Du vet att du är släktforskare när... (del 2)

I höstas bloggade jag om att vi som släktforskar utan tvekan är speciella människor, och gav då trettio exempel på sådant som nog bara en släktforskare förstår och känner igen sig i. Det finns emellertid många fler exempel som inte fick plats i höstas, så i dagens blogg delar jag med mig av ytterligare trettio. Du vet att du är släktforskare när...

b2ap3_thumbnail_Lindh-Nils.JPGb2ap3_thumbnail_Lindh-Nils.JPG

1) ...du hellre läser en kyrkobok än en god bok.

2) ...du träffar en ny person med samma efternamn som en av dina förfäder, och genast börjar utforska vederbörandes antavla.

3) ...du fantiserar om att bli inlåst på landsarkivet över natten (fast allra helst över en helg!).

4) ...någon nämner en svensk ort och du genast vet i vilket härad den aktuella orten ligger.

5) ...de senast besökta hemsidorna i din webhistorik är Ancestry.se, FamilySearch.org, Svar.ra.se eller Genealogi.se.

6) ...du har övervägt att kontakta ett medium för att komma vidare i antavlan.

7) ...du inte har kollat din jobbmail på en vecka, men kollar släktforskningsmailen en gång i timmen.

8) ...du känner arkivarierna på landsarkivet vid namn.

9) ...arkivarierna på landsarkivet känner dig vid namn.

10) ...om du kan läsa detta: 

b2ap3_thumbnail_Svalv-1774.jpgb2ap3_thumbnail_Svalv-1774.jpg

Ur Svalövs födelse- och dopbok 1774; Svalöv CI:2 (1752-1793), sid. 74 (bild: ArkivDigital)

11) ...du bara bryr dig om det läckande taket ifall det hotar ditt släktforskningsmaterial.

12) ...det första du tänker på när du hör »Nobelpriset» är att släkten Nobel härstammar från Nöbbelövs socken i Skåne.

13) ...du får välja ett föremål från en nyligen avliden släktings hem, och genast paxar lådan med diverse gamla dokument på vinden.

14) ...du kan räkna upp din förfäder i flera generationer bakåt med datum, födelseorter och syskon, men minns inte namnen på dina klasskamrater från gymnasiet.

15) ...ser fram emot nya giftermål i familjen eftersom det ger dig fler antavlor att utforska.

16) ...du tittar på »Vem tror du att du är?» på TV och har datorn framför dig, inloggad på Ancestry.se, ArkivDigital eller SVARs digitala forskarsal för att kunna kontrollera kändisens antavla medan du tittar på programmet.

17) ...du regelbundet läser din lokala dagstidnings dödsannonser och minnesrunor.

18) ...du har fler förfäder än nu levande släktingar bakom glas och ram på väggarna.

19) ...du på allvar har övervägt att flytta för att bo närmare ett stads- eller landsarkiv. Bonuspoäng om du faktiskt flyttade.

20) ...du inte visste att man kan använda kalkylblad för ekonomiska uppställningar – du trodde att de var till för indexering av kyrkoböcker.

b2ap3_thumbnail_Sophie-Brahes.jpgb2ap3_thumbnail_Sophie-Brahes.jpg

Även för fyrahundra år sedan släktforskade man. Den bekante astronomen Tycho Brahes syster Sophie Brahe (1556-1643), var inte bara intresserad av astronomi, kemi, medicin och trädgårdsskötsel – hon var även en passionerad släktforskare. I hennes efterlämnade vapen- och släktböcker, som förvaras på Det kongelige bibliotek i Köpenhamn, uppvisar hon bland annat sitt släktskap med Gustav Vasa: »Saa war Kong Göstauus den I og min morfader Her Claus Bille, nestsödskin Börn. Som her aff er at see». Ur Sophia Brahes samling, vol. 7, sid. 37 (bild: ArkivDigital).

21) ...någon ställer en fråga om släktforskning, och alla rekommenderar vederbörande att prata med dig.

22) ...du skulle utlysa en hittelön till den person som löser upp knutarna i din antavla.

23) ...du är minst lika intresserad av eftertexterna som av själva filmen – det kan ju hända att du känner igen något av efternamnen från ditt eget släktträd.

24) ...din hemsida uteslutande handlar om släktforskning.

25) ...du anser att ett brunnet arkiv är en utmaning, inte ett hinder.

26) ...de flesta av dina mail börjar med »Jag läste ditt senaste inlägg på Anbytarforum», »Det verkar som att vi har gemensamma anor» eller »Jag forskar kring släkten X, och släktforskaren Y rekommenderade mig att kontakta dig».

27) ...du tittar på en film eller tv-serie, och utifrån familjelikheten försöker bedöma hur realistiskt det är att den och den karaktären skulle kunna vara släkt.

28) ...du har förföljt brevbäraren eftersom du väntat på ett brev från en släkting, arkiv eller pastorsexpedition.

29) ...du har blivit erbjuden ett jobb på landsarkivet eftersom du vet mer om arkivet än vad de redan anställda gör.

30) ...du har spårat dina förfäder tillbaka till Adam och Eva, men vill ändå inte sluta släktforska.

b2ap3_thumbnail_026-Johannes-Oskar-Hans-Theodor-Eveline-Lina-Martha-Magnus-Marie-Henrik-1914-10-02-jpg.JPGb2ap3_thumbnail_026-Johannes-Oskar-Hans-Theodor-Eveline-Lina-Martha-Magnus-Marie-Henrik-1914-10-02-jpg.JPG

Fortsätt läs mer
4224 Träffar
0 Kommentarer

»At med förenade krafter rädda desse uslingar»

I kyrkoarkiven förvaras de »gamla vanliga» kyrkoböckerna i serierna AI (husförhörslängder) till F (död- och begravningsböcker), och det är ju detta material som vi släktforskare främst använder oss av. Om man studerar arkivförteckningarna ser man emellertid att kyrkoarkiven innehåller oerhört mycket mer material, i serierna G (»övriga längder») till R (»kartor och ritningar»), såsom syföreningsprotokoll och medlemsmatriklar, testamenten och donationshandlingar, kyrkoråds- och skolrådsprotokoll, statistiska och demografiska tabeller, kartor och ritningar, skol- och kyrkoräkenskaper, kassaböcker och tidningsurklipp – ja till och med fotografier och videofilmer (!), som till exempel i Malmö S:t Petri kyrkoarkiv. I serien KI finner man det som kallas »Sockenstämmans protokoll», och i detta material kan man hitta många intressanta uppgifter om förfädernas liv och leverne. Men vad är egentligen en sockenstämma? Denna långlivade institution uppstod sannolikt i samband med att de första socknarna bildades, och i början beslutade sockenstämman om underhållet av kyrkan och dess tillgångar. Inledningsvis verkar inte sockenstämman ha ägnat sig åt rättskipning, men vid Uppsala möte 1593 höjdes röster för att den religiösa kontrollen skulle skärpas. Rättskipningen på sockennivå kunde därför växa sig därför starkare, och även om ansvarsområdena periodvis var ganska skiftande förblev sockenstämman det högsta beslutande organet i en socken fram till 1862 års kommunalförordningar, då socknen upphörde som administrativ enhet. 

b2ap3_thumbnail_SparreKgerd.jpgb2ap3_thumbnail_SparreKgerd.jpg

Brev från landshövdingen Gabriel Sparre (1726-1804) till sockenstämman i Kågeröd; ur Kågeröds kyrkoarkiv, vol. KI:1 (1702-1861) (bild: ArkivDigital). Porträttet föreställer nämnde landshövding, avmålad av Per Krafft d. ä. (ur Krigsarkivets porträttsamlingar).

Eftersom sockenstämman beslutade om stort och smått i socknen kan man hitta uppgifter av väldigt skiftande karaktär i protokollen, såsom beslut om kyrkans interiör och exteriör, diskussioner om kungliga resolutioner, val till sexmän och kyrkvärdar, riktlinjer för socknens sjuk- och fattigvård – men även mer privata ärenden såsom osämja mellan äkta makar, klockarens alkoholproblem eller fattighjonens kläder. Just fattigvården var för övrigt en angelägenhet som ofta dryftades under sockenstämmorna, och det blev inte sällan en delikat balansgång mellan att vårda socknens nödlidande och samtidigt hålla nere fattigkassans utgifter. Att fattigvården ibland till och med blev ett ärende för högre instans finner man i Kågeröds kyrkoarkiv, där ett brev från landshövdingen Gabriel Sparre, daterat Kristianstads landskansli 1785 19/5, har bundits in bland sockenstämmans protokoll:

»Emedan Herr Cornet Holmström på Dragsholm så wäl som Stenestad soknemän den 25. Martii 1776 med hwar annan ingådt, att försörja soknens tiggare och fattige, så har KronoBefallningzmannen i orten, at tillse, thet föreningen härom, å alla sidor warder efterlefwad, samt at afskedade soldaten Påhl Jonas, enligt min Resolution den 12 Maij förledit år, warder ibland the fattigas antal till försörjande uptagen med hustru och Barn».

Det föll även på socknens ansvar att upprätta fattigstugor, och en kunglig resolution från 1700-talets början stadgade till exempel att socknarna måste »biuda at de fattiga anständeligen böra försörjas och fattigstufwor uprättas» samt att »sochnemännen alfwarligen skola tilhållas, til at bygga up sochnestufwor». Detta tog man fasta på i Västra Karaby socken, och vid en sockenstämma 1738 beslutade man att upprätta ett sockenhus i den förfallna kyrkoladan. Huset skulle bestå av tre rum, en »Fattig och Siukstufwa», en »Sochnestuf:a och Schola» samt i mitten »Spis-Farstufwa», och hur detta hus såg ut får man veta tack vare den lilla teckning som någon – antagligen kyrkoherden – gjorde i sockenstämmans protokoll (Västra Karaby kyrkoarkiv, vol. CI:2 (1722-1804), sid. 226; bild: ArkivDigital):

b2ap3_thumbnail_V-Karaby.jpgb2ap3_thumbnail_V-Karaby.jpg

Sockenstämman tog även beslut om socknens klockare, barnundervisning och skolväsende, men det var inte alltid man drog jämnt. Vid sockenstämman i Bara kyrka den 11 mars 1849 ansåg till exempel församlingens klockare, som i tjugo år hade ombesörjt gudstjänstringningen, att församlingen själv borde ta detta ansvar. Klockaren fick dock inget gehör för sitt önskemål, och det noterades bara kort i protokollet att »Motsatt åsigt hyste alla närwarande församlingens röstberättigade ledamöter med påstående, att han, Klockaren, enligt både Kyrkolagens klara och oförtydbara föreskrift som ock enligt här urminnes sed skall sörja för eller werkställa förbemälde ringning mot honom af ålder fördenskull tillerkända och åtnjutne förmån: å gamla kyrkogården wexande gräs». När det gäller barnundervisningen dröjde det för övrigt ett tag innan varje socken fick eget skolhus, så klockaren eller skolmästaren fick traska omkring i socknen och undervisa barnen. Ett exempel på detta finner man i Lyngby sockenstämmas protokoll den 18 november 1777 (Lyngby kyrkoarkiv, vol. KI:1 (1777-1817), bild: ArkivDigital):

»Uti Lyngby sochn är Scholæmästare, som tillika med barnen går omkring gård ifrån gård. Han undfår sin föda på stället där han läser, och blir allenast en dag, hos den som eij har barn, men twå à 3 dagar på de andra ställen. [...] Nu befinnes eij något Scholæ hus i sochn, men sochnemännen försäkra, at framdeles, då någon beqwämlig platz kunde ärhållas, och med tillhielp af Högwälborne Härskapet på Toppeladugård efter höggunstigt löfte, äfwen upfylla Konungens Höga Befallningzhafwandes nöje härutinnan».

I äldre tid förlöstes kvinnorna i regel av jordgummor med lång erfarenhet, men i början av 1800-talet bestämde Kungl. Maj:t att dessa kvinnor måste ha en ordentlig utbildning. Västra Hoby sockenstämma bestämde därför den 12 april 1812 »Att den hustru, som i jordgummekonsten förskaffar sig af någon Practisk Läkare bewis om förswarlig kundskap, att med säkerhet gå Barnföderskor tillhanda, erhåller årligen av Kyrkans behållne tionde en tunna korn wid infallande Kyrkoräkning, så länge hon anwänder sin möda till församlingarnas tjenst, dessutom är henne bewiljat en skeppa Råg af hwarje åbohustru, som njuter hennes biträde, och af en husmanshustru något mindre i Proportion efter des tillgångar». Vilka personliga egenskaper som krävdes för att bli barnmorska får man exempel på i Norra Rörums sockenstämmas protokoll 1807, då det enhälligt beslutades »at husmannens i Ågerups hus af Norra Rörums sockn Anders Månssons hustru Elna Svens dotter, som är allmänt känd för en gudfrugtig, sedig och dygdig lefnad, samt tycks hafwa god fattningsgåfwa, och är af et ömt sinnelag, skulle med den lön som förut blifwit utsatt [...], antagas till Barnemorska för dessa N: Rörums och Hallaryds socknar, sedan hon i Barnemorske wettenskapen blifwit wederbörligen underwisad, examinerad och godkänd».

b2ap3_thumbnail_N-Rrum.jpgb2ap3_thumbnail_N-Rrum.jpg

Ur Norra Rörums sockenstämmas protokoll 1807 15/3 (bild: ArkivDigital)

Som tidigare nämnt kunde sockenstämman även ingripa i den privata sfären. Vid sockenstämman i Villie den 29 november 1807 anmälde till exempel kyrkoherden »att de 2ne värnlösa flickor, om hvilkas vård och undervisning i kristendomen, församlingens Ledamöter nu hade att öfverlägga voro Jöns Trulssons i Trunnerup Moderlöse Döttrar Elna och Cathrina den förre på 10de och den sednare på 6te året gamle, hvilka af fadrens oförmåga att dem vårda och försörja, varit hittills i saknad af all tillsyn». Kyrkoherden ville uppmuntra socknen »at med förenade krafter rädda desse uslingar», så sockenstämman räknade ut att socknens hemman under ett års tid skulle kunna »med mat och dricka försörg[a] desse uslingar», de mindre hemmannen under tre dagar och de större sex dagar om året. Kyrkoherden önskade även att sockenborna inte bara skulle hålla flickorna »snygge och rene utan och vaka[...] över deras seder», samt förse dem med husrum och sängkläder, och för detta skulle man ersättas av fattigkassan. Sockenborna var något motvilliga, men accepterade till slut kyrkoherdens förslag med några smärre ändringar.

I sockenstämmoprotokollen kan man som synes hitta uppgifter om allt möjligt, och det är kanske inte så konstigt med tanke på hur långt sockenstämmans ansvarsområde sträckte sig. För oss släktforskare är det därför en god idé att undersöka detta källmaterial, eftersom det kan ge intressanta uppgifter om förfäderna och vardagslivet i deras hemsocknar. Förr i tiden var den enskildes angelägenheter en angelägenhet för socknen, och varje sockenbo var lika viktig för socknen som vice versa. Uppenbarligen handlade det inte bara om religiös och social kontroll, utan även om att gemensamt ställa upp för socknens nödlidande, eller som kyrkoherden i Villie uttryckte det 1807; »at med förenade krafter rädda desse uslingar».

Fortsätt läs mer
3041 Träffar
0 Kommentarer

Enkannerligen tilltagsen, redobogen och oförtövad

Orden i rubriken låter kanske som rappakalja, men faktum är att de är exempel på ord jag själv hittat när jag släktforskat, och som jag format till en mening – rubriken betyder ungefär »först och främst handlingskraftig, beredd och utan dröjsmål». Ett stort ordförråd är utan tvekan en fördel när man släktforskar, men emellanåt hittar man märkliga gamla ord som inte använts på många generationer. Då är det tur att Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) finns på nätet, fritt tillgängligt och lätt sökbart – det var där jag själv hittade förklaringarna på orden i rubriken. I skrivande stund innehåller databasen över 53.000 huvudord och 369.000 sammansatta ord från A till Tövla, så det är verkligen en språklig guldgruva!

b2ap3_thumbnail_SAOB-Taffeltckare.jpgb2ap3_thumbnail_SAOB-Taffeltckare.jpg

Kanske har du någon förfader eller släkting som arbetade som taffeltäckare? I så fall var han en »funktionär vid finare festmåltid eller i förnäm persons hus eller [...] vid kungligt eller furstligt hov med uppgift att ansvara för dukning av och servering vid bord samt för vård av dukar, servis, bordssilver och dylikt»; allt enligt SAOB.

Arbetet pågår med att fylla på nya (eller ja, man kanske får säga »nygamla») ord, och jag kan inte nog framhålla hur användbar SAOB är för oss släktforskare. Om du snubblar över ett ovanligt gammalt ord – bara skriv in det i sökrutan, och vips så har du förklaringen! Man kan söka på ordets ursprungliga stavning, den moderna stavningen eller både och, och det finns även möjlighet till avancerad sökning och fritextsökning. Oftast ges dessutom exempel ur äldre texter och meningar, så att man får ett sammanhang, samt redogörelser för ordets spåkhistoriska ursprung.

b2ap3_thumbnail_Dahlman-1813.jpgb2ap3_thumbnail_Dahlman-1813.jpg

Ur bouppteckningen efter klockaren Anders Dahlman i Barsebäck 1813 27/12; Harjagers häradsrätts arkiv, vol. FIIa:11 (1812-1814), sid. 135 (bild: ArkivDigital).

Märkliga gamla ord hittar man lite överallt i arkivkällorna, men »värst» är nog utan tvekan förfädernas bouppteckningar. De brukar vara fyllda av ord som för oss sentida ättlingar låter oerhört främmande, men som tack och lov finns förklarade i SAOB. I bouppteckningen efter min förfader Anders Dahlman (1731-1813), klockare i Barsebäck, finns till exempel åtskilliga sådana ord, däribland hötjufver (hötjuva eller hötjuga; en sorts högaffel), bandknif (bandkniv; »knif med två handtag använd [...] såsom tunnbindarverktyg till att renskära banden och neddraga dem öfver tunnstäfverna»), ankare (»mindre laggkärl af en tunnas form, särskilt om vederbörligen justeradt sådant med en rymd af (ungefär) 15 kannor»), skrubbelbänk (skrubbstol; »redskap för skrubbning av ull, bestående av ett säte (vanligen på fyra ben och med en eller två sittplatser) samt plats för fastsättning av en skrubbkarda mot vilken ullen skrubbades med en annan, lös skrubb karda») och osthäck (»hylla eller låda av spjälvärk för torkning (eller transport) av ost»).

b2ap3_thumbnail_Genealogi.jpgb2ap3_thumbnail_Genealogi.jpg

Självklart hittar man även uppslagsordet genealogi i SAOB, som ger förklaringarna »(framställning av en) släkts eller enskild persons härkomst eller släktskapsförhållanden, stamtavla, ättlängd, släktregister» och »vetenskap som utreder (mera framstående) släkters ursprung, härstamning, utbredning och inbördes släktskapsförhållanden, släktforskning».

Även i kyrkoböckerna, domböckerna, mantalslängderna och myndighetsbreven kryllar det av liknande ord, och som släktforskare lär man förr eller senare stöta på dem – föremål och juridiska termer, skällsord och yrkestitlar, vikt- och rymdmått. Varför behövdes kautionister, och varför krävdes en avvittring innan vigseln? Vad innebär egentligen gratial, genant och lägersmål? Varför var rättarna, gevaldigerna och ackuschörskorna så viktiga, och vad sysslade egentligen böckarna och huddragarna med? Vad sålde nålstolskramhandlarna, och varför behövde vagnmakaren biträde av en ställmakare? Svaren på dessa frågor, och mängder av andra intressanta ord finner man i Svenska Akademiens Ordbok – släktforskarens bästa vän när det gäller svenska språket förr i tiden!

Fortsätt läs mer
Taggad i:
3507 Träffar
0 Kommentarer

Mannen som föddes två gånger

När man släktforskar lär man sig snabbt att födelsedatum emellanåt ändras och förvanskas, på grund av slarvigt skrivna flyttningsattester och husförhörslängder, bläckfläckar och felläsningar. Ett födelsedatum kan ibland vara helt oigenkännligt när personen ifråga läggs i graven, och åtskilliga gånger har jag sett på Anbytarforum att detta förvirrar nybörjare rejält – vilket datum är det egentligen som gäller? Grundregeln är att det datum som står i födelseboken är det rätta, eftersom denna uppgift ju nedtecknades tidsmässigt närmast själva händelsen, alltså födseln – men kan man verkligen alltid lita på födelseböckerna?

b2ap3_thumbnail_014---John1.jpgb2ap3_thumbnail_014---John1.jpg

Min mormors far John Sverre Johansen (1905-1987), avporträtterad hos fotograf Sollem på Nygaardsgaten 9 i Fredrikstad.

Min mormors far John firade alltid sin födelsedag den 27 november, och eftersom jag föddes fem dagar efter hans 81-årsdag kom vi att dela stjärntecken – vi föddes båda i Skyttens tecken. Tyvärr hann jag aldrig träffa honom eftersom han avled tre månader senare, men jag har hört många berättelser om honom och hans originella humor. Han vilar på Borge gravlund i Norge, och på den vackra gravstenen står det mycket riktigt *1905 27/11, precis som i familjebibeln där Johns mor Anne nedtecknade födslar och dödsfall inom släkten från 1890-talet och framåt. När jag började utforska mina norska förfäder fokuserade jag så småningom på Johns släkt, men när jag skulle verifiera familjebibelns uppgifter om hans och syskonens födelsedatum i kyrkoböckerna blev jag minst sagt förvånad. Syskonens födelsedatum stämde, men när jag letade fram John hittade jag honom visserligen i födelseboken för Vestre Fredrikstad 1905 – dock inte 27 november, utan 27 december!

b2ap3_thumbnail_1905-och-bibel.jpgb2ap3_thumbnail_1905-och-bibel.jpg

Moderns anteckning i familjebibeln jämte födelsenotisen i Vestre Fredrikstad ministerialbok nr. I6 (1894-1914), sid. 213 (Statsarkivet i Oslo; bild från Digitalarkivet).

Detta lät väldigt konstigt  hade släkten haft fel i alla år? Födelseboken måste ju ha rätt, det är ju en av släktforskningens grundregler – men något såg onekligen märkligt ut. När jag jämförde med de andra födelsenotiserna på samma sida i födelseboken, så hade samtliga barn döpts långt över en månad efter födseln, men om John nu var född 27 december så hade hans dop bara dröjt arton dagar. Om den 27 november däremot faktiskt var rätt födelsedatum, så stämde det mycket bättre med de övriga barndopen årsskiftet 1905-1906. Jag bestämde mig för att prata med mormor, kanske hon visste mer om vad som egentligen hade hänt? Och jodå, hon berättade att hennes far var väl medveten om det felaktiga datumet i födelseboken, och att han skämtsamt brukade säga att han kunde fira sin födelsedag två gånger om året! Tydligen hade prästen verkligen skrivit fel datum, men pastorsämbetet hade vägrat att korrigera det – man ansåg att det datum som stod i födelseboken var rätt. 

b2ap3_thumbnail_1920_20150317-194611_1.jpgb2ap3_thumbnail_1920_20150317-194611_1.jpg

Ur Østre Fredrikstad klokkerbok nr. 3 (1920-1940), sid. 131, Statsarkivet i Oslo (bild från Digitalarkivet).

När jag letade vidare i kyrkoböckerna hittade jag Johns konfirmation, den 9 maj 1920 i Østre Fredrikstad kyrka – och även här fanns det felaktiga födelsedatumet antecknat! Det mormor berättade verkade alltså stämma; pastorsämbetet hade helt sonika fört in födelsebokens felaktiga datum i konfirmationslängden. John kunde alltså verkligen fira sin födelsedag två gånger om året, eftersom han ju hade två födelsedatum – ett verkligt och ett kyrkligt. I detta fall litar jag dock mest på datumet i familjebibeln, eftersom denna uppgift inte bara ligger närmast händelsen i tiden, utan dessutom är nedtecknad av barnets moder – vilken mor skulle inte minnas vilket datum hennes eget barn föddes? Historien om Johns två födelsedatum är ett bra exempel på att vi släktforskare endast kan vara säkra på att vi egentligen aldrig kan vara säkra på något – inte ens släktforskningens grundregel om att födelseboken alltid har rätt!

Fortsätt läs mer
3920 Träffar
4 Kommentarer

Finklädda men okända

I ett av släktens gamla fotoalbum sitter ett gulnat gammalt fotografi, taget i E. Hansens ateljé. Albumet har tillhört familjen Ljungström i Östra Vemmerlövs socken, och föreställer antagligen skogvaktaren, sedermera mjölnaren Peter Ljungström (1833-1909) med hustrun Signe Persdotter (1831-1916) och sönerna Carl (1864-1924) och Fritz (1865-1895). Om vi utgår från att fotot togs ungefär 1873 så stämmer det perfekt – familjens äldste son hade vid det laget flyttat hemifrån, nästa barn föddes inte förrän i december 1873, och det var bara gossarna Carl och Fritz som bodde hemma. Att fotograf E. Hansen dessutom hade sin ateljé i Eslöv på 1860- och 1870-talet gör det hela ännu mer sannolikt – det var nämligen där familjen Ljungström bodde i början av 1870-talet.

b2ap3_thumbnail_IMG_20150313-085432_1.jpgb2ap3_thumbnail_IMG_20150313-085432_1.jpg

Det gamla fotografiet är i gott (eller snarare ont) sällskap. I bokhyllor, lådor och garderober runtom i Sverige finns hundratusentals sådana fotografier, till skillnad från fotografiet ovan utan minsta ledtråd. Inget sammanhang, inte ett enda skrivet ord på baksidan, och det enda namn som avslöjas är fotografens. Jag har själv sett många sådana fotografier i släktens ägo, och blir lika förtvivlad varje gång. Vem föreställer nu detta fotografi? Är det farfars mormors far? Eller är det någon annan stackare som förpassats till historiens glömska? Det kan verka hopplöst, men jag säger som Konfucius – »Bättre att tända ett ljus, än aldrig så litet, än att förbanna mörkret». Ett av dessa små ljus, som numera har vuxit sig riktigt stort, är Porträttfynd. Under de senaste åren har databasen fyllts på i rask takt, och senast jag räknade innehöll den 148845 visitkorts- och kabinettsfotografier – både äldre och nyare, identifierade och oidentifierade. 

b2ap3_thumbnail_Portrttfynd_20150313-085657_1.jpgb2ap3_thumbnail_Portrttfynd_20150313-085657_1.jpg

Några av de senast inlagda fotografierna i Porträttfynd; samtliga med det där förhatliga ordet »Okänd» i beskrivningen.

Bland Porträttfynds gamla fotografier finns många intressanta motiv och avbildade personer – senast igår hittade jag till exempel ett foto på min farmors morfars kusin Ida, som jag aldrig sett förr. De flesta av de avbildade personerna är emellertid än så länge okända, men genom åren har många av dem identifierats tack vare lite detektivarbete och eldsjälar som Ann-Mari Bäckman, som lyfter fram fotografier som har en chans att identifieras. Det kan vara ett svårläst namn i marginalen, en kryptisk anteckning på baksidan eller en iögonfallande klädsel eller uniform. Istället för att förbanna mörkret tänder hon alltså ett litet ljus, och det är precis ett sådant ljus vi släktforskare måste tända för att alla de där personerna som lite allvarligt stirrar ut i tomma intet – i tyst förhoppning om att en dag identifieras – ska få lämna historiens glömska.

Fortsätt läs mer
2616 Träffar
0 Kommentarer

En övergiven hustru anno 1589

För oss som släktforskar är arkiven riktiga guldgruvor, fyllda till bredden av fascinerande levnadsöden som bara väntar på att upptäckas. I kyrkoböcker och domböcker, myndighetsbrev, inneliggande handlingar och suppliker, personarkiv och hospitalsarkiv – överallt hittar man intressanta berättelser om människor som levde för länge sedan. Ett arkiv som förvarar många sådana berättelser är det 244 hyllmeter stora Lunds domkapitels arkiv, som förvaras på landsarkivet i Lund. Där möter man allt från förrymda sjömän och vidskepliga pigor till maktlystna adelsmän och utfattiga änkor, men det är utan tvekan äktenskapsmålen som tar upp mest utrymme i arkivet – otrohet och tvegiften, osämja mellan äkta makar och brutna trolovningar. Serien AIII innehåller domböcker i äktenskapsmål, och den äldsta domboken i denna serie börjar redan 1589. Här kan man följa livet i Skåne och Blekinge under 1500-talets sista skälvande år, och lära känna de personer som av någon anledning ställdes inför biskopen i Lund. Det äldsta ärendet är daterad anno 1589 »Mandagen nest efter Dionysii, som war 13 Octobr.», som det står i ingressen. Denna dag inställde sig hustrun Anne Christoffersdatter från Ronneby, som blivit övergiven av sin make Jens Pedersen – hon hade skriftligen ansökt om skilsmässa, och tituleras därför brevviserska (»breffuisersche») i domboken. Ingressen, som är skriven på ljuvlig 1500-talsdanska, lyder såhär:

»Wer skicket for Oß thenne breffuisersche Anne Christoffers dotther af Rondeby, huilken Berette huorledz hinnis Echte hosbonde Jens Pederss tuende gange war faren fra henne, wden hennis wilgie oc widschaff, oc först war borte paa femte Aar, siden kom tilbage igien oc war saa hooß henne paa andit aar, paa huilken tiid the och afflede it Barn sammen, der efter anden gang haffde hun paa fierde aar siddit aff hannom aldelis forlat».

Den förtvivlade Anne hade inte minsta kunskap om sin makes förehavanden; hon visste inte ens om han var »indenlandtz eller wden, leffuende eller död». Ryktesvägen hade hon hört att Jens eventuellt befann sig i Malmö, men trots att hon efterlyst honom både från predikstolar och tingsplatser hade han inte hört av sig. Anne bad därför i all ödmjukhet hos biskopen om att bli frånskild från sin förrymde make, så att hon kunde gifta sig med någon annan. Hon bifogade en attest från kyrkoherden i Ronneby, som bekräftade att hon hade »sig altiid ærlig forholdit haffdi», samt »att ingen er som henne nogit med rette beskylle kand». Det var alltså ingen tvekan om att Anne var en ärbar kvinna som förtjänade att vara gift med en hederlig man, och snarast bli frånskild från den svekfulle Jens Pedersen som hade övergivit henne.

b2ap3_thumbnail_Lunds-domkap-1589.jpgb2ap3_thumbnail_Lunds-domkap-1589.jpg

Ur Lunds domkapitels dombok över äktenskapsmål 13 oktober 1589; Domkapitlets i Lund arkiv, vol. AIII:1 (1589-1597), sid. 2 (ArkivDigital).

Lunds domkapitel tog ärendet i övervägande, och saken var solklar. Jens hade förbrukat sin äktenskapsrätt gentemot Anne, och för att undvika Guds vrede ansåg domkapitlet att en skilsmässa var det enda rätta beslutet. Man dömde därför »paa Gudtz oc the Hellige Kirkis wegne; att hun her effter maa were for:ne Jens quitt, ledig oc löß, fra thett echteschaffs bond them imellom warit haffr Och henne frijt for at giffte sig igen». Om Jens sedermera dök upp skulle han däremot straffas för sitt äktenskapsbrott, men Anne var i alla fall en fri kvinna efter alla år av ensamhet och förtvivlan. Gifte hon om sig? Levde hon lycklig i alla sina dar, eller dukade hon under i något krig eller farsot? Vart tog Jens vägen, varför övergav han sin hustru? Och vad hände egentligen med deras gemensamma barn? Frågorna är många, men tack vare arkiven kan vi släktforskare åtminstone ta del av historien om den övergivna Anne Christoffersdatter och alla andra fascinerande levnadsöden som väntar på att upptäckas.

Fortsätt läs mer
3117 Träffar
0 Kommentarer

Konkursen i Ängelholm 1862

För ett par år sedan besökte jag en avlägsen släkting i Göteborg, en rar liten dam som hade ärvt det mesta av släktens efterlämnade klenoder – fotografier och bouppteckningar, självbiografier, brev och foton. I hennes bokhylla stod ett litet förgyllt skrin, innehållande diverse gamla handlingar från 1800-talet, och bland dessa gulnade papper fanns ett testamente daterat Ängelholm den 11 april 1869. Det var upprättat mellan vår gemensamme förfader, fanjunkaren Johan Carlberg (1794-1882) och hans hustru Sofie Gröndahl (1801-1889), men eftersom jag tidigare hittat deras bouppteckningar trodde jag inte att det skulle ge något nytt. Följande rader i testamentet fångade dock mitt intresse:

»På grund af den stora förlust, som wår son Carl Josephs år 1862 iråkade obestånd förorsakat oss hvarigenom wåra öfrige barns efter oss tillkommande arf blifvit betydligt förminskadt, förordna Wi härmed att efter begges wår död skall af wårt oskiftade bo tillfalla wåra Söner Gustaf Fredrik och Axel Frithiof hvardera Tre Tusen Riksdaler Riksmynt och wår aflidna Dotter Anna Louises efterlemnade barn, tillsammans ett lika stort belopp, hvarefter wår återstående förmögenhet skall enligt lag fördelas emellan samtliga wåra barn och barna barn.»

När jag läste vidare insåg jag att Carl Joseph måste gjort sina föräldrar rejält förbannade. Testamentet stadgade nämligen att hans syskon skulle få 3000 riksdaler riksmynt vardera, medan Carl Joseph endast skulle få dela återstoden av arvet med sina syskon och syskonbarn. Om han klagade skulle han däremot fråntas all arvsrätt efter sina föräldrar, och istället skulle hans syskon tilldelas ytterligare 2000 riksdaler riksmynt vardera. Paret Carlberg hade dessutom testamenterat 50 riksdaler i årligt underhåll till makens två ogifta systerdöttrar i Blekinge, så Carl Joseph måste verkligen ha orsakat sina föräldrar en rejäl förlust. Hur hade egentligen detta »iråkade obestånd» uppstått? Jag bestämde mig för att undersöka saken.

Kyrkoböckerna avslöjade att Carl Joseph först varit handelsbokhållare i Landskrona, men i slutet av 1850-talet blev han handlande i Ängelholm. Redan 1862 lämnade han dock staden och begav sig till Östergötland, och det var nu jag började se sammanhanget. En handlande som råkar i obestånd 1862 och samma år flyttar till Östergötland, ett landskap han inte hade minsta koppling till. Om han nu lyckades förarga sina egna föräldrar, vilka andra personer hade han då inte förargat? De ekonomiska problemen måste såklart vara kopplade till handelsverksamheten – kan han ha gått i konkurs? Jag hade aldrig undersökt de så kallade konkursakterna, och ärligt talat tyckte jag att ordet »konkursakt» lät oerhört tråkigt och oinspirerande. Någon gång skulle väl bli den första, så jag besökte landsarkivet i Lund där jag letade fram arkivförteckningen för Ängelholms rådhusrätts och magistrats arkiv. 

 

b2ap3_thumbnail_Glimstedt-och-Carlberg.jpgb2ap3_thumbnail_Glimstedt-och-Carlberg.jpg

Ängelholms borgmästare Johan Niclas Glimstedt (1807-1874) och Carl Josephs far, fanjunkaren Johan Carlberg (1794-1882); ur »Engelholms sparbank 1865-1915 : Minnesskrift utg. med anledning af sparbankens femtioårs-jubileum» (1917). Mellan dem syns Carl Joseph Carlbergs namnteckning; något känt fotografi eller porträtt på honom har ännu inte hittats.

I serien F IV finns konkurshandlingar för åren 1729-1947, så jag beställde fram volym nr. 30, som skulle innehålla konkursakterna 1861-1862. Bland dessa gamla akter låg mycket riktigt en bunt papper och brev, betecknade »Handlingar uti Handlanden Carl J. Carlbergs konkursmål» – han hade alltså gått i konkurs, som jag misstänkte! Konkursansökan hade inlämnats den 3 februari 1862, och två veckor senare hölls de första förhören vid Ängelholms rådhusrätt. Bland dokumenten fanns bland annat en lista på hela sextiosex (!) personer, som Carl Joseph var skyldig sammanlagt 42,768 riksdaler och 69 öre riksmynt – en enorm summa på den tiden. Man kan förstå att han lämnade Skåne sex månader senare, och hans föräldrar överdrev inte när de i testamentet använde formuleringen »stor förlust» – vid konkursen var sonen nämligen skyldig dem hela 21,500 riksdaler riksmynt! Stadens borgmästare Johan Niclas Glimstedt (1807-1874) utfärdade samma dag en skrivelse med följande ordalydelse:

»För att, i anledning af Handlanden C: J: Carlberg denne dag ingifne ansökning att få till sine borgenärer på en gång afträda all sin egendom, höras, äfvensom uppgifva beloppet och beskaffenheten af deras fordringar samt, så vidt ske kan, förete de handlingar hvarå dessa sig grunda, kallas till inställelse hos Rådstufvurätten Måndagen den 17de innevarande månad klockan XI föremiddagen».

Skrivelsen undertecknades på Ängelholms rådhus den 3 februari av borgmästare Glimstedt, Carl Josephs far fanjunkaren Carlberg, hans brors svåger arrendatorn Nils Secher Walsøe på Kelliehouse och lantbrukaren Gustaf Andersson (1835-1882) på Kärragården, som ett par månader senare gifte sig med Carl Josephs syster Louise. Den 17 februari klockan 11.00 påbörjade rådhusrätten sammanräkningen av handelsrörelsens tillgångar. Carl lämnade inledningsvis in två huvudböcker, en kassabok, en journal, två memorialer och en dagbok, och på varulagret fanns en stor mängd olika varor till ett sammanlagt värde av 14,116 riksdaler riksmynt och 78 öre, medan husgeråd och inventarier värderades till 2,974 riksdaler och 63 öre riksmynt. De utestående fordringarna uppgick till 8,138 riksdaler och 60 öre riksmynt, så tillgångarna var värda sammanlagt 25,230 riksdaler och 1 öre riksmynt. Han kunde alltså knappast betala av de omfattande skulderna, så det var nog med stor förtvivlan som han i slutet av konkursansökan intygade »Att ofvanstående uppgiffter äro öfverens stämmande med sannförhållandet och innefattar werkliga ställningen i mitt bo».

b2ap3_thumbnail_Karlshamn.jpgb2ap3_thumbnail_Karlshamn.jpg

För det flesta konkursakter gäller det att bläddra i arkivvolymerna och hålla tummarna, men i fallet med Carl Joseph Carlberg visste jag ju sedan tidigare vilket år det gällde. I vissa arkivförteckningar ser serien över konkursakter (F IV) till och med ut som ovan, i Karlshamns stadsarkiv: Rådhusrättens och Magistratens arkiv.

Av någon anledning återtogs konkursansökan så snart rådhusrätten räknat samman tillgångarna – kanske Carl Joseph trodde att han kunde rädda sin handelsrörelse trots allt? Det gick emellertid inte vägen, för den 10 mars skrev han ett nytt brev till borgmästare Glimstedt, »Enär accord af alla mina fordringsägare icke kunnat vinnas, hvilken förhoppning jag hade då jag den 17 februari återkallade min den 3 samma månad till RådstufvuRätten inlämnade cessions ansökning». Han var alltså tillbaka på ruta ett. Två veckor senare tog han dock tillbaka konkursansökan ännu en gång, »som jag nu fått uppgjort accord med alla mina creditorer», skriver han glatt i brevet till borgmästaren. Kanske man kan gissa att pappa fanjunkaren hade lättat på plånboken…? Det löste sig alltså till slut, men Carl hade nog förargat många människor i Ängelholm med omnejd – inte minst sina egna föräldrar. Flyttningen till Östergötland blev därför en nystart för Carl, som började arbeta som förvaltare och agent på diverse magasin i länet. Han hamnade till slut i Linköping, där han efter en längre tids sjukdom begick självmord den 17 juni 1895, något jag bloggat om tidigare.

I arkiven finns stora mängder källmaterial som vi släktforskare aldrig använder oss av – kanske är det svårt att överblicka, svårtillgängligt eller rent ut sagt tråkigt? Ordet »konkursakt» låter till exempel inte särskilt upphetsande, men som synes kan dessa akter ge svaret på släktträdets mysterier. I mitt fall fick jag förklaringen på varför fanjunkaren Carlberg hotade med att göra sin son arvlös, varför han flyttade till Östergötland och vad som egentligen dolde sig bakom det där märkliga testamentet i kusin Märtas förgyllda skrin.

Fortsätt läs mer
3497 Träffar
0 Kommentarer

Tio tips till slarviga släktforskare

Den 20 februari varje år är det Slarvighetens dag, en temadag som inrättades 2012 för att hylla slarvigheten. Under ett dygn ska man protestera mot det ständiga kravet på perfektion, och öva på att bli vän med sin egen otillräcklighet – en välbehövlig dag, om jag får säga det själv! Att vara en slarvig släktforskare är dock inte att rekommendera, även om det är lätt hänt att man i sin iver över en ny förfader, ett hett spår eller oväntat fynd missar något väsentligt. Man glömmer att ange källan till den där viktiga uppgiften, slarvar med att anteckna vad moster Greta berättade den där eftermiddagen, eller låter det där viktiga brevet drunkna i någon av skrivbordets pappershögar. Jag tänkte därför dela med mig av tio tips för att motverka de vanligaste slarvfelen vi släktforskare gör:

1. Kyrkoböckerna är utan tvekan släktforskarens mest nyttjade källmaterial, så det är kanske inte så konstigt att det slarvas både här och där. När man följer släkten gäller det dock att anteckna både kyrkoarkiv, volym och sidnummer, och det duger inte att ange »kyrkoböckerna» som källa. Rimligtvis bör väl ett födelsedatum från Skinnskatteberg 1718 återfinnas i Skinnskattebergs kyrkoarkiv, volym C:3 (födelse- och dopboken 1699-1720), men det är inte alltid så enkelt. Kyrkoböcker kan nämligen överlappa varandra – på sina håll fördes till och med så kallade duplettböcker – och det kan därför finnas olika uppgifter i de överlappande volymerna. Ett exempel på detta finner man i Malmö S:t Petris två näst äldsta lysnings- och vigselböcker, som överlappar varandra med hela elva år – volym EI:2 täcker åren 1739-1791 och volym EI:3 åren 1780-1847. Ett annat källmaterial som man måste vara noga med är husförhörslängderna, och det duger inte att bara ange »husförhörslängderna» som källa. Lunds stadsförsamlings kyrkoarkiv innehåller till exempel 129 husförhörslängder mellan åren 1810–1898 och Malmö S:t Petri kyrkoarkiv hela 133 stycken mellan åren 1816–1895, så i vilken av volymerna hittade du egentligen den där anteckningen om farfars morfar?

b2ap3_thumbnail_Elsa-1909-1998-Helge-1911-1996-Folke-1912-1988-Gunnar-1914-1982-och-Mrta-1916-2004-Lindh.JPGb2ap3_thumbnail_Elsa-1909-1998-Helge-1911-1996-Folke-1912-1988-Gunnar-1914-1982-och-Mrta-1916-2004-Lindh.JPG

Detta fotografi var länge ett mysterium, men genom att jämföra med andra släktingars fotoalbum lyckades jag till slut ta reda på att det föreställer syskonen Lindh i Arlöv, alltså min farmors mors kusiner Elsa (1909-1998), Helge (1911-1996), Folke (1912-1988), Gunnar (1914-1982) och Märta (1916-2004), som lydigt poserade för fotografen en dag för länge sedan. Detta antecknade jag givetvis genast på fotots baksida – man vill ju inte vara en slarvig släktforskare!

2. Bouppteckningar är ett annat källmaterial som kan ge viktiga uppgifter om förfäderna och deras släktskap, så även här gäller det att inte slarva. Att bara anteckna ett datum duger inte, eftersom bouppteckningar emellanåt kan ha hamnat i andra arkivserier, och ibland till och med i fel häradsrätts arkiv! Själv har jag dessutom hittat äldre bouppteckningar hemma hos släktingar och i diverse hembygdsarkiv, och då skulle det vara ännu slarvigare att bara skriva »bouppteckning 1779 30/10» eller dylikt.

3. Domböckerna används också flitigt av oss släktforskare, men inte heller här räcker det att skriva ett datum och en häradsrätt. Hittade du uppgiften i ordinarie (lagtima) tingets dombok, i domböckerna och protokollen vid urtima ting och extra förrättningar, eller rent av i protokollen vid särskild häradsrätt? Det kan även finnas olika versioner av samma dombok, och jag har själv sett exempel på uppgifter i Advokatfiskalens avskrivna domböcker som inte funnits med i originaldomboken och vice versa. I vissa fall kan originaldomböckerna i häradsrätternas arkiv till och med ha förkommit, och finns endast bevarade i avskrift i Advokatfiskalens arkiv – då blir det väldigt förvirrande om du bara anger ett datum och en häradsrätt som källa.

4. Litteraturen kan ge oss släktforskare många uppgifter om förfädernas liv och leverne, men att ange »en bok» som källa är som att säga »nålen finns någonstans i höstacken». Var alltid noga med att ange författarens namn, bokens titel och sidnummer – och även vilken upplaga det gäller, samt del, om boken ingår i en serie. Som släktforskare borde man dock i möjligaste mån söka sig tillbaka till den ursprungliga källan – en hembygdsbok kan till exempel innehålla citat från ett redigerat verk innehållande avskrifter ur en originalkälla, och med en så lång färdväg kan uppgifterna ha både feltolkats och förvanskats. Även tidningsurklipp, dödsnotiser och minnesrunor förtjänar ett bättre öde än att bara klippas ut – vilken tidning publicerades de egentligen i, och vilket datum gäller det?

5. Internet har verkligen revolutionerat släktforskningen, men att bara ange »internet» som källa leder oss osökt tillbaka till den där nålen i höstacken. Ange åtminstone hemsideadressen, men även i detta fall borde man som släktforskare söka sig tillbaka till den ursprungliga källan. Uppgifterna på hemsidan måste ju ha hämtats någonstans ifrån – kyrkoböcker, litteraturen, någon bouppteckning, eller är det rentav hemsideägarens obekräftade hypoteser som du tagit del av? 

b2ap3_thumbnail_Kllfrteckning.jpgb2ap3_thumbnail_Kllfrteckning.jpg

Källhänvisningar kan göras på olika sätt, men grundregeln är att man lätt ska kunna hitta tillbaka till en uppgifts ursprung.

6. Register och avskrifter är ett värdefullt hjälpmedel när man släktforskar, som dock alltid måste tas med en nypa salt. Det kan finnas både stavfel och  tolkningsfel, och jag har själv sett hur Johan blivit Jöran, Munck har blivit Monett och Hofverberg blev Nofverberg, och det är inte alltid lätt att läsa de gamla krumelurerna när man ska upprätta ett register eller skriva av en text. Låt dock inte andras slarv infiltrera din släktforskning genom att själv vara slarvig – kontrollera alltid originalkällan!

7. Andra forskares material och uppgifter kan vara en god utgångspunkt när man släktforskar, men det gäller att inte slarva när man hänvisar till detta material. Att skriva att du fått uppgifter från »en släktforskare» eller »en annan släktforskares papper» duger verkligen inte, och när det handlar om hypoteser kring släktskap måste du vara extra noggrann. Är det ett troligt, sannolikt eller rent av obekräftat släktskap som den där andra släktforskaren har kommit fram till, och vad baseras egentligen detta antagande på? Om du slarvar kan nämligen ett sannolikt släktskap plötsligt »bli» ett bekräftat släktskap under färden, och man vill ju inte sprida felaktigheter?

8. Muntliga traditioner och berättelser kan ge mycket kött på benen när man släktforskar, men här gäller samma sak som i citatet »en muntlig överenskommelse är inte värd papperet den är skriven på». Skriv ner allt direkt, och låt inte de muntliga berättelserna ligga oskrivna i ditt huvud under längre tid. Den mänskliga hjärnan är lurig och detaljer glöms lätt bort, så vad var det nu moster Karin berättade om morfars mor?

9. Fotografier är ett källmaterial som man absolut inte får slarva med. Du kanske vet att det är faster Agnes som står bredvid gammelfarmor på det där gulnade fotot, men det kanske inte resten av släkten gör? Vi släktforskare brukar ju ofta beklaga oss över alla gamla fotografier där det inte står ett ord på baksidan om vem fotot föreställer, så därför borde vi verkligen inte vara lika slarviga som förfäderna – skriv på baksidan, kopiera och skanna in, titta på fotografier och identifiera tillsammans. Förr eller senare kanske ni gemensamt lyckas identifiera personerna på fotot, och det kan inte nog framhållas – glöm inte att skriva på baksidan! Detta gäller även nyare fotografier, för en dag kommer dina framtida anförvanter sitta där som levande frågetecken med fotoalbumet framför sig – om du inte redan idag skriver på baksidan vem fotografierna föreställer, det vill säga!

b2ap3_thumbnail_IMG_7926.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_7926.JPG

10. Diverse handlingar lyckas man alltid samla på sig som släktforskare, och hur ska man egentligen förvara alla gamla brev, testamenten, kartor och dylikt? En låda eller skokartong kan duga, men arkivfolket rekommenderar syrafria arkivkartonger. Jag har själv investerat i tio sådana arkivkartonger, där den första innehåller »Genealogiska tidskrifter» (diverse tidskrifter, tidningar och medlemsblad), medan nummer två och tre innehåller »Släktforskningsbrev» (inkommande brev från diverse arkivmyndigheter, pastorsexpeditioner, museer, släktforskar- och hembygdsföreningar, släktforskare, avlägsna släktingar med mera). Man kan ordna sina handlingar på olika sätt, men undvik till varje pris plastfickor och tejp – det kan göra mer skada än nytta, och du vill väl bevara alla gamla brev och testamenten för kommande generationer?

Fortsätt läs mer
5886 Träffar
2 Kommentarer

De äldsta kyrkoböckerna

När Karl XI utfärdade en ny kyrkolag 1686 handlade det inte bara om brott och straff, utan även om kyrkans organisation och struktur. Det tjugofjärde kapitlet, »Om Biskopar, Superintendenter, Probstar, Kyrckioherdar och Capellaner, samt andre Kyrckiobetiente», innehåller till exempel hela trettiotre punkter där »Wij Carl med Gudz Nåde, Sweriges, Göthes och Wändes Konung» fördelar de kyrkliga befattningshavarnas arbetsuppgifter och ansvarsområden. Ett stort ansvar lades på kyrkoherdarna, som ju var den viktigaste länken mellan kungen och hans undersåtar, och kapitlets åttonde punkt dikterar bland annat kyrkoherdarnas ansvar i samband med biskopsvisitationer. Vid dessa tillfällen skulle de »giöra redo för sig och sitt Embetes förrättande», samt informera om församlingens tillstånd och sådant som kunde intressera biskopen »hwad Lärare och Åhörare i någon måtto angår». Kyrkoherdarna skulle även visa fram längder över församlingsbornas framsteg i katekesen, samt »under wissa Blad och Titlar» i »Kyrckioböckerna» redogöra för kyrkans inkomster samt fasta och lösa inventarier, prästgårdens inventarier och tillhörande ägor, kyrkans bänklängd, sockenstämmobeslut, sällsamma händelser i församlingen med mera. Den största nyheten var dock det som vi släktforskare bör vara Karl XI evigt tacksamma för, nämligen att prästerna skulle nedteckna uppgifter om

»Alle Brudefolck, med dheras och Föräldrarnas Namn, samt underrättelse, hwadan de äro komne, och hwad Witnesbörd the haft hafwa. [...] Alle Barns, så ächtas, som oächtas, med dheras Föräldrars och Faddrars Namn, födelse- och döpelse Dag, så och Orten ther the födde äro. [...] The aflednas Namn, som i Kyrckian eller på Kyrckiogården äro begrafne, med kort underrättelse om dheras Lägerställen, stånd, wilkor, lefwerne och ålder».

Detta var alltså det första nationella påbudet om kyrkobokföring i Sverige, även om vissa svenska kyrkoböcker är äldre än så – biskop Johannes Rudbeckius (1581-1646) i Västerås utfärdade till exempel Sveriges första föreskrift om förhörslängder och regler för kyrkobokföringen i sitt stift redan på 1620-talet. Även i Danmark hade man liknande tankar i början av 1600-talet, och genom ett kungligt brev den 17 maj 1646 fick danskarna sin första lagstadgade kyrkobokföring. I brevet befaller Kristian IV rikets biskopar att uppmana prästerna att föra kyrkoböcker, eller som den danska formuleringen lyder: »at I præsterne udi eders stift alvorligen tilholder, at I holder rigtig kirkebog ved dag og datum på, hvor mange udi deres sogne fødes, hvo dertil fader står, og hvor mange årligen tilsammen vies og dør». Även Skåne var ju som bekant danskt vid denna tid, så kung Kristian vände sig direkt till biskopen i Lund, »Os elskelige, hederlig och höilerd D Peder Winstrup Superintendent offwer Skaane Stifft», som formuleringen lyder i ingressen till det kungliga brevet som finns avskrivet i Gryts äldsta kyrkobok. 

b2ap3_thumbnail_Winstrup.jpgb2ap3_thumbnail_Winstrup.jpg
I kung Kristians egen stad, Kristianstad, följde man givetvis omedelbart hans befallning. Titelbladet till stadens äldsta kyrkobok avslöjar att det är en »Kircke Bog Udi Christianstad, effter vor naadiste Herris och Kongis, Christiani IV. vilie och befalning. Begynt af M. Lauritz Hansen Comin, da Sognepræst i Christianstad oc Wæ»; ur Kristianstads stadsförsamlings kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1646-1661), opag. (ArkivDigital). Till vänster syns Peder Winstrup (1605-1679), biskop i Lunds stift då Skåne fick sina första kyrkoböcker; kopparstick från 1660-talet (bilden lånad från Wikipedia).

För oss som släktforskar i Skåne borde det alltså finnas mängder av kyrkoböcker från 1640-talet, men genom åren har dessa förkommit på olika sätt – bränder och fuktskador, försummelse och olyckor. Det finns dock ett par riktigt gamla skånska kyrkoböcker, däribland för Kristianstads stadsförsamling (1646), pastoraten Ausås och Strövelstorp (1646), Halmstad och Sireköpinge (1646), Billinge (1646) och Röstånga (1647), Kviinge och Gryt (1647), Östra Broby och Emmislöv (1647), Osby (1647) och Loshult (1648) samt Knästorp och Tottarp (1661), och slutligen församlingarna Vinslöv (1647), Barsebäck (1648), Skurup (1650) och Äspinge (1655). Den allra äldsta skånska kyrkoboken finner man dock i Fulltofta kyrkoarkiv, där den tidigaste anteckningen gjordes redan 1621:

b2ap3_thumbnail_Fulltofta-1621.jpgb2ap3_thumbnail_Fulltofta-1621.jpg

»Anno Dominj 1621. Kariine Niels dotter Barnföd udj Fultoffte, fick dab och Christendumd S. Mickells dag. som Aarlligen Ingfalder den 29 Septemb:»; ur Fulltofta kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1621-1751), opag. (ArkivDigital).

De flesta av mina förfäder var skåningar, och några av dem har bott i församlingar med riktigt gamla bevarade kyrkoböcker. Den äldsta anteckningen som rör min släkt i Barsebäck är till exempel daterad 1648, då »Hans Lauritzöns pige» döptes. Prästen har tyvärr utelämnat datumet, men notisen är införd mellan två dop hållna 27 augusti och 3 september. Denna kyrkobok är både svårläst och kortfattad, men emellanåt dyker det upp mer utförliga notiser som man med svårighet kan utläsa. Åren 1653-1654 härjade till exempel pesten, och över sjuttio församlingsbor fick sätta livet till. Bland de som avlidit dessa år »udi Barsebech udi pestens tid fra den 8 Julij» finner man bland andra »Bunde Matzön den 20 Julij döde wer 56 Aar oc hans lille datter samme dag 7 aar», och om åldersangivelsen stämmer skall denne man alltså varit född under något av 1590-talets sista år – en svindlande tanke! Även i Sireköpinge är den äldsta notis som rör min släkt daterad 1648. Pastoratets äldsta kyrkobok är till skillnad från Barsebäcks dito både välbevarad, lättläst och detaljerad, så det är en fröjd att kunna följa släktens förehavanden från 1640-talet och framåt. Den äldsta anteckningen som rör min släkt är daterad 16 januari 1648, då mina förfäder Jens Larsen och Sisse Christoffersdatter lät döpa sin lilla dotter Kirstine:

b2ap3_thumbnail_Sirekpinge-1648.jpgb2ap3_thumbnail_Sirekpinge-1648.jpg

»Dom: 2 post Epiph. Christnit it Pigebarn aff Østreby wed naffn Kistene P:ri Jens Lawirsön M:r Citze Christophersdater. Metthe Karls bar barnit. Faddere Powel Pedersön i Nöreby Niels Lawirsön i Togerup Peder Aaritzön Kistene Peder Jens i Kinderup og Citze Truis i Hogentorp»; ur 1648 års dopbok för pastoratet Halmstad-Sireköpinge; Halmstads kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1646-1689), sid. 11 (ArkivDigital).

Den lilla flickan nådde aldrig vuxen ålder – hon begravdes redan den 22 oktober 1654 på Sireköpinge kyrkogård. Föräldrarna fick hela tretton barn mellan åren 1637-1662, men endast fyra av dem nådde vuxen ålder. Hur hanterade de förlusten av så många barn, varav åtta avled samma år (1654)? Hur kändes det att tvingas bli svensk 1658, och varifrån kom modern Sisse Christoffersdatter? Var hon dotter till bonden Christoffer Andersen från byn Loarp i grannsocknen Halmstad, som begravdes 1677 14/1, »100» år gammal? Frågorna är många när man studerar dessa svårlästa och kortfattade kyrkoböcker men det är ändå en häftig känsla att kunna följa släkten i ett sammanhang från tidigt 1600-tal, och tidsperspektivet blir riktigt svindlande när man hittar personer födda på 1500-talet – en avlägsen tid som plötsligt kommer så nära, tack vare de äldsta kyrkoböckerna.

Fortsätt läs mer
7254 Träffar
2 Kommentarer

Johan Wretman och släktvetenskapen

För nästan exakt hundra år sedan publicerades en bok, som trots den blygsamma titeln Kort handbok i svensk släktforskning (1916) kom att bli en milstolpe för genealogin i Sverige. Författare var Johan Wretman (1852-1923), till vardags rådman vid Stockholms rådhusrätt men på fritiden en passionerad släktforskare med stora ambitioner. Han ville reformera den svenska släktforskningen i grunden, och förespråkade en vetenskaplig forskningsmetod (själv använde han flitigt begreppet »släktvetenskap») samtidigt som han betonade vikten av att se bortom namn, datum och torra fakta. Detta kanske låter självklart för dagens släktforskare, men för hundra år sedan var genealogi, historia och personhistoria tre relativt åtskilda discipliner. Wretman ville dock ändra på detta, eftersom han ansåg att släktforskningen blev komplett först när man undersökte de enskilda människornas utveckling. Genom att studera förfädernas fysiska, andliga och sociala egenskaper kunde man ge dem kött på benen, eller som han själv uttryckte det: »söka för sitt inre öga frammana bilderna». I inledningen till Kort handbok i svensk släktforskning skriver Wretman följande rader, som mycket väl sammanfattar hans tankar om släktforskningens syfte:

»Har forskaren då äfven tillgång till handlingar, som lämna upplysning om viktigare skeden i de hädangångnes lefverne, bouppteckningar, upprättade vid deras frånfälle, eller bref från och till dem, hvilka jämte skriftligen upptecknade eller muntliga släkttraditioner gifva kunskaper om deras karaktärer och inre lif; då varder det så mycket lättare att med hjälp af en del fantasi – om man fått något af den gåfvan – ställa ganska lefvande för sig, huru dessa förfäder i sin tid arbetade och bodde, gifte sig och födde barn, fröjdades och ledo samt slutligen, tidigt eller sent, gick hädan».

Boken byggde på Wretmans omfattande studier av tysk genealogisk litteratur, och eftersom Tyskland låg i framkant när det gällde genealogisk metod och teori fanns där mycket att hämta. Dessa studier resulterade så småningom även i Anteckningar om genealogiens närvarande studium i Tyskland samt om genealogiens vetenskapliga begrepp och verksamhetsområde (1921), men det var egentligen uppföljaren Släktvetenskapen med hänsyn till svensk forskning (1924) som kom att bli Johan Wretmans mest betydande bidrag till den svenska släktforskningen. Ingen hade tidigare skrivit en bok på svenska om släktforskning i relation till förhållanden i Sverige, så på detta område var Wretman utan tvekan banbrytande.

b2ap3_thumbnail_Wretman-och-titeln.jpgb2ap3_thumbnail_Wretman-och-titeln.jpg

Johan Wretman (1852-1923) och titelbladet till hans »Släktvetenskapen med hänsyn till svensk forskning» (1924)

De tre böckerna innehåller mängder av allmänna tips och råd om släktforskning, men i Släktvetenskapen med hänsyn till svensk forskning går Wretman verkligen på djupet. Första kapitlet heter »Släktvetenskapens begrepp, verksamhetsområde och indelning», och här redogör han bland annat för släktens och släktforskningens betydelse i socialt, etiskt och religiöst avseende. Han beskriver även släktforskningens ställning till andra vetenskaper som hade betydelse för »genealogins studium», såsom filosofi, geografi, hembygdslära, heraldik, sfragistik (läran om sigill), numismatik, diplomatik, kronologi, grafologi, rättsvetenskap, statsvetenskap, statistik, matematik och genetik. När det gällde relationen till historien hävdade Wretman att genealogin i grund och botten var äldre än historievetenskapen, »ja till och med har anspråk på att vara historiens moder», eftersom historien bestod av enskilda personers liv och gärningar. En annan disciplin som var särskilt viktig för släktforskningen var språkvetenskapen, och om detta skriver Wretman följande rader:

»Om genealogiens ställning till språkvetenskaperna må här endast erinras, att en svensk släktforskare bör kunna läsa och förstå det äldre svenska språket under dess skilda utvecklingstillstånd samt, av främmande språk, företrädesvis latin och tyska, enär dessa båda synnerligen ofta förekomma i våra äldre urkunder, och latin dessutom å en mängd epitafier, gravskrifter, mynt och medaljer m. m. Möter nu intet hinder i själva språket, måste man också lära sig förstå särskilda stilarter, t. ex. olika tiders juridiska eller ämbetsspråk, för att kunna riktigt uppfatta innehållet av en urkund».

Wretman hade under många år haft bräcklig hälsa, och mot slutet av hans liv försämrades hälsan drastiskt. Hans kärlek till släktforskningen var emellertid starkare än sjukdomen, och med sina sista krafter lyckades han slutföra Släktvetenskapen med hänsyn till svensk forskning. I augusti 1923 skriver han i bokens förord att »Då dessutom min ålder av sjuttioett år i förening med svag hälsa ej tillåter mig att räkna på annat än en kort återstående arbetsdag, ansåg jag mig icke böra dröja att, medan ännu krafter förunnas mig, utgiva föreliggande arbete, som enligt min uppfattning kunde vara av något gagn för svensk släktforskning».  

b2ap3_thumbnail_IMG_6174_20150127-121622_1.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_6174_20150127-121622_1.JPG

Illustration ur »Släktvetenskapen med hänsyn till svensk forskning»

Wretmans återstående arbetsdag blev mycket riktigt kort, och han fick tyvärr aldrig se sitt verk i tryck. Ett par veckor efter att förordet var skrivet drabbades han av en hjärnblödning, och avled den 4 september 1923 hemma i Gärdesta. Sonen Fredrik tog hand om manuskriptet, och höll sitt löfte till fadern – boken publicerades 1924 hos Norstedts förlag. Johan Wretman begravdes i Lästringe kyrka i Södermanland, då rektor Teofron Säve höll ett vackert minnestal där han lyfte fram sin bortgångne väns stora genealogiska intresse och betydelse för den svenska släktforskningen:

»Många se i sådana endast något underordnat, ja kanske blott något fåfängligt. Men att söka få kunskap om sin släkts förgångna led, däri ligger ingenting fåfängligt, ty av dem lärer man förstå de andliga och fysiska värden, som de lämnat i arv och som det tillkommer arvtagaren att vårda, och ju mer den moderna ärftlighetsläran hinner utvecklas, ju större betydelse får även släktforskningen. Själv ville Johan Wretman för denna forskning utbilda en rent vetenskaplig metod; det var syftet med hans utgivna skrifter på detta område ävensom med det större arbete, som han efterlämnar i manuskript».

Johan Wretman må vara okänd för dagens släktforskare, men hans böcker kom att bli oerhört viktiga för den seriösa släktforskningens framväxt i Sverige. Tack vare honom ändrade släktforskningen inriktning – tidigare handlade det främst om långa uppräkningar av namn och datum, men under 1900-talet började man istället sätta in förfäderna i ett historiskt sammanhang. De blev nu levande, tänkande individer med kött på benen, som man kunde – och borde – lära känna bättre. De tankar Johan Wretman ger uttryck för i sina böcker kan man fortfarande skönja inom dagens släktforskning, och vi har utan tvekan mycket att tacka honom för – mannen som reformerade släktforskningen i Sverige.  

Fortsätt läs mer
4451 Träffar
1 Kommentar

Regionarkivet och patientjournalerna

När min farmors morfars far Jöns Lind (1854-1924) från Bästekille avled nedtecknade prästen några märkliga kråkfötter i död- och begravningsboken. Jag förstod att det var latin, även om detta språk var helt främmande för mig när jag upptäckte dödsnotisen för många år sedan. Det gjorde inte saken lättare att prästen dessutom hade ovanligt svårläst handstil. Jag försökte på alla sätt tyda dödsorsaken, som jag med stor tveksamhet tolkade som »Under chitus capillitii, olycksfall, fall på golf + Pneumonia cardio-arteriosclerosis». De bidragande dödsorsakerna var inga problem att förstå; tack vare Anbytarforum fick jag veta att Jöns hade drabbats av lunginflammation (pneumonia) och led av åderförkalkning i hjärtkärlen (cardioarteriosclerosis). Jag blev dock inte klok på den huvudsakliga dödsorsaken - vad betydde de latinska orden, och varför föll han egentligen på golvet?

I död- och begravningsboken fanns även en anteckning om att dödsfallet hade skett på Simrishamns lasarett, och att pastorsämbetet i Södra Mellby hade fått en avi därifrån. Jag tänkte att denna avi måste ha hamnat i Södra Mellby kyrkoarkiv, så jag undersökte bilagorna till död- och begravningsboken. Dessa fanns bevarade för åren 1828-1931, och ingick i volymen HIII:1 (bilagor till födelse- och dopboken 1852-1932), där jag mycket riktigt hittade den omnämnda avin, underskriven av lasarettsläkaren. Tyvärr gav den inte mycket mer än död- och begravningsboken, och den latinska dödsorsaken var lika svårläst här; jag tolkade det med stor tveksamhet som »Vuln enitus capillitii». Avin avslöjade däremot att Jöns hade avlidit kl. 4.40 på eftermiddagen - alltid något!

b2ap3_thumbnail_IMG_20150120-131407_1.jpgb2ap3_thumbnail_IMG_20150120-131407_1.jpg

Ur Jöns Linds patientjournal från Simrishamns lasarett 1924 (Regionarkivet i Skåne).

Jag funderade vidare. Eftersom Jöns avled på Simrishamns lasarett borde det finnas en journal i lasarettets arkiv, men var fanns detta? Efter lite detektivarbete kom jag fram till att de skånska lasarettens patientjournaler förvaras på Regionarkivet i Skåne. Där hittar man journaler från olika typer av vårdinrättningar, såsom sjukhus och vårdcentraler, barnhem och fosterhem, provinsialläkare, sjukhem, privatkliniker, skolor, sanatorium och vårdhem. När överflyttningen av samtliga vårdinrättningars patientjournaler är avslutad, vilket beräknas till hösten 2015, kommer Regionarkivet förvara sammanlagt 20 miljoner journaler fördelade på omkring 100.000 hyllmeter. Precis som för andra arkiv gäller 70 års sekretess, så jag hade inga problem med att få tillgång till Jöns' journal via Regionarkivets Journal- och arkivservice. Det visade sig att han hade vistats på lasarettet tidigare samma år, och patientjournalen innehöll mer information än jag vågat hoppas...

b2ap3_thumbnail_S-Mellby-1924.jpgb2ap3_thumbnail_S-Mellby-1924.jpg

Ur Södra Mellby kyrkoarkiv, vol. FI:2 (död- och begravningsbok 1895-1941), sid. 102 (ArkivDigital).

Jöns hade tydligen halkat i ett dike den 26 juli 1924, och hade då fått ett ytligt sår vid höger öga. Två dagar senare hade han skrivits in som patient på lasarettet i Simrishamn, där han låg kvar i sex dagar med en kroppstemperatur som pendlade mellan 36,6 och 37,6 grader. När läkaren gick morgonronden den 2 augusti hade Jöns sett frisk ut, och eftersom temperaturen dessutom låg på 36,8 grader fick han lämna lasarettet. Han återvände dock två månader senare. Han hade känt sig allmänt svag och därför legat till sängs under ett par dagar, och när han skulle resa sig från sängen på morgonen den 3 oktober hade han fallit omkull och slagit huvudet i golvet. Samma kväll fördes han till Simrishamns lasarett, där läkaren konstaterade att han hade ett kraftigt blödande krossår i huvudsvålen. I journalen har läkaren antecknat denna skada på latin, »Vuln. contus capillitii» (vulnus contus capillitii) - äntligen fick jag en korrekt förklaring på de frustrerande kråkfötterna i död- och begravningsboken!

b2ap3_thumbnail_44-Jns-Mrtensson-Lind.jpgb2ap3_thumbnail_44-Jns-Mrtensson-Lind.jpg

Jöns Lind (1854-1924); fotografi i privat ägo

Såret i huvudet förbands omedelbart, och vid den inledande undersökningen konstaterade läkaren att patientens hjärta hördes dåligt, samt att lungorna inte heller lät bra, men eftersom kroppstemperaturen låg på 36,3 bedömdes läget vara stabilt. Under de kommande tolv timmarna drabbades Jöns dock av feber, och temperaturen steg till 38,3 grader. Han mådde allt sämre, låg utmattad i sin säng och var helt slapp i höger sida. Morgonen därpå hade febern stigit ytterligare, och termometern visade nu hela 40,2 grader. Det fanns inget läkarna kunde göra, och tjugo minuter i fem på eftermiddagen den 5 oktober 1924 drog Jöns sitt sista andetag. Han fick sitt vilorum på Södra Mellby kyrkogård, och efterlämnade fyra barn och arton barnbarn.

Patientjournalerna kan som synes ge intressanta uppgifter om förfädernas hälsotillstånd och sista dagar i livet, information som saknas i kyrkoböckerna. I min egen släktforskning har jag hittat ett flertal sådana journaler, där jag bland annat fann information om mina förfäders fysik, hälsa och matvanor - och vad som egentligen dolde sig bakom de där latinska kråkfötterna i Södra Mellby död- och begravningsbok 1924.

Fortsätt läs mer
8120 Träffar
0 Kommentarer

Ärliga beskedliga män och dygdiga gudfruktiga kvinnor

Den 24 oktober 1718 vigdes två av mina förfäder i S:ta Maria församling i Ystad, och denna församlings näst äldsta vigselbok (1690-1771) är en riktig guldgruva för släktforskare. Ofta upptas brudparets födelseorter, varifrån de inflyttat, om deras föräldrar levde eller var avlidna, och i vissa fall anges till och med föräldrarnas namn och bostadsort. Tack vare denna vigselbok har jag förvisso kommit vidare i min forskning ett flertal gånger, men en särskilt intressant detalj är den utförliga titulatur som har använts i lysnings- och vigselnotiserna. När mina förfäder vigdes 1718 kan man till exempel läsa följande rader i vigselboken:

b2ap3_thumbnail_Ystad-Maria-vb-1718.jpgb2ap3_thumbnail_Ystad-Maria-vb-1718.jpg

»den 14 Septembr. blef til ett Christeligit äcktenskap första gången ochså widare afkunnat för Skomakaren Erlig och Wälachtade Hindric Nielson Eneroot, så och den Ärliga, dygdiga och Gudfruchtiga hustru Elina Jöns dotter»; ur Ystads S:ta Maria kyrkoarkiv, vol. E:1 (lysnings- och vigselbok 1690-1771), sid. 77 (ArkivDigital).

Jag började fundera kring denna titulatur - användes den konsekvent, kunde man se ett mönster, och vad betydde egentligen dessa tjusiga ord som prästen använde sig av vid vigslarna i Ystad? Jag bestämde mig för att undersöka saken genom att i detalj studera vigselboken var tionde år. År 1698 saknas titulaturen helt, men från och med 1708 är den i mer eller mindre konsekvent. Jag undersökte därför vigselnotiserna för åren 1708, 1718, 1728, 1738, 1748 och 1758, och fram trädde en mängd av titlar och ålderdomliga ord i olika variationer!

Vanligast bland männen under dessa år är utan tvekan »ärlig och beskedlig» - så tituleras nämligen hela tjugosex drängar, karlar, ungkarlar, arbetskarlar, borgare, krögare, skomakare, snickare, grynmalare, fiskare, kronobåtsmän och matroser. Att vara beskedlig i detta avseende innebär enligt Svenska Akademiens Ordbok att vara vänlig, snäll och god, så det fanns tydligen många sådana män i 1700-talets Ystad. Mer sporadiskt tituleras en dräng som endast »beskedlig», en ungkarl sägs vara »skicklig och konstfärdig», en borgare är »ärbar och beskedlig», en skomakare är »ärlig och välaktad», och slutligen sägs sex drängar och ungkarlar vara »ärlig och skicklig». Utöver dessa herrar finner man ett par handelsmän, tullskrivare, skomakare, krögare och bagare som tituleras »äreboren och välaktad», något för övrigt Karl XII:s egen kammarvaktmästare sägs vara när han gifter sig i Ystad 1718. Kungens hovköksmästare kallas däremot »äreboren och högaktad», och man kunde nog inte varit något annat än högaktad när man fick laga mat åt hovet under stormaktstiden. Hovköksmästarens brud var nog minst lika högaktad som sin blivande make, för hon är den enda av jungfrurna som sägs vara »äreboren, dygderik och mycket sedesam»!

Ystad var under 1700-talet en utpräglad hantverksstad, något man finner många exempel på bland brudgummarna - skomakare, snickare, skräddare, vävare, handskmakare, murmästare, krukmakare och klensmeder. Dessa herrar tituleras »äreboren» eller »ärlig», i diverse kombinationer med »konsterfaren», »konstfärdig», »konstrik» eller »skicklig». I staden fanns även en hel del sjöfolk såsom skeppare, styrmän och kronobåtsmän som liksom hantverkarna sägs vara »äreboren» eller »ärlig», i kombination med »välfaren», »välbefaren» och »sjöfaren». Man hittar även en soldat som sägs vara »ärlig och manhaftig», enligt SAOB en karlaktig, käck, modig och tapper man, och i äldre tid den gängse titulaturen på militärer.

På kvinnosidan är »ärlig och gudfruktig» den vanligaste titulaturen, hela trettiosju kvinnor sägs vara detta, allt från pigor och änkor till frånskilda kvinnor, och (kanske lite förvånande) en »kvinnsperson». Det är dock endast pigor som tituleras »dygdig» eller »ärlig och gudälskande», medan både pigor och möar sägs vara »dygdälskande och gudfruktig» eller »ärlig och dygdig». För möarna är variationen dock ganska stor, och de kallas allt från »gudälskande», »äreboren och gudälskande» och »dygdig och gudälskande», till »gudälskande och sedig» och »äreboren och dygdig» - en mö kallas till och med »äreboren, dygdig och gudfruktig». Både möar och hustrur kunde kallas »dygdig och gudfruktig» eller »äreboren, dygdälskande och gudälskande», medan »ärlig, dygdig och gudfruktig» används om både, pigor, möar och hustrur. Bland de många vigslarna finns dock tre brudar som tilldelas unik titulatur - en kvinna sägs vara »dygderik och gudfruktig», en änka kallas »dygdesam och gudfruktig» och slutligen finner man en »gudälskande och dygdesam matrona».

b2ap3_thumbnail_Karl-XII-hovkksmstare.jpgb2ap3_thumbnail_Karl-XII-hovkksmstare.jpg

»Söndagen den 19 Jan. blef efter wederbörlig tillåtelse af Hans Excellence H:r Håfmarskalcken Düben samt laga trolåfning til äcktenskap 1 gången och så widare lyst för Kongl. Maij:tz HofKiökemästare Äreborne och Högachtade H:r Andreas Tideman: så och then Äreborne dygderike och mycket sedesamma Jungfru, Jgf: Eleonora Beata Spalckhawern»; ur Ystads S:ta Maria kyrkoarkiv, vol. E:1 (lysnings- och vigselbok 1690-1771), sid. 74 (ArkivDigital).

I Ystad fanns även en del civilanställda, och dessa tituleras på ett särskilt sätt. En man som är rådman och stadskassör kallas »ädel, välvis och högaktad», stadsnotarien sägs vara »äreboren och välvis» medan en sjötullsvisitör är »äreboren och välbetrodd». En frälseinspektor från landet får samma titulatur som sjötullsvisitören, vilket kanske är mer logiskt än att både en snickaregesäll och en adelsmans lakej sägs vara »äreboren och skicklig». Bland de högre samhällsstånden finner man en köp- och handelsman som kallas »ärlig, aktbar och välförnäm», medan fyra kyrkoherdar sägs vara »ärevördig» eller »välärevördig» i kombination med »höglärd» eller »högvällärd». Av dessa prästmäns blivande hustrur kallas två  »väläreboren och dygderik» eller »väläreboren och dygdesam», och liksom andra jungfrur kom de från finare familjer i Ystad - alla dessa kvinnor sägs vara äreborna, dygderika, dygdälskande, dygdesamma och sedesamma i olika kombinationer, och rådmannens brud kallas »dygdädel och sedesam». Handelsmännens och tullskrivarens blivande hustrur tituleras på samma sätt, medan Karl XII:s tidigare nämnde kammarvaktmästare gifter sig med en »äreboren och dygdesam» matrona.

Bland brudparen finner man sextioåtta personer som helt saknar titulatur, däribland tre murmästare, två skomakare, en piga, tre soldater, en timmerman, två jungfrur, en köp- och handelsman, en ryttare, en änka, en desertör, en kofferdistyrman, två skräddare, en mjölnare, två handskmakare och en kronobåtsman. För vissa av dessa får man väl anta att prästen helt enkelt glömt att anteckna titulaturen, och vissa av brudgummarna kom inte från Ystad, så prästen kände dem nog inte tillräckligt väl för att våga nedteckna någon titulatur. Ett av brudparen behövde nog ingen närmare titulatur, eftersom deras stånd sade allt om vilka de var - den högvälborne baron som gifte sig med en välboren fröken 1718. På samma sätt behövdes ingen titulatur för de tre »qwinnospersoner» som gifte sig under dessa år. Denna benämning sade nog allt om hur samhället, och särskilt prästen, såg på dem...

I äldre tid var titulaturen som synes viktig, och det fanns uttalade regler för hur människor skulle tilltalas och benämnas beroende på samhällsställning, bakgrund och stånd. När kanslipresidenten Carl Gustaf Tessin höll ett anförande till riksdagen 1752 i samband med tronskiftet tilltalade han till exempel ridderskapet och adeln med »Högwälborne och Wälborne», prästerskapet med »Ärewördigste, Höglärde, Wördige», borgerskapet med »Äreborne, Förståndige, Wälaktade» och bönderna med »Hederwärde och Redelige». Att titulaturen var viktigt kan man också tydligt se av boken Den svenske handsekreteraren med undertiteln »Anvisn. till uppsättandet af alla slags Bref och Juridiska skrifter, såsom inlagor, kontrakt, fullmakter, skuldebref samt räkningar och bokhålleri», som publicerades första gången 1833 av författaren och boktryckaren Nils Wilhelm Lundequist (1804-1863) under pseudonymen »B. U. Pettersson». Denna bok blev en av 1800-talets storsäljare och trycktes så sent som år 1900 i en femtonde upplaga (på Anbytarforum kan man för övrigt läsa ett utdrag ur 1885 års upplaga). Detta säger väl något om hur viktigt det var att använda rätt titulatur förr i tiden - vare sig man tilltalade en högvälboren greve, dygdesam änka, konstfärdig murmästare, gudfruktig piga eller höglärd kyrkoherde!

 

Fortsätt läs mer
5361 Träffar
0 Kommentarer

Några tankar om släktforskning

I alla tider har människor intresserat sig för släktskap och förfäder, och genom åren har det sagts mycket klokt, roligt, klockrent och tänkvärt om dessa ämnen. Under lång tid har jag samlat på sådana citat, både från litteraturen och internet; vissa av dem saknar upphovsman, andra är välkända, och många av dem är översatta från engelskan. I dagens blogg delar jag med mig av trettio sådana citat, som förhoppningsvis kan tjäna som inspiration, tankeväckare eller bara ge ett gott skratt som inledning på släktforskningsåret 2015:

b2ap3_thumbnail_Ola.jpgb2ap3_thumbnail_Ola.jpg

 

»Kom ihåg att hedra släkten som har kommit och gått före dig, eftersom de bidrog till att forma den du är.» 

– Okänd.

 

»Det finns ingen kung som inte haft en slav bland sina förfäder, och ingen slav som inte haft en kung bland sina.» 

– Helen Keller (1880-1968), amerikansk författare.

 

»Varje släktträd producerar ett par citroner, några nötter och en del ruttna äpplen.» 

– Okänd.

 

»Om du inte känner till historien, då känner du inte till någonting. Du är ett löv som inte känner till sin del av ett träd.» 

– Michael Crichton (1942-2008), amerikansk författare.

 

»Jag sitter fast i mitt släktträd och kan inte komma ner!». 

– Okänd.

 

»Avlägsna släktingar är den bästa sortens släktingar, och ju avlägsnare desto bättre.» 

– Frank McKinney Hubbard (1868-1930), amerikansk journalist och serietecknare.

 

»Om du vill leva ett långt liv måste du välja dina förfäder noga.» 

– Okänd.

 

»På alla tänkbara sätt är släkten en länk till vårt förflutna, en brygga till vår framtid.» 

– Alex Haley (1921-1992), amerikansk författare.

 

»Om du skakar om ditt släktträd, se upp för fallande nötter!». 

– Okänd.

 

»Det bästa med släktforskning är att söka efter förfäder och hitta vänner.» 

– Lawrence Dillard, amerikansk genealog.

 

b2ap3_thumbnail_2014-11-26-11.22.35.jpgb2ap3_thumbnail_2014-11-26-11.22.35.jpg

 

»Genealogi utan källor är mytologi.» 

– Okänd.

 

»Släktträdets torra grenar bär många behagliga och märkvärdiga frukter för de som vet hur man söker efter dem.» 

– Henry Ward Beecher (1813-1887), amerikansk författare.

 

»Du lever så länge du är ihågkommen.» 

– Ryskt ordspråk.

 

»Släktforskning, n. En redogörelse av ens härkomst från en man som inte var särskilt noga med att spåra sin egen.» 

– Ambrose Bierce (1842-ca 1914), amerikansk författare och journalist.

 

»Om du utgår från att det går tjugofem år på en generation, då har 1,048,576 personer under femhundra års tid varit involverade i att skapa dig.» 

– Okänd.

 

»Den som skryter om sin härstamning är som potatisen - det bästa hos honom vilar under jord.» 

– Franskt ordspråk.

 

»Släktens ansikten är som magiska speglar. När vi beskådar människor som tillhör oss, då ser vi dåtiden, nutiden och framtiden. Vi upptäcker saker om oss själva, och om dem.» 

– Gail Buckley (f. 1937), amerikansk författare.

 

»Om du tror att din släkt är normal, då är du troligen inte släktforskare!» 

– Okänd.

 

»Historien minns bara de berömda, släktforskning minns dem alla.» 

– Laurence Overmire (f. 1957), amerikansk poet och författare.

 

»Mina vänner förstår inte min besatthet av släktforskning - och jag vill inte slösa värdefull forskningstid på att försöka förklara». 

– Okänd.

b2ap3_thumbnail_Elna-Persdotters-bpt-1751-innel-handl-Catharina-Broman-och-Maria-Lundsten.jpgb2ap3_thumbnail_Elna-Persdotters-bpt-1751-innel-handl-Catharina-Broman-och-Maria-Lundsten.jpg

 

»Att vara okunnig om vad som hände innan du föddes är att ständigt förbli ett barn. För vad är en människas liv värt, om det inte är invävt i våra förfäders liv genom de historiska källorna?» 

– Marcus Tullius Cicero (106 f. Kr.-43 f. Kr.), romersk statsman och filosof.

 

»Ett släktträd kan vissna om ingen sköter dess rötter». 

– Okänd.

 

»Varför slösa pengar på att undersöka ditt släktträd? Engagera dig bara politiskt, så kommer dina motståndare att göra det åt dig.» 

– Mark Twain (1835-1910), amerikansk författare.

 

»Om vi vet var vi kommer från, kan vi bättre förstå var vi ska gå. Om vi vet vem vi kommer från, kan vi bättre förstå vilka vi är.» 

– Okänd.

 

»Våra avlidna är aldrig döda för oss, förrän vi har glömt dem.» 

– George Eliot (1819-1880), brittisk författare.

 

»Alla mina vänner postar foton och väderuppdateringar på Facebook, och här sitter jag och bara »Hurra! Jag hittade nyss min morfars farmors mormors flicknamn!»». 

– Okänd.

 

»Plötsligt är alla mina förfäder bakom mig. Var stilla, säger de. Titta och lyssna. Du är resultatet av tusentals' kärlek.» 

– Linda Hogan (f. 1947), amerikansk författare.

 

»Att glömma sina förfäder är som att vara en bok utan en upphov, ett träd utan rot.» 

– Kinesiskt ordspråk.

 

»Att släktforska utan grundläggande kunskaper är som att hoppa fallskärm utan fallskärm – man kraschlandar direkt».

– Markus Gunshaga (f. 1986), svensk genealog.

 

»Ge mig sinnesro att acceptera de förfäder jag inte kan hitta, modet att hitta de jag kan, och förstånd att dokumentera ordentligt.» 

– Okänd.

Fortsätt läs mer
8427 Träffar
1 Kommentar

Det guldskimrande julkortet

En jul för femtiosju år sedan fick min morfars mor Josefine ett brev, adresserat till »Mr and Mrs Johannessen, Sjeggeby Haflundsöen, Sarpsborg, Norway». I brevet låg ett stort guldskimrande julkort, med den tryckta texten »Christmas Greetings and best wishes for a Happy New Year. Lucille and Frank Hardin». På baksidan av kortet stod »Fra din söster, kjender du mig igjen? Hilsen fra os alle!», så kortet var alltså från Josefines äldre syster Anna som emigrerade till USA 1907. Hon hamnade sedermera i Chicago, där hon gifte sig med Franklin John Hardin och bytte namn till Lucille. I somras bloggade jag om mitt mångåriga sökande efter Lucille, som trots flera förfrågningar, e-mail och foruminlägg förblev resultatlöst. Det såg verkligen mörkt ut, men tack vare den kunniga släktforskaren Helene Jorsell trädde Lucille äntligen fram i ljuset!

b2ap3_thumbnail_Julkortet.jpgb2ap3_thumbnail_Julkortet.jpg

Helene Jorsell uppmärksammade mig på att det bland FamilySearchs inskannade material fanns ett så kallat United States World War II Draft Registration card från 1942 för en Franklin John Hardin med adress 1100 N. LaSalle street i Chicago - alltså samma adress som Lucille var skriven på när hon fick amerikanskt medborgarskap 1942. Detta dokument avslöjade att Frank var född 1883 27/7 i Chicago, och med hans fullständiga födelseuppgifter gick det lättare att söka i de amerikanska folkräkningarna. Nu förstod jag också varför jag inte hittade Lucille i folkräkningarna 1930 och 1940 - inte heller Frank fanns med där, åtminstone inte under de år han var gift med Lucille. När jag däremot undersökte folkräkningen 1920 hittade jag Frank, tillsammans med sin tidigare familj. Han bodde då i Chicago och hade varit gift sedan 1910 med Marguerite Grable från Winona, Illinois. Tillsammans fick de barnen Franklin John jr. (1911) och Jane (1913), båda födda i Chicago.

I folkräkningen 1930 var dock pappa Frank som sagt försvunnen, men mamma Marguerite hade nu gift om sig med en Roger Farley från Ohio, och hos dem bodde även dottern Jane Hardin. Jag kunde dock inte heller hitta sonen Frank jr., så kanske han bodde tillsammans med fadern och styvmodern Lucille? I folkräkningen 1940 hittade jag dock äntligen sonen, »Franklin J. Hardin II», i Chicago tillsammans med sin hustru Florence Barr och en son. Denne son skulle vara i sjuttiofemårsåldern om han var i livet, så jag höll tummarna och började plöja igenom diverse amerikanska telefon- och adresslistor på internet. Till slut hittade jag en person med rätt namn och ålder, så jag tog mod till mig och skrev ett brev som färdades hela vägen över Atlanten. Det dröjde inte länge innan jag fick svar, och visst var det rätt familj - det mångåriga sökandet efter morfars moster Lucille hade tagit ett stort steg framåt!

b2ap3_thumbnail_WWII.jpgb2ap3_thumbnail_WWII.jpg

Sonsonen berättade att hans farfar Franklin John Hardin I ägde ett isoleringsföretag på 1629 Oak Street i Evanston, Illinois, alltså den adress som Lucille uppgav i brevet till systern i Norge 1957. Frank avled redan i juli 1959, och begravningen var ett av få tillfällen då sonsonen någonsin träffade sin styvfarmor Lucille. Han kom ihåg att familjen inte stod henne särskilt nära, och eftersom hon pratade engelska med kraftig norsk brytning hade han stora svårigheter med att förstå vad hon sa. Han berättade också att Frank och Lucille aldrig fick några barn tillsammans, så min morfar fick aldrig några kusiner i USA. Efter Franks död 1959 bröts den redan sporadiska kontakten med Lucille, och därefter visste ingen i släkten vart hon tog vägen. Jag fortsatte mitt sökande men kammade noll överallt, och funderade kring hur jag kunde gå till väga.

Under tiden jag funderade fick jag plötsligt ett mail från en släktforskande släkting, som hade läst min blogg om Lucille. Han hade blivit nyfiken på hennes vidare öden, och hade till slut lyckats hitta hennes dödsattest! Det visade sig att hon hade stannat kvar i Evanston efter makens död 1959, och sedan levt som änka i över tjugo år. Mot slutet av sitt liv hade hon drabbats av kronisk lungsjukdom och diabetes, och ett par dagar före sin 94-årsdag hade hon förts till Oak Forest Hospital i Chicago. Där firade hon sin födelsedag, och spenderade de återstående veckorna av sitt liv. Hennes diabetes ledde så småningom till kallbrand som övergick till blodförgiftning, och den gamla damens liv gick inte att rädda. Klockan kvart i tre på eftermiddagen den 6 december 1980 drog Lucille sitt sista andetag, liggande i en sjuksäng på Oak Forest Hospital, 94 år och 2 månader gammal. Tio dagar senare fick hon sin sista vila på den vackra kyrkogården Mount Hope i Worth, söder om Chicago.

b2ap3_thumbnail_lucille.jpgb2ap3_thumbnail_lucille.jpg

Lucille och styvsonen Franklin John Hardin II (1911-1982)

Tack vare ovärderlig hjälp från kunniga släktforskare, envist sökande och en gnutta tur lyckades jag till slut följa Lucille genom livet, från vaggan till graven. En del frågetecken återstår, men det härliga med släktforskning är ju som bekant att det aldrig tar slut. Man tar steg för steg, pusselbit efter pusselbit faller på plats, men man blir nog aldrig riktigt klar. Sökandet efter Lucille pågår i varje fall fortfarande, och jag vill så gärna lära känna henne - min morfars moster som lämnade lugnet på norska landsbygden för att söka lyckan i det stora landet i väst. Kanske får jag en möjlighet att lära känna henne bättre under nästa år. Nyligen fick jag nämligen ett mail från en norsk kvinna som visade sig vara min morfars syssling. Hon avslöjade att hennes äldre syster besökte Lucille i Chicago på 1950-talet, och hade en del att berätta. Som jag skrev i en kommentar till sommarens blogg, och som så ofta när man släktforskar - fortsättning följer!

Fortsätt läs mer
3179 Träffar
0 Kommentarer

En jul i förfädernas spår

Bland min farmors fars efterlämnade saker fanns ett gammalt fotografi, sannolikt taget julen 1942. Det visar familjens julfirande i Nevishög, och sittande vid bordet ser man farmors far Evan själv, hans syster Esther samt deras föräldrar Lars och Matilda Larsson med barnbarnet Lars-Einar mellan sig. Närmast julgranen står Esthers äldre barn Allan och Astrid, och bakom svärföräldrarna står min farmors mor Anna-Greta. Esthers make Ivan saknas, så antagligen är det han som tagit kortet. Förutom att jag alltid tyckt att fotot är ganska märkligt - varför tittar de inte in i kameran? - så är det en intressant skildring av 1940-talets julfirande i Skåne. Flaggorna och glittret i julgranen, den kritvita linneduken och de röda stearinljusen på bordet. Det serverades tydligen kaffe (riktigt eller surrogat?), bröd, juläpplen, mandelmusslor och klenäter, och framför gamle Lars skymtar ett fat med pepparkakor. Familjen Larsson tycks ha haft en riktigt mysig jul, trots att det var mitt under andra världskriget!

b2ap3_thumbnail_020---Bild---Familjen-Larsson.JPGb2ap3_thumbnail_020---Bild---Familjen-Larsson.JPG

De senaste jularna har jag sökt mig bort från blinkande ljusslingor i blått, rött och gult, bort från masstillverkade struvor, moderna julkort och själlöst julgranspynt. Jag har drömt om en jul i förfädernas spår - en sån där klassisk jul som familjen Larsson firade 1942, och som så ofta skildras i Jenny Nyströms tomtebilder och 1930-talets julsånger. Jag har införskaffat både struvjärn och glaskulor till julgranen, och i år har jag till och med hängt upp svenska flaggor i julgranen, precis som farmors farmor Matilda gjorde på sin tid. Men hur såg egentligen julfirandet ut när hon och farmors farfar var barn, vad hade de tagit med sig in på 1900-talet, och vad har hängt med in i 2000-talet? Jag bestämde mig för att undersöka saken.

Eftersom båda var födda i Bara härad i Skåne inledde jag mitt sökande i Folklivsarkivets digra manuskriptsamling i Lund, dit jag ofta återvänder när jag vill veta mer om svunna tider. Där fanns en hel del källmaterial om julfirande i äldre tid, och det dröjde inte länge innan jag hittade det jag letade efter - uppgifter om 1870- och 80-talets julfirande i Bara härad. När Lars och Matilda växte upp var julen utan tvekan årets största högtid, och man brukade säga att »de e ente jul mer än en gång om åred!». Förberedelserna var omfattande. Minst fjorton dagar innan jul började man stöpa ljus, därefter kom stortvätten och sedan slaktade man julgrisarna. Man smorde in den stora ugnen med stenkolsolja, och under tiden bakade mor i huset flera sorters kakor såsom mandelmusslor, rosor, klenor och gorån.

Det tog ett par dagar att brygga julölet, och minst lika lång tid att baka de många brödsorterna - grovbröd, möllesiktat, sursött, kavring och vetebröd. På vissa ställen bakade man så mycket bröd så att det räckte till påsk, för under tiden efter jul ville man kunna »göra gärning», alltså vävnad och annat handarbete. Man blankskurade hemmets tenn-, malm- och mässingsföremål, och i stakarna sattes ljus som omvirats med krusat papper. Dan före dopparedan åt man vanligtvis så kallat »mulljebröd», skivor av grovt bröd som doppats i det spad där man kokat saltmatssovlet (tillbehör såsom kokt skinka, rökt fårkött och rullpölsa). Denna dag kom många tiggare och bad om »en bid i Goss namn», och till en gård i Bara härad kom vid ett tillfälle hela nitton tiggare som var och en fick ett stycke fläsk och en liten brödkaka av en desserttallriks storlek - är det jul så är det!

b2ap3_thumbnail_DSC00545.JPGb2ap3_thumbnail_DSC00545.JPG

Kanske var det ungefär såhär barndomens jular såg ut för Lars och Matilda? Interiör från Lillarydsgården på Fredriksdals friluftsmuseum i Helsingborg (foto: undertecknad).

På julaftons morgon plockade man fram hemmets »drätter» och »gynnen», de vackert vävda täcken som skulle pryda stugan under julen. Man sopade rent golvet, som bestod av lera eller tegelsten, och beströdde det med vit strandsand och hackat enris. Sysslorna med kreaturen skulle avslutas så tidigt som möjligt, och djuren fick extra mycket hö under julen. Korna fick vanligtvis bara halm, men före jul fick de hö för att man skulle få mer mjölk till jul. Man släppte även loss gårdens hund, och sedan man tagit på sig sina finaste kläder var man reda att fira jul, och överallt hördes glada »Go' jul! Go' hälsa å allt va' som kärt e'!». I en uppteckning i Folklivsarkivets manuskriptsamling skildrar Per Andersson (1869-1952) hur en julafton kunde se ut i hans barndomshem i Hässleberga i Lyngby socken på 1880-talet:

»Julbordet stod dukat med dräjelsduk och porslin och tända ljus, med flera sorters bröd, smör, ost och korv, fyllda ölkrus och brännvinsflaskan vid fars plats, fast han ej smakade derav. Julklappar brukades ej hos oss, blott en gång kan jag minnas att vi hade gran. Mor hade, far ovetande, skickat bud med en svåger till Lund och han kom väl med den största gran han kunnat finna, den nådde väl upp på halva taket, men toppen sågades av och dugde till julgran och blev enkelt prydd. [...] Så bjöds till bords. Far och mor satte sig vid övre bordändan. Drängarna bakom bordet efter rang, sist vaktepojken och tröskemannarna. Vi ungdomar framom bordet och någon inbjuden släkting eller god vän, samt pigorna, som denna dag fingo sitta till bordes, i vanliga fall skulle de stå och äta för att vara till hands att passa upp. Något av husets barn eller yngre tjänare skulle »lesa ti bors», man läste »Gud med nödtorftig spis du oss styrker här i livet, låt oss njuta vad du givet måttligt och ditt namn till pris». Rätterna var lutfisk, risgröt och kakor, vanligast »klenor». En generation längre tillbaka stod på nedre bordändan »saltmatsfatet», ett svarvat träfat med kokt skinka, rökt fårkött och rullepölsa, detta skulle stå kvar hela julen att jämte bröd, smör och ost bjudas tillfälliga gäster. På bordet var placerat ett tregrenaljus i bästa staken, samt på övre bordändan tvenne vanliga ljus, ett för far och ett för mor.»

b2ap3_thumbnail_Klenor.jpgb2ap3_thumbnail_Klenor.jpg

Medan jag själv friterar klenor och hänger upp flaggor i julgranen till tonerna av Harry Brandelius' »Julens vackra stjärna» slår det mig hur mycket som är sig likt sedan farmors farföräldrar firade jul i Bara härad på 1880-talet. Julgranen och julklapparna har visserligen blivit standard sedan dess, men kavring, ost, korv, kokt skinka, lutfisk och risgröt är samma som då. Inte heller julkakorna har förändrats under de senaste hundratrettio åren, och jag brukar själv baka både mandelmusslor, klenor och gorån - precis som min farmor gjorde före mig, och hennes farmor före henne. Jag tror att de flesta drömmer sig tillbaka till barndomens jular, något man nog gjort i alla tider. Redan på 1930-talet spelades till exempel låten »Julminnen» in av sångerskan Ulla Billquist (som lustigt nog var 6-männing med min farmors far), och textraderna sammanfattar så vackert varför julfirandet inte har förändrats särskilt mycket sedan 1800-talet, och varför jag själv drömmer om en jul i förfädernas spår:

»När julens alla klockor ringa, tankarna vill gå till flydda barndomsdar' hos mor och far; ty aldrig lyste juleljusen klarare än då, en sagovärld blev hemmets härd när skymningen föll på. [...] Ack, underbara juletid för länge, länge sen', på svunnen romantik du var så rik!».

Fortsätt läs mer
5437 Träffar
0 Kommentarer

En blå sjötröja och tre par ullstrumpor

Bouppteckningar är inte bara ovärderliga när man vill bekräfta släktskap eller hitta försvunna anförvanter, de kan även ge intressant information om förfädernas vardagsliv - vad man hade i sitt hem, hur man bodde, vad man åt och hur man klädde sig. Bouppteckningarna listar ofta den avlidnes kläder, de så kallade »gångkläderna». Om man slår upp detta ord i Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) får man följande förklaring: »kläder som någon har på sig och går i; motsatt sängkläder och vanligen även linne (och underkläder); även (i synnerhet förr) om vardagskläder i motsats till högtids- eller helgdagskläder». Om man vill skapa sig en bild av hur förfäderna vanligtvis gick klädda är det alltså en god idé att studera deras gångkläder lite närmare, så jag bestämde mig för att dyka ner i arkiven på jakt efter mina förfäders kläder. Jag började med bouppteckningen 1722 efter Per Mårtensson, borgare i Lund:

»Sahl: Mannens gångKläder som bestod af En g: swart Wallmars Råck, 1 st: utg: dito grå, 1 par Skind byxor, 1 st: g: bröstlap - 1 st: gl: Mößa, 3 st: Siorter 2 Larfftz och 1 af blaggarn hwilcka Sacker, Uthan Wärdering lämnades Sohnen Nilß Pehrß:».

Det är inte helt lätt att att begripa de ålderdomliga namnen på olika klädesplagg och tyger, men om man moderniserar stavningen kan man ofta hitta förklaringarna i SAOB. Ordet »wallmar» är detsamma som vadmal (ett grovt ylletyg), som tillsammans med lärft (ett slätt tyg av lingarn) och blångarn (»blaggarn», även kallat blågarn; ett grövre och simplare garn) var ett vanligt tyg i äldre tid - Per Mårtensson hade som synes en rock i vadmal och tre skjortor i lärft och blångarn. Han hade även en bröstlapp, en lapp som lades på bröstet för att värma eller skydda (kunde även kallas bröstvärmare eller -duk), och tydligen var skinnbyxor gångbara i 1720-talets Lund.

b2ap3_thumbnail_Per-Mrtensson-1722.jpgb2ap3_thumbnail_Per-Mrtensson-1722.jpg

Detalj av bouppteckningen efter borgaren Per Mårtensson i Lund 1722; ur Lunds rådhusrätts och magistrats arkiv, vol. FIIa:10 (1717-1733), s. 375 (ArkivDigital).

Den av mina förfäder som utan tvekan efterlämnat den mest omfattande bouppteckningen är Reinhold Flinkenberg (1736-1790), kardfabrikör, bryggare och gästgivare i Ystad. Hans gångkläder bestod av en blå kamelottspäls med lammskinnsfoder, en blå vadmalskapprock, en svart skinnmössa, ett dussin underskjortor, ett dussin gamla nattkappor och halvärmar, ett dussin korta halsdukar, ett dussin små lärftsnäsdukar, tio par gamla ullstrumpor, en gammal klädesjacka, väst och byxor, en blå frisad överrock, ett par gamla »Sarce de Tondes»-byxor och en »blå och hwit bottentygs undertröja». Reinhold var tydligen väldigt modemedveten, och ägde inte bara »2:ne Peruquer» utan även ett spanskrör. Han bar dessutom ett par knäbandsspännen i silver, som hade skänkts till yngste sonen Gustaf. En lustig detalj är för övrigt att det bland boets gravationer finns en skuld på 1 riksdaler som »Peruquemakaren Finman fordrar för Peruques lagning».

b2ap3_thumbnail_Reinhold-1790.jpgb2ap3_thumbnail_Reinhold-1790.jpg

Detalj ur bouppteckningen efter kardfabrikören Reinhold Flinkenberg i Ystad 1790; ur Ystads rådhusrätts och magistrats arkiv, vol. FII:36 (1788-1791), s. 356 (ArkivDigital).

Reinholds svärson Jöns Carlberg (1739-1801) var skeppare i Karlshamn, så flera av hans klädesplagg hade direkt koppling till havet. De vanliga kläderna bestod av en brun klädesrock med vita mässingsknappar, en gammal svart klädesjacka, manchesterväst och -byxor, en blå klädesrock, en brun manchesterväst- och byxor, två Nanckensvästar och ett par byxor, en blå filtrock och tre par blå klädesbyxor, men han ägde även »1 Blå Sjötröija», tre par ullstrumpor och två par vantar, samt tre par »Sjöstöflar». De sistnämnda var höga, vattentäta stövlar avsedda för bruk till sjöss, så de låter väldigt praktiska på långa sjöfärder.

Hur klädde sig då kvinnorna? Bouppteckningen efter Jöns Carlbergs svärmor Ingrid Berlin i Hyby (1727-1814) innehåller inte särskilt många gångkläder, utan upptar endast en gammal stubbkortel, ett vitt förkläde, ett rutigt förkläde, tre huvudkläden samt »1. Swart Kammelots Kiortel» och »1. Swart Kammelots tröja». Kamlott är enligt SAOB »ursprungligen namn på ett kostbart, sannolikt av kamelgarn (angoraull) tillverkat tyg från levanten; sedermera om ett glansigt, stundom vattrat eller möllstrat, vanligen tvåskäftat tyg av kamelgarn eller kamelgarn och silke eller av hårdt tvinnat kamgarn, stundom blandat med silke, bomull samt eller linnegarn». Den gamla änkefrun ägde kanske inte så många klädesplagg, men man får ändå säga att hon framstår som väldigt fashionabel!

Kläderna säger mycket om sin bärare, och genom att studera bouppteckningarna kan man komma sina förfäder förhållandevis nära. De flesta av våra förfäder blev aldrig avporträtterade, men bouppteckningarna ger oss ändå en möjlighet att skapa en bild av hur de såg ut. Jag kan riktigt se borgaren Per Mårtensson stå på Stortorget i Lund iförd sin svarta vadmalsrock och gamla mössa, och jag kan föreställa mig hur fabrikör Flinkenberg promenerar längs med Norra Strandgatan i Ystad i pudrad peruk, svingande sitt eleganta spanskrör. Det är inte heller svårt att se änkefru Berlin framför sig i sin svarta kamlottströja och rutiga förkläde, och tack vare bouppteckningen blir bilden så oerhört levande av kapten Carlberg ombord på jakten »Michael», klädd i sin blå sjötröja, ullstrumpor och sjöstövlar på ett vindpinat hav.

Fortsätt läs mer
3478 Träffar
0 Kommentarer

När FamilySearch löste gåtan

När jag släktforskar använder jag emellanåt de register som finns tillgängliga hos FamilySearch, och även om de publicerade släktträden måste tas med en rejäl nypa salt är samlingarna av indexerade dokument en värdefull sökingång till källmaterialet. Genom dessa register har jag spårat försvunna anförvanter, upptäckt avlägsna amerikanska släktingar och hittat nya förfäder, och för ett par år sedan lyckades jag lösa en släktforskningsgåta som uppenbarade många nya grenar i släktträdet.

b2ap3_thumbnail_Fam.jpgb2ap3_thumbnail_Fam.jpg

I många år sökte jag efter föräldrarna till min förfader Daniel Appelqvist (1723-1778), som var hemmansåbo i Stora Råby och Knästorp utanför Lund och som även innehade burskap i staden. Jag hade inga problem med att hitta hans hustrus, Elna Christina Dahlstedts (1721-1807) familj - hon var klockardotter i Stora Råby, och det unga paret hade övertagit gården från hennes far, klockaren Petter Dahlstedt (1691-1763). Daniels ursprung var däremot ett stort mysterium, och jag hittade inte ett enda spår som ledde bakåt. En dag satt jag och sökte på måfå bland FamilySearchs register, och hade väl inga större förhoppningar när jag knappade in Daniel Appelqvist, född omkring 1720-1725 i Sverige. Förvåningen blev därför stor när jag plötsligt fick en träff på en person med detta namn, »Born about 1723 in Svenskop, Malmohus, Sweden» som son till en Lars Appelqvist och Ingiar Sommar!

Jag började genast plöja igenom Svensköps kyrkbok 1690-1739, men hittade ingen Daniel född omkring 1723. Kanske sökträffen hos FamilySearch bara var en sån där »kvalificerad gissning», som så ofta skickar oss släktforskare fel? Jag sökte vidare i Svensköps kyrkbok, och gjorde till slut ett fynd - i oktober 1728 föddes en flicka vid namn Elsa Maria »som tillhörde Hr Mantahls Commiszarien Ärborne och Wälbetrode Lars Appelqvist och däs Elskeliga Kiäraste Madamme Ingiär Danielzdotter Sommar». Eftersom jag sedan tidigare hade studerat Otto Lindbergs ypperliga bok Landsstaten i Malmöhus och Kristianstads län 1719-1917 (Malmö, 1919) visste jag att mantalskommissarier tjänstgjorde vid landsstaten, och alltså bör finnas i Lindbergs bok. På sidan 356 hittade jag mycket riktigt Lars Appelqvist:

b2ap3_thumbnail_Appelqvist-s-356.jpgb2ap3_thumbnail_Appelqvist-s-356.jpg

Ur Otto Lindbergs, »Landsstaten i Malmöhus och Kristianstads län 1719-1917» (bild: ArkivDigital)

Inte heller där fanns en son Daniel, så varifrån hade FamilySearch egentligen hämtat denna uppgift? Jag funderade på att ge upp, men med tanke på att Ingar ju var dotter till en Daniel så borde de fått en son med detta namn, och eftersom de gifte sig i juni 1722 - men enligt Lindberg inte fick sitt första barn förrän i augusti 1724 - så borde det ju få plats en liten Daniel däremellan. Min magkänsla sa åt mig att inte ge upp, så jag gjorde ett nytt försök och dök ner i Svensköps oerhört röriga och kladdiga kyrkbok. Till slut hittade jag det jag sökte! - »Anno 1723 d 19 Aprill blef till Wärlden födh et drengebarn på N:o 1 här i Swenskiöp som till hörde Hr Quartermästaren Lars Appelqvist och Madamme Ingiär Sommar, d 21 boret till döpelsen af fru Hr Magisterskan Madamme Catharina Preys i Huarydh och kallat Daniel Tåstarius».

b2ap3_thumbnail_Svenskp-1723.jpgb2ap3_thumbnail_Svenskp-1723.jpg

Ur Svensköps kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1690-1739), opag. (bild: ArkivDigital).

Sedan dess har jag hittat fler bevis för att det faktiskt är rätt Daniel som föddes i Svensköp 1723, och det var verkligen en spännande släktkrets som trädde fram. Daniels mor tillhörde nämligen samma Sommar-släkt som författarinnan Victoria Benedictsson (1850-1888), mer känd som »Ernst Ahlgren» - Daniel var kusin med Victorias farmors far, prosten Magnus Sommar. Eftersom dennes dotter Johanna gifte sig Bruzelius och hennes dotter Hedvig i sin tur gifte sig med biskop Petrus Muncks son David, så finns det en hel del anmärkningsvärda Bruzelius och Munck af Rosenschöld bland ättlingarna. Daniels mormors far, kyrkoherden Peder Fristrup (död 1686) blev för övrigt begravd i Huaröds kyrka, och en stor svart gravsten framme vid altaret markerar ännu hans sista vilorum.

Även om det tyvärr finns en hel del felaktigheter i FamilySearchs material kan det alltså vara en god idé att knappa in namn och årtal i deras sökregister. Fallet med Daniel Appelqvist är dessutom ett lysande exempel på att man inte heller ska lita blint på litteraturen, utan alltid undersöka originalkällorna, och framförallt vara envis. Förr eller senare hittar man den där saknade pusselbiten - kanske med hjälp av FamilySearch?

Fortsätt läs mer
4820 Träffar
2 Kommentarer

»Jag vill intet längre mera, din köttpölsa!»

De förtvivlade orden ovan yttrade bonden Per Bengtsson till sin kusin Per Åkesson vid ett byalag i Fjelie den 15 november 1759. Morgonen därpå hittades Per Åkesson död i sin säng, och det dröjde inte länge innan snacket gick i byn. Hade Per blivit mördad, och vem var i så fall den skyldige? Hans egen kusin? Häradsrätten bestämde sig genast för att undersöka saken, och domboken ger inte bara intressanta uppgifter om livet i 1750-talets Fjelie, utan man lär även känna den avlidne på ett personligt plan. Den märkliga historien uppdagades då jag hittade hans dödsnotis i Fjelie kyrkobok 1759:

»24 Sönd: eftter Trinit: d: 25 Nowembr begrafdes Rusthållaren Pär Åkason som d: 15 ejusdem uti ett Ölslag hos brodern Nils Åkason blef af Pär Bängtson och Pär Pärson med oblida rörelser öfwerfallen och natten dereftter dödde och blef derföre af fältskjären αnatomïcerad dess ålder 41 åhr och 5 månader».

Mina tankar började genast snurra. Hur såg de oblida rörelserna ut? Och på vilket sätt blev kroppen anatomicerad? Jag dök genast ner bland Torna häradsrätts urtima domböcker, eftersom det rörde sig om ett eventuellt brottmål. Jag slungades tvåhundrafemtio år tillbaka i tiden och befann mig plötsligt mitt i det där ödesdigra byalaget i Fjelie, i november 1759. Åldermannen hade samma förmiddag tutat samman byamännen till samling, för att bland annat dela på de skjutspenningar som inkommit. Byamännen gick in till Per Åkessons bror Nils, där de stannade för att fördela penningarna. Även Per Åkesson anslöt sig, och de andra upptäckte snabbt att han var märkbart berusad. Detta var tydligen inget ovanligt, eftersom Per i allmänhet »warit nog begifwen på dryckenskap och som oftast funnits drucken». Att man under byalaget dessutom förtärde en halv tunna öl lär inte ha gjort honom mindre berusad, och efter en stund började Per bråka med de andra byamännen.

b2ap3_thumbnail_Per-kesson-1759.jpgb2ap3_thumbnail_Per-kesson-1759.jpg

Per Åkessons dödsnotis 1759; ur Fjelie kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1696-1779), s. 107 (ArkivDigital)

Inledningsvis attackerade han sin kusin Per Bengtsson med skällsord, som snabbt gick till motattack. Han reste sig upp och gav Per Åkesson en rejäl örfil, samtidigt som han skrek »iag will intet längre mera, din Kiött Pölsa!». En droppe blod började sakta rinna från Per Åkessons näsa... Per, som väl troligen började bli allt mer berusad, reste sig nu upp från sin plats och ville gå fram till sin kusin för att hämnas. De som satt bredvid höll dock fast honom och uppmanade honom »att han måste sittia stilla», men detta hindrade inte Per Åkesson från att skrika och svära åt sin kusin. Nu började emellertid rusthållaren Per Persson tröttna. Han gick fram till Per Åkessons, tog tag i hans hår och skrek »om iag giorde rätt skulle iag lagga dig braf, din Swinhund, som aldrig kan skiöta dig sielf, utan i hwart lag skall du bära dig så åht, sitt stilla och skiöt dig sielf!». Per Åkesson lugnade nu ner sig, och stannade kvar hos byamännen i ytterligare två timmar. Under denna tid var han »fresk och Sund», men blev mot slutet alltmer berusad. Sedan byalaget avslutats hade Per Åkesson tvingat sin svägerska att ge dem mer att dricka, men hon hade då svarat att hon inte hade annat än svagdricka. Detta fick duga, så de drack några kannor innan de gick hemåt.

På vägen hem fick Per Åkesson syn på en kalv, som han sprang efter »i sin dryckenskap», och enligt vittnen såg det hela mycket komiskt ut. Per slog på sina kläder med händerna för att skrämma kalven, vilket Jöns Perssons tjänstegosse, som hade stått i stalldörren, såg. Han skrattade åt den lustiga synen, men Per Åkesson upptäckte gossen, vände sig mot honom och skrek »om du skrattar åht mig skall den onde Stå i dig din Canaille». Kalven sprang då sin väg, så Per gick vidare hemåt. Väl framme vid sin port föll han omkull på stentrappan, och medan han låg där i mörkret ropade han efter hustrun. Den då 14-årige sonen Åke, som var på logen och hörde sin fars rop, tog hjälp av gårdens dräng för att hjälpa in fadern i huset. När Per fick se sonen och drängen komma till undsättning bad han dem att hjälpa honom upp »efter han sådant sielf ej förmådde». Sonen och drängen gjorde ett försök, men trots stor ansträngning lyckades de inte. Sonen gick då in i huset och berättade för modern att fadern låg utanför porten. Hustrun tog då med sig pigan ut för att hjälpa maken upp. Tillsammans lyckades de fyra till slut bära in den kraftigt berusade Per i huset. De klädde av honom och lade honom i sängen, och han somnade utan ett ljud.

b2ap3_thumbnail_IMG_6167.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_6167.JPG

Per Åkessons gård Fjelie Nr 9, som den såg ut vid tiden för dödsfallet; efter karta från 1769 i Lantmäterimyndigheternas arkiv (teckning: M. Gunshaga)

Morgonen därpå kom det bud från Per Åkessons bror som undrade om Per ville följa med in till Malmö med kronotionden. Hustrun Sissa försökte väcka sin make, men upptäckte till sin fasa att han låg död i sängen. Man tillkallade genast kronolänsmannen Malmlin, som påbörjade en utredning. Han stämde genast in de ovan nämnda Per Bengtsson och Per Persson, som nu offentligt anklagades för Per Åkessons död. De erkände utan omsvep att de örfilat Per Åkesson och dragit honom i håret, men Per Bengtsson försvarade sig med att han endast slagit honom på munnen eftersom han blivit kallad skällsord. Båda två menade dessutom att deras handlingar inte hade skett med någon iver eller på ett sådant sätt »att Pehr Åkason deraf kunnat taga någon skada, mindre att hans timade död deraf Kunnat förorsakas». Vittnet Carl Håkansson instämde, och berättade att Per Bengtsson slog »ej med någon särdeles ifwer» samt att Per Persson drog Per Åkesson i håret »utan att hwarken draga el:r stöta». 

Häradsrätten ansåg att det krävdes en obduktion, för att med säkerhet kunna fastställa dödsorsaken. Kronobefallningsmannen Göran Dröscher sände därför bud till stadsfältskären Hünemöder, som öppnade och besiktigade den dödes kropp. Han konstaterade att det inte fanns några yttre skador på den dödes kropp, och inte heller i underlivet eller på bröstet fanns något som skulle kunna vara orsak till dödsfallet. Fältskären undersökte också lungorna och mjälten, som tydligen var ovanligt sköra. Detta ansågs dock inte bevisa något, utan antydde bara att Per Åkesson haft svag hälsa. På huvudets högra sida syntes dock ett litet rött märke, som fältskären menade kunde bero på ett obetydligt slag mot skallen. När han däremot öppnade huvudet och tog av huvudskålen såg han direkt att hinnan som innefattar själva hjärnan (»duru Mater», enligt fältskärens egen anmärkning) var mycket utspänd av den stora mängd levrat blod som fanns under den. Han uppskattade detta levrade blods mängd till halvannat skålpunds vikt, och menade att en större ådra hade brustit varpå döden hade kommit så hastigt eftersom själva hjärnan med dess nerver »ej kunde tåla en dylijk compression».

Fältskären avslutade sin undersökning med att konstatera att denna »Hæmorrhagia Cerebri ell:r blodens öfwerflödande i hiernan» utan tvekan hade orsakat Per Åkessons död, men att det var svårt att med säkerhet avgöra vad som orsakat denna blödning. Torna Häradsrätts slutgiltiga dom mot de båda anklagade, Per Bengtsson och Per Persson, föll ganska snart efter obduktionen. Man valde att från »widare answar till Pehr Åkasons timade död frikalla» de anklagade, men dömde dem till att betala 24 daler silvermynt till fältskären för hans omkostnader. 

Som släktforskare vet man att vissa notiser i kyrkböckerna är mer spännande än andra, eftersom de leder raka vägen till domböcker, länsstyrelsearkiv och domkapitelsprotokoll. Man inser direkt att man hittat något ovanligt när man läser de där kryptiska raderna i kyrkböckerna, och man lär sig snabbt att det inte är de skötsamma förfäderna eller de vardagliga händelserna som lämnat de mest intressanta spåren efter sig i arkiven, utan snarare motsatsen. Det är konflikter, brott, märkliga dödsfall och personer som på något sätt misskötte sig som man får veta mest om. Sådant väckte intresset hos myndigheterna, som nedtecknade allt i protokoll och domböcker, och det var just genom domböckerna jag lärde känna min förfader Per Åkesson - rusthållaren med alkoholproblem, som alltid misskötte sig under byalagen, som kallades både »köttpölsa» och »svinhund», och som till slut dog av ett brustet blodkärl i hjärnan.

Fortsätt läs mer
4652 Träffar
1 Kommentar

De förträffliga flyttningsattesterna

Husförhörslängderna i Skåne och Blekinge börjar i regel ganska sent, till stort förtret för oss släktforskare. Jag har själv förfäder som avlider kort innan församlingens äldsta bevarade husförhörslängd börjar, varpå jag går miste om födelseuppgifter och eventuell tidigare bostadsort. Det finns emellertid en genväg - att undersöka flyttningsattesterna. Dessa förvaras i kyrkoarkivens serie HII (»Bilagor till flyttningslängden»), och är i regel bevarade långt tidigare än husförhörslängderna. För att nämna några exempel börjar husförhörslängderna i Fulltofta 1813 men inflyttningsattesterna redan 1777, i Karlshamn och Mörrum börjar husförhörslängderna 1794 och 1813 men inflyttningsattesterna 1774 respektive 1778, och i Helsingborgs stadsförsamling finns visserligen husförhörslängder redan under 1700-talet, men uppgifterna i dessa är ytterst sparsamma. Inte förrän i husförhörslängden 1811-1812 börjar man till exempel anteckna inflyttnings- och födelseorter, vilket kan jämföras med att de äldsta inflyttningsattesterna är daterade 1776.

b2ap3_thumbnail_Flyttningsattester.jpgb2ap3_thumbnail_Flyttningsattester.jpg

I en attest daterad Höör den 20 oktober 1778 får man veta att oförlovade pigan Britta Bengtsdotter var 34 år gammal, född i byn Nunnäs i Fulltofta socken, samt att hon »kan läsa i bok och utan til Lutheri L. Cateches med spörsmålen, och har därom ett godt beröm, wördsaml. brukat sina Salighetzmedel». Prästen noterar även att »denna Piga tjente i Ekastiga, där eldswåda förtärde så den enas som andras goda, det ock bör behjertas» (ur Fulltofta kyrkoarkiv, vol. HII:1, bilagor till flyttningslängderna 1777-1789; ArkivDigital).

Flyttningsattesterna, som även kallades flyttningsbetyg eller prästbevis, var ett intyg som utfärdades av kyrkoherden i den församling varifrån utflyttningen skulle ske. Attesten uppvisades för prästen då man inflyttade till den nya församlingen, och det var viktigt att den blivande själasörjaren fick så mycket information som möjligt om sin nya församlingsmedlem. Bland flyttningsattesterna kan man därför hitta uppgifter om allt från födelsedatum- och ort, släktskap och yrkesverksamhet till ingångna äktenskap och begångna brott. Ibland kan man till och med hitta uppgifter om utomäktenskapliga barns fäder, som jag tidigare bloggat om.

Några av Skånes äldsta inflyttningsattester finner man i Lunds domkyrkoförsamling (stadsförsamlingen). Där börjar husförhörslängderna 1810-1813, men inflyttningsattesterna så tidigt som 1741. Eftersom församlingen var så stor har attesterna dessutom delats upp i två serier, HIIa (attester för dem som flyttat in i församlingen och stannat kvar) och HIIb (attester för sådana inflyttare som senare flyttat vidare). Bland dessa attester har jag själv hittat många intressanta uppgifter, som hjälpt mig vidare i forskningen.

b2ap3_thumbnail_Flyttatest-nneslv.jpgb2ap3_thumbnail_Flyttatest-nneslv.jpg

En av Knästorps äldsta inflyttningsattester, utfärdad i Hällestad den 20 november 1744 för »Gåßen Mauridtz Ohlson, Barnfödd i Öneßlöf by Bonderup Sockn, som nu tiänar i Väsum i Knästrup Sockn» (ur Knästorps kyrkoarkiv, vol. HII:1, 1742-1760; ArkivDigital).

Bland dessa attester kan man ibland hitta utdrag ur kyrkböckerna. När Johannes Friberg flyttade till Lund 1757 finner man till exempel en attest från komministern i hans hemförsamling Högseröd, som intygar att »Efter Höxeryds Kyrckjoboks richtiga innehåll befinnes afledne Klåckaren Lars Fribergs son, Johannes, wara född d: 24 Junii 1740, som uppå begiäran, till bewijs lämnas. Höxery d: 24 Jan: 1757. P: E: Asping Comminist: i Höxery». Till saken hör att denna kyrkobok sedermera blev lågornas rov, så den lilla attesten är ovärderlig för den som forskar kring klockarfamiljen Friberg i Högseröd.

I de äldre attesterna hittar man emellanåt uppgifter om släktskap, något det finns flera exempel på bland Lunds domkyrkoförsamlings inflyttningsattester. Kyrkoherden Lars Finerus i Burlöv utfärdar till exempel en attest 1761 till flickan Mätta Maria Jansen »som något öfwer ett halft åhr warit i mitt bröd, och för des opaslighet föranlåten at begifwa sig hem till sin K: moder» i Lund, prästen i Norra Åsum noterar i en attest 1764 att »Substituten Monsieur Petter Lundberg, [...] uppå andra åhret uppehållit sig uti Skiepparslöf försambling hos sina föräldrar» och kyrkoherden Windelius i Hällaryd utfärdar 1765 en attest som säger att »Klåckare Änkan Ingrid Pehrs dotter Pijhlström, [...] flyttar til sin son Trumslagaren Johan Lundberg i Malmö». Vidare intygar Malmös garnisonspräst i en attest 1780 att »Garnizons-Klåckaren Brenzelii Änka, Kersti Jönsdotter, 63 år gammal, flyttar nu med sin doter, oförlofwade Pigan Elna, 32 år, ifrån Garnizons församblingen härstädes», samt utfärdar en attest till »Sedelwisande Madame Christina Helmuth, som för någon tid tilbaka flyttat härifrån staden, och nu wistas hos des swåger och syster i Lund».

b2ap3_thumbnail_Backaryd-1663.jpgb2ap3_thumbnail_Backaryd-1663.jpg

Blekinges äldsta bevarade flyttningsattest utfärdades »aff Hoebye» i april 1663, då kyrkoherden Sigvard Nielsen Albin i Bräkne-Hoby intygade att »Effterat denne unge karl, Johan Diurson Skredder er kommen hid til menigheden fra Bagerye Sogn med rictig Paß, dateret den 3. Aug. Anni 62. haffuer jeg icke andet fornummet til hannom, end det som ærligt, Christeligt och forsuarligt er» (ur Backaryds kyrkoarkiv, vol. HII:1, bilagor till flyttningslängden 1663-1789; ArkivDigital).

Detta källmaterial är som synes en riktig guldgruva för oss släktforskare, men hur hittar man intressanta flyttningsattester utan att behöva gå igenom varenda kyrkoarkiv? En släktforskarförening som har funderat kring detta är Blekinge Släktforskarförening, som även har kommit fram till en lösning. Under ett par års tid har föreningsmedlemmen Björn-Åke Petersson skapat ett register över Blekinges inflyttningsattester, något som har resulterat i det attest- och inflyttningsregister som är fritt tillgängligt och sökbart via föreningens hemsida. Björn-Åke har hittills registrerat attester från ett flertal kommuner i Blekinge, och hoppas framöver även kunna registrera angränsande socknar i Småland och Skåne. Hela projektet beräknas vara klart 2017, och kommer då innehålla omkring 350 000 poster.

Attest- och inflyttningsregistret är en ovärderlig tillgång för oss som släktforskar i Blekinge, och jag har själv hittat flera borttappade släktingar tack vare detta register. Kanske man vågar hoppas att andra släktforskarföreningar följer Blekinge Släktforskarförenings initiativ, och med hjälp av eldsjälar som Björn-Åke Petersson skapar motsvarande register för andra delar av Sverige?

Fortsätt läs mer
7811 Träffar
2 Kommentarer

Du vet att du är släktforskare när...

Vi som släktforskar är utan tvekan speciella människor. Vi blir eld och lågor av gamla brev och fotografier, vi tycker att kyrkogårdar är härliga, och ord som »ejusdem», »anförlust» och »katekismilängd» är vardagsmat för oss. Det finns vissa saker som bara en släktforskare skulle förstå och känna igen sig i, och i dagens blogg har jag samlat trettio exempel på sådant. Du vet att du är släktforskare när...

1) ...du inleder de flesta av dina meningar med »min farmors morfars mor...» eller något liknande.

2) ...du har sjukanmält dig eftersom du fick upp ett hett spår i forskningen och inte ville avbryta.

3) ...din ultimata teknikpryl skulle vara en tidsmaskin, så att du kan åka tillbaka i tiden och prata med dina förfäder och få alla dina frågor besvarade.

4) ...du är mer intresserad av vad som hände 1714 än 2014.

5) ...din enda utomhusaktivitet är besök på kyrkogården.

6) ...du måste köpa en ny hårddisk eftersom din nuvarande är proppfull av släktforskningsfiler.

7) ...du går direkt till hyllorna K (Historia), L (Biografi med genealogi), M (Etnografi, socialantropologi och etnologi) och N (Geografi och lokalhistoria) när du besöker biblioteket.

8) ...din perfekta semester inkluderar besök på ett bibliotek, ett par kyrkogårdar och minst ett arkiv.

9) ...din familj vet att »jag ska bara kika i en kyrkobok till» betyder »mamma / pappa lagar inte mat idag, beställ pizza».

10) ...du flyttar till ett nytt hus, och genast undersöker husets historia och utforskar de familjer som tidigare bott i huset.

b2ap3_thumbnail_FullSizeRender.jpgb2ap3_thumbnail_FullSizeRender.jpg

11) ...du försovit dig eftersom du suttit uppe hela natten och släktforskat.

12) ...du har utforskat ditt husdjurs förfäder.

13) ...du tycker att en avrättad förfader 1703 är mycket mer intressant än dubbelmordet som ägde rum i ditt kvarter i förra veckan.

14) ...du kör förbi en kyrkogård, och din första tanke är »undra om någon släkting eller förfader ligger begravd där?».

15) ...du äger en laptop som du bara använder vid arkivbesök.

16) ...du frågar varje person du möter om deras far- och morföräldrars efternamn.

17) ...din läkare frågar om din familjebakgrund, och du svarar »hur många generationer bakåt?».

18) ...de flesta av dina semesterbilder har tagits på kyrkogårdar.

19) ...du kommer ihåg vilket datum din farmors morfars mor föddes, men glömmer din partners födelsedag.

20) ...du har knackat på hos en främling och frågat om du får kika runt i deras hus, eftersom en av dina förfäder har bott där för länge sedan.

b2ap3_thumbnail_IMG_6089.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_6089.JPG

21) ...du äger fler böcker om släktforskning än det lokala biblioteket.

22) ...du har löst en släktforskningsgåta som du fick reda på genom din lokala dagstidning.

23) ...du kan räkna upp alla härader i ett visst landskap, trots att du aldrig har bott där.

24) ...du kan identifiera gamla sjukdomar och deras nutida motsvarigheter.

25) ...du utforskar ovanliga, ickerelaterade släktnamn för skojs skull.

26) ...du, efter att ha spenderat hundratals kronor och flera års forskning, inser att din gammelmoster hela tiden visste svaret på släktgåtan, men du bryr dig inte eftersom du ändå tycker att själva jakten är roligast.

27) ...du blir avundsjuk på personer som har familjebiblar, gamla brev och andra släktklenoder i sin ägo.

28) ...du utforskar chefens, grannens, kändisens och flickvännens kusins anor, med motiveringen »jag var nyfiken».

29) ...du vet mer om dina förfäder än de äldre släktingar som faktiskt har träffat dem.

30) ...du sitter uppe halva nätterna på Anbytarforum och läser inlägg som inte har minsta koppling till din egen släktforskning.

Fortsätt läs mer
8752 Träffar
2 Kommentarer