Stefan Simander föddes på Veda hästgård i Vallentuna år 1958. Från den trakten kom mamma Marianne, morfaderns bonde- och mjölnarsläkt och även mormoderns bonde- och torparsläkt. Pappa Torstens släktbakgrund är från Gotland.

Efter ett år som utbytesstudent hos danskättade familjen Hanson i lilla nybyggarorten Garfield, Washington State i USA började han jobba som lärarvikarie på högstadieskolor i Uppsala. Sedan följde fyra års SO-ämneslärarstudier i samma stad. Efter det blev det trettio år som lärare i Östervåla, nordväst om Uppsala.
Det var under sent 1980-tal som intresset för släktforskning vaknade och sedan dess har Stefan Simander släktforskat och varit föreningsaktiv. Men efter nästan 30 års forskande kom en kalldusch.

Efter 27 års släktforskande och en artikel om släkten Simander från Fårö, i Svenska Släktkalendern visade det sig efter ett dna-test att pappa Torsten inte alls var son till den Simander som pekats ut.

Det tog nästan två år och flera dna-test att finna rätt farfar. I själva verket tillhörde farfadern släkten Siggelin med anor till största delen från södra delen av Gotland. Om detta intervjuades Stefan Simander i tv-programmet Malou efter 10.

Med undantag för en länsman Hagetorn från Öland var farmors mor Olgas släkt småbönder och lotsar på södra Gotland. Farmors far Oskar kom från Söderåkra i södra Kalmar län, med anor från Blekinge och Kronobergs län.

I släktforskarrörelsen är Stefan Simander välkänd. Han har varit studiecirkelledare i släktforskning och handstilstydning, skrivit över 7000 inlägg i Anbytarforum och bidragit med artiklar i Släktforskarnas Årsbok. Sedan 2015 har han inte bara dna-testat sig själv, utan även många nära och kära och fjära. Totalt över 150 personer.

TED ROSVALL (*1952) är kyrkomusiker, förläggare, föreläsare och författare och har släktforskat sedan barnsben. Åren 2000-2008 var han förbundsordförande i Sveriges Släktforskarförbund och drog under denna tid igång en rad projekt och kampanjer, bl.a. "Namn åt de döda", "Swedgentour" och "Rädda våra socknar". På eget förlag har han utgivit ett 25-tal böcker, de flesta med anknytning till Europas kungahus, samt kvartalstidskriften ROYALTY DIGEST QUARTERLY. Hans "magnum opus" är det genealogiska uppslagsverket BERNADOTTEÄTTLINGAR (1992/2010/2021) och han har också författat två kåseriböcker på temat släktforskning: TEDS TANKAR (2009) och TEDS BLOGGAR (2019) . Tillsammans med Anna-Lena Hultman har han sammanställt de mycket uppskattade handbäckerna EMIGRANTFORSKNING (2009) - EMIGRANTFORSKA PÅ NÄTET (2017/2023). Sedan 2017 är han redaktör för SLÄKTFORSKARNAS ÅRSBOK. Ted är sedan 1972 bosatt i sin morfars farfars fars gamla hus i Falekvarna utanför Falköping.

Min första kontakt med denna fascinerande syssla ägde rum när jag var i 13-årsåldern. Min granne Erik var en idog släktforskare och mannen bakom NOSFF:s medlemsblad AnKnytningen som nu går in på sitt 31 år (sedan i fjol är jag redaktör för detsamma). Efter att Erik visat mig hur man släktforskar plitade jag ihop glesa antavlor med de uppgifter jag fick från farmor och mina morföräldrar. De senare hade ingen större koll på sina rötter, men farmor hade massor med uppgifter - om sin släkt, om farfars och även om mormors! Min farmor och mormor var nämligen båda födda och uppvuxna i Nykyrka, en liten församling någon mil utanför Nyköping där i princip alla kände alla.

Det där med att beställa mikroficherullar via biblioteket verkade dock lite besvärligt, så jag lade släktforskningen åt sidan till januari 1995. Då var jag en 23-årig etnologistudent i Uppsala med knappt 10 minuters cykelväg till landsarkivet. Jag visste att merparten av mina rötter kom från Nyköpingstrakten och därmed borde återfinnas på landsarkivet.

När jag berättade för mina föräldrar att jag börjat släktforska påpekade de att jag säkerligen skulle upptäcka att de var släkt på något vis. Och det är de onekligen, på nästan 50 olika sätt.

Det är förstås inte så konstigt med tanke på att i stort sett alla mina anor bott inom en sexmilsradie från Nyköping.

Just detta att koppla ihop familjer och kunna följa olika grenar framåt och bakåt i tiden är en av de saker med släktforskning som fascinerar mig. Det är alltid ett äventyr att se var man hamnar och jag blir lika lycklig varje gång jag får död på någon mer eller mindre avlägsen släkting.

Jag är född 1965 i Stockholm, uppväxt i Täby. Har ingen egen familj, men diverse föräldrar och syskon. Arbetade på Genealogiska Föreningen 1993-2018.

Jag har släktforskningen som yrkesskada, när jag först kom till GF, kunde jag knappt stava till 'genealogi'. Men jag har å andra sidan alltid varit intresserad av historia, så det låg inte så långt borta.

Med GFs fantastiska bibliotek och arkiv till mitt förfogande, insåg jag efter hand att mina anor var spridda över i stort sett hela Sverige. Jag har många hallandspräster på 16- och 1700-talet. Släkten Nordbäck kommer från Gävle. Har också anor i Värmland, Södermanland, Västerbotten och Östergötland. Bland annat..

Förutom några släktforskningsartiklar, resereportagen och rätt många referat av föredrag i olika släktforskartidningar, har jag också skrivit ihop elva stycken kåserisamlingar, en del med släktforskningsinslag, några lite stillsamt vardagshumoristiska. Jag lider alltså av skrivklåda, men jag är också samlare, tidigare under många år av singlar och EP från 1955-75. Numera är samlandet mer ostrukturerat, men mest drar jag hem faktaböcker inom historia och topografi. Dessutom har jag en undulat att sysselsätta mig med.

Jag började med släktforskning 2002, efter en genomgången cancersjukdom, för att få något annat att tänka på. Min far var släktforskare och gav ut ett par släktböcker, jag beslutade mig för att lägga in det material jag ärvt från honom på min dator. Det var lite tråkigt, så jag letade på nätet efter namnen i min släkt och hittade en engelsman, John Bentley, som sökte sin svenska släkt Segerlund. Det var min farmors flicknamn så vi fick kontakt och forskade tillsammans via mail i flera år. På den tiden var det ju telefonmodem som gällde och Genline var nytt, ett kvartal hade vi 12 000 i telefonräkning, det var inte helt populärt i familjen.

Eftersom mycket av min egen släkt är utforskad har jag ägnat mig en del åt allmän personforskning och forskning om den gård vi bor på under somrarna. Att få en inblick i människors liv och levnadsförhållanden förr tycker jag är det mest intressanta, det behöver inte alls ha med min släkt att göra. Faktum är att det är så intressant att jag sedan fyra år läser historiska ämnen på universitetsnivå för att få veta mera.

Jag lovade mig själv att släktforskningen enbart skulle vara fritidssysselsättning, inte något som innebar krav, bara nöje hela tiden. Annars skulle släktforskning bli för likt mitt ordinarie arbete som lärare och forskare på universitetet. Så blev det nu inte, jag är sedan några år engagerad i Genealogiska Föreningens styrelse och ägnar mycket tid åt släktforskning i olika former och, som sagt, ytterligare studier inom det historiska området. 

Markus Gunshaga, född 1986, bor i Helsingborg och började släktforska 2000. Forskar med fokus på Skåne, särskilt  klockare, enskilda släkter och olika yrkesgrupper. 

Intresset för släkten och dess historia har nog alltid funnits där, men tog riktig fart när farfar visade mig sitt gamla fotoalbum, och berättade om de gamla släktingarna. De gulnade fotografierna fångade mitt intresse, och när farfar sa "jag har hört att min morfars far var kvarnbyggare, men jag vet inte vad han hette" - då fastnade jag för gott. Jag och farfar började släktforska tillsammans - han skickade brev till diverse pastorsexpeditioner och jag beställde mikrokort från SVAR, som jag noggrant undersökte i stadsbibliotekets dunkla källare. Det var en helt ny värld som öppnade sig, och jag ville veta mer för varje nytt namn eller yrke som poppade upp. 

Jag minns det första besöket på landsarkivet i Lund. De vita handskarna, doften av gamla handlingar, det kändes som att jag hade hittat hem. Jag minns även de nyfikna blickarna från de andra arkivbesökarna - jag var blott tretton år gammal, så medelåldern sjönk rejält när jag satte mig i landsarkivets forskarsal med mitt lilla anteckningsblock. Sedan dess har ett stort antal förfäder trätt fram ur historiens mörker, allt från mördare och mantalskommissarier till klockare och kolare. Förfäderna är spridda lite överallt, främst i Skåne och sydöstra Norge, men det finns även avstickare till Västergötland, Värmland,  Dalsland, Närke, Västmanland, Småland, Danmark och Frankrike.

Min släkt kommer från Västerbotten, där jag också bor, i en liten by några mil söder om Skellefteå. Jag har alltid gillat att skriva men har inte haft det som yrke. Jag började släktforska 2011 efter att min mormor hade gått bort. Hon släktforskade medan hon levde och jag fick ta hand om hennes släktforskning. Det var så mitt intresse väcktes för släktforskning. När jag väl hade börjat var det svårt att sluta släktforska.

Jag har haft ett antal kurser i släktforskning i ABF:s regi. Jag har även varit delaktig i arbetet med en bok om byn där jag är uppväxt och där jag även bor. I dag är jag involverad i arbetet med två till tre ”byaböcker”. Förutom släktforskning är mina intressen fotografering, lokalhistoria, bilar, titta på sport, jakt och fiske samt arbete på den egna gården.

Min släkt kommer från Halland och västra Sverige men själv har jag valt att först bo på ostkusten, vid en havsvik söder om Västervik, sedan i Västerås. I Västervik har jag arbetat som journalist större delen av mitt vuxna liv, bland annat 17 år på Västerviks-Tidningen där jag varit nyhetsreporter, bilageredaktör, kulturredaktör och webbredaktör. Numera arbetar jag som frilansskribent och släktforskare och har bland annat skrivit ett par lokalhistoriska böcker och ett par handböcker utgivna av Sveriges Släktforskarförbund. I min ungdom var jag till sjöss några år.
Släktforskat har jag gjort sedan 2010. Det startade med ett brutet ben och soffläge några månader. Så snart jag börjat blev det ett allt uppslukande intresse.
I Tjust Släktforskarförening är jag medlem och redaktör för vår föreningstidning Wåra Rötter, liksom i DIS Småland.
Våren 2013 gav jag ut den första skrivhandboken för släktforskare som vill komma igång med att skriva sin släkthistoria. Boken är en e-bok och säljs nu i Rötterbokhandeln. På hösten samma år utsågs jag till redaktör för Släktforskarförbundets årsbok, ett uppdrag som jag lämnade 2016. 2017 skrev jag handboken "Släktforska om sjöfolk" utgiven av Sveriges Släktforskarförbund.
Jag har två vuxna söner, fem barnbarn och en make vars farfar för hundra år sedan var rättare på Helgerum där vi bodde i tio år. Givetvis har jag forskat om den släkten.

Jag började släktforska ganska sent i livet, har nu hållit på sedan 2003, med en ökning i aktiviteterna efter att jag lämnade mitt yrkesverksamma liv inom IT-industrin 2009. Det som började med min egen släkt blev ganska snart en inriktning på emigranter, där det blivit många kontakter över Atlanten.

Ganska snart efter att jag börjat släktforska blev jag även intresserad av det föreningsliv, som på ett eller annat sätt är kopplat till olika delar av släktforskningen. Att delta i medlemsvärvning likväl som i medlemsvård blev allt mer intressant. Viljan att se vilka möjligheter det fanns på nationell nivå, likväl på lokal nivå, gjorde att jag engagerade mig i olika förningar och grupper.

En del som ligger mig varmt om hjärtat är den nya genetiska genealogin, DNA i släktforskning, som blir ett alltmer intressant komplement till den traditionella släktforskningen.

Jag är en blandning från olika delar av landet och brukar säga att jag är från Västergötland, Östergötland, Bergslagen och Roslagen. Fast med hjälp av DNA så vet jag att jag är mer blandad än så.