För många består släktforskningen av att kryssa mellan kyrkoböcker och husförhörslängder, för att i stora drag hitta namn och datum till släktträdet. Det är rejäla hopp och går ofta undan, men då är risken att man missar något väsentligt. Ibland kan det nämligen vara detaljerna som är huvudsaken, och oftare än man tror är det den där kryptiska förkortningen, det lilla ordet eller till synes obetydliga meningen som gör att du kommer vidare i forskningen.

Domböckerna kan till exempel ge många intressanta uppgifter, men det är inte bara regelrätta arvsärenden som ger viktig genealogisk information – ofta kan man få fram släktskap genom jäviga vittnen och liknande. Min anfader Ingemar Svensson från Grönhyltan anklagades exempelvis för att ha spytt i Virestads kyrka en söndag år 1734, och vid Allbo härads sommarting samma år får man veta att han angivits av Gunnar Jönsson, vars dotter anklagat honom för faderskap. Ingemar nekade till spyan, »jäfwandes witnen Oluf i Lycket och Jon i Elinsbäck, i anseende at den förras hustru och Gunnars i Grönhult hustru äro syskonebarn, samt Jons hustru lika närskyld wid Gunnar, den Länsman tilstår wara angifware». Vittnena kunde alltså inte godkännas, varpå Ingemar friades från den påstådda spyan i Virestads kyrka – och jag fick en hel del genealogiska uppgifter att spinna vidare på!

Ibland kan ett enda litet ord vara ovärderligt när man försöker spåra någons ursprung, och sådana ord hittar man emellanåt i oanade sammanhang. Under många år försökte jag till exempel spåra Samuel Lang (död 1721), akademiglasmästare vid Lunds universitet. Jag lyckades inte koppla ihop honom med övriga skånska Lang-släkter under 1600-talet, och hade nästan givit upp när en liten detalj i Lunds kämnärsrätts dombok 1701 gav svaret. Domkyrkoklockaren Magnus Risbeck hade anklagat borgaren Börje Persson för stöld av grus och sten föregående år, och eftersom Samuel Lang tydligen hade bevittnat anklagelsen ute på gatan ombads han att skriva under en attest som intygade vad som sagts. Kämnärsrätten var dock tveksam till om Samuel verkligen förstod attesten när han skrev under:

b2ap3_thumbnail_Samuel-Lang.jpg

»Q: om Attesten uplästes för honom innan han den underskref, och om han den wäll förstå kunde, som han är en Tysk man, R: ia att Attesten blef upläsen för honom, och mästa dehlen den förstå kunde» (ur Göta hovrätt - Advokatfiskalen Malmöhus län, vol. EVIIBAA:3953 (1701-1704), bild: ArkivDigital).

Samuel Lang var alltså tysk till börden, vilket förklarar varför jag inte hittade något släktskap med de övriga skånska Lang – och flera års fruktlöst sökande fick plötsligt sin förklaring i ett enda litet ord!

När det gäller bouppteckningar brukar ingresserna ge den viktigaste genealogiska informationen, men kloka släktforskare vet att man även ska studera boets skulder. Där kan man nämligen också hitta uppgifter om släktskap, som inte omfattas av ingressen. I bouppteckningen efter min anfader Reinhold Flinkenbergs första hustru Maria Asp i Ystad 1767 omnämns till exempel att magistraten hade förordnat skogvaktaren Levardt Sperl från Marsvinsholm att närvara å Reinholds och Marias omyndige son Johan Eriks vägnar, »såsom närmast anhörige här å orten med sonen [...], och gifft med des afledne moders syster». Jag lyckades dock inte hitta varken Levardt eller hans hustru, men bland boets skulder fanns en utgående post gällande »Förmynderskap för Bryggaren Flinckenbergs swägerska Jungfru Sophia Asp». Denna syster levde tydligen ogift i Ystad, och genom henne lyckades jag få fram att Reinhold Flinkenbergs hustru Maria Asp var född i Fulltofta 1731. Detta gav även förklaringen till varför jag inte fann skogvaktaren Sperls hustru »NN Asp» – hon hette nämligen Anna Christina Badee (ca 1714-1780), och var systrarna Asps halvsyster på mödernet.

b2ap3_thumbnail_Sophia-Asp.jpg

Ur Maria Asps bouppteckning 1767; Ystads rådhusrätt och magistrat, vol. FII:25 (1764-1767), sid. 300 (bild: ArkivDigital).

Att studera faddrar är A och O när man släktforskar, men om man har tur kan födelse- och dopböckerna även ge direkta uppgifter om släktskap – det finns alltså flera anledningar till varför man aldrig ska hoppa över en enda födelsenotis. När min anfader Nicolaus Silvius (ca 1697-1759), pipare vid Skaraborgs regemente, lät döpa sin son Mårten i Eggby kyrka 1718 hittar man till exempel bland barnets faddrar »Änckian Kirstin och dhes dotter Ingrid, item Systeren wid Barnets Fader». Jag har ännu inte lyckats lokalisera denna syster till Nicolaus Silvius, men med tanke på att hon närvarade vid dopet kan hon inte ha bott så långt därifrån.

b2ap3_thumbnail_Eggby-1718.jpg

Ur Eggby födelse- och dopbok 1718; Eggby kyrkoarkiv, vol. C:2 (1700-1754), sid. 67 (bild: ArkivDigital).

Husförhörslängderna är oslagbara när man släktforskar, men även här gäller det att inte missa detaljerna. När min farmors morfars mormor Karna Olsdotter föddes 1819 i Övraby var hennes föräldrar Ola Jönsson och Anna Nilsdotter skrivna i ett eget hushåll i husförhörslängden, men i efterföljande längd hittar man familjen skrivna tillsammans med husmannen Jöns Sassersson och hans hustru Boel Lassdotter. Det låter kanske inte så anmärkningsvärt, men om man tittar närmare ser man ett litet »MF:» framför Jöns Sasserssons namn, alltså »Mannens Fader». Övraby födelse- och dopbok 1788 bekräftar mycket riktigt att Jöns och Boel var Ola Jönssons föräldrar, så där besparade jag mig själv en hel del letande!

b2ap3_thumbnail_Jns-Sassersson.jpg

Ur Övraby husförhörslängd 1822-1826; Övraby kyrkoarkiv, vol. AI:2, sid. 27 (bild: ArkivDigital).

Om man har tid och ork ska man absolut plöja igenom mantalslängder år för år, för även där kan man hitta detaljer som ger viktiga genealogiska uppgifter. Ovannämnde Jöns Sassersson visade sig vara son till sockenskräddaren Sasser Andersson (ca 1716-1794) i Övraby, men jag kunde inte hitta Sasser i någon födelsebok i trakten och började därför gå igenom Övrabys mantalslängder. Det tog en liten stund, men i 1754 års mantalslängd hittade jag Sasser Andersson på Övraby Nr 12, med det underbara tillägget »Inhs. Fadren Anders Holmström»! Jag började leta efter denne Holmström i Övrabys kyrkoböcker, och fick fram att hans första hustru Karna Sassersdotter (!) hade dött 1746 samt att de gifte sig i det närbelägna Ullstorps socken 1715. Antagligen är Sasser född där trots att födelsenotisen tycks ha förkommit, så de där små orden i 1754 års mantalslängd blir plötsligt oerhört viktiga i sammanhanget.

b2ap3_thumbnail_vraby-1754.jpg

Ur Övraby mantalslängd 1754; Övraby MTL:1 (1742-1800) (bild: ArkivDigital).

När man släktforskar måste man som synes ta det lugnt – inte bara för att undvika fel i forskningen, utan även för att detaljerna kan vara huvudsaken. Om man hastar igenom källmaterialet är risken stor att man missar något viktigt, för kanske är det den där skuldposten i bouppteckningen, den kryptiska förkortningen i husförhörslängden eller lilla ordet i domboken som leder till det där genombrottet du hoppas på?

Min mormors farfar Claus Johansen (1869-1944) bodde i Fredrikstad i sydöstra Norge, men kom ursprungligen från Sverige. Enligt egen utsago var han född i Skara, och likt många andra svenskar på jakt efter arbete utvandrade han i slutet av 1800-talet till Norge. Han gav sig in i stenhuggarbranschen där han gjorde sig känd för gott hantverk och hårt arbete, så när blixten slog ner i ladugården på Thorsø herrgård i augusti 1917 fick Claus det prestigefyllda arbetet att återuppbygga ladugården. Det enorma byggnadsverket blev enligt godsägaren Kai Møller ett »underverk», och ryktet om den talangfulle svenske byggmästaren spred sig i trakten. När Fredrikstad drabbades av en rejäl översvämning 1918 var det därför många gårds- och husägare som anlitade Claus för husreparationer, och dessa arbeten gav så goda inkomster att han kunde köpa ett ståtligt hus i stadsdelen Elverhøi. Här spenderade Claus många avkopplande stunder i den stora fruktträdgården, och barnbarnen minns honom som en propert klädd man med stora händer, och skostorleken 46 antyder att han måste varit en respektingivande förman för de många stenhuggarna och murarna. Han hade dock ett hjärta av guld, och barnbarnen minns med värme hur han rensade ål, rökte cigarr eller skickade fram hushållerskan med varm choklad.

b2ap3_thumbnail_028---Claus---original.JPG

Det låter onekligen som en framgångssaga, men vem var egentligen Claus Johansen? Var han verkligen född i Skara, och hur såg hans bakgrund ut? Jag började mitt sökande i Norge, och hittade familjen i folkräkningen 1900. Då bodde de på Brochsgaten i Fredrikstad, och redan då kallas den 31-årige Claus »graastenmurer, mester» och anges dessutom vara ägare till hela huset. Folkräkningen avslöjar att huset var ett våningshus med tillhörande verkstad, och i fastigheten bodde sammanlagt tjugotvå personer. Som hyresgäster hade man en stuveriarbetare med hustru och fem barn, en svensk symaskinsreparatör med hustru och tre barn samt en skomakare med hustru och fem barn. Man får även veta att Claus var född i Skara 1869 och hade svenskt medborgarskap, så det som sagts i släkten tycktes stämma. Det tog dock stopp direkt eftersom jag inte hittade honom i Skaras födelsebok 1869, så jag återvände till de norska kyrkoböckerna för fler ledtrådar.

b2ap3_thumbnail_Lven-p-Thors-herregrd-foto-MG-020810.jpg

Hustrun Anne var född i Torsnes socken, så jag koncentrerade mitt sökande dit. Familjebibeln avslöjar att parets äldsta barn föddes 1897 så jag slog upp 1896 års vigselbok för Torsnes – och hittade dem direkt! Brudgummen »Klaus (Klas) Johansen» var då stenhuggare på Thorsö medan bruden Anne Andreasdatter Holm bodde på gården Basto på Hvaler, men hade tydligen återvänt till hembygden för att vigas i kyrkan där hon döptes. Det stod även att Claus var född i »Øglunda Sogn Skaraborg Len» den 10 september 1869, och var son till avlidne »Bygmester Johan Clausen». Uppgiften om Skara stämde alltså inte riktigt, även om Öglunda faktiskt ligger i Skara stift och sedermera hamnade i Skara kommun. Nu när jag hade mer exakta födelseuppgifter kunde jag påbörja mitt sökande i Sverige, och äntligen få grepp om hans bakgrund.

b2ap3_thumbnail_glunda-1869.jpg

Öglunda födelsebok 1869; lille Claes föddes mycket riktigt den 10 september 1869 i Öglunda socken, och var son till arbetaren Johannes Claesson och hans hustru Anna Lisa Andersdotter i Grangården (i födelseboken står felaktigt Johansdotter); ur Varnhems kyrkoarkiv, vol. C:4 (1850-1871), sid. 345 (bild: ArkivDigital).

Det visade sig att hans liv verkligen var en framgångssaga, för det hade inletts på sämsta tänkbara sätt. Föräldrarna Johannes Claesson (1809-1875) och Anna Lisa Andersdotter (1832-1875) avled när lille Claus precis hade fyllt sex år – fadern som avled den 7 oktober 1875 blev begravd den 12 i samma månad, och dagen efter begravningen avled även modern som följde sin make i graven fyra dagar senare. Dagen efter hennes begravning förrättades bouppteckningen, som ger en inblick i det lilla hemmet i Grangården. Där fanns en soffa och ett bord, en säng och två skåp, ett väggur och två grytor, en stekpanna och en »Kaffebrännare». Två speglar och några böcker, två liar och en spinnrock, två täljknivar, två saxar och en slipsten, några glaskärl och blomkrukor, samt fyra tunnor potatis och en skeppa rågmjöl. De tre sönerna fick dela på de 115 kronor och 10 öre som blev kvar efter föräldrarna, och kanske var det därför de till en början kunde bo kvar i Grangården – antagligen hos sin förmyndare, hemmansägaren Sven Johansson. Efter en tid tog troligen pengarna slut, för i Öglunda husförhörslängd 1881-1895 hittar man Claus och hans lillebror Anders Johan (1874-1911) i fattighuset. Det kan nog inte bli värre än så, två små föräldralösa gossar i socknens fattighus – så hur kunde egentligen Claus ta sig hela vägen till det ståtliga huset i Elverhøi?

b2ap3_thumbnail_Huset-p-Elverhy-2-foto-MG-020810.jpg

Jag följde honom framåt i tiden. I november 1884, alltså vid nyss fyllda femton år, lämnade Claus fattighuset och flyttade som »yngling» till Baggården i närbelägna Bergs socken. Här blev han dräng hos hemmansägaren Johannes Svensson, men flyttade redan året därpå till Melldala Håkansgård och 1886 till gården Lycke i annexförsamlingen Lerdala. Här var han dräng i två år, och höll sig än så länge i Västergötland, men 1888 tog den nittonårige Claus ett stort steg i livet – han lämnade hembygden och flyttade de dryga femtio milen till Forsa socken i Hälsingland. Här blev han arbetare i byn Harv, och även om det inte sägs rakt ut var det antagligen i Hälsingland som han fick upp ögonen för stenhuggarkonsten. Efter några år lämnade han Forsa socken utan att meddela vart han tog vägen, så prästen överförde Claus till den särskilda förteckningen i april 1895. Fem månader senare blev han dock kontaktad av Claus, som behövde ett ledighetsbetyg – kanske hade han redan nu träffat blivande hustrun Anne, min mormors farmor? – varpå prästen noterade i husförhörslängden »d. 12/9 95 ledighetsbetyg till Borge i Norge adr. Fredrikstad. adm – reste till Norge 1891». Han hade nu alltså officiellt flyttat till Norge, efter en sammanlagd resväg på över hundra mil.

b2ap3_thumbnail_029---Anne.jpg

Som jag tidigare berättat har den norska kyrkobokföringen varken husförhörslängder eller församlingsböcker, så jag har inte kunnat följa Claus Johansen år för år, men genom att studera kyrkoböckerna har jag ändå lyckats få en bild av hans yrkesverksamhet. Vid vigseln 1896 kallas han »stenhugger» på Thorsø herrgård, och 1897 i Basto på Hvaler-öarna. År 1898 är han stenhuggare i Sand på Hvaler, men i oktober 1899 bor familjen på Brochsgaten i Fredrikstad och Claus kallas nu fortfarande stenhuggare. I folkräkningen 1900 sägs han ju dock vara gråstensmurarmästare, något han är ännu i december 1902. I november 1905 har familjen dock flyttat till Fossumsgaten 4 i Fredrikstad, och här bor de kvar ännu i juli 1910 då Claus kallas »stenhuggerformand». Även när sonen John konfirmerades 1930 kallas fadern förman, precis som vid hustruns död 1932.

b2ap3_thumbnail_2014-08-09-11.06.06.jpg

Claus tycks därefter ha avvecklat byggverksamheten, och sina sista år njöt han av livet på Elverhøi tillsammans med barnen och barnbarnen. Han avled 1944 och begravdes bredvid sin älskade Anne i Østre Fredrikstad gravlund, alldeles intill den vackra Gamlebyen. Graven är numera bortplockad, men hans minne kommer leva för evigt – minnet av den föräldralöse lille gossen som växte upp i Öglunda fattighus, men som till slut kunde ge sina barn den trygghet han själv aldrig hade upplevt. 

Just nu pågår Släktforskardagarna, årets stora släktforskningshändelse som hålls i slutet av augusti varje år och som nu har landat i Nyköping. Årets tema »Ett gods – en värld» speglar det sörmländska herrgårdslandskapet, och sedan de första Släktforskardagarna hölls i Lund 1987 har släktforskare vallfärdat till många svenska landskap och städer – från Luleå i norr till Malmö i söder. Under dessa dagar, som årligen drar mellan 3000-5000 besökare, kan man besöka intressanta mässor och föredrag, delta i middagar och spännande utflykter eller lära känna arkiv och föreningar lite bättre. Släktforskardagarna har blivit ett av världens största släktforskararrangemang, och tack vare dem intar vårt avlånga land utan tvekan en särskild plats på den genealogiska världskartan. Sverige har dock alltid varit ett unikt land när det gäller släktforskning, och jag skulle vilja gå så långt som att utnämna Sverige till världens bästa släktforskningsland, av flera anledningar:

1) De svenska kyrkoböckerna är bland Europas (om inte världens!) ypperligaste. Bortsett från enstaka brunna kyrkoarkiv och förkomna volymer är kyrkobokföringen i princip komplett sedan slutet av 1600-talet, vilket gör att man kan följa sina svenska förfäder långt tillbaka i tiden. Kyrkobokföringen har sitt ursprung i Karl XI:s kyrkolag från 1686, som bland annat stadgade att prästerna skulle nedteckna uppgifter om »Alle Brudefolck, med dheras och Föräldrarnas Namn, samt underrättelse, hwadan de äro komne, och hwad Witnesbörd the haft hafwa. [...] Alle Barns, så ächtas, som oächtas, med dheras Föräldrars och Faddrars Namn, födelse- och döpelse Dag, så och Orten ther the födde äro. [...] The aflednas Namn, som i Kyrckian eller på Kyrckiogården äro begrafne, med kort underrättelse om dheras Lägerställen, stånd, wilkor, lefwerne och ålder».

b2ap3_thumbnail_045-Mtta-Andersdotter.jpg

2) Husförhörslängderna och församlingsböckerna skiljer vårt land (och i viss mån även Finland) från resten av världen. Här samlas uppgifter om födelsedatum och födelseort, civilstånd och flyttningar, brott och andra anmärkningar, och tack vare denna unika källa kan man relativt enkelt följa Sveriges befolkning under hela 1800- och 1900-talet, och i många fall även under 1700-talet.

3) Digitaliseringen av det svenska arkivmaterialet har kommit långt, och i princip alla kyrkoböcker finns sedan länge tillgängliga via olika aktörer som i rask takt digitaliserar och indexerar nya källor.

4) Den svenska arkivlagstiftningen är en av de förnämsta i världen. I första hand är det Arkivlagen som stadgar arkivens skyldigheter gentemot oss släktforskare – arkiven skall inte bara bevara, ordna och vårda alla myndighetsarkiv samt tillgodose forskningens behov, utan även »organisera arkivet på ett sådant sätt att rätten att ta del av allmänna handlingar underlättas, […] upprätta dels en arkivbeskrivning som ger information om vilka slag av handlingar som kan finnas i myndighetens arkiv och hur arkivet är organiserat, dels en systematisk arkivförteckning [samt] skydda arkivet mot förstörelse, skada, tillgrepp och obehörig åtkomst». Våra rättigheter gentemot arkiven stadgas av Offentlighets- och sekretesslagen och Tryckfrihetsförordningen. Dessa båda lagar ser till att myndigheterna lämnar ut handlingarna så fort som möjligt samt att »rätten att ta del av allmänna handlingar enligt tryckfrihetsförordningen säkerställs samtidigt som sekretesskyddet upprätthålls», som det så vackert formuleras i Offentlighets- och sekretesslagens fjärde kapitel. Detta kapitel är för övrigt betydelsefullt för oss släktforskare eftersom det ålägger myndigheterna att »särskilt beakta [...] att enskilda bör ges goda möjligheter att söka allmänna handlingar» genom förteckningar, register och andra användbara sökingångar.

b2ap3_thumbnail_2015-07-06-11.43.31.jpg

5) Folkbokföringen i Sverige är bland de bästa – om inte den bästa – i världen. Ingen som sett »Spårlöst» på TV har väl missat att många andra länders folkbokföring är både utspridd och svårtillgänglig – lite handlingar här, någon databas där, på något dammigt kontor ute på landsbygden. Den svenska folkbokföringen är däremot sedan länge datoriserad och åtkomlig från hela landet, tack vare Skatteverket.

6) Sveriges Släktforskarförbund är ett väldigt engagerat förbund som inte bara driver Anbytarforum, Wiki-Rötter och Rötterbokhandeln utan även bidrar till utgivningen av många värdefulla CD-skivor och register såsom Sveriges dödbok, folkräkningarna, emigrantskivorna och Begravda i Sverige – för att inte tala om alla databaser på Rötter, såsom Porträttfynd, Avrättade, Tillfällighetsfynd, Gravstensinventeringen och Barnhus-sök.

7) Släktforskarföreningar finns det många av i Sverige, och i skrivande stund är hela 171 stycken anslutna till släktforskarförbundet. Här kan man hitta inspiration, hjälp och stöd – eller varför inte avlägsna släktingar? Man kan läsa intressanta böcker och artiklar, gå på föreläsningar och lära sig mer om allt mellan himmel och jord när det gäller släktforskning. Man kan även hitta gemenskap i en släktforskarförening, och att man dessutom förlänger livet genom att vara aktiv i en förening är en bonus!

b2ap3_thumbnail_2014-07-30-11.58.52.jpg

Kanske uppfyller något annat land enstaka av dessa sju punkter, och kanske finns det något land som har liknande förutsättningar, men när allt kommer kring finns det bara ett land som Sverige – världens bästa släktforskningsland!

Att läsa gamla handstilar är inte helt lätt, och det faktum att släktforskare postar hundratals inlägg varje vecka på Anbytarforums avdelning Läshjälp talar sitt tydliga språk. Jag brukar själv besvara läshjälpsfrågor, inte bara för att det är kul att hjälpa andra släktforskare, utan även för att det håller ångan uppe. Det enda sättet att bli duktig på handskriftsläsning är nämligen att ständigt öva sig, och vad är då bättre än att slå två flugor i en smäll? Ibland känns det dock som en hel vetenskap, vilket det också är – bokstavligt talat. Det vetenskapliga namnet på läsning och tolkning av handskrifter är paleografi (från grekiskans παλαιός, »gammal», och γράφω, »skrift»), och denna vetenskap har i alla tider varit betydelsefull inom historie- och släktforskningen. Det skrivna ordet är ju faktiskt den viktigaste länken mellan oss och förfäderna så det är först när man bemästrar paleografins ädla konst som man kan förstå och tolka källorna på rätt sätt.

b2ap3_thumbnail_Jmfrelsen_20150820-070254_1.jpg

Ibland kan handstilen vara miserabel, och då hjälper inte all världens kunskaper i paleografi. Här ovan syns två exempel på att handstilar kan vara som natt och dag; överst har vi Ravlunda kyrkobok 1747 (Ravlunda kyrkoarkiv, vol. CI:1, sid. 209) och underst Svalövs kyrkobok 1774 (Svalövs kyrkoarkiv, vol. CI:2, sid. 74), och det är inte utan att man önskar att alla handstilar såg ut som den från Ravlunda (bilder: ArkivDigital)

Den svenska handskriften har under de senaste hundrafemtio åren byggt på den latinska stilen, som både kan vara präntad (med fristående bokstäver) och kursiv (med sammanbundna bokstäver), men som vi alla vet är det själva handstilen som avgör hur lätt (eller snarare svårt) det är att läsa en skriven text. Det är emellertid den mer förrädiska tyska stilen (även kallad nygotiska eller svenska stilen) som är vanligast förekommande i de källor vi släktforskare nyttjar. Denna stil användes i Sverige fram till slutet av 1700-talet och en bit in på 1800-talet, så det är i regel den man möter i de äldre kyrkoböckerna och arkivhandlingarna. Den mer lättlästa latinska stilen började användas mer allmänt sedan Kungl. Maj:ts kansli infört den 1808, även om man redan i början av 1600-talet försökte införa denna stil för svenskspråkiga texter. Det gick dock inget vidare eftersom den tyska stilen tog över, och under de följande tvåhundra åren fyllde den allt från kyrkoböcker till brev. Men hur ser egentligen denna stil ut, och vad kännetecknar den? Vi tar några exempel:

b2ap3_thumbnail_1590_20150820-070306_1.jpg

»War skicket for oß thenne breffuiserske Citze Bents dotter, hindz fuldmyndige hederlig mand, her Oluff Nielßön j Mielby, huilken berette, huorledis nogen good tiid siden, haffde hindis Echte husbonde Lauritz Baad ij Löffuerby udj Mielby sogn, begaait ett Mandrab, for huilchit hand och strax er bortrömd.»

– Ur Lunds domkapitels dombok i äktenskapsmål den 19 januari 1590; Domkapitlets i Lund arkiv, vol. AIII:1 (1589-1597), sid. 15 (bild: ArkivDigital).

Vi börjar med 1500-talet, där handstilarna emellanåt kan vara mer lättlästa än 1700-talets snirkliga stilar. Bokstäverna är på något sätt renare, och även om de inte är särskilt detaljerade lär man sig snabbt hur varje bokstav ser ut. I exemplet ovan kan man notera krumelurerna över u, för att skilja dem från den snarlika konsonanten n. En sällan använd bokstav, som å andra sidan ofta förvirrar oss släktforskare, är x (se till exempel ordet »strax» i nedersta raden), som i det närmaste liknar ett märkligt format p. Lilla p förväxlas i sin tur lätt med vår tids y, som på den tiden liknar »ij» – i exemplet ovan ser man dock tydligt att »ij» har en mer böjd »nedåtsväng» (se »Baad ij Löffuerby» på näst sista raden), medan nedåtsvängen i y går mer rakt nedåt. Notera även det tyska dubbel-s i »oss» på första raden, som man finner i olika varianter i äldre texter och dokument.

b2ap3_thumbnail_1690_20150820-070317_1.jpg

»Aldenstundh Wälwijse Magistraten behagat hafwer gennom ett Remissorial för an låtha migh wijdare gå i Rätta medh den Cöppenhamska konan, huilcken in sessione publica & Senatu mit reedelige Nampn reedan så högt læderat och mit hiärta så diupt sargat hafwer, at Jagh then ogudacktiga Menniskian mehra än alla Hälfwetedz onda ander skyr och undanflyr, för hwilcka man sigh (men intet för hennes förbannade och lögnacktige ähreskänderska Tungo) signa kan».

– J. E. Donner till magistraten i Malmö, 8 februari 1690; Rådhusrätten i Malmö 1, vol. F1AA:10 (bild: ArkivDigital).

I nästa exempel har vi förflyttat oss hundra år framåt i tiden, till ett ilsket brev som ger många bra exempel på den tyska stilen. Brevskrivaren herr Donner har varit duktig och skrivit ut alla dubbla konsonanter, men i äldre texter ser man ofta ett streck ovanför bokstäverna m och n – detta är ett nasalstreck (fast det borde kanske hellre kallas »latstreck») som visar att konsonanten ska dubbleras. I brevet ovan skriver Donner också ut alla förkortningar, men det vanligaste är tyvärr att det kryllar av kryptiska förkortningstecken. Orden stycken och gammal / gammalt förkortas till exempel flitigt i äldre texter, liksom salig, herr, och slutledet -gård / -gården. Detta förkortningstecken brukar se ut ungefär som en nonchalant liten högersläng med pennan nedanför raden.

I Donners brev syns även exempel på att samma bokstav kan skrivas på flera olika sätt, till och med av samma person i ett och samma brev – notera till exempel hur k skrivs olika i »huilcken» på rad tre och »ogudacktiga» på rad fem. I äldre tid var det inte heller ovanligt att man smög in både franska, tyska och latinska lånord, något Donner gör när han beskriver hur den danska kvinnan har laederat hans redliga namn (från det latinska verbet laedo; att skada eller förolämpa). Notera också hur likt t och f är i »sargat hafwer» på femte raden – den enda skillnaden är egentligen att f når längre nedanför raden. Precis som i texten från 1590 får man här ett bra exempel på skillnaden mellan »ij» (»wijdare» på andra raden) och »y» (»skyr» och »undanflyr» på sjätte raden). Egentligen gäller det dock bara att tänka logiskt, för det heter väl ändå inte »wydare» och »undanflijr»? Man får även ett bra exempel på likheten mellan r och w – det som skiljer dem är att w är bredare, medan r är mer slutet.

b2ap3_thumbnail_1790_20150820-070330_1.jpg

»Åhr 1790 d 15 Junij lät hus mannen Nils Perßon i Moshaddinge med til kallade wärderings män nämde mannen walförståndige Hans Nilsson och åboen Hans Hanßon i Moshäddinge laga uptekning ock wärdering uppå afledna hustru Agda Jeppas dotters qwarlåtenskap som efter lämnat sig des i lifs tiden kära man Nils Perßon uti Moshäddinge samt 2ne dottrar Bengta Nils dotter 12 åhr ock Mätta Nils dotter 10 åhr gammal: å hwilkas wägnar här wid war närwarande deras morbroder Per Jeppßon i Örup».

– Ur bouppteckning från 1790; Bara häradsrätt FIIa:28, sid. 21 (bild: ArkivDigital).

Under de hundra år som passerat sedan Donner skrev sitt brev har det egentligen inte hänt så mycket, men i denna skånska bouppteckning från 1790 gäller det att se upp eftersom skrivaren både slarvar (han har glömt prickar och ringar över å, ä och ö) och stavar på sitt eget märkliga sätt. Det finns dock ännu värre exempel, där man kan fråga sig om bouppteckningarna har skrivits av femåriga barn. Notera det tyska dubbel-s, som även fanns i texten 1590 – det är fortfarande i bruk, trots att det gått tvåhundra år. Ingressen är för övrigt ett bra exempel på hur bokstaven s kunde skrivas på många olika sätt i den tyska stilen – ensamt i »Mosheddinge» och »samt», tillsammans med t i »förståndige» eller med k i »qwarlåtenskap», och när skrivaren plötsligt överger det tyska dubbel-s i »Hans Nilsson» ser man att han skriver två olika varianter av s bredvid varandra. 

b2ap3_thumbnail_1890_20150820-070350_1.jpg

»För misshandel på yrkan af kronolänsman O Roupé af Rönnebergs, Onsjö och Harjagers Härads Rätt förklarad skyldig träda i häkte. [...] Rönnebergs, Onsjö och Harjagers Härads Rätt, inför hvilken målet förevarit den 10 Februari 1890, då den tilltalade förklarats skyldig att träda i häkte och ransakningen uppskjutits till återföretagande vid urtima ting å Ransakningshäktet i Landskrona den 24 i denna månad».

– Fångvaktaren N. Lundqvist i Åkarp den 28 februari 1890; i Onsjö häradshäktes arkiv, vol. Ö:3 (bild 3450 hos ArkivDigital).

När vi förflyttar oss ytterligare hundra år framåt i tiden har det hänt desto mer, bland annat har den latinska stilen slagit igenom och det är denna stil vi känner igen från vår egen tid. Det som kan störa idyllen är individuella eller svårlästa sätt att skriva, liten storlek på bokstäverna och så vidare, men de flesta släktforskare har nog inga större problem med att läsa denna stil. Den är logiskt uppbyggd, följer enhetliga stavningsregler och bokstäverna är mer tydligt utformade.

Vad kan man själv göra för att bli bättre på handskriftsläsning? Att gå en kurs i paleografi är alltid en bra idé, men man behöver egentligen inte gå över ån efter vatten. Det bästa sättet att bli duktig på handskriftsläsning är att ständigt öva sig, att lära sig längs vägen genom att vara fantasifull men samtidigt tänka logiskt och ha ett öga för detaljer. Jag minns själv mitt första möte med äldre handstilar – jag hade rört mig fritt bland den latinska stilen i det sena 1800-talets husförhörslängder, och fick en chock när jag letade fram farfars farmors fars födelsenotis från 1815. Jag läste fel på både faderns efternamn och faddrarnas namn, men trots att varje ny text eller handstil gav upphov till nya bekymmer gav jag inte upp. Jag kämpade mig igenom de gamla kyrkoböckerna och katekismilängderna, för i slutänden är det du själv som måste ta dig förbi den till synes ogenomträngliga väggen av uråldriga bokstäver. Det är först då du kan förstå och tolka källorna på rätt sätt, och det är först då du har hittat nyckeln till förfäderna.

Länktips:

Lär dig läsa gammal handstil : Textprov från äldre tider (ursprunglig artikel av Håkan Skogsjö)

Litteraturtips:

Anderö, Henrik & Thorsell, Elisabeth, Läsebok för släktforskare : lär dig tyda och läsa gammal handstil (3., rev. uppl. 2004).

Ahlmark, Lilly, Övningsbok i gammal handskrift [Stockholm] : [Svensk stadsmiljö, Univ.], 1994.

Grafström, Margareta, Handskrifter med kulturhistoria : lär dig läsa och förstå! [Härnösand] : [Landsarkivet], [1989].

Svensson, Lars, Nordisk paleografi : handbok med transkriberade och kommenterade skriftprov, Lund : Studentlitt., 1979.

Åberg, Alf, Läsning av gamla handstilar (7. uppl.), Stockholm : Genealogiska föreningen, 1979.

Äldre tiders adliga begravningar var storslagna tillställningar med nästan kunglig ståt, där man med hjälp av »christelig Lijk-Predikan», »hederlig Process och Högförnämbligit Medföllie», fanor och begravningsvapen lyfte fram den dödes börd och anor när kistan fördes till familjegraven. Begravningsvapnen bestod av ett huvudbanér, som bars före den döde, samt anvapen som bars på ömse sidor om kistan. Antalet anvapen berodde på hur många anor den döde kunde räkna på fäderne och möderne, men vanligast var sexton anvapen. Huvudbanéret var ursprungligen ganska blygsamt, men det växte med tiden och nådde sin höjdpunkt omkring år 1700 – den bekante fältmarskalken Erik Dahlberghs (död 1703) huvudbanér var till exempel över två och en halv meter högt! Efter begravningsakten hängdes vapnen upp över den dödes grav eller i en annan kyrka med koppling till den döde, och i många kyrkor och museer förvaras ännu dessa begravningsvapen som minnen över adelns ståtliga likprocessioner.

b2ap3_thumbnail_Ehrenborg.jpg

Över norra porten i Lunds domkyrka hittar man ett sådant huvudbanér (ovan), som bars genom Lunds gator då Richard Ehrenborg (1655-1700) fördes till sitt sista vilorum. Han var professor i juridik men tillhörde även adliga ätten Ehrenborg, och som adelsman förärades han givetvis en ståtlig begravning. Huvudbanéret flankeras av två figurer som bär anvapnen, och i den gyllene kartuschen kan man läsa att »Hans Kongl. May:ts trotienare och Juris professor vid Kgl. Academien i Lund den Vellborne och Höglärde Herren Herr Richard Ehrenborg är född på Spannerup d. 2 Januarii åhr 1655 och blef död her i Lundh d. 27 Martii 1700». De flesta huvudbanér innehåller sådana genealogiska uppgifter, och kan därför vara en viktig källa för släktforskare.

b2ap3_thumbnail_2015-08-03-16.24.41.jpg

Nu är det ju emellertid långt ifrån alla släktforskare som har adel i släktträdet, men i kyrkorna hänger även mängder av minnestavlor och epitafier (från grekiskans epi, »till», och taphos, »grav») över allt från präster och handelsmän till militärer och klockare. I Sankt Nikolai kyrka i Simrishamn lät till exempel rådmannen Petter Mörck (död 1710) år 1709 uppsätta ett epitafium över sina tidigare bortgångna hustrur, och eftersom Simrishamns kyrkoböcker börjar först 1724 är uppgifterna på epitafiet (bilden ovan) ovärderliga för släktforskare:

»Detta Epitafium Hafwer Fordom Ehreborne och wälförståndige H: Rådman Petter Petterson Mörck Låtit förferdiga uthi Set Lefwande Lif, Gudz Nampn Till ära, Gudz Huus Till Prydna, Sina Liffz Arfwingar Till Äro Minne för sig och sina 2ne Hustrur, och aflat med den Första Hustrun 2ne Sönner och en Dotter, och Med Den andra en Son som blef wid födslen dödh uthij des Moders 50de åhr, alle Theras Siällar äro uthi deras Frelsares Jesu Siöte Har intett dödz Qual rörer them, men deras Lekamen Huilar her i grafwen Till den yttersta Dommen, då theras återlösare Jesus skal them upwäckia Till Ewinnerligit Lijf. ANNO 1709:»

På de flesta epitafier finns även porträtt, utförda av mer eller mindre talangfulla konstnärer. Här nedan syns till exempel Anne Jacobsdatter (död 1675) tillsammans med sina makar Peter Uppendick (död 1654) och Jens Torsen (död 1686), båda borgare och handelsmän i Ystad, och de sammanlagt sex sönerna och tre döttrarna med bedjande händer och blomkransar i håret. Familjen fick sitt vilorum i Sankta Maria kyrka i Ystad där även epitafiet uppsattes på en pelare i mittgången, och i över trehundra år har familjen fromt blickat ner mot kyrkans besökare.

b2ap3_thumbnail_2015-08-03-11.46.29.jpg

I utkanten av mitt släktträd hittar man överstelöjtnanten och kommendanten Daniel Ramfelt (1634-1705). Han fick sin sista vila i Silvåkra kyrka där även huvudbanéret (se nedan) hängdes upp, men det har sedermera flyttats till Lunds universitets historiska museum. Tyvärr är inskriptionen sedan länge förstörd, och det är numera bara det ståtliga lejonet på vapenskölden som avslöjar att det tillhör ätten Ramfelt. Epitafier i Skåne och Blekinge kan emellertid kompletteras med hjälp av Lunds domkapitels arkiv, där serien FIIja (»Uppgifter i vissa ämnen insända av prostar och kyrkoherdar») innehåller »Kyrkornas märkvärdigheter». Detta är förteckningar som prästerna i Lunds stift sände in till biskopen, och som innehåller avskrifter samt mer eller mindre detaljerade beskrivningar av kyrkornas tillhörigheter anno 1830. I denna serie hittade jag en förteckning från kyrkoherden i Silvåkra, som berättade att det på kyrkans norra vägg hängde ett stort vapen »med många krigsinstrumenter utsiradt» och påskriften

»Konlig Majestetz Bestalter Öfverstelieut: aff Cavall:e vid Adelsfahnan och Commend: på Malmö Slott, Den välborne Herrn H:r Daniel Ramfelt, föd:de A:o 1634 d: 10: Jul: Dödde A:o 1705 d: 26: Jani: på Malm:o Slott, som har lefvat i 70 år 6 månad, och 10 dagar».

b2ap3_thumbnail_Ramfelt1.jpg

Hur ska man egentligen veta vilka begravningsvapen och epitafier som finns bevarade? En person som varit framsynt inom detta område är släktforskaren Jonas Magnusson. Sedan några år tillbaka driver han hemsidan Epitafier.se och Facebook-gruppen Svenska Epitafier, där tanken är att frivilliga krafter ska inventera och registrera de begravningsvapen, minnestavlor och epitafier som hänger i kyrkor, museer och slott runt om i Sverige. Jonas Magnusson utnämndes nyligen till Årets Eldsjäl 2015 av Sveriges Släktforskarförbund, bland annat med hänvisning till Epitafier.se, och det är inte svårt att förstå när man ser vilket jobb han lagt ner. Som han själv skriver på hemsidan är det emellertid användarna som står för den största arbetsinsatsen, för inventeringen sker inte av sig själv och dessutom är ju begravningsvapnen och epitafierna utspridda över hela landet. Det krävs därför gemensamma insatser för att ro projektet i land, och jag har själv spenderat åtskilliga sommardagar i kyrkor runt om i Skåne. Bidra du också, och hjälp årets eldsjäl med att bygga upp denna fantastiska genealogiska resurs!

Referenser:

»Begravningsvapen», i Kulturen : en årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige, 1939.

Begravningsvapen (Wikipedia).

Epitafium (Wikipedia).

Härom veckan besökte jag Lunds universitets historiska museum, en riktig pärla om man är intresserad av Skånes historia. På museet kan man beskåda många intressanta föremål och följa fascinerande levnadsöden, och både glasmontrar och väggar dignar av antika statyer, skelett, medeltida skulpturer och gamla guldmynt. Det som mest fångade mitt intresse var emellertid en liten bronsstatyett, som hängde i en stor glasmonter i det så kallade »Rydbecks sten- och bronssal». Informationsskylten avslöjade att den lilla damen med den bestämda blicken är en kvinnostatyett från omkring 600-500 f. Kr., troligen en gudinna, som hittades vid betplockning på 1910-talet på lantbrukaren Sture Troedssons gård i Katslösa by och Kvistofta socken utanför Helsingborg. Jag har en hel del förfäder i just Katslösa under 1600- och 1700-talet, så min fantasi skenade iväg. Kanske har någon av mina förfäder tillverkat den lilla statyetten? Kanske har de bott i Katslösa längre än jag kan forska fram i det skriftliga källmaterialet? Antagligen får jag aldrig veta hur det ligger till, för precis som de flesta släktforskare kan jag som bästa spåra släkten några århundraden bakåt. Det finns emellertid personer som lyckats spåra sin släkt långt bortom de skriftliga källorna, tusentals år tillbaka i tiden...

b2ap3_thumbnail_Copy-of-2015-07-01-11.38.44_20150806-211702_1.jpg

År 1903 upptäcktes ett gammalt skelett i en grotta nära byn Cheddar i sydvästra England, och eftersom grottan hade perfekta förhållanden var skelettet ovanligt välbevarat – det är faktiskt fortfarande Storbritanniens äldsta kompletta skelett. Det visade sig att skelettet, som daterades till omkring 7000 f. Kr., tillhörde en runt 20-årig jägare som dödades av ett slag mot ansiktet och sedan begravdes i grottan. Hundra år efter upptäckten fick en TV-producent upp ögonen för den så kallade »Cheddar-mannen», som han kom att kallas, i samband med en dokumentär om arkeologi i Somerset. Mycket hade hänt sedan skelettet hittades, och med tanke på hur långt DNA-tekniken utvecklats var den första tanken givetvis om man kunde utvinna DNA från skelettet.

b2ap3_thumbnail_Borrby_20150806-211735_1.jpg

Gravurnor från gravfält i skånska Borrby, där man under utgrävningarna hittade fyra gravhögar, fyra rösen och ett mindre urngravfält. Även i denna socken har jag en del förfäder, och kanske hamnade deras jordiska kvarlevor i en av dessa gravurnor? (Lunds universitets historiska museum).

Forskare vid Natural History Museum i London och universitetet i Oxford upptäckte till sin glädje att det var möjligt att få fram mitokondrie-DNA ur en tandhåla, trots skelettets höga ålder. Just mitokondrie-DNAt ärvs oförändrat på mödernet, eftersom det följer med äggcellen från modern till barnet och därför blir en exakt kopia av moderns. Efter flera månaders noggranna undersökningar kunde forskarna till slut kartlägga Cheddar-mannens gener, och nu började det roliga – att spåra hans ättlingar. Forskarna tog med sig ett filmteam till King of Wessex-skolan i Cheddar, där man DNA-testade några elever vars släkter bott i trakten längst. På skolan fanns även läraren Adrian Targett, som egentligen inte ingick i testgruppen men ändå lämnade ett DNA-test eftersom han ville uppmuntra eleverna och samtidigt fylla ut antalet tester. Hans släkt hade visserligen bott i Cheddar sedan mitten av 1800-talet, men själv hade han nyligen flyttat dit sedan han fått jobb som lärare på skolan och hade väl ingen större förhoppning om något släktskap med det berömda skelettet.

b2ap3_thumbnail_Barsebck_20150806-211814_1.jpg

I gånggriften i Gillhög i Barsebäcks socken hittades 40.000 keramikskärvor från minst tusen keramikkärl, bärnstenspärlor, tusentals flintföremål, bergartsyxor samt ett stort människolettmaterial. Kanske har någon av mina förfäder tillverkas dessa föremål? (Lunds universitets historiska museum).

Överraskningen blev därför stor när resultaten kom, och det visade sig att en av testpersonerna faktiskt var släkt med Cheddar-mannen – nämligen läraren Adrian Targett! Man hade fått en träff på mitokondrie-DNAt, som bekräftade att Adrian och Cheddar-mannen hade en gemensam anmoder som de båda härstammade från på raka mödernet. Adrian, som hade besökt grottan många gånger, kunde knappt tro att det var sant:

»Jag är överväldigad, jag kunde inte tro det. Jag är historielärare men lär ut nutida historia, så Cheddar-mannen är lite utanför min tidsperiod – jag måste erkänna att jag nästan inte visste nånting om honom. Det är lite skrämmande att tänka sig att det finns såna länkar genom alla de generationerna, men det fina är att det finns länkar som är så starka. Vi härstammar alla från en förfader som Cheddar-mannen – vem vet hur många människor vi är släkt med utan att känna till det?»

Adrian Targett är alltså en av de lyckliga få som kan spåra sin släkt tusentals år tillbaka i tiden, medan vi andra får nöja oss med historiska fragment, små glimtar av det förflutna. Fast kanske är det just det som är magin med förfäderna bortom det skrivna ordet?

Länktips:

Tracing Your Family Tree to Cheddar Man's Mum (artikel i New York Times)

Mellan åren 1899 och 1933 utgavs Hvar 8 dag, en svensk veckotidning med undertiteln »illustreradt magasin». Tidningen byggde på den danska förlagan Hver 8 Dag, och innehöll en blandning av aktuella nyhets-, kultur- och vetenskapsreportage från Sverige och världen, men även diverse artiklar och noveller. Varje nummer innehöll dessutom 12-24 biografiska notiser för folk som fyllde jämna år eller hade avlidit, med porträtt, och av den anledningen är Hvar 8 dag en riktig guldgruva för oss släktforskare. Det är emellertid ett digert material att gå igenom, men på Genealogiska Föreningens hemsida finns sedan en tid tillbaka ett namnregister till de 45 590 porträtt som publicerats i Hvar 8 dag. Man får dock tänka på att årgångarna löper från 1 oktober till sista september nästföljande år, så om man inte hittar det man söker måste man kontrollera samma sida i angränsande års tidning – något jag själv kämpade med när jag beställde fram Hvar 8 dag på Universitetsbiblioteket i Lund.

b2ap3_thumbnail_1905-11-12.jpg

Gustaf Carlberg (1829-1905); ur Hvar 8 dag den 12 november 1905.

Namnregistret är en sann genealogisk fröjd, och en person jag lyckades hitta tack vare registret är min farmors farmors mormors bror Gustaf Carlberg, rådman i Landskrona. Första gången när han fyllde 75 år och andra gången när han avled, och i anslutning till fotot finns som i de flesta fall en liten biografi. När herr Carlberg avled kan man därför läsa att han blev »fil. d:r 53, hofrättsex. 56, rådman i Landskrona sed. 64, åtskill. förordn. ss. borgm., ordf. i fattigv.-styr. 66-91, led. i styr. för sparbanken 64-03, under många år dess ordförande och verkställande dir.». Att han varit tillförordnad borgmästare och ordförande i fattigvårdsstyrelsen var nyheter för mig, så det är som synes inte bara de gamla fotografierna som gör Hvar 8 dag intressant.

b2ap3_thumbnail_1904-05-29.jpg

Ur Hvar 8 dag den 29 maj 1904, i samband med att Gustaf Carlberg fyllde 75 år. Han syns högst upp till vänster, och är omringad av disponent Wennström, kammarherre Wästfelt, överste Wästfelt, kyrkoherden Falk, stadsläkaren Holmberger, fabrikören Carlsson, snickarmästaren Almgren, källarmästaren Törnquist, kyrkoherden Ohlsson, fabrikören Peil och inspektorn Beckmansson.

En hel del av porträtten föreställer kungligheter, landshövdingar och grevinnor, men man hittar även många andra personer som på ett eller annat sätt utmärkte sig i början av förra seklet. Jag har själv hittat allt från rådmän, disponenter och kammarherrar till snickare, redaktörer och konstnärinnor, så det var inte bara samhällets högsta skikt som lyftes fram i Hvar 8 dag. Tidningen uppmärksammade dessutom personer som blev väldigt gamla, så i de äldsta årgångarna kan man hitta fotografier på personer födda under 1800-talets första år. En av dem är gamle kantor Ströberg i Hästveda (1809-1901), som tjänstgjorde i hela sextioåtta år:

b2ap3_thumbnail_1901-04-28.jpg

»Den 31 mars afled i Hästveda, kantorn i Hästveda och Farstorps församlingar Nils Erik Ströberg. Född den 31 juli 1809, hade han i 68 år innehaft sin kantorsbefattning i nämnda församlingar, under hvilken tid han gjort sig afhållen och värderad såsom en i allo redbar och vänsäll man» (ur Hvar 8 dag den 28 april 1901).

Hvar 8 dag finns på de flesta större bibliotek, och Genealogiska Föreningen planerar att framöver digitalisera tidningen och göra den tillgänglig för sina medlemmar. Project Runeberg är inne på samma tanke, och har som mål att så småningom presentera en fullständig digital faksimilutgåva av alla nummer som utkom. Än så länge har man skannat in årgångarna okt. 1901 – sept. 1902, okt. 1906 – sept. 1909 samt okt. 1910 – sept. 1914. Dessa årgångar hittar man här, och arbetet fortskrider sakta men säkert – till stor glädje för alla släktforskare!

b2ap3_thumbnail_2015-07-20-11.36.46.jpg

På Universitetsbiblioteket i Lund har årgångarna av »Hvar 8 dag» bundits samman – väldigt praktiskt!

Det var egentligen dessa ord som fick mig att börja släktforska för femton år sedan, men mitt intresse för genealogins ädla konst väcktes redan i början av 90-talet – närmare bestämt den 12 mars 1993. Jag hade fått en prenumeration på Kalle Anka & Co. av föräldrarna, och när jag kom hem från förskolan den där härliga fredagen låg där ett inplastat exemplar av den senaste Kalle Anka-tidningen på köksbordet. Denna tidning var extra speciell eftersom den innehöll ett »Farbror Joakims liv»-avsnitt, nämligen »von Anka-borgens godsherre» av den oefterhärmlige amerikanske serietecknaren Don Rosa. Serien handlar om hur Joakim von Anka återvänder till Skottland i ett försök att rädda sina förfäders gamla slott, von Anka-borgen. I ett oförsiktigt ögonblick trillar han i vallgraven och förlorar medvetandet, varpå han för en kort stund hamnar i von Anka-himlen. Där får han träffa sina förfäder, som efter hetsiga diskussioner kommer fram till att deras ättling måste återupplivas. Med ett unisont »Han är den siste av oss alla – och han är vår favorit!» skickas Joakim von Anka tillbaka till de levandes skara, försvarar sina förfäders ära och räddar von Anka-borgen.

Den där serien gjorde ett oerhört starkt intryck på mig, och jag minns att jag läste den så många gånger så att sidorna blev alldeles slitna och ryggen lossnade. Året därpå firade Kalle Anka 60-årsjubileum, och då passade Don Rosa på att skapa Kalle Ankas släktträd, som publicerades i Kalle Anka & Co. 1994. Själva trädet medföljde som plansch och sedan fick man släktingarna efterhand, i form av klistermärken som skulle klistras in på rätt plats i släktträdet – ungefär som riktig släktforskning! Tyvärr missade jag både planschen och de flesta av klistermärkena, men med färgkritor ritade jag ett litet släktträd där jag klistrade in de få klistermärken jag fick tag på. Det såg visserligen helt tokigt ut, och det var ju Kalle Ankas förfäder – men den där lilla kritteckningen var mitt första släktträd, och jag var sex år gammal.

b2ap3_thumbnail_018---PerHansson.jpg

Min farfars morfar Per Hansson (1871-1944), mjölnare i Annelöv och sedermera lantbrukare i Häljarp

Under de kommande åren funderade jag ofta kring mina egna förfäder. Jag trodde att det bara var »fint» folk som kunde spåra sina anor – de som redan kände till sin härstamning, visste vad deras förfäder hade gjort och var de hade bott. Själv visste jag ju ingenting men var ändå sugen på att släktforska, så jag använde det källmaterial som fanns till hands – mina serietidningar och böcker. Jag utforskade alltifrån Långbens antavla till faraonernas släktträd, och min utredning över den grekiska mytologins komplicerade släktförhållanden blev ett omfattande projekt. Jag skapade många vackra släktträd och antavlor, men inom mig gnagde frågorna. Vilka var mina förfäder? Varifrån kom jag, och vilka var de människor som gjort mig till den jag?

Våren 2000 hade vi ett skolprojekt där vi skulle ta reda på så mycket vi kunde om vår släkt, och av min engagerade engelsklärare fick jag låna boken »Släktforska! : steg för steg» av Per Clemensson och Kjell Andersson. Jag sträckläste den från pärm till pärm, och promenerade sedan hem till farfar med anteckningsblocket under armen. Farfar plockade fram sina gamla fotoalbum och berättade om morbror Henning och moster Alma som hade ett lantbruk i Saxtorp, om kusin Malte som var inkallad under andra världskriget och morbror Julius som rökte pipa. I ett av albumen, som var mycket äldre än de andra, fanns ett svartvitt fotografi föreställande en äldre mustaschprydd herre iklädd väst. »Vem är han?», frågade jag, och pekade på det gamla fotot. »Det är min morfar Per Hansson», sa farfar. Han var visserligen bara fem år gammal när morfadern dog, men hade ändå tydliga minnen av honom eftersom han bodde hos dottern Elvira på gamla dar. Jag lyssnade fascinerat när farfar berättade om kafferep och morgonsupar, om dansbanan i Annelöv och när blixten slog ner i kvarnen, och plötsligt inflikade han att »min morfars far var kvarnbyggare och lär ha byggt många kvarnar i trakten, men jag vet inte vad han hette».

b2ap3_thumbnail_Hanssons-grav.jpg

Per Hanssons grav, på Annelövs kyrkogård. I graven vilar även farfars mormor Cecilia (1870-1934), som dog några år innan farfar föddes.

Jag kunde inte sluta tänka på den där kvarnbyggaren, min farfars morfars far. Vem var han, vad hette han? Varifrån kom han, och vilka kvarnar hade han byggt? Jag och farfar bestämde oss för att dela upp arbetet – farfar skickade brev till pastorsexpeditionerna i de församlingar där släkten bott, och jag beställde mikrokort från SVAR som sedan noggrant undersöktes i stadsbibliotekets källare. Sakta men säkert växte ett släktträd fram, mitt eget släktträd, och för varje nytt namn eller yrke som dök upp ville jag veta mer. Så småningom blev det väldigt krångligt med alla mikrokort från SVAR, och eftersom farfars förfäder var skåningar fanns kyrkoböckerna på landsarkivet i Lund – knappa 40 minuters bilresa från Helsingborg. På vägen dit körde vi genom de socknar där farfars släkt har bott »sedan urminnes tider», så vi passade på att svänga inom kyrkogårdarna i dessa socknar. Besöket vid farfars morfars grav på Annelövs kyrkogård blev en andäktig upplevelse, och trots att jag bara hade en gravsten framför mig kom han till liv tack vare farfars berättelser från barndomen.

Jag kommer så väl ihåg det första besöket på landsarkivet. De vita handskarna, alla mikrokort och den ljuvliga doften av gamla arkivhandlingar. Jag minns även de nyfikna blickarna från de andra arkivbesökarna – jag var ju bara tretton år gammal, och antagligen trodde väl de flesta att jag hamnat fel. Jag hade emellertid inte alls hamnat fel, jag hade hittat hem, och trots att det har gått femton år sedan mitt första arkivbesök blir jag fortfarande lika lycklig av att släktforska. För mig är släktforskning den perfekta kombinationen av historia, personhistoria och lokalhistoria, där jag själv är huvudpersonen och kan forska precis hur jag vill – mycket eller lite, brett eller smalt, upp eller ner. Ibland släktforskar jag oftare, ibland mer sällan, men en sak är säker. Den där fredagen i mars 1993 tändes en eld inom mig, en genealogisk eld som har brunnit sedan dess och aldrig kommer slockna.

Förra sommaren bloggade jag om mina förfäder Reinhold Flinkenberg och Ingrid Berlin som 1760 dömdes till att aldrig få gifta sig med varandra, eftersom Ingrid redan hade ingått äktenskap i juridisk mening med en annan man. Domböckerna gav visserligen klarhet i vad som hade hänt, men lämnade ändå många frågor obesvarade. Varför ville Johan Staffansson vänta med bröllopet i just två och ett halvt år? Föddes deras barn verkligen för tidigt? Vad sysslade Ingrid med i Lund, och vad hette den sjuka fastern som hon vistades hos sommaren 1747? Jag bestämde mig för att undersöka de inneliggande handlingarna till lagtima ting (serie FIa) i Frosta häradsrätts arkiv, som förvaras i 280 volymer daterade åren 1664-1915. Handlingarna till 1748 års dombok ligger i volym FIa:47, och eftersom de är märkta med både datum och ärendenummer var det inte svårt att hitta rätt. Den första handling som dök upp var det skriftliga äktenskapslöftet som saboterade bröllopsplanerna mellan Reinhold och Ingrid, och bland annat förklarade den märkliga tidsfristen:

b2ap3_thumbnail_2015-07-06-11.18.50.jpg

»I den Helga Trefaldighets namn haver jag nu undertecknade Johan Staffensson ifrån Lund ingått ett kristligt och kärligt äkta förbund, med denna skrifts havande piga Inger Olsdotter från Södra Rörums socken och by i Frosta härad, vilket vårt gudeliga och kristliga påbegynte äktenskap jag genom Guds nåd fullborda skall två och ½ år efter detta dato med kopulation, men förr kan det icke ske, av orsak, att jag givit mig i lära till att lära det lovliga timmermans hantverket, och ingen lärodräng å den professionen får gifta sig innan hans läroår äro ändade, men så snart jag har utlärt skall vårt äktenskap med behöriga ceremonier och kyrkans band fullbordat bliva;

Och som vi nu under detta vårt kärliga och kristliga påbegynte verk, med varandra plägat och haft köttsligt umgänge, så att denna min käraste Inger Olsdotter är havande med barn, så är detta min fullkomliga vilja samt påstående, att så snart bemälte Inger Olsdotter föder barnet, vartill Gud sin välsignelse giva vill, är jag påstående att barnet för äkta må få kristendom, och hon sedan därefter för äkta må bliva kyrkotagen som äkta hustru, eftersom vi icke varandra övergiva innan döden oss åtskilja. Till fullkomlig säkerhet bekräftat jag detta med egenhändig underskrift. Lund d. 5 Augusti 1747.

Johan Stafanson».

Johan skulle alltså lära sig hantverk innan han kunde gifta sig med Ingrid, något som inte alls framgår i domboken. Man får även veta att han var timmerman, medan både domböckerna och domkapitlets protokoll endast omnämner honom som artillerist. Resten av mina frågor besvarades i ett brev från borgmästaren Sommelius i Lund, »varutinnan äskas underrättelse av Ingar Nilsdotter, huruvida dess brorsdotter Ingar Olsdotter från Södra Rörums socken för midsommartiden förlidet år här uti staden vistats, vid vilken tid hon berättat sig av timmermansgossen Johan Staffensson, under äktenskaps löfte blivit lägrad; i anledning varav Ingar Nilsdotter inkallades och berättade sig vara syster till Olof Berlin uti Södra Rörums by, vilken haver en dotter vid namn Ingar». Den sjukliga fastern i Lund, som är namnlös i domboken, hette alltså Ingar Nilsdotter, och borgmästaren berättar även att »hennes sjukdom, med vilken hon nu dragits uti 13 års tid, är av den beskaffenheten att när den angriper henne har hon varken minne eller sans». Arma kvinna... Brevet bekräftar även att Ingrid Berlins barn mycket riktigt föddes för tidigt, och ger förklaringen till varför hon stannade kvar i Lund: »hon är amma hos handelsmannen Appelberg och har ett så ganska litet och spätt barn».

b2ap3_thumbnail_Inneliggande-domkap.jpg

Nästa material jag beställde in var de inneliggande handlingarna till Lunds domkapitels protokoll juli-december 1702 (Domkapitlets i Lund arkiv, volym FIa:33). Jag letade egentligen efter ett brev från kommendanten Daniel Ramfelt i Malmö, men hittade en hel del intressanta uppgifter till min forskning om skånska klockare. I ett brev sägs till exempel vikarierande klockaren Nils Hård i Gärdslöv vara »gift och har till äkta klockaren Hans Bengtssons egen hustrus syster», medan klockaren Christian Hoborg i Kyrkheddinge själv berättar att han »på andra sidan på Seländska orten är barnfödd av gudfruktiga och ärliga föräldrar, varande fadern tullskrivare i Köpenhamn Hans Hoborgh». I Lunds domkapitels protokoll får man visserligen veta att klockaren Pål Jönsson i Ivö hade avlidit under året 1702, men varken när eller hur. Svaret på dessa frågor finner man istället i de inneliggande handlingarna, där häradsprosten Blanxius beskriver hur den arme klockaren slutade sina dagar (vilket även förklarar varför han saknas i död- och begravningsboken – det fanns helt enkelt ingen kropp att begrava):

»Genom detta är jag förorsakad giva tillkänna det beklagliga tillfället och särdeles olyckliga händelse klockaren till Ivö och Kiaby församlingar Pål Jönsson är uti råkat på Ivö sjö, förliden vecka, då han med en annan som honom haver hjälpt att hämta något bränneved ifrån andra sidan om sjön uti en hastig storm, vilken dem oförmodligen åkom mitt på sjön, är drunknad bliven; veden är funnen somliga trä vid Gualöv, men merendels vid Bromölla, men personerna intet sporda eller igenfunna, fast åtskilliga gånger efter dem sökt är».

Inte en enda av alla dessa intressanta uppgifter omnämns i domkapitlets protokoll, precis som Frosta häradsrätts dombok 1748 utelämnar väsentlig information rörande Ingrid Berlin och Johan Staffansson. Man ska alltså inte lita på att uppgifterna i protokoll och domböcker alltid är kompletta, utan ha som grundregel att det ligger ideligen i det inneliggande!

I arkiven finner man emellanåt oerhört tragiska människoöden, och som släktforskare lär man sig snabbt att det nästan alltid är samhällets baksida och normbrytarna som lämnar de mest spännande spåren efter sig. Rannsakningar, domböcker och förhörsprotokoll dignar av intressanta personuppgifter, och genom detta källmaterial finns goda möjligheter att lära känna sina anförvanter lite bättre. Ett exempel på sådant källmaterial finner man i arkivet Kriminalpolisen i Malmö, där volym D4:1 bär den något uppseendeväckande titeln »Detektiva polisens Förteckning öfver Lösaktiga och prostituerade kvinnor jämte alfabetiskt personregister [...] 1874-1902». Förteckningen är en enda lång uppräkning av Malmökvinnor i olika åldrar som tvingats till prostitution i slutet av 1800-talet, och man finner många föräldralösa unga kvinnor som vistats hos släktingar och försökt försörja sig själva, men istället blivit »förförda» och därefter hamnat i prostitution. Den unga Anna Jönsson, en av alla kvinnor man möter i detektiva polisens förteckning, sägs till exempel ha blivit »förförd i December månad sistl. år af en Jernvägsbokhållare å Svenstorps Jernvägsstation», och det finns många andra exempel på män i olika samhällsställningar som lockat Malmös unga kvinnor i fördärvet.

b2ap3_thumbnail_Copy-of-IMG_20150702-211558_1.jpg

I förteckningen har polisen noterat kvinnornas smeknamn, och även om det finns en mörk underton är många av dem ganska komiska. Bland de mer charmiga finner man till exempel »Krull», »Knytet», »Nallen», »Sillen», »Gula hönan», »Mormors katt» och »Positivhalerskan», medan de mer fräcka lyder såsom »Fy för satan», »Fröken Wrede», »Garvaretösen», »Obertyskan», »Svarta Anna», »Röda Lovisa» och »Limhamns-Bothilda». Nilla Fredrika Petersson kallades till och med »Tjocka Rika», så man hymlade nog inte om hennes kroppsvikt. En hel del av kvinnornas smeknamn lämpar sig dock inte skrift, men jag nämner ändå tre namn som antyder varthän det barkar: »14-åringen», »Det gungande skeppet» och »Warma franskbröd». De charmiga smeknamnen till trots var det ett hårt liv för kvinnorna, och många av dem slutade sina dagar i unga år på något sjukhus, i regel i sviterna av någon könssjukdom. Carolina Larsdotter Centner sägs till exempel ha varit »förpassad till Kurhuset för venerisk smitta», och kvinnorna tycks överlag ha varit flitiga besökare hos läkarkåren.

b2ap3_thumbnail_Bielstens-barn-1872.jpg

Den 1 februari 1872 framfödde den då 18-åriga Ida Albertina Bielsten en dödfödd son, sedan hon blivit »förförd». Detta kom att bli inledningen till flera års prostitution, men om detta avslöjar den lilla notisen i Malmö Caroli födelse- och dopbok ingenting; ur Malmö Caroli kyrkoarkiv, vol. CI:12 (1871-1875), sid. 130 (bild: ArkivDigital).

Av ren nyfikenhet gick jag igenom »Detektiva polisens Förteckning öfver Lösaktiga och prostituerade kvinnor», och eftersom jag inte förväntade mig att hitta något av genealogiskt intresse blev förvåningen extra stor när jag upptäckte att två kvinnor i mitt eget släktträd fanns med i förteckningen! De var i ungefär samma ålder, men gick helt skilda öden till mötes. Ida Albertina Bielsten (1853-1890) hade egentligen en ganska stabil bakgrund – fadern Sven Bielsten var handlare i Malmö och äldre brodern Carl Ivar (1846-1882) korpral, sedermera poliskonstapel i Malmö under 1870-talet. Höjden av ironi är därför att hans yngre syster vid samma tid var en av stadens prostituerade... Officiellt försörjde hon sig som sömmerska, och hade även i tidigare arbetat som sjuksköterska på Nya sjukhuset, men under större delen av 1870-talet ägnade hon sig åt prostitution. År 1877 togs hon in på förhör av detektiva polisen i samband med den ovan nämnda förteckningen över lösaktiga och prostituerade kvinnor, och genom de rader som då nedtecknades får man lära känna den unga kvinnan:

»5 ft 3 tm hög, stark kroppsbyggnad, rundlagdt fylligt ansigte, liten mun med röda fylliga läppar, rödt hår, små plirande gråblå ögon, små ljusa ögonbryn [...]. Hvistades i föräldrahemmet tills hon vid 15 års ålder konfirmerades, tjenade derefter hos prosten Förgren i Fosie 2 år, å Nya Sjukhuset 2 år; flyttade derefter till föräldrahemmet och sysselsatte sig med klädsömnad; blef vid 18 års ålder förförd [af ...] och har sedan dess fört ett lättsinnigt lefverne; har framfödt 3ne oäkta barn, alla döde. Säger sig ej för brott hafva varit tilltalad».

Något fotografi finns inte bevarat, men tack vare dessa korta rader kan man se Ida framför sig – den rödhåriga, korta kvinnan med de fylliga läpparna och de små plirande, gråblå ögonen. Året efter förhöret födde hon ännu ett barn, en dotter som likt de tre tidigare avled späd. Därefter födde Ida inga fler barn, och i detektiva polisens förteckning noteras det att hon 1879 blivit befriad från plikten att inställa sig. Ida hade tydligen lyckats ta sig ur prostitutionen, och började nu åter arbeta som sjuksköterska. Under 1880-talet tjänstgjorde hon i Köpenhamn, antagligen på Kommunehospitalet, och det var också där hon slutade sina dagar. Åren som prostituerad hade satt sina spår, och hon led sedan många år tillbaka av syfilis. Sjukdomen utvecklades så småningom till bukhinneinflammation, och den 20 april 1890 somnade Ida Albertina Bielsten in på Kommunehospitalet i Köpenhamn, blott trettiosju år gammal.

b2ap3_thumbnail_Lina-Willman.jpg

Akten över Lina Hedvig Willman (1858-1915); ur Kriminalpolisen i Malmö, vol. D4:1 (1874-1902), sid. 53 (ArkivDigital).

Den andra kvinnan i mitt släktträd som hamnade i detektiva polisens förteckning var Lina Hedvig Willman (1858-1915). Från åtta till fjorton års ålder hade hon varit intagen på barnhemmet i Malmö, och tjänade därefter som piga och fabriksarbeterska. Redan som sextonåring hade hon dock blivit »förförd» (en formulering som återkommer i de flesta av detektiva polisens akter), och då börjat prostituera sig. Detektiva polisen förhörde henne 1876, och i förteckningen kan man läsa följande rader:

»stark kroppsbyggnad, långlagdt fylligt ansigte, blågrå ögon, något svängd näsa, mörkblondt hår och ögonbryn. [...] Förförd i September 1874 af Kammarskrifvare N..., har sedan dess lefvat lättsinnigt. Har i Juli innevarande år [1876] varit intagen å Kurhuset för Syfilis. Hon har innevarande år [1876] haft tjenst hos en Kramhandlare Braun i Köpenhamn hvarest hon blifvit straffad för stöld från husbonde med 5 x 5 dagars fängelse vid vatten och bröd (Hade tillgripit omkr. 200 kronor ur penninglådan)».

Det noterades att hon varit intagen på kurhuset sommaren 1875, två gånger under hösten 1876 och slutligen sommaren 1877, men från oktober 1878 befriades hon från vidare besiktning eftersom hon flyttat samman med en urmakare i staden. Denne var änkling sedan 1870, och sägs i en tidningsartikel i Svenska Dagbladet 1955 ha härstammat från »en malmöitisk urmakaredynasti som i nära hundra år vårdat och ansat borgarfamiljernas och regementsofficerarnas väggur, Malmö församlings tornur och skilda Malmöföretags tidmätare». Antagligen är detta förklaringen till att att den framstående urmakaren och den tidigare glädjeflickan inledningsvis bara bodde ihop, och att Lina endast sägs vara hans »hushållerska» i husförhörslängderna. I rask takt födde hon dock flera utomäktenskapliga barn, hela sex stycken 1882-1893, som i födelseboken sägs ha okänd fader.

Inte förrän 1895 gifte sig Lina med urmakaren, varpå deras gemensamma barn legitimerades och tog faderns efternamn. Efter vigseln föddes ytterligare två barn, och man får nog säga att det gick väldigt bra för familjen. Äldste sonen fick möjlighet att studera till ingenjör, och utnämndes sedermera till riddare av Vasaorden – inte illa för en son till en gammal glädjeflicka! Jag kan dock inte låta bli att tänka på Ida, som delade sitt grymma öde med många andra av Malmös glädjeflickor – hur hade deras liv sett ut om de inte blivit förförda? Det är antagligen en fråga utan svar, men tack vare »Detektiva polisens Förteckning öfver Lösaktiga och prostituerade kvinnor» kan man i varje fall få en inblick i samhällets baksida i slutet av 1800-talet, och lära känna kvinnor som Anna Jönsson, Nilla Fredrika Petersson, Lina Hedvig Willman och Ida Albertina Bielsten – glädjeflickan med de plirande ögonen.

På kyrkogården i Mörarp, min gamla hemsocken öster om Helsingborg, finns en vacker gammal gravsten alldeles intill grusgången vid östra kyrkomuren. Stenen täcks av uthuggna vinrankor och på toppen har det ursprungligen suttit ett numera försvunnet kors, antagligen i sten. På framsidan syns en medaljong i relief föreställande »Natten», en kopia av den danske skulptören Bertel Thorvaldsens konstverk »Natten og Dagen» (1815) som symboliserade dygnet som helhet. Precis som dagen inte kunde existera utan natten var döden en oundviklig del av livet, och i Thorvaldsens skildring är Natten (Nyx) en bevingad, omsorgsfull moder som bär sitt sovande barn över axeln, åtföljd av nattdjuret ugglan, som flyger utmanande mot betraktaren. Det är inte svårt att förstå varför man valde just detta motiv till gravstenen på Mörarps kyrkogård. Själva inskriptionen har utformats som en uppslagen bok, som berättar att det är rusthållaren Per Andersson (1778-1849) och hans hustru Pernilla Månsdotter (1791-1874) från Tollarps by som har sin eviga vila här. Gravboken avslöjar att även deras son Nils Persson (1823-1909) och hans hustru Ingar Martinsdotter (1835-1910) vilar i graven, som är upplåten till nyårsafton 2036. Vad som händer med graven därefter är ännu okänt, men man får hoppas att en så kulturhistoriskt värdefull gravsten bevaras åt eftervärlden.

b2ap3_thumbnail_IMG_9435.JPG

Mörarps skola ligger alldeles bredvid kyrkogården, och eftersom den östra kyrkogårdsgrinden är närmast skolan har jag gått förbi den gamla gravstenen otaliga gånger när klassen skulle lyssna på konserter eller bevista adventsgudstjänster. Det är ingen tvekan om att gravstenen är ett konstverk, men vem var egentligen Per och Pernilla från Tollarp, och varför fick de en så vacker gravsten? Hur bodde de, hur såg familjen ut? Och hur lyder egentligen psalmversen på stenen? Jag bestämde mig för att undersöka saken genom ett litet släktforskningsmaraton. Hur mycket kan man egentligen få fram under en timme om man är väl förberedd, har tillgång till genealogiska resurser och vet var man ska leta? Jag satte timern på en timme och medan sekunderna tickade iväg tog jag mig genast an själva gravstenen, som kortfattat hänvisar till »PS. 360 V. 6». Jag gick till bokhyllan där jag förvarar diverse gamla biblar, psalmböcker och katekeser och hittade till slut en psalmbok från 1819. Där kunde jag snabbt konstatera att den sjätte versen i psalm 360, som skrevs av biskopen J. O. Wallin, är minst lika poetisk som Thorvaldsens medaljong:

»Med Simeon jag far i frid

Och mig till ro begiver,

Lik kärven, som i rättan tid

Från marken införd bliver.

Mig, Jesu, med det hoppet gläd,

Att bland din skörd, din goda säd,

Du mig ett rum ock giver».

Nu var det dags att undersöka arkivkällorna. Kanske är det lite »fusk» att Mörarp tillhör de församlingar som har registrerats i sin helhet i Demografiska Databasen Södra Sverige (DDSS), för sådan tur har man sannerligen inte varje gång man släktforskar, men det underlättade i varje fall mitt lilla släktforskningsmaraton avsevärt. Det tog dock lite tid eftersom jag ville kontrollera alla DDSS-datum i originalkällorna, för som släktforskare får man aldrig slarva – inte ens under ett släktforskningsmaraton! Dödboken avslöjade att åboen Per Andersson på gården Tollarp Nr 2 avled av »rheumatism» den 16 oktober 1849 medan hans änka Pernilla Månsdotter slutade sina dagar på samma gård den 21 december 1874, utan angiven dödsorsak. Gravstenens datum stämmer alltså överens med uppgifterna i dödboken, så inget konstigt där. 

b2ap3_thumbnail_Skrivelse-1832.jpg

Per Anderssons namnteckning, daterad Tollarp den 11 augusti 1832; ur Lantmäterimyndigheternas arkiv, akt 12-MÖR-14 (bild: Lantmäteriets historiska kartor)

Jag letade fram familjen i Mörarps husförhörslängd 1843-1848, där jag mycket riktigt hittade dem under Tollarp Nr 2. Per sägs vara född 1779 12/6 i Vesterby medan Pernilla anges vara född 1791 13/11 i Tollarp – den sistnämnda byn kände jag till, men Vesterby hade jag aldrig hört talas om. Jag kikade därför i C. M. Rosenbergs Geografiskt-statistiskt handlexikon öfver Sverige, men hittade varken Vesterby eller Västerby. Dock angav husförhörslängden att parets äldste son Anders föddes 1813 i Vesterby, så jag återvände till DDSS där jag hittade familjen. Vesterby låg tydligen i Mörarps moderförsamling Kropp, så nu var det mysteriet löst. När jag ändå klickade runt i DDSS letade jag upp föräldrarnas födelsenotiser, och kunde konstatera att uppgifterna i husförhörslängden och på gravstenen stämde – Per föddes 1779 i Kropp som son till Anders Persson och Hanna Pålsdotter i Vesterby by, medan Pernilla föddes 1791 i Mörarp som dotter till Måns Andersson och Kierstena Nilsdotter i Tollarps by. Jag hittade även vigseln i Mörarp 1812, där brudgummen sägs vara dräng och »insokne frälseåbo» i Westerby och bruden piga i Tollarp, samt att »giftes manen war Måns Andersson från Tollarp», alltså brudens far.

Eftersom Per Andersson först ska ha varit frälseåbo i Vesterby i Kropp men sedan rusthållare i Mörarp – kan han ha övertagit hustruns föräldrahem? Mörarps husförhörslängd 1818-1826 avslöjade att familjen flyttade från Kropp till Tollarp Nr 2 år 1819 och övertog gården från Pernillas mor Kjerstina, så det verkade stämma. Eftersom Per dessutom sägs vara rusthållare misstänkte jag att det kunde finnas uppgifter bland rusthållsförändringsförteckningarna, så jag letade fram 1811-1824 års förändringar (som hittas i Malmöhus läns landskontors arkiv, del 2, volym GIab:9). Till en början hittade jag inte ett dugg, och med tanke på att det nu redan hade gått tjugo minuter började jag nästan ge upp när jag äntligen hittade vad jag sökte. I en »Förteckning öfwer Åbo förändringar vid 2dra Majorens Esquadron och Kongl. Skånska Husar Regementet upgifne vid Städsmötet År 1820» fanns Tollarp Nr 2, som sades vara ett kronohemman om 1/6 mantal som »Kjersti Nils dotter öfwerlåtit till swärsonen Per Andersson och dess hustru för 258.12.6. 1818 den 21. December». Precis vad jag letade efter!

b2ap3_thumbnail_Bouppt-1850.jpg

Ingressen till Per Anderssons bouppteckning 1850 10/1, i Luggude häradsrätts arkiv, vol. FIIa:105 (1850), sid. 25 (bild: ArkivDigital)

Jag övergick raskt till bouppteckningarna, som i Mörarps fall förvaras i Luggude häradsrätts arkiv. »Givetvis» finns det ingen bouppteckningsregister för den aktuella perioden så jag fick helt enkelt bläddra – inte helt optimalt när man är under tidspress, men jag hade inget val. Jag letade först fram 1849 års bouppteckningar, men när jag upptäckte att det i slutet av volymen fanns bouppteckningar från maj och juli 1849 – och Per Andersson avled ju i oktober 1849 – hoppade jag genast vidare till 1850 års bouppteckningar. Redan efter tjugofem sidor hittade jag vad jag letade efter, nämligen en »Laga Boupptekning efter Rusthållaren Per Andersson på N:o 2. Tollarp som med döden afled den 16 sistl. October», daterad den 10 januari 1850. Han ärvdes av änkan Pernilla Månsdotter och sönerna Anders och Nils i Tollarp samt döttrarna Elna, gift med åboen Per Nilsson i Filborna, Maria 30 år gammal och Johanna 17 år. På gården fanns varken kontanta penningar, guld eller silver, men däremot bland annat fyra kittlar, ett krus, en kaffekittel och en panna i koppar, ett stop, tre tallrikar och fem ljusstakar i tenn samt en kakelugn, två pannjärn, sex yxor, fyra sågar, fyra huggjärn, en bandkniv, fem spadar, tretton liar (!) och en hötjuva. Bland träföremålen hittade jag ett större skåp, två bord, sex stolar, en kista, två sängställen, en soffa, en mjölkista, ett baktråg, en handkvarn, fyra sädesmått, en karahylla, en vävstol med varpa och två tvättsäten, medan diverse föremål bland annat bestod av ett väggur, två skåp, en sadel, »2:ne bikupor med bi», ett gammalt baktråg, ett strykjärn, tre flaskor, en del lerkärl samt »1. del Böcker». Jag fick inte direkt intrycket av ett förmöget hem, så hur kunde de egentligen ha råd med en så vacker gravsten? 

Jag bläddrade vidare, och började äntligen hitta lite logik. Tre större vagnar med säten, två höstvagnar, en järnvagn, ett par kälkar, två plogar, en järnharv, en trumla, en hjulbör. Sex hästar, ett par oxar, fem kor, tre kvigor, fyra ungoxar, ett får, fyra svin och fyra gäss. Per Anderssons gångkläder bestod av en blå och tre grå rockar, en sämre rock, en gammal kapprock, två jackor, tre par byxor, tre par lin- och tre par skinnbyxor, en skinnpäls, fyra västar, fem par strumpor, en tröja, fyra större kläden, sex par vantar, två par stövlar, tre hattar, två mössor, åtta halskappor, fyra näsdukar samt två lärfts- och fjorton blångarnsskjortor. Det låter som att Tollarps by hade ett modelejon i början av 1800-talet? Gårdens grödor utgjordes av fyra tunnor utsådd råg, femton tunnor råg, tio tunnor korn, femtio tunnor havre, fem tunnor ärter och »20. tunnor potäter». Slutligen antecknades det att »Fastigheten Krono Skatte Rusthåls hemmanet N:o 2. 29/96 dels Mtl: Tollarp Enligt Skattebref af den 4 October 1838 upptages efter 1849. års Tackserings värde med 1,680», och när gårdens värde slogs ihop med lösöret och de futtiga skulderna på 40 riksdaler banko drogs av återstod hela 3030 riksdaler banko. En nog så ansenlig summa anno 1850, som utan tvekan täckte kostnaden för en konstnärligt utsmyckad gravsten med en Thorvaldsen-relief på toppen.

b2ap3_thumbnail_Tollarp-2.jpg

Karta från 1833 över gården Tollarp Nr 2 – en typisk Skånegård; ur Lantmäterimyndigheternas arkiv, akt 12-MÖR-14 (bild: Lantmäteriets historiska kartor)

Nu hade jag fått fram vad som fanns på gården och vad som odlades, men hur såg själva gården ut? Jag kunde inte hitta Tollarp Nr 2 i bokserien Svenska gods och gårdar (del 5, »Malmöhus läns norra»), så jag vände mig istället till Lantmäteriets historiska kartor där jag till slut hittade en »Ägo-Beskrifning, Häfde-Förteckning och Taxerings-Längd öfver ägorne till Tollarps By, uti Malmöhus Län, Luggude Härad och Mörarps Socken, upprättad i och för Laga skifte den 1, 2, 4 och 5 Juni 1832» (Lantmäterimyndigheternas arkiv, akt 12-MÖR-14). Här kunde jag läsa att Tollarp Nr 2 utgjordes av 1/3 mantal, »hwaraf 29/96 mtl. krono, äges af Bonden Per Andersson», och innehade åkerjord i form av lerblandad mylla på grusbotten, sandmylla på sandbotten, svartmylla på grusbotten och sandblandad gul lera, en hage samt bördig äng bestående av svartmylla på sandbotten samt en »Tufvig Surstaggsäng». Detta hade jag aldrig hört talas om, men i Svenska Akademiens Ordbok kunde jag läsa att surstagg tydligen är stagg (ett ålderdomligt namn för lin) som växer på surmark. Där ser man!

Längre än så kom jag inte, för nu ringde timern och mitt lilla släktforskningsmaraton var över. Det förvånade mig hur mycket jag faktiskt fick fram under en timme, och det var riktigt intressant att få lära känna personerna bakom namnen på den vackra gamla gravstenen. Jag fick veta vilka deras föräldrar var, hur många barn de hade, hur deras gård såg ut och vad de odlade. Vad de ägde, vilka djur de hade, vad de åt och hur de klädde sig. Nästa gång du behöver en paus från ditt eget släktträd, men ändå är sugen på att släktforska – kör ett släktforskningsmaraton! Kanske lär du också känna någon som du alltid varit nyfiken på?

I juli 1820 erhöll soldaten Per Jansson Flinta avsked från Upplands regemente där han i över fyrtio år tjänat Gundbo rote i Vendels socken, och i generalmönsterrullan antecknades det att han »Begär och får afskjed med anmälan till underhåll, gjort alla under sin tjänstetid förefallne fälttåg, tjent med beröm, är gammal och orklös, så att han sig icke kan försörja». Några månader senare ersattes han av sonen Jan Persson Flinta (1795-1874), som kom att bli en av regementets verkliga trotjänare med sina fyrtiofem tjänsteår. Under dessa år avverkade han åtta kompanichefer och närvarade plikttroget vid tolv generalmönstringar innan han begärde och fick avsked när kompaniet mönstrades av generalmajoren Johan Magnus Björnstjerna i juli 1866. Han hade då fyllt sjuttioett år och i generalmönsterrullan noterades det att han »Tjent med utmärkelse och beröm», så han tycks ha ärvt faderns karaktär.

Innan Jan Flinta lämnade in uniformen och geväret besökte han fotografens ateljé där han lät sig avporträtteras iförd full mundering, sittande framför en vacker naturkuliss, säkerligen inte helt olik de miljöer han marscherat genom som soldat. Ett exemplar av det vackra porträttfotografiet finns ännu bevarat i Krigsarkivets porträttalbumsamling, och under fotografiet har någon skrivit med sirliga bokstäver »No 84 Joh. Flinta på Lif-Kompaniet». Man kan verkligen känna historiens vingslag när man studerar den stolte gamle soldaten som med geväret över axeln vigde sitt liv åt Upplands regemente i fyrtiofem år.

b2ap3_thumbnail_Flinta.jpg

För oss som har militärer i släktträdet finns det mycket att upptäcka i arkiv och på museer, för här formligen dignar det av källmaterial och föremål som kan ge kött på benen – generalmönsterrullor, meritlistor, pensionsansökningar, regementshistoriker, bevarade uniformer och vapen, porträttsamlingar och fotografirullor. Min egen antavla kryllar av allt från lantvärnister till kvartermästare, så jag har hittat många förfäder i de militära rullorna – korpralen som tillfångatogs i slaget vid Poltava 1709, sergeanten som marscherade omkring på kontinenten under napoleonkriget 1814, tremänningsryttaren som stred vid Magnus Stenbocks sida under slaget vid Helsingborg 1710, och artilleristen som stupade i pommerska kriget 1759. Det är dock inte helt lätt att överblicka det digra källmaterialet, men om man letar efter grundläggande information om sina militära förfäder är det egentligen inte så mycket som behövs; Centrala Soldatregistret (CSR), generalmönsterrullorna och litteraturen.

Det bästa stället att starta jakten är i Centrala Soldatregistret (CSR), där man hittar de indelta svenska soldaterna och ryttarna mellan 1682 och 1901. Artilleri-, männings- och värvade regementen ingår visserligen inte i CSR, men det är ändå en ypperlig ingång till de militära rullorna. Ibland kan stavningen variera och till och med vara feltolkad, så man får vara lite finurlig om man inte hittar sin soldat eller ryttare direkt. Genom att använda få sökord och så kallade jokertecken ökar man chanserna att hitta något, och om man till exempel skriver in soldatnamnet »%Flinta J%n» i Vendels socken finner man bland andra vår gamle vän från Upplands regemente. I CSR brukas vanligtvis de namn som regementena bar senast, och eftersom de emellanåt bytte namn är det till exempel inte helt lätt att veta att ryttaren som i CSR anges ha tjänat vid Skånska dragonregementet ska uppsökas i Södra skånska kavalleriregementets rullor. I övrigt är det inte särskilt svårt att med hjälp av aktnumret söka sig vidare i generalmönsterrullorna – Jan Flintas aktnummer är exempelvis UR-01-0084-1821, alltså Uppsala regemente, kompani nummer 1 (Livkompaniet), rote nummer 84, antagen 1821, och det är mycket riktigt här han återfinns i generalmönsterrullorna.

b2ap3_thumbnail_CSR-Johan-Flinta.jpg

Som man hör på namnet är Centrala soldatregistret visserligen bara ett register, men i gengäld ett väldigt användbart sådant som öppnar dörren till generalmönsterrullornas fantastiska värld. Har man väl lyckats lokalisera sin soldat eller ryttare i generalmönsterrullorna brukar det inte vara några problem att spåra honom både framåt och bakåt i tiden, för generalmönsterrullorna innehåller vanligtvis noggranna anteckningar om värvningar, kapitulationer, avsked och transporter till andra rotar vid kompaniet eller regementet. De innehåller även detaljerade och intressanta uppgifter om allt från yrkesutövning och hälsotillstånd till längd och civilstånd, så man får verkligen kött på benen när man soldatforskar. I Uppsala regementes generalmönsterrulla 1866 får man till exempel veta att Jan Flinta var »förut kallad Jan Persson Flinta, född i Wendel Socken af Upsala län den 5te Maj 1795. Antagen den 1ste Februari 1821», samt att han »begär och får afsked. anmäles till underhåll genast. Tjent med utmärkelse och beröm». Vidare var han gift, 71 år och 2 månader gammal, hade tjänat vid krigsmakten i 45 år och 5 månader samt var 5 tum och 6,6 fot hög.

b2ap3_thumbnail_Jan-Flinta-GMR-1866.jpg

Genom generalmönsterrullorna kan man som synes få veta en hel del om sin soldat eller ryttare, men oftast avslöjas inte så mycket om hans verksamhet vid kompaniet och regementet. Vad sysslade regementet med under de år han tjänstgjorde där? Vilka chefer fanns det? Vilka krig och slag deltog kompaniet i? För att besvara dessa frågor kan det vara en god idé att studera litteraturen, och om man till exempel vill veta mer om vad som hände vid Upplands regemente under Jan Flintas tid som soldat kan man läsa Otto Bergströms Bidrag till Kongl. Uplands regementes historia (1882), Kungl. Upplands regemente : översikt utg. av Generalstabens krigshistoriska avdelning under medverkan av personal ur regementet (1936), Torsten Holms Kungl. Upplands regementes historia (1958), Per-Olofs Westergrens Upplands regemente : berättelser och historier (1998), eller varför inte Åsa Karlssons och Håkan Palms Med Upplands regemente under fyra sekler (1998)? Det kryllar av mer eller mindre utförliga regementshistoriker, så det är inte svårt att hitta intressant läsning om förfädernas regementen.

När man har hittat sin soldat i Centrala Soldatregistret, lokaliserat honom i generalmönsterrullorna och studerat litteraturen – vad ska man göra då? Tja, man kan alltid fördjupa sig i meritlistor, Karolinska förbundets årsböcker, krigsjournaler, pensionslistor, Karolinska krigares dagböcker, eller varför inte Krigsarkivets biografica? Soldatforskning kan göras hur stort eller litet som helst, men oavsett vilket så är det alltid lika intressant.

Länktips:

Centrala Soldatregistret

Avdelningen »Militaria» på Anbytarforum

Hans Högmans hemsida om militärforskning

I dagarna är det tio år sedan jag tog studenten från Nicolaiskolan i Helsingborg, detta vackra gamla landmärke med grönt koppartak som uppfördes i slutet av 1890-talet på stadens höjder. Skolan kan emellertid räkna sina anor tillbaka till det gamla munkklostret Sankt Nicolai som revs 1556, och de efterföljande århundradena hölls undervisningen på olika håll i staden innan man flyttade in i den nya skolbyggnaden 1898. I början av 2000-talet fick skolan flytta ännu en gång, men jag hade den stora lyckan att ingå i den sista kull studenter som under glada hurrarop rusade ut från den klassiska gamla skolbyggnaden i rött helsingborgstegel. Länge trodde jag att jag dessutom var släktens förste elev på skolan – tills jag plöjde igenom den äldsta bevarade skolmatrikeln och hittade min anfader Anders Dahlman (1731-1813), som tydligen hade inlett sina studier vårterminen 1748. Han blev sedermera klockare i Barsebäck på rekommendation av fältmarskalken Gustaf David Hamilton, som i sitt kallelsebrev 1753 berättar att Anders inte bara uppförde sig stilla och skickligt, utan även uppvisade goda kunskaper och erfarenheter i läsande och skrivande. Kanske hade han förvärvat dessa kunskaper under åren vid Helsingborgs skola?

b2ap3_thumbnail_Anders-Dahlman.jpg

Den 8 februari 1748 inskrevs min anfader Anders Dahlman, »Corporals son ifrån Dalby», som elev vid Helsingborgs skola – samma skola som jag själv blev elev vid 254 år senare; ur Gossläroverkets i Helsingborg arkiv, vol. DIa:1 (1708-1821), sid. 118 (bild: ArkivDigital)

De gamla skolmatriklarna är ofta fullspäckade av genealogiska och biografiska uppgifter, men eftersom det inte finns något heltäckande personregister är det inte helt lätt att hitta sina förfäder i dem. Oftast vet man inte ens att de har studerat vid någon skola, och det var en ren tillfällighet att jag själv hittade Anders Dahlman i Helsingborgs skolas matrikel. Just denna matrikel innehåller för övrigt oerhört detaljerade uppgifter om eleverna, och många gånger får man följa deras öden långt efter att de lämnat skolan. År 1710 hittar man till exempel Johannes Slyter, »RådMans son af H:borg, med föräldrar i kriget öf:rgången til Danmarck, Capitain på danska flåttan», och 1713 Christianus Borgström, »Färgemans son af H:borg, hänsatt til privat Præceptor i staden, skomakare Gesell. Mästare här i staden; bodde sedan i Lund». Kan det egentligen bli mycket bättre för en släktforskare?

Större delen av eleverna i Helsingborg studerade inte vidare på universitetsnivå, och det är intressant att läsa rektorns noteringar om de gossar som av olika anledningar lämnade skolan. Om vintapparen Büttners son Olaus, sedermera klockare i Härslöv, sägs det till exempel att han »af sielfswåld war förderf:at, och hade förlorat all lust till boken, ty lät jag honom gå d: 13 Aprilis A:o 1740», och den tolvårige skräddarsonen Olaus Linnerius från Munka-Ljungby »Römde från Scholan wijd Bartholomæi tijd åhr 1740. wetandes man icke ännu, hwaräst han sig upehåller». Kanske var lärarna för stränga, eller undervisningen för tråkig? Oavsett vilket så återvände Olaus fyra år senare, för matrikeln avslöjar att han »Är igienkommen till sch: 1744, sedermehra substitut i Qwistofta». Förvånansvärt många av eleverna tycks för övrigt ha ägnat sig åt praktiska yrken sedan studierna avslutats, och det var långt ifrån alla som blev klockare eller kaptener. År 1742 inskrevs till exempel Bengt Lind, »Rusthållare son från Hildeshög by utj Härslöf sockn, 15 åhr gammal. Gaf sig hem till sina föräldrar att tiena för bonde dräng A:o 1743 – Ryttare i Hilleshög».

b2ap3_thumbnail_Daniel-Sommar.jpg

Examenskatalog för Malmö skolas 3:e klass 1657, där man som femte namn skymtar min anfader Daniel Ingvarsson Sommar. Man får veta att han detta år studerade katekesen, latin, etymologi, syntax och vältalighet – inte illa för en tioårig gosse! Ur Malmö högre allmänna läroverk för gossar, vol. D2A:1 (1652-1689) (bild: ArkivDigital).

Helsingborgs skolas matrikel må vara Skånes mest intressanta, men den är långt ifrån äldst – Malmö skolas examensprotokoll dateras till 1652. En av de gossar man finner i dessa protokoll är min anfader Daniel Ingvarsson Sommar, sedermera kyrkoherde i Huaröds pastorat. Ironin är påtaglig när man läser 1655 års examensprotokoll, som avslöjar att den då åttaårige gossen var fullständigt okunnig i katekesen (»In Catecheseo Nihil»). Man kan sedan följa Daniel och hans skolkamrater under hela 1650-talet, ett decennium som mot slutet förmörkades av det stora kriget – katalogen avslöjar till exempel att kantorn Nicolaus Stampius' musikundervisning blev inställd i november 1657 på grund av de oroliga tiderna.

b2ap3_thumbnail_Kristianstad-1753.jpg

På konung Adolf Fredriks namnsdag 1753 dirigerade Kristianstads skolas kantor en konsert av pukor, trumpeter, violiner och flöjter, uppförd av fjorton skolgossar utklädda till herdar som hade »i handen en herdestaf, på hwilcken sielfwe skoffelen war af polerad stål och staken blå färgad med wijn ranckor omlindad, på hatten en grön band-Ros med en därwid fäst hwit jonquille»; ur Högre allmänna läroverket i Kristianstad, vol. AI:1 (1693-1823), sid. 91 (bild: ArkivDigital).

I jämförelse med de övriga skånska skolmatriklarna står sig Kristianstads skolas matrikel ganska slätt, men det finns ändå en hel del intressanta uppgifter att hämta här, särskilt när det gäller det dagliga livet vid undervisningsanstalten. Skolans nye rektor uppmanade till exempel eleverna år 1722 att visa behörig flit och aktsamhet i sina studier, samt att infinna sig i skolan klockan 6 varje morgon för en »bön och den Högstes åkallan om wällsignelse». Vidare skulle eleverna alltid tala latin i skolan, »flitigt och andrächtigt» bevista alla predikningar och bönestunder samt i »musiquen dageligen i scholan öfwas». Skoldagarna i Kristianstad bestod emellertid inte bara av idoga studier, det förekom även mer lättsamma inslag såsom på konungens namnsdag 1753. Dagen högtidlighölls med pompa och ståt, något som beskrivs ingående i skolans matrikel, och man kan riktigt se framför sig de fyrtiosex skolgossarna, uppklädda till tänderna:

»Scholæ-Piltarne, 46 till antalet, hade stadsens ogifte fruentimber, klädt som herdar, alla efter ett upwist mönster, med hwita fina manchette-sjortor uti wek lagde ifrån kragen nedåt; mitt om lifwet war bundit ett grönt band af quarters bredd, knutet i Ros; på twänne ställen på armarne såges gröna band bundne; bröstet hade ett Riddare-band, som gick från högre till wänstre sidan, [...]. Håret war efterlåtit bundit med ett grönt band, och en grön cachet täckte hufwudet, med en bouquet wid wänstra sidan».

De gamla skolmatriklarna ruvar som synes på många intressanta uppgifter, både genealogiska och biografiska, men man får nog säga att de hittills har visats föga intresse och är därför ganska svåröverskådliga. Det bästa hade varit om vi släktforskare med gemensamma krafter kunde förenkla tillgången till detta intressanta och värdefulla källmaterial – kanske i form av ett generalregister?

I onsdagens blogg berättade Camilla Eriksson om 1690-talets stora hungersnöd, en förfärlig tid som även har satt sina spår i de skånska arkiven. Sedan äldsta tid var sjuk- och fattigvården ett ärende för den så kallade sockenstämman (något jag bloggat om tidigare), men när missväxten och svälten bredde ut sig över landet insåg myndigheterna att insatserna måste samordnas på ett högre plan. I december 1695 utfärdades därför ett kungligt brev som befallde skånska guvernementet och biskopsämbetet i Lund att gemensamt upprätta förteckningar över alla fattiga änkor, faderlösa barn samt gamla, sjuka och hemlösa personer i socknarna. Som man kunde läsa i onsdagens blogg var det alltid samhällets svagaste som drabbades hårdast i tider av missväxt och farsoter, så guvernören Otto Vellingk och biskopen Matthias Steuchius inledde omedelbart den stora kartläggningen av de mest nödlidande i Skåne och Blekinge.

b2ap3_thumbnail_Untitled.jpg

I Lunds domkapitels arkiv (volym FIIja:3) hittar man bland annat en »Förteckning på dhe aldrafattigaste, armaste och Bräckligaste som nu in Augusti A:o 1696 i Åsums sochn äro befundne», och dessa förteckningar är en smärtsam påminnelse om 1690-talets stora lidande (bild: ArkivDigital). Till vänster ses Otto Vellingk (1649-1708), guvernör i Skåne 1693-1698, som tog sig an den mödosamma uppgiften att rädda skåningarna och blekingarna undan svält och elände (porträtt i Krigsarkivets porträttsamlingar).

De insända förteckningarna från 1696 finns ännu bevarade i Skånska guvernementskansliets respektive Lunds domkapitels arkiv, och ger en ovanligt detaljerad inblick i samhällets baksida under 1690-talet. I förteckningarna finner man inte bara detaljerade beskrivningar av de nödlidandes sjukdomar, handikapp och arbetsförmåga, utan även i många fall fullständigt namn, ålder samt biografiska och genealogiska uppgifter. Det kan därför vara en god idé att studera detta källmaterial om man har släkt och förfäder i Skåne och Blekinge under slutet av 1600-talet, och jag har själv hittat en och annan stackars medlidsam anförvant i dessa förteckningar. Volymen DIIIg:4 i Skånska guvernementskansliets arkiv innehåller guvernörens förteckningar, där man till exempel i Gärdslöv, Önnarp, Lemmeströ och Börringe hittar flera personer som sägs vara »gamble och bräklige stackarle och tiggare», medan det i Källstorps pastorat bodde en eländig hustru som gick på kryckor, en fattig, halvdöv kvinna, en gammal skröplig och halvblind dräng samt en gosse som var »beröfwat alt förstånd», och det skär verkligen i hjärtat när man läser om den eländige gossen i Södra Åby som »kryper [...] på hender och fötter». 

b2ap3_thumbnail_Till-Vellingk-1696.jpg

En av förteckningarna, daterad Önnarp den 20 juli 1696, innehåller »Förslagh uppå sochnernes fattiga, huru mycket till deras hußerom tarfwas, hwad som redan deraf upbygd är och ännu fattas, sampt huru mycket till deras åhrlige underholdh och beklädningh behöfwas» i Skytts, Vemmenhögs och Oxie härader. Antagligen är det en befallningsman som så tjusigt har adresserat förslaget, på klingande franska, till guvernören Otto Vellingk; ur Skånska guvernementkansliets arkiv, vol. DIIIg:4 (1696), sid. 777 (bild: ArkivDigital)

I min egen hemsocken Mörarp hittar man fem nödlidande personer år 1696: en liten piga i Hjortshögs by som »har warit i 9 åhr borttagen och kraftlöß», gossen Per som var »förderfwat i bennen går i kring i sochnen», tolvårige gossen Johan som var »Tokig», Troen Olufs som var »födt i Ströfwelstorp sochn 80 åhr siuk och skröpl.» och kvinnfolket Ingeborgh som var »kommen ifrån Jönkiöpping 70 åhr siuk och skröpl.». Förhoppningsvis fick dessa fem stackare flytta in i en av de sjukstugor som guvernören planerade att bygga runt om i Skåne, för att sedan skötas på socknens bekostnad. På flera håll fanns redan sjukstugor men under nödåren uppfördes även många nya, däribland i Sankt Olofs socken där man hade

»Upsatt Timmer till en siukstuga i S:t Olufz by, 100 alnar ifrån Kyrckiomuren bestående i längd af 5. wäggerum [...], och emedan siuukstugan ännu intet är fullferdig äro socknemännen blefne eense; sine fattige att försöria med 1 upmålt skieppa Råg till bröd om månaden, [...] sågel af kiött eller åhtskillig slagz annat, och förmena att hwad som dem af ståcken i Kyrckan kan tillfalla, sampt på den ena taflan som 3 gånger om åhret går omkring, till dricka åht dem anwendas kunde».

Biskopsämbetet tycks främst ha fokuserat på sjukstugornas skötsel och mänskliga förhållanden – volym FIIja:3 i Lunds domkapitels arkiv innehåller i varje fall »Handlingar om Soknarnes Hospitaler» daterade 1696. Dessa handlingar ger väldigt detaljerade uppgifter om de nödlidande, både biografiska och genealogiska, och är därför en guldgruva för släktforskare. I Asmundtorps socken bodde till exempel »Karena Raßmuß dotter Barnfödd i Rönnebergz Härad Aßmuntorp Sochn och By är 60 åhr gammal och elliest behäftat med Fallene siukan haf:r warit Inhyses hoos Oluff Anderßon i Aßmundtorp. [...] Tillijka med hennes dotter Kiersten Måns dotter, hwilcken är wärckbruten och älendigh i sin rygg och 12 åhr gammal», och från Båstads socken insändes en förteckning på »Fattige okk Tiggare uthi Båstad försambling, som intet kunna sin ährliga föda, mindre kläder, och hwad till Hus, el:r hemwist och wärme fordras, förtiäna, uthan måste dertill tigga», där man bland andra får lära känna änkan Johanna Åkesdotter:

b2ap3_thumbnail_Johanna-kesdotter.jpg

»Enkjan Johanna Åkesd:r sahl. Börge Månsons, in emot 60. åhr gl. Enkia blifuen i Kriget. Född här i Häradet Wäst: Karups S:n och Erichstorp. Mannen förlåuad Ryttare barnfödd i Suärrige. Förjagad åt Suärrige af Snapphanarne der han dödde. Sehn hon tiänt här i församblingen så länge hon orkadt, nu skröpelig och suag af ålder och siukdom. Orkar intet arbete drifua för wärk i högre armen; spinner stundom, då hon orkar, och hahr något samantigdt till födan» (bild: ArkivDigital)

Man kan alltid hoppas att biskopens och guvernörens samordnade insatser lyckades mildra de arma stackarnas hårda liv, men man inser att nödåren var långt ifrån över 1696 om man studerar mantalslängderna 1698-1700. Dessa innehåller mängder av marginalanteckningar av samma slag som i guvernörens och biskopens förteckningar, med den stora skillnaden att det nu uppenbart är »vanligt folk» som drabbades av fattigdom och svält. Lidandet tycks ha nått sån kulmen under året 1698, för om man studerar 1699 års mantalslängd finner man dessa marginalanteckningar på nästan varje sida. I Hyby socken var till exempel ett par »i armod och ålderdom», där fanns en »tiggiare Enckia», en familj »i armod utan bruk» och en hustru som befriats från skatt eftersom hon var »elendig i fattigdom», medan Daniel Olsson och hans hustru i Tejarp var befriade från skatt eftersom »han fiskare på Klågerup, hon sitter i armod med en hoop små barn».

I närbelägna Bara socken finner man flera husmän som ensamma betalade skatt eftersom »för deras ålder och armod skull kan hustrurna slippa», och flera andra personer sägs vara »förarmad», »i fattigdom» eller »i armod». Nöden behöll tydligen även sitt grepp om Barsebäcks socken, där man bland andra finner Anders Borkerssons hustru som sägs vara »elendig sängligg:de», Nils Mickelsson som levde »i armod och uselhet» och hans granne Sissa Per Larssons som kallas »fattig stackars Enckia». En familj sägs vara »i armod med en heel hoop små barn», medan tre andra familjer lever »i armod och uselt tilstånd». Som Camilla nämner var det inte helt ovanligt att människor begav sig iväg från hemtrakten när nöden var som värst, och en av dem tycks ha varit ladufogden på Barsebäcks slott – om hans hustru Marna sägs det i varje fall att hon »sitter i armod och mannen römbd från henne».

Det tog många år innan människorna kunde återgå till ett liv bortom fattigdom, hunger och sjukdomar, och det är nästan ofattbart att föreställa sig hur vardagen såg ut under sådana förhållanden. Man kan emellertid få en fascinerande inblick i deras livssituation om man studerar de bevarade arkivhandlingarna – dessa smärtsamma påminnelser om förfädernas liv under i slutet av 1690-talet.

I Gamla Testamentet berättas det som bekant om hur Mose fick tio budord från Gud, en befallning om hur människorna skulle förhålla sig till varandra och Gud. Dessa tio bud kom att bli kristendomens yttersta grundregler, och även om jag varken är Gud eller befallande så har jag sammanställt tio bud, som förhoppningsvis kan fungera som grundregler för oss släktforskare:

1) Du skall lära dig grunderna. Att släktforska utan grundläggande kunskaper i allt från källkritik och paleografi till äldre tiders namnskick och juridik är som att hoppa fallskärm utan fallskärm – man kraschlandar direkt. Lika dödsdömt är det att försöka virka utan virknålar eller paddla kanot utan åror, så varför tror då så många att man kan släktforska utan tillgång till källmaterialet, med usla kunskaper i handskriftsläsning och oförstånd inför äldre tiders förhållanden? Visst lär man sig mycket på vägen, men grundläggande kunskaper är direkt nödvändiga för att undgå samma öde som den stackars fallskärmshopparen utan fallskärm.

2) Du skall vara noggrann. Om man vill förhindra att släktträdet knäcks på mitten gäller det att vara noggrann med källhänvisningarna, kontrollera datumangivelser, dubbelkolla uppgifter från litteraturen och följa förfäderna både framåt och bakåt i tiden. Risken att missa något viktigt ökar om man slarvar, så det är ingen tvekan om att en noggrann släktforskare är en bra släktforskare.

b2ap3_thumbnail_Nils-och-Eva-Roland.JPG

3) Tänk på att inte begränsa dig. Man brukar ju säga att lagom är bäst, och även om det är viktigt att vara noggrann så gäller det att inte vara för noggrann när man släktforskar. Haka till exempel inte upp dig på namn eller datum, och till och med födelseår kan ha förvanskats när uppgifterna överfördes mellan olika källor. Födelseorter kan emellanåt bli helt uppåt väggarna, samma efternamn kan stavas på fem olika sätt, och ett barn som återfinns i dödboken kan plötsligt dyka upp i faderns bouppteckning – ingenting är omöjligt! Bonddottern Bengta kan bli Benedicta när hon flyttar in till stan, och kopparslagaren Hans Johan Bergström kan vara född som Hans Johansson, men har tagit faderns patronymikon som mellannamn och skapat ett helt nytt släktnamn när han blev hantverkare. I äldre tid fanns det varken några egentliga stavningsregler eller fasta namnformer, så Stina Jansdotter kan utan problem kallas Christina Johansdotter och en och samma person kan på kort tid kallas både Johan, Johannes, Jean och Jaen i kyrkoböckerna.

4) Du skall vara organiserad. För att optimera släktforskningen gäller det att organisera den väl genom att sortera gamla anteckningar, ordna släktmaterialet på bästa sätt och skriva namn på baksidan av alla släktfoton. Det ska vara lätt att överblicka och hitta i ditt material, och du vill väl ändå att dina anförvanter om hundra år ska glädjas åt din släktforskning, och inte se det som en hopplös röra av lösa kladdlappar, oidentifierade fotografier och obegripliga anteckningar om släktskap?

5) Visa aktning för källkritiken. Man vill ju gärna lita på det som står i kyrkböckerna, bouppteckningarna och litteraturen, men eftersom detta källmaterial har skapats av människor – och människan som bekant inte är felfri – måste man alltid vara källkritisk. Det gäller att kontrollera de uppgifter man hittar, och inte lita på allt som sägs i litteraturen. Författaren kan ha misstolkat källmaterialet, eller dragit felaktiga slutsatser om släktskap. Du ska inte heller avfärda de släktforskare som ifrågasätter dina uppgifter, utan istället vara tacksam för frågan »hur vet du det?», för i slutänden vill du ju faktiskt ha ett korrekt släktträd?

6) Du skall behålla barnasinnet. Frågan »hur vet du det?» leder osökt tankarna till de där frågorna som barn brukar ställa – »varför då?», »varför heter det så?» och »varför är det så?» – och faktum är att det är en stor fördel att behålla barnasinnet när man släktforskar. Att vara ständigt ifrågasättande, oerhört envis och ha rik fantasi är inte bara härliga egenskaper hos barn, det är även viktiga beståndsdelar om man vill bli en framgångsrik släktforskare.

b2ap3_thumbnail_incest.JPG

7) Du skall vara realistisk. Barnasinne i all ära, men att likt ett barn tro på sagor är inget en seriös släktforskare sysslar med. Hur sannolikt är det egentligen att norrlandspigans utomäktenskapliga barn var son till Oscar II? Är det verkligen realistiskt att sedermera riksrådets dotter gifte sig med en bonde? Och är ni verkligen släkt med den där stora filmstjärnan som faster Karin pratade om? Nej, sagor kan visserligen vara både vackra och tänkvärda, men de hör inte hemma i släktforskningens värld. 

8) Glöm inte att prata med släkten. Förfäderna må vara döda sedan länge, men det finns säkerligen många levande släktingar som inte bara äger intressanta handlingar och spännande fotografier, utan även besitter viktig kunskap om släkten och förfäderna. Det gäller dock att inte sluka allt som sägs med hull och hår – den mänskliga hjärnan har en tendens att spela oss ett spratt, och genom åren kan ett minne eller en släktberättelse ha förändrats och förvanskats både en och två gånger.

9) Du skall tänka annorlunda. Den ungerske fysikern Albert Szent-Györgyi (1893-1986) lär en gång ha sagt att »upptäckandet av en lösning består i att titta på samma sak som alla andra men tänka något annorlunda», och detta uttalande går utan tvekan att applicera på släktforskningen. Ofta hittar man svaret på släktträdets mysterier om man tar ett kliv tillbaka, funderar en stund, och sedan angriper problemet ur en helt ny vinkel. 

10) Tänk på att se bortom namn och datum. Släktforskning är så mycket mer än bara namn och datum, och så mycket djupare än en massa poster och relationer i en släktdatabas. Det handlar inte om hur långt tillbaka du lyckas spåra anorna, eller hur många namn du har i ditt släktträd, utan om hur mycket du lyckas ta reda på om dem. Hur såg de ut? Hur levde de? Vad åt de? Vilka händelser formade deras liv, och påverkade deras beslut? Det är ju tack vare förfäderna som vi vandrar här på jorden idag, så det minsta vi kan göra är att lära känna dem bättre!

b2ap3_thumbnail_2014-06-18-15.10.47.jpg

På söndag är det som bekant Norges nationaldag, en dag då norrmännen känner extra mycket kärlek för landet som »stiger frem, furet, værbitt over vannet, med de tusen hjem», för att citera den storslagna nationalsången. Det är lätt att bli kär i Norge med sina fantastiska fjordar, vackra bunader och idylliska stabbur, men är det lika lätt att släktforska i detta vårt västra grannland? Eftersom jag själv har nästan hälften av förfäderna i Norge så har det genom åren blivit en hel del norsk släktforskning – och det finns utan tvekan stora skillnader jämfört med att släktforska i Sverige.

b2ap3_thumbnail_Johan-och-Elisabeth.jpg

Johan Ludvig Jensen Graarud (1852-1913) och hans hustru Elisabeth Svensdotter (1867-1937); fotografier i privat ägo.

Den första norska förfader som jag utforskade var min mormors morfar, gårdsbrukaren Johan Jensen från gården Graarud i Borge sogn, dryga tre mil från svenska gränsen. Inledningsvis visste jag inte så mycket om honom, utöver det min mormors moster Helga hade berättat om sin far. Han ska ha varit änkling då han ingick äktenskap med sin svenska hushållerska Elisabeth Svensdotter, som alltså blev min mormors mormor, och tillsammans fick de sju barn: Karl, Hans, Alf, Jenny, Anna, Hilma och minstingen Helga. Kort efter yngsta dotterns födelse ska Johan ha avlidit och lämnat kvar Elisabeth och de sju små barnen i stort armod. Äldste sonen Olaf, från första äktenskapet, hade nämligen krävt sin rätt till Graarud gård och löste ut styvmodern, som flyttade med sina barn till ett mindre torp på Begby, inte långt från Graarud. Där försörjde sig Elisabeth bland annat på att plocka blåbär som hon sålde på torget i Fredrikstad, och de sju barnen hjälpte modern efter bästa förmåga. 

Folketellingen 1900 

Det har alltid sagts att Graarud byggdes av Johan Jensens far, och gården intar utan tvekan en viktig plats i släktens historia. Det skulle senare visa sig att det faktiskt var Johans farfar som uppförde gården omkring 1820, och den senaste ägaren var Johans sonson och namne som avled i vintras, kort före sin 96-årsdag. Jag koncentrerade alltså mitt sökande kring Graarud, och eftersom den norska kyrkobokföringen helt saknar husförhörslängder är folkräkningarna, de så kallade folketellingene, ett viktigt hjälpmedel. Folketellingene 1865 och 1900 har registrerats i sin helhet (1875 och 1910 endast delvis) och är fritt tillgängliga hos Registreringssentral for historiske data (RHD), medan folketellingen 1801 finns hos Digitalarkivet (det är även här man hittar de norska kyrkoböckerna). Det dröjde inte länge innan jag hittade Graarud i folketellingen 1900, och äntligen fick den norska delen av släktträdet några årtal. Johan var alltså hela femton år äldre än hustrun, men så hade han ju också varit gift en gång tidigare. Hans två barn från första äktenskapet, Olaf och Johanne, arbetade på gården och hjälpte till i hemmet, och det noteras att hustrun Elisabet inte hade någon särskild inkomst (»uden særsk. erhverv») vid sidan av att sköta hushållet. Hon sägs dessutom vara född i »Sverige», ett öde hon tyvärr delar med många invandrade svenskar i de norska folketellingene. Borge vigselbok 1898 avslöjar emellertid att hon var född 1867 14/11 i »Högsæter Sogn, Elfsborg Len» som dotter till »Skomager Svend Larsen», en uppgift som visade sig vara helt korrekt – hennes anor har gått att spåra tillbaka till 1500-talets Dalsland.

b2ap3_thumbnail_Graarud-1900.jpg

Ur folketellingen 1900 för Borge sogn (bild: Registreringssentral for historiske data)

Gårdsmatrikkelen 1886 

Hos RHD hittar man även gårdsmatrikkelen 1886, som kan vara till god hjälp om man vill lokalisera personer i glappet mellan folketellingene 1865 och 1900. Johan Jensen hittar man mycket riktigt som brukare av Graarud, som anges ligga under den större matrikelgården Lilleby. Litteraturen avslöjar att Graarud – tidigare stavat Graarød – i äldre tid var en exercisplats under just Lilleby, och inte bebyggdes förrän Johans farfar Ole Jensen (ca 1790-1849) flyttade dit omkring 1820. I äldsta tid stavades det för övrigt Gràarrudt, och lär härröra från kvinnonamnet Grò.

b2ap3_thumbnail_Grdsm-1886.jpg

Ur gårdsmatrikkelen 1886 för Borge sogn (bild: Registreringssentral for historiske data)

Skifteregistrerings- och dødsfallsprotokoll

De norska bouppteckningarna utgörs till stor del av så kallade skifteregistrerings- och dødsfallsprotokoll, och det är väldigt varierande vad man hittar i detta källmaterial. Johan Jensen dyker i varje fall upp i slutet av Borge lensmannskontors dødsfallsprotokoll 1913, så det stämmer att han avled samma år som dottern Helga föddes. Protokollet avslöjar att han avled i lungebetennelse (lunginflammation) den 13 oktober 1913, och dagen efter hade sonen Karl anmält dödsfallet till länsmannen. Man får även veta att han efterlämnade änkan Elisabeth, tre barn från första och sju barn från andra giftet, samt en viktig detalj för att komma vidare i släktträdet: »födt 30/4 1852 i Borge».

b2ap3_thumbnail_Skifte-1913.jpg

Ur dødsfallsprotokollet rörande Johan Jensen Graarud 1913; Borge lensmannskontor, Dødsfallsprotokoll 8 (1912-1915), oppb: Statsarkivet i Oslo (bild: Digitalarkivet).

Folketellingen 1865

I folketellingen 1865 bodde Johan på Graarud tillsammans med fadern Jens Olsen, modern Anne Iversdatter samt bröderna Olaus och Hans. Födelseåren är emellertid helt uppåt väggarna, vilket förklaras av att folketellingen i original endast upptar personernas ålder, så de födelseår som anges hos RHD är alltså beräknade utifrån dessa åldersangivelser. Både fadern och sönerna anges vara födda i Borge, medan modern sägs vara född i Christiania – alltså i nuvarande Oslo. Folketellingen 1865 finns även skannad i original hos Digitalarkivet, och här finns uppgifter som saknas hos RHD. En kolumn upptar till exempel »Kreaturhold den 31te December 1865», och här får man veta att Graarud gård ägde en häst, två stora kreatur och ett får samt odlade en hel del havre och potatis, samt lite mindre vete och råg. 

b2ap3_thumbnail_Folket-1865.jpg

Ur folketellingen för Borge 1865 (bild: Registreringssentral for historiske data)

Ministerial- och klokkerbøker

Den norska kyrkobokföringen består till största delen av ministerial- och klokkerbøker som inte skiljer sig nämnvärt från de svenska kyrkoböckerna. I dessa hittar man fødte og døpte, ekteviede, døde og begravede samt inn- og utflyttede, men även utförliga längder över konfirmerade och vaccinerade som kan vara till stor hjälp när man har tappat spåret, för det är inte helt lätt att följa sina norska släktingar när husförhörslängder saknas. Johan Jensens födelse hittar man däremot utan problem i Borge ministerialbok 1848-1860, och han föddes mycket riktigt den 30 april 1852 med det ståtliga mellannamnet Ludvig. Detta var en överraskning för släkten, och det verkar inte som att Johan själv använde sig av detta mellannamn. Dopet dröjde till den 4 juli, och föräldrarna anges vara »Gaardeier Jens Olsen Graarud och Hstr Anne Marie Iversdr» – Johan var alltså född på Graarud.

b2ap3_thumbnail_Borge-fb-1852.jpg

Ur Borge Ministerialbok I 5 (1848-1860), sid 55-56; Statsarkivet i Oslo (bild: Digitalarkivet).

Föräldrarnas vigselnotis finns i Borge ministerialbok den 17 mars 1848, och brudparet kallas »Ungkarl Jens Olsen Graarud» och »Pige Anne Marie Iversd». De norska vigselböckerna under 1800-talet är i regel väldigt innehållsrika, och kan ge viktiga genealogiska ledtrådar. I Jens' och Annes vigselnotis får man till exempel veta att »Han födt paa Moum boer paa Graarud i Borge, Hun födt i Skjeberg boer paa Ulfeng i Borge». Vidare var brudgummen »34 Aar» och son till en Ole Jensen, medan bruden var »32 Aar» och dotter till en Iver Johannessen. Anne sägs alltså här vara född i Skjeberg sogn – tvärt emot vad som uppges i folketellingen 1865 – men i vigselbokens marginal kan man läsa att hon medförde en »Attest fra Sch... i Christiania d 25 Novb 1831 fr Prowst Randers af 12 Juni 1838». Efter mycket detektivarbete lyckades jag få fram att hon visserligen hade varit tjänstepiga på gården Ulfeng i Skjeberg men föddes i Oslo (Christiania), närmare bestämt 1816 på Grubbegaten i Akershus slottsmenighet som dotter till skräddaren Iver Johannessen och Lisbeth Petersdotter.

b2ap3_thumbnail_Borge-vb-1848.jpg

Ur Borge Ministerialbok I 4 (1836-1848), sid. 284-285; Statsarkivet i Oslo (bild: Digitalarkivet).

Folketellingen 1801

Även den norska folketellingen 1801 finns som sagt registrerad hos Digitalarkivet, och trots att den är ganska kortfattad (födelseorter nämns till exempel aldrig) är den väldigt användbar, inte minst på grund av de intressanta anmärkningarna i högerkolumnen som kan ge information om allt från yrkesutövning och hälsotillstånd till civilstånd och släktskap. I Borge sogn hittar man till exempel Johan Jensens farmor Lisbeth Olsdatter med föräldrar och syskon på husmansplatsen Lurbakk under gården Kjølberg, och här får man veta att föräldrarna inte hade varit gifta tidigare samt att det i hushållet fanns en liten fosterdotter vid namn Maren Hansdatter.

b2ap3_thumbnail_Folket-1801-Kjlberg_20150514-151322_1.jpg

Ur folketellingen för Borge 1801 (bild: Digitalarkivet).

Norges äldre ministerialböcker är tyvärr väldigt kortfattade – själv har jag till exempel aldrig sett en enda biografisk dödbok – och ibland undrar man om det norska prästerskapet gjorde allt för att spara bläck? Prästerna hade dessutom den dåliga vanan att ofta utelämna både föräldrarnas och faddrarnas patronymikon i födelseböckerna, och istället anges bara deras gårdsnamn. Detta kan ju visserligen vara till hjälp, men eftersom husmännen ofta flyttade omkring i rask takt mellan husmansplatserna är till exempel »Christen Rød» en klen tröst när det under 1760-talet kan ha bott fyra husmän vid namn Christen under gården Rød.

De norska kyrkoböckerna brukar dessutom ta sin början ganska sent, men det finns vissa undantag, däribland Hvalers äldsta ministerialbok som räknar upp avlidna från och med 1654, eller som prästen så poetiskt uttrycker det: de som är »I Herren fra dette ælende Saligen Hensoffwede». Den tidigaste notisen handlar lustigt nog om en av mina förfäder, som tydligen begravdes samma dag som prästen installerades i sitt nya ämbete på Hvaler 1654. Han har i varje fall skrivit att »Dmca Rogate (som war den Söndag ieg uwærdig bleff indsat paa) er begraffwen Joen Oluffsön aff Nordre Sandöen som war en gammall mand». Jämfört med 1700-talets norska dödböcker är Hvalers äldsta ministerialbok ovanligt innehållsrik, och man kan läsa många intressanta människoöden från 1600-talets mitt. Den 13 december 1655 blev till exempel »begraffwen Anders Andersön aff Kaaltorp, som i sitt Alders 34 Aar aff en Ulyckelig hændelse bleff ihielslagen i ett bierg», och den 3 februari 1658 blev »begraffwen Citzell Tollis Daatter i sit Alders 80 Aar, hwar i beregnis 25 Aar, som hun hafde leffwedt i Echteskab. Een god Alder».

b2ap3_thumbnail_Hvaler-1654.jpg

Ur Hvaler Ministerialbok 1 (1654-1754), sid. 43 (bild: Digitalarkivet).

Bygdebøker

De så kallade bygdebøkene är en annan genealogisk resurs som gör norsk släktforskning ganska unik. Varje bygdebok behandlar en viss trakt eller socken, och innehåller uppgifter om invånarna långt tillbaka i tiden. Man kan hitta uppgifter om markinnehav, beskrivningar av gårdar och byggnader samt skildringar av sockenborna och deras ägodelar, många gånger med fotografier på både gårdar och människor. I de flesta bygdebøker kan man spåra sina förfäder tillbaka till sent 1500-tal eller tidigt 1600-tal, och även om kvaliteten varierar är bygdebøkene en ovärderlig tillgång när man släktforskar i Norge. En socken där bygdebøkene håller mycket hög kvalitet är det tidigare nämnda Hvaler, där jag tursamt nog har en hel del förfäder. En av dem är den nyssnämnde Jon Olufsens svärson Ole Andersen från gården Botne, som återfinns på sidan 418 i Hvaler bygdebok : Gårder og slekter, band 1 (av Gudrun Johnson Høibo,  Hvaler, 1980):

»Ole (Oluf) Andersen Botne f. 1594, bgr. 3.2.1688, ca 94 år gl. (70 år 1664). Brukte Botne alene i hvert fall til 1666, fra 1678 sammen med sønnen Anders, men nevnes som medbruker lenge etter han var død. Var lagr.m. 1653, 1654, 1656, 1657, 1659-1662, 1664, 1669, 1673, 1674, 1677. Ole Botne og Kield Urdal ble i 1654 tiltalt for å ha hugget 3 tylfter hustømmer som hver av dem skal ha hugget i sine påboende gårders skog. De mente at da de hadde gård og skog i leie, måtte de kunne hugge så meget i skogen at de kunne kjøpe seg salt til husbehov for det. [...] Gift 1634 med Ragnild bgr. 17. tr. (17.9) 1676, 64 år gl., gift i 42 år. Dtr. av Jon Olufsen Sandø N.»

Att släktforska i Norge är som synes ganska olikt svensk släktforskning, och även om det framförallt är mycket svårare – på grund av att husförhörslängder helt saknas – så finns det olika sätt att ta sig vidare. Det gäller bara att utnyttja de resurser som finns, samt vara extra kreativ och envis om man vill spåra sina förfäder i det vackra Norge – furet, værbitt over vannet, med de tusen hjem.

Länktips

De norska kyrkoböckerna

Digitalarkivet

Registreringssentral for historiske data

Gravminner i Norge

Skattejakt i slekta

Emellanåt fastnar man rejält i släktforskningen, men genom att vända på alla stenar och testa varenda tänkbar sökväg både framlänges och baklänges brukar det lossna förr eller senare – människor dyker ju inte bara upp ur tomma intet eller försvinner spårlöst. Fast vad händer när man gjort allt detta, och ändå inte kommer vidare? Det är ju en sak att inte lyckas spåra en person – men vad gör man när inte ens samtiden tycks ha vetat var personen kom ifrån, eller tog vägen?

b2ap3_thumbnail_2015-05-06.jpg

I min antavla hittar man Trued Burgmeister (född 1786), en bondson från Vallby socken på Österlen som 1810 blev husar vid dåvarande Mörnerska husarregementet i Malmö. Emellanåt tilläts han permissioner till hembygden, och under en sådan vistelse gifte han sig 1822 i Borrby – givetvis med regementschefens nådiga tillåtelse – med pigan Elna Jönsdotter. Paret fick fyra barn, varav yngsta dottern dog en månad före modern, som avled i vattusot 1829. Ett år senare gifte Trued om sig, men i detta äktenskap föddes endast två dödfödda barn, och vid den sista förlossningen fick modern sätta livet till. Trued var nu änkling för andra gången inom loppet av mindre än fem år, och man kan lätt förstå att situationen måste varit oerhört ansträngd. Ett halvår efter hustruns död flyttade han och de tre små barnen till Östra Ingelstads socken, där deras flyttningsattest – undertecknad av prosten Jacob Böök i Hammenhög 1834 – avslöjar att Trued läste stapplande i bok, och lika stapplande kunde han Luthers katekes utantill med enfaldigt begrepp. Han hade emellertid varit närvarande vid samtliga husförhör, och hade även begått nattvarden ett år tidigare. Prosten noterar även att han var 

»Till lefvernet oklandrad; har ingen här känd ägtenskapsförbindelse, sedan hans Hustru d. 12de sidste Maji aflidit; han medförer 3 Barn, Neml. Sonen Nils född i Borrby 1821 d. 1 April, och Döttrarna Ingar i Hammenhög d. 3 October 1823 samt Anna i Hammenhög d. 15 Martii 1826. Nils läser rent i bok och utantill begge Catecheserne någorlunda, och döttrarne läsa äfven rent i bok, samt utantill lilla Catechesen och något ur Sveb: Förkl. med enfaldigt begrepp.»

Attesten avslöjar alltså tre skötsamma barn och en plikttrogen fader, som i den nya församlingen fick en tjänst som väktare hos överste Gustafschöld på Ingelstads gård. Vistelsen där blev emellertid kortvarig, för redan elva månader senare flyttade familjen till Hannas, Hammenhögs annexförsamling, där Trued blev husman – och här slutar alla spår efter den gamle husaren. Anteckningarna i husförhörslängden avslöjar att familjen åtminstone närvarade vid husförhöret 1835, men därefter stryks de utan förklaring. De återfinns varken i Hannas eller Hammenhögs husförhörslängder, inte heller i Östra Ingelstad eller dess annexförsamling Östra Herrestad, och Trued finns inte antecknad i någon av dessa församlingars dödböcker. Hannas församlings flyttningslängd börjar dessutom först 1847.

b2ap3_thumbnail_Trued-i-Hannas.jpg

Det sista spåret efter Trued Burgmeister; ur Hammenhögs kyrkoarkiv, vol. AI:3 (1835-1840), sid. 11. (bild: ArkivDigital)

Några år senare dyker emellertid de tre barnen upp i helt andra församlingar, en efter en – Nils hamnar i Hörup 1839, Ingar inflyttar till Kverrestad 1840 och minstingen Anna till Bollerup 1841. Den gemensamma nämnaren är att de anges komma från Hammenhög eller dess annexförsamling Hannas, men här återfinns de ju inte i husförhörslängderna. Ingars flyttningsattest har inte gått att hitta i Kverrestads kyrkoarkiv, men de två andra barnens attester är bevarade, och det är märkliga uppgifter som den tidigare nämnde prosten Böök lämnar om syskonen. I attesten daterad Hammenhög 1839 berättar han att Nils »flyttade för 4 år sedan tillbaka härifrån till Ingelstad; jag är således nu ur stånd att meddela något bevis om hans Christendoms Kunnskap», och man kan verkligen undra var Nils har hållit hus under tiden? Han tycks alltså ha vistats i Östra Ingelstad men saknas i denna församlings husförhörslängder, och ber plötsligt Hammenhögs kyrkoherde om en flyttningsattest, trots att han inte varit kyrkoskriven där under flera år. Dottern Annas (min farmors mormors mormor) attest från 1841 är emellertid märkligast. I denna berättar prosten att 

»År 1826 d. 15. Martii föddes i Borrby Husmannens Trued Burgmeisters och dess hustrus Elna Jöns Dotters Dotter Anna under hustruns dervaro på et besök. Denna flicka har flera år varit ur dessa församlingar, och kommer först nu och begär betyg. [...] Emot hennes uppförande har intet blifvit här anmäldt. Hon begär nu sedel till Bollerup, och hvar hon hittills varit vet jag icke; hon är vaccinerad och har ej begått den Hel. Nattwarden.»

Det verkar med andra ord som att Trued Burgmeister och de tre barnen helt enkelt har fallit ur folkbokföringen, alltså kyrkoböckerna, men hur är detta möjligt? Blev de lösdrivare? Var vistades barnen under tiden, och vad hände egentligen med fadern? Som jag nämnde inledningsvis är det ju en sak att inte lyckas spåra en person i källorna, men i fallet med denna familj har alltså inte ens samtiden haft kunskap om var de höll hus. En vacker dag kanske jag får veta var som hände Trued, och äntligen skriva in hans dödsdatum i antavlan – men tills dess får jag nog acceptera att han är och förblir husmannen som försvann.

I Svensköps äldsta kyrkobok finns en märklig självbiografi, nedtecknad i början av 1700-talet av min förfaders bror Jöns Sommar (1675-1750), sedermera kyrkoherde i Östra Hoby pastorat och häradsprost i Ingelstads kontrakt. Jöns berättar om sin födelse, föräldrarna och uppväxten i Svensköp, åren som elev vid Kristianstads skola, privatlärarna och studierna vid Lunds universitet. Det är utan tvekan en intressant självbiografi, men det finns ett krux – den är skriven helt på latin. Under hans första grundläggande studier, prima literarum rudimenta, undervisades han till exempel av föräldrarna, a parente meo discere, och visst är lärdomens språk oerhört vackert, men det kan även vara rena grekiskan – ursäkta – latinet.

b2ap3_thumbnail_Svenskp.jpg

Jöns Sommars självbiografi; ur Svensköps kyrkoarkiv, vol. CI:1 (kyrkobok 1690-1739), sid. 219 (bild: ArkivDigital)

Jag brukar själv hjälpa till med latinska texter och notiser på Anbytarforum, och även om jag numera behärskar grunderna ganska väl är jag långt ifrån latinare. Jag är bara envis och nyfiken, och vet att grundläggande kunskaper i latin är bra att ha, vare sig man släktforskar eller är allmänt historieintresserad. Av den anledningen pluggade jag latin vid Umeå universitet hösten 2008, men det gick minst sagt åt skogen. Jag underkändes så brutalt så att Cicero nog vände sig i sin grav, men min latinprofessor föreslog att jag skulle läsa om kursen hösten därpå. Under våren pluggade jag därför latin vid sidan av mina ordinarie studier, och med hjälp av boken Vivat lingua latina! (»länge leve latinet!», ett härligt uttryck som jag lånade till dagens bloggrubrik) lyckades jag till slut greppa språket. När det så åter var dags för studier i Umeå var jag alltså bättre förberedd, och kunde äntligen inkassera mina 15 högskolepoäng i latin.

Att som släktforskare ha omfattande kunskaper i latin är nog överkurs, men faktum är att man ofta hittar latinska ord, formuleringar och meningar i arkivmaterialet – både i kyrkoböcker, domböcker och skrivelser. I husförhörslängderna kan man till exempel hitta kvinnor som blivit deflorata, medan hennes barn sägs vara spurius. Barnet blev kanske natus på Dominica Palmarum, och nästa barn i födelseboken blev renatus ejusdem eller eodem die, med en susceptrix som var ibidem. I äldre husförhörslängder är orden uxor, filius och filia inte helt ovanliga, och i dödböckerna hittar man både obiit, denatus och ætatis. Det är ju dumt att fastna eller missförstå något väsentligt på grund av enstaka ord, och faktum är att det i regel är samma ord och formuleringar som dyker upp med jämna mellanrum, så om man lär sig de nyssnämnda orden är man en bra bit på väg.

b2ap3_thumbnail_FullSizeRender_20150430-221315_1.jpg

Ur »Lunds universitets matrikel [1667-1749] : Album Academiae Carolinae» av Per Wilner, 1926-1932, sid. 101.

Äldre elev- och studentmatriklar kan ge intressant genealogisk information, men även dessa brukar mestadels vara skrivna på latin. När Olaus Ingelström inskrevs som student vid Lunds universitet den 1 maj 1721 antecknas det till exempel att han var skåning till börden (Scanus), 22 år gammal (annos habet 22) och hade varit elev vid Malmö skola i tio år. Vidare sägs det att han var född i Ingelstad i närheten av Trelleborg (Ingelsta prope ad Treleborg), samt att hans far varit bonde (patre quondam rustico). Även i dessa matriklar återkommer i regel samma ord eller formuleringar i diverse kombinationer, så man lär sig snabbt att överblicka notiserna – vare sig studenterna var nobilis eller söner till sartores.

Vägen till framgång är alltså (precis som med allt annat) att öva och repetera, men latinet är ett komplicerat språk. Själv hade jag stora problem med att översätta Jöns Sommars självbiografi, och efter många misslyckade försök vände jag mig till Birger Bergh (1935-2008), professor i latin vid Lunds universitet och kanske mest känd som en av »de lärde» i det populära TV-programmet Fråga Lund). Den gode professorn hade vänligheten att översätta hela texten åt mig, och till slut kunde jag lära känna mina förfäder i Svensköp. Det är verkligen tur att det finns hjälpsamma personer, men får inte ge upp för snabbt. Det brukar ju som bekant lossna förr eller senare – även när latinet trilskas!

Läs- och länktips

Sikeborg, Urban, Latin för släkthistoriker : ord, fraser och begrepp från Vasatid till 1800-tal (2013).

Edmar, Staffan, Vivat lingua latina! (1996)

Norstedts latinsk-svenska ordbok : [30.000 ord och fraser] (2. uppl., 12 tr.), 2014.

Latin Dictionary and Grammar Resources

Google Översätt (kan vara en bra utgångspunkt om man vill få grepp om vad en latinsk text handlar om, men översättningarna blir emellanåt helt uppåt väggarna, så det gäller att se upp!).

Förra fredagens blogg handlade om brunna kyrkoarkiv, och även om det är en utmaning så är det ju inte direkt något man önskar sig. Faktum är att det finns en hel del vi släktforskare inte vill råka ut för, så när sådant händer gång på gång känner man sig verkligen som en genealogisk otursfågel. I dagens blogg delar jag med mig av tio sådana exempel ur min egen släktforskning, och jag misstänker att många nog kommer känna igen sig:

b2ap3_thumbnail_Andrarum.jpg

Andrarums kyrkoarkiv brann 1875, och det är nästan lite ruskigt att bläddra i den äldsta bevarade, kraftigt brandskadade husförhörslängden; ur Andrarums kyrkoarkiv, vol. AI:1 (1867-1875), sid. 67 (bild: ArkivDigital).

1) Min förfaders syster Kerstina Jönsdotter, född 1824 i Brösarp, flyttade hemifrån 1843, och jag har med stor svårighet lyckats följa henne framåt i tiden genom dåligt skrivna husförhörslängder och slarvigt förda inflyttningslängder. Det sista spåret är att hon flyttar till Andrarum 1855, men där brann kyrkoarkivet 1875, så spåren efter Kerstina går upp i rök – bokstavligt talat. Jag vet fortfarande inte vad som hände med henne.

2) För några år sedan upptäckte jag att min farfars mors kusin fortfarande var i livet, 99 år gammal. Jag skrev ett brev där jag ställde lite frågor om hennes farföräldrar – min farfars morfars föräldrar Hans Petter Persson (1839-1923) och Kjersti Persdotter (1834-1924) – med stora förhoppningar, eftersom hon var tjugo år gammal när de avled och måste ha massor av minnen. En tid senare fick jag svar från den gamla damens dotter, som berättade att modern avlidit kort efter sin hundraårsdag, innan hon hann besvara mina frågor. 

b2ap3_thumbnail_Hyby-infl-attester.jpg

Ur arkivförteckningen över Hyby kyrkoarkiv; Nationell ArkivDatabas.

3) En av mina förfäder inflyttade enligt husförhörslängderna till Hyby socken 1809, och eftersom han saknar födelseort så kan man ju misstänka att denna uppgift finns i hans inflyttningsattest. Gissa vilket års inflyttningsattester som saknas?

4) Min förfader Simon Andersson från Nevishögs socken föddes omkring 1718, och eftersom hans barnlösa fasters bouppteckning avslöjar att hans fyra syskon också bodde i Nevishög misstänker jag att de var födda i socknen. Givetvis bodde hela åtta stycken gifta Anders i Nevishög vid tiden för Simons födelse, och trots envist sökande har jag inte lyckats ta reda på vilken av dem som är hans far.

5) Min farfars föräldrar gifte sig aldrig, men enligt en anteckning i kyrkoarkivet skulle de ha varit förlovade, något ingen i släkten kände till. Kyrkoarkivet avslöjar även att det ska finnas uppgifter om denna förlovning bland barnavårdsmannaakterna för Saxtorps församling, men vid kontakt med Landskrona stadsarkiv fick jag veta att klåfingrig amatörarkivarie tydligen gallrade ut många sådana akter 1967. Gissa i vilken församling arkivarien slängde samtliga barnavårdsmannaakter?

b2ap3_thumbnail_Kyrkheddinge-1768.jpg

Här skulle den utrivna kyrkoboksidan ha funnits; ur Kyrkheddinge CI:1 (1736-1795), sid. 72 (bild: ArkivDigital).

6) Enligt Möllebergas husförhörslängder ska min förfader Per Nilsson vara född den 1 juni 1768 i Kyrkheddinge, men i denna församlings födelsebok har sidan som innehåller alla födslar från december 1767 till juli 1768 givetvis rivits ut. Jag har fortfarande inte lyckats ta reda på vem som är hans föräldrar.

7) Min farmors morfars yngste bror övertog föräldrarnas hus på Österlen, som varit i släktens ägo sedan tidigt 1800-tal. Antagligen övertog han även alla släktklenoder, och det sägs att det fanns många gamla släktfoton i huset, men tyvärr får jag aldrig se dessa fotografier. Huset med alla ägodelar gick nämligen upp i rök vid en brand på 1930-talet. 

8) Nyligen fick jag reda på att det finns en intressant bok, en gammal släktutredning som jag bara måste få tag på. Boken finns bara på ett visst bibliotek, och ni kan ju gissa vilken bok som har status »förkommen» i det aktuella bibliotekets katalog?

b2ap3_thumbnail_Bjrnekulla-vigselbcker.jpg

Ur arkivförteckningen över Björnekulla kyrkoarkiv; Nationell ArkivDatabas.

9) Nyligen hittade jag ett par i Björnekulla, som enligt församlingsboken skulle ha gift sig 1917. När jag skulle kontrollera vigseldatumet upptäckte jag att lysnings- och vigselboken 1895-1931 saknas hos ArkivDigital, så jag kikade i arkivförteckningen i NAD. Givetvis fanns där en anteckning om att den aktuella volymen »Saknas vid leverans till Landsarkivet i Lund».

10) Och slutligen har vi klassikern, som nog alla släktforskare har råkat ut för – en person anges ha flyttat till en viss församling, som saknar inflyttningslängd för den aktuella perioden. Du börjar därför bläddra igenom den 459 sidor tjocka husförhörslängden, och hittar till slut personen ifråga på sidan 456. Om du nu mot förmodan hade börjat bläddra bakifrån, ja, då kan du vara säker på att personen hade funnits på sidan 3 istället. 

När prästen i Härslövs socken för första gången börjar anteckna sockenbornas födelseorter (i husförhörslängden 1823-1826) anges min anmoder Hanna Persdotter vara född 1787 i Kvistofta. I den efterföljande längden korrigeras detta födelsedatum, och nu sägs hon istället vara född 1782 26/12 i Kvistofta. Jag kunde emellertid inte hitta minsta spår av henne i denna församlings födelsebok, så jag fick ta den långa vägen. Genom noggranna studier av fadderskap i Kvistofta och Härslöv kom jag så småningom fram till att Hanna borde vara dotter till rusthållaren Per Olsson (1747-1812) från Katslösa Nr 8 i Kvistofta socken, och dennes bouppteckning bekräftade min slutsats: han efterlämnade »med förra giftet: sonen Jöns 32 år ogift, dottern Hanna, gift med murgiesäll Anders Löfgren i Herslöf samt ogifta dottern Elna 27 år gammal».

b2ap3_thumbnail_Kvistofta-1792.jpg

Ur Kvistofta kyrkoarkiv, vol. AI:1 (husförhörslängd 1792-1794), sid. 26 (bild: ArkivDigital)

Men varför kunde jag inte hitta Hanna i Kvistoftas födelse- och dopbok? Även yngre systern Elna sades vara född där, men inte heller hon fanns i födelse- och dopboken. Jag arbetade mig bakåt, och hittade till slut familjen i Kvistofta församlings illa tilltygade husförhörslängd 1792. Här angavs plötsligt en helt annan födelseort för de tre barnen från Per Olssons första äktenskap, och även om jag inte kunde läsa namnet såg jag genast att det i varje fall inte var »Quistofta», som det står i senare husförhörslängder. Efter lite jämförelser insåg jag att födelseorten var »Bårslöf», alltså Bårslövs församling utanför Helsingborg. Jag fick onda aningar, och när jag kikade i förteckningen över Bårslövs kyrkoarkiv ställdes jag inför varje släktforskares stora mardröm. Större delen av arkivet hade förstörts vid en brand i prästgården 1838, så det tog alltså stopp. Igen.

b2ap3_thumbnail_Brslv-NAD.jpg

Ur Nationell ArkivDatabas (NAD)

Jag vägrade dock ge upp, för det kändes så nära nu. Jag hade ju redan lyckats bekräfta att Per Olsson i Kvistofta var Hannas far, så halva jobbet var avklarat, men vem var egentligen hennes mor? Fadern gifte om sig 1787 i Kvistofta, så jag letade i denna församlings dödbok under 1780-talet, men där fanns ingen avliden hustru till Per Olsson. Detta borde innebära att hon avled i Bårslöv, innan familjen flyttade till Kvistofta, så jag koncentrerade sökandet dit. Kanske fanns det någon bevarad bouppteckning? »Givetvis» fanns inget bouppteckningsregister för det aktuella häradet, så det var bara att börja plöja. Jag arbetade mig sakta men säkert bakåt, och till slut lossnade proppen:

»Åhr 1786 den 9 Junij instälte sig undertecknade uppå begiäran af rusthållaren Pehr Ohlson på rusthålls hemmanet No 11 ½ dehls mantahl Bårslöf socken och by [...] och förrättadt Laga Boupteckning och delning, efter des afledne hustru Jertrud Jöns dotter, som med döden afled i förleden Martij månad, och lemnade efter sig äncklingen med 4 st Barn 2 sönner och 2 döttrar, älsta sonnen Olla 12 åhr, andra dito Jöns 7, älsta dotteren Hanna 3 åhr, andra dito Älna 1 åhr gamla. På desse omyndige Barnnens wägna war tillstädes deras mors systers men, Rusthållaren Pehr Erikson i Örby, och sadel mackaren Hans Nelson i Halmstad socken samt åboen Per Påhlson i Häslunda».

Äntligen fick Hanna Persdotter en mor – Gertrud Jönsdotter! Men hur kunde jag komma vidare med denna information? Jag letade upp Bårslöv Nr 11 i mantalslängderna, och fann mycket riktigt Per Olssons familj där. I 1773 års mantalslängd bodde även »Swärmoderen Enka Hanna g: och utan näring» på gården, så detta borde ju alltså vara Gertruds mor. Någon bevarad bouppteckning efter denna änka fanns emellertid inte, men i 1772 års mantalslängd fanns en anteckning om att hon »afstådt hemmanet för ålder och fattigdom». Gården sägs ju vara ett rusthållshemman i bouppteckningen 1786, så jag undersökte de så kallade rusthållsförändringsförteckningarna (puh!) som för Bårslöv förvaras i Malmöhus läns landskontors arkiv (serie GIab:4). Jag tog reda på att Bårslövs sockens rusthåll tillhörde Norra Skånska kavalleriregementet, så jag letade fram detta regementes handlingar och hittade till slut vad jag sökte: »Förteckning uppå the Förändringar som sig med Rusthållarne tilldragit sedan sidsta städsmålsmötet i Glumslöf den 19. October 1769 uti MajorsCompagniet af Kongl. Skånska RytterijRegementet». Anteckningen om Bårslöv Nr 11 var ganska kortfattad men jag tog ändå ett genealogiskt glädjeskutt, för det var ju precis detta jag hoppades på:

b2ap3_thumbnail_Rusthll-1770.jpg

»Änckan Hanna Pärs doter genom skriftelig afhandling d: 3. Febr: 1770 afstådt detta hemman till drengen Pehr Ohlsson som träder i gifte med doteren Gjertrud samt betalar till hennes 2ne Systrar 160. D:r Smt:, som och förser änkan med nödigt Lifs uppehälle»; Malmöhus läns landskontor (del 2), vol. GIab:4 (1766-1774), opag. (bild: ArkivDigital)

Jag arbetade mig bakåt i mantalslängderna och såg att gården brukades av en Jöns Clemmetsson vid tiden för Gertruds födelse, så detta borde alltså vara fadern. Till min glädje upptäckte jag att Bårslöv har riktigt innehållsrika katekismilängder för åren 1698, 1704, 1722 och 1742 – att dessa har bevarats beror inte på att de överlevde branden 1838, utan på att de alltid har förvarats i Lunds domkapitels arkiv, serie FIIgd (»Visitationshandlingar Katekismilängder»). Dessa längder har dock placerats under respektive socken hos t. ex. ArkivDigital, vilket underlättar sökandet avsevärt. Jag letade fram Bårslöv Nr 11 i 1742 års katekismilängd, och hittade till min glädje Jöns Klemetson med hustru Hanna. Jöns anges vara född 1709 i Bårslöv medan Hanna sägs vara född i Frillestad, där kyrkoböckerna finns bevarade från 1690 – jag kunde alltså åter lämna det brunna kyrkoarkivets mörker. I Frillestads kyrkobok 1739 hittade jag mycket riktigt parets vigselnotis, och de slarvigt skrivna raderna lät som ljuv poesi i mina öron: »Andra pinges dag war[...] qupulerat Dräng Jöns Klymnetzson är barn föd i bårslöf och [pigan] Hanna påls Dotter är barnföd här i byn och nu boor i bårslof» (det står alltså fel efternamn i rusthållsförändringsförteckningen, men genom faddersuppgifter har jag sedermera kunnat bekräfta att det verkligen är denna Hanna Pålsdotter som är mor till Gertrud Jönsdotter). På Hannas antavla lyckades jag komma tillbaka till början av 1600-talet i Frillestad, och likaså på Jöns Clemmetssons anor – trots Bårslövs brunna kyrkoarkiv.

Släktforskning bygger till största delen på att tolka, förstå och hitta i de gamla kyrkoböckerna, och alla släktforskare är nog rörande överens om att detta inte alltid är helt lätt. När det då inte ens finns några kyrkoböcker blir situationen ännu mer komplicerad – i värsta fall har hela kyrkoarkiv blivit lågornas rov, som i fallet med Bårslöv. Hur gör man då – ska man bara ge upp, och inse att man aldrig kommer vidare på den aktuella släktgrenen? Absolut inte – som synes måste du bara vara ännu mer nyfiken och kreativ än vanligt, för när du inte kan förlita dig på kyrkoböckerna får du helt enkelt använda det källmaterial som finns till hands – bouppteckningar, domböcker, domkapitelshandlingar, katekismi- och mantalslängder med mera. Du måste vända och vrida på varenda litet ord, anteckning och formulering i dessa källor, och framförallt vara envis. Förr eller senare lossnar det, och som jag skrev i förra fredagens blogg (punkt 25): »du vet att du är släktforskare när du anser att ett brunnet arkiv är en utmaning, inte ett hinder»!