Rötterbloggen
Rötterbloggen

Supersearch på Stadsarkivet

Supsersearch

Nu är det snart är femtio år sedan jag första gången besökte Köpenhamns stadsarkiv, beläget i huvudstadens stora Rådhus nära Tivoli. På den tiden fanns det minsann inga Öresundståg och till flygbåtsbiljetterna räckte inte min veckopeng. Således fick det bli de "Stora båtarna" där en enkelbiljett över sundet kostade rimliga 5:50. Väl framme i Havnegade sprang jag via Ströget till Rådhuspladsen och det hägrande Stadsarkivet, som ovanlig nog tillämpade en sorts självbetjäning. Man fick själv gå ut i arkivet och plocka till sig av de stora registervolymerna över bland annat vigslar och begravningar, adressregister och lite annat. Köpenhamn var och är svårforskat - bristen på husförhörslängder och flyttningslängder är besvärande och avhjälps bara hjälpligt av folkräkningar och enstaka vigselregister.        

Plötsligt händer det! Inom loppet av några få år har Köpenhamns stadsarkiv förvandlats från ett gammaldags arkiv med högst begränsad tillgänglighet till en mycket alert digital verkstad. Det började med ett antal indexeringsprojekt [Indtasting] av bl.a. Politiets registerblade - liknande extra folkbokföringssystem fanns även i Stockholm och Göteborg - och har fortsatt med  Begravelsesprotokoller, Erindringer och nu i veckan Politiets Efterretninger. De senare kan beskrivas så här:

Polisens Efterlysningar 1867-1930

Nu är polisens efterlysningar online. Här hittar du information om försvunna personer i hela Danmark. Exempel:

"Anders Nørgaard, tidigare brevbärare i Frederikshavn, som nyligen serverat på Central Hotels källare i Esbjerg, anklagas för bedrägeri. Han har lämnat Esbjerg för ca 8 dagar sedan. Signalement: 25-30 år gammal, mörkt hår, stora blå ögon, liten blond mustasch, snabb i sina rörelser, intelligent uppförande, klädd i mörka kläder och läderskor. "

Materialet påminner om de svenska Polisunderrättelserna, som finns på CD men devärre ännu inte på nätet. 

Indtastede

Senaste nytt från Köpenhamn är den SUPERSEARCH-funktion via fritext [Avancerade versionen ovan] som medger sökningar i hela materialet eller, om man så vill, i delar av det. Man skulle verkligen önska att denna innovation kunde smitta av sig på kollegorna på Stockholms Stadsarkiv, som sitter på mängder av utmärkta databaser men envisas med att fortsatt presentera dem via "medeltida" gränssnitt med ytterst begränsade sökfunktioner. ROTEMANSARKIVET fungerar väl i och för sig bra även på nätet (även om CD-versionen är flera snäpp bättre) och det som finns av Allmänna Barnhusets arkiv får väl sägas vara en god start, även om långt fler parametrar där kunde och borde vara sökbara ... 

Sämre är det med de OCR-tolkade Personregistren till de äldre kyrkoboksregistren i Stockholm, som kom för många år sedan men som är lika dåliga nu som när de först dök upp. Det verkar som om Stadsarkivet tappat intresset för dessa viktiga register, som f.ö. finns i en betydligt bättre totalversion hos Familysearch.org under rubriken:  Sweden, Stockholm City Archives, Index to Church Records, 1546-1927.

MU

Sämst ställt är det med de oumbärliga och oerhört "forskningspotenta" MANTALSUPPGIFTERNA - som omgående sklulle behöva skannas in och länkas till ett heltäckande personregister. Varför finns inte en sådan resurs? Några få år bjuder man på: 1835, 1845, 1860 och 1870, men sedan verkar det projektet ha somnat in. Rotemansarkivet börjar som bekant först 1878 och bakåt i tiden är Mantalsuppgifterna den givna fortsättningen, eller skulle vara, om de bara blev rimligt tillgängliga och indexerade. 

Skärpning Stockholm!

mermaid

Heja Köpenhamn!

Om du vill testa danskarnas supersearch trycker du HÄR

 Stockholms Stadsarkivs registersida finner du HÄR

Fortsätt läs mer
  2528 Träffar
  0 Kommentarer
2528 Träffar
0 Kommentarer

Folkmord, förskingring och DNA

Armeniska barn

Detta kommer att bli min genom tiderna allra svartaste rötterblogg, möjligen dock den viktigaste. Denna gång blir det mer historia än släktforskning, vilket jag ber mina läsare att ha tålamod med.

Min rundresa i Kaukasus innehöll också några dagar i ARMENIEN, ett vackert och spännande land med en fascinerande historia. Inklämt mellan fientligt inställda grannar är detta ett ganska fattigt land, som så gärna skulle vilja vara en del av Europa, men som för sin överlevnads skull måste fortsätta att ty sig till sin forna herre, Ryssland. Det vi idag kallar Armenien är emellertid bara en liten liten del, den östra, av det ursprungliga riket, där de flesta invånarna levde i väster, mestadels i det område som idag utgör östra Turkiet. Mellan 1894 och 1922 genomförde det Ottomanska riket och dess efterföljare ett systematiskt folkmord på hela den Armeniska befolkningen. 1,5 miljoner människor, män, kvinnor och barn mördades.

Det värsta året var 1915, då regimen passade på att utnyttja 1:a Världskrigets kaos för minsta möjliga mediabevakning. Mördandet kunde fortgå i princip ostört. I grymhet och bestialitet kan detta folkmord – The Armenian Genocide - förmodligen endast jämföras med Förintelsen på 40-talet. Mördarna nöjde sig nämligen inte bara med att ta död på sina offer, de fann också en sadistisk glädje i att först plåga dem rejält. Populära varianter var att bränna människor levande, gärna instängda i deras egna kyrkor (Armenierna var och är Kristna) eller att arrangera massdränkningar. Ibland fick de olyckliga "erbjudanden" om att konvertera till Islam och om de då vägrade blev de korsfästa: "Är du Kristen ska du också dö som en Kristen ...". Hundratusentals armenier drevs ut på dödsmarscher till ökenområden i Syrien, där de lämnades att hungra och törsta ihjäl.

I Jerevan finns det ett monument och ett minnesmuseum om folkmordet. Efter att ha guidats genom rum efter rum av dokumentation och fasansfulla bilder är det för mig obegripligt hur den nation som en gång beslutade om och kallblodigt genomförde det hela fortfarande hårdnackat kan hävda att The Armenian Genocide aldrig ägt rum. Särskilt som man på otaliga bilder kan se stolta och glatt flinande ottomanska/turkiska soldater likt storviltjägare posera framför det nedlagda bytet.

Efter folkmordsmuseet funderade jag, svårt skakad, på om mitt eget land någonsin gjort sig skyldigt till något liknande? Har Sverige metodiskt och med berått mod dödat hela befolkningar, bränt ned byar och städer utan att ge möjlighet för människorna att åtminstone ta sig ut. NEJ, NEJ! vill man ropa, men är det så säkert? Vad hade de svenska vikingarna till exempel för sig i Österled? Vad gjorde den grymme Karl IX i Finland? Och vilka illdåd gjorde vi oss inte skyldiga till under 30-åriga kriget och under Karl XII:s härjningar? Det är knappt man orkar tänka tanken …

Förutom de 1,5 miljoner armenier som åren 1894-1922 miste sina liv, var det mångdubbelt fler som flydde. Man räknar med att det idag finns ungefär 10 miljoner armenier, varav knappt 3 i republiken Armenien, de resterande 7 miljonerna i en rad andra länder, främst i Ryssland, Israel, Frankrike, USA, Sydamerika och Australien. Man talar om DIASPORAN – förskingringen – där det dock finns en mycket stark gemenskap, armenier emellan.

En av deras gemensamma hjältar i förskringringen är Charles Aznavour, som nyligen avled. Förutom att ha varit en enastående sångare och artist, var han också en stor vän av sitt ursprungsland och skänkte i samband med den stora jordbävningen 1988 åtskilliga nödhjälpsmiljoner till landet. I lördags var det en speciell minnesdag för Aznavour i huvudstaden Jerevan. Överallt porträtt och blommor och på kvällen stod folk med ljus i händerna medan man på storskärmar kunde avnjuta en av den store artistens konserter. Efter det sista numret utbröt en spontanapplåd, som aldrig ville ta slut. Som om Charles Aznavour (för övrigt sedan 50 år gift med svenskan Ulla Thorsell) själv hade varit där - och det var han väl på något sätt …

1Armenian Orphans Merzifon 1918

En bild på armeniska barnhemsbarn - dock icke den bild som beskrivs i texten.

En av bilderna på folkmordsmuseet tog mig särskilt hårt. Inte för att den såg särskilt grym eller våldsam ut, tvärtom. Den föreställde en lång rad av små gossar, kanske 4 eller 5 år gamla, utklädda i turkiska miniuniformer. Nästan en smula näpet. Men så berättade guiden vad det handlade om. Det hände att man skonade riktigt små barn, alltid pojkar, så små att de inte kunde ha några minnen av sitt armeniska ursprung. De fick växa upp på särskilda barnhem, och tanken var väl att de skulle kunna fostras till goda turkiska soldater.

Hmmm… var har vi hört detta förut? Jo i nazisternas program LEBENSBORN, där särskilt blonda eller på annat sätt ”ariska” barn från t.ex. Polen skulle kunna omformas till goda tyskar. Inom detta program bedrevs också aktiv avel, där unga ariska pojkar sammanfördes med unga ariska flickor. De barn som blev resultatet av dessa möten omhändertogs på särskilda barnhem – efter kriget adopterades de bort.

Gemensamt för de små soldatgossarna i Turkiet och de framavlade krigsbarnen i Tyskland var att de för det mesta inte hade någon aning om sitt ursprung och heller aldrig skulle kunna få det. Noll dokumentation, naturligtvis, och inga rättigheter. Det är först nu i dessa yttersta tider som DNA-tekniken på allvar skulle kunna häva dödläget, så att de illa hanterade barnen och deras nutida ättlingar, om de så önskar, äntligen kan få de svar de förtjänar. Vore kanske en snygg gest från respektive regering i de båda länderna att på detta sätt sona åtminstone några av sina historiska missgärningar. Hur skulle det vara med en särskild efterforskningsbyrå - en DNA-förstärkt hjälpresurs för dem som på grund av krig, förföljelser och bisarra experiment förnekats sin historia och sitt ursprung. Kostnadsfritt, så klart! 

Vid utgången från folkmordsmuseet i Jerevan noterade vi ett citat från 1930-talet, skrivet med stora bokstäver, ord som i ett slag visar var författaren fick inspiration till de oerhörda beslut han några år senare kom att fatta (ur minnet):

”Vem kommer idag ens ihåg det Armeniska folkmordet? De framgångsrika åtgärderna då visar, att ett kraftfullt agerande faktiskt kan åstadkomma önskvärda och nödvändiga förändringar i befolkningsstrukturer .... "                                                                                                                                 Adolf Hitler

 

 

Fortsätt läs mer
  7288 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Britt Richardsson Garcia
Kanske en dum fråga .Skulle gärna viljat läsa detta men texten är för liten hur gör jag för att få den större?
måndag, 08 oktober 2018 22:30
Christina Bayne
H¨åll ner tangenten som det står 'ctrl' på sen trycker du upprepade gånger på tangenten med '+' till att texten är tillräckligt st... Läs mer
tisdag, 09 oktober 2018 09:09
Carin Olofsson
Du behöver inte gå till varken vikingarna i Österled eller Karl IX i Finland för att hitta exempel på vad svenskarna har gjort. De... Läs mer
tisdag, 09 oktober 2018 12:28
7288 Träffar
3 Kommentarer

Hos bröderna Nobel i Baku

unikt bildmaterial schlagerfinalstaden baku svenskare an man tror 870x450 2

Välkomna till Villa Petrolea i Baku, huvudkontor för bröderna Nobel, Ludvig och Robert, som här skapade ett oljeimperium av sällan skådat slag. Det var Robert som 1874 besökte Baku för att köpa ett speciellt sorts trä till familjens vapenfabrik och då insåg att trakten var en kokande guldgruva - det svarta guldet. Han köpte en bit mark och därmed var Sveriges svar på J.R. Ewing, Rockefeller och de andra i full gång. Det var framför allt Ludvig som var den drivande kraften, dessutom en lysande uppfinnare, men även broder Alfred var med på ett hörn och ägde en stor del av företagen.

IMG 0404 2          IMG 0411 2 

Alfred sitter staty på altanen, till synes läsande en fransk tidning. Och vad är det han läser? Jo, sin egen dödsruna. Alfreds bror Ludvig hade avlidit 1888 - och på något sätt fick tidningen för sig att det var den mer berömde Alfred som var död. Rubriken: DÖDENS KÖPMAN - syftande på allt det negativa som hans uppfinning dynamiten hade förorsakat, liksom familjens tidigare produktion av landminor och allehanda vapen - tog Alfred svårt. Det är få förunnat att få läsa sin egen dödsruna och för Alfred blev detta en ögonöppnare, en livskris om man så vill, där han insåg att han måste bättra på sitt eftermäle. Resultatet? NOBELPRISET!

IMG 0401

Härifrån styrde Ludvig Nobel och efter honom hans son Emanuel sitt väldiga imperium. Och de gjorde det på ett förhållandevis humant och empatiskt sätt. De lät bygga en särskild by för sina anställda, startade ett sjukhus och en skola för deras barn, ordnade med pensioner för änkorna o.s.v. alltsammans ett totalt främmande sätt för den tidens patroner att se på och behandla sin personal. Ludvig Nobel lät t.o.m. fotografera sig med sina allra "enklaste" arbetare - vilket betraktades sm oerhört.

IMG 0419

Ursäkta den dåliga bildkvalitén - har inte Photoshop i min laptop ....

Till sist en mystisk bild som fanns placerad nära Ludvig Nobels skrivbord. En illustrerad släkttavla av något slag - men en äldre kvinna i centrum. Årtalen 1819, eller står det 1870, och 1908 finns med, och man tror gärna att det handlar om damens födelse- och dödsår, men det kan lika gärna vara någon sorts jubileum. Det kan inte handla om Ludvig eller Robert Nobels äkta makar, men kanske en syster? Någon som kan lösa problemet?

IMG 0400 2

Baku är annars kontrasternas stad. Monumentala offentliga byggnader, museer, arenor och Dubai-inspirerade skyskrapor, men i utkanten fattigt och ledsamt. Staden var 2012 värd för Eurovision Song Contest - och den magnifika strandpromenaden är bara den värd ett besök i denna halveuropeiska storstad.

Fortsätt läs mer
  1772 Träffar
  5 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Carin Olofsson
Det kan knappast stå 1819, eftersom ettan i början inte liknar den som står efter 8:an, så det ska nog stå 1870.
tisdag, 02 oktober 2018 18:05
Mats Ahlgren
Det står 1848 till vänster, Edlas födelseår
söndag, 07 oktober 2018 10:12
1772 Träffar
5 Kommentarer

Från Tomsk till Omsk till Pinsk till Minsk till mig ...

Familjen Johansson i Tomsk ca 1912

Är inte denna knivskarpa bild från 1912 alldeles underbar? Arrangerad uppställning, ja visst, men ändå härligt familjär. Och var är den då tagen: Jo i TOMSK i Sibirien! Den äldre damen till vänster är min morfars kusin, Sofie Sandgren (1845-1931), som levde större delen av sitt liv i Ryssland. Hennes historia skulle man kunna skriva romaner om och kanske borde man börja med nästa bild, som togs då hon fortfarande var ung och något av en femme fatale ...

Maria Sofia Sandgren 1845 1931 ungMaria Sofia (Sofie) Sandgren föddes 1845 i Storegården, Mölltorp (R) - dotter till lantbrukaren Svante Oscar Sandgren (1815-1875) och hans hustru Eva Zavkrisdotter (1808-1892), så småningom bosatta i Motala. Efter faderns död gifter sig den då 30 år gamla Sofie med musikläraren Johan Jacob Jacobi (1842-1898), även han född i Mölltorp och kanske en banrdomsvän, samt flyttar med honom till Stockholm. Katastrof! Redan efter ett par månader bryter Sofie plötsligt upp, lämnar hemmet och skuddar Sveriges stoft av sina fötter. Orsaken vet vi inte, men redan sommaren 1877 tar Jacobi ut skilsmässa från sin förlupna hustru. Vart har hon då tagit vägen? PERSIEN står det i utflyttningslängden! Detta betyder alltså BAKU, som har sin egen lilla svenskkoloni, skapad av bröderna Nobel. Där finns redan hennes storebror Per Johan Sandgren (1843-1922) och hans familj på plats, liksom en farbror (min morfars far) och ett par kusiner.

Ensam och ledig börjar Sofie nu se sig om efter en ny man och bestämmer sig för att hon denna gång inte skall nöja sig med mindre än den allra bäste ... som vid denna tid heter Carl Johan Johansson, är bergsingenjör från Stockholm och i Baku går under det målande namnet "Vackre John". Han är nio år yngre än frånskilda Sofie, men hur det är så lyckas hon bräda sina konkurrenter och 1882 står bröllopet i Baku. Då är Sofie 37 år gammal, John 28. Året därpå föds sonen Uno ARVID Johansson och fem år senare dottern Eva Josefina TAMARA Johansson.

Familjen lever vidare i Baku, men 1905 avlider Vackre John, bara 51 år gammal, och Sofie blir änka. När sonen Arvid, även han bergsingenjör, så småningom får en tjänst i Sibirien, bryter hon och dottern Tamara också upp och flyttar dit -  till Tomsk! 

 

NY Familjen Johansson i Ryssland

 Här en bild på familjen Johansson i Baku i början av förra seklet, strax innan familjefadern   dog. Sofie och Vackre John omges av de två barnen, Arvid och Tamara. Lägg märke till   Samovaren! 

 Arvid gifter sig i Tomsk med ryskan Nadescha, efternamn okänt, och tillsammans   adopterar de en liten flicka, Nadja, det är henne ni ser på bilden ovan tillsammans med   faster Tamara, modern i bakgrunden. Den lilla flickan fick dock inte leva så länge, varför   makarna i stället adopterar en liten gosse, Nikolaj (Kola).

Sen vet vi inte så mycket mer ... Den ryska revolutionen och bolsjevikerna vände upp och ned på allt och de flesta utlänningar blir tvungna att fly. Så också gamla Sofie, som tillsammans med dottern Tamara, nu änka, och en liten dotterdotter lyckas ta sig till Sverige. Där får de en fristad hos Sofies ogifta syster i Villa Ekelund i Solna. Även Sofies bror och hans familj tar sig på farliga vägar till tryggheten i Sverige.

Men var finns Arvid och hans familj? Sista gången det gick att korrespondera med honom bodde han i Pjatigorsk, en kurort nära Stavropol i Norra Kaukasus. Men det är svårt att korrespondera, farligt dessutom eftersom alla kontakter med västvärlden betraktas med stor misstänksamhet ...

Så en dag 1928 hör han av sig. Han har, under över alla under, fått tillstånd att lämna Ryssland för att under några dagar besöka sin åldriga mor i Sverige. Lyckan är fullkomlig när den förlorade sonen plötsligt står där vid Villa Ekelund och knackar på. I förtid åldrad, han är bara 45 år, syns det att han genomlidit en svår tid, förföljelser och hemskheter. Kanske är han sjuk, därav den tillfälliga vistelsen på Kurorten i Pjatigorsk. Efter någon vecka måste han återvända till de sina i Ryssland. Därefter upphör alla kontakter ...

 

Villa Ekelund Arvid på besök c1928 Justerad

Villa Ekelund, 1928: Tamara Johansson Sintzoff med dottern Rita, änkefru Sofie Johansson med sin återfunne son, Arvid.

Uno Arvid Johansson är en bland omkring 3.500 ättlingar till Häradsglasmästaren Isac Sandgren (1751-1820) i Falekvarna utanför Falköping - en i den lilla grupp av besvärlingar, som jag ännu inte lyckats hitta. En annan, Gustav Bergström, född 1826, hamnade på Kuba 1859 och är sedan dess försvunnen. En tredje, poliskonstapeln August Sandgren, född 1862, utvandrade med säkerhet till USA 1893, men är sedan dess också totalt och hopplöst borta. En fjärde är OTTO Emil Sandgren, född 1870, som efter några år i Stillwaters fängelse i Minnesota år 1910 smiter sin väg. En femte är Carl Ernst MAX Stubbe, född 1890 i Lübeck och systerson till Otto Emil, som med stor sannolikhet stupar i Första Världskriget, kanske i en skyttegrav i Flandern - en okänd och kanske oräknad soldat ...  Dessa fem finns med på min genealogiska "Bucket list" - dem måste jag bara hitta innan jag dör!

bucket list

Här skulle dagens blogg egentligen sluta, men i mitt ryska album, som överlevde flykten från Tomsk till Omsk till Pinsk till Minsk till mig (alla Tom Lehrer-fans förstår denna allution) har jag en bild till, föreställande Tamara, Nadesha och lilla Nadja, som jag inte förmår undanhålla er. Den är så vacker! Tack för idag! På torsdag reser jag inte till Tomsk eller Pjatigorsk, men väl till Kaukasus! Kanske springer jag på Arvids barnbarn där någonstans ... (och kanske är månen en grön ost)

Tamara Nadesha och fosterdottern

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
  3132 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Christer Blomstrand
Trevligt att vara tillbaka med Afrikasvenskarna igen. Nu söker jag efter allt omkring Johan Oscar Strömbom, född i Svanberga, då U... Läs mer
tisdag, 25 september 2018 16:04
3132 Träffar
1 Kommentar

Tre systrar ...

Tre systrar

Det är snart tjugo år sedan detta hände, men jag har aldrig slutat att tänka på det. Damen som ringt upp mig presenterade sig som Lilly och lät mycket gammal på rösten. Hon undrade om det var jag som hade skrivit en bok om ätten Bernadotte, och visst var det så! Så började hon berätta om sin lillasyster Birgit, som nyligen avlidit, 88 år gammal. Själv var hon över 90. Hon och och Birgit hade bott i varsin etta i samma hus på Gärdet i Stockholm i över 60 år och arbetat på samma ställe, Kungl. Telegrafverket (Televerket), fram till pensioneringen vid 67 års ålder. 

Birgit hade haft ett enda stort intresse i livet: De kungliga! I alla år hade hon samlat på sig veckotidningar av olika slag, prenumrerat på några och hållt sig framme vid pappersinsamlingar och loppmarknader samt sprungit runt på antikvariat. Hennes kvällar och helger hade gått åt till att sitta vid köksbordet och klippa ut alla kungar och drottningar, prinsar och prinsessor hon kunde hitta i dessa tidningar samt klistra upp dem på vita ark. Samlingen växte och växte och det var ordning och reda. Olika kartonger för olika länder och släktgrenar. När hon gick bort kunde den lilla lägenheten liknas vid klipparkivet på en gammaldags tidningsredaktion.

Kungligt kollage

Efter Birgits död var det storasyster Lilly som fick ta hand om allt det praktiska, bouppteckningen där hon själv var enda arvinge, röjning och städning, försäljning och bortforslande av Birgit möbler och personliga tillhörigheter. Det mesta fick gå till Myrorna, men vad skulle hon ta sig till med alla de kungliga kartongerna, Birgits livsverk? Hon hade inte hjärta att bara skicka dem på tippen. Hon började ringa runt till olika antikvariat, bibliotek och arkiv, men ingen ville ta emot, ingen var intresserad. Så kom då jag in i bilden. Lilly hade staplat upp alla kartongerna i den lilla hallen - över en kubikmeter - och det var knappt att det gick att ta sig in i lägenheten.   

Innan jag satte igång med att bära ned Birgits samling till bilen, bjöd Lilly på té och småkakor och berättade om sitt och systrarnas liv. Det framkom att det hade funnits en lillasyster till, Anna-Greta, som också hon arbetade på Kungl. Telegrafverket. Där träffade hon så småningom Harald och tycke uppstod. Efter något år friade han och Anna-Greta svarade ja. Men vad skulle de leva av? Lönerna var låga och Anna-Greta visste att hon inte skulle få ha kvar sin anställning den dag hon gifte sig. Sådana var reglerna. Telegrafverkets kvinnliga anställda förutsattes vara ogifta, så att de helt kunde fokusera på sina arbetsuppgifter. Precis som för lärarinnor och sjuksköterskor. Den regeln upphävdes inte förrän 1939. 

Anna-Greta bestämde sig för att gå till chefen, Herr Berggren, och berätta om sin situation. Herr Berggren mottog nyheten med en missbelåten min. Irritation och harm kunde läsas in i hans anletsdrag. "Inte en till ..." Anna-Greta stod tyst och väntade på den dom hon visste skulle komma. Efter en liten stunds funderande lyste Herr Berggren upp, tittade nästan fryntligt på sin underlydande och presenterade sedan den perfekta kompromissen:

Nåja, fröken är ju en duktig och pålitlig anställd och jag vet att jag kan lita på fröken. Jag är beredd att göra ett undantag och låta fröken behålla sin anställning om fröken i sin tur kan lova mig att det inte blir några barn!

Detta var 1930-tal och det gällde att överleva. Anna-Greta tackade sin chef och lovade att uppföra sig. Några veckor senare gifte hon sig med sin Harald. Det blev ett mycket lyckligt, om än barnlöst äktenskap, som varade i över 50 år.

Familj final

Vi var så ledsna över detta allesammans, berättade Lilly, både Birgit och jag, för att inte tala om Harald och Anna-Greta som var så barnkära ...

 

Ingressbilden är hämtad från Stockholmskällan och har inget samband med de tre systrarna i dagens blogg.

Fortsätt läs mer
  6919 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Carin Olofsson
Det är glädjande att tiderna har förändrats. Synd bara att Anna-Greta och Harald inte fick uppleva det innan det blev för sent.... Läs mer
måndag, 17 september 2018 14:51
6919 Träffar
1 Kommentar

En Kaukasier i Kaukasien

Kaukasien

Totalt utmattad efter nattens nagelbitande valvaka, kommer denna lilla betraktelse sent, mycket sent! Och inte heller får den handla om politik eller mandatfördelningar. Nej, idag är ämnet KAUKASIEN, ett område på vår jord som vi väl alla har hört talas om, men som vi kanske inte riktigt vet exakt var det ligger eller vilka länder och provinser som kan sägas ingå i begreppet.

Själv har jag en särskild relation till denna del av vår värld, eftersom det var dit min morfars far, Bror Johan Sandgren (1829-1917) en gång utvandrade (1859). Efter några år i Astrachan hamnade han i början av 1860-talet i Baku, där bröderna Nobel som bäst höll på att etablera sig som oljebaroner och industrumagnater. I Baku gjorde han karriär, gifte sig och fick barn, och så bra gick det för honom att ett dussin syskonbarn kom att följa i hans spår. Till sist blev det en handfull olika grenar av släkten, som under många decennier kom att bo och verka i dessa exotiska trakter. De sista av mina ryska släktingar lämnade Baku 1990, det skedde i samband med frigörelsen från Sovjetoket och de därpå följande etniska motsättningarna med grannfolken.

I över femtio år har jag gått och drömt om att en gång få följa i min morfars fars fotspår, se de städer och platser han så målande beskriver i sina memoarer, uppleva allt det "exotiska" first hand, men så har livet kommit emellan och det har aldrig blivit av.

Nu blir det av!

I slutet av september reser jag med en temaresa till KAUKASUS. I det intensiva programmet ingår besök i tre olika länder, Azerbaidjan - det är där Baku ligger - Georgien och Armenien. Reseledare är Malcolm Dixelius, känd svensk utrikeskorrespondent i Moskva under flera decennier. Han kommer att föreläsa om och guida i dessa för mig relativt okända länder; historia, religion, natur, kultur och människor. Särskilt ser jag särskilt fram emot den dag som ägnas Bröderna Nobel och deras Nafta-imperium i Baku, men även Tblisi och Jerevan verkar vara väl värda ett besök. Räkna med ett antal resebrev i denna blogg framöver ...! Många är de svenskar som har anknytning till just Baku. Under mer än femtio år fanns det en betydande svensk-koloni där nere vid Kaspiska Havet. Man undrar hur de tog sig dit. Fågelvägen är det omkring 305 svenska mil mellan Stockholm och Baku, med bil ca 372 och med tåg ca 562 mil. Imponerande avstånd ...

Ni som ser på amerikanska deckare har säkert noterat uttrycket "Caucasian" - ett samlingsnamn för personer som inte är "Afro-Americans", "Asians" eller "Native Americans". Du och jag alltså. Vi är Kaukasier - de flesta av oss - och om några veckor skall jag ta mig till vårt eget urhem, Kaukasus! Hittade en förfärlig bild i en gammal uppslagsbok, som under rubriken "De vita raserna i Europa" ger exempel på olika undergrupper, greker, ryssar, tyskar, judar, irländare och italienare.   

NIEdot322

Undrar just vilka av dessa som, apropå ett aktuellt citat, skulle "passa in" i det svenska samhället?

 

Ps: Vad kan våra DNA-expert bidra med när det gäller vårt kaukasiska arv?

 

Fortsätt läs mer
  3574 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Helena Nordbäck
Det låter jättespännande, Ted! Lycklig resa, och jag ser fram emot dina kommande 'resebrev' här. Även den gode James Bond har anvä... Läs mer
måndag, 10 september 2018 22:09
3574 Träffar
3 Kommentarer

Alice och jag

Alice och jag

Fru statsråd, fru landshövding!

Det var så han började sitt hälsningsanförande vid invigningen av släktforskardagarna i Växjö, Sverigs släktforskarförbunds ordförande, Erland Ringborg. Landshövdingen var alltså Ingrid Burman, tidigare V-politiker och numera således statens högsta företrädare i Kronobergs län. Statsrådet var Kultur- och Demokratiminister Alice Bah Kuhnke, tvättäkta smålänning med ett förflutet både som framgångsrik sprinterlöpare och som svensk medieprofil med program som Disneyklubben, Söndagsöppet och pratshowen Alice Bah bakom sig.

Både Erland och Ingrid höll mycket trevliga och innehållsrika anföranden, men det var Alice som, med ett tal fullt av värme, humor, medmänsklighet och energi, golvade oss alla. Gång på gång återkom hon till att vi släktforskare på ett fantastiskt sätt hjälper till med att skriva landets historia. Hon lyfte fram hur viktigt det är att sätta in sig själv i ett historiskt, geografiskt och kulturellt sammanhang. Fusklappar hade hon visserligen med sig upp på scenen, men dem tittade hon aldrig på utan talade till synes fritt ur hjärtat.  

Min hustru och jag hade av en händelse hamnat på andra raden - vi hade känt igen några släktingar som råkade sitta där och sällat oss till dem - varför Kulturministerns reserverade plats var direkt framför oss. Vad gör statsrådet? Hon vänder sig om och hälsar vänligt och intresserat på alla runt omkring henne - byter några trivsamma ord och är som ett solsken hela hon. 

Efter invigningen dristar jag mig till att fråga henne om jag kan få ta ett kort på oss tillsammans - för Rötterbloggen - och visst, inga problem! Medan vi väntar på fotograferna hinner vi byta några ord om släktforskning och historia och det visar sig att det inte är ett dugg svårt att konversera ett statsråd, i alla fall inte detta ... Samtalet handlar med tanke på Släktforskardagarnas tema mest om migration och snart nog kommer vi in på de mer allvarliga sidorna av detta ämne. Det visar sig att Alice och jag själv delar ett starkt engagemang för alla de ensamkommande flyktingar som, trots att de vistats i snart tre år i vårt land fortfarande lever i Limbo. I en nedbrytande ovisshet om sin framtid, ibland utan tak över huvudet och mat för dagen.

Emigrantmottagning

Om migration handlade det också i förbundets monter, där jag under några timmar under såväl lördagen som söndagen öppnade min EMIGRANTFORSKARMOTTAGNING. [Foto: Elisabeth Dahlström] Där satt jag, högt uppriggad på några bokkartonger, och tog emot besökarnas frågor en efter en. Kön växte, gångarna korkade igen, kölappssystem fick införas, och under de två dagarna hann jag med att hjälpa och/eller ge goda råd till ett 40-tal intresserade. Min och Anna-Lena Hultmans handbok: EMIGRANTFORSKA PÅ NÄTET gick åt som smör i solsken. Tack vare en mikrofon och en storskärm kunde alla besökare se och följa de olika sökningar jag gjorde och hur dessa utföll. Ett spännande om än fruktansvärt intensivt koncept .... (nu ska jag sova i en vecka!)

 

1418097 people in queue

 

Släktforskardagarna i Växjö fungerade alldeles utmärkt, luftiga och rymliga lokaler, omväxlande program och bra logistik. Den detalj jag brukar haka upp mig på - MATEN - fungerade denna gång något bättre än på jämförbara tidigare släktforskardagar, men inte perfekt! 

På släktforskardagarna vill ingen människa stå i kö! Vi har inte tid med det! En måltid eller en fikastund får inte ta en halvtimme eller en timme i anspråk. Det måste gå geschwindt! Det duger inte med såsiga matköer, där alla gäster måste passera förbi någon form av brickbana och en efter en ta för sig ur fem eller sex grytor och kastruller: Bricka, tallrik, glas, servett, kniv och gaffel, dricka, potatis, kött/fisk, sås, tillbehör o.s.v. Om man ska ha matservering måste det gå till så här:

  • Insläpp
  • Lämna din matkupong - alternativt betala
  • Tag bricka, glas, porslin och bestick 
  • Gå sedan till ett av flera salladsbord, som alla har samma sortiment, och ta för dig
  • Fortsätt till den varma maten, som finns på fler olika ställen, och förse dig
  • Avsluta med ett besök vid en av flera dryckesstationer och fyll på

Självbetjäning är det enda som fungerar! 

När det gäller fikastunderna ber jag att få upprepa min rekommendation från förra årets blogg i ämnet:

En riktigt bra och praktisk innovation vore om arrangören eller någon sponsor kunde förmås BJUDA på kaffe, te och vatten, helt enkelt låta det ingå som en del av inträdesavgiften. Tänk er "tankställen" på 10 eller 20 platser i lokalerna där folk får ta för sig av de ljuva dryckerna - efter att utan köbildning ha köpt ut sin macka eller sin bulle. Tänk vad mycket irritation och frustration en sådan generositet skulle bespara besökarna!

Ta till er detta, Borås och Skövde, och skulle ni ha några ytterligare frågor är det bara att med förtroende vända er till firma

 

KÖELIMINERING AB i Falköping

 

Detta sagt är det bara att lyfta på hatten för kamraterna i Växjö! Bra jobbat! Tack för en härlig helg! 

 

  

 

Fortsätt läs mer
  3552 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Magnus Sälgö
Mitt första möte med detta event och tycker det var mycket bättre än jag förväntat mig. Särskilt att "alla" var där.... Invigning... Läs mer
måndag, 03 september 2018 16:44
3552 Träffar
1 Kommentar

Nyaste Nytt på Nätet

Nyaste Nytt

Bara några dagar kvar till en av årets absoluta höjdpunkter: SLÄKTFORSKARDAGARNA - denna gång i småländska Växjö med naturliga kopplingar till emigrationen, i modern tid vår kanske enskilt största historiska händelse. För oss släktforskare är det emellertid inte de historiskt-akademiska aspekterna på utvandringen som lockar mest. Vi vill veta vad som hände med morfars morbror, drängen Johannes Pettersson från Sjögestad socken i Östergötland. Var hamnade han? Hur gick det för honom? Gifte han sig och fick barn? Finns det några nu levande ättlingar? 

Tack vare den digitala revolutionen och alla indexeringsansträngningar, är möjligheterna att få svar på dessa frågor idag radikalt mycket bättre än för bara några år sedan. Det mesta av vad som finns tillgängligt hos olika aktörer, Ancestry, Familysearch, MyHeritage, Genealogybank o.s.v. finns presenterat i boken

EMIGRANTFORSKA PÅ NÄTET

som Anna-Lena Hultman och jag förra våren knåpade ihop. Där presenterar vi de mest använda resurserna och listar länkar till ny kunskap. Med folkräkningar, adresskalendrar, vital records. mönstringskort och gravregister kommer man långt - och hela tiden publiceras det nya databaser, nya möjligheter.

Om just dessa nya resurser föreläser jag på lördag kl 11.00 i Växjö (Sal A). Jag kommer att fokusera på de databaser som tillkommit sedan boken skrevs - nyheter helt enkelt - Nyaste Nytt på Nätet!

Den viktigaste nyheten är förstås att de svensk-amerikanska kyrkoböcker nu äntligen blivit tillgängliga. De finns med i boken och presenteras i detalj, detta eftersom vi anade att en digitalisering var på gång. Nu finns de där och jag kommer att visa hur de fungerar och vad man kan hitta med hjälp av dessa fantastiska längder. Sökknep och trix. Jag kommer också att redovisa vilka kompletterande samlingar som finns på nätet, hos Arkiv Digital och hos Swedgen, och hur de olika versionerna skiljer sig åt.

Vidare kommer jag att dra en lans för alla digitala och indexerade tidningar, som ibland är den enda tillgängliga källan för personhistorisk information och som till skillnad från förhållandena i byråkratiska Sverige är tillgängliga långt fram i tiden.

En resurs som många efterfrågat, är de moderna adressregistren - alltså konsten att hitta folk i nutid, aktuella adresser och kontaktuppgifter till nu levande amerikaner. Det finns en rad förhoppningsfulla leverantörer av sådan information, samtliga dyra och dåliga, men om man vill komma vidare är det ofta nödvändigt att ändå konsultera dessa.

Om jag hinner kommer jag också att kasta fram ett antal mindre kända amerikanska databaser och personregister - det finns hur många som helst ...

Mottagning

Den som vill veta mer, och kanske vill få råd och tips om sina egna försvunna emigranter, är välkommen till Förbundets monter lördag kl 13.00 - 14.30 eller söndag kl 11.00 - 12.30. Då är min EMIGRANTFORSKARKLINIK öppen, där jag försöker applicera mina erfarenheter på just ditt forskningsproblem - en liten stund i alla fall. Välkomna!

Mitt andra föredrag, söndag kl 14.00, har fått det lustiga namnet KUNGLIG PING-PONG och handlar om hur Sverige och Danmark servade och reurnerade prinsessor fram och tillbaka över sundet, ibland med rejäla smashar. Det kommer att handla om husen Vasa, Pfalz, Holstein-Gottorp och Bernadotte, med massor av historiska bilder på duken.

Familjeporträtt Karl XI Ehrenstrahl 1690 tal Livrustkammaren 89010

Vi ses i Växjö!

 

 

Fortsätt läs mer
  3794 Träffar
  1 Kommentar
3794 Träffar
1 Kommentar

Välkomna hem till mig!

ARvinge okänd 7 FINAL

Bilden är tagen sekunden efter en high-five med Kattis Ahlström och kan ses i kväll - måndag - kl. 20.00 i programmet Arvinge okänd i TV1. Och, jo visst, det är den glade bloggaren själv ni ser till höger i bild - förtjust över en eller annan upptäckt på nätet - under inspelningen av det första avsnittet: Bröderna som aldrig sågs. 

Utan att avslöja för mycket kan jag berätta, att min insats handlade om att leta efter ett par syskon, som vi knappt visste om de existerat eller ej, och vars efternamn var okänt. Om alla de källor och databaser vi under vårt desperata letande tillgrep, kommer jag att berätta på Släktforskardagarna i Växjö, dels i det föredrag som fått rubriken EMIGRANTFORSKA PÅ NÄTET - där jag fokuserar på källor som tillkommit EFTER det att handboken med samma namn utkom 2017 - dels i förbundets monter där jag båda dagarna finns på plats för emigrantforskningskonsultationer ... (härligt med de långa orden i det svenska språket)  Sökandet gör naturligtvis ingen skillnad på om det handlar om svenska, norska, danska eller finska utvandrare - tekniken och källorna för deras återfinnande är desamma.

Enåsen 1920 tal

Inspelningen av "mina" sekvenser gjordes hemma hos mig i min lilla stuga utanför Falköping i Västergötland. Så här såg den ut på 1920-talet, men den byggdes faktiskt redan 1795 och det av min morfars farfars far, häradsglasmästaren Isac Svensson Sandgren (1751-1820). Detta vet jag med säkerhet, eftersom Mäster Isac var så vänlig att knacka in årtalet och sina initialer i den högra grundstenen, strax bakom familjefadern i bilden ovan: 

Inskriptionen

Ser ni att det står ISG till höger - det kan bara tolkas som Isac SandGren

Förutom allt annat i släktforskningsväg jag de senaste 50 åren sysslat med, är det två vansinnesprojekt som sticker ut: Det är dels min jakt på Konung Carl XIV Johans ättlingar - BERNADOTTEÄTTLINGAR - ett evighetsprojekt som utmynnat i ett antal böcker, dels min totala inventering  av alla Isac Sandgrens ättlingar. Den gode häradsglasmästaren hade 12 barn varav 6 bildade egna familjer som spred sig över jorden, inte minst till den nordamerikanska kontinenten där idag fler än 1200 ättlingar bor och verkar. Många av dem har varit på besök här i stugan - fler är säkert på väg. För en historiker och släktforskare är det oerhört tillfredsställande att faktiskt bo i ett hus som byggts av en anfader - och att kunna visa det för avlägsna släktingar som också härstammar ifrån denne. 

Och nu får alla ni som tittar på TV1 i kväll - det går kanske att se programmet även i våra nordiska grannländer eller via SvtPlay - också se en skymt av Isac Sandgrens skapelse från 1795, sedan 1972 mitt hem på jorden ...

Välkomna hem till mig!

Fortsätt läs mer
  7407 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Helena Nordbäck
Hej Ted! Såg just programmet. Jättebra! Och du har nog fått en ny 'fan' i Kattis... :-)
tisdag, 21 augusti 2018 14:43
7407 Träffar
3 Kommentarer

Tre dar i buren

Otto värnplikt I

I veckan nedkom alerta ARKIV DIGITAL - i samarbete med MyHeritage, gissar jag - med ytterligare en ny och spännande digital resurs:

VÄRNPLIKTSKORT

Det handlar om svenska män födda omkring 1881-1921 som mönstrade mellan åren 1902 och 1941. Dessa kort innehåller en rasande massa information:

  • Namn
  • Födelsetid
  • Födelseort
  • Värnpliktsnummer
  • Tilldelat truppslag
  • Tjänstgöring - inklusive beredskapstjänstgöring under andra världskriget
  • Uttagning till olika befattningar
  • Befordran
  • Anstånd med inkallelse
  • Eventuell frikallelse

Även civila yrken och bostadsadresser kan förekomma liksom eventuella bestraffningar - typ "Tre dar i buren" för varjehanda förseelser, utebliven eller för sen inställelse till exempel. Men det kan också handla om "insubordaination" - det vill säga olydnad eller ordervägran, fylleri, bondpermission o.s.v.

Bilden ovan tillhör min svärfar, som på den tiden egentligen var stenarbetare, men som här kallas både Predikant och Metodistpastor. Det framgår också att han hade varit inskriven i Karlshamns sjömanshus samt att han skulle placeras vid Infanteriet. "Kock" har han tydligen varit ett tag - ett ord som dock är överstruket och ersatt med två svårtydda förkortningar: HJBRM och GRPELI (eller något sådant). 

Så följer en spalt med tjänstgöringsdagar på 1940-talet, Krigsplacering och mycket annat. 

Otto II baksidan

På baksidan kan man läsa om hur svärfar som "samvetsöm" slapp att bära vapen utan endast behövde utföra "civilt arbete" - dock givetvis inom totalförsvarets ram. Avsaknaden av arrestnoteringar pekar på att han måste ha varit snäll och skötsam ...

All denna information är givetvis Gefundenes Fressen för den som vill veta lite mer om hur gångna generationer svenska män hade det med Värnplikten och med tjänstgöringen under andra världskriget. Dessutom är uppgifterna, tack vare en utmärkt indexering, enkelt sökbara. Resursen ligger under Arkiv Digitals Allt-i-ett-abonnemang.

Liknande, men alls icke så utförlig, information finns på de amerikanska mönstringskorten inför första och andra världskrigen. Likaså har en hel del engelskt mönstringsmaterial på senare tid släppts.

Synd bara att det till nästan 100% handlar om män - kvinnor var ju vid denna tid inte välkomna i det militära ... 

Fortsätt läs mer
  2614 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Niklas Hertzman
Ja, värnpliktskorten är en spännande källa och med hjälp av ett sökbart register hittar man dessutom lättare den aktuella personen... Läs mer
måndag, 13 augusti 2018 10:09
Bo Persson
Förkortningarna är 'hjbrm' och 'grpch'. Det sista är gruppchef och det första torde nog vara hjälpbrandman, menar denne fd vpl pvd... Läs mer
måndag, 13 augusti 2018 18:44
2614 Träffar
2 Kommentarer

Gary är död!

Gary

Jo, så är det! Efter ett inte allt för långt men mycket hårt liv, med både alkohol och droger, vigdes i veckan Garys stoft till den sista vilan. Själv var jag som vikarierande kyrkomusiker inkallad för att spela orgel och leda psalmsången. För en begravningsgudstjänst skulle det bli, trots allt ... Gary hade ju ingen familj, endast en gammal mor som avled förra året, och så ett par kusiner, som inte ville ha något som helst med honom att göra, död eller levande. Alltså fanns det ingen annan än kommunen som kunde "beställa" begravningen.

Tjänstemannen på Socialkontoret, de tänker mest på kronor och ören, meddelade helt sonika att man ville ha en "direktkremation" utan akt eller ceremoni. Detta gick emellertid inte kyrkan med på. Gary hade i hela livet varit medlem i Svenska kyrkan och för sådana, om man inte meddelat något annat önskemål, är presumtionen att den döde tänkt sig en kyrklig begravning. Det har ingen betydelse om det förutom betjäningen inte kommer en enda människa till kapellet. Begravningen är och skall genomföras - enkelt men värdigt.

Det ligger en sorts sturigt trots i denna policy, en deklaration om man så vill om att alla människor är värdefulla och förtjänar en hederlig begravning.

Jag kommer i god tid till kapellet och upptäcker då att Garys enkla spånplattekista, förutom det skylande bårtäcket, inte pryds eller omges av några som helst blommor. Nej, säger entreprenören, socialen har ingen skyldighet att stå för sådana. Onödigt, tycker dom!

Jag ilsknar till! Under mina fyrtio år som kyrkomusiker har jag nog spelat på över 2000 begravningar och aldrig någonsin att jag har upplevt detta förut, att kistan står naken och tom. Finns det då inga blommor här i kapellet som vi skulle kunna låna en stund? Nej, säger vaktmästaren, det gör det inte. Men, utanför då, envisas jag, på kyrkogården? Jo, men dom kan vi väl inte ta av i all sin dar ....

Jag tittar strängt på dem alla tre, entreprenören, vaktmästaren och prästen, och använder hela mitt kapital av pondus, förstärkt av mitt gråa hår och min myndigaste stämma, och säger:

Vi kan INTE ha en begravning utan blommor! Nu fixar ni detta!!!

Min blick är blått stål! Och si, efter 10 minuter står där en liten vas framför kistan, fylld med små vackra nyponrosor klippta ur kyrkogårdshäcken och lite gult och grönt någon annanstans ifrån ...

Så börjar de anlända, Garys kompisar från torget och kvartarna. "Det kommer inte en människa", hade socialtjänstemannen sagt, men här stapplar de nu in, tretton medmänniskor, som med sin närvaro vill hedra Gary. Trasiga och härjade, ja, men högst närvarande! Efter ingångsmusiken griper jag min gitarr och sjunger en i sammanhanget lämplig solosång: BARNATRO. Det blir inget solo. När vi kommer till refrängen börjar alla sjunga med och fortsätter så visan ut. Det blir både sorgligt och festligt på en gång och samtidigt något av en seger. Det snåla socialkontoret fick inte sista ordet ...

***

Begravningstraditioner förändras i rask takt. På våra förfäders tid var begravningen ett synnerligen viktigt inslag i den mänskliga tillvaron. Det kunde t.o.m. hända att man snålade och sparade ett halvt liv för att efter sin död kunna ställa till med en hederlig begravning och bjuda sina släktingar och grannar på kalas. Idag väljer många sorgehus, i den mån man över huvud taget har tid med döden, bort samkvämet efter själva begravningsakten. Omodernt, obekvämt, otidsenligt och onödigt, menar man! Men det är det inte alls. Den där lilla samlingen efteråt är psykologiskt oerhört viktig som en sorts "fasväxlare". Utan en sådan tar man med sig det svarta och sorgliga hem, med ett samkväm minns man i bästa fall, förutom den döde, också ett trivsamt "kalas" där man för en gångs skull fick träffa och prata lite med kusinerna, som man inte sett sedan moster Emmas begravning för 28 år sedan ...  

Garys tretton polare fick gå hem utan samkväm - inte ens en kopp kaffe och en landstingsbakelse hade kommunen råd med.

Men kanske minns de den härliga gemenskapen i sången:

Barnatro, barnatro, till himmelen du är en gyllne bro!

Barnatro

Fortsätt läs mer
  16140 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Helena Friberg
Så fint!! /Helena Friberg
måndag, 06 augusti 2018 08:40
Mats Ahlgren
En inte alltför ovanlig situation, tyvärr, och det verkar öka säger min vän i branschen. Att inte vilja visa lite respekt med ett... Läs mer
måndag, 06 augusti 2018 13:03
Ted Rosvall
Pärleporten hade också fungerat bra - liksom "De komma från öst och väst - de komma från syd och nord ..." Jag var många gånger oc... Läs mer
måndag, 06 augusti 2018 14:47
16140 Träffar
6 Kommentarer

Karamellmadam utan anor ...

Amalia och IDa

Hon må vara en doldis, AMALIA ERIKSSON (1824-1923) - Grännas grand old lady - men hennes skapelse, POLKAGRISEN, känner varenda svensk. Född i Jönköping kom hon 1855 till Gränna, där hon 1857 gifte sig med skräddaren Anders Eriksson. Året därpå fick paret en liten dotter, Ida, som bara var fyra dagar gammal när fadern plötsligt avled i dysenteri. Som änka med ett nyfött barn hade Amalia blivit tvungen att försörjas av staden och hon fick därför tillstånd 1859 att driva ett sockerbageri och även tillverka karameller. Hon öppnade sin verksamhet i ett gammalt tullhus vid södra infarten till Gränna och började tillverka begravningskonfekt. Snart lanserade hon polkagrisen, som blev en stor succé.

                                   Polkagrisar

Amalia ingår som en av 31 SVENSKA KVINNOR i boken med samma namn, som Mikael Hoffsten och undertecknad nu arbetar med inför släktforskardagarna i Växjö. Boken, som har samma utseende och upplägg som förra årets SVENSKAMERIKANER, innehåller också små antavlor i tre generationer som visar huvudpersonens genealogiska och geografiska bakgrund. Dessa små utredningar plockar vi fram på vanligt sätt med hjälp av databaser och publicerade släktuppgifter - allt naturligtvis kontrollerat och korrigerat via jämförelse med kyrkoböcker och andra originalkällor. Det brukar gå bra ...

Så icke för Amalia, som visar sig vara rejält motspänstig. Föräldrarna hittar vi såklart, men sedan är det nästan stopp. Så här ser det ut:

FAR    Jonas Lundström, Hovslagare  *1780  +1834 30/8  Jönköping/Kristina

MOR   Ingeborg Andersdotter  *1793  +1833 8/7  Jönköping/Kristina

Det är allt! Ingenstans hittar vi någon ledtråd till VAR dessa båda kan tänkas komma ifrån. Familjen drabbades hårt av koleran och trots tre överlevande barn finns det idag inga levande ättlingar.

En liten ledtråd skulle kunna vara förekomsten i familjen av en inackorderad skolgosse, Ulric Jacob Lundström, f 1809 i Alsheda, kanske en brorson till Jonas. Men i Alsheda hittar vi ingen Ulric Jacob ...

Helt baserat på kombinationen av födelseår, för- och efternamn, skulle Amalias mor, Ingeborg Andersdotter, kunna tänkas vara född i 1793 Granvik, Byarum (F), men bevis för denna teori saknas ...

Så här svårt brukar det inte vara. Karamellmadamen må ha gjort polkagrisar i långa banor - men hon saknar anor! (så att säga)

square hantverk2

 

 

 

Fortsätt läs mer
  2640 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Mats Johansson
Hej! Det finns en hovslagaregesäll Jonas Lindström, 35 år som reser från Jönköping till Göteborg och åter 1815-05-26 registrerad i... Läs mer
måndag, 30 juli 2018 11:00
Ted Rosvall
Från Bo Persson i Linköping har det inkommit uppgifter om två förmodade systrar till Jonas Lundström: Helena Lundström, född 1783... Läs mer
tisdag, 31 juli 2018 15:20
Ted Rosvall
Nya upptäckter ... Det gick att följa de båda systrarna bakåt i tiden, och då träffar man till sist på föräldrarna, arbetskarlen M... Läs mer
tisdag, 31 juli 2018 19:29
2640 Träffar
4 Kommentarer

Alternative facts

SF-3

Det var onsdagen den 18 april 1906 klockan 05:12 på morgonen den slog till, den stora jordbävningen i San Francisco, som dödade upp emot 3000 människor och förstörde över 80% av staden. Förutom allt mänskligt lidande och all materiell förstörelse gick också lejonparten av stadens arkivmaterial till spillo, såväl "civil registration" (födda, vigda och döda) som nästan alla juridiska handlingar, skattelängder, fastighetslängder o.s.v. Som en följd av denna katastrof har San Francisco länge betraktats som ett "svart hål" för all genealogisk forskning.

Några ersättningskällor överlevde dock, framför allt gamla tidningar, San Francisco Call och andra, som nu digitaliserats och indexerats. Särskilt värdefulla där är de förteckningar över vigda och döda som brukar finnas med om än med sparsmakad information.

Nyligen upptäckte jag en ny ersättningskälla - alternative facts - hos gratissajten FAMILYSEARCH.ORG. Den heter California, San Francisco Area Funeral Home Records, 1835-1979 och innehåller 93.871 poster från olika begravningsbyråer: 

                         

Dessa registerkort bygger på stora begravningsliggare med basal information om den avlidnes namn, ålder, hemvist och födelseort/land. När jag sökte på födelseort SWEDEN fick jag inte mindre än 839 träffar, däribland denna hett efterlängtade:

Där är han ju, min borttappade sjöman och hamnarbetare, John William Piculell från Helsingborg och Stockholm, som 28 år gammal begravs den 28 juni 1873 i San Francisco. Dödsorsaken var "Typhoid fever". Gissningsvis dog han ett par dagar tidigare.

Letar man i stället efter personer födda i Norge, får man 367 träffar, Danmark 582 och Finland 117.

Från omkring 1900 blir informationen ibland betydligt mer fullödig. Betrakta följande exempel:

Denna information, som fortsätter ytterligare några rader, innehåller en mängd information och ofta går det att matcha uppgifterna med emigranterna i gamla hederliga EMIBAS (numera tillgänglig på EMIWEB):

Lundén, Charlotta, Barnmorska (gift kvinna) f. 7/2 1828 i Yllestad, Skaraborgs län (Västergötland) - Utvandrad 6/7 1873 från 27:2, Motala 'stad', Östergötlands län (Östergötland) till Nordamerika

På många av dessa begravningsnotiser har någon vänlig själ dessutom klistrat in en dödsruna från någon dagstidning i San Francisco:

Här kryllar det av information, som man ha som utgångspunkt för fortsatta undersökningar i allsköns register och databaser. CHARLOTTE HAGGLUND är ju ett hyfsat ovanligt namn och inte så svårt att återfinna i det svenska källmaterialet. Men hur identifierar man svenska sjömän eller andra svenskar som bytt namn intill oigenkännlighet? Här några exempel på sådana. Lycka till!

  • Isaac Buychmn, Died 21 Oct 1856 San Francisco, Male, Age 40 (1816), Birthplace: Sweden
  • Chas Coleman, Died 06 Dec 1856 San Francisco, Male, Age 26 (1830), Birthplace: Sweden
  • G Hananberg, Died 10 Dec 1856 San Francisco, Male, Age 53 (1803), Birthplace: Sweden
  • Charles Simons, Died 12 Feb 1861 San Francisco, Male, Age 40 (1821), Birthplace: Sweden
  • John Byorhman, Died 24 Jul 1867 San Francisco, Male, Age 40 (1827), Birthplace: Sweden
  • Hans Burglund, Died 19 Nov 1904 San Francisco, Male, Age 79 (1825), Birthplace: Sweden
  • Louis I Burgland, Died 09 Jun 1852 San Francisco, Male, Age 37 (1815), Birthplace: Sweden
  • Louis J Traung, Died 07 12 1916 San Francisco, Male, Age 92 (1824), Birthplace: Sweden
  • Mary Franson, Died 19 Feb 1900 San Francisco, Female, Age 72 (1828), Birthplace: Sweden
  • Abraham F Hector, Died 27 Jun 1900, San Francisco, Male, Age 70 (1830), Birthplace: Sweden
  • Anng C Mellen, Died 10 Aug 1852 San Francisco, Age 39 (1813), Birthplace. Sweden
  • Sophie Brown, Died 14 Oct 1899 San Francisco, Female, Age 73 (1826), Birthplace: Sweden
  • Carl G Wertemberg, Died 18 Jun 1867 San Francisco, Age 40 (1827), Birthplace: Sweden
  • Peter Marriat, Died 31 Oct 1850 San Francisco, Age 32 (1818), Birthplace: Sweden
  • Magnus Torsell, Died 21 Sep 1855 San Francisco, Male, Age 35 (1820), Birthplace: Sweden
  • Charlotte W Peterson, Died 29 Apr 1877 San Francisco, Female, Age 54 (1823), Birthplace: Sweden
  • John Rio, Died 10 Feb 1853 San Francisco, Age 24 (1829), Birthplace: Sweden

Männen är som synes i klar majoritet (sjömän ?) och blotta antalet, representationen av svenskar i detta rätt begränsade material, styrker mig i min uppfattning att den officiella siffran kring hur många svenskar som emigrerade - 1,3 miljoner - är alldeles för låg. Det var förmodligen mängder av utvandrare som undgick den officiella statistiken, bortsett ifrån sjömännen också en rad arbetsvandrare som fastnade, knallar och andra handelsmän och kvinnor samt rymlingar av olika slag.

1,5 miljoner är mitt bud!

Fortsätt läs mer
  2721 Träffar
  1 Kommentar
2721 Träffar
1 Kommentar

FACIT - till de kungliga släktgåtorna

2e1ax_simplistic_entry_Alb60-Robertofam

Som utlovat kommer här svaren på de fem kungliga släktgåtorna som jag presenterade i min förra blogg:

 

1. Min far, farfar och morfar var alla kungar. Det var min man med och min son och min bror också. Vem är jag?

a1sx2 Thumbnail1 Giovanna

SVAR: Drottning Giovanna av Bulgarien (1907-2000).

Far: Kung Viktor Emanuel III av Italien

Farfar: Kung Umberto I av Italien

Morfar: Kung Nicholas I av Montenegro.

Make: Kung (Tsar) Boris III av Bulgarien

Son: Kung (Tsar) Simeon II av Bulgarien

Bror: Kung Umberto II av Italyien

En läsare menade att det rätta svaret borde vara Drottning Helena av Rumänien (1896-1982) - hennes far och farfar var Kungarna Konstantin I och Georg I av Grekland, morfar var Kungen och Kejsaren Friedrich III av Preussen, maken Kung Carol II av Rumänien och sonen Kung Michael av Rumänien. Det hela faller emellertid på att Helena aldrig var drottning till gagnet, bara till namnet, och inte hade EN utan TRE bröder som var kungar, Georg II, Alexander I och Paul I av Grekland.

2. Tack och lov, slapp jag att gifta mig med min förfärlige farbror. De två män jag i stället gifte mig med var båda "halvblod". Tyvärr dog min gren av släkten ut - så nu är det samme elake farbrors ättlingar som har tagit över ... Vem är jag?

a1sx2 Thumbnail1 Queen Maria II by John Simpson

Svar: Drottning Maria (II) da Gloria (1819-1853) av Portugal.

Hon efterträdde sin far, Kejsar Pedro I av Brasilien, som Drottning av Portugal med förutsättningen att hon så småningom skulle gifta sig med sin farbror Dom Miguel (1802-1866). Denne nöjde sig emellertid inte med att bli Kung bara till namnet, utan genomförde en statskupp där han avsatte sin brorsdotter och tilltänkta och gjorde sig själv till kung och envåldshärskare. I detta läge kom pappa Kejsaren till sin dotters hjälp och lyckades avsätta den falske brodern och återinsätta Maria da Gloria på tronen.

16 år gammal gifte hon sig med Prins August Karl Eugène Napoléon av Leuchtenberg (810-1835) - bror till Svenska Drottning Josefina - som blev portugisisk prinsgemål. Dock inte så länge, eftersom han redan två månader efter giftermålet drabbades av difteri och dog. Året därpå gifte hon sig i stället med Prins Ferdinand av Sachsen-Coburg (1816-1885) som upphöjdes till titulärkung med namnet Ferdinand II.

Båda männen kallas i frågan för "halvblod" - hur så? Jo, Prins August av Leuchtenberg var son till den Bayerska prinsessan Augusta Amalia - mer kunglig än så kan man knappast bli - men fadern var Eugéne de Beauharnais, Napoleons styvson, och således egentligen inte kunglig alls. Nästan lika illa var det med Ferdinand, som visserligen tillhörde den lyckosamma dynastin från Coburg och var kusin både till Drottning Victoria av England och hennes Albert, men vars mor var en visserligen stormrik men ändå inte inte kunglig ungersk grevinna.

1908 mördades Maria da Glorias sonson, Kung Carlos och dennes son kronprinsen, på öppen gata i Lissabon. Den yngre sonen, Manoel II, efterträdde men avsattes två år senare efter en revolution och avled i England 1932. Han var gift med Prinsessan Augusta Victoria av Hohenzollern, en faster till Prinsessan Birgittas "Hansi" men fick inga barn. Därmed dog Maria da Glorias gren ut och den nuvarande huvudmannen för ätten Braganza är alltså den elake farbroderns ättlingar.

3. Min mors syster var gift med en kung i ett europeiskt land. Det var min hustrus syster också, med en tidigare kung i samma land! Vem är jag?

a1sx2 Thumbnail1 Wied

Svar: Fürst Wilhelm zu Wied (1845-1907)

Hans mor, Prinsessan Marie av Nassau-Weilburg (1825-1902) var en äldre halvsyster till svenska (och norska) Drottning Sofia (1836-1913). 1871 gifte han sig med Prinsessan Marie av Nederländerna (1841-1910). Det var samma år som Maries storasyster, Drottning Lovisa av Sverige-Norge (1828-1871) avled i Stockholm. Drottningarnas respektive makar, Oscar II och Karl XV regerade således i samma land, men i omvänd ordning ... Bilden ovan visar Wilhelm och Marie och deras fem barn, varav en faktiskt för en kort tid var kung i ett helt annat land .... vilket?

4. Jag har varit gift två gånger - men har inga barn. Min bror gifte sig med min första frus syster och sedan med min andra frus syster. Det går knappt att räkna hur många barn han har ... Vem är jag?

a1sx2 Thumbnail1 Henry Wr283

Svar: Prins Enrico av Bourbon-Parma, Greve av Bardi (1851-1905)

Enrico var yngre bror till den siste Hertigen av Bourbon-Parma, Roberto I (1848-1907). Bröderna gifte sig först med två systrar, prinsessorna Maria Pia och Maria Luisa av Bourbon-Sicilien. Medan Roberto och hans fru på 12 år fick lika många barn var det andra paret barnlösa. Det var nu inte så märkligt, eftersom Maria Luisa redan på bröllopsresan i Egypten fick en febersjukdom och dog, 19 år gammal. Enrico gifte då om sig med Adelgundes av Braganza (1858-1946), ett äktenskap som också blev barnlöst, även om Adelgundes fick inte mindre än nio missfall. När storebror Roberto förlorat sin första hustru, sannolikt p.g.a. allt för många och täta graviditeter, gifte han om sig med sin svägerskas lillasyster, Maria Antonia av Braganza (1862-1959) och fick ytterligare 12 barn, summa 24.

Två bröder gifte sig således med två systrar - två gånger om! Den ene broder fick 12 + 12 barn, den andre inga alls.

5. Jag tror jag blir galen! Först gifte jag mig med min farbror. Sedan gifte sig vår son med min syster, som alltså var både hans moster och kusin! Vem är jag?

a1sx2 Thumbnail1 Maria I

Svar: Drottning Maria I av Portugal (1734-1816)

Ja, det är verkligen så illa som det låter. År 1760 tvingades den 16-åriga Maria gifta sig med sin dubbelt så gamle farbror, Peter III (1717-1786), titulärkung av Portugal. Äktenskapet blev hyfsat lyckat och paret fick många barn. När äldste sonen, Don José (1761-1788), var bara 15 år gammal, tvingades han i sin tur gifta sig med sin moster, Marias yngre syster, Benedita av Portugal (1746-1829), vid tillfället fyllda 30 och således dubbelt så gammal som sin lille brudgum. Även detta äktenskap tycks ha fungerat någorlunda väl, men några barn blev det inte och tur var väl kanske det. Med en så intensiv inavel över flera generationer torde ett sådant barn inte ha haft de allra bästa förutsättningarna i livet, i alla fall inte ur ett genetisk perspektiv.

Och galen blev hon, Maria ...

***

Ingressbilden föreställer Hertigparet av Parma med 15 av de 24 barnen - den mest kända av dem igenkänner vi allra längst fram i mitten: Prinsessan Zita (1892-1989), så småningom Kejsarinna av Österrike och Drottning av Ungern m.m.

b2ap3 thumbnail ZITA

Fortsätt läs mer
  4960 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Stefan Simander
Idel ädel adel, kungligheter, inavel och en annan (o)vanlig människa! ... Läs mer
måndag, 25 juni 2018 07:02
4960 Träffar
1 Kommentar

Kungliga släktgåtor - för stranden och hängmattan

2e1ax_simplistic_entry_Prins-Carl-70-r.-Fra-v.-Kronprins-Olav-Kronprinsesse-Mrtha-Prinsesse-Ingeborg-Prins-Carl-og-Carl-jr.-Kronprinsesse-Astrid-Kronprins-Leopold-Prinsesse-Margaretha

De kungliga genealogierna är ofta ett snärje av ingiften och komplicerade släktskapsförhållanden. Stackars alla de prinsessor som tvingas gifta sig med sina dubbelt så gamla morbröder och farbröder, kusingiften en masse, anförlust, anförskjutning och annat otyg ... Ingressbilden visar flera exempel på detta. Hertigparet av Västergötland, Prins Carl och Prinsessan Ingeborg, var mycket nära släkt: "1st cousins-once-removed" skulle amerikanerna säga, eftersom Carl var kusin till Ingeborgs mor, Prinsessan Lovisa av Sverige, som blev drottning av Danmark. Carl och Ingeborgs dotter Margaretha gifte sig sedan med sin mors kusin, Prins Axel av Danmark, medan deras dotter Märta valde en annan kusin, Olav (V) av Norge, som själv var barn till ett kusinpar, Haakon VII och Drottning Maud. Hänger ni med? Här kommer nu ett antal kungliga släktnötter att knäcka. (Ni som är jätte-experter på just detta ämne kan väl hålla igen med att svara - Facit kommer i nästa blogg):

b2ap3 thumbnail Drottning 1 20180618 045015 1

Min far, farfar och morfar var alla kungar. Det var min man med och min son och min bror också.

Vem är jag?

b2ap3 thumbnail Drottning 2

Tack och lov, slapp jag att gifta mig med min förfärlige farbror. De två män jag i stället gifte mig med var båda "halvblod". Tyvärr dog min gren av släkten ut - så nu är det samme elake farbrors ättlingar som har tagit över ...

Vem är jag?

b2ap3 thumbnail Kung 3

Min mors syster var gift med en kung i ett europeiskt land. Det var min hustrus syster också - med en tidigare kung i samma land!

Vem är jag?

b2ap3 thumbnail Kung 4

Jag har varit gift två gånger - men har inga barn. Min bror gifte sig med min första frus syster och sedan med min andra frus syster. Det går knappt att räkna hur många barn han har ...

Vem är jag?

b2ap3 thumbnail Drottning 5

Jag tror jag blir galen! Först gifte jag mig med min farbror. Sedan gifte sig vår son med min syster, som alltså var både hans moster och kusin!

Vem är jag?

*******************************************************************************************************

Lycka till alla historiker och kunganördar!

FACIT i nästa blogg!

Fortsätt läs mer
  4601 Träffar
  0 Kommentarer
4601 Träffar
0 Kommentarer

Ny bok - med massor av anor ...

2e1ax_simplistic_entry_Omslag-

Förra året gav Mikael Hoffsten och jag i förbundets regi ut ett litet häfte: SVENSKAMERIKANER kända och okända. Man kan säga att det kom som en biprodukt till den nya handboken: EMIGRANTFORSKA PÅ NÄTET, som Anna-Lena Hultman och jag strax dessförinnan knåpat ihop. SVENSKAMERIKANER innehöll 31 illustrerade kortbiografier över utvandrade svenska och/eller deras berömda ättlingar; skådisar, uppfinnare, författare, idrottare o.s.v. Förutom kortbiografer och illustrationer innehöll häftet också antavlor i tre generationer för huvudpersonerna eller deras invandrade förfäder. Så här kunde ett uppslag se ut:

a1sx2 Thumbnail1 Greta Garbo 1a1sx2_Thumbnail1_Greta-Garbo-1.jpg a1sx2 Original1 Greta Garbo 2a1sx2_Original1_Greta-Garbo-2.jpg

Antavlorna, som togs fram under stor möda och delvis med hjälp av en tidigare förbundspublikation: 24 Famous Swedish Americans and their Ancestors [1996], gav biografisamlingen ytterligare en dimension. Här kunde man direkt se om den eller den "kändisen" hade sina rötter i mina bygder och om det kanske rent av var möjligt att hitta släktsamband av olika slag.

Inspirerade av detta lilla äventyr går Mikael Hoffsten och jag nu vidare med nästa projekt i samma stil:

SVENSKA KVINNOR - Pionjärer och förebilder

Återigen är det 31 kända eller remarkabla personer som lyfts fram, alla förstås kvinnor. Här några exempel:

  • Alva Myrdal (Politiker och diplomat)
  • Amalia Eriksson (Polkagrisarna i Gränna)
  • Betty Pettersson (Sveriges första kvinnliga student)
  • Birgit Nilsson (Operasångare)
  • Britt G Hallqvist (Poet)
  • Ellen Key (Författare och kvinnosaksideolog)
  • Elsa Andersson (Flygare)
  • Elsa Brändström (Sibiriens ängel)
  • Ester Blenda Nordström (Sveriges första Wallraffare)
  • Estrid Ericsson (Svenskt tenn)
  • Eva Andén (Sveriges första kvinnliga advokat)
  • Hanna Lindmark (Margaretaskolornas skapare)
  • Ingrid Bergman (Skådespelare)
  • Hilda Ericsson (Företagsledare)
  • Karin Kock (Nationalekonom och politiker)
  • Karin Larsson (Konstnär)
  • Karin Söder (Partiledare)
  • Lill-Babs (Artist)
  • Lisa Thomasson / Lapp-Lisa (Sångare)
  • Margit Sahlin (Kyrkoherde)
  • Mathilda Strömberg (Missionär - pryder omslaget)
  • Moa Martinsson (Författare)
  • Nanna Svartz (Professor)

... och några till!

Arbetsordningen är den att Mikael tar fram basfakta och skriver biografierna medan undertecknad står för antavlorna, bildletandet och layouten. Bli inte förvånade om ni den närmaste tiden kommer att se en mängd frågor från mig på Anbytarforum och andra söksidor - då har jag kört fast på en eller annan anfader eller anmoder till någon känd svensk kvinna ...

SVENSKA KVINNOR - Pionjärer och förebilder

... kommer lagom till Släktforskardagarna i Växjö!

Fortsätt läs mer
  3414 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Yvonne Henriksson
Det blir intressant! Det kanske passar att ta med Ada Nilsson också? Värd att uppmärksammas.Här finns en del info: https://sv.wiki... Läs mer
måndag, 11 juni 2018 09:50
Magnus Sälgö
Spännande vi har kopplat in SKBL till Wikidata etc. och även kopplat Ada till SVAR för födelseboken. Se denna video https://youtu.... Läs mer
måndag, 11 juni 2018 10:54
Anna Martinsson
Ser fram emot om det kommer en bok om berömda skåningar....
torsdag, 14 juni 2018 10:23
3414 Träffar
3 Kommentarer

Hierarkisk underordning

2e1ax_simplistic_entry_horace-engdahl-jpg

Horace Engdahl, den gamle kämpen, har gjort det igen. I ett mail till Svenska Dagbladet i lördags är huvudbudskapet att

”Sara Danius körde Akademien in i väggen.

Svårare än så är det inte, och det är mystiskt att folk inte kan förstå denna enkla sanning.”

 

När man inte trodde att det kunde bli så mycket värre, så blir det det. Underförstått i den andra meningen är att folk i allmänhet, till skillnad alltså från de vittra bröderna och systrarna i Svenska Akademien, är lite korkade. De hajar helt enkelt inte enkla sanningar, som att kvinnor inte passar att leda anrika akademier, eller att vivören Jean-Claude Arnault står för en så ljuvligt ren intellektuell och kulturell förfining att han, liksom kungen och främmande ambassadörer, borde ha immunitet mot alla slags rättsliga påföljder av eventuella felsteg. Men mailet slutar inte där. Helt obetalbart är detta stycke om kravet på hans egen avgång:

”Akademiens ledamöter är i realiteten oavsättbara och tar inte kommandon, har ingen ’ledare’. Jag medger att detta kan vara svårt att förstå, eftersom resten av samhället fungerar genom hierarkisk underordning, ibland kallad ’demokrati’, men så är det.”

 

Här framskymtar inte bara ett makalöst von-oben-perspektiv, utan också en sorts förakt för den styrelseform vi lär våra barn är den enda acceptabla; demokratin. "Hierarkisk underordning" är annars en spännande konstruktion. Ni har väl alla hört ölglasdefinitionen på optimister och pessimister? Den ena sorten menar att glaset är halvfullt, den andra att det är halvtomt. En hierarki brukar annars beskrivas som olika nivåer ovanpå varandra och högst upp sitter chefen, byrådirektören, statsministern, presidenten eller vad det nu är för sammanhang. Alltså högre och högre. Men Hr Engdahl talar om underordning, snarare än överordning. Att vanliga människor måste ordna in sig i ledet, något som han och hans nu nio kamrater i börshuset, tack vare Gustav III:s statuter från 1786, inte behöver göra.

Med en sådan elitistisk inställning, på gränsen till narcissism, befarar jag att Akademiens höge beskyddare till sist kommer att bli tvungen att ingripa en gång till och helt enkelt entlediga samtliga ledamöter för en absolut nödvändig omstart (Tryck: Ctrl + alt + delete)

Vad har nu detta med släktforskning att göra - eller handlar det bara om att bloggaren inte längre kan tiga ...?

Våra förfäder, dem vi ständigt letar efter och vill veta mer om, levde under radikalt andra förhållanden än de vi idag har att kämpa med. Där kunde man verkligen tala om underordning och demokratin lämnade väl också mycket i övrigt att önska. Man hade att frukta Gud och vara Konungen huld och trogen. Men det fanns fler överheter: den lokale adelsmannen, patron på herrgården, kyrkoherden, häradshövdingen, länsman, kvartermästaren, fogden, inspektorn o.s.v. För att inte tala om den patriarkala strukturen inom familjen, familjens överhuvud till exempel och förhållandet till pigor och drängar, barn och inhyses. Eller inom militären, där hierarki-stuket i alla tider firat orgier.

Var två eller tre svenskar är församlade bildar de till sist en förening. Så var det åtminstone förr, men idag får man vara glad om man kan hålla liv i befintliga föreningar. Detta gäller inte minst inom släktforskarnas mycket speciella värld. Den digitala revolutionen, som gjort all forskning så bekväm och så mycket roligare har också en stor nackdel: Isoleringen! Var och en sitter idag på sin kammare. Där man förr träffades vid och möjligen slogs om läsapparaterna på biblioteket eller i landsarkivets forskarsal sker kontakterna numera endast via nätet, mestadels i olika Facebookgrupper. Den sociala funktion och möjlighet till hjälp och stöd som den lokala släktforskarföreningen tidigare stod för är snart ett minne blott.

Det kan hända att föreningskostymen numera är för stor för gemene släktforskare. Kanske måste släktforskarföreningarna börja leta efter nya umgängesformer, nytt innehåll och en ny sorts hierarki. Ordförande - Arbetsutskott - Styrelse - Lokal förening - Regionalt förbund - Nationellt förbund kanske inte längre är det mest optimala sättet att arbeta på? Är vi på väg mot Arbetsgrupp - Nätverk - Projekt eller kanske Ansvarsområde - Ledningsgrupp - Koordinator? Klart är att det inte går att göra som vi alltid gjort. Nya kreativa lösningar är av nöden.

En personlig reflektion är att det hierarkiska tänket kanske har spelat ut sin roll - att vi människor numera känner oss så jämlika att vi har svårt att acceptera överhet och myndighetsutövning, särskilt om vi inte förstår den eller tycker att den är orättvis. Vi tål inte längre "kommandon". Klok är den chef eller ledare som vet att platta till den hierarkiska pyramiden så mycket som det bara går. Inne är delegerat ansvar, samarbete och god motivation. Ute är gammaldags ordergivning och pekande med höger hand. Detta gäller i alla sammanhang och på alla nivåer - även i den lokala släktforskarföreningen.

Vad ska vi då göra med Horace och andra gamla uvar, som så mystiskt vägrar förstå att tiden gått ifrån dem, att det inte längre går att hävda oföränderligheten som grundprincip, och som inte klarar av att umgås med nya kvastar?

b2ap3 thumbnail Kvastb2ap3_thumbnail_Kvast.jpg

 

 

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
  12914 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Magnus Sälgö
Kändes som det i lördagsintervjun fanns en person som sitter på Nobelstiftelsens pengar som inte var särskild glad att en ungdom s... Läs mer
tisdag, 05 juni 2018 11:09
Magnus Sälgö
Tycker GF Genealogiska föreningen på ett bra styrt om mot en mer Digital verklighet* föredrag filmas och finns för medlemmar på nä... Läs mer
onsdag, 06 juni 2018 09:30
Magnus Sälgö
Vart är vi på väg. Gillar detta blog inlägg och ser 2 tendenser som pekar på förändring bara denna veckan* Svenskt Porträttarkiv s... Läs mer
fredag, 22 juni 2018 13:51
12914 Träffar
3 Kommentarer

RUNEBERG - dags för en makeover?

Runeberg

Häromdagen behövde jag slå upp en student eller två i Carl Sjöströms berömda matrikelsvit över studenter tillhörande olika "nationer" vid Lunds universitet. Tyvärr är jag själv inte lycklig ägare till några av dessa faktaspäckade och därmed oumbärliga standardverk - och långt är det, ack så långt, till närmaste Universitetsbibliotek. KB, de flesta landsarkiv och Genealogiska Föreningen har också uppsättningar av dessa nyttiga matriklar, men dit är det minst lika långt att färdas ...

Sjstrm-2.JPGSjstrm-2.JPG

Så här kan en sida i Sjöströms Skånska Nationen före afdelningarnes tid (1682-1832) se ut. Knastertorr för den oinvigde, fullt njutbar för att inte säga begärlig för alla oss ivriga kalenderbitare och matrikelnördar.

Någonstans på nätet hade jag dock sett en digital version av någon eller några av dessa studentmatrikel - aber wo? Så slog det mig: RUNEBERG förstås:

a1sx2_Thumbnail1_Projekt.JPGa1sx2_Thumbnail1_Projekt.JPG

Vad är då detta? 

Projekt Runeberg [www.runeberg.org] är ett ideellt initiativ för att digitalisera äldre nordisk litteratur och göra den fritt tillgänglig över Internet. Det grundades i december 1992 av Lars Aronsson och drivs som ett projekt inom studenternas datorförening Lysator vid Linköpings universitet. Bland mycket annat har man publicerat Carl Michael Bellman, Selma Lagerlöf, Viktor Rydberg och August Strindberg samt första och andra upplagorna av Nordisk familjebok – alla verk som på grund av ålder inte längre skyddas av upphovsrätt. En förutsättning för verksamheten är tidsbegränsningen i upphovsrättslagen som gör att verk av upphovsmän som varit döda i mer än 70 år (tidigare gällde 50 år) är allmän egendom och får spridas fritt. Projektet är organiserat som en liten redaktionsgrupp med anknytning till Lysator och ett stort antal frivilliga medarbetare ute i världen. [Wikipedia] 

All heder åt de eldsjälar som i över 25 år hållit på med detta projekt, skannat och OCR-tolkat. Det handlar ju om frivilliga insatser varför man inte kan begära att gränssnittet eller sökfunktionerna skall vara helt moderna. Det är de inte heller. För 25 år sedan var Projekt Runeberg banbrytande - idag upplevs det nog tyvärr som aningen förlegat eller i alla fall lite "trött". Själva idén är dock fortfarande utmärkt, något som också Sveriges Släktforskarförbund och Genealogiska Föreningen med egna liknande resurser har upptäckt. Ju fler matriklar och personhistoriska samlingar som digitaliseras, desto bättre! Men det är också viktigt att sökfunktionerna hänger med i utvecklingen och att layouten - gränssnittet - är aptitligt och lockande. 

Som alltid jämför jag med amerikanska motsvarigheter - har de kommit längre eller uppfunnit bättre metoder och presentationer. Kanske det. Jag kikar in på 

a1sx2_Thumbnail1_SF-sajt.JPGa1sx2_Thumbnail1_SF-sajt.JPG

där man bjuder på mängder av digitaliserade böcker, inte minst då SAN FRANCISCO CITY DIRECTORIES [https://sfpl.org/?pg=2000540401] - med tanke på att så mycket källmaterial gick förlorat i den stora jordbävningen 1906 utgör de en förnämlig ersättningskälla. Man klickar på den volym man vill studera och efter några få sekunder har man den i sin hand, så att säga. Det här är verkligen så nära man kan komma känslan av att bläddra i själva boken. Så här kan det se ut:

a1sx2_Thumbnail1_SF-uppslag.JPGa1sx2_Thumbnail1_SF-uppslag.JPG 

Om man vill ta sig framåt eller bakåt i boken är det bara att ställa sig i marginalen och klicka till - då bläddrar programmet snyggt och prydligt, och det ser verkligen ut som om man vänder blad. Man kan naturligtvis också hoppa fritt mellan sidorna och via en PDF-funktion går det att utföra fritextsökningar inom volymen, efter ett personnamn kanske eller en gatuadress. Föredömligt!

Projekt Runeberg är verkligen en flott och generös resurs som helt kostnadsfritt ställts till vårt förfogande. Men den, liksom flera andra liknande skannade resurser, skulle nog behöva en ny kostym, en liten makeover.

Fortsätt läs mer
  3115 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ted Rosvall
Elisabeth Thorsell informerar mig om att Sjöströms Nationsmatriklar faktiskt finns hos Arkiv Digital, men är synnerligen svårfunna... Läs mer
måndag, 28 maj 2018 11:37
Ted Rosvall
Även här finns det flera personhistoriska böcker av intresse - däribland några av Nationsmatriklarna:http://cognatus.se/En mycket ... Läs mer
måndag, 28 maj 2018 13:09
Per-Olof Widing
Fel, Ted - det där med register till Sjöströms Nationsmatriklar, alltså! Det är inte helt lätt att lura ut, men under samma TRYCKT... Läs mer
måndag, 28 maj 2018 15:29
3115 Träffar
6 Kommentarer

Onödiga fotnoter - några kätterska tankar

Rdluvan

Beakta följande lilla text, som utgör början på en känd saga:

En gång för länge sedan1  fanns det en liten flicka2, som alla tyckte mycket om, men mest av alla hennes mormor3. Hon skulle kunna ge detta barn vad som helst. En gång gav hon henne en liten röd luva4, som passade henne så bra att hon aldrig ville ha på sig något annat. Hon kallades därför för Rödluvan.

En dag sa hennes mor5 till henne: ”Kom Rödluvan, här är en bit av den nybakade kakan6 och en flaska vin7. Tag med dem till din mormor, hon är lite sjuk8 och det skulle göra henne gott. Gå innan det blir för varmt. Gå försiktigt och lämna inte vägen9, för då kan du ramla och slå sönder flaskan. När du kommer in i hennes rum10 skall du inte glömma att säga god morgon11, innan du springer runt i varje hörn.”

”Jag skall vara försiktig”, sa Rödluvan till sin mamma och gav sig iväg12.

__________

1.   Den 16 maj 1683
2.   Anna Christina Rödluvan, född den 3 oktober 1674
3.   Änkefru Margaretha Charlotta Grimm, född Messerschmidt, född 24 mars 1618
4.   Inköpt på marknaden i Rummelstadt den 28 maj 1682
5.   Fru Gretchen Rödluvan, född Grimm,  född den 4 april 1641
6.   Fruktkaka av tysk typ.
7.   Rummelstadt Riesling från 1681 [Nr 92170]
8.   En kombination av förkylning och gikt.
9.   Landsväg 228 mellan Rummelstadt och Bäbingen.
10. Här avses sovrummet om ca 8 m2
11. Förmodligen uttalat på tyska som ”Guten Morgen”
12. Se not 9.

*********

Ni förstår säkert vart detta är på väg. Dagens blogg handlar alltså om onödiga fotnoter, överflödig information som tynger och stör läsningen. Ibland är sidorna så belamrade med fotnoter att grundtexten knappt får plats. Overkill!

Det finns två typer av fotnoter; KOMMENTARER och KÄLLHÄNVISNINGAR. De förstnämnda kan ibland vara av stort intresse, t.ex. när det gäller att avgöra hur man rätt skall förstå en källa. Den kan utmynna i en diskussion kring varför man till sist väljer en tolkning framför en annan. Det kan också handla om små utvikningar och exkurser som inte hör till huvudspåret i texten, men som ändå kan vara av intresse för läsaren. Sådana inslag får dock inte dominera sidan varför det kan vara klokt att antingen arbeta in dem i brödtexten, placera dem i små faktarutor, i utökade bildtexter, eller som bilagor i slutet av artikeln. Slutnoter (Endnotes) är f.ö. ofta att föredra eftersom de inte stör läsandet av själva brödtexten.

a1sx2_Original2_Kllkritik.jpga1sx2_Original2_Kllkritik.jpg

Källhänvisningar är ett känsligt ämne och här hamnar jag förmodligen på kollisionskurs med 2018 års mottagare av Viktor Örnbergs hederspris – GRATTIS!Michael Lundholm, som 2016 gav ut förbundets värdefulla handbok: Källkritik och källhänvisningar. Ungefär så här brukar sådana noter se ut:

Hedvig Eleonora kyrkoarkiv, volym F:3, död- och begravningsbok, sid 178. [Stockholms stadsarkiv]

För mig är detta en onödig fotnot. I varje släkt- eller personhistorisk utredning eller artikel där födelse-, vigsel- och dödsnotiser presenteras är det en självklarhet, menar jag, att uppgifterna är hämtade ur respektive ministerialböcker. För den som känner för att dubbelkolla källorna är det bara att gå tillbaka till rätt volym, numera extra bekvämt via nätet, och se efter. Det klarar varje läsare utan hänvisningar.

Om uppgiften däremot INTE är hämtad från den självklara kronologiska källan, utan kanske från en dubblettbok eller en husförhörslängd, måste författaren vara EXTRA NOGA med källhänvisningen, som då gärna får innehålla såväl volymnummer som sida och t.o.m. rad. Lika självklart är det att fotnota ned alla andra källor som kan ha använts: bouppteckningar, mantalslängder, domböcker, gamla brev o.s.v. Däremot är det alldeles onödigt att använda bildleverantörens [Arkiv Digital / SVAR / Ancestry] system för bildnumrering – det räcker så väl med arkivverkets volymnummer och sida.

Med de onödiga fotnoterna avskaffade blir framställningen plötsligt mycket mer aptitlig och lättillgänglig. ”Don efter person” brukar man säga, men här gäller också devisen ”Don efter innehåll”. Innan du fattar pennan – tangenterna – bör du tänka efter vilka som skall läsa din text, det som på nysvenska heter MÅLGRUPP. Är det ”bara” din familj och släkt eller skriver du för en större krets, en hembygdsförening kanske eller för släktforskarföreningens medlemsblad? Eller handlar det om en nationell publikation? Alla texter behöver inte vara akademiska till sin utformning, i en del sammanhang är det klart olämpligt med ett sådant format. Det viktiga, förutom att grundforskningen är korrekt och noga utförd, är att berättelsen kommer fram, att den blir intressant och lockar till läsning.

Släktforskarnas årsbok, 2018 års upplaga kommer i lådan strax före midsommar, kan sägas vara ett smörgåsbord av både ämnen och format. Här samsas glada amatörer med erfarna akademiska forskare om utrymmet. Och så ska det vara, en mix som visar både bredden, omfattningen och divertissemanget i svensk släktforskning. Välkommen med ditt bidrag, med eller utan fotnoter, till 2019 års upplaga av Släktforskarnas årsbok.

a1sx2_Original2_footnote_example.pnga1sx2_Original2_footnote_example.png

 

  

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
  2934 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Magnus Sälgö
Blandar du inte ihop presentation och struktur och möjligheterna med att distribuera information elektroniskt? Presentationen skal... Läs mer
måndag, 21 maj 2018 09:17
Michael Lundholm
Den som läst min handbok vet att där diskuteras en rad olika sätt att utforma källhänvisningar och att jag egentligen inte förespr... Läs mer
måndag, 21 maj 2018 11:17
Stefan Simander
Intressant och tänkvärt!
måndag, 04 juni 2018 09:37
2934 Träffar
3 Kommentarer

Tsarer och skandinaver

Katarinapalatset

Bara en dryg flygtimme bort ligger den mycket stora staden Sankt Petersburg, en gång det mäktiga Rysslands huvudstad. Det är en spännande stad, fylld med kultur, historia och vackra byggnader. ”Nordens Venedig” kallar den sig gärna och frågan är om den inte med sina många floder och kanaler har större rätt till denna hederstitel än konkurrenten Stockholm.

Under en intensiv vecka har jag besökt så många pampiga palats och grandiosa parker i och i närheten av Sankt Petersburg att det går runt i huvudet:

·       Vinterpalatset

·       Marmorpalatset

·       Stroganovpalatset

·       Yusopovpalatset

·       Mikhailovskypalatset

·       Sankt Mikhails slott

·       Peterhof

·       Pavlovsk

·       Tsarskoje Selo

·       Oranienbaum

Förutom guld och glitter och det arkitektoniska överdådet är jag framför allt intresserad av invånarna, de gamla tsarerna och deras familjer. Ätten Romanov, som på 1700-talet höll på att dö ut, växte på 1800-talet explosionsartat för att på 1900-talet omfatta bortemot 100 medlemmar, inklusive alla ingifta prinsar och prinsessor. För storfurstar och storfurstinnor hade inte mycket val, de måste gifta sig med europeiska prinsar och prinsessor som dessutom var tvungna att konvertera och bli rysk-ortodoxa.

Finns det då några kontakter mellan det svenska kungahuset och det ryska?

a1sx2_Original1_Karl-Friedrich-2.jpga1sx2_Original1_Karl-Friedrich-2.jpg

Hertig Karl Friedrich av Holstein-Gottorp 1700-1739. Liknar han någon?

1.     Kejsarinnan Elisabeth (1708-1762) var barnlös. Enda tänkbara arvinge var hennes systerson, Hertig Karl Peter Ulrik av Holstein-Gottorp, son till Hertig Karl Friedrich och Storfurstinnan Anna av Ryssland. Karl Friedrichs mor var Karl XII:s syster, Prinsessan Hedvig Sofia av Sverige. Karl Peter Ulrik – en gång påtänkt som tronföljare i Sverige – flyttades till Ryssland och blev så småningom Tsar som Peter III. Totalt olämplig som självhärskare över det väldiga Ryssland blev han snart nog brädad av sin fru, som vi känner som Katarina II eller Katarina den stora.

2.     Sagda kejsarinna, född prinsessa av Anhalt-Zerbst, var kusin till Gustav III – Kung Adolf Fredrik var alltså bror till Katarinas mor, Johanna av Holstein-Gottorp.

b2ap3_thumbnail_Gustav-III-2.jpgb2ap3_thumbnail_Gustav-III-2.jpg

 Mon chére Cousin - där hänger han ju, Gustav III, bland alla bilder på Kejsarinnan Katarina på slottet Sankt Mikhail.

3.     När det var dags för Gustav IV Adolf att gifta sig riktades blickarna mot arvfienden Ryssland. Vore det inte alldeles förträffligt med en allians mellan dessa båda länder på det att framtida konflikter måtte kunna förhindras. Sagt och gjort, ett äktenskap mellan den unge Gustav IV Adolf och Katarinas sondotter, Storfurstinnan Alexandra, arrangerades men när den envise kungen vägrar att låta bruden behålla sin religion föll projektet.

4.     Prinsessan Sofia av Sverige (1800-1865) – Gustav IV Adolfs äldsta dotter – gifter sig med sin morfars halvbror (!) Storhertig Leopold av Baden och får många barn. Yngsta dottern heter Cäcilie, men får i samband med giftermålet med Storfurst Mikhail Nikolaevich byta namn till Olga Feodorovna.

a1sx2_Original1_Maximilian-2.jpga1sx2_Original1_Maximilian-2.jpg

 Maximilian av Leuchtenberg, Furst Romanovsky. Bror till Drottning Josefina och Kejsarinnan Amalia av Brasilien, samt svåger till Tsar Alexander II och till den portugisiska drottningen Maria da Gloria. 

5.     Drottning Josefina av Sverige (1807-1876) hade en lillebror, Maximilian av Leuchtenberg, som gör ett storartat kap när han 1839 gifter sig med Storfurstinnan Maria Nikolaevna (1819-1873). Familjen kallar sig Romanovsky och parets många barn är således kusiner till Karl XV och Oskar II.

6.     Drottning Lovisa av Sverige (1828-1871) var född Prinsessa av Nederländerna. Hennes giftasfaster var Storfurstinnan Anna Pavlovna (1795-1865) och hennes riktiga moster ingen mindre än Kejsarinnan själv, Charlotte av Preussen (1798-1860), i Ryssland känd som Alexandra Feodrovna.

Mikhail-de-torby-2.jpgMikhail-de-torby-2.jpg

Storfurst Mikhail Mikhailovich som Henrik IV av Frankrike med sin hustru, Sofia de Torby, Pushkins dotterdotter. 

7.     Drottning Sofia av Sverige (1836-1913) var född prinsessa av Nassau. Hennes halvbror, Hertig Adolf av Nassau, senare Storhertig av Luxemburg (1817-1905) gifte sig första gången 1844 med Storfurstinnan Elisabet (1826-1845); ett mycket kort äktenskap. Det var f.ö. samme Adolf som uppfann grevetiteln ”af Wisborg” som utstötta svenska prinsar sedan dess tröstats med. Drottning Sofia hade också en helbror, Prins Nicholas av Nassau (1832-1905) som 1868 gifte sig morganatiskt med en dotter till den store poeten Alexander Pushkin. Deras dotter, med titeln grevinna de Torby, gifte sig 1891 med Storfurst Mikhail Mikhailovich. Till yttermera visso var Drottning Sofias moster, Charlotte av Württemberg, alias "Elena Pavlovna", gift med Storfurst Mikhail Pavlovich. Dessa två var föräldrar till ovan nämnda Elisabet.

8.   Änkehertiginnan av Dalarne, Prinsessan Therese av Sachsen-Altenburg, var kusin till Storfurstinnan Alexandra Josephovna, mormors mor till Prins Wilhelms hustru, Maria Pavlovna (Punkt 11). Hon var dessutom nära släkt med Storfurstinnan Elisaveta Mavrikiena - gift med Storfurst Konstantin Konstantinovich - son till ovannämnda Alexandra Josephovna.

9.     Drottning Victoria av Sverige (1862-1930) var född prinsessa av Baden. Hennes faster, Cäcilie (1839-1891) gifter sig som nämnst ovan (Punkt 4) med storfurst Mikhail Nikolaevich och blir mor till bl.a. den Mikail Mikailovich, som nämns i punkt 7. Dessutom var Victorias farbror Wilhelm av Baden (1829-1897) gift med Maria Romanovsky (1841-1914), en dotter till Maximilian och Maria, nämnda i punkt 5. Deras son var den rätt berömde Prins Max av Baden.

10.   Drottning Louise (1889-1965) var född prinsessa av Battenberg, senare Lady Louise Mountbatten. Hennes ena moster var Storfurstinna Elisabet (Ella) av Ryssland, den andra självaste Tsaritsan Alexandra (Alix) – gift med den siste ryske Kejsaren, Nikolaj II. Drottning Louise var således kusin till de fem mördade tsarbarnen, Olga, Tatiana, Maria, Anastasia och Alexej. Drottning Louise farfars syster var Marie av Hessen, gift med Tsar Alexander II.

a1sx2_Original1_William_of_Sweden_and_Maria_Pavlovnas_wedding_1909_crop.jpga1sx2_Original1_William_of_Sweden_and_Maria_Pavlovnas_wedding_1909_crop.jpg

11.  Prins Wilhelm av Sverige (1884-1965) var 1908-1914 gift med Storfurstinnan Maria Pavlovna (1890-1958). Bröllopet ägde rum i just den kyrka som syns längst ut till höger på ingressbilden – sammanbyggd med Katarinapalatset i Tsarkoje Selo. Maria var kusin till den siste Tsaren, men också barnbarn till en annan Storfurstinna, Olga, Drottning av Grekland, dotter till ovan nämnda Alexandra Josipovna.

Se där, ett litet axplock av furstliga förbindelser österut. Det går säkert att hitta fler relationer i detta det pyssligaste av alla genealogiska pussel – den furstliga äktenskapsmarknaden. Kanske kommer det en fortsättning på denna blogg, där jag i så fall penetrerar alla de dansk-ryska förbindelserna, förmodligen ännu fler till antalet än de svensk-ryska ...

Lästips: Tsarer och Samovarer av Staffan Skott (1980)

Fortsätt läs mer
  5233 Träffar
  0 Kommentarer
5233 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Ted Rosvall
233 inlägg
Eva Johansson
203 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
47 inlägg
Helena Nordbäck
37 inlägg
Gästbloggare
18 inlägg