Min bror och svägerska köpte en tomt 1990 och byggde sig en villa. På tomten stod ett gammalt torp som hette Tomtängen. I tomtköpet ingick att torpet skulle rivas för det stod för långt ut i gatan enligt stadsplanen. Till torpet hörde några uthus, de finns fortfarande kvar och ingår i grannens tomt.

Torpet Tomtängen på Björkås i Västra Tunhems socken. Där elskåpet stod är nu kanten på gatan. Foto: Johnny Johansson.

Min bror Johnny visar att torphuset stod en bit ut på den mark som nu är gatumark. Eget foto.

Torpet under rivningen 1990. Foto: Johnny Johansson.

Min brors svärfar Egon hjälpte till med rivningen. Foto: Johnny Johansson.

Här ligger det uppsågade timret från torpet i brorsans förråd. Eget foto.

Min bror Johnny och hans fru Lisbeth har funderat på torpets historia. Deras torp. De sparade timret från väggarna. Nu ligger det uppsågat i deras förråd och kan ibland bli värme i braskaminen kalla vintrar. Trots att det gått 30 år så finns det en hel del kvar.

Lisbeth är också släktforskare och har hittat torpet i husförhörslängderna. Tillsammans har vi kunnat följa det bakåt till minst 1833, möjligen 1823. Det finns oklarheter och de beror på att prästen inte alltid skrev vilka hus folk bodde i, bara vilken gård de hörde till.

Torpet hette Tomtängen och låg i Västra Tunhems församling under gården Björkås men på gården Siggestorps mark. Det användes mest som arbetarbostad för Björkås anställda men kan också ha varit dagsverkstorp. Johnny och Lisbeth fick en del äldre handlingar när de köpte tomten. Handlingarna visar att ägare 1930 var Ernst och Karin Örnberg. Släktingar till dem finns kvar i kvarteret. Nästa ägare blev Johan Oskar Herbert Edström och han blev den siste som hade torpet som bostadshus. Idag är detta villakvarter i Vargöns samhälle, fortfarande i Västra Tunhems församling, det som förr var ett område med gamla torp och backstugor.

Ernst och Karin Örnberg flyttade in 1927. De efterträdde en familj Larsson som bestod av kusken Lars Johan Larsson, hans hustru Hilda Vilhelmina och fyra barn. Ett av barnen var Herbert, född 1909, samma år som de flyttade till Tomtängen. Herbert skrev på 1980-talet en artikel om gården Björkås till hembygdsföreningens jubileumsskrift.

Före 1909 är det en period där det är oklart vilka som bodde i huset. Det fanns många anställda på Björkås, både ogifta vuxna och familjer. Möjligen kan huset ha tjänstgjort som skola några år, för en skola ska ha funnits på Björkås gård före 1878. Men vi går bet en tid. Så jag tar det från början i stället. Nu ska det här torpets historia berättas! Varning för lång text!

Den näst äldsta bevarade husförhörslängden från Västra Tunhem gäller för 1818-1828. Där finns under Siggestorp en backstuga som hette Tomtängen. På den häradsekonomiska kartan från 1890-talet kan vi se att det låg en backstuga mitt emot torpet Tomtängen, på andra sidan vägen. Om det är den som fanns på 1820-talet eller om det är torpet som fanns som backstuga då, det är osäkert.

1823 flyttade paret Nils Hansson och Ingrid Johannesdotter till Tomtängen och flyttade därifrån 1824. Namnet Tomtängen vid dem är struket och under dem i husförhörslängden finns namnet Tomtängen igen (AI:2 sidan 326). Då bodde Johan Dalström och Maria Jacobsdotter där. Troligen kom de hit efter Nils och Ingrid 1824. Johan Dalström och Maria Jacobsdotter flyttade till Vänersborg 1826 och sedan kom Anders Johansson och Eva Bengtsdotter hit från Bastebro med sin son. Dottern Sara Lena föddes här 1828. Fram till 1832 bodde ytterligare tre familjer i Tomtängen.

I nästa husförhörslängd är Tomtängen bokfört under Siggestorp fram till 1834 och sedan under Björkås så det måste vara då det på något sätt började användas av ägarna till Björkås. Kanske ägdes Siggestorp av dem som ägde Björkås. Sedan står Tomtängen under Björkås fast det låg på Siggestorps mark och är betecknat som torp. Laga skifte gjordes på Björkås 1868 och på den kartan ser man att marken som Tomtängen ligger på inte ingick i Björkås gård.

Laga skifteskartan från 1868. Marken där torpet Tomtängen låg hörde då till Siggestorp. Karta: Lantmäteriets historiska kartor.

Häradsekonomiska kartan från 1890-talet. Huset vid den blå pricken är Tomtängen. Då verkar det ingå i Gunnarstorps mark men är skrivet under Björkås i kyrkböckerna. Torpets fastighetsbeteckning i mitten av 1900-talet var Gunnarstorp 1:24. I närheten fanns flera backstugor och ett soldatttorp låg en bit norrut. Karta: Lantmäteriets historiska kartor.

I husförhörslängden AI:3 sidan 355 finns också en backstuga på samma plats som torpet Tomtängen och detta kan betyda att torpet byggdes vid denna tid. Kanske är det till och med det troliga. I så fall har ägarna till Björkås övertagit backstugan och samtidigt byggt ett hus till på platsen, för att de behövde arbetarbostäder. Då blev det ett torp, och det måste ha varit ett dagsverkstorp med lite odlingsbar jord men förmodligen flera veckodagsverken. Dagsverkstorparna var billig arbetskraft för jordägarna, de jobbade ju av sitt arrende och hade liten eller ingen lön samtidigt som de var skyldiga att alltid sätta jordägarens behov av arbete före sitt eget.

Nya ägare på Björkås gård 1830 var familjen Sandberg, en välbärgad familj som senare bodde i London och hade Björkås som sommarbostad i Sverige. Anders Petter Sandberg var kamrer och lagman och han ska ha köpt gården runt 1830. Då bodde familjen i Sverige.

Sönerna Gustaf Sandberg, gift med Hedvig Sofia Kafle, och Christer Peter Sandberg, gift med Hanna Evelina Wikander, tog över så småningom. Det var Christer Peter som bodde i London med sin familj, han ägde bland annat rälsfabriker där. Det var under denna tid under senare delen av 1800-talet som gården utvecklades med odling av frukt, bär, blommor och stora mängder grönsaker (t ex sparris) som såldes vidare inne i Vänersborg. Den stora trädgården och parken med sina dammar och utsiktstorn kom till då. De hade många anställda, framför allt sommartid, för att sköta odlingarna och det traditionella jordbruket på gården.

Vilka som bodde i torpet kan vi läsa i husförhörslängderna. Den familj som kom att bo där längst var Bengt Magnusson, född 1810, och hans hustru Johanna Jonsdotter, född 1805. De flyttade in på Tomtängen 1834. Johanna dog här som änka 1882, alltså 47 år senare. Johanna och Bengt hade fyra barn: Inga Maja, Hedda Sofia, Johan Gustaf och Ulrica Matilda som föddes i huset 1834, 1839, 1843 och 1846. Bengt dog 1849, genom "vådlig händelse" vid nya fängelsebyggnaden (i Vänersborg). I dödboken står det att han blev ihjälslagen "genom vådlig händelse" så det måste ha varit en olycka, inte att han blev dräpt. Johanna och barnen blev kvar. Hon var utfattig och fattighjon så hon lär ha fått fattigbidrag från socknen. Snart tog hon en hyresgäst, eller troligen att det var ägarna på Björkås som tog dit en ny familj för att fylla huset.

Den nye hyresgästen Olaus Jonasson flyttade in 1856 och gifte sig samma år med Stina Magnusdotter som var född 1825. Olaus var född 1830. Han hade varit gift tidigare och hade med sig sonen Johan från det äktenskapet, född 1854. Stina hade med sig en utomäktenskaplig dotter men dottern dog vid jul 1856, då även första barnet med Olaus som far dog. Sedan fick de tre barn till. Först sonen Carl Alfred 1858, sedan sonen Johan Emanuel 1860 och så dottern Augusta 1863. Stina Magnusdotter dog 1868. Sönerna Johan och Johan Emanuel flyttade hemifrån 1870 men Johan Emanuel kom hem igen och dog hemma 1872. Carl Alfred flyttade 1874 och sedan var bara Olaus och yngsta dottern Augusta kvar och de två flyttade 1882. Möjligen bodde en familj Gadd också i huset, från 1877 till 1897, men det är oklart. Även en f d soldat som hette Anders Asp och hans dotter Maria Charlotta kan ha bott i huset en tid. Han hade varit soldat på roten tidigare.

På den häradsekonomiska kartan från 1962 finns torpet vid den röda pricken. Karta från Lantmäteriets historiska kartor. På tomtkartan från 1990 ser man var torpet stod på tomten ute i gathörnet. De andra markeringarna är uthusen. Kartskiss från Vänersborgs kommun.

Uthusen finns kvar men de ingår numera i grannens tomt. Foto: Johnny Johansson.

Källor:
Västra Tunhems kyrkoarkiv, Lantmäteriets historiska kartor, Herbert Larssons artikel "Björkås – gården vid foten av berget" i Västra Tunhems hembygdsförenings jubileumsskrift 1986.

Igår var det studentexamen här i Västerås. Hur studentfirandet skedde i år, i coronatider, vet jag inte eftersom jag inte har några studenter i min familj att fira. Men utanför ett hus vi gick förbi på kvällspromenaden verkade firandet ganska stillsamt.

Studentexamen i Örebro i maj 1956. Foto: Örebro-Kuriren. Bildkälla: Örebro Läns Museum, Public Domain.

Massor av unga kvinnor och män går nu vidare i livet med hopp inför framtiden. Det är inte så länge sedan det blev möjligt för vem som helst att studera och ta studenten, det är bara några generationer bort. Först 1928 blev statliga gymnasieskolor tillgängliga för kvinnor. Innan dess fick bara pojkarna studera där. Ja, det var ju så samhället såg ut. Ojämlikt och orättvist.

1871 tog den första kvinnan studenten, Betty Pettersson från Visby. Hon tog sin examen som privatist vid Nya Elementarskolan i Stockholm då var hon 33 år gammal. Som barn hade hon gått i Fröknarna Molanders privatskola för flickor i Visby. Betty skrevs in på Uppsala universitet 1872, efter att hon fått dispens från kungen. Villkoret var att hon bara fick vara med på föreläsningar och seminarier, inga andra aktiviteter. Hon möttes av en hel del motstånd från de manliga studenterna, bland annat i nidvisor.

Betty föddes i Visby där hennes far var sadelmakare, alltså en vanlig medelklassfamilj. Efter sin kandidatexamen 1875, med lingvistik som huvudämne, fick hon arbete som lärare på ett pojkläroverk i Stockholm, som första kvinna även där. Hon förblev ogift och dog i lungsot 1885.

Till vänster: Betty Pettersson från Visby blev 1871 den första kvinnan i Sverige som tog studenten. Fotograf: okänd. Bildkälla: Wikipedia.
I mitten: Tekla Swedlund tog studenten som privatist viod Gävle allmäönna högre läroverk 1889. Sedan blev hon gymnastikdirektör i Stockholm. Fotograf: Oscar Olsson. Bildkälla: Länsmuseet Gävleborg.
Till höger: En av de sista studenterna på Nya Elementarskolan i Stockholm hette Ann (med okänt efternamn) och hon tog studenten den 11 maj 1950. Fotograf: Gunnar Lantz. Bildkälla: Stockholms Stadsmuseum.

Folkskolan som infördes 1842 gällde både pojkar och flickor. Men sedan var det stopp för flickorna, åtminstone för dem vars föräldrar inte hade gott om pengar. Privata skolor med olika former av högre utbildning fanns för flickor, men de var mycket få och de allra flesta låg i Stockholm eller Göteborg. Flickors utbildning ansågs inte som viktig utan som en privat angelägenhet. Flickorna var hänvisade till privata skolor och dessa ökade i antal under andra halvan av 1800-talet.

Den ökande utbildningen av flickor mötte ett ökande samhällsbehov i takt med modernisering och teknisk utveckling då kvinnor sågs som en arbetskraftsreserv i lägre tjänstemannayrken, som till exempel telegrafist, lärarinna, sjuksköterska och kontorist. De högre tjänsterna var länge helt förbehållna män. Flickskolorna som växte fram under 1800-talet var ett svar på detta behov. Kvinnor var billig arbetskraft, de hade alltid lägre lön än män på motsvarande arbeten. Kvinnor ansågs också vara mer noggranna, flitiga och ihärdiga än män.

Fram till sekelskiftet 1900 var det mycket få flickor som tog studenten, i början bara tre-fyra per år. År 1900 var andelen flickor sju procent av alla studenter. Först i mitten av 1960-talet blev andelen flickor bland studenterna lika stor som andelen pojkar. Ungefär vid denna tid ökade också andelen kvinnor på universiteten markant.

Hitta skolarkiven
Har du studenter i din släkt så vill du kanske ta del av läroverkens arkiv. Arkivhandlingar från flickskolor och läroverk finns i de flesta fall på respektive stads- och kommunarkiv och kan kanske finnas hos lokala museer. Arkiven kan också finnas hos respektive landsarkiv. Innehållet varierar starkt, från bara räkenskaper till en lång rad handlingar inklusive elevmatriklar och betygskataloger. Studentuppsatser kan också finnas bevarade i arkiven. Skolfotografier kan ingå i arkiven, men är nog inte så vanliga. Sök i Nationella Arkivdatabasen för mer information om varje skolas arkiv.

Så här kan en betygskatalog från en skola se ut. Detta är examensbetygen från 1908 på Anna Sandströms skola som var en privat flickskola i Stockholm. Detta skolarkiv finns på Stocksholms stadsarkiv. Fotograf: okänd. Bildkälla: Stockholms stadsarkiv SE/SSA/0297A/Anna Sandströms skola, volym D2A.

Lite historia:
1632 första skolan för flickor startades i Västerås
1861 startade Högre lärarinneseminariet
1870 fick kvinnor rätt att avlägga studentexamen men som privatister
1871 tog den första kvinnan studenten
1873 fick kvinnor tillträde till de svenska universiteten
1883 första kvinnan doktorerade
1905 fick flickor tillträde till realskolan
1923 blev det tillåtet att anställa kvinnor på högre statliga tjänster, t ex som forskare på universitet, men med undantag för domare, präst och militär.
1927 öppnade statliga gymnasieskolor för kvinnor

Igår blev det kyrkkaffe i Tillberga. Inte vanligt kyrkkkaffe utan vi satte oss i solen på en bänk vid kyrkan med vår egen kaffekorg. En stund i solen en ljuvlig försommardag.

Det var en så fin dag igår så vi tog kaffekorgen med oss till Tillberga kyrka. Eget foto.

Tillberga kyrka är speciell. På Wikipedia får vi veta att kyrkogården är lika stor nu som på 1600-talet. Den har alltså inte utvidgats trots att den fortfarande används och att Tillberga idag är som en förort till Västerås med ganska många invånare. Men de begravs nog i Hubbo eller i Västerås, eftersom tätorten Tillberga ligger i Hubbo församling. Och trots att stora delar av kyrkogården tas upp av två områden med gravar för släkterna Hamilton och Tersmeden. Här vilar generation efter generation med greve Hamilton från herrgården Hedensberg, som ligger i socknen. En av dessa grevar är Gilbert Hamilton, han med Hamiltons blandning. Släkten Tersmeden har Hällby säteri norr om Tillberga, där finns släkten fortfarande kvar. Både Hamilton och Tersmeden är gamla svenska adelssläkter och därför väldokumenterade.

Gravarna för grevarna Hamilton ligger på rad på södra sidan om kyrkan. Eget foto.

Släkten Tersmedens stora och vackra gravplats på Tillberga kyrkogård. Eget foto.

När jag besöker kyrkogårdar letar jag efter gamla gravstenar som inte är som alla andra. Alltså inte bara hemmansägare Johansson och Larsson och kyrkvärdens familjegrav. Trots att det rimligtvis måste vara hälften kvinnor som begravts på varje kyrkogård är det männen som dominerar. De står ju längst upp på gravstenen, ofta med sin titel, och hustrun kallas maka eller hustru. Ogifta kvinnor har påfallande ofta begravts i familjegravar med föräldrar och syskon.

Kristina Kårströms grav. Eget foto.

En kvinna som har en alldeles egen grav på Tillberga kyrkogård är lärarinnan Kristina Kårström, född 1845 och död 1910. Hon föddes, levde och dog i Tillberga socken men har ett alldeles speciellt livsöde som jag undrar en hel del över. Hennes far var backstugusittaren Jan Ersson Kårström, son till en soldat i Tortuna och född 1792. Alla backstugusittare var inte fattiga men han var fattig. Han var "mantalsfri", dvs befriad från skatt eftersom hans inkomst var för låg. En backstugusittare kunde ju t ex arbeta som hantverkare och tjäna en bra slant men för honom finns inget yrke inskrivet i kyrkböckerna. Kanske gick han som daglönare.

På 1830-talet var han dräng hos komministern i Avesta men kom till Tillberga 1835 där han två år senare gifte sig med Stina Cajsa Larsdotter, född i Romfartuna och 14 år yngre. Hon hade med sig två utomäktenskapliga barn till backstugan. Med maken fick hon tre barn. Kristina hade, förutom halvsyskonen, en äldre bror och en yngre syster. Systern föddes i oktober 1850 och ett år senare dog deras far, av gikt och vattusot, 59 år gammal. Änkan, dottern Kristina och hennes lillasyster kom till fattighuset och är inskrivna som fattighjon. Där blev Kristinas mor kvar ända till sin död i februari 1894, alltså i mer än 40 år!

Kristina växte upp på fattighuset och är skriven där ända till 1869. Då flyttade hon till skolan i Mycklinge och blev småskollärarinna. Hon hade konfirmerats 1859, det är allt vi får veta. Hur kom det sig att hon blev lärarinna? Gick hon på lärarinneseminarium? Arbetade hon på andra ställen före flytten och sparade pengar till sina studier eller hade hon någon som hjälpte henne? Eller var hon ansedd och bra på läsning och kristendom och fick sin tjänst utan att ha studerat? Det här funderar jag på.

På skolan blev hon kvar tills hon gick i pension någon gång omkring år 1900, hon gifte sig aldrig. Hon flyttade med när skolan flyttades från Mycklinge till Nibble 1894 och bodde där även som pensionär, tills hon dog 1910.

Kristina Kårström gjorde en verklig klassresa, från uppväxten på fattighuset till ett eget yrke och egen inkomst i många år. Är du släkt med henne? Berätta gärna vad du vet om henne. Var hon en älskad lärarinna eller kanske sträng och fruktad?

Vilken mor ligger begravd här? Eget foto.

Stigluckan mot gamla landsvägen och närmast parkeringen. Eget foto.

Det är en fin gammal kyrka och kyrkogård, med tre stigluckor. Jag gillar stigluckor, det känns att man träder in, inte bara klampar på. Kyrkan är från 1622, då den byggdes sedan en gammal medeltida kyrka brunnit ner på samma plats. Större delen av kyrkbyn, som heter Tillbergaby, ska ha brunnit ner då, läser jag. Vid kyrkan ligger den tidigare prästgården på andra sidan om den gamla landsvägen. Norr om kyrkan liggar klockarens gård, den heter Klockarebol fortfarande. På storskifteskartan från 1775 ligger gårdens hus (ladugårdar eller lador) på i stort sett samma plats som idag. Kan något av dagens uthus vara från denna tid? Kanske inte, kanske har man byggt nytt på de gamla grunderna. Byggnaderna är i alla fall fina och välhållna. Ett av dem ska ha varit kyrkstall.

Uthusen till Klockarebol. Eget foto.

Klockarebols uthus bakom stigluckan i norra delen av kyrkogårdsmuren. Eget foto.

På storskifteskartan från 1775 ser man att ladugård och troligen kyrkstallet ligger på i stort sett samma plats som idag. Fattigstugan ligger på andra sidan vägen, idag är det en privatbostad här. Bildkälla: Lantmäteriet.

En ännu äldre karta, ritad 1695,  visar kyrkan och Klockaregården  men ingen prästgård. Bildkälla: Lantmäteriet.

Ett rart men förfallet litet hus snett emot kyrkan. Kanske bara ett uthus. Men eftersom det har fönster kan det kanske ha varit en backstuga. Eller är det detta som är den gamla fattigstugan? Eget foto.

Eget foto.

En del av Tillbergaby ligger söder om kyrkan. Eget foto.

En fin gammal bänk i kyrkogårdsmuren. Den finns vid släkten Hamiltons gravplats. Eget foto.

Som släktforskare har jag blivit intresserad av kyrkogårdar och kyrkor, det är alltså inte ett i grunden religiöst intresse. Men kyrkorna är de byggnader där alla våra gamla släktingar någon gång befunnit sig, åtminstone om vi går tillbaka några generationer och före konventikelplakatets avskaffande, när det blev möjligt att tillhöra en annan kyrka än den svenska statskyrkan. Så hur vi än ser på det religiösa har kyrkorna en stor betydelse för oss släktforskare.

Jag bor ju inte där jag har min släkt så för mig har kyrkogårdarna här i trakten ingen släktkoppling. Men alla dessa människor, som levt och begravts här, om dem finns det ju en historia att berätta.

I min ambition att besöka alla kringliggande socknar runt Västerås fortsätter. Igår blev det en ganska kort färd till Tillberga, men nog så intressant. Jag ska inte göra nedslag i häradet i varje blogginlägg framöver, men då och då. Eftersom jag skrev om Hallstahammar och Kolbäcks socken förra veckan hade jag tänkt att det denna veckan skulle handla om något annat. Men så blev det inte. Till nästa vecka lovar jag ett helt annat ämne.

Mekanikus. Det ordet hade jag aldrig stött på förrän i början av april i år. Då gjorde vi en utflykt till Hallstahammar och kanalområdet där.

Mekanikus, det är titeln på kanalbolagets chef. När jag googlat har jag förstått att det inte bara är en titel för Strömsholms kanalbolag utan också har använts i andra kanalbolag. Kallas hen så fortfarande? Intressant med en titel som är så specifik.

I Hallstahammar finns ett kanalmuseum i Skansenområdet, där en av dubbelslussarna i kanalen finns. I museihuset hade kanalbolaget sitt kontor, ända in på 1900-talet så vitt jag förstått. Museet drivs av Svedvi-Bergs hembygdsförening men Skansen ligger i Kolbäcks socken. Det är i Kolbäcks kyrkböcker jag hittar de mekanikus som bott här, fast det är få som kallas så. Mekanikushuset finns fortfarande kvar på museiområdet. Det är ett fint område att besök och ströva runt i, med den gamla miljön kvar.

Mekanikushuset på Skansenområdet vid Strömsholms kanal i Hallstahammar. Eget foto.

Skylten på huset. Eget foto.

Mekanikushuset från andra hållet. Det vita huset är kanalmuseet. Eget foto.

När vi strosade runt där en söndageftermiddag och jag läste om att "här bodde mekanikus" så blev jag så klart nyfiken på detta. Jag kan aldrig motstå frestelsen att ta reda på vilka de människor var som bott där jag tillfälligtvis befinner mig. En av dem som bodde där och var mekanikus var Johan Daniel Stafsing, född 1851 i Kolbäck. Hans far var kanalbyggmästaren Svante Stafsing, gift med Sofia Gutke.

Johan Daniel Stafsing kallades mekanikus i församlingsboken. Bildkälla: Arkiv Digital.

Prästerna verkar ha varit mer förtjust i andra titlar än yrkestitlar. I husförhörslängderna kallas de slussinspektor, kapten, riddare och direktör, de som är först bland de kanalchefer som bodde i Skansen. Den förste av dem, under Johan Ulfströms tid, var Anders Gustaf Berger med hustrun Catharina Lodh. Sedan hustrun dött gifte han om sig med Maria Lovisa Acrell.

Efter Bergs död blev kaptenen Viktor Reinhold Holmström slussinspektor och bör ha varit den som bodde i mekanikushuset, tillsammans med hustrun Carolina Gustava Åberg. I husförhörslängden 1851-1860 står det att det var slussinspektorns boställe och slusskontoret. Holmström dog 1855 och ersattes sedan av Lars Petter Hellström och hans hustru som verkar ha haft fem förnamn, nämligen Matilda Carolina Sofia Beata Augusta von Stockenström. Hon var född 1826, nio år yngre än sin make, men dog barnlös i lungsot redan 1857. Hellström var också riddare av Kungliga Wasaorden. Han verkar inte ha gift om sig utan hade hushållerska plus en brorsdotter boende hos sig. 1886 var det ingenjören Johan Daniel Stafsings tur att ta över och han var kvar till 1924, ogift och barnlös.

På Skansen och vid Slussverket, det vill säga på området runt kanalkontoret, Skansensjön och dubbelslussen som heter Konung Gustav IV Adolf, bodde många fler än slusschefen. Både bokhållare och tjänstefolk, slussvakter, verkmästare, pigor och drängar, kanalarbetare, trädgårdsdräng, smed och byggmästare.

Läs om Strömsholms kanal på Wikipedia. Arbetet med kanalbyggnaden startade på 1770-talet och blev klart 1795. Runt 1790 byggdes mekanikushuset. Mannen bakom kanalbygget var Johan Ulfström, född 1733. Den första husförhörslängden där slussvakterna och kanalfolket är med är från 1785-1794 och då var Anders Berger inspektor, sedan kommer bokhållare, slussarbetare med flera. Johan Ulfström är inskriven på Skansen men om han bodde där vet jag inte och om det var han som räknades som mekanikus då. Han dog 1797 och prästen har gjort en anteckning i husförhörslängden om hans arbete med kanalbygget:

Bildkälla: Arkiv Digital.

Gästgiveriet är det röda huset till vänster. På andra sidan kanalen ligger kanalmuseet, huset som tidigare var kontor åt kanalbolaget. Eget foto.

Mittemot mekanikushuset låg gästgiveriet. Huset står fortfarande kvar och har använts till annat men under 1800-talet var det gästgiveri med Anna Stina Eriksson som förestånderska. Hennes öde är tragiskt. I dödboken och i husförhörslängden har prästen skrivit om hennes historia och han kallar henne qvinnsperson, vilket på den tiden var synonymt med lösaktig. I april 1850 tog hon sitt liv i Stockholm. Strax före sin död hade hon fött en son som dog någon dag gammal. Han blev nöddöpt men hans namn meddelades aldrig. Hon hade rymt efter förlossningen, för andra gången, och häktades i Stockholm. "Med en inflätad rakknif afskar hon sig strupen i fängelset" har prästen skrivit:

Bildkälla: Arkiv Digital.

Så frukansvärt! Stackars människa! Hennes historia måste ju berättas.

Anna Stina Ericsson (jo, hon är skriven så, inte Ericsdotter) föddes den 27 juli 1823 i Bergs socken och hennes föräldrar var korpralen Erik Spännare och hans hustru Maja Andersdotter. Hon var alltså 26 år när hon dog. Tidigare hade hon försörjt sig som klädsömmerska i Bergs socken fram till hösten 1847 då hon flyttade in på värdshuset vid Skansen där hon blev piga.

Den 15 april 1850 "anmälde sig hos pastor i Kohlbäck en mansperson (af ganska städadt och ärligt både utseende och sätt att bete sig) och under uppgift att vara hennes Bror" skriver prästen i dödboken. Det visade sig senare att detta inte stämde, men han begärde att få ut hennes prästbetyg för de skulle resa till Stockholm samma dag. Den 20 samma månad fick pastorn i Kolbäck ett meddelande från sin kollega i Berg att Anna Stina där fött en son som "under misstänkta förhållanden följande dag aflidit". Prästen i Berg skrev att Anna Stina tänkte rymma och borde förhindras att göra det. Men de var alltså för sent ute, natten innan hade hon och den manlige följeslagaren gett sig iväg. De blev efterlysta och polisen i Stockholm hittade alltså henne. Vid häktningen hade hon visiterats men eftersom man då inte hittat rakkniven konstaterades att hon måste haft den inflätad i håret. Anna Stina måste ha varit desperat och förstått att hon skulle blivit anklagad för barnamord. Prästen avslutar: "Begraven på polisens föranstaltande – obekant när och hvarest".

Vilka människoöden en kan möta i kyrkböckerna!

Efter Anna Stina var det Sofia Carolina Nordenholm från Stockholm som blev värdshushållerska på gästgiveriet i några år. Det var idel kvinnor som drev värdshuset. 1864 kom Josefina Charlotta Wennberg från Västerås och tog över gästgiveriet, hon kallas värdshusidkerska. Efter henne kom Dorotha Sofia Lundberg från Nyköping. Kanske var det därefter som gästgiveriet las ner. Sedan flyttades kanalbolagets kontor hit, det blev apotek och så småningom bostäder åt anställda. Jag antar att kanalbolaget ägde gästgiveriet.

Går vi söderut från gästgiveriet och viker av österut vid den stora dubbelslussen kommer vi till Sörkvarnsforsen. Där gick vi runt en del och såg oss omkring, bland annat runt det gamla kvarnhuset:

 
Eget foto.

Så här såg det ut vid Sörkvarn i början av 1900-talet. Bildkälla: Järnvägsmuseum.

Kvarnhuset byggdes 1796. Tidigare har det funnits kvarn här sedan 1400-talet och kvarnen i detta hus var igång till 1950-talet. Det ska ha legat flera andra hus i närheten, med bland annat benstamp och limfabrik. Mjölnare 1796 var mäster Eric Hagberg som var född 1737 i Roslagen. "Eger vacker Xstds kunskap" har prästen skrivit om honom, det vill säga att mjölnaren var kunnig i sin kristendomslära. Hans hustru hette Catharina Hagberg och de hade en vuxen son och en dräng. Hustrun hade också "vacker kunskap" i kristendom. I hushållet var också byggmästare Johan Henrik Fernström skriven, med sin hustru Anna Maria Hagberg och sonen Carl Gustaf. De flyttade till Lillkyrka 1797, när kvarnhuset var klart. Kanske var Anna Maria dotter till mjölnarmästaren så att det var mågen som byggde huset.

Sörforsen vid kvarnbyggnaden, Eget foto.

Information om Skansenområdet och kanalens historia har jag hittat både på Svedvi-Bergs hembygdsförenings hemsida, på Wikipedia och i den utmärkta lilla boken "Guide bland Hallstahammars gamla industrier" från 1976, skriven av Evert Gustafson.

Detta är ett av flera nedslag jag tänkt att göra i socknarna här runt Västerås, min nya hembygd. Vi besökte Hallstahammar den 5 april och alla mina bilder är tagna den dagen. Givetvis höll vi avstånd till dem vi mötte.

Här kommer några bilder till som jag tog vid vårt besök där (plus en gammal bild). Jag är svag för bilder på gamla hus och miljöer där människor rört sig i äldre tider.

 
På Skansenområdet finns rester efter äldre byggnader. Har det stått en arbetarbostad här? Flera av dessa arbetarbostäder ska vara rivna men funnits här vid kanalen. I bakgrunden gästgiveriet. Eget foto.

Detta lilla hus byggdes som arkivbyggnad till kanalbolaget men är numera kapell. Det ligger uppe på en kulle en bit ifrån övriga hus. Eget foto.

En av slussarna vid Skansenområdet. Eget foto.

Den stora dubbelslussen vid Skansenområdet. Bildkälla: Järnvägsmuseum.

En jordkällare från 1898. Eget foto.

Den här ladan står norr om gästgiverihuset. Eget foto.

Andra byggnader på Skansenområdet, med vällingklocka. Eget foto.

Kanalmuseet. Här fanns förr kanalbolagets kontor. Eget foto.

Skansenområdet har fått sitt namn efter berget öster om kanalen, där en skans har funnits. Eget foto.

Har du äldre släktingar i livet så prata med dem innan de är borta. Fråga om allt det där du funderar på men inte minns själv eller bara har hört talas om. Det kommer en dag när det är för sent.

Jag ska inte låta dyster men detta har blivit extra påtagligt den senaste tiden. I februari dog min farbror Anders som nyss fyllt 100 år. I går begravdes min näst äldste morbror Ture och hans fru, min moster Gunhild. Båda gick bort i april, 92 och 91 år gamla. På fredag begravs min äldste morbror Evert, som skulle blivit 97 år i sommar. I går morse fick vi ytterligare ett dödsbud om en kär släkting. I somras och i höstas har mina mostrar Anna-Greta och Margit lämnat oss.

Min mamma och hennes äldsta syskon 1931.  Längst till vänster hennes äldsta syster Margit, född 1922 och död i höstas. Margit har min morbror Ture i knäet, tre år gammal och som begravdes igår. Sedan sitter min mamma Gertrud, då sju år gammal. Bredvid henne sitter storebror Evert, född 1923 och som begravs nästa fredag, och till sist min moster Astrid, född 1926 och död 1998.

1936 hade mamma fått tre syskon till. Av dem som är med på den här bilden är det idag bara min moster Signe som lever, hon sitter längst till vänster bredvid min mamma. Därefter är det Margit med lillebror Sven-Allan (död 1943 i difteri), sedan Astrid och Anna-Greta. Anna-Greta blev min gudmor och gick bort i somras. De som står upp är mina morbröder, skolpojkarna Ture och Evert. Senare fick min mamma fem syskon till.

Min pappa och hans syskon sommaren 1932, strax innan deras yngsta syster föddes, eller möjligen om hon var nyfödd då och därför inte med när bilden togs. Från vänster Gulli, Anders, Märta, Gottfrid, min pappa Yngve som är yngst av pojkarna, Erik och Åke. Ingen av dessa sju barn och ungdomar lever idag.

Att döden kommer är naturligtvis inte oväntat när släktingarna når så hög ålder, utan bara ovälkommet. Ändå är det lätt att ta för givet att de människor som alltid funnits i ens liv alltid kommer att göra det. Det här ställdes jag inför första gången på riktigt när min mamma dog 2009. Först då begrep jag hur mycket jag borde pratat med henne om hennes liv, om allt det där jag inte visste. Det har jag tagit igen senare, och pratat med både min pappa och många andra släktingar, hållit kontakten och fått veta mycket släkthistoria. Senast i påskas talade jag med min morbror Evert och vi skojade om att han skulle bli den av syskonen som skulle bli 100 år. Så självklart det kändes då.

Några av Everts barnbarn har gjort en film med honom och visat den inom släkten. Så glad jag är för det! Han berättar om sitt liv, sin barndom och uppväxt och mycket annat. Så borde fler göra. Förbered frågor och ställ upp kameran så går det bra, tror jag. Jag tror att de flesta äldre skulle gilla att berätta fär yngre generationer. Dokumentera!

Mina bröder och jag har åkt runt med pappa på senare år på ställen där familjen bott och där släktingar levt och han har berättat när vi filmat. Det är så roligt att ha detta kvar nu. Så mycket jag har fått veta och som bidrar till släkthistorien.

Min pappa gick bort 2017 och han har en syster kvar i livet, den sista av åtta syskon. Min mamma har fem syskon kvar, de är 78-88 år gamla och nu gäller det för dem att hålla sig friska och borta från både covid-19 och andra sjukdomar.

Jag har själv fyllt pension så det är tacksamt att ha så många äldre släktingar kvar. Det sorgliga är nu att inte kunna träffas, att inte kunna vara med på begravningarna. Det är bara att avstå, jag kan inte ta tåget ner till västkusten och riskera att ta smitta med mig till de andra. Begravningsbyrån gjorde ett försök med onlinefilmning av begravningen igår men det blev inte riktigt bra så jag hoppas det går bättre nästa gång. Det är ett alternativ i alla fall, i coronatider.

Förr var trolovning lika allvarligt som vigsel och hade samma juridiska status. Trolovningen var det världsliga giftermålet och vigseln det kyrkliga. De så kallade trolovningsbarnen hade samma arvsrätt som barn födda inom äktenskapet, medan barn som avlats före en trolovning räknades som utomäktenskapliga, eller oäkta som det sas förr i tiden.

Så tidigt som 1596 finns det dokumenterat en skilsmässa i Hjorteds socken i Småland. Det var en flicka som hette Karin som var så from att hon ville bryta sin trolovning för att fästmannen ville gå säng med henne före vigseln.

Oftast var det nog tvärtom.

När Karin inte ville gick fästmannen till hennes far som ställde sig på fästmannens sida och menade att dottern borde veta vad som förväntades av henne.

Karin fick lov av dåvarande ärkebiskopen Abraham Angermanus att bryta sin förlovning och slippa ifrån äktenskapet. På den tiden avgjordes en skilsmässa av domkapitlet, det vill säga kyrkans egen domstol. Först 1915 slutade domkapitlen att utfärda skiljobrev.

Om Karins fall berättar historikern David Gaunt i sin bok "Familjeliv i Norden", det är där jag läst om detta (alltså inte i originalhandlingar). Det finns förstås inga kyrkböcker från den här tiden. Att vi känner till det beror på att biskopen gjorde räfst och rättarting i socknarna och skrev upp alla fall av otillåtet samliv, trolldom och annan folktro. Hans anteckningar omfattar 200 sidor enbart för Linköpings stift. Många par som levde ihop utan att vara gifta tvingade han att gifta sig vid massvigslar. Den gamle biskopen blev förstås hatad av folket och man sjöng en nidvisa om honom. Men Karin i Hjorted gillade honom säkert, eftersom han godkände hennes skilsmässa från sin trolovade.

En del av kyrkans män kunde verkligen vara nitiska i sin strävan att kontrollera församlingbornas moral och sexualitet. Mer än en gång har jag sett anteckningar om så kallat "otidigt sängalag" i kyrkboken om barn som avlats före äktenskapet, framför allt på 1600- och 1700-talen. Ett exempel är detta:

 
Lars Svensson från Gunlered i Gällareds socken och Inger Persdotter från Åparp i Okome socken vigdes den 6 januari 1755. Prästen har skrivit "NB (nota bene, tror jag) bör plikta för otidigt sängalag" och fortsätter "dock icke för kyska brudeskrud". (Tack, Ingemar Rosengren för din notering om detta i gårdsgenalogin för Okome!). Bildkälla: Arkiv Digital.

David Gaunts bok är mycket intressant, tycker jag. Den handlar om folkligt liv i de nordiska länderna under historisk tid, om vad vi vet om sedvänjor och hur vardagslivet levdes.

Det här är 13 unga kättingsmeder anställda vid Gunnebo bruk i Småland 1894. Den 16 maj det här året, för 126 år sedan, blev de fotograferade utanför sitt arbete. Några av dem var riktigt unga. De två yngsta hade inte ens fyllt 15 år. Men alla fick slita hårt i smedjan. Trots att de inte var vuxna fick de arbeta full tid, tio timmar per dag. Detta var maximum för 14-18-åringar, enligt lag.

Från vänster Carl Johansson, 17 år, Herman Pettersson, 18 år, Oskar Andersson, 16 år, Ernst Carlsson, 22 år, Ernst Appelqvist, 27 år, Edvin Pettersson, 15 år, Algot Hallgren, 20 år, Carl Svensson, 17 år, Carl Hallberg, 20 år, Gustaf Johansson, 15 år, Johan Carlsson, 24 år, Henrik Pettersson, 16 år, och Otto Wigren, 22 år. Foto: Karl Fredrik Linge. Så står det skrivet på baksidan av fotografiet. Bilden har tidigare publicerats i Gunnebo bruks jubileumsbok från 1989.

Igår kunde vi inte fira arbetarnas egen dag Första maj som vanligt utan fick göra det digitalt eller i enskildhet. Det finns de som vill tro att klassgränser är utsuddade i vårt moderna samhälle men så är det ju inte. Den som städar i skolan känner sig knappast tillhöra samma samhällsklass som fallskärmsdirektörerna.

Jag kommer från bonde- och torparsläkter, ända till mina far- och morföräldrar. Min pappa var arbetare på ett cementgjuteri. Jag tror att de flesta av oss har arbetare i sin släkt. Statare och lantarbetare, fabriksarbetare, rallare, sömmerskor och servitriser. Många kom ur torparsläkter men också stora bondfamiljer där jorden inte räckte till att ge alla barnen ett eget hemman.

Industrialiseringen under 1800-talet fick också fart på arbetarrörelsen, det vet vi ju, vi som är intresserade av historia. På bruken hade det länge funnits anställda arbetare och vid omställningen till industriföretag behövdes ännu fler, om allt gick som man tänkt sig.

De unga kättingsmederna på bilden från 1894 får symbolisera de många arbetarna som gått före oss och bidragit till det samhälle vi har idag.

Bilden på kättingsmederna fick jag i min hand för kanske 15 år sedan, genom ett barnbarn till en av dem. Då arbetade jag på Västerviks-Tidningen och bilden användes i en artikel. Senare började jag släktforska och slutade på tidningen men bilden kunde jag inte glömma. Så jag hade det som ett eget forskningsprojekt att ta reda på vilka de var. 2014 fyllde bruket 250 år och då skrev jag några artiklar om det, bland annat om de här kättingsmederna. Elva av de 13 har jag identifierat och hittat deras historia i kyrkböckerna. Vad jag fann kan du läsa på min hemsida.

Att leva ihop flera generationer var säkert svårt många gånger. Det har jag ofta haft anledning att tänka på när jag släktforskar och jag misstänker att alla släktforskare funderat över detta. Även om man förr i tiden inte levde i ett indiviualistiskt samhälle som vi gör idag, utan i ett kollektivt, så var det naturligtvis inte friktionsfritt att komma till en gård när man gifte sig och anpassa sig till svärföräldrarna.

Här om dagen lyssnade jag på en poddsändning från Sveriges Radio om finska kvinnor som kom till Fårö efter kriget för att gifta sig. En del äktenskap blev mycket olyckliga på grund av kritiska svärföräldrar, andra blev lyckliga. Lyssna på detta! (Tack Stefan Simander för tipset!)

Det var ju inte bara kvinnor som kom inflyttande, även många män gifte sig till en hustruns gård och kanske var det ännu svårare att vara ung bonde inför svärfaderns blickar än om det var ens egen far. I litteraturen finns förstås en del vittnesmål om sådana konflikter mellan ingifta och svärföräldrar men oftast handlar det om hustrur som inte får nåd inför svärmoderns ögon.

Bilderna här är typiska exempel på flergenerationsfamiljer, som det finns så många av i kyrkböckerna.

På Berga gård i Badelunda socken bodde bonden Jan Olsson, hans hustru Maja Andersdotter och dottern Lovisa. Dessutom bodde Jans mor änkan Brita Ersdotter i hushållet. Kanske inte så lätt alla gånger? Bildkälla: Arkiv Digital.

På Espelunda gård i Morups socken hade Nils Larsson flyttat in när han gifte sig med bonddottern Anna Andersdotter och blev då måg till husbonden Anders Olsson och ny åbo. Förutom de tre generationerna i bondefamiljen bodde här också änkan Börta Andersdotter som förmodligen var svägerska till Nils. Säkert var det många viljor som skulle samsas i denna familj. Bildkälla: Arkiv Digital.

Barn fick lära sig att den egna viljan satt i riset, det vill säga att du skulle underordna dig de vuxnas vilja annars blev det stryk. Den andemeningen fanns nog också mentalt, att vara tvungen att inordna sig för att överleva. Skilsmässa var ju inget alternativ, inte förrän in i vår tid.

Den senaste tiden har jag släktforskat i Leksands socken. Där är det påtagligt vanligt med flergenerationersfamiljer, och både män och kvinnor som flyttar in på svärföräldrarnas gård. Det är nog vanligt på alla håll i landet men här ser jag många exempel. I en del familjer händer det att de unga nygifta efter en tid tagit upp en ny gård och även att syskon gjort det. Kanske blev det för mycket med så många viljor.

Folk levde ju inte lika länge förr (även om många blev både 80 och 90 år) så ofta var det kanske inte så många år som det fanns tre generationer på gården. Men där det fanns, där undrar jag har de hade det.

Under släktforskningen har jag stött på moderpassion som dödsorsak. Så vitt jag kan läsa mig till (bl a på DDSS, scrolla ner en bit på sidan) är det en diffust diagnosticerad sjukdom med symptom som beskrivs som nervösa besvär, depression eller andra paykosomatiska inslag. Sjukdomen hade sin grund i den tidens syn på kvinnor och män. Kanske användes beteckningen när sjukdomsbilden var svår att definiera. Nu slår det mig att den depression som säkert kunde drabba en kvinna som satt i kläm mellan oförstående make och kritiska svärföräldrar kan dölja sig i en sådan dödsorsak.

Fastän jag haft mycket trevliga och rara svärföräldrar i alla mina tre äktenskap kan jag inte tänka mig att jag skulle bott tillsammans med någon av dem, eller själv bo hos någon av mina gifta söner. Förr var det naturligt men idag känns det helt främmande.

Ytterligare en flergenerationersfamilj är denna med husbonden Lars Nilsson i Händelöp i Västrums socken, hustrun Greta Andersdotter, sondottern Eva Lotta Jaensdotter, sonen Lars Larsson med hustrun Maria Simonsdotter och deras två barn Greta och Anders. Lars flyttade hit med sin hustru 1822 och hans föräldrar levde till 1830 och 1831 så det blev ett antal år i storfamilj. Bildkälla: Arkiv Digital.

Släktgårdar fascinerar mig. Hur de gått i arv och att de gått i arv, i många fall under flera hundra år. Jag känner till en gård som gått i arv i samma släkt sedan 1300-talet. Det är Nämndemansgården i Tryserum. Finns det fler gårdar med så lång släkthistoria?

I min släkt finns flera släktgårdar där vår släkt funnits åtminstone sedan 1600-talet. En vet jag att en förfader ägde redan på den tiden när Halland var danskt. Min pappa föddes på en gård där nu femte generationen bor.

Gården där min pappa föddes heter Knalla och ligger i Rolfstorps socken. Bild från familjealbumet, troligen från 1950-talet.

Mangårdsbyggnaden till en av gårdarna i Övre Hjärtared i Ullareds socken. Här har min släkt bott sedan 1500-talet. När jag åkte dit för att ta en titt på gården för ett par år sedan träffade jag på ägaren, som är min sjumänning. Eget foto.

Det är ganska svindlande tidsrymder ibland. Flera hundra år. Generation efter generation. Jag funderar på vad som fått dem att stanna. Kärlek till platsen och känslan för ett arv att förvalta?

Som släktforskare är det ju tacksamt att kunna följa en släktgren på en och samma gård. Inget direkt letande i kyrkböckerna utan mer att slå upp, åtminstone så långt bakåt som husförhörslängder finns. Det gör det också lättare att hitta folk i mantalslängderna och äldre skattelängder, om de finns på en och samma gård.

Tro inte att gårdar bara gått i arv från far till älste sonen. Snarare är det så att arvet kan gå krokiga vägar. Det är ju inte alltid det fanns en äldste son, eller son över huvud taget, och att sonen inte ville eller var lämpad att bli bonde. Det kunde lika gärna vara en dotter med make som tagit över. Och inte sällan en släkting i en sidogren, t ex syskonbarn. Minst en gång har jag sett i en släkt att en ogift dotter ärvt en gård och brukat den, med hjälp av anställda. Inte i min släkt utan när jag släktforskat åt en kund. Just nu forskar jag om en släktdär en gård gått i arv från far till son (mitten av 1600-talet) till dotter till son till dotter till son och till dotter. Då är vi en bit in på 1800-talet. Visste de att de satt på en gård som ägts i samma släkt i 200 år?

En som forskat om släktgårdar är historikern Martin Dackling. I Släktforskarnas årsbok 2015 skriver han om hur vanligt det är med släktgårdar och vilka regler som gällde för jordförvärv. Jorden var viktig och det var också viktigt om man ärvt den eller köpt den. En ärvd gård fick inte säljas hur som helst, släktingar hade företräde till köp. Bördsrätten innebar att släktingar t o m kunde ha rätt att köpa tillbaka en gård som redan sålts. Den rätten försvann 1863.

I bouppteckningar kan man se skillnad på arvejord och avlingajord. Avlinagajord var sådan jord man köpt i sin livstid. En köpt fastighet kunde testamenteras bort som man själv ville men var det en ärvd fastighet kunde den inte testamenteras bort till någon som inte hade arvsrätt till den. Så var det fram till 1857. Dessutom innbar lagen (fram till 1845) att bröder ärvde dubbelt mot systrar och även hade rätt att lösa in sina systrars arv i en gård.

På 1930- och 40-talen gjorde Jordbrukareungdomens förbund (JUF) inventeringar av släktgårdar i Sverige och delade ut fina diplom till dem som kvalificerade sig. Under 2010-talet gjordes en inventering på nytt och som var klar 2018. Läs mer om det.

De flesta gårdar har nog förändrats över tid. Delar av marken har köpts och sålts. Hus har flyttats, framför allt vid laga skiftet, och gårdsplanen kan ha hamnat vid sidan om när en ny mangårdsbyggnad uppförts. Att reda ut en släktgårds historia kan vara nog så knepigt. Har man tur finns äldre handlingar bevarade på gården. Läs dem, men hantera dem med försiktighet!

Detta är en släktgård i Stora Mellösa som ska ha varit i släkten sedan 1632, om jag inte misstolkat informationen. Fotograf: Samuel Lindskog. Bildkälla: Örebro Läns Museum. Bilden finns på Digitaltmuseum.

Tåghult i Gunnarps socken. Den vänstra av gårdarna har varit i min släkt i många generationer. Eget foto.

Inom loppet av 20 år dog hustrun, den enda dottern och maken. Inga efterlevande. Att de över huvud taget funnits vet jag tack vare en ännu vårdad gravsten trots att mer än 150 år gått.

Påsken firas i stillhet det här året. I stället för att umgås med andra blir det utflykter i vår nya hembygd för maken och mig. Vi bor i Badelunda församling, där östra delen av Västerås ingår. På skärtorsdagen tog vi oss till Tortuna, grannförsamlingen åt nordost. Min ambition är att under året ta mig till alla grannförsamlingar. Domkyrkoförsamlingen är redan avklarad med råge.

Det enda jag visste om Tortuna tidigare är att i församlingen finns en gård som heter Nedersta och där den lille gossen Olof föddes 1657, han som senare kom att bli präst i Lima i Dalarna och ta sig efternamnet Nedrin från fädernegården. Han ingår i ett släktträd jag har i min dator.

Vi bestämde oss för att åka till kyrkan och parkera där, vid vårt allra första besök i socknen. På kartan ser det ut som om det skulle finnas en promenadslinga i skogen norr om kyrkan och skogen gillar vi att gå i. Dessutom såg jag en fornminneskringla vid kyrkan. Fornminnet är de här ringarstenarna:

På skylten kan man läsa om stenarna. 

Stenarna var förr utplacerade utmed vägen till kyrkan. På skylten berättas att stenarna stod på olika avstånd och när begravningsföljet kom till stenen skulle klockringningen i kyrkan börja. Att klockaren skulle ringa för den avlidne kostade pengar för dödsboet och var det ett rikt dödsbo köpte man klockringning ända från stenen längst bort. Var det ett fattigt dödsbo eller snåla arvtagare började klockringningen vid den sten som stod närmast kyrkan. Jag har aldrig känt till tidigare att sådana stenar fanns. Nu vet jag det. Däremot har jag i en helt annan församling stött på att avgiften för klockringningen finns med i bouppteckningen. I Västerås Släktforskarklubbs medlemstidning Arosiana nr 3, 2012, finns en artikel om ringarstenarna. Läs på sidan 11.

Jag tänker mig att redan vid den mest avlägsna stenen började klockorna ringa för begravningsföljet den 7 juni 1864. Då begravdes den 17-åriga Carolina Emilia Carlsdotter från Skämsta i grannförsamlingen Kärrbo. Trots att hennes far var kyrkvärd hemma i Kärrbo fick hon alltså vila på kyrkogården i Tortuna. Det gör hon fortfarande, under en praktfull gravsten. Även hennes kusiner ligger i samma grav.

Det här är en av Tortunas äldsta bevarade gravstenar, vad jag kan se vid mitt första besök på kyrkogården. Och naturligtvis funderar jag på varför hon begravdes där och inte i sin hemförsamling. Svaret finns så klart i kyrkböckerna. Carolina föddes 1846. Hennes far Carl Ericsson var en ung gårdsägare i Skämsta, förmodligen ganska välbärgad för han står som ägare till gården redan 1843, när han var 20 år gammal. 1845 gifte han sig med Josefina Andersdotter från Tortuna och den 24 september 1846 föddes dottern Carolina. I juli året därpå dog Josefina, 22 år gammal. Någon dödsorsak finns inte i dödboken.

Carl gifte aldrig om sig. Carolina var skriven hos honom men när hon dog 1864 befann hon sig hos morföräldrarna i Östra Åby i Tortuna församling och jag förmodar att hon kanske befann sig där under en stor del av sin moderlösa uppväxt. Men det vet jag inte. Hennes far hade både hushållerska, pigor och drängar anställda. Carolina dog den 27 maj 1864 av något som prästen kallar bröstinflammation, samma dödsorsak finns på fler vid denna tid och nu i coronatider funderar jag på om det var en senkommen influensa som härjade den våren. Tre år senare dog hennes far av "lungslag", 44 år gammal. Familjen var utplånad. Båda Carolinas föräldrar verkar ha haft syskon och syskonbarn och förmodligen finns det efterlevande till dessa idag. Är du en av dem kan du glädja dig åt att graven finns kvar och är välvårdad.

I en annan äldre grav på Tortuna kyrkogård vilar rusthållarparet Jan Jansson och Christina Andersdotter från Ängesta, båda döda i början av 1800-talet och födda 1756 respektive 1766. De hade gift sig 1783 och hade tre söner som hette Jan, Per och Lars. Det blev sonen Per som tog över gården. Jan (senare Johan) studerade i Västerås och blev präst, har hans kollega i Tortuna antecknat i husförhörslängden. Han blev så småningom komminister i Fläckebo församling och tog sig efternamnet Engvall, troligen från födelsegården Ängesta. Även sonsonen Johan Engvall blev präst. Denna grav är också välhållen, Tortuna församling tar väl hand om sina gamla gravar. I en landsbygdsförsamling som denna är det inte trångt på kyrkogården, kanske en bidragande orsak till att flera gamla gravar finns kvar.

Både kyrkan och kyrkogården är fina, ett rofyllt utflyktsmål. Kyrkan är gammal, ingen Tegnérlada utan de äldsta delarna är från 1200-talet läser jag på Wikipedia. I ena kyrkväggen finns en runsten inmurad, något jag inte tror att jag sett någon annanstans, som en hälsning från en ännu äldre tid. Västeråstrakten är riktigt gammalt kulturlandskap och det vimlar av fornlämningar, bland annat precis bredvid huset där vi bor.

Med mobilkamera blir det lutande kyrktorn.

Någon promenad i skogen norr om kyrkan blev det inte för vi hittade ingen stig dit. Möjligen måste man gå över en av hustomterna vid kyrkan och det ville vi inte. I stället åkte vi hem och gick en sväng i Bjurhovdaspåret, som vi brukar. Men på hemvägen stannade vi till vid Furby kyrkoruin.

Furby var förr i tiden en egen församling men uppgick till stor del i Badelunda församling redan 1540. Kyrkan var byggd på 1200-talet men övergavs i slutet av 1400-talet. Det finns två förklaringar till detta, båda återgivna i skriften En historisk vandring i Badelundabygden utgiven av Badelunda hembygdsförening 1989. Idag finns bara ruiner av kyrkan kvar, huvudsakligen delar av den västra gavelväggen till långhuset och en del av grundstenarna, bl a till vapenhuset. Den står på en gård i byn Kylla, alldeles intill en gammal gårdsbyggnad. Jag hittade ingen fornminnesskylt på stället och det känns nästan som att gå hem till gårdsfolket när vi besökte ruinen. Under historiens gång har en del av murstenarna används vid husbyggen i trakten men 1957 restaurerades det som då var kvar av ruinen och den är fornminnesförklarad sedan länge.

En förklaring till att den övergavs är att danska soldater vanhelgat kyrkan genom att bedriva otukt där när de härjade i trakten. Den andra förklaringen, och den som är mest spridd vad jag kan förstå, är att en kvinna dräptes under pågående julotta i kyrkan omkring 1470 och att detta vanhelgat kyrkan så att den inte längre kunde användas. Enligt en uppteckning av en muntlig berättelse på 1600-talet ska följande ha skett. Två kvinnor blev osams om bänkplatsen i kyrkan under julottan och började slåss. De drog kniv och den ena dödade den andra. Mörderskan dömdes till döden och avrättades genom att begravas levande i Lunda skog. Inom synhåll för henne ska man ha lagt en brödlimpa för att ytterligare öka plågan eftersom hon givetvis blev hungrig men inte kunde nå den för att äta. När hon till slut dött begravdes hennes kropp i ett kärr. Efter hennes död ska någon ha ristat in bilderna av en kniv och en brödlimpa i en stenhäll intill platsen där hon avrättades och den platsen kallas fortfarande Kärringhällarna. Den ligger i skogen vid Lunda gård i det område där Bjurhovdaspåret är inlagt. Vi går ofta i Bjurhovdaspåret, en motionsslinga norr om Bjurhovda bostadsområde.

Med hjälp av Riksantikvarieämbetets Fornsök går det att hitta avrättningsplatsen, eller snarare ungefär, för ingen vet exakt var den var och om historien är sann. Så här ser det ut idag:

Om det känns kusligt att befinna sig där? Nja, egentligen inte, för det känns nog lite overkligt att tänka sig en avrättning på det här sättet för omkring 550 år sedan. Har den över huvud taget hänt? Och vilka andra förkräckliga handlingar har skett där vi rör oss idag, i områden där människor vistats i tusentals år? Jag är inte sådan som känner på mig sådant. För några år sedan besökte jag platsen för ett slagfält på 1500-talet. Min släkt kommer från en gård där slagfältet ingår i markinnehavet. Tusentals soldater dog där, både svenska och danska. Det kändes nog lite kusligt, på grund av vetskapen att där hade detta verkligen skett. Inte kanske eller möjligen. Vid Kärringhällarna har kanske den här fasansfulla avrättningen skett på 1400-talet och jag kommer nog inte att ströva just där, nu när jag vet i stort sett var det skett. Men det känns ändå ganska overkligt. Hur ska man förhålla sig till sådana här platser där människor mött ond bråd död? Ett mord har nyligen skett i en lägenhet i ett grannhus och någon kommer säkert att bo där igen så småningom.

Nu blev det en dyster avslutning på detta blogginlägg, en påskafton när jag borde sprida mer hopp och glädje i stället. Men givetvis önskar jag er alla en fin påsk, trots virus och avsaknad av umngänge. Det kommer en tid när detta är över, så håll ut!

Vi släktforskare har väl ett rykte av att vara lite nördiga? Vårt stora intresse är verkligen stort och uppslukande och vi pratar om det i tid och otid. Eller? Jo, så är det allt för mig, det ska erkännas. Är det så för dig också? Men var går gränsen till när det blir för mycket? Har du någon gång avfärdat en pockande familjemedlem med att du "ska bara kolla en sak till..." och så går timmarna och tillfället till det där samtalet eller promenaden har försvunnit?

Det här låter ju hemskt, eller hur? Jag brukar tänka på att de levande alltid är viktigare än de döda, även om jag älskar att leta efter de döda i arkiven. Men arkiven finns alltid kvar.

Jag är nog lite besatt ibland. När jag träffar mina släktingar är det väldigt lätt att jag bubblar på om de senaste fynden i släktforskningen men kusinen kanske helllre vill prata om något annat, och så märker jag inte det för att jag är så inne i mitt. Jag hoppas att det inte är så. Men visst kan jag känna mig besatt ibland. När timmarna går och jag letar och letar och bara ska hitta hon som försvunnit på väg mellan pigplatserna eller föräldrarna som bara är som uppslukade av jorden... Plötsligt är det natt, maken har redan somnat och trafiken stillnat utanför.

Jag vill veta allt om de gamla släktingarna, sedan länge döda.

Även om jag släktforskar en hel del ger jag mig också tid att läsa, nu när sociala kontakter ligger på is. I vintras upptäckte jag författaren Maria Gustavsdotter som skriver historiska romaner. Rekommenderar henne varmt. Här om dagen läste jag en av hennes senare böcker, som heter "En sekund är jag evig". Släktforskning är en bärande del av intrigen. Utan att avslöja för mycket ska jag bara berätta att det handlar om en kvinna i min egen ålder som heter Birgitta. Hennes mor dör och hon ska ta hand om dödsboet. Många av er har varit med om detta, precis som jag. Birgittas far är död sedan 1990-talet. Han var släktforskare. Parallellt med den nutida historien får vi följa Annika Trulsdotter i Dalby utanför Lund som levde i början av 1700-talet och uppenbarligen var en anmoder till Birgitta. Historien nystas upp allt eftersom.

Men det som gav mig en tankeställare är hur Birgittas far beskrivs. En släktforskare som är nästan besatt av att hitta släktens historia i arkiven. Så besatt att han försummar hustruns behov, så som dottern Birgitta upplevde det.

Först kändes det som en orättvis beskrivning. Sådana är vi väl inte? Men jag rannsakar mig själv och inser att jag kanske skulle kunna vara på väg ditåt, om det inte vore för att mina nu levande familjemedlemmar håller mig på jorden. Men nördig ska jag absolut tillstå att jag är. Dvs uppslukad av ett specifikt och mycket intressant intresse.

För övrigt är boken mycket läsvärd.

Kan vi bli alltför besatta av vårt letande i arkivhandlingar? Ja, kanske. (Eget foto.)

Hur har ni det där ute i coronatider? Hoppas alla släktforskare och alla andra håller sig till rekommendationerna och på avstånd så att smittan kan hållas i schack. I början av mars fick jag frågan av en bekant om jag var orolig för coronaviruset. Nej det var jag inte. Så lite jag förstod då!

För oss som släktforskar är det kanske inte riktigt lika illa som för många andra, just när det gäller sysselsättningen under självvald isolering. Vi har ju alltid något i släktforskningen att ta tag i och fördjupa oss i. Hittills har jag aldrig träffat på någon släktforskare som sagt sig vara färdig. Har du?

Naturligtvis ska jag inte förringa det som händer just nu. Läget är mycket allvarligt. För många är det en väldigt svår tid, framför allt för dem som är sjuka och för de äldre som nu isoleras på äldreboenden och i hemmet. Alla handskas inte med Skype och Facetime i kontakten med yngre släktingar. Men ringa och skriva brev kan man också göra, glöm inte det.

För oss som är aktiva i en eller flera släktforskarföreningar så läggs ju all sådan verksamhet på is, åtminstone fram till sommaren. Kanske längre, det får vi se. Här i Västerås är jag nu invald i styrelsen för Västerås Släktforskarklubb och vi håller styrelsemöten och övrig kontakt digitalt. Det går bra. Jag är också med i Tjust Släktforskarförening i Västervik och där är planen sedan länge att hålla en veckokurs till sommaren, i slutet av juli, där jag ska medverka ett par dagar. Det spörs hur det blir med det.

Under tiden fortsätter jag släktforska. Just nu åt ett par kunder där forskningen rör socknar i Dalarna och Skåne, växelvis med min egen släkt i Halland. Det är fantastiskt roligt att ha ett sådant här intressant intresse, både som hobby och som jobb. Så många fascinerande livsöden jag råkar på i kyrkböckerna. Det spelar ingen roll att det inte är min egen släkt, det är lika intressant för det.

Här om dagen funderade jag på en familj där de gamla föräldrarna lämnade ifrån sig en ansenlig förmögenhet enligt bouppteckningarna. Men inte så många år senare, när nästa generation lämnade jordelivet, då var pengarna borta. Vad hände? Det har jag inget svar på.

Just nu grubblar jag på en annan familj i Dalarna. En kvinna som föddes i mitten av 1700-talet och namnet på hennes föräldrar finns i kyrkboken. Båda två hade mycket vanliga namn. Husförhörslängd saknas för den tiden men finns från ett decennium tidigare. Då fanns det två ungdomar med de rätta namnen i byn. Men namnen var så vanliga så någon av föräldrarna kan lika gärna vara från en annan by som kommit dit efter vigseln. Gapet till nästa husförhörslängd är 30 år och då finns föräldrarna inte kvar i byn. Så nu grunnar jag på vilka andra vägar jag ska gå. Det här är alltså för en kunds räkning så jag ska inte gå in mer i detalj på det.

I min egen släkt har jag nyss fått kontakt med en annan släktforskare som är gift med en tremänning till mig. Hon har släktforskat på min och hennes makes gemensamma släkt så vi har utbytt information. Jätteintressant, tycker jag. Allt stämmer inte överens, men det mesta. Snart ska jag fördjupa mig i diskrepanserna och se vad som kan vara rätt.

Som släktforskare är jag alltså fullt sysselsatt hela tiden, även i självvald isolering. Hade jag varit vårdutbildad och yngre hade jag haft en annan uppgift nu. Det finns mycket vi kan göra för att hjälpa varandra i dessa tider.

Jag saknar mina barnbarn, det ska erkännas. Hoppas coronakurvan planat ut så mycket till sommaren att vi kan träffas då.

Min farmors konfirmationskort från Rolfstorp i Halland. Hon var född 1889 så det bör vara från 1903 eller 1904. Farmor hette Gerda Kristoffersson och sitter som tredje från vänster. Jag hoppas lösa en släktgåta i hennes släkt.

Min mammas skolkort från sjätte klass (eller möjligen femte) i Okome skola i Halland. Mamma står precis framför trädet och hon verkar inte ha varit på så gott humör den dagen. Mamma hette Gertrud Dahlberg, föddes 1924 och dog 2009. Detta bör alltså vara från 1935 eller 1936. I hennes släkt, liksom i min pappas, finns det inte en enda okänd far i rakt uppåtstigande led. Men utmaningar finns ändå för den som släktforskar.

Varje dag går jag ut en timme, oftast i skogen i närheten av där vi bor, antingen själv eller med maken som nu jobbar hemifrån. Vid en stig finns den här husgrunden och jag jobbar på att ta reda på vad detta är för hus. Det går ju inte att låta bli att fundera på. Eget foto.

I dessa karantäntider så kanske du ägnar dig lite mer åt släktforskning än vanligt, nu när du inte kan umgås med nära och kära i samma utsträckning som tidigare.

Har du din släkt i Österåker och Västra Vingåker i Sörmland och vill fördjupa din forskning så finns det nu avfotograferade examenskataloger från skolorna i dessa socknar att hämta information från. Detta är ett av många lokala projekt som genomförs av medlemmarna i släktforskarföreningar, i detta fall Katrineholm-Flen-Vingåkers släktforskarförening.

Examenskatalogerna sträcker sig från 1862 till 1950 så det är en ganska lång period, även om det finns några luckor på 1930-talet. Utöver betygen från examen innehåller katalogerna uppgifter om närvaro i skolan, sjukdagar, lovliga och olovliga frånvarodagar. Även frånvaro pga avsaknad av skor eller kläder är inskrivet, liksom redovisning från slöjdskolor och skolkök.

Bilderna finns inte på nätet utan är du intresserad av att ta del av en skolkatalog kan du kontakta släktforskarföreningen på e-post till info.kfvslakt@gmail.com.

Är du med i en förening där andra liknande projekt genomförs, alltså fotografering av lokala arkivhandlingar? Berätta gärna om det i en kommentar här.

Egentligen borde man samla information om sådant från hela landet. Eller finns det redan någonstans?

Så här kan bilderna se ut:

Namnen står på vänstra sidan i uppslaget.

I min farmors släkt finns ett par makar som jag är lite fundersam på. Det är min farmors farmors farmors föräldrar. De hette Sven Nilsson och Helena Alexandersdotter och bodde i Gässlösa i Rolfstorps socken i Halland vid mitten av 1700-talet. Min ana är deras dotter Nilla, född den 11 oktober 1744 i Gässlösa. I mars 1746 föddes hennes lillasyster Bodil. Fler barn verkar de inte ha fått, möjligen kan de ha haft ett till. Hemmanet Gässlösa hörde till säteriet Hovgården och de var torpare i Gässlösa.

Det som för mig fortfarande är mer eller mindre oklart är vilka föräldrarna Sven och Helena var. Sven Nilsson tror jag att jag hittat, men är inte helt säker. Helena Alexandersdotter är jag mycket osäker på. Kanske är det någon av er som läser detta som har någon ledtråd att komma med.

Det jag vet är följande. Sven Nilsson dog i Gässlösa i Rolfstorp den 19 oktober 1784. Enligt prästen var han då på sitt 70:e år, alltså född omkring 1714. Helena Alexandersdotter dog redan den 30 juli 1764 (Sven gifte sedan om sig, men det är en annan historia). Hon ska då ha varit 60 år och 4 månader gammal, alltså född i mars 1704. Om nu det stämmer. De gifte sig den 26 oktober 1740 i Gödestad, som är grannförsamling till Rolfstorp. Sven var då dräng från Rolfstorp och Helena var piga från Gödestad. Dräng och piga kan betyda att de var ogifta sedan tidigare, men givetvis också att de arbetade som dräng och piga. Jag hittar dem även i husförhörslängden från 1750 i Gässlösa.

Hallands släktforskarförening har en databas med födda, vigda och döda i Halland och som medlemmar har tillgång till. Där har jag sökt efter Sven och Helena. Det finns en Sven Nilsson som föddes i Gödestad socken den 8 mars 1713. Han är den ende med detta namn som kommer i närheten av rätt födelsetid. Han föddes på Anders Svensgården i Gödestad kyrkby. Det var hans mors föräldragård, hon hette Gunnel Svensdotter. Svens far var Nils Hansson Holm som dog i Göteborg 1719, när Sven alltså var sex år gammal. 1721 gifte hans mor om sig med Anders Eriksson som blev bonde på gården. I Gödestads CI:1 finns ingen anteckning om att han flyttat från gården, men det kan han ju ha gjort så snart han blev vuxen. Han bör ju ha varit 26-27 år när han gifte sig så han kan ha blivit dräng i Rolfstorp före vigseln. Eftersom de gifte sig i Gödestad och Helena var därifrån tänker jag att de kan ha lärt känna varandra men att han tillfälligt bott i grannsocknen. Så därför är denne Sven Nilsson en stark kandidat. Men alltså inte helt säkert.

Vigseln i Gödestads ministerialbok. Bildkälla: Arkiv Digital.

Mantalslängden från Rolfstorp 1760, där Sven Nilsson i Gässlösa kallas "torparen och adelsryttaren". Bildkälla: Riksarkivet.

Varken när han dog eller någon annanstans har jag hittat någon uppgift om varifrån Sven Nilsson kom. I mantalslängden kallas han adelsryttare när han var torpare i Gässlösa 1755 och 1760 och det tolkar jag som att han var ryttare i Adelsfanan. Men jag har inte hittat någon mönsterrulla från Adelsfanan för rätt tid, bara från 1743 och där är han inte med. Förmodligen hade det inte framgått där varifrån han kom.

Ingemar Rosengren är en nestor inom släktforskningen i Halland. Han har gett ut flera gårdsgenealogier, där han för vissa socknar gått igenom vilka som har bott på de olika gårdarna. Som källor har han både kyrkböcker, mantalslängder, domböcker, bouppteckningar och en del andra källor. I boken för Hovgåren och Gässlösa konstaterar han att varken Sven Nilsson eller Helena Alexandersdotter var födda i Rolfstorps socken, vilket även är min slutsats.

En kvinna med namnet Helena Alexandersdotter borde ju gå att hitta, eller hur? Åtminstone i en databas. Alexander var inget vanligt namn i Halland i början av 1700-talet och Helena eller Lena var inte så vanligt heller. Men några finns det. Däremot bara en enda Helena Alexandersdotter född i början av 1700-talet i mellersta Halland. Det är dottern till klockaren Alexander Geting i Drängsered, Helena som föddes den 12 december 1703. Några månader fel är det ju men fel på några månader är ju inte ovanligt i 1700-talets kyrkböcker. Ändå är jag ganska tveksam till att detta är rätt Helena.

Drängsered ligger ungefär fyra mil sydost om Gödestad. Varför skulle en klockardotter flytta så långt bort för att bli piga? Visserligen var hennes far död sedan 1736 så hon kan ju ha vistats hos t ex en släkting i Gödestad. Det vet jag alltså inte. Däremot funderar jag på om hon kan ha kommit från någon närliggande socken i Halland. Eller i Västergötland, till exempel Istorp eller Horred. Dessutom finns det några halländska socknar i närheten som inte verkar ingå i databasen. En av dem är Skällinge och där är förklaringen att CI:1 börjar 1713 så där går det ändå inte att hitta hennes födelse om hon skulle vara född där.

Det här är en släktgren jag tidigare lagt åt sidan eftersom jag haft så lite att gå på i sökandet. Det är flera år sedan jag höll på med denna, långt innan Hallands Släktforskarförenings databas fanns tillgänglig på nätet. Men på minnesstunden efter min farbrors begravning förra veckan kom jag att prata om detta med en kusin som också släktforskar men mer sporadiskt. Han undrade om jag kunde ta en titt i Adelsfanans rullor, vilket jag alltså gjort. Och sedan var jag ju igång igen... Något som gör sökningen efter födda i de socknar som inte ingår i databasen svår är att flera av kyrkböckerna i häradet är förda topografiskt. Det vill säga att födda, vigda och döda finns inskrivna på gården och inte kronologiskt. Vet jag vilken gård en släkting kom ifrån är det ju väldigt bra eftersom jag ibland kan hitta flera generationer där, men vet jag inte det blir det att leta på varje gård tills jag hittar rätt. Och det har jag inte gjort i Gödestad än. Men den dagen kommer, om jag inte har tur att hitta rätt lösning på annat sätt.

Om inga andra tips kommer fram blir nästa steg att leta mer i de närmaste socknarnas födelseböcker men också att se om det går att ta reda på vad som hände klockardottern Helena Alexandersdotter från Drängsered.

Gässlösa är numera ett naturreservat. Torpet där mina släktingar bodde låg nog precis väster om det som idag är gräns för naturreservatet. Eget foto 2016.

Trappan leder till en stig där man kommer in i naturreservatet intill skylten. Min far och jag och ett par andra släktingar stannade till här en sommardag 2016 men vi hade då inte tid att utforska reservatet eller leta upp platsen för släktingarnas torp. Det kräver lite mer detaljstudier av gamla kartor för att fastställa det, misstänker jag. Forskning fortsätter. Det är en trakt med mycket bokskog och inte långt från Åkulla bokskogar. Eget foto.

Kanske borde jag i dessa coronavirustider i stället ha bloggat om historiska farsoter. Men de känner ni förstås rerdan till. Spanska sjukan, kolerautbrott, pesten, rödsoten och andra smittsamma och farliga sjukdomar. Det är ett annat perspektiv idag. 1918-1919 dog omkring 38 000 personer i Sverige i spanska sjukan. Fruktansvärt! En av dem var min morfars mor. Morfar blev också sjuk, men överlevde. Tack vare det finns jag idag. Men det var en skör tråd. Säkert finns det fler sådana tillfällen i släkten där någon överlevt en svår sjukdom och sedan fått barn som annars inte skulle funnits. Tänk vad lite vi vet, egentligen...

Igår såg jag något jag aldrig sett förr. En Series Pastorum som tavlor på väggen i en kyrka. Tidigare har jag bara sett detta i kyrkböckerna, men det finns säkert fler kyrkor (kanske många?) där listan över församlingens präster är uppsatt på väggen.

För det är just vad Series Pastorum är. En lista på prästerna i en församling. Ibland finns det uppgifter ända från medeltiden. Listan brukar oftast, men inte alltid, finnas i någon av de äldre ministerialöckerna, dvs C:1, C:2 etc. Ibland finns de i andra böcker i kyrkoarkivet. Uppräkningen av präster kan alltså börja långt innan kyrkboken börjar, då har en senare präst fört in uppgifter som funnits i församlingen. I många fall sträcker den sig också betydligt längre framåt än vad resten av kyrkboken gör. Senare präster har alltså fortsatt fylla på om sig själv i samma bok.

Har du präster i släkten kan det ju vara intressant, men då är herdaminnena till betydligt mer hjälp i många fall. En del herdaminnen är digitaliserade men inte alla. Och finns en Series Pastorum där din präst är med, då finns den tillgänglig digitalt om den finns i någon ministerialbok. I en del församlingar står det biografiska anteckningar, i andra är det bara en uppräkning av namn.

Series Pastorum i Hishults kyrka i Halland. Tavlorna hänger på vägger till höger om entrén till kyrkorummet. Den äldste nämnde prästen här är Herr Laurentius Nilsson Stubbeus som kom till Hishult 1606. Eget foto.

I Hishults församling finns Series Pastorum i CI:2 och börjar lite tidigare än tavlorna på väggen. Först i raden är Nicolaus Olai Halmstadius som kom hit 1560. Om honom och de nästföljande tre får vi bara veta namn och årtal, sedan är det mer att läsa om varje. Om nummer 5 Laurentius Kilian (alltså inte Nilsson som på tavlan) Stubbeus kan vi läsa att han var född i Stubbhult, kom till Hishult i slutet av 1500-talet (inte 1606 som det står på tavlan) och liksom sin far blivit superintendent på Gotland och sedan bytt namn till Lauritz Nilsson Helsingburgius. Sedan står det något om predikstolen och trappan till den som jag inte riktigt kan tolka. Därefter har en sentida präst skrivit: "Förestående uppgifter är falska, se Skarstedts herdaminne pag 445". Jag undrar vad det står där. Kanske är det rätta det som står på tavlorna som hänger på väggen i kyrkan.På de följande sidorna i C:2 finns också mycket att läsa om senare präster. Bildkälla: Arkiv Digital.

Ett annat exempel är Flisby församlings Series Pastorum, som finns uppdelad på tre ställen i C:1. Här har en del av prästerna skrivit om sig själva, det är olika handstilar. En är Magister Hans Bruzelius från Ingatorp som kom till Flisby i maj 1702. Han var 30 år gammal och stannade visst bara ett år, sedan överlämnade han till Johannes Erici Styrenius. Det är Styrenius som har skrivit detta i mitten på vänstersidan. Bildkälla: Arkiv Digital.

Behöver en bry sig om det här om en inte har präster i släkten? Nej, naturligtvis inte. Men själv tycker jag att det är intressant att se vilken präst som varit verksam när jag hittar vad han skrivit om mina gamla släktingar. I släktboken kan det kännas bra att skriva att "... prästen Jöns Halmstadius skrev att ..." när jag berättar om vad jag läst i en kyrkbok. Och alla har ni väl stött på någon präst med oläslig handstil eller som slarvat och då vill en gärna veta vem det var.

Tavlorna hänger ju i Hishults kyrka som jag besökte igår för att vara med vid begravningen av min hundraårige farbror. Han gick bort för en månad sedan. Kyrkan är stor och ståtlig för att vara en landsbygdskyrka. Vi parkerade vid kyrkogårdsmuren och där såg vi de här ringarna som är fästade i muren. Är de till för att binda fast hästen, tro? Eget foto.

Tänk att en så bra grej som rullatorn är en svensk uppfinning! Ett stöd för den som får svårt att gå eller får problem med balansen och som är en förutsättning för många att kunna röra sig utanför hemmet. Så säger flera bekanta som är beroende av rullator.

Eget foto.

Om ni läser på Wikipedia så ser ni att den som uppfann den hette Aina Wifalk. I bostadsrättsföreningen där jag bor i Västerås träffas vi på fika ibland, vi som bor här. Flera av mina grannar är äldre och använder rullator. Hur bra den är kom vi att prata om vid en fika för ett tag sedan. Jag visste sedan tidigare att rullatorn är en svensk uppfinning och sa "Vet ni att rullatorn är uppfunnen i Sverige?". "Javisst", svarade en av grannarna, "det var Aina Wifalk som uppfann den. Jag var arbetskamrat med henne på sjukhuset här i Västerås". Nog blev jag förlägen. Inte visste jag att den uppfanns i Västerås. Men nu vet jag.

Aina Wifalk var kurator på sjukhuset och hade haft polio som ung så hon behövde ett hjälpmedel själv. Då kom hon på rullatorn. Så bra gjort! En fantastisk grej som hjälper så många! Hon bodde alltså här i Västerås, faktiskt i grannkvarteret på andra sida gatan. Anna var född 1928 och gick bort 1983.

Aina Wifalk har ganska nyligen fått en gata i Västerås uppkallad efter sig. Den går från sjukhuset och österut. Här om dagen åkte jag förbi den med bussen.

Jag kan ju inte låta bli att ta reda på lite om hennes släkt. Hon föddes i Lund och kom sedan till Västerås. Från början hette hon Olsson och bytte sedan till Wifalk. Det var inte hennes namn som gift, för hon förblev ogift.

Familjen bodde i Lyby församling, som ligger i Hörby kommun i Skåne. Hennes far Algot Fredrik Olsson var arrendator på gården Sextorp nummer 12. Hennes mor hette Iris Lucia Nilsson och Aina fick också namnet Lucia vid dopet. 1929 fick hon en lillebror som hette Nils Anders men han dog ett par månader gammal. 1940 föddes hennes lillebror Lars, han tog också namnet Wifalk. Föräldrarna skildes och hennes mor och de båda barnen flyttade till Trolle-Ljungby församling där hennes mor Iris blev hushållerska ett år, troligen i en folkskollärarfamilj. 1947 flyttade Aina hemifrån, till Lund och jag antar att det var för att studera, men det vet jag inte. I 1960 års folkräkning var hon kurator på sjukhuset i Västerås. En artikel om Aina Wifalk och rullatorn, med en bild på Aina, finns hos Ny Teknik. Där kan du läsa om hur det gick till när hon utvecklade rullatorn.

Hennes mor Iris levde till 1987 och gifte aldrig om sig. Hennes far Algot Fredrik Olsson bytte efternamn till Oldvall och bodde vid sin död 1974 i Malmö. Algot var bondson från Träne socken. Hans far Anders Olsson kom från Trolle-Ljungby men hans mor Augusta Fredrika Andersson var född i Kungsholms församling i Stockholm. De var sex barn i familjen. En alldeles vanlig och skötsam bondefamilj i Skåne, ser det ut som. Bortsett från att hustrun var från Stockholm, det var nog inte så vanligt. För enkelhetens skull kallar jag henne Augusta. Hon kom 1872 som fosterbarn till en familj i Norra Åsum i Skåne och var barnhusbarn. Då hette hon Engman och var två år gammal, men tog alltså senare sina fosterföräldrars namn.

Journalerna för barnen på Allmänna barnhuset i Stockholm finns digitaliserade på Stockhokms Stadsarkivs hemsida. Här kan vi läsa om Augusta Fredrika Engman.

Översta delen av barnhusjournalen. Den finns i sin helhet här.

Augusta föddes på barnbördshuset Pro Patria så hennes födelsenotis finns inte i Kungsholms församling utan i Pro Patrias egen ministerialbok. Hade jag inte läst barnhusjournalen hade jag letat förgäves i Kungsholms församling. Kungliga sällskapet Pro Patria var ett ordenssällskap som blivit ett välgörenhetssällskap. Barnbördshuset inrättades 1774 och var Sveriges första BB. De tog emot både gifta och ogifta mödrar mot en mindre avgift. 1951 las BB-verksamheten ner. Sällskapet finns fortfarande, det vet ni säkert.

Augustas födelse i Pro Patrias födelsebok. Bildkälla: Arkiv Digital.

Tänk vad mycket en kan lära sig när en börjar rota i någons släkthistoria.

I födelsenotisen läser jag att Augustas mor var ogifta pigan Anna Christina Engman, född 13 december 1838 i Vänersborg. På Luciadagen! Men det var ju Ainas mor som hette Lucia... Anna Engman bodde på Återvändsgränd 3 i Stockholm. Dottern Augusta skrevs in på Allmänna barnhuset den 14 april som nummer 80. Hon blev intagen för fattigvårdsnämndens räkning, så Anna måste ha vänt sig dit om hjälp, antar jag. Eller så var hon så fattig att hon inte kunde betala för barnet och fattigvårdsmnämnden fick träda in.

Det är så jag vill gråta... Och så många sådana här livsöden det finns.

Augusta blev samma dag utlämnad till en arbetarfamilj på Ladugårdslandet men återlämnades redan den 30 april, förmodligen för att fosterfamiljens barn hade scharlakansfeber. Den 20 maj kom hon till en hustru på Målaregatan i Klara församling. Där verkar hon ha varit kvar till den 21 maj 1872. Den 25 maj skickades hon till husmannen N Persson i Norra Åsum i Skåne, men samma dag är det infört att hon flyttades till Anders Olsson i samma församling. Där blev hon kvar. 1881 och 1883 fick hon lite pengar i belöning av barnhuset så troligen var hon snäll och duktig. Det var väl det som belönades. Jag undrar hur hennes liv blev, om hon fick slita och arbeta tidigt eller om hon var ett älskat fosterbarn. Fosterföräldrarna var redan i 50-årsåldern när hon kom till dem och de hade inga egna hemmavarande barn.

Det är känt att många barnhusbarn fick slita ont i sina fosterfamiljer. Många som anmälde att de ville ta emot fosterbarn skrev att de ville ha lite större barn som kunde arbeta på gården. Om detta skriver historikern Johanna Sköld i sin bok "Fosterbarnsindustri eller människokärlek". Läs den!

Annas föräldrar var Lars Olsson Engman och Catharina Johansdotter i Vänersborg. Lars kallas "H. F. arbetare" i husförhörslängderna. Vad kan "H. F." betyda? Någon som vet? Det verkar som om alla i ett visst kvarter har "H. F." framför sina namn. (Se Vänersborg (P) AI:18 (1845-1855) sid 117). De hade fyra barn till. Lars dog 1851. Hur änkan försörjde sig och barnen sedan står det inget om. Anna flyttade till Göteborg 1857 och blev piga där. I början av 1860-talet kom hon till Stockholm, sedan till Åbyholm i Vallentuna, så via Stockholm igen till Trångsund i Huddinge och därifrån till "obestämd ort" 1868. Sedan dyker hon upp på Pro Patria där dottern föddes den 22 januari 1870. I Huddinge husförhörslängd finns en väldigt svag blyertsanteckning att hennes betyg är sänt till Göran den 9 oktober 1868. Det måste vara St Görans sjukhus för St Görans församling bildades först 1925. Anna Christina Engman dog i Stockholm 1873, som ogift piga på Norra Tullportsgatan 25 i Katarina församling, enligt dödboken.

Aina Wifalks mor Iris föddes i Rinkaby församling söder om Kristianstad. Iris föräldrar Nils Nilsson och Anna Eriksdotter var åbor på Geltofta nummer 4. Från 1910 står de som ägare av samma gård. Iris äldste bror Nils dog ett halvår gammal. Hon fick fyra syskon till men ytterligare en liten Nils dog några månader gammal. Iris bodde hemma tills hon gifte sig med Ainas far 1926.

Nils Nilssons föräldrar hade också varit åbor på Geltofta nummer 4, ett kronoskatterusthåll på 1/4 mantal. Trots att åbo brukar betyda arrendator med arvsrätt står de insrkivna som ägare, både Nils och hans far Nils Mårtensson. Jag har för mig att det i Skåne också kan ha betydelsen bonde. Nils Mårtensson var 19 år äldre än sin hustru Karna Nilsdotter och hade två barn från sitt första äktenskap. Sonen Nils var född i det andra äktenskapet.

Iris mor Anna Eriksson var född i Gustav Adolfs församling i samma pastorat som Rinkaby. Den hette först Viby, ända till 1778. Tänk på att en del församlingar har bytt namn ibland. Annas familj bodde på Viby nummer 8, en gård på 1/4 mantal som hennes far Erik Mårtensson ägde. Han var inte bara bonde utan också kyrkvärd. Han dog när Anna var fem år, då blev de efterlämnade barnen ägare till gården. Annas mor Anna Nilsdotter dog bara en vecka efter Annas födelse 1872, i barnsängsfeber. Året efter gifte Erik om sig med Sissa Nilsdotter, som alltså blev änka redan efter fyra år. När Erik dött kom en Anders Mårtensson till gården, han ägde 1/16 av den, så han var nog Annas farbror. Det verkar som om Sissa Nilsdotter gifte om sig med Mårten Svensson och att de var kvar på gården till 1884.

Husförhörslängden från Viby med Anna Erikssons familj. Bildkälla: Arkiv Digital.

PS. Ainas bror Lars Wifalk gick bort för ett år sedan. Hade jag inte sett det hade jag inte nämnt honom, pga GDPR. Och jag är alltså inte på något sätt besläktad med denna familj, bara en nyfiken släktforskare.

Har du svårt att hitta en födelsenotis du söker? Finns den inte i församlingen där modern var skriven och du vet att barnet föddes där? Eller saknas födelsebok för rätt tid? Ett tips är då att söka efter en födelsebok på närmaste sjukhus. Flera av sjukhusen i Sverige förde egna födelse- och dödböcker.

En titt i arkivlistan hos Arkiv Digital visar att omkring 50 sjukhus förde egna kyrkböcker. Säkert finns de också i Riksarkivets digitala forskarsal, men det har jag inte kontrollerat just idag.

Det som kan vara en hjälp för dig som släktforskar på 1900-talet är att flera av de digitaliserade sjukhusarkivens böcker sträcker sig en bra bit in i vår tid. Många ända till 1948, och mitten på 1940-talet är vanligt. Därför kan sjukhusets kyrkbok finnas tillgänglig men inte församlingens, eftersom alla böcker från församlinganra inte är digitaliserade så långt fram i tiden. Tar sista födelseboken slut 1928 i din församling kanske sjukhusets födelsebok går fram till 1948 i stället. Så tänk på det när du letar. Jag tror att detta framför allt är vanligt i de större städerna, inte minst Stockholm, där de olika församlingarnas födelseböcker inte alltid är tillgängliga så långt fram. (Dessutom finns ju utdragen från SCB att söka i hos Riksarkivet. Men vill du veta när dopet skedde får du leta i kyrkboken.)

Nils Olof föddes på Sankt Eriks sjukhus i Stockholm den 12 oktober 1939. Föräldrarna bodde i Brännkyrka församling. De digitaliserade kyrkböckerna från Brännkyrka sträcker sig fram till 1929 både hos Arkiv Digital och Riksarkivet, men födelseboken från Sankt Eriks sjukhus är tillgänglig. Nils Olof är avliden. Bildkälla: Arkiv Digital.

Dessutom kan det vara så att barn som fötts på sjukhus bara bokfördes som födda i den stad där sjukhuset låg, och inte i hemförsamlingen. Några exempel jag tittat på bland de födda på Västerviks sjukhus på 1920-talet står i Sveriges dödbok som födda i Västerviks stad fast de hade föräldrarna i en av landsbygdsförsamlingarna. Och trots att attest skickats hem till den församlingen.

Arne Verner Karlsson föddes på Västerviks sjukhus den 14 december 1929. Hans föräldrar bodde i Gladhammars församling men i Sveriges dödbok är han inskriven som född i staden Västervik, och inte i Gladhammar, trots att attest skickades dit. För Gladhammars församling finns ingen digitaliserad födelsebok efter 1926. Arne Verner är avliden. Bildkälla: Arkiv Digital.

En del av sjukhusen hade bara dödböcker, andra förde både födelse- och dödböcker. Det senare gäller nog främst sjukhusen utanför Stockholm. I födelseböckerna finns det som regel (men inte alltid) inskrivet vilket församling barnet skulle vara skrivet i och då har nog en attest skickats till hemförsamlings pastorsexpedition. Så de barn som föddes på sjukhus kan vara insrkivna i två födelseböcker. Så var det nog också för dem som dog på sjukhus. I anmärkningskolumnen i dödböckerna har sjukhusprästen oftast skrivit in att attest skickats till hemförsamlingen, så då är nog dödsfallet infört där. Därför hittar du nog födelse- eller dödsnotisen även i hemsförsamlingen.

Här har jag gjort en lista på de digitaliserade sjukhusarkiv som jag hittade hos Arkiv Digital, och som jag antar även finns hos Riksarkivet. För att hitta dem har jag sökt på "sjukhus", "lasarett" och "barnbördshus" så kanske finns det fler vars namn inte täcks av dessa sökbegrepp. Jag reserverar mig för felskrivning.

Bara födelseböcker:
Allmänna barnbördshuset i Stockholm 1847-1948
Falkenbergs lasarett 1929-1932
Motala BB 1926-1943

Bara dödböcker:
Epidemisjukhuset Roslagstull, 1917-1944
Frösö sjukhus 1915-1946 (även församlingsbok samma tid)
Järvsö sjukhus 1902-1940
Karolinska 1940-1946
Katarina sjukhus 1866-1933
Långbro sjukhus 1931 (f en enda), 1910-1948 (d)
Maria sjukhus 1876-1944
Norrtulls sjukhus 1932-1943
Sabbatsbergs sjukhus 1893-1948
Sachska barnsjukhuset 1911-1943
St Görans sjukhus 1912-1942
Stigberget-Åsö sjukhus 1905-1947
Södersjukhuset 1943-1944

Födelseböcker och dödböcker:
Akademista sjukhuset i Uppsala, uppdelat på flera kliniker 1900-1949 (f), 1896-1934 (d)
Allmänna sjukhuset i Malmö 1902-1947 (f), 1897-1946 (d)
Centrallasarettet BB Linköping 1908-1947 (f), 1913-1942 (d)
Centrallasarettet i Västerås 1910-1943 (f), 1905-1948 (d)
Eksjö lasarett 1906-1937 (f), 1904-1942 (d)
Helsingborgs lasarett 1926-1947 (f), 1906-1918 (d)
Härnösands lasarett 1905-1947 (f), 1905-1930 (d)
Jönköpings lasarett 1904-1948 (f), 1904-1944 (d)
Kalmar lasarett 1918-1948 (f), 1918-1943 (d)
Kisa lasarett 1925-1948 (f), 1905-1942 (d)
Kristianstad lasarett 1903-1943 (f), 1902-1937 (d)
Kullbergska sjukhuset i Katrineholm 1929-1946 (f), 1929-1942 (d)
Länslasarettet i Flen 1907-1942 (f), 1906-1945 (d)
Länslasarettet i Ljungby 1929-1948 (f), 1929-1941 (d)
Norrköpings lasarett 1905-1947 (f), 1905-1943 (d)
Nässjö lasarett 1942-1946 (f), 1935-1948 (d)
Oskarshamns lasarett 1904-1939 (f), 1904-1934 (d)
Simrishamns lasarett 1906-1942 (f), 1905-1937 (d)
Sollefteå lasarett 1916-1947 (f), 1916-1947 (d)
St Sigfrid 1907-1947 (f), 1895-1928 (d)
St Erik 1938-1947 (f), 1860-1944 (d)
Sundsvalls lasarett 1928-1944 (f), 1930-1935 (d)
Södra BB i Sthlm 1865-1943 (f), 1865-1943 (d)
Umeå lasarett 1905-1946 (f), 1904-1945 (d)
Universitetsjukhuset i Lund 1862-1932 (f), 1899-1932 (d)
Värnamo lasarett 1924-1945 (f), 1923-1946 (d)
Vadstena lasarett 1905-1932 (f), 1904-1943 (d)
Västerviks lasarett 1918-1942 (f), 1912-1944 (d)
Växjö lasarett 1904-1947 (f), 1904-1941 (d)
Ystad lasarett 1904-1943 (f), 1904-1934 (d)
Östersunds lasarett 1904-1944 (f), 1904-1939 (d)

Dödböcker från Samkta Gertruds sjukhus i Västervik 1931-1948 finns digitaliserade på Riksarkivet.

Sjukhusens kyrkböcker kom upp när jag i onsdags var med på släktforskarhjälp på biblioteket i Västerås, där Västerås Släktforskarklubb erbjuder forskarhjälp några gånger per termin. Då fick jag en fråga om detta, och kom på att jag hade hittat personer i sjukhusböcker i Malmö vid något tillfälle. Tack till den för mig okände släktforskare som fick mig att komma ihåg detta!

Du som släktforskar är förmodligen ganska intresserad av den bygd där din släkt bott förr i tiden. Ett sätt att få reda på vad som hänt och hur livet var är att läsa provinsialläkarrapporter. De finns digitaliserade och är lätt tillgängliga.

Vill man fördjupa sig i den lokala historien och förstå mer om livet i historisk tid är dessa rapporter mycket intressanta. I årsberättelserna redogjorde provinsialläkarna för vad de sysslat med under året men också yttre omständigheter kring folkets hälsa. En sådan omständighet var vädret, som påverkade skördarna och därmed tillgången på mat.

Några nedslag i årsberättelserna visar att de förändrats över tid men inte så mycket. Ända fram till 1860-talet består de av berättande text, sedan kompletterad med statistiska uppgifter. Alla läkare skrev inte lika mycket, en del broderar ut texten och är mycket detaljerade, andra ger mer knapphändig information.

Rapporterna inleds som regel med iakttagelser om vädret och hur det påverkat skörden med mera. Därefter följer en redogörelse för allmänt förekommande sjukdomar, uppdelade på endemiska (lokala), epidemiska och sporadiska.

Det här är nog en ganska representativ rapport. Provinsialläkaren Anders Petter Björkman i Luleå skrev om 1869 att året började med tämligen stark köld omväxlande med blidväder. Islossningen skedde "i vanlig tid" i juni. "Senare nattfrost uteblev lyckligtvis till slutet af Augusti". Det var han nog tacksam för, så här direkt efter värsta nödåren. Men sedan kom vintern tidigare än vanligt. I trakten kring södra delen av Lule älv härjade tyfoidfeber i början av året. I februari spreds smittkoppor men vaccination "vidtogs genast" av dem som inte var vaccinerade. Bildkälla: Riksarkivet.

Doktor Björkman. Bildkälla: Projekt Runeberg

1827 skrev provinsialläkaren Simon Landeberg i Strömstad detaljerat om vädret i sin rapport men också om sin läkargärning, trots att den inte alltid levde upp till medicinsk standard. I november hade flera personer insjuknat i halsont med hög feber, stark rodnad och svårt att svälja. "För 3ne av dessa sjuka som bodde på landet och inga medicamenter kunde ärhålla ordinerade jag en huskur, som jag lärde mig i Köpenhamn 1796 och hvilken där utgafvs som ofelbar i halssjuka. Den består av ett rött silkesnöre som 2 gånger doppats i Mullvadsblod och hvarje gång torkat, hvilket därefter knytas kring halsen och värkeligen blefvo dess tre patienter långt före friska än de andra." Man kan undra vad herrarna i Sundhetscollegiet tänkte om detta. Simon Landeberg hade som synes en mycket vacker och lättläst handstil. 1834 dog han i kolera. Bildkälla: Riksarkivet.

Provinsialläkarrapporterna är fascinerande samtidsdokument, tycker jag. Inte minst det som skrevs om väderlek och skördeutfall, som påverkade alla sockenbor. Rapporterna kan ibland vara mycket detaljerade med uppgifter månad för månad.

Vill man få samtida berättelser och kommentarer till händelser kan provinsialläkarrapporterna vara en rik källa. Nödår med missväxt och svält kommenterades av läkarna, inte minst de svåra åren under 1860-talet. Då skrev till exempel Carl Håkansson i Piteå om "födans dåliga beskaffenhet" och att då "har bark och halm och andra nödbrödsämnen på många ställen måst tillgripas".

Ett annat exempel är stadsbranden i Gävle den 11 juli 1869 då två tredjedelar av staden förstördes. Om detta skrev förste stadsläkaren Olof Robert Sandberg i Gävle i sin rapport. Han beskriver eldens framfart och vilka följder branden fick. Omkring 8000 människor blev hemlösa och två dog. De hemlösa inkvarterades på olika sätt, så småningom uppfördes baracker. Han nämner också att sjukhuset med sitt arkiv brann ner, men fattighuset stod kvar.

En provinsialläkare som inte skrädde orden när han beskrev sitt område var Axel Wilhelm Oscar Egerström i Ragunda i Jämtland: "Innevånarnes näringsgren utgöres hufvudsakligen af skogsafverkningar och har rörelsen under året varit uppdrifven till en större höjd än hittills. Som priset på trädvirket äfven på samma gång varit ganska högt, synes som välmågan också borde vara i tilltagande. Tyvärr har dock flertalet af bönderna redan för länge sedan försålt sina skogar till bolag, hvilka draga till sig förtjensten, medan innevånarne få utföra arbetet. Till följe af ständig tillgång till arbersförtjenst synes dock befolkningen i allmänhet berga sig bra nog, de som äfven ha egna skogar att afverka reda sig naturligtvis ännu bättre. Jordbruket samt ladugårdsskötseln försummas väl mycket, helt naturligt på länge de dyrlejda arbetskrafterna dragas åt annat håll, nemligen till skogen om vintern samt till timmerflottningen om sommaren och mången anser det löna sig bättre att sälja bort sitt hö, som vanligen betalas med. 75 öre à 1 R:dr pundet, än att öka ladugården. Flertalet hemmansegare torde ej få spannmål till behofvet, utan måste köpa sådan och ladugården lemnar mera sällan något till afsalu. Fisket är i Ragunda så godt som intet så att den som här måste köpa lifsförnödenheter ofta kan råka i bryderi; i de öfrige socknarna, i synnerhet Håsjö och Hellesjö, bedrifves dock något fiske, men klagas allmänt att fisket årligen försämras, hvartill timmerflottningen igenom sjöarna och vattendragen vanligen får skulden. ... Superiet är, med få undantag, ringa och endast undantagsvis finnes bränvin hemma i hvardagslag. Beklagligen står det dock rätt illa till med sedligheten och mottagas nattliga påhelsningar ännu helt öppet; antalet oäkta barn är fortfarande ganska stort." Om att många fått syfilis skriver han: "Smittan torde ha blifvit hitförd genom den mängd främmande folk, som till följe af skogsafverkningarna hitlockas; en och annan af ortens befolkning torde äfven ha hemfört något dylikt minne efter tillfälliga besök i städerna t.ex. Sundsvall. Några dröppelpatienter ha äfven hos provincialläkaren infunnit sig för att få bot." Bildkälla: Riksarkivet.

Doktor Egerström. Bildkälla: Projekt Runeberg.

Lars Montin var botaniker och läkare och anställd som provinsialläkare i Halland på 1700-talet. Han har skrivit en mycket intressant årsberättelse för åren 1769-1771. Där berättar han om om rötfeber i Veddige och Lindbergs pastorat samtidigt som rödsoten kom till flera pastorat "då jag genast for dit, gav råd i tio pastorat". Hans råd var att de sjuka skulle nyttja finstött svavel, många blev då återställda inom ett dygn, en del tack vare tillskott av rabarber. Veneriska sjukdomar förekom i Getinge och Kvibille, på vintern hade över femtio personer smittats i fyra angränsande socknar. Han skriver att han gett de flesta av dessa medicin på Kongl Collegi Medicums räkning eftersom de var så fattiga att de knappt har råd att skaffa sig mat. Kikhosta och mässling var också vanliga men allmogen vill inte ta något hämmande. Det var inte heller lätt att få de fattiga att ympa koppor på sina barn, trots att godsägarna försökte övertala sina bönder därtill. 32 personer hade ympats av ridderskapet, adeln, borgare och ståndspersoner, plus en del andra barn och vuxna. Det behövdes fler barnmorskor för att slippa spilla människoliv, konstaterade han.

Hur man hittar årsberättelserna
Provinsialläkarnas årsberättelser har digitaliserats av Riksarkivet och finns i den digitala forskarsalen. Dessutom finns de tillgängliga via en databas på Linköpings universitets hemsida.
Hos Riksarkivet hittar du dem lättast genom att i Digitala forskarsalen välja Ämnesområde och sedan Allmänt och blandat. Där finns länk till Provinsialläkarrapporterna, både äldre från 1769-1814 och yngre från perioden 1815-1869.
Databasen på Linköpings universitets hemsida hittar du på adressen http://www.ep.liu.se/databases/medhist/ och den innehåller handlingar ända fram till år 1900. Det är en sökbar databas och du kan inte bläddra i den. Sök på årtal och valfritt sökord. Här är innehållet transskriberat, du ser inte några avfotograferade arkivhandlingar.

Läkarporträtt
Har du en läkare i släkten kan du dessutom hitta porträtt på dem i Svenskt porträttgaller, XIII Läkarekåren som finns digitaliserad på Projekt Runeberg. Den ska täcka åren 1895-1913 men där finns också läkare som dött tidigare.

---

Delar av denna text har varit publicerad i tidningen Släkt (utgiven av Sveriges Släktforksarförbund) i nr 5, 2019.

Hur var det att leva förr, utan dagens moderna hjälpmedel i vardagslivet? Till exempel en sådan enkel grej som att ha glasögon. Jag hade aldrig klarat mig här i livet utan glasögon, det har jag haft sedan jag gick i fjärde klass och är i stort sett helt beroende av. Men hade jag levt på 1600-talet hade jag förmodligen fått treva mig fram i tillvaron och kanske råkat ut för olyckor jag nu sluppit.

Även om glasögon förekom redan på 1400-talet och tillverkades i Sveriges så tidigt som på 1700-talet tror jag inte att det var särskilt vanligt, och särskilt inte bland allmogen, så kallat vanligt folk. Och det är där jag har mina rötter.

Glasögon från ungefär förra sekelskiftet, tror jag. Barnet på fotografiet är min barns farfars bror Erik, född 1918 och död 1996. Eget foto.

I vinter släktforskar jag en hel del i några socknar i Dalarna och har sett att det där ofta förekommer i dödsnotiserna, framför allt i de så kallade personalieböckerna, att prästerna skrivit att människor varit blinda under de sista levnadsåren, i några fall tio år eller så. Jag har funderat på om det varit en tilltagande skumögdhet som kunde korrigerats med glasögon. Eller var det kanske grå starr, sådan som vi idag opererar bort snabbt och lätt.

I ett tidigare inlägg för några år sedan skrev jag om en präst som i en församling i Östergötland noterat i husförhörslängden om ett fattigt par att "båda brukade glasögon". Så det förekom men var förmodligen ovanligt.

I släktforskningen är det ibland att jag stöter på sådant som får mig att känna tacksamhet för att jag lever nu och inte då.

Tillägg den 8 februari:

För några dagar sedan fick jag mail från en släktforskare i Finland med synpunkter på detta blogginlägg. Hen påpekade en del som jag borde klarlagt och som jag missat. Eftersom mitt blogginlägg enbart bygger på min egen högst begränsade erfarenhet av släktforskning i Finland så gör jag ju på inget sätt något anspråk på att detta inlägg skulle vara heltäckande, tvärtom. Det skriver jag också längst ner i inlägget. Mitt syfte med blogginlägget är enbart att dela med mig av den glädje jag känner över att ha kommit så långt som jag gjorde, trots bristande kunskap och erfarenhet.

Synpunkter från den finska släktforskaren:

- Sekretessen i Finland är 100 år.

- Finska Riksarkivet har databaser att forska i, vilket borde varit med, men jag fick ingen träff på dessa när jag googlade på släktforskning i Finland. Men jag håller med om att jag borde sökt efter kyrkböcker med mera på Riksarkivets hemsida. Här har jag nu hittat en lista över databaser: https://arkisto.fi/sv/material/n%C3%A4ttj%C3%A4nster-och-databaser

- Att man behöver ha uppgifter så långt tillbaka som närmare mitten av 1800-talet att utgå ifrån är fel. Dock kan jag bara försvara mig med att i de socknar jag själv forskat finns inte digitaliserade och fritt tillgängliga kyrkböcker som sträcker sig längre fram än omkring 1870-talet och 1880-talet, ej inräknat Riksarkivets digitaliserade material (se oven), däremot via de två länkar jag nämner i mitt blogginlägg är tillgången till kyrkböcker begränsade på det sättet. På Riksarkivet kanske det finns senare kyrkböcker. Jag är också övertygad om att kyrkböckerna finns bevarade och att man kan begära ut uppgifter från dem, men hur detta görs vet jag inte.

- För att släktforska i Finland behöver man känna till Finlands historia och hur krig och förändrade gränser påverkat ortnamn i Finland.

Släktforskaren konstaterar också att det är svårare att släktforska i Finland än i Sverige.

---

Mitt urpsrungliga blogginlägg:

Den senaste veckan har jag släktforskat i Finland. Det går bra, bortsett från en sak.

De finska kyrkböckerna är förda på svenska och på samma sätt: födda, vigda, döda, flyttlängder och husförhörslängder. Så skedde långt efter att Finland och Sverige var ett gemensamt land. 1809 skildes de båda länderna åt men fram till 1880-talet finns böckerna på svenska. Det har jag läst om för själv har jag släktforskat i en begränsad del av landet, nämligen i Åbotrakten och kring Vasa.

Det är alltså inte så svårt, förutom en sak. Sekretessen är betydligt längre än i Sverige så de kyrkböcker som finns fritt tillgängliga på nätet sträcker sig inte alls lika långt fram som i Sveriges. Du behöver ha uppgifter nästan ända bak till mitten av 1800-talet för att kunna hitta dina finska släktingar. Tillgången på inscannade kyrkböcker varierar väldigt mycket mellan församlingarna. Jag har stött på en församling med ganska gott om husförhörslängder men bara enstaka vigsellängder och inget mer. Och en församling med enbart inscannade kyrkböcker från 1700-talet och husförhörslängder fram till 1850-talet. Men har du tur att behöva forska i en församling där du inte har ett glapp mellan de uppgifter du har och tillgängliga kyrkböcker, då fungerar det ungefär som i Sverige.

Jag har använt mig av två hemsidor i forskningen. Dels Finlands Släkthistoriska Förenings sida (välj Kyrkoböcker), dels Genealogiska Samfundet i Finlands hemsida. På Släkthistoriska Föreningens sida når du de inscannade kyrkböckerna via länkar, på Genealogiska Samfundets hemsida finns databaser att söka i. På båda två väljer du församling att forska i. Du behöver alltså veta vilken församling din ana bott i, för så vitt jag begriper går det inte att söka i alla, eller ens flera, församlingar samtidigt. Du kan välja svenska språket på hemsidorna men står det ändå på finska så använd Googles översättningstjänst (Google Translate) så ser du vad du ska välja.

De flesta kyrkböcker du kan titta i är inscannade från svartvita mikrokort men i en del församlingar har avfotografering skett på senare år och är då i färg.

Husförhörslängd från Salo församling 1843-1849. Bildkälla: http://www.sukuhistoria.fi/sshy/kirjat/Kirkonkirjat/salo/rippikirja_1843-1849_jk884-885/67.htm

Födelsebok från Tammerfors Domkyrkoförsamling från 1831. Bildkälla: http://www.sukuhistoria.fi/sshy/kirjat/Kirkonkirjat/tampereen_tuomiokirkkoseurakunta/syntyneet_1816-1849_tk635/58.htm

Den svenska Genealogiska Föreningen har en samlingssida med länkar för den som ska släktforska i Finland. Där finns även ovanstående länkar med.

I Finland kan man också söka i digitaliserade dagstidningar och andra publikationer och dessa sträcker sig en bra bit in på 1900-talet. På Nationalbibliotekets hemsida kan du t ex hitta dödsannonser.

Släktforskarförbundet har gett ut en handbok om hur man släktforskar i Finland. Den har jag tyvärr inte, eftersom jag normalt inte släktforskar i Finland, men hade så klart haft nytta av den nu.

Ni som är med på Facebook kan vara med i gruppen "Släktforskning i Finland" där man kan få hjälp och råd av andra släktforksare.

Själv har jag ingen släkt i Finland, så min erfarenhet är begränsad. För några år sedan släktforskade jag i Finland åt en bekant och den här gången är det åt en kund.