på bröllopsresan i Egypten fick en febersjukdom och dog, 19 år gammal. Enrico gifte då om sig med Adelgundes av Braganza (1858-1946), ett äktenskap som också blev barnlöst, även om Adelgundes fick inte mindre än nio missfall. När storebror Roberto förlorat sin första hustru, sannolikt p.g.a. allt för många och täta graviditeter, gifte han om sig med sin svägerskas lillasyster, Maria Antonia av Braganza (1862-1959) och fick ytterligare 12 barn, summa 24.

Två bröder gifte sig således med två systrar - två gånger om! Den ene broder fick 12 + 12 barn, den andre inga alls.

5. Jag tror jag blir galen! Först gifte jag mig med min farbror. Sedan gifte sig vår son med min syster, som alltså var både hans moster och kusin! Vem är jag?

Svar: Drottning Maria I av Portugal (1734-1816)

Ja, det är verkligen så illa som det låter. År 1760 tvingades den 16-åriga Maria gifta sig med sin dubbelt så gamle farbror, Peter III (1717-1786), titulärkung av Portugal. Äktenskapet blev hyfsat lyckat och paret fick många barn. När äldste sonen, Don José (1761-1788), var bara 15 år gammal, tvingades han i sin tur gifta sig med sin moster, Marias yngre syster, Benedita av Portugal (1746-1829), vid tillfället fyllda 30 och således dubbelt så gammal som sin lille brudgum. Även detta äktenskap tycks ha fungerat någorlunda väl, men några barn blev det inte och tur var väl kanske det. Med en så intensiv inavel över flera generationer torde ett sådant barn inte ha haft de allra bästa förutsättningarna i livet, i alla fall inte ur ett genetisk perspektiv.

Och galen blev hon, Maria ...

***

Ingressbilden föreställer Hertigparet av Parma med 15 av de 24 barnen - den mest kända av dem igenkänner vi allra längst fram i mitten: Prinsessan Zita (1892-1989), så småningom Kejsarinna av Österrike och Drottning av Ungern m.m.

Idag, lördag den 11 november 2017, är det Arkivens Dag. Precis som det brukar vara denna lördag i november varje år.

Årets tema är "synd och skam". Det kan förstås innebära mycket, men något som i stort sett alltid inneburit en skam och ansetts som syndigt är ju att få barn utan att vara gift. Och det var kvinnan som ansågs syndfull och den som skulle skämmas. Männen gick oftast fria från skamstämpeln. I många fall bidrog prästerna till att skambelägga kvinnan, t ex som i Vreta Klosters församling 1758. Dessutom fick många barn känna skammen det innebar att kallas oäkting.

De allra flesta släktforskare har förmodligen i sitt släktträd ett barn fött utanför äktenskapet och med i kyrkboken okänd far. Förmodligen var fadern känd i många fall men nekade.

I mitt eget släktträd har jag inte en enda person med okänd far. Är det unikt? Säkert inte, men kanske ovanligt. Det finns någon född lite före äktenskapet men trolovningsbarn och att föräldrarna sedan gift sig ganska snart och fått fler barn.

Jag har funderat på det ibland. Har jag extremt skötsamma släktingar? Ja, kanske det. Visst borde det funnits något barn med en ogift mor utan erkänd far till sitt barn i de tidigare släktleden? Men så är det inte.
 
Detta gäller alltså i rakt bakåtstigande led. Ingen av mina förfäder och förmödrar har en okänd far, även om någon kvinna kan ha fått ett barn med okänd far tidigare eller senare i livet. Så i mitt släktträd finns det en far till varje barn. Syskon har jag inte forskat på.

På min mammas sida är de flesta släktgrenar kartlagda till 1600-talet så där dyker det nog inte upp någon okänd far även om jag skulle hitta ytterligare någon generation. Där finns det i stället flera personer med okänd mor men känd far på 1600-talet och det beror förstås på att prästen inte skrivit upp kvinnans namn i födelseboken.

På min pappas sida är en del grenar ännu outforskade i de tidigaste kyrkböckerna så där kan det förstås tillkomma någon med ogift mor och okänd far. Det får vi se. 

Själv var jag ogift mor när äldste sonen föddes på 80-talet men i vår tid är det ju inte längre skambelagt, tack och lov.

Glöm nu inte att besöka närmaste arkiv idag!

Många barn har växt upp med frånvarande och okända fäder, inte minst förr i tiden, och fått skamstämpel som oäktingar. Det här är inte mina släktingar utan en bild från Bohusläns museums bildsamling, tagen i Gustafsberg 1894. Fotograf är Per Gustaf Bergin. Bildlicens: public domain.

Egentligen ogillar jag starkt orden »oäkta» eller »oäkting», för jag har alltid ansett att människor är lika äkta vare sig man är född inom eller utom äktenskapet. I släktforskningen använder jag därför hellre begreppet »utomäktenskaplig», men valet av dagens rubrik beror på att bloggens huvudpersoner utan tvekan sågs som just oäktingar när de föddes för närmare tvåhundra år sedan. Fast hur kommer då »adlig» in i bilden, tänker kanske den adelsintresserade, de var ju födda utom äktenskapet? Ja, det är lite komplicerat, så vi tar det från början.

Sophia Bergh (1801-1888) var syssling till två av mina förfäder, och föddes i den lilla byn Björka, strax nordväst om Sjöbo i Skåne. Hon var dotter till järnhandlaren Petter Bergh (1760-1811) och Dorothea Knutsdotter (1768-1809) och blev som synes föräldralös redan i barnaåren. Trots denna turbulenta start i livet gick det bra för både Sophia och hennes syskon, antagligen tack vare deras inflytelserika morbröder. Som tonåring hamnade hon som jungfru i Margreteholm i Färlövs socken, antagligen i tjänst hos landshövdingefamiljen Wrangel, socknens störste godsägare. Kanske var det även genom denna familj som hon i slutet av 1810-talet träffade den man som kom att bli hennes följeslagare genom livet – även om deras kärlekssaga var minst sagt okonventionell.

Mannen ifråga var Echard af Klercker (1787-1869), vid tidpunkten kapten vid Wendes artilleriregemente, sedermera vid Svea artilleriregemente och slutligen major i armén samt riddare av Svärdsorden. Han hade visserligen inga »fina anor», och var inte ens adlig till börden – fadern adlades nio månader efter sonens födelse – men tillhörde likväl adliga ätten 2132 B, introducerad på Svenska riddarhuset 1788. Den unge kaptenen tog uppenbarligen Sophia med storm, och efter ett löfte om äktenskap gick hon till sängs med honom – blott sexton år gammal. Nio månader senare föddes sonen Carl August, men varken äktenskapslöftet eller barnafaderns namn syns till i kyrkoboken så den lille gossen begåvas med det förhatliga epitetet »oäkta».

Sophia behöll dock sin älskade kapten, och flyttade så småningom in till honom i Kristianstad – officiellt som hans »jungfru» men i realiteten som hans sambo. Det dröjde inte länge innan hon blev gravid igen, och i mars 1821 föddes dottern Dorothea Augusta. Inte heller denna gång erkänner Echard faderskapet, men nu framträder åtminstone hans namn i kyrkoboken – dock endast bland faddrarna, eftersom det var han som höll barnet vid dopfunten. Detta gjorde han även då parets barn Carl Edvard döptes 1822, och vid dottern Dorothea Augustas dop 1825 närvarade han som fadder. Ingenstans nämns dock faderskapet eller äktenskapslöftet, och när parets yngsta barn Johan Victor Arvid föds i Stockholm i april 1833 noteras föräldrarna i Hedvig Eleonora församlings födelse- och dopbok vara »okända».

b2ap3_thumbnail_IMG_0244-1.jpgNågot foto på Echard af Klercker och hans älskade Sophia Bergh har ännu inte hittats, men såhär såg i varje fall Echards yngre bror, generalmajoren Fredrik af Klercker (1792-1867) ut (Krigsarkivets porträttsamling).

Echard och Sophia hade nu varit ett par i hela femton år, och det skulle dröja ytterligare nio innan det där äktenskapslöftet vann sin fullbordan. Det är inte klarlagt varför det dröjde så länge, men antagligen ligger förklaringen i den vanliga bördsstoltheten – adliga ätten af Klercker må ha varit ung, men tänkte i gengäld hålla sig kvar i samhällstoppen till varje pris. Echards far Adolf Klerck (1746-1818) adlades som tidigare nämnts af Klercker och slutade sina dagar som generalmajor, ledamot av Krigsvetenskapsakademien och riddare av Svärdsorden, och när Echard träffade Sophia hade hans syskon redan börjat knyta hymens band – givetvis med personer vars adliga sköldar tronade på Riddarhuset i Stockholm. Helena af Klercker var gift sedan 1817 med överstelöjtnanten Jean Toussaint Charpentier, brodern Gustaf Carl ingick äktenskap året därpå med Catharina Maria Lagerberg och brodern Fredrik gifte sig tio år senare med Jeanette Charlotte Henriette Reuterskiöld. Att då Echard, den unge adlige kaptenen skulle ingå äktenskap med en föräldralös järnhandlardotter från Björka ansågs säkert oacceptabelt, och av den anledningen fick äktenskapslöftet läggas på is – i decennier. Den 16 juli 1842 var det dock äntligen dags, och i Kristianstads stadsförsamlings lysnings- och vigselbok finns en lång anteckning som reder ut de flesta frågetecknen:

b2ap3_thumbnail_Vigselbok-1842.jpg

»Enligt förevist betyg af Regements-Pastor And. Lev. Olbers i Stockholm blefvo Majoren, Kaptenen vid Kgl. Svea Art. Reg. och Ridd. af Sv. O. Herr Echard af Klerker och Jungfru Sophia Berg i laga äktenskap sammanvigde d. 16 Juli 1842; och uti ett med vittnen och sigiller försedt Dokument af d. 18 Juli 1842 hafva dessa makar förklarat sina barn, Carl Edvard född i Christianstad 1822 6/9 samt Dorothea Augusta f. derst. 1825 26/2, för äkta, berättigade att af dem arf taga. Hvilket allt, på deras egen begäran, varder i denna församlings Kyrkoböcker anteknadt. Christianstad 1842 25/7. J. J. Thomæus. Vittnen under Dokumentet: Major A. von Meltzer och Kap. G. Planck.» (ur Kristianstads stadsförsamlings kyrkoarkiv, vol. EI:4 (1834-1855), sid. 44; bild: ArkivDigital).

Även äldste sonen Carl August var född inom äktenskapet, trots att han inte nämns vid föräldrarnas vigsel. I Färlövs kyrkobok 1819 finns nämligen en anteckning om att han förklarats för äkta av majoren af Klercker, och två dagar efter vigseln författade föräldrarna en attest som intygade att sonen var deras gemensamma:

»Undertecknade förklara härmedelst, att vårt barn sonen Carl August född den 1:e Februarii 1819 i Margreteholm uti Färlöfs församling, Östra Göinge Härad och Christianstads Län, är af oss under äktenskaps löfte sammanaflad, hvarföre han af oss förklaras för äckta och såsom barn af laggift säng, den der efter oss skall arf taga; till yttermera visso anhålla vi, att detta vårt erkännande måtte intagas i nämnde församlings kyrkobok, där barnets födelse finnes antecknad; samt att vi såsom hans föräldrar måtte blifva uptagne.

Att Vi denna handling af fri vilja och med sundt förstånd författadt och undertecknadt samt med våra sigill försett ombedje vi underskrifne vittnen attestera.

Stockholm den 18. Julii 1842

Echard af Klercker. Major i Armén, Capitaine vid Kongl. Svea Art:e Reg:te

Sophia af Klercker född Bergh. Dotter af aflidna Jernhandlaren Petter Bergh i Björka vid Öfveds Kloster.»

Parets små telningar blev nu äntligen legitimerade, men även om de hittills burit moderns efternamn Bergh i officiella sammanhang hade fadern dragit all faderlig försorg om dem. De två äldsta sönerna inskrevs redan i slutet av 1830-talet vid Uppsala universitet och blev sergeanter vid faderns regemente, men det var först efter föräldrarnas vigsel som det verkligen rörde på sig. Bland annat fick Carl Edvard kunglig fullmakt på underlöjtnantsbeställningen vid Svea artilleriregemente, medan dottern Dorotea gifte sig 1846 med översten Erik Gustaf Klingenstierna. Antagligen förenklades detta av att de nu bar namnen af Klercker, något som dock inte skedde per automatik. Kort efter giftermålet fick nämligen Echard tillskriva Riddarhuset i Stockholm och ansöka om att hans fyra barn »måtte blifva införda uti Genealogien öfver Adlige Ätten af Klercker», och i september 1842 diskuterades ärendet av Riddarhusdirektionen. Man gick igenom de många attester, intyg, kyrkoboksutdrag och prästbetyg som Echard sänt in, och sedan man fått en helhetsbild av läget togs ett beslut om barnens adelskap:

b2ap3_thumbnail_Picture-690.jpg

»Riddarhus Directionen beslöt att de nu företedde handlingar skulle ordagrant i Protocollet intagas, och att förhållandet skulle antecknas å Stamtaflan öfver Adeliga Ätten af Klercker N:o 2132 med hänvisning till denna dagens Protocoll. Ut supra.»

Historien om Sophia Bergh och Echard af Klercker handlar om klasskillnader under svenskt 1800-tal, och uppfattningen om att man skulle hålla sig inom sitt stånd. Den handlar dock även om gränslös och tidlös kärlek, och är ett intressant exempel på hur det gamla ståndssamhället började luckras upp när den föräldralösa järnhandlardottern från Björka äntligen kunde titulera sig fru majorskan af Klercker. Det tog visserligen tjugofem år, men till slut fick Sophia sin älskade Echard – och släktnamnet af Klercker kunde föras vidare till deras fyra barn. De adliga oäktingarna.

b2ap3_thumbnail_Brderna.jpg

Överstelöjtnant Carl Edvard af Klercker (1822-1884) till vänster och hans bror kapten Carl August af Klercker (1819-1883) till höger.

För många består släktforskningen av att kryssa mellan kyrkoböcker och husförhörslängder, för att i stora drag hitta namn och datum till släktträdet. Det är rejäla hopp och går ofta undan, men då är risken att man missar något väsentligt. Ibland kan det nämligen vara detaljerna som är huvudsaken, och oftare än man tror är det den där kryptiska förkortningen, det lilla ordet eller till synes obetydliga meningen som gör att du kommer vidare i forskningen.

Domböckerna kan till exempel ge många intressanta uppgifter, men det är inte bara regelrätta arvsärenden som ger viktig genealogisk information – ofta kan man få fram släktskap genom jäviga vittnen och liknande. Min anfader Ingemar Svensson från Grönhyltan anklagades exempelvis för att ha spytt i Virestads kyrka en söndag år 1734, och vid Allbo härads sommarting samma år får man veta att han angivits av Gunnar Jönsson, vars dotter anklagat honom för faderskap. Ingemar nekade till spyan, »jäfwandes witnen Oluf i Lycket och Jon i Elinsbäck, i anseende at den förras hustru och Gunnars i Grönhult hustru äro syskonebarn, samt Jons hustru lika närskyld wid Gunnar, den Länsman tilstår wara angifware». Vittnena kunde alltså inte godkännas, varpå Ingemar friades från den påstådda spyan i Virestads kyrka – och jag fick en hel del genealogiska uppgifter att spinna vidare på!

Ibland kan ett enda litet ord vara ovärderligt när man försöker spåra någons ursprung, och sådana ord hittar man emellanåt i oanade sammanhang. Under många år försökte jag till exempel spåra Samuel Lang (död 1721), akademiglasmästare vid Lunds universitet. Jag lyckades inte koppla ihop honom med övriga skånska Lang-släkter under 1600-talet, och hade nästan givit upp när en liten detalj i Lunds kämnärsrätts dombok 1701 gav svaret. Domkyrkoklockaren Magnus Risbeck hade anklagat borgaren Börje Persson för stöld av grus och sten föregående år, och eftersom Samuel Lang tydligen hade bevittnat anklagelsen ute på gatan ombads han att skriva under en attest som intygade vad som sagts. Kämnärsrätten var dock tveksam till om Samuel verkligen förstod attesten när han skrev under:

b2ap3_thumbnail_Samuel-Lang.jpg

»Q: om Attesten uplästes för honom innan han den underskref, och om han den wäll förstå kunde, som han är en Tysk man, R: ia att Attesten blef upläsen för honom, och mästa dehlen den förstå kunde» (ur Göta hovrätt - Advokatfiskalen Malmöhus län, vol. EVIIBAA:3953 (1701-1704), bild: ArkivDigital).

Samuel Lang var alltså tysk till börden, vilket förklarar varför jag inte hittade något släktskap med de övriga skånska Lang – och flera års fruktlöst sökande fick plötsligt sin förklaring i ett enda litet ord!

När det gäller bouppteckningar brukar ingresserna ge den viktigaste genealogiska informationen, men kloka släktforskare vet att man även ska studera boets skulder. Där kan man nämligen också hitta uppgifter om släktskap, som inte omfattas av ingressen. I bouppteckningen efter min anfader Reinhold Flinkenbergs första hustru Maria Asp i Ystad 1767 omnämns till exempel att magistraten hade förordnat skogvaktaren Levardt Sperl från Marsvinsholm att närvara å Reinholds och Marias omyndige son Johan Eriks vägnar, »såsom närmast anhörige här å orten med sonen [...], och gifft med des afledne moders syster». Jag lyckades dock inte hitta varken Levardt eller hans hustru, men bland boets skulder fanns en utgående post gällande »Förmynderskap för Bryggaren Flinckenbergs swägerska Jungfru Sophia Asp». Denna syster levde tydligen ogift i Ystad, och genom henne lyckades jag få fram att Reinhold Flinkenbergs hustru Maria Asp var född i Fulltofta 1731. Detta gav även förklaringen till varför jag inte fann skogvaktaren Sperls hustru »NN Asp» – hon hette nämligen Anna Christina Badee (ca 1714-1780), och var systrarna Asps halvsyster på mödernet.

b2ap3_thumbnail_Sophia-Asp.jpg

Ur Maria Asps bouppteckning 1767; Ystads rådhusrätt och magistrat, vol. FII:25 (1764-1767), sid. 300 (bild: ArkivDigital).

Att studera faddrar är A och O när man släktforskar, men om man har tur kan födelse- och dopböckerna även ge direkta uppgifter om släktskap – det finns alltså flera anledningar till varför man aldrig ska hoppa över en enda födelsenotis. När min anfader Nicolaus Silvius (ca 1697-1759), pipare vid Skaraborgs regemente, lät döpa sin son Mårten i Eggby kyrka 1718 hittar man till exempel bland barnets faddrar »Änckian Kirstin och dhes dotter Ingrid, item Systeren wid Barnets Fader». Jag har ännu inte lyckats lokalisera denna syster till Nicolaus Silvius, men med tanke på att hon närvarade vid dopet kan hon inte ha bott så långt därifrån.

b2ap3_thumbnail_Eggby-1718.jpg

Ur Eggby födelse- och dopbok 1718; Eggby kyrkoarkiv, vol. C:2 (1700-1754), sid. 67 (bild: ArkivDigital).

Husförhörslängderna är oslagbara när man släktforskar, men även här gäller det att inte missa detaljerna. När min farmors morfars mormor Karna Olsdotter föddes 1819 i Övraby var hennes föräldrar Ola Jönsson och Anna Nilsdotter skrivna i ett eget hushåll i husförhörslängden, men i efterföljande längd hittar man familjen skrivna tillsammans med husmannen Jöns Sassersson och hans hustru Boel Lassdotter. Det låter kanske inte så anmärkningsvärt, men om man tittar närmare ser man ett litet »MF:» framför Jöns Sasserssons namn, alltså »Mannens Fader». Övraby födelse- och dopbok 1788 bekräftar mycket riktigt att Jöns och Boel var Ola Jönssons föräldrar, så där besparade jag mig själv en hel del letande!

b2ap3_thumbnail_Jns-Sassersson.jpg

Ur Övraby husförhörslängd 1822-1826; Övraby kyrkoarkiv, vol. AI:2, sid. 27 (bild: ArkivDigital).

Om man har tid och ork ska man absolut plöja igenom mantalslängder år för år, för även där kan man hitta detaljer som ger viktiga genealogiska uppgifter. Ovannämnde Jöns Sassersson visade sig vara son till sockenskräddaren Sasser Andersson (ca 1716-1794) i Övraby, men jag kunde inte hitta Sasser i någon födelsebok i trakten och började därför gå igenom Övrabys mantalslängder. Det tog en liten stund, men i 1754 års mantalslängd hittade jag Sasser Andersson på Övraby Nr 12, med det underbara tillägget »Inhs. Fadren Anders Holmström»! Jag började leta efter denne Holmström i Övrabys kyrkoböcker, och fick fram att hans första hustru Karna Sassersdotter (!) hade dött 1746 samt att de gifte sig i det närbelägna Ullstorps socken 1715. Antagligen är Sasser född där trots att födelsenotisen tycks ha förkommit, så de där små orden i 1754 års mantalslängd blir plötsligt oerhört viktiga i sammanhanget.

b2ap3_thumbnail_vraby-1754.jpg

Ur Övraby mantalslängd 1754; Övraby MTL:1 (1742-1800) (bild: ArkivDigital).

När man släktforskar måste man som synes ta det lugnt – inte bara för att undvika fel i forskningen, utan även för att detaljerna kan vara huvudsaken. Om man hastar igenom källmaterialet är risken stor att man missar något viktigt, för kanske är det den där skuldposten i bouppteckningen, den kryptiska förkortningen i husförhörslängden eller lilla ordet i domboken som leder till det där genombrottet du hoppas på?

Ulrika i Västergöl i Vilhelm Mobergs utvandrarepos känner ni väl till? Ibland har jag funderat över om det är mina barns farmors mormors mor Johanna i Östergöl som är hans förebild för Ulrika. Jag ska förklara varför:

Johanna Johansdotter föddes 1844 i backstugan Hallen i byn Östergöl i Älmeboda socken i Småland. Vilhelm Moberg växte upp i Moshult i Algutsboda socken, i sin mors barndomshem ungefär en mil ifrån Östergöl. Johannas mor Ingrid Gustafsdotter var i sin ungdom piga i Moshult i Algutsboda. Jag kan därför tänka mig att Vilhelm Moberg har känt till Johanna genom sina morföräldrar. I Moshult blev Ingrid med barn och fick en son 1834, fader okänd.

Något Västergöl hittar jag inte på kartan idag i de här trakterna, bara Östergöl.

Ingrid Gustafsdotter var sedan piga både i Långasjö och Ljuders socknar innan hon senare gifte sig med Johannes Johansson. De fick tre döttrar och en son: Johanna, Kajsa, Emma och Carl. Ingen av döttrarna gifte sig. Johanna och Kajsa fick barn som ogifta, Emma dog i fängelse.

Johannas tre barn har alla okända fäder. Hennes äldsta dotter hette Ida och blev mormor till mina barns farmor.

Johannas föräldrar bosatte sig i backstugan Hallen i Östergöl. Hallen fick senare heta Kajsalyckan efter dess sista bosättare, som var Johannas yngre syster Kajsa. Resterna av backstugan finns kvar inne i en skogsdunge, och har märkts ut av Älmeboda hembygdsförening vid en torpinventering. 2012 besökte jag platsen.

Johanna emigrerade inte till Amerika, men till Tyskland och Danmark, precis som många ungdomar i dessa trakter gjorde vid den här tiden. Hon återvände efter några år, först från Tyskland och sedan från Danmark, och var hemma några år emellan. Två av Johannas barn föddes i Danmark men Ida föddes hemma i Älmeboda.

Däremot har jag inte sett några tecken på att Johanna blev religiös, som Mobergs Ulrika. Men det fanns en religiös väckelserörelse med centrum i Östergöl redan i slutet av 1700-talet. Fast det var ju långt före Johannas tid. Den här gruppen lär vara förebild för Danjel och övriga frireligiösa i Mobergs utvandrarepos.

Den här familjen är en av de mer intressanta som jag följt under min släktforskning. Ingen av syskonen inordnade sig i den tidens dygdemönster utan fick barn som ogifta eller dömdes för stölder och rymningar. I lillasyster Emmas fängelsejournal från Norrmalms straffanstalt i Stockholm kan vi läsa att hon hade ”ett tämligt gott föredöme uti modern men dåligt uti fadern”. Fadern Johannes egen far hette Johannes Mattisson och dog i kronohäktet i Växjö 1833.

Så många gånger som jag har tänkt att jag skulle velat träffa Johanna och hennes systrar.

Johannas danskfödda dotter fick senare en son som fick namnet Einar. Efter honom har min yngste son fått sitt fina namn Einar, och de två hann träffas några gånger innan Gammel-Einar gick bort. Men då visste vi inget om den här släktgrenens spännande historia. Det krävdes släktforskning för att få veta.

Om mitt resonemang kring Vilhelm Moberg stämmer lär jag aldrig få veta. Och det spelar ju ingen roll heller, det är ju bara något som ger lite extra krydda åt släktforskningen. Men intressant är det att fundera på, det tycker jag.

Mängder av levnadsöden göms i ännu ej digitaliserat material. Intagningshandlingarna för S:ta Anna hospital I Nyköping, vilka förvaras på landsarkivet i Uppsala, är ofta hjärtslitande brev där anhöriga till de sinnessjuka beskrev sin släktings sinnestillstånd och uppförande samt vilka umbäranden vården av den sjuka innebar för familjen.

Idag är Skavsta i Nicolai socken utanför Nyköping mest känt som en flygplats. Vid 1700-talets början fanns här två gårdar vars invånare gav mig åtskilliga huvudbryn som nybakad släktforskare. Båda bönderna i Skavsta hette nämligen Anders Olofsson och hade barn i ungefär samma ålder. Eftersom namnfantasin i den här delen av Södermanland bäst kan beskrivas som bristfällig hette barnen dessutom ungefär likadant: Anders, Olof, Maria, Anna osv. Forskandet underlättades heller inte att jag inte observerade att "min" Anders Olofssons äldsta barn var ungefär jämnåriga med hans hustru, Elsa Eriksdotter. Förklaringen var förstås väldigt enkel: de var hans barn i ett tidigare gifte. Så småningom redde jag ut vilka barn som ingick i respektive familj och kunde även återfinna både Anders Olofssons och Elsa Eriksdotters föräldrar. I Mordutredning anno 1710 beskrev jag mordet på Anders mor, Brita Jonsdotter, och hur hans vansinnige bror Jon först utpekades som moderns baneman. Då anade Anders Olofsson knappast att han 30 år senare skulle få en dotter som liksom sin farbror var från sina sinnen. Marina, döpt efter sin farfars mor, föddes ca 1741 - Nicolais födelsebok är under några år bristfälligt förd och hennes födelsenotis har ännu inte påträffats. Hon var Anders' trettonde barn och när hon föddes var den åldrige Anders Olofsson inte längre arbetsför. Från 1740 var han mantalsbefriad på grund av nedsatt syn och 1749 angavs han vara "mycket bräcklig och mest blind". Han avled 1753, ca 75 år gammal.

"Det haver den allrahögsta behagat att med vanvett och sinnesslöhet hemsöka min kära dotter Marina Andersdotter i Skavsta by, och i följe därav satt henne i den usla belägenhet, att hon på intet sätt kan bidraga till sin skötsel och kropps uppehälle, ej heller är jag hennes fattiga moder förmögen mer, min anletes svett att samla, än vad pass mitt liv behöver, efter jag inhyseshjon är, och dessutom nog kommit till mina år.
Alltså är min ödmjukaste bönfallan, det huldes hans höga nåde samma min dotter till någon fattigdel i detta länets hospital förhjälpa.

Allra ödmjukaste Elsa Eriksdotter. En saktbedrövad änka".

b2ap3_thumbnail_Bild-sid-52.jpg

"Att pigan i Skavsta Marina Andersdotter är så alldeles ifrån sina sinnen att hon, till sin föda och skötsel intet bidraga kan, och dess moder alldeles oförmögen henne att föda och klädas varder härmedels efter begäran intygat.

Nyköping den 8 januari 1763. Gustaf Christiernsson, vice pastor".

(S:ta Anna hospitalsarkiv, EII:4, Ansökningar och resolutioner angående inträde vid hospitalet 1751- 1770)

Denna ansökan avslogs men efter en ny ansökan intogs så Marina Andersdotter på hospitalet. Detta ledde till nya bekymmer för Elsa Eriksdotter. Marina var visserligen oförmögen att ta hand om sig själv men ändå en ung fertil kvinna.

b2ap3_thumbnail_Nykpings-Sankt-Nicolai-CI-3-1757-1814-Bild-57.jpg

 Nyköpings Sankt Nicolai, CI:3. Bild från ArkivDigital

Marina födde 19 januari 1767 ett litet flickebarn som döptes efter mormor till Elsa. Lilla Elsa omhändertogs av sin äldre namne:
"Sedan fåkunniga pigan Marina Andersdotter uti Nyköpings hospital med spetalsdrängen Lars Jonsson avlat och uti januari månad 1767 framfött ett flickebarn, var jag såsom berörda pigas moder nödsakad taga barnet till mig, samt det med kläder, födo och skötsel, efter min ringa förmåga in till närvarande dag försett. Vad skulle jag hellre önska än vara av den förmögenhet, att jag hädanefter som hittills, besagda, av en olycklig moder framfödda barn, under mitt beskydd handhava och uppfostra kunde?

Jag understår mig icke, med vidlyftigt uppropande av min oförmögenhet härtill... nog av då i djupaste ödmjukhet anföras, att jag är en fattig änka, som till nödig födo och kläder icke annat haver, än, vad med mina händer uti en sjuklig ålder av 71 år, samt uti en efter bröd nog svår tid, kan förtjänas.
Jag anhåller därföre allra ödmjukast, det tänkes Eders Nåde av kristeligt medlidande så föranstaltas, att förberörda olyckliga barn måtte till allmosos undförande i Nyköpings hov-spettal bliva antaget, så länge och intill dess, det sig någorlunda födan förtjäna kan.Om barnet i anseende till dess späda ålder och i brist av nödig skötsel icke kan i hov-spettalet intagas, så vill jag icke undandraga mig, att det jämväl hädan efter under mitt beskydd hava"

Elsas bön hörsammades inte utan hon fick ta hand om sin lilla namne i nästan fyra år. Juldagen 1770 somnade den 71-åriga Elsa Eriksdotter in. Lill-Elsas vidare öden är okända.

Som ung arbetade min farmors moster som affärsbiträde i Salarp, och en dag kom en storvuxen lantbrukare in i affären. Han började samtala med det unga biträdet, och utbrast plötsligt »Är du Anna Thorssons dotter? Då hade du en krutgumma till mormor! Hon var den arbetsammaste kvinna jag har sett - hon jobbade hos oss, och tog 100-kilossäckarna på ryggen som en karl när vi tröskade!». Den hårt arbetande krutgumman var Hanna Thorsson (1862-1934), som jag omnämnde när jag bloggade om barnmorskedagböcker. Hon försörjde sina två barn på egen hand, så det var kanske inte så konstigt att hon tog de jobb som fanns - även om det innebar hårt arbete och tunga lyft. Hur såg egentligen livet ut för en ensamstående mor och hennes barn kring förra sekelskiftet? Hur såg samhället på dessa kvinnor, och vilka möjligheter fanns det till försörjning?

b2ap3_thumbnail_047-Hanna-Nilsdotter.jpg

Hanna Thorsson (1862-1934) med barnen Anna (1889-1962) och Thure (1898-1987) hos fotografen, någon gång i början av förra sekelskiftet.

Hanna föddes 1862 på Hagestadborg, en större gård i Löderups socken, som dotter till en statarfamilj. När hon var fyra år gammal avled fadern, och modern gifte aldrig om sig utan uppfostrade döttrarna på egen hand. Det kan dock inte ha varit helt lätt att försörja tre barn som ensamstående kvinna. I Smedstorps husförhörslängd 1875-1885 antecknas nämligen att hon var »fattig», så antagligen har socknens fattigvård bidragit till den lilla familjens utkomst. Dottern Hanna flyttade hemifrån 1879, sedan hon fått en tjänst som piga i Komstad by. På sin sjuttonårsdag knackade hon på hos kyrkoherden i Stiby församling för att visa upp sin prästattest från Smedstorp. Attesten avslöjar att hon läste dåligt både i bok och utantill, något som kan ha sin förklaring i att hon och systrarna säkerligen prioriterade att hjälpa modern i hemmet, framför att gå i skolan. Under de närmaste åren tjänstgjorde Hanna som piga på ett flertal ställen, och 1887 flyttade hon till arrendatorn Ahlberg i Ramsåsa socken. Det var under dessa år hon träffade den man som skulle komma att bli far till hennes dotter Anna 1889. Innan dottern föddes emigrerade han dock till USA, och Hanna stod ensam kvar med lilla Anna. I ytterligare två år stannade hon i Ramsåsa, innan hon hösten 1891 flyttade hem till modern i Smedstorp.

Man kan bara gissa vad invånarna i Smedstorp tyckte om att en ogift kvinna med ett utomäktenskapligt barn inflyttade till socknen. Forskning visar att barn utom äktenskapet visserligen var ganska vanliga på den nordiska landsbygden under 1800-talet, men att det ändå sågs som ett samhällsproblem. Det var dock inte den moraliska aspekten som vägde tyngst, utan den ekonomiska. Utomäktenskapliga barn ansågs nämligen bli allför betungande för fattigvården, och i vissa församlingar försökte man därför hindra ogifta mödrar från att flytta in - det hände även att man trakasserade dem, så att de skulle lämna församlingen. Många präster ansåg dessutom att födslar utanför äktenskapet var moraliskt förkastliga, och en dansk präst gick 1888 så långt så att han beskrev det som en »kräftsvulst på samhället». Intresset för utomäktenskapliga barn gällde dock bara de mödrar som förblev ogifta. Det var nämligen nästan uteslutande dessa som ansågs besvära fattigvården - kvinnor som fick barn strax före giftermålet, eller som sedermera gifte sig, utgjorde däremot inte något problem för socknen.

b2ap3_thumbnail_047-Hanna-o-Thorsson.jpgHanna med maken Ola Thorsson (1845-1900).

Historikern David Gaunt menar dock att de utomäktenskapliga barnen inte nödvändigtvis var ett problem för mödrarna. Han anser att ett oäkta barn kan ha höjt kvinnans värde på äktenskapsmarknaden, för om barnet hade kommit upp i tio-elvaårsåldern kunde det utföra nästan lika stort arbete som det kostade att försörja. Gaunt skriver avslutningsvis att »Om en man gifte sig med en 35-årig kvinna med ett tioårigt barn fick han en extra arbetskraft på köpet. [...] Detta var avsevärt mycket bättre än att gifta sig med en ung kvinna utan barn», och detta var precis vad som hände med Hanna. År 1897 flyttade hon och dottern till Borrby socken, där de inflyttade hos skräddaren och änkemannen Ola Thorsson i Blästorps by. Två månader senare gifte sig Hanna med den sjutton år äldre skräddaren, och året därpå föddes sonen Thure. Lyckan blev emellertid kortvarig, för Ola avled redan i mars 1900, niohundrasex dagar efter bröllopet...

Vid trettiosju års ålder stod Hanna alltså ännu en gång ensam kvar, nu som änka med två små barn att försörja, och det dröjde inte länge innan prästen antecknade ett litet »fattig» i församlingsboken. Hon blev nu åter ensam familjeförsörjare, och det var utan tvekan svårt att få ihop ekonomin. Historikern Birgitta Plymoth konstaterar att arbetsmarknaden vid förra sekelskiftet var strukturerad efter kön, så många kvinnor hamnade i fattigdom på grund av ensamförsörjning och omvårdnad av barn. När Hanna blev änka fanns inte heller några socialpolitiska program som stödde mödrar ekonomiskt, och samhället hade inget större ansvar att försörja sina fattiga medlemmar. De ogifta mödrarnas begränsade möjligheter på arbetsmarknaden stod alltså i skarp kontrast mot den tunga bördan som ensam familjeförsörjare, och Birgitta Plymoth sammanfattar det såhär: »Familjeförsörjande kvinnor var egentligen en anomali i förhållande till den norm som krävde att varje familj skulle förestås och försörjas av en man». Hanna var alltså ovanlig i det avseendet att hon som kvinna försörjde en familj, i ett samhälle där normen var att mannen skulle vara familjeförsörjare.

b2ap3_thumbnail_047-Hanna-Nilsdotter-ldre.jpg

Hanna med barnbarnen Inga-Lisa och Anna-Greta.

Det var hårt arbete, men Hanna fick stor hjälp av den drygt tioåriga dottern Anna. Hon har långt senare berättat om sin barndom, och hur hon ofta fick stanna hemma och passa lillebror Thure medan modern var ute och arbetade. Anna mindes att det var jobbigt att passa Thure, och vid ett tillfälle gick hennes axel ur led när hon skulle lyfta honom. Man kan förstå att glädjen var stor när modern äntligen kom hem efter en lång arbetsdag, med någon kaka eller annat gott. Att Anna ofta var hemma från skolan ser man tydligt i hennes betyg från Blästorps skola 1898-1901. Hon hade hela tiden bra betyg i samtliga ämnen, och även högsta betyg i flit och uppförande, men när det gällde frånvaron ser det värre ut. År 1898 hade hon endast 8 dagars frånvaro, och 1899 var det 44 dagar. Samma år som styvfadern avled var hon dock frånvarande 78 dagar, och 1901 var hon borta hela 97 dagar från skolan.

Båda barnen flyttade hemifrån vid femton års ålder och Hanna flyttade själv till Vallby socken 1914, där hon fick en tjänst som hushållerska. Av någon anledning flyttade hon därifrån bara några veckor senare, för att istället flytta in hos sin dotters svärfar i Bästekille, Södra Mellby socken. Även där arbetade hon som hushållerska, och det måste varit ganska lustigt för barnbarnen att mormor var hushållerska hos farfar. Barnbarnet Inga-Lisa minns att Hanna var en bestämd tant, och de vågade inget annat än att lyda henne. Kanske var det därför man hoppades att Helge och Folke skulle lära sig bättre av att bo en tid hemma hos mormodern, när de hade svårigheter i skolan? Sina sista år spenderade Hanna på Tommarps ålderdomshem där hon avled av en hjärnblödning 1934, efter ett långt och strävsamt liv. Jag får alltid en känsla av stolthet när jag tänker på henne, och hur hon arbetade och slet för att på egen hand försörja sina två barn. Min farmors mormors mor Hanna - krutgumman som bar 100-kilossäckarna på ryggen som en karl.

Referenser / lästips

Gaunt, David, »De ogifta mödrarna och deras barn», i Gaunt, David, Familjeliv i Norden, Stockholm, 1996.

Plymoth, Birgitta, »Kvinnors "medborgerliga" möjligheter : Kvinnor och fattigvård under sent 1800-tal», i Kvinnor på gränsen till medborgarskap : genus, politik och offentlighet 1800-1950 (red. Christina Florin och Lars Kvarnström), Stockholm : Atlas, 2001.

När min farmors mormor Anna föddes 1889 antecknades inte faderns namn i kyrkboken, ett öde hon delar med de flesta som föddes utom äktenskapet under senare delen av 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet. Inom släkten sägs det att Annas far, som eventuellt ska ha hetat Andersson, emigrerade till USA innan dottern föddes, så modern Hanna fick uppfostra henne på egen hand. Det finns dock tecken som tyder på att man haft fortsatt kontakt med faderns släkt. På 1930-talet ska Anna nämligen ha besökt en äldre man i Sankt Olofs socken, »min riktige fars bror», som hon sa. Något namn nämndes aldrig, och det enda spåret är ett litet kabinettfotografi, taget hos fotografen E. Agerbundsen i Ystad. Fotot sägs föreställa Annas far, och är det enda han kvarlämnade hos Hanna - utöver den lilla dottern. På fotot syns en ung man med blont hår och blå ögon, och om man ser till porträttlikheten är Anna slående lik mannen på bilden. Med hopp om att någon skulle känna igen fotot lät jag publicera det i Ystads Allehanda för ett par år sedan, men ingen hörde av sig. Det har även funnits i Rötters Porträttfynd under många år, även där utan resultat. Nyligen lade jag dessutom upp fotot på en amerikansk hemsida - om han nu emigrerade kanske han har ättlingar i USA, som har samma foto i sin ägo? Ännu har ingen nappat, men hoppet är ju som bekant det sista som lämnar en, särskilt när man släktforskar... 

b2ap3_thumbnail_scan00011.jpg

I mitt sökande efter hans namn har jag gått igenom otaliga arkivhandlingar, men alltid tiger de som muren. För ett par år sedan fick jag upp ögonen för de så kallade barnmorskedagböckerna, som jag hört mycket gott om - kanske kunde jag hitta faderns namn där? Detta källmaterial har ganska varierande kvalitet och förekomst, och började föras systematiskt under 1880-talet. Man hittar dem i provinsialläkarens arkiv (för landsbygden) samt i stadsläkare- eller hälsovårdsnämndens arkiv (för städerna). Dagböckerna är sorterade efter barnmorskornas namn, så det gäller att veta vilken barnmorska som förlöste barnet - en uppgift som kan finnas i födelse- och dopboken. I mitt fall förvarades dagböckerna på Landsarkivet i Lund, och i ett register kunde man enkelt se till vilket distrikt en viss socken hörde. På Landsarkivet blev det dock inte riktigt som jag tänkt mig. När den tjänstgörande arkivarien såg att jag beställt fram barnmorskedagböcker, frågade hon »letar du efter fadern till ett oäkta barn?», och efter ett nästan hånfullt skratt utbrast hon: »ja, där hittar du i alla fall inte de uppgifterna, det är en utbredd skröna att barnets far nämns där!».

Var mitt hopp grusat redan innan jag ens fått in materialet i forskarsalen? Tyvärr hade arkivarien rätt - faderns namn nämndes inte i barnmorskedagböckerna. Sedermera har jag dock hittat enstaka exempel där fäder till utomäktenskapliga barn faktiskt nämns vid namn, och eftersom moderns namn i regel finns med kan det vara en idé att undersöka barnmorskedagböckerna om man har hittat ett barn med okända föräldrar. I barnmorskedagböckerna fanns dock många andra intressanta uppgifter. Jag letade fram barnmorskan Kjersti Nilssons i Lomma journal 1895-1897 (som förvarades i Provinsialläkarens i Malmö/Lunds distrikt arkiv, vol. DI:35, 1881-1912), för att se vad som stod om min farfars far Samuels födelse 1895:

»Modern 27 år gammal. En kronbjudning. Förlossningen började 26/10 kl 2 f. Vattnet afgick 4 f. Barnet föddes 4 f. Efterbörden afgick 15. Efterbörden utkom frivilligt, både efterbörd och hinnor var hela. Modern var frisk 1 månad efter förlossningen.» 

Jag kikade i Svenska Akademiens Ordbok, där jag kunde läsa att kronbjudning är »fostrets ställning vid den regelbundna förlossningen, varvid huvudet först framfödes». Barnmorskan noterade alltså inga komplikationer i samband med förlossningen, men så var mor Anna också en erfaren barnaföderska - hon hade tidigare fött fem barn och skulle föda ytterligare sex barn efter Samuel! Nästa person på listan var farfars mor Elvira, född 1901. Jag beställde därför fram barnmorskan Karna Nilssons journal 1900-1906 (som jag hittade i Provinsialläkarens i Teckomatorps distrikt arkiv, vol. DI:1, 1887-1921), där jag kunde läsa följande:

»Dotter till mjölnaren Per Hanssons hustru i Annelöf. Modern 34 år gammal. Förlossningen började 6/4 kl. 11 f. Vattnet afgick 2 m. Barnet föddes 3. Efterbörden afgick 3,5 m. Efterbörden utkom frivilligt.»

Ganska utförliga uppgifter alltså, men faktum är att barnmorskedagböckerna blir ännu mer detaljerade längre fram i tiden. När jag undersökte 1930- och 1940-talets dagböcker kunde jag till exempel läsa om hur långa barnets naglar var, huvudets omkrets, moderkakans och hinnornas utseende, kroppstemperatur och vilket antiseptiskt medel barnmorskan använt. Jag kunde alltså glädja mig åt många intressanta uppgifter, och jag antar att kött på benen är bättre än inget, även om jag såklart hade hoppats på att hitta namnet på min farmors mormors far. Sökandet fortsätter, för hoppet är ju som bekant det sista som lämnar en - särskilt när man släktforskar!

Nu är vi mer än halvvägs in i september och löven på träden har börjat få fina färger. Kallt är det väl inte direkt, men tidigt imorse tyckte jag att det hade varit skönt med ett par handskar. Det är höst och mörkt - och vad passar väl då bättre än att sitta inne med en kopp nybryggt kaffe och släktforska?

Hösten är på många sett en större omstart än vad nyåret är. Nu kommer man från en mycket längre ledighet (eller i mitt fall sommarjobb) och ska tillbaka i de gamla studievanorna igen. Pigg, glad och utvilad. Det är också nu som alla släktforskningskurser drar igång. Igår startade jag upp en nybörjarkurs på ett av studieförbunden här i Uppsala. Det var fyra nyfikna personer som kom fram och hälsade och berättade om sina förväntningar inför de kommande veckorna. Ingen hade släktforskat tidigare, men alla hade de sin egen personliga anledning till att sätta igång. Det var alltifrån funderingar kring var släktnamnet kommer ifrån till att man vill hitta sina emigrerade släktingar i USA.  En gång för många år sedan var det ju just så jag själv började mitt stora äventyr - den stora släktforskarresan!

Som vanligt var det flera tråkiga moment som skulle klaras av vid kursstarten. Man ska registrera sig, ladda ner program, aktivera abonnemang osv. Vi hade dessutom en hel del otur då internetleverantören hade problem och vi var därför utan internetuppkoppling. Det är först sådana gånger man inser hur beroende vi är av dagens teknik. Som tur var kunde jag ta internet från min mobiltelefon istället och föra över det till datorn för att visa några bilder med projektor. Alla var vi ivriga att sätta igång och börja gräva.

Ikväll startade jag upp nästa kurs, för fortsättare. Den kom till i våras efter att flera av de tidigare kursdeltagarna önskade mer studietid och tips. Resultatet blev ett program på nio veckor där vi utforskar några av de arkiv som finns utöver kyrkoarkiven -  skolbetyg, sjukjournaler, polisrapporter, lagfarter m.m. Någonstans mitt i kursen ska vi också göra ett besök på Landsarkivet i Uppsala för att få se alla handlingar på riktigt och känna doften av gammalt papper!

b2ap3_thumbnail_bild.JPG

Det är mycket som behövs när man ska börja släktforska idag. (Foto: Fredrik Mejster)

Det roligaste med att vara kursledare är att man får vara en del även i kursdeltagarnas släktresor. Man får följa de fattiga torparna på landsbygden och leta okända fäder i städerna, följa soldaternas fälttåg och emigranternas resor över havet. Man får en möjlighet att forska även på sådant som inte finns i ens egen släkt.

En kvinna på kursen har länge försökt hitta sin morfars far, men har hittills gått bet. Under nybörjarkursen i våras fick vi fram information om att morfars mor hade tagit livet av sig genom att dränka sig, och jag föreslog då att hon skulle höra med Landsarkivet i Göteborg om det fanns någon utredning kring dödsfallet. Kursen tog slut i maj och sedan dess hade jag inte hört något mer, men så ikväll fick jag höra fortsättningen. Det visade sig att polisen hade gjort en utredning och att det bland de åtta sidorna fanns både vittnesmål från anhöriga och ett avskedsbrev där kvinnan pekade ut den okände fadern! Ikväll började vi lite försiktigt att leta reda på honom och se vad som blivit av honom. Gifte han sig och skaffade familj? Blev han kvar i Sverige? Frågorna var många. Nyfiken som jag är - ja, det är väl alla släktforskare - kunde jag inte släppa mannen nu när jag kom hem, utan tittade lite till. Och lite till. Det får väl vara en liten hemlighet tills vidare, man vill ju för all del inte ta ifrån någon annan det där detektivarbetet som gör släktforskning så roligt. Jag avundas verkligen dem som precis ska börja med sin släktforskarresa och som har allt kvar att rota i. Inte för att jag på något sätt skulle vara "klar" med mitt eget, men det är något speciellt med att leta på de generationer som är allra närmast en själv och se hur berättelserna man hört som liten plötsligt får liv. Att släktforska är verkligen att resa i tiden.

När jag först hittade min farmors farmors mormors farmors födelsenotis i Lunds stadsförsamlings födelsebok 1758 misstänkte jag att något inte stod rätt till. Man kan nämligen se att det ursprungligen har stått »den Tiugu Siunde Januar. Christnades Hemma Kardemakar-Gesällen Reinholt Flinckenbergs och dess Trolofwades Ingrid Berlins doter Anna Regina, född samma dag kl. 6: om morgonen», men sedan har någon strukit över »dess Trolofwade» med ett tjockt svart streck, samt antecknat i marginalen »Ett oächta barn». Varför skrev man först att Ingrid och Reinhold var trolovade, var det ett skrivfel eller fanns det en bakomliggande historia? Eftersom de aldrig gifte sig funderade jag ofta över denna mystiska notis. Jag föreställde mig att den då blott 21-årige Reinhold var en omogen skitstövel, som helt enkelt övergav den nio år äldre Ingrid och deras två små barn i Lund, för att istället börja ett nytt liv i Ystad. Det skulle senare visa sig att jag hade fullständigt fel - Reinhold var inte alls en skitstövel, utan snarare en ansvarsfull ung man som älskade Ingrid. Det var dock förbjuden kärlek, och en liten paragraf i 1734 års lag skilde Ingrid och Reinhold åt för alltid.

b2ap3_thumbnail_bild_20140731-222818_1.JPG

Den lilla paragrafen i 1734 års lag som visade sig bli ödesdiger för Ingrids och Reinholds äktenskapsplaner.

Mysteriet fick sin förklaring då jag för två dagar sedan besökte Lunds landsarkiv. Jag beställde fram Lunds kämnärsrätts domböcker 1757-1760, men hade egentligen ingen större förhoppning om spektakulära fynd. Det visade sig dock att berättelsen om Ingrid och Reinhold var långt mer komplex än jag kunnat föreställa mig, och i domböckerna uppenbarade sig en härva av oäkta barn, svikna äktenskapslöften, skiljobrev och en spårlöst försvunnen artillerist. Det hela tar sin början vid midsommartiden 1747. Den unga Ingrid hade under en kort vistelse hos sin sjuka faster i Lund träffat artilleristen Johan Staffansson från Malmö, och tycke uppstod. Ingrid blev gravid, och Johan lovade skriftligt kort därefter att han skulle gifta sig med henne inom 2 ½ års tid (domböckerna ger tyvärr ingen förklaring till denna märkliga tidsfrist). I januari 1748 födde Ingrid en dotter, som uppenbarligen var född för tidigt och dog redan samma dag. Ett par månader senare hamnade Johans äktenskapslöfte vid Frosta häradsrätt. Visserligen var Johan nu spårlöst försvunnen, men tingsrätten ansåg ändå att han måste gifta sig med Ingrid på grund av det skriftliga äktenskapslöftet. Johan hittades aldrig, trots att landshövdingeämbetet efterlyste honom.

Åren gick, och kanske glömde Ingrid hela saken eftersom Johan inte hade hört av sig på flera år. Hon hade nu fyllt trettio och flyttat till Lund. Där träffade hon den unge kardmakargesällen Reinhold Flinkenberg från Stockholm, och det dröjde inte länge innan hon blev gravid; den 27 januari 1758 föddes dottern Anna Regina. Föräldrarna var dock inte gifta, så Reinhold absolverades i Lunds domkyrka för begånget lönskaläge (något Ingrid klarade sig ifrån, av någon anledning). Ingrid hade samtidigt bett myndigheterna att efterlysa Johan Staffansson, »på thet hon kunde blifwa qwitt ifrån thet ächtenskap, emellan henne ock berörde artillerie Karl pålagd blifwit». Ytterligare ett år passerade utan att Johan hördes av, och det tycktes nu vara fritt fram för Ingrid och Reinhold att gifta sig. Reinhold författade därför en föreningsskrift, som citeras i Lunds kämnärsrätts dombok 1759:

»I thet heliga Trefaldighets namn! Så har jag, af en fri wilja ock igenom then högstes kraftiga råd, beslutat, at låta thet emellan mig: ock Ingri Berlin: tiltänckta ächtenskap igenom wigsel ock Kyrckjones band, winna sin fulbordan så snart, wil Gud, at jag i thet tilstånd komma, at jag os någorlunda försörja kan. Som jag äfwen ock igenom thetta ärkänner thet redan [...] födda flicke barnet Ana Regina, för mit egit, ock äckta, som, med mit egenhändiga namns undersättjande bekräftat ock stadfästes, af Lund, then 12. October 1758. Reinhold Flinckenberg».

Ett halvår senare lade sig även Ingrids far, skomakaren Olof Berlin, i ärendet. Han ville »weta, om berörde Kardemakare gesäll skolat, under ächtenskapz löfte, häfdat thes doter, ock the således wilja ächta hwarandra», som det står i domboken, och ärendet behandlades vid Lunds kämnärsrätt i maj 1759. Reinhold berättade inför kämnärsrätten att hävdandet inte skett under äktenskapslöfte, och bedyrade att han inte visste att Ingrid tidigare hade hävdats av Johan Staffansson. Han sade sig dock vara villig att äkta Ingrid, men tyvärr var det för sent. Kämnärsrätten konstaterade nämligen att Johan Staffansson visserligen hade varit spårlöst försvunnen i över tio år, men att Frosta häradsrätts dom 1748 aldrig hade upphävts i lagens mening. Genom Johans skriftliga äktenskapslöfte hade Ingrid givits samma rättigheter - och skyldigheter - som en gift kvinna, så i teorin hade Ingrid alltså varit Johans hustru sedan domen föll den 5 maj 1748. Hon hade således begått enkelt hor med Reinhold när hon blev gravid 1757! Giftermålsbalkens 2 kapitel, 11 § i 1734 års lag stadgade tydligt att »The som hor med hvarannan giordt hafva, måge ej ächtenskap bygga, äntå at then oskyldige maken död är», så när Reinhold och Ingrid inledde en sexuell relation förbrukade de alltså möjligheten att någonsin få gifta sig med varandra. 

b2ap3_thumbnail_2014-07-30-11.07.19_20140731-222944_1.jpg

Reinholds äktenskapslöfte till Ingrid; avskrift i Lunds kämnärsrätts dombok 1759 (Lunds landsarkiv).

Kämnärsrätten kunde alltså inte göra annat än att döma Ingrid och Reinhold för enfalt hor, Ingrid till 80 daler silvermynts böter, eller i brist på tillgångar fängelse vid vatten och bröd i tjugo dagar, samt att undergå kyrkoplikt. Man konstaterade även att Reinhold visserligen lovat Ingrid äktenskap, men att den ovan angivna lagparagrafen omöjliggjorde ett sådant äktenskap. Kämnärsrätten kunde därför »eij tillåta honom, at ingå något ächtenskap, med Ingri Olofs doter: utan warda the härigenom åtwarnade, någon widare oloflig bekantskap med hwarannan pläga». Däremot hade det ju konstaterats att Johan Staffansson fortfarande var försvunnen, varpå kämnärsrätten upphävde Frosta häradsrätts tilldömda äktenskap mellan Ingrid och Johan. Ett halvår senare bekräftades denna dom också av Lunds domkapitel, och i dess protokoll 1760 9/1 kan man läsa att »I anledning af Kämners Rättens här i staden utslag, af then 29 Maii förledit år 1759, lemnas qwinnospersonen Ingrid Olofs dotter behörigt skilljoBref ifrån sin tildömda, men sedermera afwekne man artillerie Karlen Johan Staffansson».

Reinhold och Ingrid ville dock inte vara ifrån varandra. Bara tre månader efter att kämnärsrättens förbjudit dem att pläga olovlig bekantskap hade de sexuellt umgänge igen, och Ingrid blev gravid en andra gång. Ingrids far instämde på nytt det unga paret inför Lunds kämnärsrätt, som behandlade ärendet i april 1760. Reinhold hade vid det här laget flyttat till Ystad, och denna gång var det inte något äktenskapslöfte som Olof Berlin var ute efter, utan fosterlön. Det var ingen tvekan om saken, eftersom både Reinhold och Ingrid utan omsvep erkände det olovliga umgänget. Kämnärsrätten dömde dem därför till böter för lönskaläge, han 20 daler och hon 10 daler silvermynt, samt att betala böter till Lunds domkyrka och undergå enskild skrift och avlösning där. Den förbjudna kärleken mellan Reinhold och Ingrid var nu definitivt över.

Det gick ganska bra för både Ingrid och Reinhold efter att de skildes åt. Reinhold blev något av en mångsysslare i Ystad, han drev bland annat en kardfabrik, ett bryggeri, ett café samt slutligen stadens största gästgiveri. Han var gift två gånger och blev far till sex söner, varav tre nådde vuxen ålder. Ingrid tog med sig de gemensamma barnen Anna Regina och Petter (som föddes i maj 1760) till Hyby, där hon köpte ett hus. Hon var också gift två gånger, och blev mor till ytterligare fyra barn, varav två söner nådde vuxen ålder. Jag kan dock inte låta bli att undra - när Ingrid satt där i Hyby i sin svarta kamlottskjortel och vita förkläde, och Reinhold satt i Ystad med silversnusdosan i fickan och spanskröret lutat mot stolen; tänkte de nånsin på varandra? De unga tu som delade en förbjuden kärlek i 1750-talets Lund, och som skildes åt för alltid, på grund av en liten paragraf i 1734 års lag.

Idag skulle min ff mf ff ha fyllt 251 år. Eller möjligen 242, 241 eller 238. Jag vet alltså inte vilket år han föddes, inte heller riktigt var eller ens vad han hette - och då har jag letat efter dessa uppgifter i 19 år!

När han avled 1852 13/2 på fattighuset i Runtuna hette han Johan Conrad Hurtig. Många av båtsmännen för Kesta rote tilldelades båtsmansnamnet Hurtig. Han antogs 1808 som båtsman för roten, men fick avsked redan 1819. På grund av den korta tjänstgöringstiden finns han bara med i två generalmönsterrullor. Där kallas han dock inte Johan Conrad Hurtig utan 1810 Johan Lindberg Hurtig och 1816 Johan Lundberg Hurtig.
En annan forskare tipsade mig om att Johan Conrad Hurtig fram till 1808 var båtsman i Bränntorpsstugan i Tystberga med det för den roten vanliga båtsmansnamnet Hamberg.

Han hette alltså Johan Conrad Lindberg Lundberg Hamberg Hurtig. Eller bara Johan Lindberg Lundberg Hamberg Hurtig.

Johan kom till Tystberga 1802 från Stockholm. Han bodde först i Bränntorpsstugan där också Maja Lisa bodde med sina tre utomäktenskapliga barn. Med benäget bistånd från båtsman Hamberg utökades barnaskaran till fyra i och med dottern Marias födelse 1803.
I Enebystugan bodde Kristina Larsdotter som gillade båtsmän vid namn Johan. Hon fick två barn, Kristina 1786 och Johan 1788, med båtsmannen Johan Ringberg i Kalvängstugan, och gifte sig med denne strax efter sonens födelse. Efter Johan Ringbergs död blev hon i stället sambo med båtsmannen Johan Kneck i Enebystugan. Sonen Jan föddes 1797 och dottern Anna Brita 1801.
En tid efter dotterns födelse flyttade Johan Conrad Hamberg till sin kollega Johan Kneck och dennes sambo i Enebystugan. När han 1808 bytte båtsmanstjänst och flyttade till Runtuna följde Kristina Larsdotters äldsta dotter Kristina Jansdotter med och de gifte sig 1809. Till svärmor Kristina och hennes Kneck i Enebystugan flyttade i stället Johan Conrads gamla flamma Maja Lisa och hans lilla dotter.

I Runtunas husförhörslängd uppges Johan Conrad Hurtig vara född i Nicolai, som i det här området avser Nyköpings Sankt Nicolai, dvs landsförsamlingen till Nyköpings Västra. Jag letade förgäves efter någon Johan Conrad i samtliga fyra Nyköpingsförsamlingar: Nyköpingsån delar staden i en västlig och en östlig del. På östra sidan finns stadsförsamlingen Nyköpings Östra och landsförsamlingen Helgona. En gång anges han även vara född i Bergshammar strax utanför Nyköping. Inte heller där återfanns han i födelseboken.

b2ap3_thumbnail_Nykpingsn2.jpg

Nyköpingsån i majskrud

I olika husförhörslängder och generalmönsterrullor växlar födelseåret mellan 1763 till 1772, 1773 och 1776. Där datum anges uppges han alltid, oberoende av födelseår, vara född just 28/5.

Efter avskedet från roten var familjen en kort tid inhyses innan Johan röjde nybygget Johannislund. I husförhörslängden anges han vara utfattig, och i Runtuna AI:12 [1841- 45] har prästen gjort en lång notering på latin om honom. En så sen notering på latin brukar innebära att prästen antecknat något negativt. Jag är visserligen gammal latinare (med betoning på gammal) men ska ärligt erkänna att det var länge sedan jag aktivt använde mina latinkunskaper. Med förträfflig hjälp från Markus Gunshaga tydde jag notisen till "Drinkare, lögnare, tjuv, fattig som en tiggare". Ja, det var sannerligen inget vackert omdöme om den åldrade båtsmannen.
b2ap3_thumbnail_Runtuna-AI-6-1812-1816-Bild-175-sid-169.jpg

Kladdig husförhörslängd. Runtuna, AI:6 [1812- 16] sid 169. Bild från Arkiv Digital.

Men när och var föddes Johan (Conrad)?

Min nuvarande hypotes är att han är identisk med fiskedrängen Karl Lundbergs och Katarina Eriksdotter Bergs son Johan, som föddes 1762 28/5 i Nyköpings Västra. Karl Lundberg hade tidigare arbetat som gevaldigekarl, sockerbruksarbetare, tobaksspinnare och arbetskarl och var uppenbarligen en man med lika många talanger som Johan (Conrad) hade efternamn. Jag har inte hittat några spår av familjen efter Johans födelse. Enda ledtråden är att lärogossen Johan Lundberg, född 1762, år 1773 bodde i gård nr 58 i 1:sta kvarteret, Nyköpings Västra. Detta tyder på att han är föräldralös men jag har inte lyckats återfinna föräldrarnas dödsnotiser.

Extra irriterande är detta "stopp" för att det dyker upp tidigt i min antavla. Om 1762 antas vara korrekt födelseår, var Johan 50 år när sonen Olof föddes 1812. Olof, som tog sig namnet Engström, fick sju barn mellan 1837 och 1858. Henning Engström (1858- 1945) är min ff mf. Det skiljer alltså nästan 100 år mellan farfar och sonson.

Som släktforskare stöter man förr eller senare på begreppet »oäkta» i födelseböckerna, och har man otur innebär detta lilla ord ett rejält stopp i forskningen. Beroende på vilken tidsperiod det gäller finns det dock olika sätt att komma vidare, och med en gnutta kreativitet och tålamod kan man i bästa fall lösa gåtan. Domböckerna är ett givet alternativ, men i vissa fall kan man hitta namnet på fadern i mer oväntade källor. Jag har själv hittat flera exempel där faderns namn helt saknas i födelseboken, men där han istället finns omnämnd i kyrkoarkivens husförhörslängder, församlingsböcker och inflyttningsattester - ja, till och med i Folklivsarkivets manuskriptarkiv! 

En av de kvinnor som födde barn utom äktenskapet var min farmors farmors mormors mor, pigan Elna Holgersdotter (1787-1839) i Hyby socken. Hon förblev ogift och levde sina sista år i Lyngby prästgård, men blev mor till två döttrar - vid den äldsta dottern Johannas födelse 1816 uppges faderns namn i födelseboken. När yngre dottern Anna föddes 1819 står det däremot bara i Lyngby församlings födelsebok att »detta barn är afladt och döpt i Hyby – men modren vistades utan medhafvande PrestSedel, hos föräldrarna i Trellekilla», och i Hyby kyrkobok kan man ännu mer kortfattat läsa att »Barnet döptes på begäran». Fadern omnämns alltså inte i någon av dessa båda födelseböcker, men bland Lyngby församlings inflyttningsattester 1811-1826 råkade jag hitta en märklig skrivelse som inte bara avslöjar namnet på fadern, utan även förklarar omständigheterna kring dopet:

b2ap3_thumbnail_Attesten-och-Erichsson_20140403-230606_1.jpg

»Pigan Elna Holjersdotter 31 år gammal, som nu hos sin moder i Lyngby Socken framfödt ett flickebarn, har afsändt det med nämde sin moder hit för att få det befordrat till dop och Christendom, med föregifvande att detta blifvit vägradt i Lyngby, hvilket måtte vara en grof osanning. Barnet föddes d. 4 Junii 1819, döptes den 5 ejusdem af undertecknad och kallades Anna. M: f. SnickareGesellen Pehr Pettersson i Hästhagen. Q. f. Hustru Ingeborg Pehrsdotter i Damhuset eller Trellekilla i Lyngby Sn som framhafde barnet till dopet - Pigor Laurina Alström samt Anna Sophia Antonsdotter bägge i Hyby by. Vid tillfället angafs barnfader vara Ispektor Anders Lindström på Hyby gård. Emedan barnet är födt i Lyngby församling, så kan det icke blifva inskrifvit i Hyby församlings dopbok, såsom stridande emot orning och Lag. Dopet kan likväl, utan att fela mot ordning eller bryta mot Lag, förättas af hvilken prästman, som derom blir anmodad, då ingen förmån fråndrages prästerskapet der barnet är födt –, och dopsedel aflämnas. Hvad som enligt Lag för en slik förrättning kan ärhållas bör således i Lyngby erläggas, då denna dopsedel uppvisas och barnet införas i Lyngby församlings dopbok. Hyby d. 5 Maj 1819. A,Erichsson P. L.»

Det skedde alltså många egendomligheter i samband med detta dop. Elna lät döpa barnet i Hyby, trots att det borde skett i Lyngby, något som motiverades med en lögn. Dopet infördes dessutom i Hyby födelsebok, trots att pastor Erichsson skriver i attesten att detta inte fick ske. Han undertecknar dessutom med fel månad - han skriver ju själv att dopet skedde i juni, men undertecknar ändå med maj månad. Det mest egendomliga är nog ändå att skrivelsen avslöjar namnet på fadern - namnet har ju utelämnats i födelseböckerna, trots att Elna uppenbarligen berättade vem fadern var i samband med dopet. Man får alltså vara tacksam för Elna Holgersdotters lögn. Hade hon inte farit med »grof osanning» och gått till Hyby för att döpa barnet, då hade aldrig pastor Erichsson knåpat ihop skrivelsen som sedan hamnade bland inflyttningsattesterna i Lyngby, den skrivelse som ju avslöjar namnet på fadern - inspektor Anders Lindström på Hyby gård.

I lördags anordnades Släktforskningens dag runtom i landet. Som vanligt hade Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening ett samarbete med Sörmlands museum och likaledes som vanligt kom många intresserade för att få hjälp att komma i gång eller förbi stopp i forskningen samt för att prata om olika källor.

Frågorna var som sagt många. Hur försörjde sig den pensionerade soldaten? Vilka skattelängder fanns före mantalslängderna? Hur följer man folk i Stockholm i början av 1900-talet?

En kvinna hade dock två specifika frågor. Hennes pappa hade alltid pratat om att hon och hennes sambo sedan över 40 år var nära släkt. Nu var det dags att reda ut hur familjerna hängde ihop!

Hon hade ett papper med några namn som startpunkt när vi dök in i arkiven. Raskt flyttade vi oss mellan socknarna utanför Nyköping innan vi hamnade i Husby-Oppunda socken några mil bort. Där fann vi kopplingen och jag kunde rita upp ett summariskt schema över släktskapet mellan de samboende fyrmänningarna.

 b2ap3_thumbnail_Svrta-AIIa-5-1924-1929-Bild-10.jpg

Många släktingar gömmer sig i dylika volymer. Här Svärtas församlingsbok 1924- 29, AIIa:5. Bild från Arkiv Digital.

Sedan var det dags att ta tag i den andra frågan. Kvinnans 81-åriga halvsyster var född utom äktenskapet. Deras mor hade alltid vägrat att prata om barnafadern, så allt systern visste var att han hette Sven och var rödhårig.

Ibland gäller det att ha tur. Sökandet efter rödhårige Sven var över när vi plockat fram Svärtas födelsebok, för där stod faderns namn och hemvist prydligt angiven. Men lite förbryllande var det att de båda ogifta föräldrarna hade samma efternamn, särskilt med tanke på att Sven var född i Stockholm. En titt i Rotemansarkivet visade att han var född utom äktenskapet och flyttade till Svärta någon månad gammal, där han togs om hand av sina morföräldrar. Något år senare återvände modern, som tydligen flyttat till Stockholm enbart för att föda mer anonymt, och strax därefter gifte hon sig med Svens biologiske far. Sven fick därmed hans efternamn. Samma efternamn bar faderns bror, som 20 år senare blev morfar till sin brorsons barn.

När vi fått fram uppgifterna om Sven och om kusinskapet, ringde kvinnan till sin syster. 81 år gammal fick hon veta den rödhårige Svens fulla identitet. Att påstå att hon blev överlycklig är en underdrift, och i telefonen hördes ett glatt rop åtföljt av: "Jag sätter på en kopp kaffe, så kom över genast!".

Jo, släktforskning kan både ge en nya släktingar och tätare samvaro med den närmaste släkten.

Släktforskning handlar inte alltid om skicklighet, ofta gäller det att ha tur också. För ett par år sedan försökte jag spåra en förfader, Johan Carlberg (1794-1882). Han var sergeant vid Södra skånska infanteriregementet, och hade kort efter återkomsten från napoleonkriget 1815 gjort sin morbrors tjänstepiga med barn. Den arma pigan fick ännu ett utomäktenskapligt barn några år senare, förblev ogift, och dog utfattig i Lyngby prästgård i Skåne. Johan Carlbergs vidare öden var dock länge ett mysterium, men till slut fick jag upp ett spår som ledde mig hela vägen till hans grav i Ängelholm.

Det visade sig att herr Carlberg var något av en entreprenör och mångsysslare, och han lyckades samla ihop en större förmögenhet genom att låna ut pengar, bilda bolag och handla med aktier. Sedan han avancerat till fanjunkare vid regementet lämnade han 1828 aktiv militärtjänstgöring, och var därefter syssloman vid Lunds lasarett samt inspektor på ett flertal skånska gods. Slutligen blev han förvaltare på det vackra godset Engeltofta i nordvästra Skåne. Vid sjuttioett års ålder, då de flesta kanske hade gått i pension, kastade sig den rastlöse mannen in i bankvärlden. Han lämnade lantlivet på Engeltofta och flyttade in till Ängelholm, där han deltog i grundandet av Engelholms och kringliggande Orts Sparbank. År 1865 blev han bankens kamrer, och året därpå tillträdde han som verkställande direktör för bankens avdelningskontor i Ängelholm. Först vid sjuttiosex års ålder gick han i pension - dock inte för att orken var slut, utan på grund av försvagad syn. Han levde i ytterligare ett antal år och slutade sina dagar först 1882, åttiosju år gammal.

b2ap3_thumbnail_Grav---Johan-Carlbergs-1-2006-08-17.jpg

Johan Carlbergs och hustrun Sophie Gröndahls gravsten, på Ängelholms gamla kyrkogård. Foto: Markus Gunshaga

Av ren nyfikenhet började jag spåra herr Carlbergs ättlingar. Sedan han fått två barn utom äktenskapet gifte han sig 1828 och fick sex barn inom äktenskapet. Det yngsta av dessa barn, sonen Axel Carlberg (1836-1899) fick fyra döttrar, varav tre förblev ogifta. Den yngsta dottern Hedvig Carlberg (1879-1967) gifte sig dock, och vid bouppteckningen efter en av de ogifta systrarna 1962 hade Hedvig företrätts av sin dotter. Denna dotter hade ett unikt efternamn, och efter en snabb sökning på internet kunde jag konstatera att hon fortfarande var i livet, nittiofyra år gammal! Jag tog genast kontakt med den gamla damen (som var min farmors farmors syssling), och inom en vecka satt jag på tåget mot Göteborg. Jag hälsades välkommen av den gamla damen, som även bjudit in sin dotter och svärson, så det blev en trevlig liten släktträff. Det visade sig att jag haft rejäl tur när jag kontaktade den gamle damen. Hon hade nämligen ärvt i princip allt som hennes morfar Axel ärvt efter föräldrarna, precis som jag hoppats. Bland de mer intressanta föremålen fanns ett silverskrin som tillhört Johan Carlberg själv, innehållande en självbiografi daterad 1875:

»Undertecknad är född i Carlskrona den 19 augusti 1794. Mina föräldrar voro Sjökaptenen A. Carlberg och Anna Regina Flinckenberg. 1801 i mars månad dog min fader och samma år emottogs jag av min halvmorbror Sven Ahlström i Hyby i vars hus jag vistades till den 28 februari 1812 då jag ingick som officer vid Södra Skånska Infanteriregementet med vilket regemente jag bevistade fälttåget i Tyskland, Nederländerna och Norrige 1813 1814 samt garnisonstjänsten å Fredrikshalds Fästning till april månad 1815 då regementet återtågade till hemorten...»

Det kändes som en dröm! Dock ägde den gamla damen inte så många fotografier, men hon berättade att hennes yngre syster eventuellt hade några. Hon lovade att undersöka saken, och jag återvände hem till Skåne. Där började jag leta efter litteratur om banken i Ängelholm, kanske där fanns fler uppgifter om herr Carlbergs verksamhet? Jag hittade en gammal jubileumsskrift från Ängelholms sparbanks 50-årsjubileum, och chocken blev stor när den lilla oansenliga jubileumsskriften inte bara innehöll uppgifter om Johan Carlbergs verksamhet, utan även ett fotografi på honom! Jag satt där med det bleknade häftet framför mig, och beskådade för första gången min farmors farmors mormors far. Jag hade precis hämtat mig, när jag plötsligt fick ett brev i brevlådan. Det var den gamla damen i Göteborg, som nu hade talat med sin yngre syster. Jodå, visst hade systern en del äldre fotografier - bland annat ännu ett fotografi på Johan Carlberg!

b2ap3_thumbnail_JCC.jpg

Inom loppet av ett par veckor hade jag alltså träffat min farmors farmors syssling, tagit del av min farmors farmors mormors fars självbiografi, samt fått två fotografier på honom. Släktforskning handlar alltså inte alltid bara om skicklighet - ofta gäller det att ha en gnutta tur också!