Vi svenskar sägs vara ovanligt intresserade av vädret, jämfört med många andra nationaliteter. Om det stämmer vet jag inte, men själv är jag mycket intresserad, både av prognoser och hur det har varit. Och jag förstår att våra gamla släktingar förr i tiden troligen var det också, eftersom vädret kunde vara avgörande för liv och död, trots att prognoserna då mest byggde på Bondepraktikan. Idag kan vädret ställa till mycket, det vet vi, och värst kan verkningarna bli i fattiga länder.

Du som släktforskar känner troligen till att vi haft en del nödår under historiens gång. Värst var det förmodligen under andra halvan av 1860-talet, framför allt 1867. Det var ett "satans år" som Olle Häger och Hans Villius uttrycker det i sin dokumentärfilm (kan ses i SvT:s öppet arkiv).

1867 var maj månad så kall i norra Svealand och Norrland att sådden försvårades och därmed även den kommande skörden. Frosten kom redan i juli i vissa delar och senare på hösten tog frosten en stor del av skörden redan i början av september. En sträng vinter följde och sedan en torr och väldigt varm sommar då skörden i stället torkade bort.

Det är alltså 150 år som nu gått sedan folk for illa och senare svalt ihjäl under de här nödåren 1867-1869. Framför allt var det många barn som dog under dessa svältår. I dödböckerna kan vi se hur dödsfallen ökar markant i många socknar under dessa år. Hungersnöden dröjde kvar några år och fick många att emigrera till Amerika. Jag har för mig att just missväxten var ett skäl till att Karl Oskar och Kristina gav sig av, men kanske minns jag fel.

Från tidningen Fäderneslandet. Bilden visar hur många skodde sig på nödhjälpen innan den nådde de nödställda som fick nöja sig med lite.

Fler nödår på grund av vädret har plågat våra förfäder men är mindre kända. Ibland när jag släktforskar så tänker jag att det nästan är konstigt att så många ändå överlevde.

Läs mer om nödåren och hur de påverkade livet i Sverige hos SMHI och på Wikipedia.

Livet måste ha tett sig som en mardröm för en stor del av befolkningen i 1690-talets Sverige, men framför allt Finland. Tiderna var oroliga och mynnade innan seklets slut ut i ett krig som kom att vara i två decennier och innebar slutet på det svenska stormaktsväldet. Vädret var också osedvanligt kylslaget, vilket ledde till att skörden slog fel flera år i rad. 1691- 1693 drabbades stora delar av landet av missväxt, men värre skulle det bli. 1696 slog frosten till tidigt och förstörde en stor del av skörden, framför allt i Finland men också i Norrland, Dalarna och Mälarlandskapen. Givetvis gjordes försök att hindra den oundvikliga hungersnöden: man blandade tallbark i brödet för att dryga ut det, men den bistra vinterkylan gjorde det svårt att lossa barken från träden. Man åt också agnar och gräsrötter, tömde lagren av spannmål i socken- och kronomagasin och under 1697 importerades en halv miljon tunnor spannmål från Livland till Stockholm. Hungern drev folk från hemorterna. Många drev omkring på huvudstadens gator i sin jakt på föda, vilket med tanke på den stora mängden importerat spannmål förstås inte var så tokigt tänkt. I kringliggande socknarnas dödböcker återfinns under de här åren många döda tiggare. Åtminstone i Södermanland var dessa ofta barn. Kanske lämnade de hemorten när föräldrarna svultit ihjäl.
b2ap3_thumbnail_Blinge-kyrkogrd-1a-140717.jpg

^{Bälinge kyrkogård sommaren 2014}

Hungersnöden nådde sin kulmen åren 1695- 1697. Det exakta antalet döda går nog inte att fastställa, men det rörde sig om ofattbara mängder, kanske så många som 100 000 personer. Vilka avtryck lämnade då denna katastrof i kyrkböckerna? Eftersom mitt kära Södermanland var ett av de hårdast drabbade områdena borde spår finnas i desamma, så jag har gått igenom dödböckerna för församlingarna i Rönö härad i Södermanland samt några kringliggande socknar för att se vilka avtryck svälten lämnade. Bälinge, Ludgo, Runtuna och Tystberga förefaller ha drabbats hårdast. Kanske är det mest en synvilla då de också hade den största folkmängden. Markant är att mortaliteten ökade kraftigt redan 1697 i de undersökta socknarna med undantag för Spelvik och Sättersta, men 1698 var katastrofen ett faktum. I Bälinge och Tystberga pastorat begravdes 35 personer under 1695, men 1698 avled mer än fem gånger så många: 196 personer

b2ap3_thumbnail_Tabell-ddbcker-1695--1699.jpg^{u. s. = uppgift saknas. Helgona, Lästringe, Råby-Rönö och Torsåker saknar helt dödböcker}

I tider av missväxt och farsoter strök de svagaste med, varför dödstalen åren närmast efteråt brukar vara markant lägre. Så var även fallet här, då 13 respektive 26 personer dog under 1699 i Bälinge och Tystberga pastorat. I Ludgo dog 98 personer 1698 men året efter endast 8 personer. Att uppgifterna även med bevarade dödböcker inte avslöjar svältens hela omfattning, framgår av Hölös dödbok. Där begravdes 1698 96 personer "men många blefo och döde annorstädes som gingo från församblingen att aldeles till Etthundrade och 20 dödde i detta åhr aff församblingen. De mästa aff hunger."

b2ap3_thumbnail_Blinge-C-1-1688-1712-Bild-233-sid-229.jpg

^{Missväxten lämnade spår i kyrkböckerna, här i Bälinge år 1698. Bälinge C:1 inleddes 1694 och den löpande numreringen till vänster visar antalet döda totalt sedan volymens början.}

Lika tungt som 1600-talet hade avslutats, lika mödosamt inleddes det nya seklet. Landet befann sig i krig, Sverige - i första hand Skåne - drabbades 1708- 1709 åter av missväxt, och 1710- 1712 härjade pesten. Även i skånska arkiv har denna förfärliga tid lämnat spår. Om några av dessa berättar Markus Gunshaga mer.
Frost och kyla vid 1690-talets mitt ledde till att skörden slog fel och därmed hungersnöd. Vädret var förr alltså en livsviktig angelägenhet. Jag bloggade i fjol om Vädrets makter och om de väderleksförhållanden som beskrivs i de statistiska tabellerna. På Släktforskardagarna i Nyköping berättar Karl-Magnus Johansson mer om i vilka källor vi hittar uppgifter om väder förr och om Sveriges väderlekshistoria.

Att stark köld eller värme, torka och ymnig nederbörd påverkade levnadsvillkoren för våra jordbrukande förfäder är ganska uppenbart. Emellanåt träffar man på noteringar om väderförhållandena i kyrkböckerna, som t ex den "onda tisdagen" 29 januari 1850 då snöoväder och stark kyla orsakade ett stort antal dödsfall huvudsakligen i mellersta Sverige (Småland, Östergötland, Södermanland och Uppland). En läsvärd artikel om detta oväder, främst fokuserad på dess följder i Östergötland, kan läsas i Släkthistoriskt forum 3/2005.

b2ap3_thumbnail_Hus-vid-Trollesund-Ludgo.jpg

Tabellverket inrättades 1749 och ersattes 1858 av Statistiska centralbyrån, SCB. SCB samlade in allehanda typer av statistiskt underlag. Det demografiska materialet är digitaliserat och delvis sökbart för perioden 1749- 1859 via Demografiska databasen. Ibland kan något mystifierande dödsorsaker klargäras med hjälp av dessa tabeller: en av mina anfäder avled 31 år gammal i början av mars 1798 och hade enligt dödboken "stött sig till döds". I statistiken var dödsfallet infört i kolumen "Af våda skadat sig sjelf till döds". Det var alltså en olyckshändelse, och med tanke på att det var vinter så kanske han halkade på en isfläck och föll illa.
De tabeller som prästerna var ålagda att årligen skicka in innehåller dock även andra intressanta uppgifter. För t ex Helgesta socken i mellersta Södermanland, som följande exempel kommer ifrån, finns dessa tabeller i kyrkoarkivet under signum G, Övriga längder. Här följer ett litet axplock med årliga rapporter om jordbrukets villkor under året samt en kortare väderrapport:

"Så här, som uti omliggande församlingar har året wisat sig med nästan total misswäxt." [1783]

"Rogsädet och hwetet har detta år warit nog klent; många hafwa der af icke fått til utsäde, mindre til brödfödan. Kornet war något ymnigare; men ock på många ställen swagt, och säden blef af det ständiga regnet under bergningen något skadad. Wintren war mycket kall och långsam. I Juli och Augusti regnade nästan dagligen, ofta slagregn, så at marken blef nog watnfull och sädesmännen hade der efter swårighet at kunna utså sin höstsäd, som war på flästa ställen nog klen wid köldens annalkande. I senare hälften af året föll här å orten mer regn än något år i manna minne. Höwäxten har warit medelmåttig; men halmbristen lärer göra, at landtmannen längtar efter nästa wår." [1785]

"Årswäxten hafwer detta år warit ganska härlig." [1787]

"Den 4 Augusti kom ett svart åskemoln, fullt med regn och hagel, hwilket förderfwade grödan. ... Rogen war mäst uppskuren; men stod ännu ute. Hwetet, som [stod] wackert, war oskuret, blef aldeles urslaget, lika som kornet aldeles förderfwat. ... Haglet war kantigt, samt stort, såsom små hönsägg, en del, som äggulor och större delen mindre. Detta hagel slog hål utom på wäggarna; piskade sönder fönster och skadade de Kreatur, som ej i hast fick skygd. I hagel drifvor lågo till följande dagen så grofwa hagel, som af det större slaget. Och kom tillika så mycket regn at både wägar och gärden liknade djupa kärr om wåren". [1789]

Visst är det fantastiskt att få reda på hur vädret var i en helt vanlig landsbygdssocken för över 200 år sedan!