Tillägg den 8 februari:

För några dagar sedan fick jag mail från en släktforskare i Finland med synpunkter på detta blogginlägg. Hen påpekade en del som jag borde klarlagt och som jag missat. Eftersom mitt blogginlägg enbart bygger på min egen högst begränsade erfarenhet av släktforskning i Finland så gör jag ju på inget sätt något anspråk på att detta inlägg skulle vara heltäckande, tvärtom. Det skriver jag också längst ner i inlägget. Mitt syfte med blogginlägget är enbart att dela med mig av den glädje jag känner över att ha kommit så långt som jag gjorde, trots bristande kunskap och erfarenhet.

Synpunkter från den finska släktforskaren:

- Sekretessen i Finland är 100 år.

- Finska Riksarkivet har databaser att forska i, vilket borde varit med, men jag fick ingen träff på dessa när jag googlade på släktforskning i Finland. Men jag håller med om att jag borde sökt efter kyrkböcker med mera på Riksarkivets hemsida. Här har jag nu hittat en lista över databaser: https://arkisto.fi/sv/material/n%C3%A4ttj%C3%A4nster-och-databaser

- Att man behöver ha uppgifter så långt tillbaka som närmare mitten av 1800-talet att utgå ifrån är fel. Dock kan jag bara försvara mig med att i de socknar jag själv forskat finns inte digitaliserade och fritt tillgängliga kyrkböcker som sträcker sig längre fram än omkring 1870-talet och 1880-talet, ej inräknat Riksarkivets digitaliserade material (se oven), däremot via de två länkar jag nämner i mitt blogginlägg är tillgången till kyrkböcker begränsade på det sättet. På Riksarkivet kanske det finns senare kyrkböcker. Jag är också övertygad om att kyrkböckerna finns bevarade och att man kan begära ut uppgifter från dem, men hur detta görs vet jag inte.

- För att släktforska i Finland behöver man känna till Finlands historia och hur krig och förändrade gränser påverkat ortnamn i Finland.

Släktforskaren konstaterar också att det är svårare att släktforska i Finland än i Sverige.

---

Mitt urpsrungliga blogginlägg:

Den senaste veckan har jag släktforskat i Finland. Det går bra, bortsett från en sak.

De finska kyrkböckerna är förda på svenska och på samma sätt: födda, vigda, döda, flyttlängder och husförhörslängder. Så skedde långt efter att Finland och Sverige var ett gemensamt land. 1809 skildes de båda länderna åt men fram till 1880-talet finns böckerna på svenska. Det har jag läst om för själv har jag släktforskat i en begränsad del av landet, nämligen i Åbotrakten och kring Vasa.

Det är alltså inte så svårt, förutom en sak. Sekretessen är betydligt längre än i Sverige så de kyrkböcker som finns fritt tillgängliga på nätet sträcker sig inte alls lika långt fram som i Sveriges. Du behöver ha uppgifter nästan ända bak till mitten av 1800-talet för att kunna hitta dina finska släktingar. Tillgången på inscannade kyrkböcker varierar väldigt mycket mellan församlingarna. Jag har stött på en församling med ganska gott om husförhörslängder men bara enstaka vigsellängder och inget mer. Och en församling med enbart inscannade kyrkböcker från 1700-talet och husförhörslängder fram till 1850-talet. Men har du tur att behöva forska i en församling där du inte har ett glapp mellan de uppgifter du har och tillgängliga kyrkböcker, då fungerar det ungefär som i Sverige.

Jag har använt mig av två hemsidor i forskningen. Dels Finlands Släkthistoriska Förenings sida (välj Kyrkoböcker), dels Genealogiska Samfundet i Finlands hemsida. På Släkthistoriska Föreningens sida når du de inscannade kyrkböckerna via länkar, på Genealogiska Samfundets hemsida finns databaser att söka i. På båda två väljer du församling att forska i. Du behöver alltså veta vilken församling din ana bott i, för så vitt jag begriper går det inte att söka i alla, eller ens flera, församlingar samtidigt. Du kan välja svenska språket på hemsidorna men står det ändå på finska så använd Googles översättningstjänst (Google Translate) så ser du vad du ska välja.

De flesta kyrkböcker du kan titta i är inscannade från svartvita mikrokort men i en del församlingar har avfotografering skett på senare år och är då i färg.

Husförhörslängd från Salo församling 1843-1849. Bildkälla: http://www.sukuhistoria.fi/sshy/kirjat/Kirkonkirjat/salo/rippikirja_1843-1849_jk884-885/67.htm

Födelsebok från Tammerfors Domkyrkoförsamling från 1831. Bildkälla: http://www.sukuhistoria.fi/sshy/kirjat/Kirkonkirjat/tampereen_tuomiokirkkoseurakunta/syntyneet_1816-1849_tk635/58.htm

Den svenska Genealogiska Föreningen har en samlingssida med länkar för den som ska släktforska i Finland. Där finns även ovanstående länkar med.

I Finland kan man också söka i digitaliserade dagstidningar och andra publikationer och dessa sträcker sig en bra bit in på 1900-talet. På Nationalbibliotekets hemsida kan du t ex hitta dödsannonser.

Släktforskarförbundet har gett ut en handbok om hur man släktforskar i Finland. Den har jag tyvärr inte, eftersom jag normalt inte släktforskar i Finland, men hade så klart haft nytta av den nu.

Ni som är med på Facebook kan vara med i gruppen "Släktforskning i Finland" där man kan få hjälp och råd av andra släktforksare.

Själv har jag ingen släkt i Finland, så min erfarenhet är begränsad. För några år sedan släktforskade jag i Finland åt en bekant och den här gången är det åt en kund.

Nödår hade vi inte bara på 1860-talet utan flera gånger tidigare i historien. Bland annat i slutet av 1600-talet. Det blev jag varse när jag nyligen letade efter döda i Lima och Transtrand i Dalarna 1698 och 1699. Prästen har noterat 1698 "37 döda av hunger" och 1699 "6 döda av hunger". Även 1697 dog några av hunger, men prästen summerade dem inte.

Av de svältdöda 1698 dog de flesta under första halvåret. Det var inte bara barn och gamla, som man kan tänka sig var mer utsatta. De som hungrade ihjäl var i alla åldrar. 60-åriga hustrun Karin i Hammarbyn. Lars Olofsson, 30 år, i Juslät. Hustrun Birgitta Olofsdotter i Biskopsby. Systrarna Ingeborg Olofsdotter, 6 år, och Marit Olofsdotter, 8 år, i Åsen. Soldaten Halvard Geting, 50 år, i Transtrand och hans (troligen) fyraåriga dotter Karin. En 33-årig man som hette Per stupade av hunger på vägen mellan Malung och Lima. Lille Per Pedersson, 2 år, i Långstrand. Mats Larsson i Vörderås. Och många fler.

Av dem som dog av hunger 1699 kom fem från byn Risätra. Tre av dem var förmodligen barn från samma familj: Milla Ersdotter 10 år, Marit Ersdotter 6 år, Olof Ersson 1 år. Kanske var de barn till hustrun Ingeborg i samma by som dog ett par dagar senare. Alla dog i början av mars.

1698 dog ovanligt många i Lima församling, totalt 87 personer. Normala år före den här perioden hade man runt 40-60 döda per år. Många dog av sjukdomarna blodsot och brännsot. Kan det ha varit så att smittsamma sjukdomar fick fäste på grund av svält och nöd?

Dödboken från Lima 1698, med 37 döda av hunger. Bildkälla: Arkiv Digital.

Daniel Johnsson, släktforskare i Vimmerby, skriver om nödåren på 1690-talet att den hade sin grund i missväxt och tidig frost 1688. Vintern 1695 var extremt lång och kall, främst i norra delarna av Sverige och i Finland. Skörden blev minimal.

Carl Grimberg skriver i "Svenska folkets underbara öden" att "det var som om årstiderna rubbats ur sin vanliga ordningsföljd under 1600-talets sista årtionde. I april 1692 kom plötsligt en så hård köld, att isen bar långt utåt havet och många människor fröso ihjäl. På hösten, när skörden skulle bärgas, inträffade ett ihållande regnväder, som förstörde grödan. Nästa års skörd skadades först av ett häftigt snöfall kort efter sådden och sedan genom en ihållande torka och sommarhetta, som brände bort eller brådmognade säden."

Han fortsätter: "Så kom på nyåret 1695 en ovanligt bister vinter och gjorde tillvaron än hårdare för det fattiga folket. Det såg ut, som om kölden aldrig skulle vilja taga slut. Vargarna drevos av hunger att tränga fram till deras stugor. Maj kom, och man gick och hoppades på vår. Men snön låg alltjämt kvar, och först vid midsommar kunde man göra vårsådden. Sedan följde en kall och regnig sommar med tidiga nattfroster, som svedde bort den späda sädesbrodden. Blott här och där stack ett grönt strå upp på åkrarna; för övrigt såg man bara svarta jorden. Så var hoppet om bröd för det kommande året utsläckt för tusentals människor i vårt land."

Även 1652 härjade blodsoten i Lima socken. Bildkälla: Arkiv Digital. Enligt Wiki-Rötter är blodsot detsamma som rödsot som vi numera kallar dysenteri.

Krut. Svärd. Knall. Snygg. Hurtig. Lustig. Snäller. Frost. Flink. Har du soldater i din släkt har du sett de här namnen som skiljer sig från andra vanliga patronymikon. Soldatnamnen. Ofta korta, ibland beskrivande, ibland med anknytning till rotens namn, ibland bara lustiga eller tokiga. Det finns soldater som hette Julafton och Papegoja och säkert finns det många andra mer eller mindre märkväriga soldatnamn.

Idag är det Släktforskningens dag och temat är soldater. Besök en släktforskarförening idag och få hjälp med att leta efter dina soldater i arkiven. Här ser du om det finns ett arrangemang i din närhet.

Arkiv Digital och Riksarkivet har digitaliserat generalmönsterrullor från Krigsarkivet och det är främst i dessa rullor som du kan hämta information om dina soldater i släkten. I rullorna kan du se när soldaten blivit antagen och avskedad och vilka mönstringar han deltagit i. För att lättast hitta din soldat behöver du hans soldatnummer, vilket ofta finns inskrivet i husförhörslängden. Dessutom behöver du veta vilket regemente han tjänade i.

Så här kan en generaralmönsterrulla se ut. Detta är från mönstringen i Överstelöjtnantens kompani i Hälsinge regemente 1805. Soldaterna heter Svärd, Wid, Krut, Grip, Flyckt och Wästring. Överst finns en notering om att soldaten nr 85 Jan Bomm har förflyttats till nr 109 i september 1801 och han har så småningom ersatts av Mats Andersson Svärd. Bildkälla: Arkiv Digital.

Du kan också söka i Centrala soldatregistret efter din soldat, t ex om du bara har namn och socken. Då får du fram torpnumret, vilket oftast är detsamma som soldatnumret.

En ovärderlig hjälp är handboken Soldatforska! av Lars Ericson Wolke, utgiven av Sveriges Släkltforksarförbund 2013.

Mycket information om soldater och den militära organisationen finns på Hans Högmans hemsida.

Smålands husarer vid K4 i Eksjö, foto från omkring år 1900. Foto: Gottfrid Rosenlöf, bild från Armémuseums bildsamling.

Svea artilleriregementes soldater exercerade på Ladugårdsgärdet i Stockholm 1881. Fotograf okänd,bild från Armémuseums bildsamling.

Här kommer några boktips efter långhelgerna. Det är böcker som jag tror att många släktforskare kan gilla, eftersom det handlar om vardsgslivet för människor som skulle kunna vara våra egna gamla släktingar, döda sedan länge.

Två dokumentärromaner
Många släktforskare vill berätta om sin släkt och vi är många som också gärna läser sådana böcker. Inger Henricson och Anita Hammarstedt har skrivit var sin dokumentärroman om sina respektive farföräldrar och farmoders släkt bakåt i några generationer. Böckerna är inte nya men jag har läst dem under helgerna nyss och gillar båda.
Inger Henricsons bok heter Stannfåglarna och gavs ut 2012. Hennes släkt kommer från trakten av Hoting i mellersta Norrland och det är här boken utspelar sig. Hennes farföräldrar tog upp ett kronotorp vackert beläget på en sluttning mer mot sjön, och så vackert skulle inte fattiga bo ansåg överheten. De fick uppleva stora motgångar och två rivningar innan de fick papper på sitt torp. I boken får vi lära känna författarens farmor och farfar, Kristina Strömberg och Johan Eriksson, deras föräldrar och barn. Det här var fattigt folk och länsman kallade dem "pack" när han kom för att riva huset. Livet bjöd på många svårigheter i flera generationer och många i deras omgivning emigrerade. Titeln Stannfåglarna anspelar på motsatsen flyttfåglar, de många fattiga som begav sig till Amerika i stället. Men Kristina ville stanna hemmavid.
Anita Hammarstedt har skrivit boken Fyra generationer kvinnor, utgiven 2013. Den handlar om hennes farmor Sigrid Blomgren, farmors mor Olga Törnkvist, farmors mormor Emilia Lundqvist och farmors mormors mor Christina Gabrielsdotter, född 1808 i Lilla Malma i Södermanland. Det mesta av släkthistorien utspelar sig i trakterna kring Malmköping, men inte allt. Christina, den äldsta i den här släktkedjan, födde sex utomäktenskapliga barn. Hon försörjde sig och barnen som tvätterska. Idag skulle hon varit företagare med sitt tvätteri. I närheten fanns regementet med både soldater och officerare som kunder på tvätteriet, men också som män som tog för sig av de ogifta kvinnorna. Resultatet blev barn med okända fäder. Några av barnen hade andra fäder. Christina hade förstås ett svårt liv men förde inte det vidare till sina efterkommande i författarens släktgren.
Både Inger Henricson och Anita Hammarstedt skriver ingående om sina förmödrar, med dramatiseringar som ger en betydligt mer levande bild av människorna än om de hållt sig enbart till fakta. Det är så man skapar berättelser. Böckerna kan tyckas likartade men de skiljer sig ganska mycket åt. Inger Henricson väjer inte för svårigheter och ger en ganska nyanserad bild av sina släktingar. Anita Hammarstedt målar upp en förhållandevis idyllisk tillvaro, även om den också rymmer bekymmer i både tidiga och senare generationer. Inger Henricson ger oss också inblick i arbetarens liv och arbetarrörelsens framväxt medan Anita Hammarstedt håller sig inom hantverkarnas samhällsgrupp.
Båda böckerna är läsvärda och intressanta för mig som släktforskare. Framför allt är de goda exempel på vad man kan göra med sitt släktforskningsresultat. Båda författarna har skrivit fler böcker med släktanknytning men de har jag inte läst än.

Kosta glasbruk
Just nu läser jag romanen I oxögat, skriven av Ida Andersen och utgiven förra året. Den handlar om det unga paret Eskil och Sissel, båda komna från de föraktade fattighjonen, och hur de klarar sig när de möter stora svårigheter. Året är 1741 och det som ska bli Kosta glasbruk i Småland är på väg att byggas. Eskil får arbete där under byggtiden, men det sker inte utan hinder. Än har jag inte läst ut boken så jag vet inte hur det går.
Det här är en roman med påhittade huvudpersoner även om det handlar om det riktiga Kosta glasbruk och hur det gick till när det etablerades. Den har ett ganska mustigt språk och dialogen är på småländska men absolut inga problem att förstå. Jag gillar den och har blivit gripen av historien om Eskil och Sissel, för det fanns säkert många som dem i liknande situationer. När boken kom ut fick den många positiva recensioner, vilket jag förstår nu när jag läser den själv.

1500- och 1600-talet
Har du ännu inte läst Maria Gustavsdotters historiska romaner vill jag varmt rekommendera dem. Under helgledigheten har jag läst åtta av hennes böcker, dels serien från 1500-talets Kalmar, dels serien om 1600-talets prästdöttrar från Bohuslän. Författaren har fått beröm för att böckerna är historiskt korrekta och hon berättar själv om hur mycket tid och kraft hon lägger på historisk research. Det märks också. Den historiska ramen känns trovärdig, men det kan jag ju bara bedöma utifrån mina egna bristande kunskaper i historia.
I serien om Kalmar får vi följa borgardotter Gertrud under mer än halva 1500-talet, från barndomen till hennes död i ålderdomen. Serien heter Fem pärlor till jungfruns krona och de tre delarna har undertitlarna Dottern, Hustrun och Änkan. En fjärde del heter Spegelskärvor och handlar om Gertruds barnbarn Agda.
Prästdöttrarna från Orust i Bohuslän skildras i böckerna Ulrikas bok, Katarinas bok, Ebbas bok och Ylvas bok. Fler delar ska komma. Historien börjar 1644 på Morlanda prästgård, då prästbarnen är i tonåren. De tre systrarna Ulrika, Katarina och Ebba lever väldigt olika liv sinsemellan men också olikt sin bror Magnus liv. Det är omvälvande tider när Bohuslän blir svenskt 1658 och de då vuxna syskonen befinner sig på olika ställen i de danska och svenska rikena.
Det som är gemensamt för alla böckerna är att de skildrar vardagslivet i det samtida samhället och de livsvillkor som råder. Det handlar om kvinnors, barns och anställdas utsatthet i ett samhälle där mannen, husbonden, har oinskränkt makt. Maria Gustavsdotter har format människor av kött och blod, med sammansatta personligheter där ingen är enbart god (bortsett från en psykopat) eller enbart ond. Deras föreställningsvärld är en annan än vår och de styrs av andra normer, ändå kan vi förstå dem.
Jag uppskattar mest inblicken i en historisk tid men det är också god underhållning och förströelse, på ett sätt som givetvis tilltalar en släktforskare.

Omslagen till Maria Gustavsdotters böcker är mer romantiserade än böckerna i sig. Det här är de tre senare böckerna i serien om prästdöttrarna från Morlanda. Jag lånade dem på biblioteket och hade inte alla hemma samtidigt.

Två släktforskare som bloggar har gjort återblickar på det gångna året och inspirerat mig till detta inlägg. Dels är det Lisa Holmblad, dels Lasse Ericsson. Säkert är det många fler bloggande släktforskare som gjort likaledes nu kring nyåret.

I mitt inlägg här handlar det bara om forskning om min egen släkt, inte om kunders släkt eller andra jag hjälpt. Där har jag hittat mycket spännande och intressant, men det är en annan historia.

Något jag gjort 2019 som jag inte gjort förut
Låtit trycka en släktbok, den första om min egen släkt. Det handlar om min pappas släkt och jag gjorde den till hans storebrors hundraårsdag den 2 november. Eftersom jag inte är klar med forskningen om pappas släkt så kommer det en ny och utökad version av boken längre fram, kanske redan i år.

Det som berört mig mest under året
Att besöka platsen där min farfars farföräldrar bodde och se resterna av deras torp. Detta gjorde jag i september tillsammans med två av mina bröder och en svägerska. Torpet låg i Gärdhems socken utanför Trollhättan och idag är det torpet rivet men rester ligger kvar på platsen. Det är något alldeles särskilt att hitta en sådan plats. Jag har besökt flera sådana ställen från min släkt under de år jag släktforskat och det är lika roligt varje gång.

Rersterna av torpet i Gärdhem. Eget foto.

Det mest överraskande
Att jag lyckades hitta min farmors bror Karls hustru Elin efter att enbart ha känt till hennes förnamn från amerikanska arkivhandlingar. Men med lite kreativt sökande lyckades jag.

Vad jag ser fram emot att göra 2020
Allt. Jag har flera oavslutade trådar att ta tag i på min mammas sida och en hel del grundforskning att fortsätta med i pappas släkt. På senare år har allt fler bouppteckningar digitaliserats och jag tror att jag kommer att läsa fler sådana. Det jag tycker är intressant med dessa är både att se vad de ägde och att få en uppfattning om deras ekonomiska tillstånd genom skulder och fordringar. Jag har nog fler ganska välbärgade bönder i min släkt än fattiga torpare och det hoppas jag få lite bättre grepp om under året.
Jag ska också fortsätta att skriva släkthistoria. Jag tar ett kapitel i taget, när jag fördjupat mig i en släktgren. Det går inte att greppa allt på en gång.

Som synes är det inget revolutionerande på gång, bara fortsatt letande i arkivhandlingarna.

Snart nytt år och ett nytt släktforskarår väntar. Vad ska det bära med sig, tro? Fler register och tillgängliga arkivhandlingar? Fler som släktforskar? Ja, det tror jag nog.

Ibland funderar jag på om det finns några historiska människor som har efterlevande idag men som inte är hittade av släktforskare. Om vi håller oss till 1800-talet börjar det kanske bli så att de flesta som levde då finns i någon släktforskares släktträd. Vi är ju så många som släktforskar, och fler verkar vi bli. Kommer det att finnas kvar något att utforska för kommande generationer?

Det kommande året hoppas jag få mer tid för min egen släktforskning, nu när jag fyllt pensionär och ska trappa ner med lönejobbandet. Fördjupa mig, skriva färdigt mina planerade släktböcker och kanske också påbörja utforskningen av min yngste sons svärföräldrars släkt. Min äldste sons svärföräldrars släkt gjorde jag för några år sedan. Kanske kommer jag att upptäcka något som slår mig med häpnad, sådant vet man aldrig i förväg. Men det spelar mindre roll, det är utforskandet som är det intressanta.

Nu när nyårshelgen närmar sig har jag roat mig med att se om jag har några släktingar som fötts, gift sig eller dött en nyårshelg. Och det finns det.

Min mormors farfars far Tore Olofsson kvalar lätt in på min nyårslista. Han föddes i Mellangärde i Ullareds socken på nyårsdagen 1799. 34 år senare, på nyårsdagen 1833 gifte han sig med Johanna Bengtsdotter från Grönbäck i Fagereds socken. I november samma år föddes mormors farfar Johannes Torsson. 1838 föddes hans lillebror Carl Peter som blev skollärare och tog sig efternamnet Mellander från fädernegården.

Till vänster Tore Olofsson och Johanna Bengtsdotter med sonen Carl Peter Mellander. Deras grav finns kvar ännu på Ullareds kyrkogård (foto: Signe Dahlberg-Persson). Till höger gården Mellangärde, fotograferad av mig sommaren 2018.

Andra släktingar på min nyårslista är Karin Olofsdotter och Sven Andersson som vigdes på nyårsdagen 1773 och så Inger Andersdotter född på nyårsafton 1777. De är från min mammas släkt. Inger Andersdotter föddes den sista december i Mellangärde och var mor till Tore Olofsson. Karin och Sven var min morfars farmors mors föräldrar. Karin kom från Tvååkers socken och Sven från Börje Hindriksgård i Hunnestad socken och det var där de bodde.

I min pappas släkt hittade jag Ingjerd Olsdotter, död på nyårsafton 1836. Hon är min farfars morfars mor och dog på torpet Myren i Hjärtums socken i Bohuslän. Hon var en av tusentals fattiga kvinnor som drog sig fram på något vis efter att tidigt ha blivit änka med små barn att försörja. Hennes make Nils Näsman var soldat och dog i fält 1809. Då bodde de vid Sollums kvarn, som vi besökte för några år sedan för att se var släkten bott.

Sollums kvarn 2012. Egna foton.

Bara några dagar kvar till jul är det dags att önska er alla läsare en riktigt God Jul! Det gör jag i år med detta danska julkort, för att anknyta till min danska släktkoppling.

Genom min släktforskning har jag kunnat spåra min släkt ända tillbaka till tiden då Halland var danskt, före 1645. Det är på min mormors, min morfars och min farmors sida. Det är genom dem jag har mina rötter i mellersta Halland. Farfar kom från Vargön vid Vänerns södra strand.

I min mammas släkt har vi 35 personer födda före 1645. I min farmors släkt har jag hittills hittat två. Där är jag inte klar än. Klar blir jag väl aldrig...

Det var nationsgränsen som flyttade. Människorna bodde kvar. Över tid påverkades de mycket av den nya nationsgränsen men just i stunden 1645 blev det kanske inte så annorlunda. Det var inte så stor skillnad på om det var danska eller svenska soldater som härjade, eller danska eller svenska fogdar som styrde. Så småningom ändrades både lagar, sedvänjor och dialekt.

På 1800-talet återvände vår släkt till Danmark. Morfars faster Josefina Potentia Larsdotter flyttade till Randers i Danmark 1874. Där träffade hon så småningom Kornelius Kallesen från Slesvig och de gifte sig. I Randers bodde redan Josefinas storasyster Albertina, men hon emigrerade sedan till Amerika. Josefina stannade kvar i Danmark, hon och Kornelius fick minst tre barn där. Min morfar höll kontakt med sina danska kusiner och på 1950-talet åkte morfar, mormor, några av deras barn och morfars syster till Köpenhamn och hälsade på. Kanske har jag danska släktingar idag efter morfars faster Josefina, fyrmänningar eller femmänningar. kanske finns det ännu fler. Arbetsvandingar till Danmark var ganska vanligt bland den halländska ungdomen i mitten och slutet av 1800-talet så det finns säkert syskon till mina anor som reste dit för att arbeta och blev kvar där. Syskon har jag inte följt upp, kanske ska jag göra det längre fram. Julen ska jag i alla fall ägna mig åt barn och barnbarn.

I veckans "Släktband" i P1 handlar det om strejken vid Kallmora gruva i Norberg 1891-1892. Även Horndals bruk nämns i programmet. Vill du veta mer om arbetare vid dessa bruk kan du läsa Maj Hirdmans bok "Uppror i Järnbäraland" från 1945 och släktforskaren Annika Hanssons bok "Ett nytt liv. Boken om morfar – han som byggde landet", utgiven i år.

Till vänster: Maj Hirdmans bok "Uppror i Järnbäraland" från 1945. I mitten: Maj Hirdman, fotograf Ernst Blom, bild från Västmanslands Läns Museum. Till höger: Annika Hanssons bok "Ett nytt liv" om hennes morfar.

Norbergsstrejken är en viktig strejk i den svenska arbetarrörelsens historia. Den berodde på att arbetsgivaren, bruksägaren för Kallmora järnmalmsgruva, tänkte sänka de redan låga lönerna med 16 procent i februari 1891. Folk skulle fått svårt att klara sig, det kan vi lätt förstå. Efter några månader utvidgades strejken till fler gruvor, bland annat silvergruvan i Kallmora. Både gruvarbetarna och gruvägarna gick samman med sina egna och det tog lång tid att lösa konflikten även om det blev avbrott i strejkandet en tid. Uncder avbrottet hade man ett avtal men arbetsgivarna krävde att de anställda skulle förbjudas att hysa fackföreningsmän eller politiskt engagerade. Till slut vräktes ett antal familjer från sina bostäder, som givetvis ägdes av gruvbolaget. Strejkbrytare sattes in och flera av de strejkande dömdes till fängelsestraff.

Det var så det gick till på den gamla tiden, som alltså inte alls var den gamla "goda" tiden, tvärtom.

Det är inget nytt jag berättar. Många av oss känner ju till att det var så här det gick till. Inte bara i Norberg utan på många håll. Det var före den allmänna rösträtten. Vuxna människor tilläts inte bestämma över sina egna liv. Överheten ansåg att det gamla hierarkiska samhället var en Guds ordning, att det var en självklarhet att ett fåtal bättre bemedlade skulle bestämma över den stora massan.

Maj Hirdmans bok "Uppror i Järnbäraland" är en roman om Norbergsstrejken med lätt förklädda namn. Det är naturligtvis en tendentiös roman, skriven med ett bestämt politiskt syfte. Ett syfte är att visa kvinnornas roll i strejken och i arbetarsamhället. Jag lyfter fram den här och nu för att den berättar mycket om sin tid och om vår gemensamma historia. Långt fler har anor från arbetarskarorna än från gruvägarna. Arbetarna var så många fler. Men vi glömmer lätt sådant, det så kallade "vanliga folkets" historia. Inte minst i vår tid av privatisering och satsa-på-dig-själv-kultur. Arbetarna var torparnas och backstugusittarnas barn.

Maj Hirdman är farmor till Yvonne Hirdman, författare och professor i historia.

Visst är det lätt att romantisera äldre tiders leverne och det ska vi inte göra. Det var ett slit och motgångar men det fanns förstås också ljusglimtar. De kommer fram i Maj Hirdmans roman och jag slås av hur lika de är oss. Maj Hirdman kom själv från Norberg och var barn under strejkens tid. Hon låter oss komma in i gruvarbetarnas familjer och förstå hur de hadde det. Att barn som inte hade vinterkläder eller vinterskor helt enkelt fick stanna inne på vintern, med bristsjukdomar som följd och ibland en för tidig död.

Sådant här är viktigt att bli påmind om ibland, som släktforskare. Att få en glimt av det liv våra förfäder levde och det som det inte står ett dugg om i kyrkböckerna, inte förrän de blev så fattiga att de hamnade på fattigstugan eller fick understöd. De allra flesta klarade sig med egen kraft, men för många var det på håret och det behövdes inte mycket för att undergången skulle närma sig. Till exempel 16 procent lägre lön.

Annika Hanssons bok om hennes morfar läste jag tidigare i höst och har skrivit om den i "Släkthistoriskt Forum" nr 5 i år. Där skrev jag bland annat så här: "Vad kan en släktforskare hitta i arkiven om en person som var aktiv i arbetarrörelsen för hundra år sedan? Mycket. Det vet Annika Hansson i Göteborg som släktforskat om sin morfar Georg Holmgren, född 1881 och verksam vid bland annat bruket i Horndal i Dalarna. Boken handlar inte bara om Georg Holmgren utan lika mycket om hur författaren gått tillväga i söknadet i arkiven, vilka källor hon hittat och hur hon funderat kring sökandet. Georg Holmgren kom till Horndal 1904, med hustrun Klara Aldrin och äldsta dottern Maria. Där blev han snart engagerad i fackföreningen Järn- och Metallarbetareförbundet och i Folkets Husföreningen. Detta engagemang fortsatte han även sedan familjen flyttat till Eskilstuna 1910."

Jag har en känsla av att arbetarhistoria idag inte är så gångbart, det är inte så inne att ägna sig åt idag. Kanske har jag fel. Men när jag ser tillbaka på livsvillkoren för 100-150 år sedan så går det inte att undvika arbetarna och arbetarrörelsen i det samhälle som var då. De stora massornas historia och de stora klassmotsättningar som fanns. Det fanns goda krafter och det fanns onda krafter inom alla led. Läs Per Anders Fogelströms Stad-böcker så får du en bild av överhetens förakt för dem som stod längre ner på samhällsstegen, en samhällsordning som ansågs rätt och riktig i sin samtid.

Kallmora silvergruva på 1880-talet. Foto: Gust Alström. Bild från Tekniska Museet.

Hyttan vid Horndals bruk. Foto: Thorvald Gehrman. Bild från Tekniska Museet.

Systrarna Hilma och Ellen Petersson var båda ogifta och bodde tillsammans i stugan i Mjödehult några kilometer söder om Påryd i Karlslunda församling i södra Småland. Hilma föddes 1891 och Ellen 1880. En dag sommaren 1953 blev de fotograferade i sin trädgård av Ann-Sofi Lindsten från Kalmar läns museum. Fotografiet finns idag i museets digitala bildsamling.

Systrarna Hilma och Ellen Petersson i sin trädgård i Mjödehult. Bildkälla: Kalmar Läns Museum.

När jag letade efter några andra bilder råkade jag få syn på fotografiet på de båda systrarna i sin trädgård. En underbar bild som det inte gick att gå förbi. Givetvis ville jag veta vilka dessa kvinnor var. Så det tog jag reda på och i senaste numret av DIS Smålands medlemstidning Små-Disigt skrev jag en artikel om systrarna, deras föräldrar och mor- och farföräldrar. Här kommer resten av historien, och lite till för dig som inte är medlem i DIS Småland och redan fått tiodningen. Det är en lång historia.
Föräldrarna var skräddaren Peter Gustaf Jonasson och hans hustru Ida Matilda Nilsson. Systrarna hade tre syskon: Signe (död när hon var 18 år), Anna och storebror John. 1927 dog deras far och modern levde till 1937. Sedan blev Ellen ägare till fastigheten.

Gift tre gånger
Vi börjar med en titt på deras mor Ida och hennes släkt. Hon föddes 1852 i Karlslunda församling, som fram till 1873 var kapellförsamling till Arby församling. Karlslunda församlingskyrka ligger i samhället Påryd. Idas far Nils Gustaf Karlsson Flykt var båtsman nummer 197 i Södra Möre andra båtsmanskompani. Han var gift med Anna Maria Pettersdotter. Båda var födda 1823, Nils i Arby och Anna i Torsås. Familjen bodde i Påryd. De gifte sig 1851 och Ida blev deras första barn. Hon följdes av åtta syskon fram till 1871. Av de nio barnen blev det det bara en pojke, Karl som föddes 1862. Han blev den ende som lämnade hemtrakten och flyttade till Stockholm, döttrarna stannade hemmavid och i grannsocknarna. Karl återvände senare.
Idas mor Anna föddes i Torsås 1823 i en by som hette Fagerhylta, dotter till den gifte drängen Peter Svensson och hustrun Ingrid Persdotter. I en husförhörslängd har prästen skrivt "vanför" om Peter. I familjen fanns också Annas elva år äldre halvsyster Stina och två yngre bröder. Anna miste sin mor tidigt, Ingrid dog på Annas åttaårsdag den 10 maj 1831, det verkar som om hon dog i vattusot.
Idas far Nils kom från Arby socken där han föddes 1823 i byn Bossmåla. Föräldrarna Carl Håkansson och Ingrid Mattisdotter var torpare men Carl var också sockenskomakare. Nils hade tre äldre bröder, en lillebror och fem yngre systrar. Två av systrarna dog som spädbarn.
Omkring 1839 dog Nils mor Ingrid och hans far Carl gifte om sig 1840 med den 28 år yngre Ingrid Stina Jönsdotter. Detta var Carls tredje äktenskap. Han var född 1788 och hade först varit gift med Ingrid Håkansdotter. De bodde då i Övraby i Söderåkra och i det giftet föddes de två första barnen.

Tre båtsmän
Systrarna Ellens och Hilmas farfar, Peters far, var båtsmannen Jonas Nilsson Löving, född 1814 och son till båtsmannen Nils Persson Skärv som i sin tur var son till båtsmannen Per Stille. Alltså minst tre generationer båtsmän i obruten följd i den här släkten. Alla var båtsmän i Södra Möre andra båtsmanskompani och stationerade i Arby socken. Löving hade nummer 209, Skärv nummer 181 och Stille nummer 217.
I husförhörslängden har prästen antecknat att Nils Löving blev "avskedad d 22 april 1850 därigenom att han stälde karl i sitt ställe". Frågan är om det betyder att han av någon orsak skickade en annan som skulle ta hans plats utan att denne var städslad som båtsman? I mönsterrullan finns ingen förklaring.
Peters mor hette Stina Petersdotter, född 1812 och var utomäktenskapligt barn till pigan Ingrid Persdotter i Davidsmåla i Torsås. Hennes far var drängen Petter Olsson i Tjärkulla. Stina gifte sig med Jonas Löving 1837 och i flyttbetyget till Arby kallade prästen henne "ärlig och välfrejdad". Äktenskapet blev inte så långt, hon dog i feber 1854. Då var sonen Peter tolv år gammal, lillasyster Ingrid var nio och lillebror Nils sex år.
Jonas Löving gifte snart om sig med Christina Olaidotter och fyra barn föddes i detta äktenskap. Alla fyra barnen dog som små, tre av dem strax efter födseln. Sommaren 1861 tog lunginflammmationen Jonas Lövings liv och två år senare var hustrun död. Det var bara de tre äldsta barnen som var kvar i livet från denna stora familj.

Gravid?
När bouppteckningen Efter Jonas Löving gjordes sa änkan Christina att hon troligen "var i grosesstillstånd". Om ett barn till var på väg skulle det påverka arvskiftet. Ett halvår senare kontrollerade bouppteckningen detta och kunde då konstatera att något barn inte fötts, vilket antecknades som en bilaga till bouppteckningen.
I den kan vi läsa sida upp och sida ner med alla prylar familjen ägde. En del var gammalt, en del var sämre, annat bättre. Varje sak räknas upp, till och med pottan och ett hänglås. Det verkar vara ett bättre ställt torparhem. De hade både en oxe, två kor och en kalv, tillsammans med får, höns och en gris. Bouppteckningen gjordes i augusti och grödan på torpet var ännu inte bärgad, den värderades till 40 riksdaler. Det var bara huset på torplägenheten som ingick i arvet, inte någon tomt. Huset värderades till 500 riksdaler riksmynt. Summan blev 1882 riksdaler och efter att en lång rad småskulder dragits av återstod ett värde av 541 riksdaler.
Allt lösöre delades upp på två lotter som efter genomgången fördelades genom lottning. En lott gick till änkan, den andra lotten till de tre barnen från första äktenskapet.

Bouppteckningen där vi kan läsa att änkan Chrsitina Olausdotter tror sig vara i "grosesstillstånd". Bild från Arkiv Digital.

Jonas föddes i Mjödehult 1814. Föräldrarna båtsmannen Nils Skärv och Kajsa Petersdotter hade redan sonen Sven. Sedan föddes tre barn till. Nils hade antagits som båtsman 1792 och var då 18 år gammal. Han kallades först Jonsson i rullorna men det ändrades sedan till Persson. Hans far var enligt Arby födelsebok båtsmannen Per Stille i Bossmåla. Per Stille dog redan 1776, innan sonen hunnit fylla två år. Kanske beror det felaktiga namnet på en förväxling med näste båtsman Stille på samma båtsmantorp som kom dit efter Per Stilles död.
Bossmåla, där Nils föddes, är samma by som Ellens och Hilmas morfars far växte upp i några år senare.

Finns stugan i Mjödehult kvar?
Alla uppgifter kommer från arkivhandlingar, både i kyrkoarkiven (Torsås, Arby, Karlslunda, Söderåkra och Voxtorp), Södra Möre andra båtsmanskompanis mönsterrullor och bouppteckningar från Södra Möre häradsrätt. Som källa har också använts folkräkningarna 1930 och 1940, Sveriges dödbok 1860-2017 och Lantmäteriets historiska kartor.
Det här är en helt vanligt familj och släkt i Sverige under 1800-talet och in i vår egen tid. En rad människoliv som de flesta idag förmodligen är glömda och bara väcks till liv av oss som släktforskar.
Känner du till något om systrarna? Är du släkt med familjen? Finns stugan i Mjödehult kvar? Skriv gärna i en kommentar här om du har mer att berätta om de två systrarna Petersson och deras släkt.

Mora kyrkoarkiv är annorlunda. Mora var landsbygdsförsamling men väldigt stor och skiljer sig en del från andra församlingar utanför städerna. Nu menar jag givetvis under vanlig släktforskartid, alltså fram till en bit in på 1900-talet.

Tre eller fyra gånger under min tid som släktforskare har jag haft anledning att leta i kyrkböckerna från Mora. Själv har jag ingen släkt där, det är enbart släktutredningar åt kunder som tagit mig dit. En lär sig mycket genom att släktforska åt andra.

Det som skiljer Mora från det stora flertalet andra socknar är följande:

1. Det var en stor socken, både till invånarantal och befolkning. Husförhörslängderna är för varje period uppdelade på tre tjocka volymer. Som de här från 1786 till 1796:

Totalt omfattar AI:7a-c 2020 sidor vilket gör 1010 uppslag, fyllda med uppgifter om sockenborna. Ungefär så här ser det ut från mitten av 1700-talet och under hela 1800-talet. Ibland ingår Sollerö och Våmhus kapellförsamlingar. Bilden visar ryggarna, bilder från Arkiv Digital.

Jag har inte hittat några heltäckande befolkningssiffror för socknen men 1728 har prästen skrivit i husförhörslängden att den innehåller 2667 människor. 1770 bodde 7505 personer i Mora församling, vilket nog var jämförbart med många städer. Idag har hela kommunen drygt 20 000 invånare.

2. I husförhörslängderna kan delar av en by finnas i olika delar av längderna. Vissa hushåll i en by kan finnas i a-delen och vissa i b-delen. Hushållen i byarna är numrerade, men numreringen är inte statisk, den skiftar mellan perioderna. Numren verkar inte gälla gårdar utan hushåll. Och uppstod ett nytt hushåll i granngården så ökade siffran så att det hushåll som en period hade nummer 65 kanske nästa period hade nummer 71. Dessutom saknas ortregister fram till mitten av 1800-talet. Det blir många sidor att bläddra sig igenom i de stora byarna, och dessutom i mer än en volym.

Hallå där Pehr Gustaf Swedelius, kyrkoherde i Mora 1828-1846, varför kunde du inte skrivit ett ortregister i husförhörslängderna som jag letat i så mycket igår? Eller var det komministern Anders Blomberg som skrev i böckerna? Eller kanske skolmästaren och klockareprästen Abraham Wolter Lidfors? Oavsett vem som skrev så borde väl kyrkoherden ha haft ansvaret för hur böckerna fördes. Du kunde gott ha bjudit oss på ett ortregister, även om du själv visste på vilka sidor alla byarna var inskrivna.

Det finns också det som är positivt och bra med kyrkböckerna från Mora:

3. Mora kyrkoarkiv är ett mycket rikt arkiv, med husförhörslängder ända från 1664-1684. Då kallades den "skriftbook". I Arkiv Digitals information kan vi läsa att den upprättades av prosten Elavus Skragge och hans adjunkt Andreas Nohrmoreus. Enligt Munktells herdaminne för Västerås stift kom Skragge till Mora 1665 och efterträddes av Nohrmoreus, född i Mora 1632.

Skriftboken från 1664-1684, som motsvarar husförhörslängderna. I Vattnäs by bodde hustrun (troligen änkan) Apolonia, född 1608, med sin dotter Karin Jonsdotter född 1646, och sonen Olof Jonsson född 1637. Olofs hustru hette Anna Matsdotter och de hade två barn. Bildkälla: Arkiv Digital.

Efter denna skriftbok är det ett hopp till 1716 men därefter verkar husförhörslängdern täcka alla år.

Har du präster i Mora, eller någon annanstans i Västerås stift fram till 1840-talet kan du läsa i Västerås stifts herdaminne på nätet.

Andreas Nohrmoreus var alltså en tidig lokal präst och han hade rötterna i Mora. Han var född i byn Noret och hans far var bonden Kråk Erik Andersson. Andreas prästvigdes 1655, han var fältpräst en tid och och rönte snart "utmärkt aktning och förtroende" enligt Muncktell. 1671 kom han som präst till Mora och här ingick han i trolldomskommisionen. I herdaminnet står det att han försökte mildra domarna.

4. Prästerna bjuder på en hel del information, framför allt i dödböckerna. I vigselböckerna har jag för flera brudar hittat uppgifter om giftoman och då står det om det är hennes bror eller far eller någon annan släkting.
Men det bästa av allt är dödböckerna. Det varierar säkert över tid men det jag sett de senaste dagarna är mest från första halvan av 1800-talet. Här har prästerna skrivit inte bara vem som dog utan också var den döde var född, lite om familjen (make/maka, antal barn), när vigseln skett, om uppförande och leverne och ibland också vilka föräldrarna var. Längre tillbaka kan det vara långa berättelser om den som dött. Då är det den så kallade personalieboken som digitaliserats, den bok där prästen skrev vad han skulle säga i kyrkan om den döde.

Tredje söndagen i advent 1759 läste prästen i kyrkan om den döda hustrun Apollonia Danielsdotter från Noret, född i byn 1677. I dödboken kan vi läsa om hennes liv. Vi får veta att hennes föräldrar hette Daniel Johansson och Apollonia Andersdotter 1702 gifte hon sig. Och så vidare. Bildkälla: Arkiv Digital.

I Dalarna används ju gårdsnamn som en form av släktnamn. Kanske finns det en formell term för detta begrepp. Det är alltså en gårds namn som alltid kommer före förnamnet, som i Hed Anna Persdotter eller Krång Erik Larsson och liknande. Ett modernt exempel är ju Busk Margit Jonsson som jag tror att många av er känner igen. Jag har inte riktigt lyckats förstå hur systemet med dessa namn fungerar. I Mora verkar det som om man tog med sig sitt ursprungliga gårdsnamn även om man flyttade till en annan gård. Alltså om Krång Erik Larsson flyttade till Hed Anna Persdotters föräldragård i en annan by när de gifte sig så fortsatte han ha Krång som gårdsnamn. Men jag har också sett exempel på att personer som flyttade tog makans eller makens gårdsnamn som sitt. Kanske är det olika över tid och i olika församlingar i Dalarna.

Från vigselboken. Här är det Barbro Anders Matsson och Tomt Carin Ersdotter som gifte sig den 25 mars 1829. Gårdsnamn kunde bestå av både kvinnonamn, mansnamn och andra namn. Anders kom från Barbrogården nr 89 och Carin från Tomtgården nr 25 i byn Vika. För Anders var det fadern Barbro Mats Andersson som lämnade besked och för Carin var det  fadern Tomt Erik Andersson. Dessutom får vi veta att paret fått en bibel från Fruntimmersbibelsällskapet i Stockholm. Bild från Arkiv Digital.

Utan de här gårdsnamnen skulle det nog varit svårt att identifiera folk i en så stor församling som Mora. Namnvariationen verkar ha varit liten under större delen av 1800-talet. En titt i födelseboken ger besked. Av de 238 födda barnen i Mora församling 1854 fick 46 flickor heta Anna. En femtedel av alla flickor hade samma namn! 26 flickor fick heta Karin, 16 fick namnet Margit och 14 vardera döptes till Mait och Kerstin. Idag är det inte många som heter Mait (men jag känner en). Populäraste pojknamnet var Anders, det fick 28 gossar heta. 17 döptes till Erik och 15 till Lars. Mats var också ett populärt namn. Ungefär så här tror jag det såg ut i flera decennier. Därför blev det också många Anna Andersdotter och Anders Ersson. Dessutom var det mycket ovanligt med fler än ett namn, vilket också försämrade möjligheten till identifiering.

Säkert finns det andra församlingar som också skiljer sig från mängden. Jag har för mig att det är fler församlingar i Dalarna (kanske alla?) som har t ex mycket information i dödböckerna ända från 1600-talet.

I Skepplanda församling vet man hur man ska hand om gamla gravstenar. Här står de uppställda på rad utefter kyrkogårdsmuren, de gamla gravstenarna från 1600-talet och 1700-talet. Riktigt fint, tycker jag.

På senare år har bevarandet av gravstenar diskuterats en hel del och kyrkogårdsförvaltningarna väljer olika sätt att spara, eller inte spara. Kulturgravar sparas förmodligen på många håll, alltså gravar som man ser som kulturminnesmärken efter särskilda personer.

De här gamla gravstenarna på Skepplanda kyrkogård tror jag är från vem som helst, och inte bara kända personer. Några gravhällar inifrån kyrkan har ställt upp mot kyrkans ena yttervägg också.

Bilden är tagen i dämpat gatljus på allhelgonakvällen i år. De syns förstås bättre i dagsljus. Eget foto.

En av gravstenarna i främsta raden kunde jag läsa lite på. Det jag kan se här är bland annat om den döde: "...den ärlige och beskedlige dannemannen Sven Svensson från Övre Skepplanda född år 1644, avled år 1699 ? 16 oktober". Eget foto.

I Skepplanda dödbok finns Sven Svenssons död inkriven i oktober 1699. Jag tror att han begravdes den 22 oktober. Bild från Arkiv Digital.

Skepplanda ligger i Västergötland några mil norr om Göteborg. Jag har ingen släkt på Skepplanda kyrkogård, men i Skepplanda, där min bror och svägerska bor. Min svägerska kommer därifrån och har flera släktgravar där så jag följde med dem dit för att tända ljus när jag var hos dem i allhelgonahelgen. Båda två är ivriga släktforskare och att ha någon i familjen att dela sin släktforskning med gör den ännu mer intressant. Dagen efter åkte min bror och jag till södra Halland för att fira vår farbror som fyllde 100 år.

Tillägg: De uppställda gravarna är från 1644 till 1820, enligt en rapport från Lödöse Museum: http://www.lodose.eu/wp-content/uploads/2013/08/Skepplanda-fordjupning.pdf

Tusentals kvinnoliv gick till spillo när de skulle sätta barn till världen. Det vet vi och vi möter det allihop, vi som släktforskar, det är jag säker på. Och det känns lika tragiskt varje gång.

I går kväll när jag skulle förbereda dagens blogginlägg höll jag på att glömma bort att skriva. Jag blev så gripen av ett öde i en kyrkbok när jag släktforskade åt en kund. En mycket ung kvinna som dog i barnsäng när hon fick sitt första barn. Alltså, jag kan inte hjälpa det, men blir så berörd når sådant här bara stiger fram mitt för ögonen på mig från arkiven. Barnet klarade sig och blev min kunds ana, men fick aldrig en chans att lära känna sin egen mamma.

För att få ett hum om kvinnors död i barnsäng sökte jag i Lunds Landsarkivs databas DDSS (socknar i Skåne, Halland och Blekinge) efter barnsäng som dödsorsak. I databasen finns det 3454 poster där kvinnor dött i barnsäng eller med dödsorsak relaterad till barnsbörd. Jag har ingen aning om hur hög andel detta är, men det är alldeles för många för tidigt döda kvinnor.

I Brönnestad socken dog den ogifta Gunild Larsdotter på julafton 1837 i barnsäng. Prästen har skrivit: "Decembr. 24 i Brostorp Ogiffta Gunild Lars d-r i barnsbörd utan att blifwa förlöst 35 år 2 månader gamal. Barnmorska beträdde, och bud till Christianstad afsändes efter Läkare; ingen sådan kunde erhållas. Om än Läkare medföljt; så hade icke något där med warit wunnit, ty menniskan afled just som stadsbudet stog innom dörren. Begrafningen gick för sig d: 31 Decembr". Avskriven text från Landsarkivet i Lund i databasen DDSS. Bildkälla: Arkiv Digital.

En del var riktigt unga och många var förstås förstföderskor, kvinnor som idag skulle fått föda med kejsarsnitt och klarat sig. Jag tittade på några få slumpvisa dödsfall av de 3454 i databasen. Till exempel Johanna Bank i Brunnby socken som dog i barnsäng den 17 december 1849. Hon var 18 år, 3 månader och 18 dagar gammal. Hennes make var skepparen Måns Nilsson, de hade gift sig den 23 februari samma år, när hon var 17 år. Efter hennes död gifte maken om sig och dottern Kersti, som föddes den 7 december, klarade sig och levde in på 1900-talet.

För många gick det inte så, det var vanligt att barnen var dödfödda eller dog inom några dagar. Och i en hel del dödnotiser står det också att barnet aldrig blev framfött. "Dog under barnsbörden utan att bliva förlöst", den anteckningen har flera präster gjort.

En annan ung 18-årig kvinna som dog i barnsäng är Pärnilla Månsdotter från Hästveda socken, död den 11 oktober 1704. Hon hade varit gift med Björn Persson i ett år och tre månader och var 18 och ett havlt år när hon dog efter ett dygn i barnsäng. Så här har prästen skrivit i dödboken, enligt Landsarkivets avskrift:
"Dom. 18. p. Trinit: Begrafvet hustru Sahl: Pärnilla Månsdoter af Hestveda bÿ, född i Hestveda af Erlige Ächte föraldrar, Faderen Måns Trösohn, Moderen Karna Nilsdoter. var hema hos sina Föräldrar til des hon ingick et Erligit Echtenskap med sin qvarlembnadhe Man Biörn Pärsohn och hafva lefvat et Christeligit Echtenskap tilhopa et åhr och trij månader, aflat et barn, blef Siuk af barnsbörd, d: 10 Octobr. och döde d 11 ejusdem om morgonen, i sit åhlders 18 och et halfft åhr. Lägerstället sunnan vijd Kÿrkan, näst intil Sochnestämbnestocken."

Pernillas död i Hästveda socken 1704. Bildkälla: Arkiv Digital.

Jag undrar vad prästen Lars Frost tänkte när han skrev detta i dödboken i Hästveda. Bara två månader tidigare hade han mist sin egen hustru Marna Klerck i barnsäng, efter sex års äktenskap och med sjätte barnet på väg. Barnet dog innan det föddes och efter fyra dagar dog Marna. Hon hade "levat här i världen i 30 åhr och nästan 7 månader" skrev hennes man. Barnsängsdöden kunde drabba vem som helst i samhället och alla kvinnor visste det och säkert var det med en viss rädsla för barnafödandet som en del gick in i äktenskapet. Barnmorskorna och jordemororna gjorde vad de kunde för att hjälpa, men ibland gick det inte.

Av de 40-50 dödsfall i barnsäng jag kastat ett öga på i databasen får jag intrycket att påfallande många var närmare 40 år och äldre. Flera var 47 år gamla, alltså bland de allra äldsta som över huvud taget födde barn. Med en utsliten kropp efter många förlossningar kanske de inte orkade mer.

Förlossningar kunde vara svåra och utdragna utan dagens medicinska vård och hjälp, det vet vi. Den 22 juli 1828 dog den 26-åriga ogifta pigan Ellna Jönsdotter i Glumslöv efter en åtta dagar lång och svår förlossning. Bildkälla: Arkiv Digital.

Den 1 september 1834 dog hustrun Else Nilsdotter i Fjälkestad i barnsäng efter tre dagars barnsäng. Så här har prästen skrivit: "September 1. dog i Thorseke gifta Hustrun Else Nils dotter från Esphult af följderna af Barnsbörd. Hon hade tränne dagar förut framfödt ett dödfödt barn. Hustrun hade vistats sedan April månad i Thorseke, dit hon flytt under en vildsint och på starka drÿcker begifven mans (våldsamhet) Jöns Pehrssons i Esphult, våldsamheter. Hon / jemte och dödfödda barnet begrofs här d. 5 September. 29 år gammal." Den känns som att den svåra döden var kulmen på ett plågat liv. Text från DDSS. Bildkälla: Arkiv Digital.

Låt oss inte glömma de här kvinnorna, de som födde barn som i många fall överlevde och blev våra anor.

Vill du läsa hela texten som prästen Lars Frost skrev om sin hustru? Den finns i Hästveda CI:1 sidan 76. Avskrift av texten från landsarkivet i Lund i databasen DDSS:
"Anno 1704. d: 12. Octobr. blef Kÿrkioheerdens här til församblingarna H:r Laur: Frostij Hustru Hederborna och mÿcket dÿgd? Matronan Marna Klerck begrafven i Hestveda Kÿrkia uthe på gången tätt upp vijd Altaret, och med vänstra sijdan in til qvinfolkstohlarna. Född på Herregården Tostarp nedre vijd ÿstadh. Hennes Fader var Ährborne och Välförnäme Reinholt Klerck, då varande Arendator på bem:te Gård, men blef sedan välförnäme Handelsman i Ystadh. Hennes Moder Hederborna och mÿchet dygde?de Matrona Helvigh Bangh, fördum Rijdefogdens til Tostarp och Kråkeholm Sahl: Jacob Rasmussons Bangs K: dåtter. Anno 1698. kom hon i Ächtenskap med förbem:te Kÿrkioheerde sin effterlåtne K: Man H:r Laur. Frostis, och lefde med honom et mÿchet Kärligt Achtenskap i 6. åhr och 5. vekor, Emedlertijd har Gud välsignat dem med 5. barn, 3. Söner och 2. döttrar, huilka alle vijd Modrens afgång sörgeligen lefde. Blef hastigt siuk om natten emellan d: 6. och 7. Aug. af barnsbörden, hon gick med, så att fostret dödde i hennes lijf samma natten, och var detta hennes 6.te barn. Dödde 4.de dagen dereffter Nembl: d: 10. Aug. som var en Onsdag och Larsmässodag, sedan hon hade lefvat här i världen i 30. åhr och nästan 7. Månader. Warit en Gudfruchtig, From, Alfvarsam, dÿgdig och Skickelig Hustru; så at alle, så väl bekante, som obekante, så väl Frammande, som slächt och vänner, så väl förnämare, som ringare funnit i henne sitt contentement och behag. In sumnia hon lämbnat effter sig uppå sin döda mull et sådant gott loford, som den Gudfruchtiga Judith i sin tijd hade förhuerfwat sig, at der ståår: Hon hade et gott rÿchte när huar man, at hon fruchtade Gud, och ingen Kunne säÿa henne nogot ont uppå."

Besök ett arkiv idag! Det är Arkivens dag idag och temat är "gömt och glömt". I arkiven finns det gömda och glömda, svaren på så många frågor. I arkivhandlingarna kan jag få veta hur allt kommer sig och varför det blev som det blev.

Något som verkligen är gömt och glömt i alla tider är kvinnors liv. Kvinnorna finns ju där men är skrivna som i vilket förhållande de står till mannen, dvs till husbonden i familjen. En hustru är en hustru och har sällan en egen yrkesbeteckning även om hon hade ett yrke, t ex barnmorska eller tvätterska eller torghandlare. Därför kan det vara svårt att få syn på kvinnors liv i arkiven.

Det som är gömt får mig också att tänka på allt det där som man förr inte talade om utan sopade under mattan. Idag också, men mer förr. De s k oäkta barnen och deras mödrar, det finns ju t o m okända mödrar i ganska många fall i kyrkböckerna. Barnen har gömts undan, på barnhem eller i fosterfamilj.

Lekande okända barn på Skansen 1916. Vem vet vad som var gömt i deras liv? Foto: Skansen.

Idag är de flesta av oss medvetna om förekomsten av incest, det har lyfts fram och är straffbart. Det måste ju ha varit straffbart förr också, men hur lagen då såg ut är jag inte insatt i, även om jag sett att det finns de som dömdes för detta brott. Däremot tror jag att det gömdes undan mer, att man blundade mer för att inte göra skandal om det kom fram i ljuset. Man skulle inte lägga sig i andras liv. Men svaren kan finnas i arkiven, om än indirekt.

För en tid sedan blev jag rekommenderad av en släktforskare hemma i Västervik att läsa en bok skriven av en annan släktforskare om dennes farfar och farmor. Boken är en dokumentärroman men författaren skriver i förordet att personerna i boken är de verkliga, att alla fakta är korrekta och att alla tragedier som drabbade familjen har hänt. I allt väsentligt styrks det hon berättar också av kyrkböckerna. Hon skriver bland mycket annat om hemmadottern i familjen och hur denna efter sin mors död fick ta moderns roll. Fadern utnyttjade dottern sexuellt under en lång tid. Till slut föddes ett barn med sin egen morfar som far och detta blev kulmen på historien. Fadern tog då sitt liv. Kanske var det både skam, ånger och insikten om att det skulle komma ut som låg bakom hans handling. Följer man den här familjen i kyrkböckerna ser allt normalt ut, tills detta gör att det blir uppenbart, så som författaren skriver.

En annan och möjligen liknande gömd historia råkade jag på vid släktforskning åt en kund för några år sedan. En familj bodde i en socken i närheten av Stockholm i slutet av 1800-talet. En socken som växte mycket, vilket kan vara en del av förklaringen. Familjen flyttade flera gånger och bodde där några år. Under tiden i socknen föddes flera barn i familjen, bland annat två barn inom loppet av fem månader. När jag först såg det tänkte jag att det måste vara en felskrivning, att ett årtal blivit fel, eller att det var ett fosterbarn. Men så var det inte. I födelseboken är bada barnen införda på rätt datum och år och båda barnen har samma man och hustru som föräldrar. En kvinna kan inte föda två barn med mindre än fem månaders mellanrum, ett så ofullgånget foster på drygt fyra månader skulle inte kunna ha överlevt. Så hur kunde det bli så här? Jag vet inte men det ligger nära till hands att tro att en äldre dotter i familjen (jag tror att hon var 13 eller 14 år) var den rätta modern till det ena barnet. Eller om det fanns en annan flicka eller kvinna i familjens närhet som blivit utnyttjad. För att en gift man och kvinna ska ta på sig ett föräldraskap på det här sättet tänker jag att mannen rimligtvis måste vara inblandad. Eller att den äldre dottern blivit utnyttjad av en annan man nära familjen. Först kunde jag inte förstå att prästen inte reagerat utan bara skrivit in det. Men i en stor församling med många inflyttade kände han säkert inte sina församlingsbor så bra att han kom ihåg namn han skrivit in i födelseboken fem månader tidigare. Eller finns det en helt annan förklaring gömd här? Något jag inte ser?

Alla människor förr i tiden var ju inte goda. Vi kanske gärna romantiserar om våra förfäder, vi som släktforskar, men precis som idag hade de flesta både onda och goda sidor men detta är oftast gömt, det kommer inte fram i arkivhandlingarna. Inte annat än att prästerna ibland skrivit i dödboken om den dödes karaktär. Som t ex en präst i Skärkind som skrivit om en död sockenbo att denne "var i livstiden en usel och i alla avseenden dålig man, misstänkt för brott, i synnerhet i hordomsväg". En son till nämnde man kallades av samme präst "supig och liderlig". Detta var i mitten av 1800-talet. Det kan ju också vara så att prästen hade något emot familjen, så man kan ju fundera på vad detta innebär.

Dödboken i Skärkind. Bildkälla: Arkiv Digital.

Jag har så många gånger häpnat inför all den information som döljer sig i arkiven. Inte bara elände utan också allt det andra, det som är roligt och spännande att upptäcka.

När du läser det här kanske jag är upptagen med att fira en hundraåring i min släkt. Det är min pappas storebror Anders som fyller hundra år idag den 2 november 2019.

Min pappa och hans syskon i början av 1930-talet. Från vänster: Gulli, Anders som nu fyller 100 år, Märta, Gottfrid, min pappa Yngve, Erik och Åke. Yngsta systern är inte med.

Att ha en hundraåring i släkten är stort. Då vill jag givetvis vara med även om det är en lång resa. Anders är ett av åtta syskon. Min pappa och fem av de andra är redan döda, bara min yngsta faster och Anders lever ännu.

Att kunna fira en hundraårig släkting verkar inte vara lika ovanligt idag som det var förr. Med ökad folkhälsa lever vi allt längre och många av oss som ännu är medelålders eller nyblivna pensionärer kommer säkert att uppleva hundraårsdagen.

Min farbror Anders är mina farföräldrars tredje barn. Hans äldste bror föddes 1916, sedan kom nästa 1917 och så Anders 1919. Och så fem till fram till 1932. När min yngsta faster föddes 1932 var den äldste brodern nästan vuxen och han flyttade snart hemifrån. Hon har berättat att hon inte kommer ihåg honom som en bror från de åren innan han flyttade, utan att de snarare lärt känna varandra som vuxna.

Så blir det naturligtvis i stora familjer. Bland min mammas syskon är åldersskillnaden ännu större mellan äldst och yngst. Hennes äldsta syster föddes 1922 och hennes yngsta 1946. Det är 24 år emellan, en hel generation. Mamma hade tolv syskon och ännu lever sju av dem, dock inte min mamma. Det är ganska fantastiskt att ha sju mostrar och morbröder när man själv blivit pensionär. Och en farbror som fyller hundra år!

Vad ger man en hundraåring i födelsedagspresent? Inte så enkelt att komma på, men den viktigaste presenten tror jag nog är att vi är med och firar. Men en liten present blir det i alla fall.

Jag kom på ganska nyligen att jag ska ge honom en släktbok som hundraårspresent. Under de tio år jag släktforskat har jag hela tiden planerat att släktforskningsresultatet ska bli böcker om släkten. En om pappas släkt och en om mammas. Under forskningens gång har jag skrivit flera kapitel, men långt ifrån allt. Nu har jag gjort en släktbok som är en första version av det som komma skall när jag blir klar. Boken om min pappas släkt, så långt jag hunnit skriva hittills. 124 sidor som jag låtit trycka bara till Anders. Jag vet att han är intresserad av släkthistorien så jag tror att det blir en bra present. Så här blev den:

Sjömanshusen kom till för att hålla koll på de svenska sjömännen. Ett fartygs befälhavare hade ansvar för att alla som var påmönstrade ombord följde med fartyget hem till Sverige igen efter resan ute på de sju haven. Enda giltiga förfallet var om sjömannen dött.

Men i verkligheten var det många sjömän som rymde. De rymde från jobbet. Gick iland i en hamn och kom inte tillbaka ombord när det var dags att avgå. En del blev borta för alltid, andra kom hem på andra vägar. Några råkade säkert ut för olycker eller brott, men för en hel del var det en planerad rymning, ibland kanske planerad redan vid påmönstringen.

Att rymma innebar att de lämnade sitt arbete ombord utan att säga upp sig. Det är inte ovanligt att se i sjömanshusens handlingar att en sjöman rymt. Det här blev jag varse när jag för ett par år sedan skrev handboken om hur man släktforksar om sjömän.

Det hårda livet till sjöss kunde säkert innebära att en och annan sjöman gav upp och rymde från fartyget i första bästa hamn. Foto från Sjöhistoriska Museet.

Sjömanshusens arkivhandlingar finns digitaliserade hos Arkiv Digital. I vissa sjömanshusarkiv kan det finnas böcker över förrymda sjömän. De har som regel ganska knapphändiga uppgifter. Vi får veta sjömannens namn, hemvist eller födelseort, ort och tid för rymningen, fartygets namn och kaptenens namn. I kolumnen "Anmärkningar" kan det ibland framgå fler detaljer. Till exempel om rymlingen återkommit, tagits av polisen eller något annat anmärkningsvärt. Exempel på anmärkningar är "ohöflig mot befälet", "stulit i kajutan då rymningen skett" och "dömd till böter".

I andra sjömanshusarkiv kan det framgå i avmönstringsliggaren om en sjöman rymt. Det hände också att en och annan blev akterseglad, vilket betyder att sjömannen var i hamn men inte kom ombord i tid för fartygets avgång. Då fick han vända sig till rederiets agent i hamnen eller till svenske konsuln för att få hjälp att ta sig hem, om det inte fanns en ny båt att ta hyra på. På anmälan till sjömanshuset fanns valet rymning, eftersegling och förseelse. Den som planerat att rymma tog nog med sig sina tillhörigheter medan den som blev akterseglad inte gjorde det.

I de flesta fall är det manskapsfolk som rymt men det hände också att befäl rymde.

Lista på förrymda sjömän i Stockholms sjömanshus arkiv. Bildkälla: Arkiv Diigtal.

Sjömannen Gösta Fridolf Persson, född 1894, rymde fösta gången i New Orleans 1915 och nästa gång i New York. Bildkälla: Arkiv Digital.

Till en del av rymningsanmälningarna finns detaljerade journalutdrag där omständigheterna beskrivs i detalj. Ofta handlar det om en sjöman som vid upprepade tillfällen varit onykter och inte gått på sin vakt eller varit onykter under arbetet. I ett utdrag står det att den förrymde "...efterlämnat sin hytt i ett sådant tillstånd att man närmast kan beteckna den såsom en svinstia."

Norrtälje Släktforskarförening har en databas över förrymda sjömän från Stockholm och Uppland, men också sjömän som dött till sjöss. Den fanns tidigare på skaparen Calle Bergs hemsida men har flyttats till Norrtälje Släktforskarförenings egen hemsida, välj "Sjömän på rymmen". Databasen omfattar tiden 1887–1912. Uppgifterna i databasen innehåller namn, födelsetid och -ort, hemort, rymningsdatum och -plats men inte vilket fartyg sjömannen varit mönstrad på.

Att soldater ibland fick träffsäkra soldatnamn, det har ni kanske stött på. Flink, Flygare, From. Klinga, Kraft, Kämpe. Springare, Stolt, Ståhl. Ja, ni känner nog igen en del, ni som har soldater i släkten.

Soldatnamn tycker jag är intressant, och lite charmigt. Ibland kan en förstå att det ligger mer bakom än bara att välja ett namn vilket som helst. I min släkt har jag flera soldater men inte med så talande namn. De heter till exempel Roth, Lind och Näsman.

I min mans släkt finns det ett par soldater i hans farfars släktgren. Givetvis har jag släktforskat om makens släkt, det var den jag började med när jag började släktforska för tio år sedan. Makens farmors farfar var soldat och hette Jacob Wirfvel. Med det namnet var han givetvis trumslagare. Jag gillar hans namn. Jacob Wirfvel. Det är nästan så att en hör trumvirveln...

Eftersom han hette Wirfvel antar jag att han trakterade en virveltrumma som var ett vanligt militärt slagverk. Den användes för att hålla takten, läser jag på Wikipedia.

Det här är en av förfäderna som jag gärna skulle haft en pratstund med. Jag skulle vilja fråga hur hans uppväxt var och hur det kom sig att han lät värva sig som soldat så ung. För han var bara 15 år när han antogs i Kronobergs regemente. Det skedde den 1 mars 1818. Jacob föddes den 27 juli 1802. Våren 1818 hade han ännu inte fyllt 16 år.

Om han blev trumslagare direkt vet jag inte. Han tjänade i Norra Sunnerbo kompani för han kom från Kvänarps by i Berga socken. Jag gissar att han inte ansågs som en fullgod indelt soldat vid så unga år utan var någon slags lärling, en trumslagarpojke. Det är först 1826 jag hittar honom i generalmönsterrullan, då med nr 130 Hårlatorp. 1822 hade han förflyttats dit från nr 19. 1826 förflyttades han till nr 33 i Kvänarp, hans hemby.

1822 förflyttades Jacob Wirfvel till soldattorpet nr 130 i Norra Sunnerbo kompani. Bildkälla: Arkiv Digital.

1852 var sista året han var med på generalmönstring. Bildkälla: Arkiv Digital.

Efter över 34 år som soldat och en månad innan han skulle fylla 50 år begärde han avsked och fick troligen en mindre pension. "Tjent utmärkt väl" står det i rullan. Mindre än fyra år senare dog han, i april 1856, av förkylning enligt prästens anteckning.

Jag misstänker, men vet naturligtvis inte, att han hade en stökig uppväxt. I familjen fanns problem, även om de inte visade sig i kyrkböckerna förrän han var vuxen. 1827 var han 25 år gammal och gifte sig med den fem år yngre Ingrid Kajsa Svensdotter. Samma år blev hans mor Elin Svensdotter inlagd på Växjö hospital, alltså den tidens mentalsjukhus. I husförhörslängden ser det ut som prästen skrivit "inlåst på Hospitalet 1827". Kan det vara så? Varför hon blev inlagd vet jag inte men i maj året därpå dog hon på hospitalet.

Det måste ju ha varit en väldigt drastisk åtgärd. Om det var sjukdom, vilket jag ser som mest sannolikt, så var det väl något som inte kom plötsligt utan allt eftersom. Jag har inte sökt något svar i hospitalets arkiv utan bara använt mig av de digitaliserade arkivhandlingarna. Så jag bara spekulera i vad som kan ha hänt. Om det var så att Jacob lämnade hemmet tidigt för att han ville komma hemifrån. Han hade fem yngre bröder som stannade hemma lite längre.

Jacobs far var också indelt soldat i Norra Sunnerbo kompani och blev så småningom korpral. Han hette Anders Forss och om honom finns det mycket att berätta, men det får bli en annan gång.

Jag har letat efter någon bild på trumslagare från Kronobergs regemente men inte hittat någon. På Digitaltmuseum finns flera avfotograferade teckningar. Till vänster bland annat en trumslagare från Svea Livgarde 1833-1845 från Armémuseum. Det är i alla fall rätt tid även om uniformen som Jacob Wirfvel hade kanske inte var riktigt lika tjusig. I mitten soldater från Svea Livgarde 1765-1779, bild från Karlsborgs fästningsmuseum. Till höger: ett omslag från en svensk tändsticksask med en trumslagare som förmodligen har en soldat som förlaga. Bild från Tekniska Museet.

Bouppteckningar är väldigt intressanta källor för oss släktforskare och vi är många som läser sådana. Har du ännu inte upptäckt bouppteckningar så vill jag verkligen föreslå att du utforskar dem.

Mest intressant är kanske vad en bouppteckning berättar om hushållets tillgångar och skulder, och det har jag bloggat om tidigare. Men det finns mer som är intressant med bouppteckningar. De kan också bekräfta släktskap och ge ledtrådar till var försvunna släktingar finns.

I första stycket i en bouppteckning beskrivs när personen dött och vilka arvingar som efterlämnas, oftast med både namn och bostadsort. Det innebär att det kan gå att hitta en person som på något sätt försvunnit i kyrkobokföringen, till exempel en som flyttat men där prästen inte noterat vart, om det finns ett register att söka i. Dessutom hjälper det till att fastställa att det verkligen är rätt persons bouppteckning när många har samma namn. Här kan också ett osäkert släktskap bekräftas, om du till exempel vill säkerställa att den du hittat verkligen är din anas förälder. Det ser du om det är rätt barn till den avlidne och att alla uppgifter stämmer. Sådant har jag haft hjälp av ibland för att komma vidare i generationerna bakåt.

Den bästa hjälpen kanske det är om men letar efter emigranter i släkten. En del boupptecknare, men inte alla, var noga med att skriva in bostadsort även för emigrerade arvtagare. Då har du något att gå efter när du söker emigranten i Amerika. Det är inte ovanligt att det bara står vilken stat arvtagaren bor i men t o m rätt adress kan förekomma.

Här har vi en bouppteckning från Ala tingslags häradsrätt 1907 där vi får veta att en av den avlidnes barn, sonen Ernst Fritiof, är gift med Karin Olsson och bor i Salt Lake City i Utah i USA. Det var ju en stor stad men med bådas namn kan det kanske vara möjligt att hitta paret i en amerikansk folkräkning. Bildkälla: Arkiv Digital.

Ytterligare ett exempel, från en bouppteckning från Konga häradsrätt 1889. Den dödes ene son bor i Stillwater i Amerika (som ligger i Minnesota). En dotter har också emigrerat, kanske bor hon någon annanstans. Bildkälla: Arkiv Digital.

Jag har också varit med om att det för en emigrerad dotter stått vem hon gifte sig med i Amerika och då bytt namn och den gången kunde jag lätt hitta henne och hennes efterlevande i Pennsylvania.

Allt fler bouppteckningar digitaliseras och även register till dessa. Men ibland saknas register och då är det bara att bläddra i volymen närmast efter dödsdagen. Det hände ibland att det dröjde länge innan en bouppteckning gjordes eller innan den lämnades in till häradsrätten eller rådhusrätten, så en del är svåra att hitta. Dessutom finns det inte bevarat bouppteckningar efter alla som dött. Jag tror att för en del som var så fattiga att de egentligen inte ägde något gjordes inte bouppteckning utan man skrev ett s k fattigbevis. Men var man hittar sådana vet jag inte.

PS. De jag nämner här är bara slumpvisa exempel och inte släkt till mig.

Nu ska jag bjuda er på ett kantarellställe. Åtminstone er som har vägarna förbi Gärdhem utanför Trollhättan. Att berätta om sina kantarellställen är inget man gör lättvindigt, inte vi svenskar i alla fall. Men jag kommer kanske inte att komma dit igen så därför kan jag dela med mig.

De här kantarellerna hittade jag i närheten av platsen där torpet Tippekulla stått en gång i tiden. I torpet bodde min farfars far Johan Olausson med sina föräldrar och syskon åren innan han flyttade hemifrån. Familjen kom dit 1873, han flyttade därifrån 1875 när han gifte sig, men föräldrar och syskon var kvar till 1879.

Tippekulla låg under Baggården i Gärdhems socken och är ett av tre torp under Baggården där min släkt bodde på 1800-talet. I lördags var två av mina bröder, en svägerska och jag ute i markerna och letade torpgrunder. Vi hittade resterna från ett av torpen, det som hette Baggårdstorp. Gärdhems hembygdsförening har gjort en torpinventering som resulterat i en bok 2001 och i boken finns en karta som underlättar att hitta dessa torpställen. Stort tack till hembygdsföreningen! Utan kartan hade vi inte hittat rätt.

För att hitta mitt kantarellställe måste du alltså antingen hitta torpet Tippekulla på häradsekonomiska kartan eller ha tillgång till kartan från torpinventeringen. Tippekulla är torp nr 18. Kantarellerna växer i gräset sydost om platsen för torpet, på andra sidan vägen. Så du får jobba lite för att hitta stället. Just nu finns det kanske inga kantareller att plocka där, men snart, för jag lämnade några på tillväxt. Om de nu växer på sig i höstkylan.

Först tog vi oss till torpet nummer 16 i inventeringen, det hette Baggårdstorp. Enligt boken fanns torphuset kvar för 20 år sedan men idag har det rasat. Resterna ligger kvar så det var inte svårt att hitta även om vi fick gå längre än vi räknat med. Men det gäller att se hur landskapet ser ut på kartan och hitta riktpunkter. Även om landskapet förändrats (men inte så mycket just vid detta torp) så kan det ibland vara lättare att se på flygbilder i karttjänsterna på nätet, då kan man se spår av gamla vägar, åkerholmar och odlingar som bara syns uppifrån. Det är ju så många beteshagar och åkrar som växt igen sedan 1800-talet, det som är skog nu kanske inte var det då.

Min svägerska är en fena på att se detaljer i gräs och snår och såg ganska snart att det finns en torpgrund till intill det raserade huset vid Baggårdstorp. Och den grunden är sannolikt äldre, det måste vara ett första torp som stått där och att det andra byggts senare.

På Baggårdstorp bodde Lars Larsson och Ingrid Olofsdotter, som är min farfars farföräldrar. De kom dit 1820 och det står då som ett nytt torp i husförhörslängden. Sedan finns det två familjer så kanske var det redan då ett gammalt torp och att det nya byggdes redan 1820. På 1980-talet var det reveterat och det är svårt att avgöra åldern även om det ser gammalt ut. Vilket av husen mina förfäder bodde i kan inte jag avgöra. Är det någon av er släktforskare där ute som vet något om detta?

Hur som helst var det väldigt roligt och spännande att gå på torpletning. Till slut fann vi också platsen där Lars Larsson fötts, soldattorpet under Bastorp några kilometer från Baggården. Hans far var soldaten Lars Larsson Lind och hans mor hette Maria Jonsdotter och om dessa har jag bloggat tidigare.

Vid de två träden i förgrunden finns mindre rester kvar av en byggnad, kanske ett äldre torp. Det ser ut som om det kan vara rester efter en eldhärd just vid träden. I bakgrunden, vid min bror och svägerska, ligger resterna av ett troligen senare torp, det som är Baggårdstorp. Egen bild.

Resterna av det raserade Baggårdstorp. Egen bild.

Kan det vara huggna grundstenar efter ett gammalt torp? Egen bild.

Tack för att ni gjort boken, Gärdhems Hembygdsförening! Huset på bilden i boken är det som vi såg raserade rester av.

Baggården i Gärdhem. Där var min farfars mor Fredrika Olofsdotter piga innan hon gifte sig med farfars far Johan Olausson 1875, när han flyttade från torpet Tippekulla. Egen bild.

Inga spår finns kvar efter soldattorpet men enligt Gärdhems Hembygdsförenings torpinventering måste det vara här torpet stod, på den här lilla åkerholmen där jag står idag, tvåhundra år senare. De bodde här kring sekelskiftet 1800. Eget foto.

Min ene bror har bott i Gärdhem i väldigt många år och känner till trakten väl, vilket underlättar i sådana här sammanhang. Men ge er ut och leta, jag lovar att det ger mycket tillbaka. Bara känslan av att befinna sig på samma plats som förfäderna gjort i flera generationer tillbaka, det gör att en kan känna någon slags helhet i livet.

Så är det med släktforskning.

I går kväll var jag på Bokmässan i Göteborg. Där fick jag ta emot årets litteraturpris från Stiftelsen Sveriges Sjömanshus. Priset har jag fått för boken "Släktforska om sjöfolk", utgiven av Sveriges Släktforskarförbund 2017, som handbok nr 16.

Jag är mycket stolt och tacksam över priset, och fortfarande lite överväldigad över en sådan här belöning. Det är stort. Tack för en fin uppmuntran!

Stiftelsen Sveriges Sjömanshus bildades 1972, efter att sjömanshusorganisationen lagts ner på 1960-talet. Stiftelsen tog över sjömanshusens tillgångar och har förvaltat dem väl. Varje år delar man ut en lång rad belöningar. Det är arbetsbelöningar till sjöfolk som kommit på bra lösningar för att öka säkerheten till sjöss, belöningar för insatser inom sjöräddning med mera. Och så ett litteraturpris varje år.

Att jag tilldelats priset blev känt i våras och idag skedde den högtidliga utdelningen. I samband med det höll jag ett kort föredrag om bokens innehåll.

För dig som hittar sjömän i släkten och vill veta mer om dem är sjömanhusarkiven en mycket rik källa. I boken går jag igenom steg för steg hur man tar sig fram i arkivhandlingarna. Först registret (inskrivningsboken), sedan påmönstringsliggaren och sedan till sjömansrullan. Med hjälp av dessa handlingar kan du följa en sjömans hela karriär till sjöss. Med lite tur, för det är inte alla handlingar från alla sjömanshus som bevarats, i vissa saknas en del. Arkiv Digital har digitaliserat arkivhandlingar från alla sjömanshusarkiven.

I boken skriver jag också om andra källor som kan ge information om sjömän. Boken handlar bara om sjömän i handelsflottan, inte om militära sjömän (båtsmän, skeppsgossar m fl).

Det var väldigt trevligt och roligt men mycket ovant av vara i centrum för uppmärksamheten på det här sättet. Men jag är extra glad för att jag fått möjlighet att kombinera mina intressen släktforskning och sjöfart och hoppas boken kan vara till nytta för många släktforskare och andra arkivforskare med sjöfartsintresse.

Vid prisutdelningen på Bokmässan fick jag prata om boken en stund. Min bror Thomas Lundborg var där och fotograferade.

Resten av helgen blir det släktutflykt nu när jag är på västkusten.

Ibland får en tänka lite kreativt i släktforskningen. Igår lyckades jag hitta en person som jag letade efter för fyra år sedan och inte hittade då.

I januari 2015 släktforskade jag om min pappas två morbröder Karl och John som emigrerade 1909 och 1911. Vi i släkten visste inte så mycket om vad som hänt dem men en del fragmentariska uppgifter fanns. Men jag gick till verket och fick fram en del från amerikanska arkivdokument, genom Familysearch och Ancestry. Jag skrev ihop en berättelse om Karl och John och lämnade till min pappa, mina bröder och mina andra släktingar. Då levde ännu fyra av pappas sju syskon. Idag är de bara två kvar. Men det jag skrev triggade minnet hos två av mina fastrar och ytterligare några uppgifter kom i dagen.

Det är ett ständigt pusslande, det vet ju ni som släktforskar.

Det jag fann om Karl då, 2015, var att han emigrerade 1909 och kom till USA via Kanada. I Amerika gifte han sig med en kvinna som hette Elin och som sedan kallades Ellen. De bodde i staten Washington och i Kalifornien. Men så dog Elin på hösten 1921. Karl åkte hem till Sverige 1922 men återvände till USA 1923. Jag har inte hittat deras vigsellicens i USA och i folkräkningarna har Elin ju makens efternamn. Så vem var Elin och varifrån kom hon?

Karl var född och uppväxt i Rolfstorp i mellersta Halland men när han var hemma och vände på 1920-talet bodde han hela tiden i Vänersborgstrakten. Innan han emigrerade 1909 hade han också bott där en kort tid. Men han tog inte ut något flyttbetyg då så det är hans inresa i USA via Kanada som gett mig information om när han reste.

När jag hade skrivit ihop det jag visste och lämnat ut det kom en av mina fastrar på att hans fru Elin skulle ha kommit från Vänersborgstrakten och att hans syfte med hemresan på 1920-talet var att han kom hem för att begrava henne. Om det verkligen var så har jag inte hittat något bevis på, för jag har inte hittat någon sådan begravning i Vänersborg eller de närmaste grannsocknarna.

När han återvände till USA 1923 uppgav han Tekla Johansson i Kassartorpet som närmaste anhörig, trots att hans far och syskon levde nere i Halland. Dessutom hade han en dotter i Varberg som bodde hos sin ogifta mor, men han hade erkänt faderskapet, betalade för henne och höll kontakten via brev.

När jag 2015 läste om Tekla Johansson i passagerarlistan tänkte jag att han under sin vistelse i Vänersborg träffat en ny kvinna och kanske förlovat sig och att hon skulle komma efter. Att det inte blev så visste jag, för några år senare gifte han om sig i USA med svenskättlingen Mary Berg.

Jag letade efter Tekla i Kassartorpet. Kassartorpet finns i Vassända-Naglums församlingsbok (AII:8) och det var i den församlingen Karl bodde 1922-1923. Men jag kunde inte hitta henne där. Numera finns ju det sökbara registret Befolkningen i Sverige 1860-1947 hos Arkiv Digital. Där kunde jag nu hitta tre Tekla från Vänersborg eller omgivande församlingar. En var för ung men det fanns två som skulle kunna passa åldersmässigt med Karl, en född 1877 och en född 1884. Men ingen av dem hette Johansson. När jag kollade den äldsta såg jag att hon hade många syskon och att en av dem hette Elin. Och då slog det mig att denna Tekla kanske kunde vara Karls svägerska och inte en käresta. Den äldsta Teklas syster Elin emigrerade, men redan 1906 och då var inte Karl i Vänersborg. Nästa Tekla hade också en syster som hette Elin och denna Elin emigrerade 1909, samma år som Karl. Men denna Tekla född 1884 hette inte Johansson utan Andersson. Så jag sökte vidare på henne och kunde se att hon senare var gift med en Johansson och de bodde i Kassartorpet. Bingo alltså! Så jag vill nog påstå att denna Teklas syster Elin Maria Andersson, född den 19 februari 1882, med all sannolikhet är min fars morbrors första hustru. I utflyttningslängden ser jag okcså nu att Elin Maria utvandrade till Amerika men att prästen lagt till Kanada. Hon reste alltså samma väg som Karl.

Till vänster: Bröderna John och Karl Oteen i USA tillsammans med Karls hustru Elin Maria Andersson.
Till höger: Karl och Elin, fotograferade kanske vid samma tillfälle.

Jag hittade Tekla nu, i Kassartorpet i församlingsboken före Karls vistelse i Sverige, i Vassända-Naglum (P) AII:2 (1900-1917) Bild 61 / sid 457 (Arkiv Digital). Men i nästa församlingsbok från 1916-1933 kunde jag inte hitta henne i Kassartorpet och det var bara där jag hade letat för fyra år sedan. I den boken (AII:8) tar Kassartorpet slut på sidan 716. Tekla och hennes familj finns i stället i Almedal, på sidan 732. Så förmodligen var det så att han 1923 uppgav att hon bodde i Kassartorpet, för det hade hon ju gjort tidigare. Inte konstigt att jag inte hittade henne. Eller låg Almedal i Kassartorpet fast det inte framgår av församlingsboken?

Min pappas morbror hette Karl Kristoffersson Oteen. Namnet Oteen hade han skaffat sig i Amerika, och det gjorde hans bror John också. Tack och lov för det, för tack vare deras ovanliga efternamn har jag kunnat hitta Johns barnbarn idag.

Karl bodde i Almedal i Vassända-Naglums församling när han var hemma i Sverige 1922-1923. Han finns på sidan 732 i församlingsboken AII:8, nästan längst ner på sidan tillsammans med några andra ungkarlar. Där hittade jag honom 2015. Och det är ju där jag hittat Tekla till slut också, igår! 2015 tänkte jag inte utanför boxen utan letade bara på sidorna med Kassartorpet. Jag kollade aldrig längst upp på sidan 732. Kanske var Karl inneboende hos sin svägerska 1922-1923, det verkar nästan så.

Det här blev en lång och snårig historia men syftet med den är att visa att man ibland får lägga pussel av flera olika bitar och tänka lite kreativt. Och så bra det är med dessa sökbara register, som gör att jag kan hitta människor som annars håller sig gömda. Det tackar jag för!

Charles Otens (tidigare Karl Kristoffersson) Registration Card från 1918