Stadsvandring med Stella Fare. Malmgårdarna på Söder – Sommarnöjen från Bellmans tid

Lördag den 25:e maj kl. 14.00. Stadsvandring med Stella Fare, arkivarie, författare, Stockholmsguide och före detta stadsmiljöborgarråd.       Malmgårdarna på Söder – sommarnöjen från Bellmans tid (Västra Södermalm)

På 1700-talet blev det populärt bland välbeställda borgare att anlägga sommarnöjen utanför den trånga och illaluktande Stadsholmen. Man sökte sig till det lantliga Södermalm, utanför stadens hank och stör. I Högalid med Långholmen, Reimersholme och Årsta holmar inräknat finns tio av dessa unika kulturhus bevarade. ’

Det blir en promenad på närmare två timmar, på grusade och asfalterade promenadvägar. Vilka var de som hade råd att bygga dessa hus och vilken historia kan de förmedla idag? Det får du veta på den här stadsvandringen. Samling vid Zinkensdamms t-bana. Vandringen är ungefär 8 km, tar ca 2 timmar och avslutas på Reimersholme, i närheten av buss och tunnelbana.

Anmälan senast Fredag 24:e maj till info@sssf83.se. Begränsat antal deltagare Deltagaravgift 120 kr (medlemmar) respektive 170 kr (ej medlem).       Betala till plusgirokonto 35 82 69-9 eller med swish till 123 574 3869.

Samling vid Zinkendamms tunnelbanestation

Wirwachs Malmgård anlades på 1770-talet av apotekaren J. M. Wirwach tillsammans med sin kompanjon J. C. Senckpiehl. På malmgårdens plats hade redan på 1720-talet funnits en gård som ägdes av skeppsklareraren Nils Smitz. 1740 ägdes den av änkan Smitz' arvingar, som arrende-rade ut den till en trädgårdsmästare Lundberg. 1744 bodde trädgårdsmästare Bergman här. Området, som hade omfattande trädgårdsanläggningar, ägdes i början av 1770-talet av trädgårds-mästare Erik Ahlgren. Wirwach hade 1740 köpt Apoteket Enhörningen, som då låg på Götgatan, och hade som apotekare intresse för trädgårdsanläggningar för att odla medicinalväxter. Öster om gården låg den stora trädgården med åttio fruktträd och en avdelning för medicinalväxter. När gården stod färdig nyttjade de två familjerna hälften var.U+0020 I början av 1800-talet låg sedan ett sidenväveri i malmgården. Den Lindgrenska trasskolan, en uppfostringsanstalt för fattiga barn, höll till på där på 1870-talet. Gården kom i Stockholms stads ägo 1883. I början av 1900-talet var gården ett bostadshus med barnkrubba. 1967 byggdes gården delvis om, och året därpå flyttade Folkpartiet i Stockholms län in. Sedan höll intresseorganisationen Sverige Arkitekter till i malmgården fram till våren 2009. Wirwachska malmgården har därefter tagits över av Per Hellsten som lät bygga om huset för hotellrörelse och då helt förstörde dess invändiga rum och lokaler.

Kristinehovs Malmgård anlades på 1790-talet den förmögne grosshandlaren Georg Friedrich Diedricksson (1730–1807) egendomen. Hans affärsverksamhet omfattade bland annat en siden-fabrik och åtskilliga rederiintressen. Diedrichsson var sedan 1799 ledamot i styrelsen för Borger-skapets Gubbhus och i samband med sitt inval i styrelsen skänkte han 10 000 riksdaler banco till den då ganska fattiga institutionen. Gubbhuset var en institution för nödlidande män från Stock-holms stads Borgarskap. Diedrichsson var väl medveten om att behoven var större än så. När makarna Diedrichsson skrev sitt testamente 1806 donerade de sin malmgård till Gubbhuset. Egendomen såldes i omgångar och 1928 köptes malmgården av Stockholms stad. Efter skiftande öden under 1900-talet drivs idag föreningsverksamhet och uthyrning för konferenser och fester av en ekonomisk förening.

Heleneborgs Malmgård köptes år 1721 av riksrådet greve Magnus Julius De la Gardie. Han rustade upp de brända husen och byggde till på egendomen. Han nyanlade också en trädgård med en stor mängd fruktträd. År 1739 såldes egendomen vidare till Olof Forsberg, som med sin kompanjon Olof Aspegren startade ett pipbruk, ”Tobaks Pipe Bruket” År 1759 köptes Heleneborg av Adolph Christiernin, en mycket rik man, arvtagare till Västanfors och Fagersta bruk. Han var helt besatt av tanken att kunna utvinna guld ur i Öster Silverbergs gruva i Bergslagen. Han förslö-sade hela sin ärvda förmögenhet på denna fixa idé. År 1767 fick han slutligen lämna ifrån sig Hele-neborg och han sattes på bysättningshäktet. Bland senare ägare kan nämnas Grosshand-lare W. N. Burmester som köpte Heleneborg år 1861. Han hyrde ut lokaler till fabrikören Immanuel Nobel d.y. Hit kom sonen Alfred Nobel och här utfördes många experiment som ledde till upptäck-ten av dynamit. Den 3 september 1864 skedde en stor explosion i samband med experiment med nitroglycerin. Sex personer dog, bland dem Alfreds bror Emil Nobel. Myndigheterna förbjöd vidare experiment i land men Immanuel och Alfred fortsatte experimenten på en pråm förankrad i Mälaren. Explosionen kom att omtalas som den ”Nobelska smällen”. Kaptenen och konstsam-laren Johan Adolf Berg köpte gården 1874 och renoverade den till det utseende den har idag.

Reimers malmgård och Reimersholme har namn efter hattstofferaren Anders Reimers. Reimers fick 1782 arrendera östra delen av ön och 1784 lät han uppföra den första byggnaden. Anders Reimers var en framgångsrik grosshandlare och blev både rådman och riksdagsman.. År 1794 byggdes det ursprungligen timrade huset på med en våning. Söder om manbyggnaden fanns trädgård och växthus. Väster om huvudbyggnaden anordnades en engelsk park, På ön finns idag cirka 270 olika växter och det är förmodligen ett arv från Reimers tid.

Under 1800-talet gick gården genom många olika händer och egendomen styckades upp. Det kom industri till ön, trots att Reimers i sitt testamente uttryckligen sagd att “Reimersholm aldrig får utarrenderas till wärdshus eller näringsställe”. Här fanns bland annat fotogentillverkning och Stockholms Yllefabriks AB. Mest känd blev dock brännvinstillverkningen av Lars Olsson Smith.

Efter Smith tid vandrade gården igen genom flera ägare och när yllefabriken gick i konkurs 1934 köpte HSB området inklusive malmgården som då var rätt nedgången. På 1940-talet började HSB bygga bostäder på ön och malmgården reparerades och rustades upp. Alva Myrdal hjälpte HSB på 1930-talet att utveckla barnomsorg i form av barnstugor. Ett exempel är förskolan Malmgården som disponerar Reimers malmgård som fortfarande finns kvar.

Alstaviks Malmgård färdigställdes år 1670. En central del av ön Långholmen hade år 1647 upp-låtits av Stockholms stad till bryggmästaren Jochum Ahlstedt, som uppförde en stor malmgård med tillhörande trädgård och fiskodlingar. Den 14 maj 1667 förvärvade Ahlstedt en centralt belägen tomt på Långholmens sydsida. Tomten omgavs av ett staket och mot Södermalm fanns en vindbrygga. Utöver huvudbyggnaden uppfördes även en särskild köksflygel i nordväst. Alstavik övertogs efter Ahlstedts död av hans svärson Carl Brander och 1724 köptes malmgården av kommerskollegiet som använde byggnaden till fångvårdsinrättning för kvinnor, Långholmens spinnhus. Vid mitten av 1700-talet byggdes Alstavik till med spinnhuslängan och då förändrades de ursprungliga fasaderna efter dåtidens smak. Invändigt hade huset i stort sett samma utformning och användning ända till 1825 då kvinnofängelset flyttade till Norrmalm. Efter kvinnofängelset blev Alstavik en del av Långholmens centralfängelse som lades ner på 1970-talet.