Jag har en liten del att leta efter hur det egentligen hänger ihop mellan min morfars bror och hans fru. Det hela utspelar sig i Massachusetts och Rhode Island, två stater på östra kusten av Nordamerika. Det är inte alltid så lätt att hitta uppgifter men för varje gång jag försöker så kommer det fram någon ny liten uppgift. Jag vet inte alltid om det beror på att det läggs ut nytt eller om det funnits där hela tiden och jag missat det. Men så är det väl med all forskning, det kan ju finnas svar precis bakom hörnet, men man tittar inte där.

Jag vet i alla fall när morfars bror Karl August är född och det är alltid en tröst, även om det ibland verkar som om han själv inte alltid vet det eftersom det blir lite fel år på en del dokument. Men det får man vänja sig vid. Han reser över det stora havet till ”svenskstaden” Worcester där han redan har sin mormor, som vid 51 års ålder tyckte det fick vara nog i Sverige och drog västerut. Han finns som inneboende hos henne vid folkräkningen 1900, och det var bra för då blev det lättare att hitta både mormor och Carl August, som han benämns där. Sedan verkar det bli svårare att följa honom ett tag.

Längre fram i letandet så dyker Tekla Asp upp, och då som Carl Augusts hustru. Det har gått femton år sedan den dagen han bodde hos mormor och ingenstans hittar jag deras vigsel. Men i ett dokument från Rhode Island finns de två med en elvaårig pojke. Kan de ha gift sig någonstans, fått en son och flyttat till den nya staten, eller var ska jag leta. Vid närmare titt på originalet till dokumentet framgår det att pojken är ”stepson”, så då fanns han hos henne innan de blev ett par. Kanske inte vad jag hoppats på, men det är ju ingenting att göra något åt.  Behöver inte fungera på hur jag skulle kunna låta DNA vara en del av eftersökningen.

I författarens ägo

Tre år efter att de dykt upp i Rhode Island så kommer det sista dokumentet om Carl August.  Spanska sjukan härjar och den 3 oktober 1918 så avlider Carl August och hans relativt korta liv tar en ände. Vad jag kan se så finns inga dokumenterade genetiska ättlingar. Ett par år senare så tar tuberkulosen Teklas liv och hon hamnar i samma grav som sin make.  Pojken, Carl Bernhard, är nu 18 år och får klara sig själv.  Jag vet att hans familj faktiskt såg min morfars bror som hans pappa, så kontakten finns och vi kan dela historier som släktingar.

Men var kom nu Tekla ifrån, det blev nästa lilla undersökning, och då dök det upp nya ledtrådar. En kontakt i en facebookgrupp frågade efter ursprunget till några medlemmar i sin familj.  Vissa spår ledde till en bödelsfamilj i södra Sverige, som jag nämnt om i en tidigare blogg. Men det fanns också en linje till en Grundström, som det fanns lite olika platser kopplade till, Älvdalen, Regna, Åseda nämndes av den som frågade. Det var inte så svårt att hitta Jan Gustaf Grundström med hustru Emma Kristina Horn. Han var liesmed och hade flyttat runt till olika bruk i Sverige efter att ha först emigrerat och sedan återvänt.

Det kunde ha slutat där om det inte dykt upp lite nya namn som fanns både i USA och Sverige. Fast nu var det en annan liesmed, Carl Olof Horn med hustru Emma Josefina Grundström, som kom på tapeten. En Grundström till, kopplad till en annan Horn, och båda männen var liesmeder. Jodå, det var två syskon som gift sig med två andra.  Och när vi tillsammans försökte reda ut härvan av linjer hit och dit så tittade vi på Carl Olof Horns äldsta dotter, Tekla Horn. Och för att göra en lång historia kort, så småningom gick det att koppla släkten Grundström/Horn till min morfars bror, för visst var det Carl August fru som vi hittade.  Och här skulle jag kunna skriva mer om vad hon varit med om, men det sparar vi till en annan gång

Hade förmånen att få avsluta påskhelgen med kärt besök söderifrån. Avsikten var att få hjälp med min nya, tämligen igenvuxna trädgård. Undertecknad är allt möjligt utom hortonom, och de flesta buskar, träd och blommor är mysterier för mig. 

Ett bekymmer jag hade var att en stor, hotfull vintergrön växt höll på att effektivt ta livet av en av de få buskar jag känner till: rhododendron. Nu fick jag hjäp dels med att konstatera att jätten var en buxbom (Buxus sempervirens), dels med en proffsig beskärning av bjässen ifråga. Nej, inte i någon rolig form, typ kungakrona eller lejon, bara såpass att rhododendronbusken kan känna sig säker. 

Det var ofantliga mängder buxbom jag bar till kvisthögen, nästan ett ordinarie träd! Nyfiken som jag är, måste jag förstås slå upp denne gigant till buske. Den har använts mycket vid tillverkning av lådor och askar, läser jag på wikipedia. Och faktiskt, orden box, boett och bössa härstammar alla från namnet för buxbomsträ. Där ser man! 

Buxbom brukar sällan användas kommersiellt numera, men det anses vara mycket bra virke för små fartygsmodeller och liknande, eftersom det är hårt, kompakt och mycket jämnt. Dock är det svårlimmat! Kan vara bra att veta för dig som funderar på att börja bygga flaskskepp... Fram till 1800-talet användes buxbom mycket till tillverkning av blockflöjter, oboer och tvärflöjter. 

Buxbom är giftigt, men har använts som 'folkmedicin' vid feber och gallbesvär. Det är då rotbarken man använder. 

Jag fick också veta att jag har två vinbärsbuskar (om svarta eller röda är än så länge oklart eftersom bladen inte slagit ut). Vidare upphittades ett par träramar, vilket troligen innebär att där tidigare funnits ett trädgårdsland. Frågan är ju hur länge sedan det är. Jag vet ännu mycket lite om husets historia. Vinbärsbuskarna bör ha funnits där i minst tjugo år, enligt min expertvän. Men kanske är de mycket äldre. Har köksträdgården anlagts när huset byggdes, eller fanns den rentav ännu tidigare? Låg det något annat hus här före mitt? 

Dags att släktforska på huset!  

Bilden: Buxbomen, nu mycket snällare... Foto: författaren 

Idag är det den 16 april 2022. Den 16 april 1792, för exakt 230 år sedan, dog min mormors farmors mormors mor Bengta Nilsdotter. Två andra i min mammas släkt som dött den 16 april är Olof Persson (1738) och hans svärfar Götar Andersson (1705). Nej nu ljuger jag, för det är deras begravningsdatum. Och så har jag min morfars farmor Anna Christina Svensdotter som dog på samma datum 1906 och begravdes lite senare.

Men nu handlar det om Bengta Nilsdotter. Hon blev inte ens 45 år, för hon föddes den 7 maj 1747. Hon dog i lungsot, som så många andra.

Bengtas död den 16 april 1792 i Gällareds dödbok. Bildkälla: Arkiv Digital.

Med sin make Bengt Nilsson och barnen Jöns, Kristina, Nils och Inger bodde hon på en gård i Övre Berg i Gällared i Halland. Yngsta dottern Inger är min ana, hon var sex år när hennes mor dog.

Det är förfärligt tragiskt med en sådan för tidig död, oavsett hur vanligt det var. Samtidigt är det detta som gjort det möjligt att hitta varifrån Bengta kom. I husförhörslängderna står bara när hon var född, inte var. Och hon var varken född i Gällareds socken, i pastoratet eller i de närmaste grannsocknarna. Nej, vi får ta oss nästan tre mil bort till Skärbäck i Sibbarps socken längre västerut. Och Sibbarps kyrkoarkiv är ett riktigt sorgebarn, där saknas ministerialböcker från 1762 till 1861. Husförhörslängder finns från vissa år under den här tiden och kontinuerligt från 1840.

När Bengta dog var barnen omyndiga. I bouppteckningen efter Bengta står det att barnens morbröder Nils Nilsson och Anders Nilsson i Skärbäck i Sibbarps socken var med och bevakade barnens rätt, plus deras morbror Per Nilsson i Grimetons socken. Det var den lilla pusselbiten som behövdes för att få veta varifrån hon kom. För där går det att hitta Bengta och hennes bröder i en familj i Skärbäck, inklusive hennes födelse i Sibbarp 1747. Där finns hennes släkt dokumenterad i kyrkböcker och mantalslängder i ytterligare fyra generationer bakåt.

Husförhörslängd från Sibbarp i slutet av 1760-talet. Bengtas familj i Skärbäck med hennes föräldrar Nils Bengtsson och Karin Andersdotter, bröderna Nils, Per och Anders som nämns i bouppteckningen och ytterligare två bröder som hette Lars och Bengt. Bildkälla: Arkiv Digital.

Utan den här noteringen i bouppteckningen lär jag inte ha hittat henne. Fast det hade jag förstås, om jag hade väntat tills jag fick tillgång till databasen Hallands befolkning. Som medlem i Hallands Släktforskarförening ingår den i medlemsförmånerna och publicerades på nätet för några år sedan. Ett fantastiskt bra hjälpmedel. Dessutom har släktforskarna som arbetat med boken "Gällared - Folk och bosättningar" hittat henne på samma sätt, det har jag senare sett.

Byn Berg där Bengta bodde under ett par decennier i sitt korta liv består av två delar, Övre Berg och Yttra Berg. Yttra Berg är naturreservat och där finns äldre byggnader kvar. Kanske var det ungefär så det så ut i Övre Berg också. 

Bild från naturreservatet Yttra Berg, som verkar vara ett stenrike. Bild från Wikipedia, foto: Arkland. Fler bilder finns på länsstyrelsens hemsida.

Det finns många olika sätt att släktforska och det finns många olika syften och mål inblandade.  Någon är barnhemsbarn utan kända föräldrar, eller har sådana anor i sin släkt och har egentligen inget att gå efter.  Andra funderar på om det stämmer att gården, som lär ha gått i arv i 15 generationer, verkligen kommer från en rak släktlinje.  Det används dombokssidor, barnmorskeböcker, lantmäterikartor och naturligtvis alla typer av kyrkböcker. Så har det sett ut många år även om tillgängligheten radikalt har förbättrats.

Sen kom nya verktyg, och ingen har väl undgått alla de fantastiska möjligheter som DNA-tekniken ger. Samma grund, men olika verktyg används för att kunna lösa problem, stötta befintligt material eller göra nya sammanställningar baserat på alla de uppgifter som man kan få fram.

En del av allt det som kommer fram har högt värde och ger stort och kvalitativt bra stöd till alla typer av släktforskning. Annat kan kanske ha värde, men då i andra former än rent släktforskningsmässiga.

Uppgifter om bakgrund, ursprung eller etnicitet, olika ord för samma sak intresserar en del, inte minst de som lever i migrationstäta länder. Det är få som har sitt ursprung i Amerika, utan släkten kommer från helt andra områden och där är dessa uppgifter mycket intressanta. Det finns naturligtvis ett intresse från vårt land också, men behovet är mindre eftersom vi på ett mycket bra sätt kan följa många av våra släktlinjer långt bak i tiden med de underlag som finns.

Det skrivs nu om en ny funktion hos Ancestry, det DNA-företaget som har flest testade på världsbasis, som delar upp den antagna etnicitetuppskattningen per förälder, utan att någon förälder är testad.  Det kan vara intressant att få veta var linjerna kommer ifrån så har man ett test hos dem så kan man titta på resultatet (funktionen rullas ut succesivt men alla får den)

Jag tittade på min egen uppdelning och ser att de föreslagit att min ena förälder har anor från Norge och den andra från Finland, och så lite smått från andra områden, och det kan ju se rätt ut.

Tabell från min egen sida på Ancestry

Så ser min uppdelning ut, anser Ancestry och det kanske är sant.  Eftersom det finns uppgifter om hur de ser på mig, utan att blanda in mina föräldrar så tar jag möjligheten och tittar på mig själv och tar fram uppgiften om Norge. Där skriver Ancestry, Din etnicitetsuppskattning är 12%, men den kan vara mellan 0 – 24 %.    Personligen så tror jag att det är noll, inga spår finns åt det hållet, och då kan inte min ena förälder ha något heller.   

Fast kanske det finns en risk eller möjlighet att det finns något, men då är det definitivt på samma förälder som har en finsk koppling från tiden 1590–1650. Undrar hur den kan bli 10 %, som syns i tabellen, efter så lång tid, fast läser jag på ett annat ställe så står de tDin etnicitetsuppskattning är 10%, men den kan vara mellan 0 – 18 %.  Tänk om även den är noll efter alla dessa år, då har både Norge och Finland försvunnit och jag och mina föräldrar har inte den föreslagna uppdelningen.

Den har sortens uppgifter som jag har fått är kanske roliga att prata om vid en middag, men har knappast någon högre släktforskningsbäring. Att jämföra DNA-uppsättningen hos mig men en stereotyp som ska föreställa en person från Norge eller Finland ger ingen större rättvisa åt allt det värdefulla som DNA kombinerat med släktforskning verkligen kan ge, men lite skämtsamt kan jag säga att det påminner om horoskop. Skriver man på rätt sätt så verkar det stämma, speciellt om man vill tro det som står.

Nu har jag skrivit om hur jag ser på den här typen av uppgifter, tilläggas skall att det inte är bara Ancestry som har dessa, det har de andra stora också, så funderingarna gäller alla. Men det kan också tilläggas att alla inte visar samma bild, så tittar jag på fler så kan jag kanske välja den som passar mig 😊

Jag började inte, som många i äldre tid, att släktforska för att sedan kunna skryta om mina ädla anor bakåt. Och hade jag gjort det, skulle jag nog ha fått lära mig 'den hårda vägen' att ett anträd levererar mycket blandad kompott. Vi har alla våra andelar av anor som kallats 'christeliga' eller 'dygdiga', och sådana som helt klart varit betydligt mindre kristeliga och dygdiga.... 

Men självklart finns det en och annan släktskap som tilltalar en lite mer. Olof von Dalin hör till dem. 

Olof Dahlin, som han ursprungligen hette, föddes 1708 29 augusti i Vinbergs prästgård, Halland. Far var prästen Jonas Dahlin, mor hette Margareta Birgitta Ausenia och var prästdotter. 

Flera uppslagsverk nämner att Olof hade 'gott påbrå'. Pappa prästen ansågs vara 'ett vittert snille' och mamma Margareta Birgitta var 'en duktig kvinna' (vad nu det egentligen innebär). 

Jonas Dahlin avled emellertid redan 1709, och Margareta Birgitta gifte om sig med efterträdaren,, Severin Bökman. Severin blev en omtyckt styvfar, som tog aktiv del i uppfostrandet av styvsönerna. Redan vid tretton års ålder kunde Olof skickas till Lund för högre studier. 

Först var tanken att den unge studenten skulle bli läkare, men det visade sig snart att hans håg stod till humaniora. 1727 lämnade Olof Lund, och for på sin lärares inrådan till Stockholm, där han blev informator hos kammarrådet Klas Rålamb. Olof trivdes bra, och fick via värdfamiljen tillträde till ett antal historiska bibliotek i huvudstaden. Detta hjälpte honom sannolikt uppåt i karriären, 1731 blev han extraordinarie kanslist vid Riksarkivet, och via diverse statliga verk och dito titlar, hamnade han så småningom som bibliotekarie vid Kungliga Biblioteket. Det var från den tjänsten som han år 1750 hämtades till hovet för att bli kronprinsen, blivande Gustaf III:s lärare på Carl Gustaf Tessins inrådan. 1751 blev Olof adlad och tog namnet von Dalin. 

Redan vid tidig ålder hade vår man börjat rimma. Han brukade författa 'små satyrer under form av avisor' för att roa familj och vänner. 1729 höll han på att råka illa ut för första gången. Han skrev en satir om präster, vilken angreps ganska häftigt på flera håll. Det avskräckte inte unge Olof. 1733-34 gav han anonymt ut tidskriften 'Then Swänske Argus' där han gjorde satirer och parodier på aktuella ämnen (förtida till våra nyårsrevyer och ståuppkomiker). Hans vän Karl Carleson hjälpte honom i början med utgivning och bidrag, men efter en tid klarade han det hela på egen hand. 

Then Swänske Argus var banbrytande på flera sätt. Dels var det första gången upplysningstidens idéer sattes på pränt i Sverige. Dessutom drog sig inte Olof von Dalin för att driva med överheten. Tyvärr existerade inte tidskriften mer än två år, arbetsbördan blev för stor för vår man. Han skulle ju sköta sin vanliga tjänst som kronprinsens lärare och stadstjänsteman därtill. Han blev invald i Vitterhetsakademin och var dess sekreterare. Han fick därtill rikets ständers uppdrag att författa Sveriges historia, vilket han gjorde, men hann tyvärr inte längre än till Gustav II Adolf. 

Vid hovet var Olof mycket populär, framför allt hos drottning Lovisa Ulrika. Detta blev med tiden en ganska farlig gunst för honom. Lovisa Ulrika fick Olof att skriva propagandaskrifter för att utöka kungahusets makt, skrifter som hennes make senare läste upp för ständerna. Och så var det kalottprediktningarna...

Olof var nog god kristen, men han avskydde storvulenheten hos dåtidens präster och drev ständigt med prelaterna via parodiska 'predikningar'. Redan 1751, när han höll de första låtsaspredikningarna på slottet, fick han en skrapa av Domkapitlet och en varning av ständerna. Den stränga ortodoxin från karolinertiden levde fortfarande kvar på sina håll, och den som på något sätt smädade Gud eller Sakramenten skulle enligt 1734 års lag mista livet. 

Olof, struntande i detta, tog på sig en röd kappa och papperskrage, och förvandlade sig till den löjlige prästen Nicopompus. Han predikade om den helige Julgrisianus och Sankta Filibunca, påstod att Judas Iskariot måste vara född i Skara med mera. Hovet vred sig av skratt, men det gjorde inte prästerskapet. 

1754 hade Olof von Dalin för drottningens räkning försökt inleda hemliga underhandlingar med Frankrike för att den vägen återuprätta en stark kungamakt i Sverige. När ständerna fick reda på det, var måttet rågat. Olof var nära att mista huvudet, men tack vare sina många mäktiga vänners inflytande, ställdes han år 1756 inför rätta endast för kalottpredikningarna. Han kom undan med böter och förvisning från hovet. 

I mars år 1756 slog sig en mycket olycklig Olof von Dalin ner på Engsö slott  vid Mälaren. Han hade ofta vistats där som gäst hos greveparet Piper och trivdes i den lugna och lantliga omgivningen. Det var där han började författa sin svenska historia. 

1760 hade stämningen svängt, Olof von Dalin hälsades välkommen tillbaka till hovet. 1762 fick han pension från sin tjänst som kronprinsens lärare, och året efter utsågs han till hovkansler. Men hans hälsa, som aldrig varit särskilt god, orkade inte med det nya ämbetets många göromål och uppvaktningar. 1763 den 12 augusti avled han på Drottningholm, och begrovs på Lovö kyrkogård. Där finns stort stenmonument upprest, som han delar med kollegan Klingenstierna, där man kan läsa att han 'med sitt kvicka skämt lättat de kungliga bekymren'. Det är Lovisa Ulrika som låtit resa stenen. 

Varken jag eller någon annan härstammar från Olof von Dalin eftersom han varken var gift eller hade barn. Men hans mor, Margareta Birgitta Ausenia var precis som min anmoder Gunilla Ausenia, dotter till den spionerande prästen, Sven Ausenius i Torup.  

Sammandrag ur en artikel i min släkttidning An-Lunden nr 2002:1

Bilden: en ganska usel bild av Olof von Dalin. Foto av fotot: författaren

Helmer Hedman. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Signe Hedman född Berglund, troligtvis med sonen Tore. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Helmer Hedman föddes 1892-06-18 i Holmsvattnet, Skellefteå socken som son till Johan Larsson Hedman, barnfödd i Holmsvattnet och hans andra hustru Anna Eufrosyna Larsdotter, bördig från Vikdal inom socknen.

Helmer blev tidigt intresserad av djur och slakt. Intresset började redan under skoltiden. Han hade hört att man kunde klubba ett djur innan man stack det. Vid denna tid var det inte särskilt vanligt förekommande, av samma anledning som än i dag råder i vissa religioner. Under Helmers tid var skolan inhyst hos familjen Pettersson i Holmsvattnet. (Bönhuset i byn som även inhyste skola invigdes först 1911 så detta hände innan dess). Hos Petterssons arbetade en dräng vid namn Anders Andersson. Han var omtalad för sitt ganska häftiga humör. Han frågade Helmer om han nästa rast kunde hålla en bagge som skulle slaktas, eftersom Anders hade förstått att Helmer var intresserad av djurslakt. Helmer skaffade sig en "reedjäl ööx" (en rejäl yxa). När Anders kom med baggen till dörren föll yxan med kraft. Därefter sprang Helmer in i skolsalen, rädd för Anders reaktion. Nästa rast kom Anders in i skolsalen. Döm om Helmers förvåning när Anders utbrast: "He djick handena å, bloon rann a ändå" (Det gick det där också, blodet rann av ändå). Från och med då fick Helmer klubba djuren vid slakt!

Vid husknuten, precis bakom skolsalen fanns en stubbe man snubblade över när man sprang runt gården. Helmer hade lärt sig hur man sprängde med dynamit. Han och de andra "storpojkarna" laddade samt tände på just när klockan ringde för att rasten var slut. De sprang in. Det blev en hiskelig smäll alldeles bakom väggen där lärarinnan stod. Hon blev så rädd att hon satte sig på golvet. Sedan ställde hon sig upp och sprang ut efter Anders som hon använde för att ge "storpojkarna" en avhyvling. Hon hade lite svårt med dem. Anders kom, men först inspekterade han förödelsen. Döm om lärarinnans förvåning när han kom in och sa: "Handena vaar bra, I ha laing ånnre hur I skuull fa bort'n". (Det där var bra, jag har länge undrat hur jag skulle få bort den).

Helmers äldre bröder Konrad och Edvard bedrev slakterirörelse i Ursviken en tid. Helmer arbetade där åren 1911-1915. Det sistnämnda året flyttade Helmer till Skellefteå stad där han erhöll anställning vid sin bror F. A. Hedmans charkuteriaffär. 1917 gifte sig Helmer med Signe Karolina Berglund född 1895-01-23 i Nyborg, Långviken i Skellefteå socken, dotter till bonden Carl Anton Berglund född i Häbbersliden men uppvuxen i Västbäck och Stavbäck, samt hans hustru Ida Karolina Löfgren, bördig från Renbergsvattnet, Burträsk.

Signe hade före äktenskapet med Helmer varit piga hos grosshandlare Magnus Fredrik Öman i Skellefteå stad och därefter hos fröken Fredrika Charlotta Häggbom. I Helmer och Signes äktenskap föddes tre barn, en son och två döttrar. Familjen bodde till en början på Kanalgatan 67 i Skellefteå, från cirka 1932 bodde familjen på Högalidsgatan 20 i Skellefteå. Så småningom blev Helmer verkmästare på Hedmans charkuteriaffär. Där blev han kvar fram till pensioneringen. Helmer var en duktig och arbetsam man, inte rädd för att ta i när så behövdes.

Signe led länge av sjukdom och vårdades på lasarettet. Hon somnade in måndagen 20 juni 1949 i en ålder av 54 år. Hon var en hjärtegod kvinna som ägnade all sin tid och energi åt hemmet samt familjen.

Helmer gifte om sig 1952 med Ada Katarina Forsberg född 1903-03-25 i Södra Tuvan, Skelllefteå, dotter till Johan Axel Forsberg och hans hustru Johanna Katarina Risberg. Tre år gammal blev Ada faderlös. I ett år hade Ada varit piga hos grosshandlare Johan Gustaf Wahlberg i Skellefteå stad. Därefter tjänstgjorde hon en tid som hushållerska hos montör Johan Gustaf Hedström och hans familj. När hustrun dog gifte sig Johan Gustaf med Ada. De fick inga gemensamma barn men de adopterade en son. Ada blev änka 1949 och gifte alltså sedan om sig med Helmer Hedman.

De sista sex åren var Helmer sjuklig och vårdades på Skellefteå lasarett. Där slutade han sina dagar tisdagen 12 juni 1973, knappt en vecka före sin 81-årsdag. Ada somnade in 23 mars 1983, två dagar före sin 80-årsdag.

I torsdags kväll var jag på styrelsemöte i vår lokala släktforskarförening, Västerås Släktforskarklubb, där jag är sekreterare. Det är så roligt att träffas, efter de här två åren med pandemirestriktioner och digitala möten. Så kvällen blir gärna lång för släktforskare har ju så mycket att prata om. Även om vi följde dagordningen blev det en hel del stickspår ut i våra egna släktforskningar och släkthistorier. Och det är så intressant. Det gör inget att kvällen blir sen.

Här i Västerås hade vi snöstorm i torsdags kväll så vi, ledamoten som jag samåkte med och jag, vi slirade hem i krypfart för att inte tappa vägfästet i gathörnen. En bil framför oss var på väg ner i diket men lyckades räta upp sig igen. Och hela fredagen fortsatte snöandet. I sådant aprilväder passar det bra att släktforska.

Med det här vill jag bara slå ett slag för föreningsengagemang. De flesta vänner jag har, de har jag träffat genom föreningar. Så snart jag hade börjat släktforska för tolv år sedan blev jag medlem i Tjust Släktforskarförening i Västervik, där jag bodde då. Och så fort vi flyttat till Västerås 2019 gick jag med i släktforskarföreningen här. Så klart.

Så glad jag är över dessa föreningar. Så väl mottagen jag blivit och så många trevliga släktforskare jag träffat. Därför känns det också bra att kunna ge tillbaka, ställa upp på uppdrag och aktiviteter. Nu är jag aktiv i tre släktforskarföreningar (sekreterare och redaktör för medlemsblad) och medlem i ett antal till.

Utflykt med släktforskarvänner från Tjust Släktforskarförening i Bråbygden i maj 2019. Eget foto.

Studiebesök på Regionarkivet i Västerås i höstas, ordnat av Västerås Släktforskarklubb. Eget foto.

Det är inte bara kontakten med släktforskare som är bonus, medlemskap kan t ex också ge tillgång till databaser och register bara för medlemmar.

Det ska inte bli något långt tjatande om detta men jag vill verkligen inspirera dig som släktforskar att bli medlem i en förening, om du inte redan är det. Det ger så mycket.

Nu är det dags att läsa kyrkböcker igen.

Det händer mycket just nu, allt från små saker till hemskheter i vår värld. De stora, våldsamma hemskheterna lämnar jag åt sidan i den här bloggen. Men jag kan inte låta bli att göra en koppling till erfarenheter från min egen släktforskning. Det fanns en gång då jag försökte lära mig lite om släktforskning i Tyskland. Jag försökte tillsammans med min ”syster” Karin hitta lite kopplingar bakåt.  Karin var inte min biologiska syster, men vi hade delar av vår uppväxt tillsammans. Från ett krigshärjat Berlin kom det tåg efter tåg med barn, som fick en sommar eller kanske en jul/nyår i annan miljö än den som de var vana vid. Ett av de barn som kom var Karin, hon kom en sommar till Norrtälje och fortsatte sedan med besök några gånger till och även när vi flyttat till Falun så kom hon, några somrar till.

Långt senare återförenades våra vägar och vi kunde, trots min mycket rostiga tyska, prata om det som varit och vi kom in på släktforskning. Det var mycket man inte talat om i familjen, så kunskapen om familjen var inte så stor.  Men vi hittade lite grann och det var en lite annorlunda värld som öppnade sig. Att leta och hitta spår på mammans sida gick hyfsat bra, men när vi senare skulle titta på pappans sida så tappade Karin lusten, tyckte jag. Det tog ett tag innan jag förstod sammanhanget, Karin hade kommit på att hennes pappa suttit i fångläger när hon blev till och hon var resultat av en våldtäkt från en så kallad befriare.  Hennes syskon var i en annan sits, men det räckte inte riktig som motivation. Efter det pratade vi om annat istället.

Den upplevelsen gör att jag förstår varför det finns ett motstånd mot släktforskning, inte minst mot DNA-forskning, i den generation som föddes i Tyskland efter krigsslutet. Det som kan komma fram är kanske inte det man vill veta, många sår kan rivas upp och inte minst nu när spåren efter förfäder blir klarare och klarare ju fler som använder DNA-test.  Tyvärr så får jag också känslomässiga kopplingar till det jag läser om som händer i nuvarande krigsområde, kommande generationer som kanske får uppleva liknande problem.

Fri bild från Stocksnap av Roman Kraft

Nog om det, det finns annat som händer och det kan vara bra att ta tag i nya, mindre krävande uppgifter. Varför inte försöka utvidga den egna släktforskningen med lite nya vinklar, försöka se nya mönster och leta efter uppgifter som inte bara är född, vigd och död. I år kan det kanske vara av intresse att fundera på om det finns något som kan kopplas till olika yrkesområden, hur de fylldes på, innebar det stora omflyttningar, påverkan på olika släkter eller andra faktorer.  Tänk att kunna skriva en bok om det, eller kanske skapa en egen databas som andra kan använda eller vilka finesser som helst.  Möjligheterna är oändliga och det gäller bara att komma på det som passar bäst, kanske kan man vara flera som drar åt samma håll, allt är ju inte enmansjobb.

Har du funderingar åt det hållet, så varför inte skriva ihop lite om dina funderingar och söka medel från Arvid Lundbäcks stiftelse. Det kan ju vara just du som hamnar på listan med beviljade stipendier.  Läs gärna mer på  https://www.rotter.se/senaste-nytt/3716-sok-stipendium-fran-arvid-lundbacks-stiftelse-2

Läste härom dagen om prinsessan Christinas bok 'Hon kallades Daisy' som handlar om Christinas farmor. 'Daisy' som från början hette  Margaret av  Connaught, dog ung, bara trettiosex år, och sorgen blev stor i hela landet. 

Jag ska se till att läsa den boken. Inte bara för att jag är rojalist, utan också därför att det kanske kan ge några tips om var man kan hitta information om just kvinnor som dog unga. 

Min farfars farmor Mathilda dog bara knappt tjugosex år gammal i sin första barnsäng. Vi vet mycket lite om henne. Jo, kyrkböckerna berättar var hon har varit och vad hon dog av. Men vi vet inget om hurdan hon var, vad hon tyckte och tänkte, vilka hon umgicks med eller sådant. 

Margaret, eller Margareta, som hon kallades officiellt i Sverige, var ändå en offentlig person, som blev omskriven i tidningarna, och som själv skrev ett par böcker. Tydligen fanns det också brev från och till henne, som Christina och hennes medförfattare hittat. 

Min anmoder Mathilda var en helt vanlig, okänd person. Men jag ska genast skjuta in att jag haft en smula tur vad gäller hennes familj. Mathilda hade flera systrar, och en av dem höll tydligen kontakt med änklingen, och framför allt med Mathildas son, och där finns ett par brev bevarade. Så då fick jag åtminstone veta mycket om den sidogrenen. Och hittade faktiskt en släktforskande ättling, som var mycket vänlig och lät mig få kopior av ett par andra brev, skickade mellan släktens olika grenar. 

Tack vare att efternamnet Lethenström är ganska ovanligt, så har jag själv pusslat ihop lite data om andra syskongrenar till Mathilda. 

Men hon själv står mitt i gruppen, tyst och gåtfull. 

Hon dog ung... 

Bilden: En fasad på Stockholms slott. Foto: författaren 

Jonas Vedin 1966. Fotograf: Rudolf Lundström. Privat bildsamling. Jonas "n'Jonk" Anton Vedin föddes 2 augusti 1894 i Villvattnet, Burträsk som barn nummer tre i en syskonskara på fem till föräldrarna Karl Johan Vedin och hans hustru Hedvig "Hedda" Kristina Eriksdotter, båda bördiga från Villvattnet.

Jonas vigdes 1921 med Svea Ingeborg Andersson född 1897-04-06 i Villvattnet, som näst äldst av tio barn till Johan Fredrik "Kvist-Jane" Andersson och hans hustru Vendla Karolina Lindgren, bägge härstammande från Villvattnet.

I äktenskapet mellan Jonas och Svea föddes fem barn. När Jonas föräldrar slutade som bönder 1928, övertog Jonas och brodern Arvid varsin halva av hemmanet. Delningen skedde genom lottdragning, Arvid erhöll den ursprungliga delen, Jonas fick den andra delen. Fram tills dess hade Jonas bott med sin familj på hemgården.

Den nya gården födde fem kor och häst. Jonas stod för ett idogt arbete med att uppodla myrmark. Detta gjorde han med dåtidens primitiva redskap. Parallellt med jordbruksarbetet sysslade "n'Jonk" vintertid med skogskörslor. Han var aldrig rastlös. Därtill kan tilläggas att han i 30 års tid var anställd som vägvakt. En syssla han skötte på ett ypperligt sätt. Han var generellt intresserad av offentliga uppdrag. Skiftesgodeman blev han vid 30 års ålder och innehade befattningen under en lång tid. Stämningsman var han också i distriktet. Under två perioder satt han dessutom i Burträsk kommunfullmäktige. Vice ordförande i valnämnden, skoltillsyningsman samt medlem i hushållningssällskapet var han också. Det gamla skolhuset i Villvattnet fylldes så småningom av militärprylar. Då fanns ingen lämpligare tillsyningsman än Jonas Vedin. I ungdomen var jakt hans främsta fritidsintresse. En sysselsättning han med glädje tänkte tillbaka på och ofta berättade om på äldre dagar.

Måndagen den 24/1 1949 avled Svea. Hon hade i ett antal år lidit av högt blodtryck, men den sista tiden varit ganska kry. På måndagseftermiddagen (den 24/1) hade hon besökt sina systrar och var på väg hem från dessa när hon på farstutrappan till sitt hem föll ihop. Där hittades hon av yngste sonen. Läkare tillkallades vilken vid sin ankomst konstaterade hjärnblödning. Dödsfallet inträffade några timmar senare. Svea skulle fylla 53 år i april samma år.

Svea var en arbetsmänniska som få, glad och gästvänlig, alltid beredd att ge en hjälpande hand. Sorgen efter henne var stor både inom släkten och byn. Hustruns bortgång var ett hårt slag för Jonas. Han klarade av motgången och fortsatte med skötseln av hemmanet tills äldste sonen övertog det 1959. Jonas bodde dock även fortsättningsvis kvar på gården. Hemmanet hade varit kreaturslöst sedan 1956.

Jonas låg inte på sofflocket och slöade bara för att han hade överlåtit hemmanet till sonen. Tvärtom. Han var snabbfotad, ständigt skojfrisk, trevlig och gladlynt samt vänsäll. Arbetet räckte gott och väl till för den som ville arbeta. Han var begåvad med en slitstark och beundransvärd hälsa. Vid 75 års ålder hjälpte han sin syster och svåger med slåttern. 80 år gammal hade han endast vårdats en månad på sjukhus, i övrigt hade han varit fullt frisk.

"Ingenting är som förut", tyckte "n'Jonk" när han fyllde 80 år 1974. "Nu är man bonde men driver kreaturslöst." Vedin var optimist och trodde att bönder skulle återvända till sitt "rätta element" med tiden.

Från och med cirka 80 års ålder vistades Jonas på Gästhemmet, Burträskgården och de sista två åren på sjukhemmet i Burträsk. Där somnade han hastigt in lördagen den 5 maj 1984, 89 år ung.

Om du släktforskar i andra trakter än där du bor och har växt upp kanske du funderar på var orten och socknen ligger, vilket härad den tillhörde, den kommun den ingår i idag med mera. Vill du t ex ha tag i arkivhandlingar från socknens skolarkiv är det den nuvarande kommunens arkiv du ska kontakta.

I Nationella Arkivdatabasen (NAD) kan du söka på orter. En sökning på min mammas hemsocken Okome ger träffar på Okome pastorat, Okome kommun 1863-1951, Okome församling, Vessigebro kommun 1952-1970, Faurås härad, Falkenbergs fögderi från 1946, Falkenbergs kommun från 1971, Norra Hallands båtsmanskompani 13, både Varbergs fögderi och Halmstads fögderi från 1720, och till slut Hallands län från 1720.

Klickar jag sedan vidare på t ex Okome kommun kommer jag till "Visa poster kopplade till Okome församling" och får då en lång träfflista med alla möjliga poster, t ex föreningsarkiv, inspelade intervjuer hos länsmuseet och annat.

Klickar jag på posten "Okome församling" ser jag alla administrativa enheter den tillhört, t ex kontrakt, stift, polisditrikt, domsaga mm.

Sågen i Okome som min morfar tog över 1928. Eget foto 2004.

Det finns också andra sätt att orientera sig geografiskt i NAD. Vill du t ex veta var en sockens skolarkiv finns söker du på skolan i NAD och då får du i träffen information om vilken kommun som är arkivbildare.

Min farfar och hans syskon växte upp i Västra Tunhems socken i Västergötland. Om jag vill se deras skolbetyg söker jag efter Västra Tunhems kommuns skolarkiv och får en träff på skolarkivet 1863-1951. När jag gått in på den posten kan jag också gå vidare till en beskrivning som ger mycket information om skolorna och skolarkivet. T ex att Södra skolan är hembygdsgård sedan 1936, bra att veta om jag vill leta upp den. Eller att Rånnums skola från 1866 blev Vargöns skola 1917.

Råkade se ett gammalt avsnitt av ’På Spåret’, där man visade ett filmklipp ur ’Göingehövdingen’ som alltså handlade om Svend Poulsen, en skicklig snapphane – eller friskytt?

Från 1658 var de sydliga landskapen Skåne, Blekinge och Halland inte längre danska utan svenska. Men därmed inte sagt att segerherrarna kunde börja vifta med svenska flaggor och jubla. Karl XI genomförde en rad ganska tuffa åtgärder för att ’försvenska’ de nya landskapen i söder.

Katekesen skulle nu läsas på svenska, både av prästerna och de unga konfirmanderna. Inte alla klarade det. Min anfader Sven Ausenius, han som spionerade för kungen under kriget 1676-79, var importerad från Småland och väl så svensk som han bara kunde bli. Ändå är han avporträtterad i Torups kyrka iförd en dansk prästdräkt…. Och att kungen lät Torups pastorat bli ärftligt inom Svens släkt var nog inte bara av tacksamhet - jag misstänker att kungen gärna ville ’säkra’ att pastoratet inte fick några danskvänliga präster. En annan av mina präster, Andreas Alberti Lichtenberg, Sibbarp, var som ung och studerade i Köpenhamn och extraknäckte som informator i Ringsted på Själland under studieåren. Han lär enligt uppgift aldrig ha lärt sig tala svenska.

Men över till snapphanarna – eller friskyttarna. Enligt uppslagsboken lär ordet ’snapphanar’ komma från tyskans ’schnapphahn’ som egentligen betyder ’friskytt’! Men enligt samma verk, kan ordet i vissa delar av Tyskland också betyda ’stråtrövare’….

Faktum är att ’snapphanar’ förekommer som benämning på flera olika kategorier manskap:

1657 förekom namnet på Göinge Lantdragoner, alltså ett helt ’legitimt’ militärkompani.

1658-60 var snapphanar öknamnet på ett antal spridda ’frikårer’ av förrymda drängar och desertörer, mer eller mindre brottslingar, som framför allt opererade på skånska landsbygden.

1675-79 blev då slutligen snapphanar benämningen på det stora antal friskyttar som stred på Danmarks sida i kriget. De härjade först och främst i Skåne och Blekinge, men förekom också i södra Halland, framför allt längs Hallandsåsen, som var en karg och ödslig gränslinje mellan Skåne och Halland på den tiden.

Snapphanarna var indelade i trupper med befäl av olika grader, precis som de ’riktiga’ militärstyrkorna. Större delen av manskapet bestod av bönder och hantverkare, utrustade med långa bössor. För det mesta var de väl rustade med både vapen och förnödenheter; de fick hjälp från Danmark. De ställde till mycket bekymmer för de svenska trupperna, framför allt var de oerhört skickliga spanare och hade en otrolig förmåga att gömma sig och smyga sig fram i skogarna.

När det så blev fred 1680 fick snapphanarna amnesti. De flesta flydde över till Danmark, men en del föredrog att stanna kvar i de sydsvenska skogsområdena, där de övergick till att bli regelrätta banditer. Knappast förtjänta av benämningen ’friskyttar’ längre alltså…

Något förkortad version av en artikel i min släkttidning An-Lunden 2006:3

Källor: Wikipedia och Nordisk Familjebok 1953

Bilden: ’Dannebrogen’ hissades ner, men minnet levde länge… Foto: Pixabay

Viktor Johansson. Foto: Mauritz Lindqvist, Norsjö. Privat bildsamling.Jonas Viktor Johansson föddes 1893-11-17 i Långträsk, Malå som son till Johan Olofsson och hans hustru Fredrika Fredriksdotter. Viktor var yngst i en stor syskonskara.

År 1919 flyttade Viktor till Petikträsk, Norsjö. I fem års tid var han dräng hos Axel Joel Almlöf, som var gift med Viktors äldre syster Sara Evelina Johansson. 1924 vigdes Viktor med familjens fosterdotter, Dagny Johanna Lidén barnfödd 1902-09-23 i Svansele, Norsjö, dotter till faktor Erik Lidén och hans hustru Johanna Elisabet Almlöf. Viktor köpte sedan en avsöndring från Almlöfs hemman och byggde upp en egen gård. I hemmet fostrades fyra barn, en son och tre döttrar.

Utöver skötseln av det egna jordbruket, var Viktors huvudsakliga sysselsättning skogs- och flottningsarbete. Som flottare började han redan 1914 i Skellefteälven och slutade där 1962. Han var dessutom varje sommar, fram till åtminstone 70 års ålder, delaktig i flottningen i Petikån. Sedan ungdomsåren arbetade han i skogen med timmerhuggning vilket han var sysselsatt med fram till uppnådd pensionsålder.

I ungdomens dagar arbetade även Viktor som lantbrevbärare på sträckan Petikträsk-Haraliden-Rörträsk-Dragnäs-Granbergs-liden. Den uppgiften skötte han i 14 år. Han fortsatte med lantbrevbäringen till Rörträsk när de övriga byarna fått sin postgång ordnad på annat vis.

Viktor Johansson var en intresserad hemvärnsman och gruppchef för Petikträsks hemvärn. Han var känd som en duktig och pålitlig karl.

Hans fritidsintresse var fiske. När han hade blivit pensionär ägnade han sig åt träslöjd. Fina saker tillverkade han, bland annat bord och skålar i masur från ämnen som han med hjälp av sin hustru hittade i skogen. Johansson var mycket skicklig inom detta område.

Viktor somnade in tisdagen 13 augusti 1974 på Umeå lasarett efter cirka ett års sjukdom. Han blev 80 år. Efter makens död flyttade Dagny till Norsjö. Första tiden bodde hon i en pensionärslägenhet. Senare flyttade hon till äldreboendet Solbacka. Hennes intressen var bärplockning, blommor samt det egna hemmet. Hon slutade sina dagar på juldagen 25/12 1993.

Hittar du en släkting där prästen antecknat något i husförhörslängden som får dig att förstå att släktingen suttit i fängelse, då kan Polisunderättelser vara en hjälp för dig att hitta mer information. Polisunderrättelser är tryckta häften som ger besked om lösdrivare, frigivna fångar och efterlysta personer. Dessa gavs ut tre gånger i veckan från 1879 till 1982. Årgångarna fram till 1951 finns hos Arkiv Digital. På Facebook finns också en grupp där du kan få hjälp med sökning.

Ett slumpvis valt exempel är Georg Kornelius Jansson, född 1871 i Norrköping. 1897 bodde han i Linköpings Domkyrkoförsamling och i församlingsboken AIIa:3 sidan 1448 finns antecknat att han "saknar medborgerligt förtroende 1 år från 3/2 1897". Det innebär att han avtjänat ett straff och efter fängelsetiden även straffats med ett års förlust av medborgerligt förtroende. Det kan ju också finnas mer information om t ex när domen fallit och vad brottet gäller. Här får vi inte veta så mycket men mer information finns i andra arkivhandlingar. Börja med att titta i Polisunderrättelser.

Polisunderrättelser hittar du i arkivtypen Tryckt litteratur hos Arkiv Digital, eller sök efter Polisunderrättelser i Arkivsökning. Sök först reda på registret för perioden 1896-1900. Registret är ordnat i bokstavsordning så vi hittar honom under Jansson på sidan 155:

Där står det 14,6 i kolumnen för 1897. Det betyder att han förekommer i Polisunderrättelser nr 14 detta år, i avdelning 6. 1897 års upplaga hittar du lite längre ner i listan. Gå till nr 14, avdelning 6:

Här får vi veta att han straffats för förfalskning, förlusten av medborgerligt förtroende bekräftas, han har skrivits in den 17 december 1895 och frigivits den 3 februari 1897 från Länsfängelset i Linköping. Med hjälp av dessa uppgifter kan du hitta honom i fängelserullorna i Linköpings länsfängelses arkiv och där finns troligen också datum för domen så att du kan läsa mer i domboken.

Nu har jag korrekturläst en intressant bok igen. 

'När kriget tog tåget' av Jan Bergsten är utgiven av Trafik-Nostalgiska Förlaget, och handlar då förstås i första hand om tåg.  Men boken tar upp en samling mycket känsliga tåg - det handlar om de tyska transitotransporterna genom Sverige under andra världskriget. 

Om svenska regeringen gjorde rätt eller fel som lät tyskarna åka tåg genom Sverige kan diskuteras i evighet. I den här boken handlar det om vad som faktiskt hände. Eftersom det i grunden handlar om tågnostalgi, är det en väldig massa uppräkningar av lok och vagnar som införskaffats, sålts eller skrotats under åren som transitotrafiken bedrevs - fram till 1943. Hela rutor med sifferkombinationer, som gör det svårt för en ambitiös korrekturläsare att hålla sig vaken. 

Men jag har lärt mig att det var mycket som hände. Själv hade jag fått intrycket att de här tågen i det närmaste gled som spöktåg genom den svenska naturen, ignorerade av de flesta, bespottade av en del, besvärande för alla. Icke. Tillbuden var många. 

Det allra värsta var nog Krylbokatastrofen en varm sommardag 1941. Ett tysktåg lastat med ammunition började brinna, och vad händer när ett tåg lastat med ammunition börjar brinna? Explosionerna avlöste varandra. Dagens hjälte blev en 27-årig stationskarl som lyckades koppla loss tolv vagnar som inte hunnit antändas från tåget och få undan dem - därmed förhindrande en betydligt större katastrof. En annan hjälte var en ellokförare, som, sekunderna efter att elen sprakat sönder på stationen, slängde sig upp på en cykel och hojade till nästa station och hämtade ett ånglok. Med det kunde man sedan rädda en stor del av de vagnar och lok som fanns på stationen i Krylbo. Det blev förstås polisutredning, ledd av ingen mindre än den legendariske 'revolver-Harry' Söderman (Leif GW Perssons stora idol). Man fann dock att branden inte orsakats av något sabotage, utan av varmgång i ett axellager. 

Med tysktågen och vaktande dem på stationerna fanns svenska beredskapsmän. Tvenne herrar av det slaget kunde en mörk natt i Boden inte motstå frestelsen. De hade upptäckt att en av vagnarna innehöll lådor med champagne! Ett par flaskor stal man - bara för att åka fast för vaktchefen. Det var bara det, att när vaktchefen tillsammans med järnvägspolisen återställde tjuvgodset, upptäckte de att någon annan redan brutit en plombering på andra sidan vagnen, och att där saknades inemot fyrtio flaskor! När och var den stölden skett, fick man aldrig reda på. 

Mot slutet av kriget höll en annan katastrof på att inträffa i Helsingborg, precis som en färja med tyska soldater på väg hem på permission, la ut. Ett lok backade bort till en rad vagnar och skulle växla på dem. Tyvärr hann personalen inte med, utan loket puffade iväg vagnarna, som for iväg i rasande fart. De mejade ner stoppbocken och fortsatte ut på brofästet till färjan. Detta gick sönder av tyngden. Som tur var, hade färjan redan lagt ut, annars kunde tågvagnarna ha rusat vidare ombord och dödat  åtskilliga på sin väg. Nu hamnade en tågvagn på botten av hamnen, en annan blev hängande på brofästet, men resten kunde tas om hand. 

Vi möter också mindre trevliga personer, både svenska, norska och tyska. Vi möter flyktingar. Under det sista finska kriget, i Lappmarkerna 1944, kom mängder av finska flyktingar till Sverige. Författaren påpekar att : '2015 fick Sverige hit cirka 3000 flyktingar i veckan. 1944 kom det 3000 flyktingar om dagen'. Kan vara värt att tänka på. 

Inte bara tågnostalgi, utan en mycket intressant bok för den som är intresserad av närtidshistoria. Läs den gärna!

Bilden: Annan tågnostalgi, brittisk. Foto: författaren 

Richard och Karolina Nilsson. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Richard Nilsson föddes 17 maj 1875 i Räftkläppen, Skellefteå socken som son till nämndeman Nils Nilsson "Nirsch Nirscha", bördig från Bjurvattnet och hans hustru Matilda Gustafsdotter, uppvuxen i Räftkläppen.

Richard övertog hälften av föräldrahemmanet i Räftkläppen. Där fanns en gård som var uppförd 1842 av Gustaf Andersson, Richards morfar. Anna Karolina "Lina" Avander född 26/6 1882 kom som piga till gården 1902. Hon härstammade från Klockarliden, Norsjö och var dotter till Karl Johan Avander, barnfödd i Jörns socken samt hans hustru Margreta Kristina Persdotter, bördig från Bastuträsk.

1903 vigdes Richard och "Lina" till äkta makar. Elva barn föddes i deras hem. Richard insjuknade i lungsot och avled i sviterna av sjukdomen 1 april 1922, 47 år ung. "Lina" kunde inte behålla hemmanet, varför allting såldes på auktion.

Johan Anton Nilsson, bördig från Rengård, Norsjö och hans hustru Hulda Gustafsson från Skärudden, Jörn, ropade in fastigheten. De flyttade in i storstugan och lämnade Bjurliden där de hade bott innan.

Richard och Karolinas yngsta barn, Bengt 11 år, Magda 9 år, Sigrid 4 år samt Ellen 2 år, auktionerades ut av kommunen. Allan, som då var 6,5 år vid faderns bortgång fick stanna hos sin mor eftersom han var sjuk. Han hade trampats i magen av en häst.

"Lina" flyttade hem till Klockarliden och skötte om sina åldriga föräldrar. Med sig hade hon Allan som avled sommaren 1927, också han i lungsot. Därefter flyttade "Lina" till Bjurliden där hon bodde med sina söner Uno och Bengt fram till sin bortgång 22/9 1953.

Vid Karolinas bortgång levde sju av de elva barnen, hon hade alltså upplevt många sorger genom åren men hon höll humöret uppe in i det sista. "Kläpp-Lina", som hon också kallades var religiöst intresserad och en tjänstvillig kvinna som varit med om ett hårt liv.

Nu blir det lite halländsk släkthistoria.

Omkring 1630, när Halland var danskt, föddes en pojke som fick heta Arvid. Hans far hette Olof, eller snarare Ola som var den danska varianten. Någon gång före 1662 blev denne Arvid Olsson bonde på en av de två gårdarna i Skärvered i Askome socken i mellersta Halland. Han var troligen gift med Anna Gudmundsdotter.
På 1680-talet fick de en ny granne när Sören Andersson blev bonde på den andra gården. Sören hade gift sig med Karin Arvidsdotter, född omkring 1650. Trots sitt namn verkar hon inte ha varit dotter till vår Arvid Olsson. I stället kan hon ha kommit från Askome kyrkby där det vid mitten av 1600-talet fanns en bonde som också hette Arvid Olofsson.
Arvid Olsson i Skärvered hade också en dotter som hette Karin men hon gifte sig med en bonde i grannsocknen Gällared, en man som blev dräpt av sin granne efter ett bråk 1699.

Karta från 1650. Skärvered ligger vid den gröna pricken. Floden på kartan är Ätran. Uggemo vid kyrkan norr om Ätran är min mammas hemsocken Okome. Bildkälla: Riksarkivet.

Tidigare hade granngården i Skärvered brukats av Bengt Olsson, som jag tror var bror till Arvid eftersom de hade samma patronymikon och hade var sin likvärdig gård. Bengt dog omkring 1677, enligt mantalslängden. Arvid ser ut att ha brukat båda gårdarna själv tills Sören tog över omkring 1685.
Det här är före kyrkböckernas tid så uppgifterna kommer från mantalslängderna. Askome sockens äldsta kyrkbok är daterad 1690-1825. En lång period men eftersom det är en liten socken är boken ändå inte så tjock.
Arvid Olsson, född som dansk, är min förfader på min morfars sida. Halland blev svenskt 1645, först på 30 år och permanent från 1658. I mitt släktträd har jag drygt 50 personer födda i Halland på dansktiden.

Nu blir det lite trassligt med släkthistorien.

Sören Andersson och Karin Arvidsdotter hade en son som hette Anders och en dotter som hette Malena. Föräldrarna dog 1697 respektive 1698 och sonen tog över gården. År 1700 gifte han sig med Karin Håkansdotter. Anders dog 1706 och Karin, som då var 28 år, gifte om sig med Olof Eskilsson som troligen kom till Skärvered från grannsocknen Drängsered.
Karin Håkansdotter och Olof Eskilsson fick 1708 en son som hette Anders. Samma år föddes Bengta som var dotter till Malena Sörensdotter och hennes make Olof Stensson, som bodde i Vessige. Bengta gifte sig 1732 med Anders Olofsson från Skärvered och de två fick dottern Anna 1739, som är min morfars farfars farmor. Anders Olofssons mor var alltså svägerska till Bengtas mor genom sin förste make.
Anna Andersdotter gifte sig med Mårten Torstensson, född 1744 och barnbarns barnbarn till dansken Arvid Olsson i Skärvered. På så sätt har jag släkt från båda gårdarna i Skärvered fast det gått omvägar via andra byar och flera generationer.

Så här ser släktskapet ut:

Skärvered ligger vid Ätran. Bilden är tagen en sommarkväll 2018 alldeles intill gårdarna. Jag står vänd norrut här. Eget foto.

Anders Sörenssons vigsel med Karin Håkansdotter i juni 1700. Bildkälla: Arkiv Digital.

På raden längst ner i mantalslängden från 1663 står det att Bengt och Arvid var bönder i Skärvered. Bildkälla: Riksarkivet.

Jag sitter med en bok framför mig, en bok som kan kännas både intressant och skrämmande. Boken heter Brott och straff på Södertörn, och tar avstamp i Sotholms härads domböcker under flera hundra år. Sotholms härad kanske inte alla känner till men det bestod på 1600-talet av socknarna Sorunda, Ösmo, Väster- och Österhaninge. Vi befinner oss alltså på Södertörn, en del av södra Storstockholm.

Författarna Maria Landin, Anders Numan och Björn Öberg har samlat så mycket information som möjligt ur de bevarade domböckerna och kompletterat med handlingar från Svea Hovrätt och Länsstyrelsens arkiv. En diger bok på 400 sidor som innehåller allt man behöver veta. De har med allt ifrån beskrivning av de 68 olika brott som det kunde utdömas dödsstraff för till hur det kunde vara att vara bödel. De som dömts och de som frikänts beskrivs och vi får en inblick i hur det kan ha varit att leva under olika tidsperioder.

Vi kan läsa om rätten fungerade, tänk bara att häradsrättens dokument förvarades i en kista som måste ha tre olika lås och det var häradshövdingen, länsman och häradsdomare som hade var sin nyckel. Inte lätt att försnilla något från den kistan inte, undrar om det kallades för trefaktorsautentisering. När rätten fungerade så blev det ibland till ett uppdrag för bödeln, och hur denne levde, vilka regler som gällde och hur omgivningen ställde sig till honom och hans familj beskrivs ingående.

Avsnitt efter avsnitt behandlar de olika brottstyperna, kompletterat med de fall ur verkligheten som beskrivs i domarna. Att få en koppling mellan lagtexter och hur de verkliga fallen såg ut, med beskrivningar av personer och händelser ger en ny inblick och jag ser många användningsområden när vi själva vill skriva om uppgifter i vår egen släkthistoria, även om det inte skett på Södertörn.

Mitt foto av bokens framsida

Det finns många intressanta, om än sorgliga, berättelser i boken. Man kan undra hur den avskedade båtsmannen Hans Ersson tänkte när han bröt sig in i Ornö kapell och stal alla pengar och allt silver sommaren 1727. Han fick med sig allt och grävde ner det otympliga i skogen, men sedan återvände han och drack sig berusad på nattvardsvinet, somnade och upptäcktes. Tänk om han bara gett sig iväg, då hade den efterföljande domen om hängning kanske inte fallit. Kaplanen som ska förbereda Hans inför hängningen finner att han måste begära uppskov med densamma eftersom kunskapsnivån var så låg hos Hans. Uppskovet innebar den tillresta bödeln Erik Brandt, som uppgav sig själv som fattig, ansökte om matpengar för att överleva under tiden han väntade. En liten historia ur verkligheten och det ger en insyn som annars aldrig berättas.

Det finns ett kapitel om Stockholms bödlar eller skarprättare som de också kallades. En del fick vara med om fler avrättningar, andra inte, men de fick utföra andra bestraffningar så nog hade de att göra. Alla gick det inte så bra för, Per Larsson som verkade mellan 1679 och 1681 blev misshandlad till döds efter en misslyckad avrättning av en gardessoldat. Det var soldatens kamrater som hämnades. Jöns Johansson Dundervall, 1695-1702, dömdes för att han inte gjort sitt jobb ordentligt när han skulle piska Maria Hansdotter och fick själv samma straff som gällt henne. Det gick inte an att visa lite medömkan för då åkte man dit själv.

Det är många människoöden som beskrivs, kopplade till de straff de fått, och det ger en bra inblick i olika människoöden.  Även om det ibland känns nästan som för mycket elände så blir ändå känslan att det ger en bra inblick i öden som vi annars inte läser eller hör om.  Att det sedan finns sammanställningar av alla de slag gör inte boken sämre, tvärtom är det en intressant bok.  Jag vet att den finns i Genealogiska Föreningens bibliotek, om du har möjlighet att ta dit för att titta på den.

Boken har utgivits med stöd från Arvid Lundbäcks stiftelse, och snart kommer det ut information om vad som gäller för årets ansökan om medel, så håll ögonen öppna.

På söndagskvällar kan man lyssna på P4 Dans i radio. Ehuru mycket måttligt intresserad av dansbandsmusik, så har jag lyssnat några gånger. Värdar för programmet är olika medlemmar i svenska dansband, nya som gamla, och de har ofta intressanta historier att berätta från turneer och skivinspelningar. Ibland spelar de också intressant musik, mer okända låtar som inspirerat dem.

Dans, ja. Dansat har vi människor nog gjort sedan vi först klättrade ner från träden och började gå på två ben. Rituella danser för att beveka gudarna förekom förmodligen åtminstone på bronsåldern. Storslagna dansuppvisningar för att behaga massorna kunde ibland förekomma hos både greker och romare. Under medeltiden var dansen vanlig vid furstars och kungars hov, men även allmogen förstod att roa sig med dans när de kunde.

I herdaminnena har jag ibland sett noteringar om präster som skrivit indignerade maningar till församlingens ungdomar att låta bli att dansa och ägna sig åt böner istället. Så tydligen förekom det även på 16- och 1700-talen speciella ungdomstillställningar med dans.

Dansade på logen gjorde man vid skördefester och midsommar under åtminstone hela 1800-talet och framåt. I slutet av århundradet, med föreningslivets framväxt, bildades amatörorkestrar som gärna spelade dansmusik. Vid sekelskiftet 18/1900 började dansbanorna växa fram.

Dansbanorna hade sin verkliga storhetstid från 1920-talet fram till början av 60-talet. Framför allt under första tiden fanns otaliga dansorkestrar som reste från plats till plats och spelade. Berndt Egerbladh berättar mycket om den tiden i sina minnesböcker från 40- och 50-talet. Var det en större anläggning, fanns ofta två olika dansbanor; en för gammeldans och en för modernare tongångar.

Alla var dock inte förtjusta i dessa dansbanor. Det förekom en segdragen debatt i massmedia om ’dansbaneeländet’. Och faktum är att alkoholen flödade ganska friskt, vilket inte sällan ledde till osämja eller slagsmål. Flickor kunde också ha oturen att bli utnyttjade, kanske med oönskad graviditet som följd.

I början av 60-talet började dansbanorna fasas ut. TV och annat upptog folks intresse på lördagskvällarna, och dansbanorna var dyra att underhålla. Från 60-talet och framåt, dök istället dansbanden upp på scenen. De var mindre än dansorkestrarna, och hade oftast lite ’poppigare’ tongångar att erbjuda. Ett enormt flöde av dansband och danslystna har alltsedan dess spridit danssteg runtom i Sverige.

Under senare halvan av 1980-talet fick dansbanden en downperiod. Synten hade tagit över. Men då det visade sig att folk inte ville komma och dansa till en maskin, började dansbanden snart blomma upp igen.

Och vad jag förstår av de här radioprogrammen, visar de inga tecken på att försvinna!

Bilden: Brantes källa på Hallandsåsen. Strax till vänster om källan, finns resterna av en dansbana, som slutligen rasade ihop på 1980-talet… Foto: författaren

Per Anton och Agnes Tjernlund. Vigda 1917. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Per Anton Tjernlund föddes 14 september 1888 i Långselet, Skellefteå som son till Per Persson Tjernlund, bördig från Medle och hans hustru Kristina Katarina Karlsdotter, barnfödd i Långselet. P. A. var näst äldst i en syskonskara på fyra barn. Knappt fem år fyllda förlorade Per Anton sin fader, vilken avled i lunginflammation. Det var nog tufft för modern Kristina att ta hand om alla fyra barnen.

Vid 17 års ålder kom Per Anton som dräng till sin morbror Karl Karlsson och hans hustru Helena Margareta Vestermark i Skråmträsk. Där stannade han i 12 år tills han gifte sig 1917 med Agnes Katarina Lundqvist f. 1885-01-11, dotter till Anton Olofsson Lundqvist, härstammande från Medle och hans hustru Maria Erika Sundqvist, född i Örliden. Agnes föddes i Medle men flyttade vid tre års ålder med sina föräldrar och syskon till Skråmträsk. Nämnda Anton avled 1898, när Agnes var 13 år.

Per Anton och Agnes köpte hemmanet i Skråmträsk av tidigare nämnda Karl Karlsson samt hans hustru Helena född Vestermark. Makarna Tjernlund skapade sig ett trivsamt jordbrukarhem i byn. Familjen utökades med fyra döttrar, varav den näst äldsta endast levde i åtta månader. "Pelle", som Per Anton kallades, erhöll anställning vid Bolidens gruvaktiebolag 1925. Till en början sysslade han med byggnadsarbete. 1932 placerades han vid driften, samma år flyttade han med sin familj till Boliden. Efter en tid avancerade han till förman. Genom åren tjänstgjorde han på flera olika avdelningar, bland annat som förman vid krossverket och bangården samt på kontoret för malmtransporter. 1950, när gruvbolaget firade 25-årsjubileum, tilldelades "Pelle" medalj för lång och trogen tjänst. Få torde i så hög grad ha gjort skäl för de orden som farfarsmors kusin Per Anton Tjernlund. Av alla var han känd för sin duglighet och lojalitet. Han avgick med pension 1953. Två gånger i veckan kunde man dock fortsatt träffa honom på gruvområdet, där han var ciceron för turister.

"Pelle" var varmt religiös och socialt intresserad. Det gav honom många tillfällen till aktiva insatser i det offentliga livet. Han var med och bildade pensionärsföreningen i Boliden. Dess ordförande var han i flera år. I Bolidens DUF innehade han posten som kassör, i kyrkobröderna ordförande. Bolidens kyrkoråd var han även delaktig i. Från 1938 och cirka 25 år framåt var han kyrkvärd i Boliden. Han tillhörde också Skellefteå lfs kyrkofullmäktige. Ledamot av kyrko- och församlingshemsbyggnadskommittén hade han därtill varit. Inom Bolidenavdelningen av Sveriges arbetsledareförbund beklädde han befattningen som revisor.

Förman Tjernlund tillhörde den lugna skaran i landet. Försynt i sitt umgänge, kunnig samt ordentlig i sitt yrke, hade han vunnit både under- och överordnades likaledes sina kollegors förtroende såväl som vänskap.

Agnes var liksom sin make djupt religiös. Så länge hon orkade var hon en trogen besökare vid sammankomster i kyrkan och kapellet i Boliden. Hon var en duktig och arbetsam kvinna som skötte sina arbetsuppgifter i hemmet med stor omsorg samt pliktkänsla. Hennes hobby var vävning. Som person var hon präktig och försynt. I hemmet avled hon den 3 maj 1966, 81 år. På Skellefteå lasaretts långvårdsklinik slutade "Pelle" sina dagar den 13 november 1976, 88 år ung.