John Sven och Carl Jan

John Sven och Carl Jan

Det här är ett brudpar från Rockford, Illinois, och året är 1881. Båda två är svenskar och kommer från trakten runt Falköping i Västergötland. Bruden heter ADA MARIA FRUIT (1858-1936) - egentligen FRUKT, men så kan man inte heta i Amerika - och brudgummen JOHN SVEN LARSON (1851-1940). Det är han som är "besvärlig". Hans ättlingar är överens om att han skall vara född den 22/11 1851 i Falköping - men där finns han inte, varken i stads- eller landsförsamlingarna eller i någon annan församling på rimligt avstånd. Men letar jag kanske på fel namn? "John Sven" låter lite som fel ordning - ungefär som Carl Jan - kanske hette han SVEN JOHAN. Tyvärr hittar jag ingen sådan heller i födelseböckerna. Eftersom han bevisligen kom fram till Amerika bör han väl finnas med i EMIBAS (Emiweb) - databasen över nästan alla svenska emigranter. Och mycket riktigt - där finns det en möjlig kandidat:

Johansson, Sven Johan, Arbetare (ogift man)
f. 15/11 1851 i Slöta, Skaraborgs län (Västergötland)
Utvandrad 27/9 1878 från Knapagården, Slöta, Skaraborgs län (Västergötland) till Amerika

"Johansson" stämmer risigt, borde ju vara "Larsson", men i övrigt ser det lovande ut. In således i Slöta födelsebok, som dock inte innehåller någon Sven Johan med denna eller närliggande födelsetid. Ej heller i annexförsamlingen Karleby. Återstår att följa den misstänkte bakåt i tiden från utvandringen 1878. Denna operation landar i följande husförhörsbild från Knapagården i Slöta: 

b2ap3_thumbnail_Knapagrden-1.JPGb2ap3_thumbnail_Knapagrden-1.JPG

Jaha, han är alltså fosterson hos en lantbrukarfamilj utanför Falköping. Man noterar att fostermodern är några år äldre än fosterfadern, samt att den äldste sonen begåvats med efternamnet LARSSON i stället för Andersson, som det väl borde ha blivit. Kan det vara så att Johanna Pehrsdotter har varit gift en gång tidigare, med en "Lars" och att de tre äldre barnen således stammar från det tidigare giftet. Hur ser det då ut i nästa husförhörslängd?

b2ap3_thumbnail_Knapagrden-2.JPGb2ap3_thumbnail_Knapagrden-2.JPG 

Här finns Sven Johan fortfarande med, ehuru nu överstruken. Men vad är det för kladd före hans namn. Vi skärskådar ...

b2ap3_thumbnail_Fosterson.JPGb2ap3_thumbnail_Fosterson.JPG

Ser ni? Foster- & Sonson, står det ju! Hur kan han vara "sonson" till fosterföräldrarna? Titta på det första utdraget och lägg märke till äldste sonen, JOHANNES LARSSON, född 1829. Kan det vara han som är far till Sven Johan? Vi följer honom framåt i längderna, snart nog flyttar han till grannförsamlingen Vårkumla, gifter sig och får barn. 1857 flyttar familjen till "Rångedala" som visar sig handla om annexförsamlingen Varnum där familjen efter några år ser ut så här:

b2ap3_thumbnail_Varnum.JPGb2ap3_thumbnail_Varnum.JPG

1867 utvandrar mannen, Johannes Larsson, till Norra Amerika. Familjen flyttar in på Fattigstugan i Varnum, men utvandrar även de tre år senare. Men varthän? Hur skall man finna dem på den väldiga amerikanska kontinenten? Har vi några fler ledtrådar? Jo, en! Dödsrunan för John Sven Larson i en Rockford-tidning 1940 nämner bland de efterlevande en syster, Mrs W Becknell i Evansville, IN, och en bror, Will Larson i Walnut, Illinois:

b2ap3_thumbnail_John-Larson-II.JPGb2ap3_thumbnail_John-Larson-II.JPG

BECKNELL är hyfsat ovanligt och eftersom jag har bostadsorten just 1940, hittar jag raskt John Svens syster, JENNIE BECKNELL, * ca 1875 i Illinois. Jennie är också ett bra namn att söka på. I kombination med en far som heter JOH* och en mor som heter MAR* (jämför uppgifterna från Varnum) hittar jag kvickt följande familj i 1880 års amerikanska folkräkning som boende i Walnut, Bureau Co, Illinois:

b2ap3_thumbnail_John-Larson.JPGb2ap3_thumbnail_John-Larson.JPG

De tre äldsta barnen, John L, August och Matilda A, stämmer utmärkt väl in på de tre yngsta barnen i Varnum. Lilla Jennie, 5 år, befäster intrycket av att detta måste vara John Sven Larsons familj. 1878 har han emigrerat till Amerika som Sven Johan Johansson, kommit till sin far i Walnut, och eftersom denne heter LARSON får också den förlorade sonen heta så. Eftersom hans tilltalsnamn är JOHAN - som blir JOHN - får det stå först. Ergo: JOHN SVEN LARSON.

b2ap3_thumbnail_John-and-Ada-Larson.jpgb2ap3_thumbnail_John-and-Ada-Larson.jpg

John Larson och Ada Fruit Larson på sin gård vid Franklin Grove, Il, många år senare.

Det är så här man får göra när man försöker identifiera svenskamerikaner med delvis eller totalt förändrade namn. Arbeta med det lilla man har, åka slalom mellan de amerikanska och de svenska källorna, tänka utanför boxen, gissa fritt och fantasifullt för att sedan, när tillräckligt många indicier samlats in, dra ihop säcken. Det var tack vare prästens lilla kråka om "sonson" som det till sist gick att bevisa vem som var hans far.

Men vem var hans mor? 

 

Fortsätt läs mer
5378 Träffar
2 Kommentarer

MyHeritage - really?

MyHeritage - really?

Så fort någonting blir populärt, det kan vara en maträtt, ett vin, ett mode, ett fritidsintresse, ett resmål, vad som helst egentligen, så skyndar sig alla aktörer och entreprenörer för att vara med och hamna i första ledet. Till och med i släktforskarnas skyddade värld gör de sig hörda, de pengatörstande affärsmännen, vars högsta önskan är att casha in på just vår lilla sektor i samhället. Den senaste "flugan" bland oss släktforskare är givetvis DNA, och där är det en handfull företag som slåss om topsarna, däribland FamilytreeDNA, Ancestry, 23andMe och nu också MyHeritage.

Enligt de rapporter jag får från DNA-folket är MyHeritage DNA-version dyr och dålig. Några säger "undermålig". Matchningarna är få och grumliga - de vilda automatgissningarna desto fler och oerhört fantasifulla. Tala om luftslott ... Eftersom jag inte själv har tagit deras test bör jag kanske avstå från att kommentera just denna gren av deras verksamhet. Men kom igen, alla ni som gjort det, och låt oss få höra vad ni tycker. Är den bra eller dålig? Eller usel?

Däremot abonnerar jag på en del övriga tjänster från MyHeritage, framför allt då deras nätresurser i form av databaser och register. När man går in på MyHeritage möts man av en förstasida med ungefär detta utseende:

b2ap3_thumbnail_MyHeritage-ppning.JPGb2ap3_thumbnail_MyHeritage-ppning.JPG

Man får med andra ord ett val. Antingen skall man beställa en DNA-test, eller också skall man börja bygga sig ett släktträd, online med den programvara MyHeritage förser oss med. Det finns dock ett tredje val: LOGGA IN. Då gör man så och plötsligt hamnar man i någon annans släktträd, ett som man vid något tillfälle har inbjudits att ta del av. SLÄKTPLATSER kallas de. För att komma till databaserna och registren måste man helt otippat scrolla ned till sidans underdel, för att där trycka på den intetsägande och gråa rubriken FORSKA - som leder till detta:

b2ap3_thumbnail_Supersearch.JPGb2ap3_thumbnail_Supersearch.JPG

SuperSearch - jo, man tackar! Men detta nät är så grovt och träffarna så oerhört många att man nästan kan döma ut Supersök som värdelöst. Det finns visserligen en "Advanced search" med fler filter och parametrar - men det verkar inte som om programmet riktigt respekterar de krav på exakthet man till synes kan fylla i. Det blir ändå tusentals irrelevanta träffar.

MyHeritage har dock en hel del godsaker att erbjuda. Mängder med indexerade danska folketaellinger t.ex. liksom finska och svenska husförhörsregister. De senare omfattar tiden 1880-1920 och har skapats i samarbete med svenska Arkiv Digital. Där kommer man direkt från registeruppgiften till rätt sida i rätt husförhörslängd. Mycket praktiskt och bra, men också lite farligt. Risken är att man nöjer sig med denna "nedslagsforskning" och avstår från att gå den långa vägen, d.v.s. att följa personernas kronologiska vandring fram och tillbaka i volymerna och över till nästa längd, och nästa ... Kanske gör "bekvämligheten" att man missar viktig information.

Det här med att bygga sin släktutredning direkt på nätet har sina sidor. Vad händer med informationen man knackat in den dag man inte själv styr över den? Där ligger den och guppar på cybervågorna och kan kopieras ned av vem som helst, stjälas och korrumperas utan angivande av källa. Och vad händer om man slutar betala in sin årsavgift? Får man då inte ens själv tillgång till det material man med blod, svett och tårar har forskat fram och på detta sätt lagt in på nätet. Hamnar man i en sorts gisslansituation?

 

Det värsta med MyHeritage är dock deras aggressiva marknadsföring och deras sätt att undvika kundkontakter och kundsupport. Inför denna blogg försökte jag vid flera tillfällen kontakta företaget, vilket visade sig vara omöjligt. De svarade inte i telefon, inte på mail och inte heller på sin egen Facebookgrupp. I desperation skrev jag då följande på gruppen SLÄKTFORSKNING på Facebook:

Hur kommer det sig att ingen svarar när man ringer till MyHeritage support. En telefonsvarare svamlar om att det nu är helg och att man kommer att återgå till normala svarstider så småningom. Men idag är det onsdag .... Har också försökt att välja "försäljning" och andra knappar - men ingenstans svarar man. Vad är detta?

Det kom en rad kommentarer och förslag - en riktig våg av irritation - som jag härmed ber att få citera:

  • Låt ditt abonnemang gå ut och gå sedan in på kontot. Då hör de garanterat av sig ...
  • Synd att jag la ned så mycket tid på träd hos dem, man kommer inte ens åt dem för att titta utan att betala....
  • DNA testen hos dem är rena rama lurendrejeriet. Ofta får de som testar sig 10-50 matcher och tror det skall vara så. Efter transfer till t.ex. FTDNA får de 1000-tals matcher. Det är då de förstår att de blivit lurade att testa ett dyrare test, som är samma sak som hos FTDNA. 
  • För att MyHeritage skall kunna påvisa matcher till sina kunder använder de en omdiskuterad metod kallad Imputed matches som innebär att man beräknar fram delar av DNA, som inte finns med i testen. Genom att ha för vidlyftiga algoritmer i denna metod så kan man alltså framkalla matchningar mot personer som inte finns. Så även detta med DNA är de högst oseriösa med och skadar därmed DNA-släktforskningens anseende. 
  • Ett riktigt skojarföretag som man bör undvika. Talar av egen erfarenhet.
  • Registren som de tagit fram tillsammans med AD är ovärderliga, helt klart. Så visst gör de nytta. Men kundbemötandet är bedrövligt och deras aggressiva marknadsföring på DNA-området lurar många att beställa deras undermåliga DNA-test istället för test som skulle ge användbara resultat. Det är inte lätt...
  • Tyvärr är MyHeritage ett företag som har det mest otrevliga kundbemötandet av alla företag jag upplevt. De är otroligt aggressiva i sin marknadsföring och att terrorisera personer med telefonförsäljare. Spelar ingen roll vad de erbjuder för tjänster, ett sådant beteende är oanständigt.
  • Är det verkligen Mitt Ursprung (My Heritage) företaget levererar? Är det inte bara en massa dåligt underbyggda gissningar baserade på ett hopkok av insamlade uppgifter och slarvigt genomförda DNA-tester! 

Really, MyHeritage, detta är oerhört allvarlig kritik!

Care to comment?

Fortsätt läs mer
44238 Träffar
12 Kommentarer

Hej, det verkar som att vi är släkt på något sätt ....

Hej, det verkar som att vi är släkt på något sätt ....

Vi är många som har börjat få meddelanden av ovanstående slag. I takt med att fler och fler DNA-testar sig uppstår matchningar och "träffar" med förmodat avlägsna släktingar, varvid det roliga pusslandet kring HUR man är släkt kan komma igång. Ofta handlar det om "remote cousins" och då är det inte alltid så lätt att hitta sambandet. Ibland får man till och med ge upp. Av och till kan det dock hända att nya släktgrenar serveras som på silverfat, varvid man fullständigt tappar hakan. Det senare hände mig i veckan.

Jag fick ett mail från Per Olof, som berättade att han testat sig hos Ancestry och fått en oväntad matchning; Ted Rosvall. Nära släkt skulle vi dessutom vara, tredje eller fjärde led. Vi kastade oss in i den Göingesocken där sambandet verkade finnas. Det begåvade programmet hade så att säga redan gjort jobbet åt oss och föreslog en gemensam anfader, en Nils Jönsson född 1712. Jo då, en sådan hade vi båda två, men i övrigt stämde uppgifterna dåligt. Per Olofs Nils Jönsson och min bodde inte ens i samma socken. Dessutom skulle vi så fall ha varit 7-männingar och inte släkt i tredje eller fjärde led, som matchningen påstod.

Per Olof berättade då att hans farfars äktenskapliga börd möjligen kunde vara en smula skakig? How so? Jo, han föddes till synes inom äktenskapet, men hans föräldrar, Amanda och Olof, piga och dräng på samma gård, hade gift sig bara ett par månader innan farfar gjorde entré. Nåja, sådant var väl mera regel än undantag - att det första barnet kom lite för tidigt ...  Vad hette gården? Per Olofs svar golvade mig. Det var just den gård där min farmor, Oda, hade fötts samma år. Odas far, Per, var så att säga husbonde på gården dit lilla Amanda, 18 år, två år tidigare anlänt som piga. Fram med husförhörslängden för den aktuella tiden, och visst, där finns de ju på samma sida, min farmors far Per med familj och några rader längre ner, pigan Amanda med sin lille son. Det är först några månader efter sonens födelse som drängen Olof flyttar in på gården, i något litet rum i ett uthus får man förmoda. Kan det vara så att Olof, för undvikande av skandal, fick en slant för att påta sig faderskapet åt husbonden Per? Att han, som det så fult hette, fick "sopa farstun" ...

 

Men det blir bättre än så. Det visar sig att Per Olofs farfar och min farmors bror var kommunpolitiker i samma socken/kommun under samma tid och kände varandra personligen. De lär också ha varit mycket lika, och det skvallrades på byn om att de var bröder. Deras respektive döttrar var bästisar och brukade ibland skämtsamt men, som det nu visar sig, helt korrekt kalla varandra för "kusiner". Förmodligen visste de hur det stod till. Hur var det då med likheten? Betrakta de båda ansiktena nedan:

b2ap3_thumbnail_jmfrelse-JUST_20170917-051340_1.jpgb2ap3_thumbnail_jmfrelse-JUST_20170917-051340_1.jpg 

Mannen till vänster är min farmors far, husbonden Per, och mannen till höger hans förmodade son, Per Olofs farfar? Tyvärr är den senare bilden hämtad från ett tryckt verk och hårt rastrerad, men ändå ... Visst finns det slående likheter! Munnen, gropen i hakan, näsan, öronen, hårfästet! Men låt oss i stället jämföra Per Olofs farfar (nedan till vänster) med en av Pers "äkta" söner (till höger):

b2ap3_thumbnail_PW-och-Ove.jpgb2ap3_thumbnail_PW-och-Ove.jpg

Slående som sagt! Inte för att bildbevis behövs - DNA-matchningen talar sitt tydliga språk - och när omständigheterna i övrigt stämmer så otroligt bra, går det inte längre att tveka. Jag har fått en uppsättning nya sysslingar och släkten en helt ny gren. 

Allt tack vare DNA.

 

Fortsätt läs mer
10748 Träffar
1 Kommentar

Arvinge okänd

Arvinge okänd

I dagens blogg vill jag göra reklam - ärligt och oförblommerat - för ett TV-program: Arvinge okänd på TV1. Jag hade missat TV-visningarna av denna nya serie, men nuförtiden kan man ju se det mesta på PLAY. Gjorde så och fastnade ... Det blev tre program på raken, nämligen de tre som hittills sänts [ur programpresentationerna]:

  1. Pappan och miljonerna. Kattis Ahlström och Niklas Källner söker upp personer med rätt till ett arv och en okänd familjehistoria. Ungraren Stephan Tasi dör ensam i Malmö 2013 och lämnar efter sig 7 miljoner kronor. Någonstans finns en son med rätt till arvet. Vet sonen att hans pappa är död? Varför förlorade far och son kontakten när Stephan flydde till Sverige under Ungernrevolten? Kattis Ahlström och Niklas Källner nystar upp ett livsöde som påverkats av krig och flykt och finner en arvinge som får miljoner - men aldrig återfår sin pappa.
  2. Systern som försvann. Rauza Nurullina delade bostad med sin syster under studietiden i Ryssland. Men när Rauza dog 2015, bara 53 år gammal, kom ingen till Sverige för att begrava henne eller för att ta hand om arvet på 1,8 miljoner kronor. Var finns systern idag? Gled systrarna isär bara för att de bosatte sig så långt ifrån varandra? Kattis Ahlström och Niklas Källner följer spåren efter en självständig, berest kvinna som någonstans på livets väg tappar bort en syskonrelation.
  3. Den ofrivillige spionen. Den en gång så stilige polacken Janusz Koryzma dör i Göteborg 2008. Han lämnar efter sig en okänd arvinge och en dramatisk livshistoria värdig en agentroman. Kattis Ahlström och Niklas Källner gör en tidsresa till det sovjetisk-kontrollerade Polen, där Janusz gör karriär på CIAs radiostation Radio Free Europe, där han pressas att byta sida och bli spion! Beslutet får ödesdigra konsekvenser för relationen mellan Janusz och hans son - som programledarna gör allt för att hitta. 

b2ap3_thumbnail_Systrarna.jpgb2ap3_thumbnail_Systrarna.jpg

De båda systrarna från episod två

Det är bara att konstatera: Det här är en riktigt bra programidé, väl dokumenterad och trivsamt genomförd. En blandning av Vem tror du att du är? och Spårlöst, men med sin alldeles egna twist. Allmänbildande, spännande och kanske en smula filosofisk. 

Programrubriken är måhända lite missvisande. Arvingarna är inte direkt okända - man vet ju att de existerar - men däremot är de borttappade. Och det är det programmet handlar om; jakten på de försvunna arvingarna, detektivarbetet, både i källorna, via intervjuer med goda män och grannar, men också på plats i utlandet, där den avlidne förmodas ha bott och där arvingarna kanske finns.

b2ap3_thumbnail_Ungern-3.JPGb2ap3_thumbnail_Ungern-3.JPG

Det första programmet, som handlade om en ungrare som flydde 1956 i samband med ryssarnas invasion, var riktigt rörande. Den son man till sist hittade, visade sig vara ödmjuk och genomsympatisk och definitivt värd alla de miljoner som han till sist får till sig. Betydelsefullt för honom var också att fadern strax före sin död faktiskt planerade en sista resa till Ungern, med all sannolikhet för att söka upp sonen, som han många år tidigare tappat kontakten med.

Det är självklart så, att det mesta i ett sådant här program är framforskat och planerat långt innan kamerorna börjar rulla. Den "spänning" man försöker bygga upp är så att säga fejkad, detta för att det skall bli nerv och närvaro i programmet. Men om det görs skickligt må det faktiskt vara hänt. 

Programledarna, Kattis Ahlström och Niklas Källner, är som klippta och skurna för detta koncept. Kattis är lugn, till synes välorganiserad och mycket charmig. Niklas lyckas förmedla lite av den entusiasm som vi "detektiver" känner inför vår uppgift, forskarglöden om man så vill. Jag har tidigare haft rejält svårt för denne TV-personlighet, särskilt när han larvade runt i Skavlan, men i den här rollen är han alldeles utmärkt.

b2ap3_thumbnail_Arvinge-oknd.jpgb2ap3_thumbnail_Arvinge-oknd.jpg 

Tre avsnitt till väntar i denna, den första säsongen. Dem ser vi fram emot!

 

Bilderna i denna blogg är alla från Sveriges Televisions hemsida. Fotograf framgår ej.

Fortsätt läs mer
10759 Träffar
1 Kommentar

Men snälla Isadora ... (en gammal skandal)

Men snälla Isadora ... (en gammal skandal)

De bland mina läsare som är rejält allmänbildade eller som är specialintresserade av dans vet kanske vem Isadora Duncan (1877-1927) var: en amerikansk dansös som räknas som en av den moderna dansens pionjärer. Hon fick ett liv fyllt av skandaler och tragik. Bland annat förlorade hon sina två barn och sin andre man. Dessutom slutade hennes eget liv på ett mycket udda sätt. Isadora ströps, när hennes långa scarf trasslade in sig i ekrarna på ett av hjulen på hennes nya sportbil. Men nu var det en helt annan Isadora denna blogg skulle handla om ...

b2ap3_thumbnail_Isafor-fb.JPGb2ap3_thumbnail_Isafor-fb.JPG

ISADORA  HENRIETTE SOPHIA de FALCK föddes 1773 11/3 på gården Björnsnäs i Kvillinge socken strax norr om Norrköping. Hennes föräldrar var löjtnanten Jacob Gustaf de Falck (1729-1817) och hans hustru, den spansk-holländska adelsdamen Christine Henriette y Velasco, Markisinna de Monteleone (1739-1806). Adel, och adel ... Så värst mycket av den varan handlade det kanske inte om. Christine Henriettes mor var visserligen den danska adelsdamen Marguerite Huguetan, Grevinde af Gyldensteen (1702-1766), men fadern var förvisso icke Marguerites äkte man, Don Antonio Casado de Acevedo, markis av Monteleone (1703-1740), utan en helt vanlig dödlig "d'un extraction bas" (av låg extraktion), som det står i en monografi över släkten Huguetan. Efter separationen från markisen omkring 1730, skaffade sig Marguerite alltså en älskare och fick med honom trenne döttrar, däribland Francoise Charlotte och Christine Henriette, som kom att gifta sig med två bröder de Falck från Herstaberg i Kvillinge. Även det lilla prefixet "de" är ett tecken på självadlandets ädla konst. Egentligen hette familjen FALK, rätt och slätt, men efter sina år i holländsk tjänst återkom bröderna så småningom till Herstaberg, inte bara med sina "markisinnor", utan också med det lilla förnäma "de" framför efternamnet. Mycket av denna säregna historia redovisar Maja Lundblad i Släkt och Hävd Nr 2/1964

b2ap3_thumbnail_tooopen_sy_179224198554.jpgb2ap3_thumbnail_tooopen_sy_179224198554.jpg

I äktenskapet med markisen hade Marguerite ytterligare två döttrar varav den ena, Françoise Henriette Casado de Acevedo, Markisinna de Monteleone (1725-1761), blev gift med den tyske riskgreven Heinrich VI, Reuss zu Plauen  (1707-1783). Från detta par härstammar en god del av Europas kungar, drottningar, prinsar och prinsessor, t.ex. kungarna av Sverige, Nederländerna, Belgien, Spanien och Grekland, Storhertigen av Luxemburg, Fursten av Liechtenstein och nästan alla tyska och österrikiska kejsardynastier, kungaätter och furstesläkter.   

Tillbaka till Isadora. Om henne visste jag, att hon var en s.k. "hemmadotter", ägnad uppgiften att ta hand om sina gamla föräldrar. Efter moderns död i Skärkind 1806 och faderns avflyttning till Norrköping några år senare, blir hon emellertid kvar i hemmet i Rökärr, Skärkind, och ingår 1819 - vid mogen ålder (46) får man säga - äktenskap med den 18 år yngre sergeanten, senare fältväbeln, Anders Daniel Sommelius (1791-1839). Makarna flyttar till fältväbelbostället Öjebytorp i Askeby socken. Isadora Sommelius avlider i torpet Asplund på Askeby ägor 1848.

Så kom då Arkiv Digitals nya och synnerligen välkomna satsning på bouppteckningsregister med direktlänkar till rätt sida i de ofta digra volymerna. Östergötland är väl representerat i detta register och jag gör omedelbart en raid bland alla mina förfäder och släkter i detta spännande landskap. Även i släkten de Falck, så klart. eftersom min mormors mormor var en sådan ... De flesta har jag naturligtvis redan studerat, men uppenbarligen inte Isadoras, som bjuder på en betydande överraskning. 

b2ap3_thumbnail_Isadoras-bou.JPGb2ap3_thumbnail_Isadoras-bou.JPG

Så här står det: ... Bouppteckning efter Enkefru Isadore Henriett Sophie Sommelius, född de Falk, som med döden afled den 3 mars och efter sig lemnade som arftagare, en dotter Christina Maria, gift med skomakaren Johannes Persson på Askeby ägor, vilka äger ett testamente  utgifvit af fältväbel herr A. D. Sommelius den 5 december 1831, att alla tillgångar skall ensamt tillhöra förenämde Christina ...

Aha! Vad hava vi här? En tidigare okänd gren i släktträdet. Raskt in i husförhörslängden för Askeby:

b2ap3_thumbnail_jebytorp.JPGb2ap3_thumbnail_jebytorp.JPG

Ja ja, det står fosterdotter, men snart nog får hon heta Sommelius ... Det är uppenbart att detta är en biologisk dotter till Isadora (Isador/Isadore) och antagligen också till Anders Daniel Sommelius. Det senare antagandet styrks av det faktum att när Christina Maria själv får ett utomäktenskapligt barn 1839, en son som får namnet CARL HERMAN, kallas hon i Norrköping/Olai födelsebok för Maria Danielsson. Maria var ju hennes andra förnamn, och Danielsson är naturligtvis en blinkning åt fadern, Anders DANIEL Sommelius. Själv finns hon (naturligtvis) inte med i Skärkinds födelsebok 1813, ej heller i Norrköping.

Hur gick det då för denna kvartsadliga torpareflicka i Askeby? Christina Maria Sommelius lever länge, förblir Askeby trogen och avlider där först 1901 6/1. Efter hemkomsten med den utomäktenskaplige sonen, har hon emellertid 1844 gift sig med torparen Johan Persson (1819-1884) och fått en dotter, Mathilda Sophia Johansdotter (1844-1909). Den senare gifter sig 1863 med en byggmästare Carl Johan Johansson (1840-1925) och får en säger en son; OSKAR KARLSSON (eller JOHANSSON), född 1865 19/2 i Askeby. Han utvandrar 1887 till Muskegon i Michigan och är sedan dess försvunnen. Det kan förstås tänkas att föräldrarna visste var han befann sig, varför en titt i deras respektive bouppteckning kanske skulle göra susen. Tyvärr tycks dessa ännu inte vara digitaliserade, vare sig av SVAR eller Arkiv Digital.

Den utomäktenskaplige sonen, Carl Herman Johansson, lägger till namnet BERGSTRÖM, kanske en indikation på vem fadern kan ha varit, samt avlider 1894 av lungsot på ett fattighus i Göteborg. Ogift. Den ende som möjligen kan ha fört denna släktgren vidare in i vår egen tid är således Isidoras dotterdotters son, ovan nämnde Oskar Johansson. Men VAR ÄR OSKAR?

https://www.youtube.com/watch?v=fOb-kNihqLQ

Varför fick då Isadora ett så annorlunda namn? Jo, så ungefär hette hennes officielle morfars far, Don Ysidoro Casado de Acevedo y del Mazo, 1. Markis de Monteleone (1667-1739) - Spansk ambassadör i bl.a. Frankrike, England, Nederländerna och Italien. Eftersom Marguerites make, Don Antonio, INTE var biologisk morfar till Isadora, var detta naturligtvis felaktigt, men det gällde väl att upprätthålla myten om det förnäma ursprunget. Don Ysidoros mormors far var f.ö. den synnerligen berömde spanske hovmålaren VELASQUEZ (1599-1660). I hans mästerverk Hovdamerna (nedan) - där den lilla prinsessan Margarita Teresa står i centrum - har han målat in sig själv till vänster. Så titta noga, alla ni Europas kungar och drottningar, prinsar och prinsessor. Här har ni er illustre anfader!

b2ap3_thumbnail_vELASQUEZ.jpgb2ap3_thumbnail_vELASQUEZ.jpg

Fortsätt läs mer
5453 Träffar
6 Kommentarer

ROS och RIS över Halmstad

ROS och RIS över Halmstad

En av de riktigt heta montrarna i Halmstad; FamilytreeDNA, som lär ha topsat 400 personer under helgen!

 Fri ROS

Lugn, lugn, Halmstad! Det blir nästan bara rosor i denna lilla betraktelse.

 

  • Fantastiska lokaler! Rymliga, luftiga, fräscha och ändamålsenliga. Aningen svårt var det kanhända att hitta föreläsningssalarna på andra och tredje våningen. Där hade det inte skadat med lite fler skyltar och en och annan tydlig vägvisare.
  • Utmärkt teknisk support - allting fungerade som ett klockverk, både ljud och bild - något man som föreläsare särskilt uppskattar.
  • Väl förberedd logistik kring föreläsningarna, med olika insläpp för förbokade och plötsliga besökare. 
  • Trevliga och vältaliga föreläsningsvärdar, som fick igång respektive avslutade programmen på ett föredömligt sätt.
  • Ett spännande och omväxlande föreläsningsprogram, där hänsyn hade tagits till såväl innehåll som förväntad publik. Mycket proffsigt!
  • Välsmakande bankettmåltid på magiska Tylösand.
  • En riktig förbundsstämma denna gång med en utmärkt mötesordförande, Karin Starrin, tidigare landshövding i Hallands län, som vant och vänligt svingade klubban och lät alla som ville få prata.
  • Gott om artiga och hjälpsamma funktionärer överallt!

b2ap3_thumbnail_Ris.jpgb2ap3_thumbnail_Ris.jpg  Bild: Vänermuseum

  • MATEN - or lack thereof ... Detta är ett ständigt återkommande bekymmer vid alla släktforskardagar, alls icke unikt för Halmstad. Men varför är det så? Kan det vara så att catering-firmorna inte riktigt förstår så stora tal, som vi i dessa sammanhang har att räkna med. Man fixar några hundra mackor och tror att det räcker med det. Man förstår inte att smörgåsar och bullar måste räknas i tusental. Likaså kaffe och te m.m. Frågan är om man inte borde fixa till matdetaljen genom ett FOOD COURT med en massa olika entreprenörer runt ett hav av bord (utan de hemska pappersdukarna) och stolar. Eller - ännu hellre - avstå från varm mat vid lunchdags och i stället erbjuda mackor, förpackade sallader, wraps och liknande. Snabbt och smidigt. Man vill INTE stå i kö vid dessa tillfällen! Det har man inte tid med - mässan och föreläsningarna drar i en ...  En riktigt bra och praktisk innovation vore om arrangören eller någon sponsor kunde förmås BJUDA på kaffe, te och vatten, helt enkelt låta det ingå som en del av inträdesavgiften. Tänk er "tankställen" på 10 eller 20 platser i lokalerna där folk får ta för sig av de ljuva dryckerna - efter att utan köbildning ha köpt ut sin macka eller sin bulle. Tänk vad mycket irritation och frustration en sådan generositet skulle bespara besökarna. Själv fick jag ingen lunch vare sig lördag eller söndag. På lördagen var maten slut och på söndagen kom jag för sent. Lunchserveringen stängde redan kl 13.30 respektive 14.00, vilket man naturligtvis inte kunde veta. På fredagskvällen fick jag mat, men salladen var slut ... Njaee, så kan vi inte ha det!

b2ap3_thumbnail_346_.jpgb2ap3_thumbnail_346_.jpg

  • UNDERHÅLLNINGEN - eller skall vi säga UNDER BÄLTETHÅLLNINGEN. Artisterna på Tylösand var hämtade från NYA HALMSTADSREVYN, tvenne muntra herrar i övre medelåldern. Sjunga kunde de och spela med och det på flera olika instrument. I deras första avdelning bjöd de bl.a. på en visversion av den gamla historien om mannen som råkat bli sin egen morfar, samt på ett härligt kollage av gamla schlagerlåtar. Mycket trevligt och njutbart. Efter kaffet återkom de emellertid med en andra avdelning. Det borde de inte ha gjort. Något mer platt, plumpt, pinsamt och dumt får man söka efter. Så fort underhållare nämner ordet Viagra, vet man vad klockan är slagen; Nu kommer det ett gäng fräckisar. Jag är inte särskilt pryd eller sipp och kan visst skratta åt en väl framförd fräckis. Men det skall vara stil och poäng i det hela. Det var det inte på Tylösand. Allt fler sänkte generade sina huvuden mot skämskudden och önskade livet ur föreställningen. Många smög sig diskret ut ur lokalen, även jag efter några förfärliga minuter, för att på så vis undkomma allt det låga och pinsamma. Borde inte erfarna artister, för undvikande av katastrofer av det här slaget, kunna läsa av sin publik så pass att de förstår vad som går hem. Men buskisduon brassade på, som hade de haft ett gäng repgubbar eller en svensexa framför sig. Bedrövligt!

Incidenten på Tylösand lämnade en besk eftersmak, som dock söndagens alla positiva upplevelser på Halmstad  Arena snart nog förmådde skingra. Enda anledningen till att jag så mångordigt beskriver det inträffade är i hopp om att det måtte tjäna androm (läs: Växjö) till varnagel. Man måste som arrangör i förväg ta reda på ungefär vad artisterna tänker utsätta sin publik för - detta så att man hinner stämma i Nissan.  

***

 

Fortsätt läs mer
4703 Träffar
6 Kommentarer

Bildspelet - ett utmärkt redskap!

Bildspelet - ett utmärkt redskap!

På släktträffen, och i alla andra sammanhang där du vill förmedla släktens historia, är BILDSPELET ett alldeles utmärkt hjälpmedel, enkelt att åstadkomma, lätt att redigera och komplettera och synnerligen pålitligt i skarpa lägen. Själv använder jag Microsoft Powerpoint, men det finns också andra, även gratisvarianter, som är fullt användbara. 

Finessen med bildspel är att du hela tiden har koll på läget, god överblick, och alla möjligheter att ändra och förbättra. Så här går det till:

Starta och namnge ett nytt dokument. Ställ dig på den första rutan och tryck ENTER ett antal gånger för det antal sidor du behöver. Ställ dig sedan på valfri sida och INFOGA BILDER från din mapp av skannade släktfotografier och dokument. Om du vill ha med texter, namn eller årtal, finns det särskilda osynliga rutor där du lekande lätt lägger in sådant. 

b2ap3_thumbnail_Stratsidan.JPGb2ap3_thumbnail_Stratsidan.JPG

Så här ser startsidan ut. Bilderna du lägger in kan du förstora och förminska efter behag. Du kan till och med göra dem större än arbetsytan - detta för att få fram det väsentliga i bilden. Lägg märke till hur jag i bilden ovan har gått in och markerat en av personerna med en oval i avvikande färg. Detta är särskilt viktigt när du visar stora familjegrupper och kanske vill berätta om personerna en i sänder. En annan möjlighet är givetvis den gamla hederliga laserpekaren. Med hjälp av den pekar du på de olika personerna i bilden och får förmodligen genast hjälp av de närvarande släktingar med att rätt identifiera dem. (Bild: Wikipedia)

Laser Pointer

När du väl har petat in alla de bilder du vill ha med, skiftar du till BILDSORTERING och får då följande vy:

b2ap3_thumbnail_Bildsortering.JPGb2ap3_thumbnail_Bildsortering.JPG

Det är nu det verkliga arbetet tar vid. Det är här du kan bestämma i vilken ordning bilderna skall komma och då måste du tänka till. Vilken är den logiska ordningen, och hur vill du berätta historien om din släkt. Kronologiskt? Geografiskt? Gren för gren? Från äldsta tid till nutid eller tvärt om? Pröva dig fram! Det är bara att ta tag i en bild och dra den dit du önskar. Du kan också markera hela sjok med bilder och flytta dem i klump. Var som helst kan du lägga till nya sidor och fylla dem med ytterligare bilder, texter, kartor och dokument. När du är nöjd med ordningen och "flytet", ställer du dig på ruta ett och trycker på "Visa bildspel". Med hjälp av piltangenterna bläddrar du dig igenom bilderna, kollar att de sitter rätt och ser ut som de ska, justerar där så behövs och upprepar processen ett antal gånger. Samtidigt passar du på att fundera ut och träna på vad du skall säga när släktingarna väl sitter där i spänd förväntan.

b2ap3_thumbnail_Pytte.jpgb2ap3_thumbnail_Pytte.jpg

Problemet med många gamla bilder är att de är så förtvivlat små. Fotografering, och inte minst framkallning, kopiering och förstoring, var inte gratis och ofta nöjde man sig med de löjligt småttiga miniatyrer fotoaffären levererade. Dessa gör på intet sätt rättvisa åt bilderna, särskilt inte när de visar människor i grupp. Det är här den fantastiska nya tekniken kommer in. Skanna miniatyrerna i hög upplösning, gärna 600 DPI eller mer. Plocka in dem i Photoshop och förstora dem rejält. Skärp upp dem, bättra på kontrasten, öka (eller minska) svärtan och finlira så gott du kan. Resultatet blir ofta förbluffande bra och din publik kommer att oooha och aaaha när de upptäcker att gammelfarfar faktiskt hade ett levande ansikte, pliriga ögon och ett stort charmigt leende. 

Det är bara att konstatera: Bilder, och i synnerhet gruppbilder, gör sig bättre på en skärm eller duk än i pappersform. För oss gamlingar är detta svårt att smälta - vi tror ju fortfarande att "riktiga" bilder måste vara på papper - men nu  får vi nog ge oss. Ingressbilden ovan, som jag hittade i ett gammalt bortglömt album, var 5 cm bred och 3,5 cm hög. Visst kunde man ana att den föreställde Wilhelm Andersson i Matvik, Hällaryd (K), hans hustru Frida och deras tio barn, men inte så mycket mer. I förstorat och förbättrat skick är den en pärla att bevara och fröjda sig över.

b2ap3_thumbnail_I-grngrset.jpgb2ap3_thumbnail_I-grngrset.jpg

VAD SKÅDAR MITT NORRA ÖGA?

Förstoringar kan ibland avslöja chockerande detaljer, sådant som man tidigare inte förmått urskilja på den allt för lilla pappersbilden.  Vad är det morfar har i mungipan på denna bild från 1933? En CIGARETT!!! Morfar som var en sådan renlevnadsman och som höll sina barn i Herrans tukt och förmaning med stränga förbud mot sprit, smycken, flärd och dans. Och cigaretter!

Fortsätt läs mer
3260 Träffar
0 Kommentarer

Handbok för anordnare av släktträffar

Handbok för anordnare av släktträffar

I min förra blogg utlovade jag lite tips och råd kring hur man planerar, arrangerar och genomför en släktträff. Den gyllene regeln här som i alla festfixarsammanhang är naturligtvis:

TÄNK EFTER FÖRE!

 

Det gäller att vara ute i god tid, att vara väl förberedd samt att bygga in alternativa lösningar om väder eller andra oförutsägbara faktorer skulle störa de ursprungliga planerna!

1. HUR MÅNGA?

En släktträff kan handla om allt från en handfull personer till flera tusen. Det är självklart att förutsättningarna och därmed planeringen blir helt annorlunda (och enklare) om det handlar om ett fåtal personer än om man kallar samman brigader av människor från alla möjliga håll. Det första du måste göra är således att bestämma dig för vilka som skall bjudas. Ibland ger det sig själv. Handlar det om ättlingarna till soldaten Gustav Rask och hans hustru Ida, så är det just dessa som skall bjudas, givetvis med respektive. Ibland kan det vara klokt att dela upp släkten i grenar och ordna flera träffar, detta för att förhindra människomyller där alla känner sig vilsna och där man inte hinner prata med dem man skulle vilja ha en stund med. Ofta är det lokalen som sätter gränser, men även om man tänker sig ett utomhusarrangemang (gör inte det - det kommer att regna ..!) bör man försöka begränsa antalet till under 100 personer. 50-60 är kanske det ideala.

2. VAR?

En plats med anknytning till släktens historia brukar vara det logiska valet. För de flesta släkter hamnar man i så fall ute på landsbygden. Där finns det för det mesta dels en kyrka/kyrkogård, dels ett församlingshem eller någon annan samlingslokal du kan hyra. Kanske finns gården eller stugan kvar, där förfäderna bodde och verkade, eller kanske en kvarn, fabrik eller bruk, som man kan lägga in i programmet som utflyktsmål. När du väl har bestämt dig för en plats och en lokal, åk då dit och titta. Det kallas för att rekognosera och det är absolut nödvändigt. Du måste veta vad som väntar, fundera ut hur du skall möblera, hur logistiken kring ankomst, servering och fotografering skall fungera och mycket annat. Detta bör du göra i mycket god tid, helst ett år före släktträffen.

3. NÄR?

Sommar, sommar, sommar! tänker du förmodligen. Det är ju då Sverige är som vackrast, det är då folk har ledigt och kan komma iväg. Ja, och nej! Numera är somrarna för många familjer, inte minst de med barn, så intecknade som de kan bli. Många parkerar sig i sommarstugan ute vid kusten eller inne i skogen, andra flänger världen runt medan åter andra åker på kurser och läger. Frågan är om inte sen vår och tidig höst kan fungera väl så bra? I alla fall före midsommar eller efter skolstarten i augusti. Lördagar brukar vara lämpliga för släktträffar, men gör inte misstaget att börja för tidigt på dagen. Många har kanske långt att köra. Flexibel start mellan 11 och 12 på förmiddagen brukar fungera, med avslut senast vid 17- eller 18-tiden.

4. INBJUDAN

Marknadsföring är A och O när det gäller släktträffar. Marknadsföring OCH god framförhållning. Använd gärna gamla beprövade metoder som brev och telefon, men glömt inte e-posten! Testa också att göra ett Facebook-event, dessa brukar nå fram till en god procent av de potentiella deltagarna, kanske väl så bra som ett brev. Det är inte fel att "varsla" om släktträffen redan 2 år innan den skall inträffa. På så vis är släktingarna mentalt förberedda på att det kommer en inbjudan så småningom samt att det handlar om augusti 2019. Ett år senare kommer den skarpa INBJUDAN, som skall innehålla all nödvändig information om tid och plats, hur man anmäler sig, vad det kostar, till vem man meddelar önskemål om specialmat o.s.v. Passa gärna på, att samtidigt med inbjudan efterfråga gamla fotografier och dokument. Sådana kan då dyka upp antingen i skannad form via e-post, eller i original vid själva träffen. Föreslå också att de som har lust och har något att berätta om förfäderna eller släktens historia gärna får göra så - att det finns utrymme i programmet för sådant. 

5. VILKA SKA FÅ KOMMA?

Förutom ättlingarna och deras respektive är det inte fel att också bjuda in släkten närstående personer, kanske någon mer avlägsen släkting, granne eller vän, som sitter inne med förstahandskunskaper eller har personliga minnen att förmedla. Hur gör man då med EXEN - d.v.s. tidigare ingifta personer, som genom skilsmässa eller på annat sätt checkat ut? Änkor och änkemän behandlas naturligtvis som vore de fortfarande ingifta i släkten, men hur gör man med de frånskilda? Deras barn och barnbarn är ju bjudna. Mitt råd: Kolla om eventuella nuvarande partners kan tänkas ta illa upp och om inte, bjud in exen med. Folk brukar kunna uppföra sig hyfsat vid dessa tillfällen även om man tidigare i relationen har kastats lösa föremål på varandra. Och glöm för Guds skull inte de adopterade barnen och fosterbarnen. De kan bli djupt kränkta om inte de också får en inbjudan.

6. MINGEL?

Börja gärna släktträffen med lite trivsamt mingel kring kaffe och bulle - en liten buffert som också jämnar ut de förseningar p.g.a. trafik och annat som kan uppstå. Folk behöver tid att få hälsa på varandra, presentera sina barn och barnbarn och småprata lite om ditt och datt. Först när detta är avklarat kan det vara dags att köra igång det egentliga programmet.

7. MATEN

Gör det enkelt för dig. Som arrangör och organisatör är du portförbjuden i köket. Låt andra ta hand om denna matnyttiga del - det finns säkert många villiga händer. Catering brukar fungera bra och vid mindre släktträffar är det inte heller fel med knytkalas, eller att man tillsammans ställer sig och förbereder en måltid. En bra kombination brukar vara att man ordnar huvudmåltiden med hjälp av catering eller anlitad kökspersonal, men att man i inbjudan skriver något i stil med: Om du vill får du gärna ta med dig något gott att ställa på kak/tårt-buffén vid det avslutande kafferepet, eller hur man nu tänker sig det hela.

I en kommande blogg kommer jag att förmedla tankar om själva programmet vid släktträffen, vad som måste vara med och vad man till varje pris bör undvika.

b2ap3_thumbnail_Stand-by.jpgb2ap3_thumbnail_Stand-by.jpg

 

 

 

     

Fortsätt läs mer
7339 Träffar
0 Kommentarer

Hur man lyckas med en släktträff utan att egentligen anstränga sig ...

Hur man lyckas med en släktträff utan att egentligen anstränga sig ...

I helgen blev den äntligen av, släktträffen som jag i över fyrtio år tänkt på och planerat. Är du galen människa, säger ni kanske, fyrtio år!!! Detta är bakgrunden:

Omkring 1970 fick jag kontakt med min mors kusin, en bankdirektör i Jönköping. Jag berättade för honom om mitt stora intresse för släkten Sandgren - min mors familj - och han avslöjade då att han i sitt bankfack förvarade sin farfars, min morfars fars, handskrivna memoarer på 109 tättskrivna sidor i folieformat. Jag blev eld och lågor och några år senare lyckades jag tjata mig till en fotokopia av memoarerna. Efter att ha läst dem både en och två gånger, och det var minsann inte så lätt, bestämde jag mig för att detta unika material måste jag till varje pris göra något av. En bok kanske eller någon sorts häfte. Först måste de emellertid transkriberas. Jag läste in texten på en diktafon och sedan renskrev min mor, som var kontorist, det hela. 

b2ap3_thumbnail_Bror-Johan-Sandgren-1853-Philadelphia.jpgb2ap3_thumbnail_Bror-Johan-Sandgren-1853-Philadelphia.jpg

Huvudpersonen är alltså ingenjören Bror Johan Sandgren (1829-1917), född vid Karlsborgs fästning av fattiga men redbara föräldrar. Fadern var skogvaktare på Vanäs udde, där man vid denna tid var i färd med att fullborda det gigantiska fästningsprojektet. Han dog redan 1831 och lämnade sin hustru med sju faderlösa barn att försörja. Mycket tidigt fick de ge sig ut och arbeta för brödfödan. Vid 13 års ålder roddes Bror Johan över Vättern till Motala för att börja i gjuteriet under sin bror, som var mästare där. Johan avskydde det heta och smutsiga jobbet och rymde. Han hoppade på en kanalbåt och jobbade en säsong som "Boy", den som först hoppade i land vid varje hållplats och sluss, surrade fast båten, lade ut landbryggan, sprang ärenden åt passagerarna och besättningen o.s.v. Efter några år i Stockholm emigrerade han 1847 till Amerika, där en annan storebror redan fanns, och därefter blev hans liv mycket spännande, då han som maskinist besökte både Sydamerika och Kanada under de mest hisnande båtresor bland valar och pirater. Under sin tid i Philadelphia hann han också utbilda sig till ingenjör.

Hemkommen till Motala 1859 fick han erbjudande om att för Motala Verkstads räkning resa till Ryssland för att där upprätta ett varv för sammansättning av pråmar för de ryska floderna. Han kom att stanna i Baku och Kazan i 25 år, gifte sig två gånger och fick sju barn, innan han för gott återvände till Sverige, till Stockholm och till skärgården.

Denna spännande historia har jag som sagt under mer än 40 år velat förmedla. Jag har samlat på mig massor av bilder, dokument och familjelegender, men aldrig riktigt fått ro att sätta mig ned och sammanställa materialet. Livet kom emellan ... För något år sedan slog det mig emellertid: 2017 är det jämnt 100 år sedan han dog. Jag gör så  här: Jag bjuder in alla hans ättlingar till en släktträff sommaren 2017 och lovar i inbjudan att boken om hans liv då skall stå klar. Sagt och gjort, förra sommaren gick inbjudan ut och samtliga ättlingar anmälde sitt intresse för att delta. På detta sätt tvingade jag mig själv att "leverera". Problemet var bara att jag denna vinter, vår och sommar hade en rad andra viktiga bokprojekt på gång; EMIGRANTFORSKA PÅ NÄTET, SLÄKTFORSKARNAS ÅRSBOK och SVENSKAMERIKANER - KÄNDA OCH OKÄNDA. Det blev långa dagar och nätter, men till sist kom morfars far i hamn. Dagen före släktträffen kunde jag avhämta det färdiga alstret på tryckeriet och andas in den alldeles särskilda doft, ljuv och tillfredsställande, som nya böcker alltid förmedlar till sina författare. 

b2ap3_thumbnail_Omslag-memoarer.jpgb2ap3_thumbnail_Omslag-memoarer.jpg

Mer om själva släktträffen, tips och råd kring hur man anordnar sådana, i en kommande blogg. Går det på räls eller måste man anstränga sig? Vad skall man tänka på, vilka gropar skall man undvika och vilka ingredienser måste absolut vara med? Nu skall jag emellertid först anslå några dagar åt att fröjda mig över resultatet och åt att jag faktiskt, efter mer än 40 år av födslovåndor, lyckades få fram min morfars fars memoarer. 

Fortsätt läs mer
8351 Träffar
1 Kommentar

Av jord är du kommen ...

Av jord är du kommen ...

Härom dagen kom våra grannar, som har sina rötter i trakten kring Poltava i Ukraina, med en liten present till oss. De hade tillbringat ett par semesterveckor i hemlandet, och bland annat besökt det som en gång utgjorde slagfältet, där de svenske anno 1709 led ett så bedrövligt nederlag. Vid något tillfälle hade jag berättat för dem om Karl XII och om händelserna för 308 år sedan, då de svenska stormaktsdrömmarna gick i kras. Nu kom så att säga redovisningen. Det var en liten gubbe i lera, möjligen en kosack, med en skylt i rött där det står POLTAVA på ukrainska, eller om det är ryska. Därtill ock en plastpåse fylld med något brunt. Kaffe tänker man kanske, men så icke. Detta var jord! Jord från själva slagfältet!

Detta med att förflytta jord känner vi igen både från romaner och filmer, men också från begravningsritualer i olika länder, religioner och traditioner. I de flesta svenska begravningar ingår fortfarande ceremonin med de tre skovlarna mull på kistan - Av jord är du kommen, Jord skall du åter bli, Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen. På sina håll, särskilt inom "frikyrkan", använder man i stället tre blommor, ofta liljor, men annars hänger jorden fortfarande med. Under själva avskedet, när de sörjande går fram till kistan eller till den öppna graven, har vi här i Sverige en så kallad kistbukett med oss, eller en röd ros. Så är det inte överallt. I flera europeiska länder tar man i stället en nypa sand eller jord, antingen direkt från marken eller ifrån en liten skål, och häller ned över kistan. I andra kulturer lägger man stenar på graven eller på gravstenen.

b2ap3_thumbnail_P1010013.JPGb2ap3_thumbnail_P1010013.JPG

För jämnt tio år sedan hade vi storfrämmande från just Ukraina på besök. Det var min brylling Nonna, 82, ursprungligen från Baku, som gästade oss både här i Falköping och på vårt lantställe i Stockholms skärgård. Hennes morfar, Thure Gustaf Sandgren (1856-1903) hade utvandrat till "Persien" för att, i likhet med så många andra svenska ingenjörer och maskinister, arbeta hos bröderna Nobel i deras olje-imperium vid Kaspiska havet. 1914 bröts kontakten mellan familjen i Baku och familjen i Sverige. Inte förrän 2006 återfanns den försvunna Sandgrenen, då tack vare Internet och flyktad till Ukraina, varefter kontakten kunde återupptas. Året därpå lyckades det oss mot alla odds att få hit Nonna på besök och tillsammans åkte vi runt i halva Sverige, besökte släktingar, kyrkogårdar och andra platser av intresse för vår släkts historia. Nonna hade med sig en liten spade och ett antal plastpåsar, som hon vartefter fyllde med jord från de platser vi besökte. Jorden skulle hon ha med sig hem till Kharkov, som en souvenir kanske, men ändå mer som en sorts magisk länk mellan våra två länder.

Företeelsen påminner om de barndop, där man har tagit med sig vatten från berömda källor, sjöar eller kanske brunnen där hemma på släktgården. I allra förnämsta fall låter rika människor ibland flyga in vatten ifrån floden Jordan i det Heliga Landet. Precis som om det skulle ha extra effekt.

Njaee, jag ställer mig nog rätt tveksam till dessa magiska handlingar. Jag säger som den utmärkte skalden Gustaf Fröding i hans dikt om "Idealism och realism":

 

Nu är jag led vid tidens schism 

emellan jord och stjärnor. 

Vår idealism och realism, 

de klyva våra hjärnor.

 

Det ljugs, när porträtterat grus 

får namn av konst och fägring. 

En syn, som svävar skön och ljus 

i skyn, är sann som hägring.

 

Men strunt är strunt och snus är snus, 

om ock i gyllene dosor, 

och rosor i ett sprucket krus 

är ändå alltid rosor.

 

b2ap3_thumbnail_Sprucket.jpgb2ap3_thumbnail_Sprucket.jpg

Ps

Här står jag nu med en påse jord ifrån Poltava. Vad skall jag göra med den? Det är möjligt att den enligt vetenskapen kan innehålla partiklar ifrån några av de stupade Karolinerna 1709, genom denna påse nu återbördade till fosterlandet. Det går därför knappast an att bara kasta bort den. Men vad skall jag hitta på? Något som känns någorlunda värdigt. Hmmm.... Ett vårdträd, kanske? Eller skall jag bege mig till kullarna vid Näs här i närheten? Där och uteslutande där växer nämligen det unika ukrainska fjädergräset STIPA PENNATA, som mången ivrig botanist årligen brukar besöka. Måhända är det där jorden från Ukraina hör hemma.

b2ap3_thumbnail_Stipa_pennata_Causse_Mejean.jpgb2ap3_thumbnail_Stipa_pennata_Causse_Mejean.jpg

Fortsätt läs mer
15466 Träffar
0 Kommentarer

Genealogiska museet

Genealogiska museet

På väg ut mot Skansen fick jag igår plötsligt syn på BIOLOGISKA MUSEET - en kyrkliknande byggnad från 1893. Museet visar skandinaviska däggdjur och fåglar i sin naturliga miljö. Museet grundades av Gustaf Kolthoff, konservator vid zoologiska institutionen vid Uppsala universitet. Till sin hjälp hade han vännen och jaktkamraten, målaren Bruno Liljefors. Museet tillhör sedan 1970 Stiftelsen Skansen men kommer om bara några veckor stänga på obestämd tid, kanske för alltid, då byggnaden är i dåligt skick, besöksantalet lågt och det saknas medel för underhåll. Om sanningen skall fram kanske själva konceptet, uppstoppade djur framför panoramamålningar från naturen, har överlevt sig själv. Liksom de flesta andra svenskar har jag aldrig varit där, men medvetna om att detta förmodligen var sista chansen styrde mig benen fram till ingången, där jag kunde konstatera att inträdet var facila 50 kronor (man är väl pensionär ...), en summa som med råge ryms inom min budget för plötsliga infall.

b2ap3_thumbnail_BM-bjrn.jpgb2ap3_thumbnail_BM-bjrn.jpg

Väl inne i detta gamla panoptikon blev jag glatt överraskad! Den cirkelrunda utställningen var skickligt hopkommen, inte minst möjligheten att gå en trappa upp och titta på alla djuren och miljöerna från ett annat perspektiv, fågelns. Bruno Liljefors fondmålningar var även de värda ett besök. Det bestående intrycket var att detta är en skönhetsupplevelse av rang. Så skynda er till Biologiska museet, alla ni trögbollar som liksom jag själv aldrig har fått loss tummarna. Om några få veckor är det för sent. För alltid!

I Stockholm liksom i landet i övrigt finns det uppenbarligen hur många museer som helst. Minst ett för varje smak eller intresseinriktning. Endast ett tycks saknas:

GENEALOGISKA MUSEET

Efter besöket på Biologiska fantiserade jag vilt om hur ett sådant museum skulle kunna gestaltas. Kan man verkligen göra sevärda utställningar av något så knastertorrt som genealogi och gamla dammiga kyrkoböcker? Visst kan man det! Släktforskning handlar ju i grunden om människoöden, om livets gång, om sorg och glädje, om invandring och utvandring, om gåtor och legender, om spännande detektivarbete, om gamla fotografier och porträtt, om religion och historia, om mode och trender, om lag och rätt, om sociala orättvisor, om hög och låg! Ja, om allt!!! Tänk vad ett antal kreativa museipedagoger, i samarbete med kunniga släktforskare och historiker samt ett gäng habila arkivarier, skulle kunna åstadkomma! Allt behöver i dessa dagar inte handla om häftiga Vikingar och runstenar - det finns också vanliga människor att lyfta fram!

Förutom själva basutställningen på mitt Genealogiska museum skulle man naturligtvis ha 

  • En permanent PRÖVA-PÅ-HÖRNA med datorer, digitala kyrkoböcker, databaser och allt det andra.
  • En föreläsningssal med dagliga aktiviteter, möten, kurser, konferenser, workshops o.s.v.
  • En HALL-OF-FAME med alla sorters "kändisar" - där deras bakgrund och släkthistoria presenteras.
  • En ALLA-ÄR-VI-SLÄKT-vägg där allsköns kända svenskar (och en och annan utlänning) länkas ihop i en enorm släkthärva.
  • En bokhandel fylld med handböcker, släktutredningar, släktromaner, biografier, CD-skivor och allt det andra man behöver.
  • En kommersiell yta, á la släktforskardagarna, där arkiv, bibliotek, föreningar, entreprenörer och databasleverantörer får möjlighet att presentera sig. 
  • DNA, DNA, DNA, DNA

Bara fantasin sätter gränser, så fortsätt att spåna, och så ses vi så småningom till invigningen av GENEALOGISKA MUSEET.

b2ap3_thumbnail_Kardashians.jpgb2ap3_thumbnail_Kardashians.jpg

 

 

Fortsätt läs mer
4925 Träffar
1 Kommentar

Rensa och röja

Ute på en ö i Stockholms skärgård äger min familj och jag några få hektar mark med ängar, dungar och lite skog. Det är ett högst förtjusande område, kuperat och vackert och med lite havsutsikt här och var. Här har vi också vår semesterstuga, dit vi återvänder så ofta och så mycket vi bara kan. Det var min morfars far, som i början av 1890-talet tillhandlade sig området, och nu är det alltså jag själv, min bror och min kusin, som äger och förvaltar det hela.

Till god förvaltning hör naturligtvis också att hålla efter växtligheten, att avverka stora träd när de är mogna för det, att röja sly och glesa ut bland de självsådda tallplantorna på det att de som blir kvar har större chans att växa till sig. Inte minst tenderar al och hassel att ta över, varför man med några års mellanrum måste ta fram röjsågen och trimmern. I år har vi haft turen att kunna engagera kommunens sysselsättningsprojekt för funktionshindrade, som en gång i veckan kommer ut till oss tillsammans med sin handledare och gör ett fantastiskt arbete. 

I onsdags hade de kommit till ett område direkt framför vår sommarstuga, en yta som definitivt tagits över av oönskade lövträd och buskar. En bit bort bor emellertid våra grannar, vi kan kalla dem Bosse och Yvonne, och de gillar definitivt inte att vi röjer på ägorna. Det har de aldrig gjort. Varje gång vi har försökt har de kommit springande och på alla sätt försökt att förhindra den nödvändiga uppstädningen. Flera anlitade entreprenörer har genom åren fått gå därifrån med oförrättat ärende. Grannarna vill ha en skyddande mur, en ridå av grönska mellan sig och den farliga omvärlden, och kräver att vi skall förse dem med en sådan. Från buskarna och träden i fråga är det emellertid 20-30 meter till parets tomtgräns, varför de naturligtvis inte har något att säga till om. Det är ju vår mark, som vi har all rätt i världen att vårda och bestämma över. 

Röjsågarna kommer fram och två ur teamet sätter igång med sitt arbete. Efter några sekunder märker de emellertid att det har börjat regna ... Det har det inte! Det är Bosse, som i sin frustration har riktat trädgårdsslangen mot arbetarna och nu brassar på så att det dryper om de utsatta. Samtidigt kommer Yvonne springande, skrikande och förbannande och med mobilkameran i högsta hugg för att dokumentera vandaliseringen av "deras" skyddsmur.   

De funktionshindrade killarna klarade inte av situationen - de är ju per definition fragila - och går och gömmer sig. Efter några minuter inser arbetsledaren att slaget är förlorat och retirerar med sitt team. Ondskan och den oförblommerade oförskämdheten har återigen segrat ...

I detta läge försöker vi naturligtvis kontakta polisen. Detta handlar ju om rena trakasserier och framstår som ett oerhört självsvåldigt beteende. Dessutom riktat mot några av de allra svagaste i vårt samhälle. Spruta vatten på hederliga arbetare, som försöker utföra sina sysslor på det av markägaren anvisade området. Unheard of! Hos polisen hamnar vi som nummer 51 i telefonkön. Efter tre timmar (TRE TIMMAR) är vi äntligen framme som nummer två i kön och börjar så smått mentalt förbereda oss inför vad vi ska säga. Då kopplas samtalet bort! När vi ringer upp igen hamnar vi naturligtvis sist i kön. Vi kommer aldrig fram.

 

Se där, en stilla skildring av livet på landet. Men har berättelsen något som helst med släktforskning att göra. Jo, kanske ...

Precis som i naturen är det för oss släktforskare en absolut nödvändighet att kontinuerligt rensa och röja bland våra anteckningar. Liksom alla andra samlare tenderar vi att spara på allt, även sådant som är helt irrelevant för våra olika forskningsprojekt. Situationen liknar den som uppstår när man aldrig röjer bland sina digitala bilder. Förr hade man 12 eller 20 bilder på varje filmrulle och man var tvungen att anpassa sig till detta. Numera kan man ta precis hur många bilder som helst, och gör det också. Moment två i processen borde vara att rensa bort alla dåliga eller misslyckade bilder och bara spara dem som är något att ha. Men gör vi så? Nej, i våra digitala kameror och mobiltelefoner samlar sig alla dessa onödiga bilder osorterade, anonyma och till sist omöjliga att navigera bland. De bra bilderna gömmer sig bland alla de dåliga, precis som de viktiga avskrifterna och noteringarna i våra släktforskningspärmar gömmer sig bland alla de perifera och ointressanta. MAN SER INTE SKOGEN FÖR BARA TRÄD ...

b2ap3_thumbnail_skogen-foto-reijo-kerc3a4nen.jpgb2ap3_thumbnail_skogen-foto-reijo-kerc3a4nen.jpg

Hur röjer man då bland sina anteckningar utan att riskera att somt går förlorat?

Enkelt, min gode Watson! De flesta av oss antecknar förmodligen i kollegieblock eller liknande. Moment två för oss är, eller borde vara, att renskriva dessa anteckningar in i ett släktforskningsprogram eller i en Textfil. Knappa in allt av värde, även funderingar och teorier. Sug ut allt som kan vara relevant ur dina egna anteckningar, och när detta är gjort kan du lugnt arkivera dina anteckningar, lägga undan dem och låta dem vila. Om du mot förmodan skulle behöva dem igen är det bara att plocka fram dem och läsa, men i övrigt klarar du dig med den renskrivna versionen.

Om du är så modern att du antecknar direkt in i din dator eller laptop är detta inte heller något problem. Lägg de perifera uppgifterna i en "slaskfil" där du med hjälp av olika sökfunktioner lätt kan återfinna dem. Därmed håller du själva projektet, antavlan, släktutredningen, torpinventeringen eller vad det nu handlar om, rent från ovidkommande information, uppgifter som du inte behöver, men som du inte har hjärta att deleta. Vem vet, någon gång i framtiden kanske de kan komma till användning. En vacker dag kanske du inser att det i denna till synes värdelösa sump av data kan finnas uppgifter, som är just de nycklar du behöver för att komma vidare.  

b2ap3_thumbnail_Sump.jpgb2ap3_thumbnail_Sump.jpg

Din digitala fisksump av överflödig information ...

Hur ska vi då göra med våra grannar? Går det att tala dem till rätta? Nej, nej! Inte heller går det att tillkalla ett privat vaktbolag som skyddar arbetarna mot fortsatta övergrepp. Men en liten spion, kanske, en som rapporterar när paret är bortresta och då vi snabbt kan gå in med våra trupper.

Att rensa och röja är nödvändigt - att leva är inte nödvändigt! 

Fortsättning följer! (kanske)

    

 

 

Fortsätt läs mer
5394 Träffar
4 Kommentarer

Brita Stina, var är du?

Att skådespelaren LARRY HAGMAN (1931-2012) - känd (ökänd) för sin roll som den vidrigt manipulativa J. R. Ewing i TV-serien DALLAS - hade svenskt påbrå är ingen hemlighet. Vid ett av sina många besök i Sverige lär han t.o.m. ha träffat några av sina svenska släktingar. Det är hyfsat enkelt att leda härstamningen tillbaka till hans farfars far, skåningen CARL OTTO HAGMAN (1828-1893) från Vittskövle socken. Carl Otto var repslagare och utvandrar två gånger, första gången i början av 1850-talet, han hamnar då i Racine i Wisconsin där han gifter sig med BERTHA CHRISTINA LARSDOTTER eller JOHNSON (1826-1900), och andra gången, efter några år tillbaka i Kristianstad, 1880, då med målet Boston, där han gifter om sig. Han förefaller m.a.o. ha stuckit från familjen i Wisconsin och (möjligen) skilt sig ifrån hustrun. 

Carl Otto och Bertha Christina får bl.a. sonen William Louis Hagman (1855-1931) - Larrys farfar - som i dödsattesten uppges vara född 1855 29/3 i Wisconsin. Andra källor antyder att födelseåret snarare böra vara 1858 eller 1859. Hans föräldrar anges som Carl Otto Hagman och Bertha Christina Larsdotter, båda födda i Sverige.

På Hagman-sidan går det skapligt bra att komma vidare. Carl Ottos far var trädgårdsmästare och hette LARS HAGMAN, född 1789 i Östra Vemmenhög, modern MARIA DAHLGREN, född 1801, okänt var. På trädgårdsmästares vis försvinner familjen dock snart från Vittskövle, Köpinge, Önnestad och Skepparslöv och det har ännu inte lyckats mig att få fram deras dödsdata. I nästa generation skall förfäderna ha hetat NIKOLAUS HAGMAN och INGRI ANDERSDOTTER samt GABRIEL DAHLGREN och KJERSTI SJÖBERG. Hej, alla skånska forskare! Hör gärna av er om ni har några fler uppgifter eller ledtrådar kring den Hagmanska härstamningen.

Ännu värre är det med BERTHA CHRISTINA och hennes bakgrund. Källorna slirar till att börja med kring vilket som var hennes flicknamn; LARSDOTTER eller JOHNSON. Vid giftermålet 1855 i Racine, WI, kallas bruden Christine Johnson. Detta låter sig emellertid förklaras med hjälp av ett tidigare gifte. Hos familjen Hagman i Racine tycks det förekomma ett styvbarn med just detta efternamn. Ergo, Bertha Christina kan mycket väl ha hetat LARSDOTTER, som de flesta andra källor, inklusive sonens dödsattest, låter förmoda.

Här gäller det således att hitta en lämplig BERTHA CHRISTINA LARSDOTTER, född omkring 1826. Hennes dödsattest i Racine 1900 ger till synes goda ledtrådar:

Name: Bertha Christine Larson Hagman 
Gender: Female
Death Date: 27 Sep 1900 
Death Place: Racine, Racine Co., Wis. 
Age: 73 
Birth Date: 24 Oct 1826 
Birthplace: Sweden 
Occupation: Housewife 
Race: White 
Marital Status: Widowed 
Spouse's Name: Karl Otto Hagman 
Father's Name: Larson 
Father's Birthplace: Sweden
Mother's Name: Katherine Larson 
Mother's Birthplace: Sweden 

Med en sådan rikedom av uppgifter borde det väl inte vara så svårt att rätt identifiera henne i det svenska materialet, men det är det ...

EMIBAS (Emiweb) ger inga riktigt bra träffar. Den enda möjliga tycks vara denna:

Post 887968
Larsdotter, Brita Stina Piga (ogift kvinna)
f. 21/4 1826 i Stora Mellösa, Örebro län (Närke)
Utvandrad 9/6 1854 från Försvarslösa, Stora Mellösa, Örebro län (Närke) till Nordamerika
Källa: Husförhörslängd, s. 492

Väldigt många BRITTOR får i USA heta BERTHA. Kan det helt enkelt vara så att Carl Otto Hagmans fru, Bertha Christine Larsdotter, egentligen heter BRITA STINA? Kan det vara hon, tro?

Mja ... Mycket stämmer med dödsnotisen i Racine 1900, men inte allt. Födelsedatumet t.ex. Men också det faktum att utvandringen tycks komma för sent. Enligt teorierna ovan skall hon ha kommit till Amerika redan på 1840-talet, vilket skulle innebära en mycket tidig utvandring, detta för att hinna gifta sig med en Johnson och få barn (1849) innan hon 1855 gifter om sig med Carl Otto Hagman. Dessutom heter Stora Mellösa-kandidatens föräldrar Lars Pehrsson och Anna Jonsdotter, inte något som liknar Katherine, vilket dödsnotisen föreslår.

Nej, BERTHA CHRISTINA döljer sig fortfarande. Är det någon bloggläsare som kan assistera?

Varför intresserar jag mig då för Larry Hagmans förfäder? Jo, lagom till släktforskardagarna i Halmstad i augusti publicerar Sveriges Släktforskarförbund en ny liten bok; SVENSKAMERIKANER - kända och okända. Den kan sägas vara en lättsam uppföljare till 24 Famous Swedish Americans and their Ancestors - A Collection of Ancestor Tables, som förbundet gav ut redan 1996. Texten kring de 30 minibiografierna har författats av Mikael Hoffsten, han med Släktforskarens lilla faktabok, och layouten och genealogierna står jag, arma krake, för. Förutom några av de kändisar som förekommer i "24" är det en rad "nya" svenskamerikaner som här presenteras. Förutom Larry Hagman också

Anna Q Nilsson - skådespelare

Gideon Sundbäck - uppfinnare

Alexander Samuelson - designer

Arleigh Burke - amiral

Greta Johansson - simmare

Tor Johnson - brottare och skådespelare

Inger Stevens - skådespelare

Tippi Hedren - skådespelare

... och många fler!

Spännande läsning och många genealogiska trådar att nysta i. Inte minst för mig med familjen HAGMAN och den mystiska BERTHA CHRISTINA.

Hjälp, hjälp!

b2ap3_thumbnail_Johnson_Tor_002_Plan9_Color.jpgb2ap3_thumbnail_Johnson_Tor_002_Plan9_Color.jpg

Skådespelaren Tor Johnson i en av många kalkonrullar från Hollywood ...

 

 

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
6032 Träffar
10 Kommentarer

Broar mellan människor

Alla svenskar känner igen slutscenen i Astrid Lindgrens RONJA RÖVARDOTTER, där Mattisrövarna och Borkarövarna till sist insett att de är tvungna att gå samman om de skall kunna försvara sig mot kungens knektar. Efter en tvekamp, som Mattis vinner, bildar de ett enda starkt rövarband och bygger en bro över Helvetesgapet, som tidigare skiljt dem åt. Det var där den oerhört dramatiska scenen ägde rum, där Mattis till sist försköt sin enfödda dotter. 

För ett år sedan bjöd jag hem några av de syriska flyktingar som för närvarande vistas i vår lilla stad. Vi hade träffats på kyrkans språkcafé, småpratat om ditt och datt och av någon anledning kommit in på Astrid Lindgren och hennes böcker och filmer. Någon hade sett BRÖDERNA LEJONHJÄRTA och kunde inlevelsefullt berätta om den, varpå jag frågade om de kände till RONJA RÖVARDOTTER. Nej, det gjorde de inte, och så började jag berätta. Det gick bra en lång stund, men när vi kom in på Rumpnissar och Vildvittror insåg jag att detta måste ses för att förstås, och så bjöd jag hem dem alla fyra på en filmkväll.

 

Trots att de hade vistats nästan två år i vårt land, var detta den första gången de besökt ett svenskt hem. TV-serien om Ronja i tre delar om 45 minuter vardera hade jag på DVD, och mellan avsnitten festade vi på svenska mackor och kanelbullar. Det svenska talet kompletterades med svensk text för hörselskadade för största möjliga förståelse, och ibland fick jag stanna filmen för att kommentera och förklara ett eller annat. Det blev en stor upplevelse, både för mina syriska vänner och för mig. Något liknande hade de förmodligen aldrig sett och när slutscenen kom, bilden här ovan, med den nya bron över Helvetesgapet, rann tårarna nedför mer än en kind. Det slog mig då, att RONJA RÖVARDOTTER på många sätt beskriver situationen i Syrien, med rövarband lite varstans, som allt för länge ägnat sig åt att slåss mot varandra, i stället för att enas emot kungens (Assads) knektar ... 

Broar mellan människor kan också tolkas bildligt. Det finns de som påstår att vi svenskar, allt sedan byarna sprängdes, har kommit att utvecklas till de reserverade och räddhåga varelser vi är idag, många av oss i alla fall. Vi värnar om vår integritet och vi umgås inte i onödan med våra grannar, särskilt inte om de på något sätt ser annorlunda ut. Inte heller släkten förefaller längre vara av nämnvärt intresse. Den närmaste familjen träffar vi naturligtvis kontinuerligt, barn och barnbarn, och kanske också föräldrar och syskon på ömse håll, men därefter förefaller intresset ebba ut. Kusiner? Vem hinner med sådana nu för tiden? Dem byter vi möjligen några ord med på släktens begravningar men knappast mer, för att inte tala om alla nästkusiner/sysslingar, mostrar och fastrar och annat perifert folk.

Det finns emellertid redskap att ta till, brobyggare mellan människor, as if it were .. 

Jag tänker naturligtvis på släktforskning och alla dess biprodukter; släktträffar, släktutredningar, bildspel, Facebookgrupper kring den egna släkten och familjen och mycket annat. Släktforskning förmår som få andra fritidsintressen att väcka liv i för länge sedan avtynade relationer människor emellan. Insamlandet och utbytet av information, dokument och gamla fotografier engagerar de flesta, även om en och annan släktmedlem svårförklarligen avstår från att delta. Släktforskningen öppnar dörrar, vitaliserar konversationen, aktiverar de passiva och lyckas ibland t.o.m. läka gammalt groll inom släkten. 

b2ap3_thumbnail_family-reunion-commemorative-plaques.jpgb2ap3_thumbnail_family-reunion-commemorative-plaques.jpg

Sommaren är släktträffarnas förlovade årstid. Det är då man (möjligen) lyckas samla de utspridda anförvanterna. Alla är ju så upptagna! Men med mycket god framförhållning, minst ett år, brukar de flesta kunna hålla rent i almanackan. Man blir alltid besviken på de släktingar, som inte förstår att dessa träffar är unika tillställningar, once in a lifetime, och väljer bort dem till förmån för "oväsentligheter". Desto mer får man glädja sig över att så många faktiskt infinner sig, fulla av förväntan och glada över att någon äntligen tar initiativ ...

Så töva icke mer, du flitige släktforskare! Bli en aktiv brobyggare och sätt igång redan nu med planerandet inför den stora - eller lilla - släktträffen 2018! 

 

Bilderna är direkt från filmen Ronja Rövardotter - släktträffen från "Family Reunnion Commemrative Plaques"

Fortsätt läs mer
5678 Träffar
0 Kommentarer

Svårfunna passagerarlistor

Svårfunna passagerarlistor

Passagerarlistor är och har alltid varit gefundenes Fressen för den som söker sina försvunna släktingar i främmande länder. Främst tänker man kanske på alla de listor, som skapades i samband med den stora utvandringsvågen till Nordamerika, listor som föredömligt digitaliserats, indexerats och gjorts tillgängliga via Internet. Här handlar det dels om de svenska listorna över emigranter från städer som Göteborg, Malmö, Gävle, Köpenhamn och Trondheim, men också om passagerarlistorna på den amerikanska sidan, New York i första hand, men även Boston, Philadelphia, Baltimore och många andra platser. Härtill kommer det engelska materialet - mellanstationen - eftersom så många reste via de förenade kungarikena, till Hull kanske och vidare från Liverpool.

Dagens bloggrubrik syftar emellertid på en helt annan källserie, nämligen de s.k. PASSAGERARAVGIFTER, som under åren 1735-1851 upptogs av nästan alla utrikesresenärer som en sorts skatt. Om detta skriver Krigsarkivet i en liten informationsskrift med namnet SLÄKTFORSKARNA OCH KRIGSARKIVET [finns som PDF här]:

http://webbutik.riksarkivet.se/shop/25093/files/PDF/Sl%C3%A4ktforskarna_och_Krigsarkivet.pdf

"När Flottans pensionskassa (och dess föregångare) behövde fler finansieringskällor, beslöts att alla utrikesresenärer skulle betala en passageraravgift. Avgiften skulle tillfalla Flottans pensionskassa. Vid kassan upprättades förteckningar över dessa resenärer för åren 1735-1851. Förteckningarna förvaras bland räkenskaperna i två olika arkiv. Åren 1735-1796 i samlingen “Räkenskaper flottan” (Amiralitetsinkvarteringskassan) och senare år i Flottans pensionskassas arkiv. I forskarexpeditionen står ett register över de orter från vilka passageraravgifter har inlevererats till kassan. Registret hänvisar till serie, volym och sida i ovannämnda arkiv. För att kunna ha nytta av detta register, är det nästan ett måste att känna till från vilken ort personen utreste." 

Allt detta visste jag när jag under söndagen satte mig ned för att författa denna blogg. För att få fram lite goda exempel och kanske några små skärmklipp gick jag in i Riksarkivets Digitala Forskarsal, valde Militaria och Flottans pensionskassa - sedan var det kört. Det var lögn att hitta fram till dessa Passagerarlistor, som jag ju visste skulle finnas. Hur jag klickade och skrollade undvek de mig systematiskt, och då är jag ändå hyfsat slug och erfaren när det gäller att genomskåda arkivförteckningar. Jag googlade vilt, i hopp om att någon vänlig själ måtte ha lagt ut lite instruktioner, men så icke ...

Till slut återstod bara den långa vägen, som brukar börja med en stunds tröttsamt tankearbete. Det skulle ju handla om räkenskaper och för att sådana skall fungera måste det också finnas någon sorts underlag i form av listor eller verifikationer. Det senare visade sig vara nyckelordet med vars hjälp det gick att minimera klickandet och skrollandet till ett fåtal rubriker, som dock vardera visade sig innehålla flera hundra volymer. Sökvägen är alltså denna:

Riksarkivet.se   
Digitala forskarsalen
Militaria
Flottans Pensionskassa
I1 - Verifikationer till huvudböckerna

Kommen så långt är man ändå inte riktigt framme. Varje volym innehåller nämligen ett sammelsurium av verifikationer, utan någon given ordning. Det är väl detta kaos som registret i Krigsarkivets expedition (se ovan) är ägnat att övervinna. Undrar just om detta hjälpmedel också finns tillgängligt i Digitala forskarsalen ... (och i så fall var!)

b2ap3_thumbnail_Passageraravgift-1814.JPGb2ap3_thumbnail_Passageraravgift-1814.JPG

När man äntligen har hittat fram till rätt passagerarlista öppnar sig ett ymnighetshorn av information och ledtrådar. Ovanstående lista, liksom den i rubrikbilden, är från 1814 och visar en rad spännande resenärer med "exotiska" resmål. Det var ju sällan allmogen kunde kosta på sig utlandsresor, medan stadsborna, hantverkarna (inklusive gesäller och elever) och köpmännen förekommer flitigt. För att inte tala om adel och högre militärer. I ovanstående lista hittar vi t.ex.

Handelsbetjänsten Marcus Levison och handl. Salomon Lamm från Stockholm, reser till Stralsund 
Handl. William Norton från England, reser tillbaka dit
Jacob Lydert från Ryssland, reser tillbaka dit  
Handelsbetjänten Samuel M Kahn från Stockholm, reser till London  
Handelsbetjänten C E Zandelin med två drängar från Stockholm, reser till Petersburg  
Handelsbetjänsten Christian Dybeck Jr från Stockholm, reser till London  
Handl. And Skarstedt från Stockholm, reser till Köpenhamn  
Coopvardie Skepparen J H Schütt från Stockholm, reser till Stralsund  
Båtsmannen Sören Mattsson från Tyskland, reser till Köpenhamn  
o.s.v.

Det är som synes mycket god information som lämnas. Ibland är den ännu bättre och mer detaljerad, ibland betydligt torftigare. Men trots nyttan av detta spännande material, är det få som känner till det eller hittar fram till det. Föreningen G-gruppen [http://www.g-gruppen.net/ostsjon.htm] var på sin tid i högsta grad medveten om Passageraravgifternas potential och gav t.o.m. ut en CD-skiva med ett litet smakprov. 

b2ap3_thumbnail_G-gruppen.JPGb2ap3_thumbnail_G-gruppen.JPG

Ehuru lovvärda, tenderar projekt av denna typ, byggda på frivilliga insatser, att rätt snart gå på grund. Sveriges dödbok är väl det lysande undantaget, som dock alltid har haft anställd personal i ledningen och som ibland fått muta fram intresse och medverkan. Nej, om Passageraravgifterna och andra gömda eller glömda källserier skall bli verkligt tillgängliga och användbara, vill det till mer muskler än vad frivilligheten kan åstadkomma. Här är mitt anspråkslösa förslag:

DIGITAL UTBRYTNING

Med denna rubrik, som härmed myntas, menar jag följande:

  • Kopiera över de digitaliserade sidor/listor i Verifikationsbanden som innehåller Passageraravgifter till en gemensam plats.
  • Ordna upp dem geografiskt och kronologiskt och tillskapa en intelligent sökmeny, så att det går lätt att navigera.
  • Publicera dem på Internet som en "ny" källa med egen rubrik.
  • Indexera listorna så att varje namn och varje geografiskt begrepp blir sökbart.

Den sista punkten är givetvis den tyngsta, och där behövs det kanske digitala giganter av typen Ancestry eller MyHeritage för att komma vidare. Men även utan indexering vore de tre första punkterna en nåd att stilla bedja om. Då först bleve materialet digitalt tillgängligt och användbart. 

Så, hör upp nu, Riksarkivet, Arkiv Digital, Ancestry, MyHeritage och andra. DIGITAL UTBRYTNING kan vara framtidens melodi. Metoden kan med fördel appliceras på en rad andra "gömda" listor och nycklar i annars svårpenetrerade källserier. Tag t.ex. domböckernas Saköreslängder, Bouppteckningsstegar eller provisoriska register, olika typer av listor och förteckningar bland Länsräkenskapernas verifikationer och mycket, mycket annat. Endast fantasin sätter gränser. 

b2ap3_thumbnail_Hjorten.jpgb2ap3_thumbnail_Hjorten.jpg

Den svenska Postjakten HJORTEN kände inga gränser. Dessa postbåtar transporterade också passagerare till och från Sverige.

Fortsätt läs mer
4434 Träffar
1 Kommentar

Är det inte Fingal Olsson ...?

Är det inte Fingal Olsson ...?

Kan du tänka dig att hjälpa mig hitta min okände farfar?

Det var så han sa, vår hemlige gäst på 100-årskalaset här i stugan i helgen (Sonen fyllde 30, svågern 70). Han satt och bläddrade i min senaste bok; Emigrantforska på nätet, som av en händelse råkade ligga framme ... Kanske det, sa jag, berätta vad du vet! 

Min pappa föddes i november 1912 i närheten av Bodafors i Småland. Han står som trolovningsbarn i födelseboken, det har jag kollat, och föräldrarna gifte sig så småningom och fick fyra söner till. Men pappa liknade inte sina bröder, och det viskades om att han faktiskt hade en annan far än de övriga. Pappa ville aldrig tala om detta, men vid ett tillfälle lyckades jag få honom att berätta lite om sitt ursprung. Hans mamma var bara 19 år gammal när han föddes, och den riktige fadern, som var i samma ålder, stack sin väg, förmodligen till Amerika, för att undgå faderskapet. En annan man trädde då in och "sopade tamburen", som det så fult brukade heta, genom att frivilligt åta sig faderskapet och därefter gifta sig med barnets mor. Men min far tyckte aldrig om den man, som han kallade "pappa" - kände väl att han på olika sätt blev styvfaderligt behandlad, att han var annorlunda än bröderna.

Har du något namn på den biologiske fadern - han som stack?

Ja, han skall ha hetat FINGAL.

Gästen och jag avviker nu från festen för att vid datorn och på nätet göra några små försök. FINGAL är ju ett ovanligt och bra namn att söka på. Det gäller alltså att hitta en ung man vid namn Fingal, född i början av 1890-talet, bosatt i eller i närheten av Bodafors, som omkring 1912 emigrerar till Amerika. Det bör väl inte vara så svårt ... 

Men det är det ... Ingenstans i Jönköpings län hittar vi någon lämplig kandidat. Inte förrän vi kommer fram till att det kanske handlar om ett efternamn, snarare än ett förnamn. Snabbt in i Sverige befolkning 1900 och 1910 - och si där i Norra Sandsjö hittar vi verkligen en snickeriarbetare Johan August Fingal, född 1858, med hustru och många barn, däribland två söner, som mycket väl skulle kunna platsa som "kandidater"; Carl Gustaf Einar Fingal, född 1890, och Julius Ivar Constantin Fingal, född 1892. Det visar sig dock snart att den äldre sonen redan 1909 utvandrar till Amerika, och kvar återstår därför bara den yngre, som 1912 drar till Stockholm. Fram med Rotemansarkivet, och där finns han, hur tydligt som helst, som bosatt i Hedvig Eleonora församling, skriven där ända fram till 1924 ... Emellertid har han redan 1914 överförts till "Särskilda förteckningen", som tycks vara någon sorts obefintlighetslängd. Alltså har han verkligen avvikit till Amerika och detta utan att på övligt sätt ta ut flyttningsbetyg. Beviskedjan tätnar ... 

b2ap3_thumbnail_Fingahl-NY.JPGb2ap3_thumbnail_Fingahl-NY.JPG

Ett nedslag i New York Passenger Arrivals 1913 bekräftar våra misstankar och dessutom får vi nya spännande ledtrådar. Efternamnet skall tydligen stavas FINGAHL med H, och den unge mannens tilltalsnamn är IVAR. Nu öppnar sig en rad möjligheter; Vi hittar Ivar Fingahl i allsköns amerikanska databaser och register, allt ifrån mönstringskort 1917 och 1942, via amerikanska folkräkningar och adressregister till Find-A-Grave och hans sista vilorum. Vår hemlige gästs hemlige farfar avlider 1956 och ligger begraven på Long Island National Cemetery i Suffolk Co, NY. Innan dess har han dock hunnit gifta sig (1917) med en flicka från Norra Sandsjö, Ada Trägård (1895-1960) och fått en dotter, Frances (1921-1994). Barnbarn finns det också - förmodade kusiner till min nu alltmer fascinerade gäst.

Men vågar vi tro på att historien är sann? Det finns gott om starka indicier, men det definitiva beviset kan nog endast ett DNA-test förse oss med.

I avvaktan på ett sådant hittar vi emellertid en nästan lika bra källa. Det visar sig att Ivar Fingahl, tillsammans med den då femåriga dottern, år 1924 reser hem till Sverige och Norra Sandsjö på besök. Då var de tvungna att ha pass - och dessa passansökningar, med foto och allt finns också tillgängliga på nätet (Se Emigrantforska på nätet, sid 44-45). 

b2ap3_thumbnail_Ivar-Fingahl-passport.jpgb2ap3_thumbnail_Ivar-Fingahl-passport.jpg

Dokumenten är härligt utförliga med detaljer om emigrationen och familjeförhållandena. Och på baksidan, passfotografier på såväl far som dotter. Inför porträttet av vår gästs eventuelle farfar faller vi i trans. Stora likheter med den förmodade sonen i Norra Sandsjö, haka, panna, ögon, kan konstateras. 

b2ap3_thumbnail_Ivor-Fingahl-bild-1924.JPGb2ap3_thumbnail_Ivor-Fingahl-bild-1924.JPG

Ivar Fingahl (1892-1956) - passfotografi från 1924.

My work here is done!

Fortsätt läs mer
6659 Träffar
1 Kommentar

Nytt heltäckande vigselregister - på gott och ont ...

Nytt heltäckande vigselregister - på gott och ont ...

Så drämmer Ancestry till med ett tredje megaregister, baserat på Statistiska Centralbyråns (SCB) avskrifter av de svenska kyrkoböckerna från 1860 och fram till början av 1940-talet. Mina recensioner av de två tidigare, födelsedatabasen och döddatabasen hittar du här: https://www.genealogi.se/blog/entry/tolv-miljoner-nya-doeingar. Om dessa register skulle jag sammanfattningsvis vilja säga att de är

                       MASSIVA
BASERADE PÅ FEL KÄLLA (SCB)
USELT EXCERPERADE
FULLSTÄNDIGT ORÄTTADE

… men att de tack vare den stora mängden uppgifter, i kombination med de utmärkta sökmöjligheterna, ändå är användbara och i vissa fall oumbärliga.

Den här gången handlar det om vigslar, ett tidigare rätt försummat område, även om Familysearch har publicerat ett antal nordiska vigselregister för äldre tid. 6.247.321 poster har Ancestry denna gång lyckats knåpa ihop och tidsperioden är 1860 till 1943. Eftersom ”it takes two to tango” får vi väl anta att det verkliga antalet vigslar bör vara 3.123.550. Den halva vigsel som blir över vågar jag mig inte på att försöka förklara …

Det är bara att säga som det är: Detta register är dåligt, enastående dåligt, skrattretande dåligt, skandalöst dåligt! Sedan tidigare vet vi ju att excerperingen utförs i låglöneländer som t.ex. Indien. Man måste ha en viss förståelse för att det för en person, som inte kan läsa eller skriva svenska, kan vara svårt att rätt uttolka ortsnamn som Ströfvelstorp, Öfre Ullerud och Skrukeby. Men att man också missar så grovt på personnamnen, både förnamn och efternamn, är mer förvånande. Där är ju inte variationen fullt så stor och med hjälp av goda namnlistor med exempel på hur namnen rent grafiskt kan ta sig ut, borde det ändå vara möjligt att uppnå en viss precision. Särskilt om det funnes någon att fråga till råds, någon att konsultera, någon med "svenska" ögon. Men det gör det uppenbarligen inte. 

Somliga av tolkningarna är skrattretande idiotiska. Minsta barn (svenskt) skulle förstå, att så kan personen i fråga faktiskt inte heta. Ovanliga efternamn ska vi bara inte tala om. Som mina läsare kanske noterat, forskar jag i släkten Piculell, och detta namn är naturligtvis inte nådigt för en utomstående att stava korrekt. Picutell och Peculill kan jag ursäkta, men majoriteten av brudar och brudgummar med detta namn får i Ancestrys register heta PIONTELL. Hur kan detta komma sig? Jo, då har någon orutinerad excerpist, vid den första kontakten med detta ovanliga namn, fått det till att det är så det skall stavas. Sedan har denna namnform hamnat på listan över ”möjliga efternamn” och när en ny excerpist i Hyderabad står där med ett namn, som börjar med PI och slutar med LL, konsulterar han listan och inser att det måste vara Piontell det handlar om. Således etableras och förmeras misstagen i stället för att observeras och justeras under en rättningsmanöver.

b2ap3_thumbnail_skmeny.JPGb2ap3_thumbnail_skmeny.JPG

Till skillnad från de skakiga uppgifterna i databasen är själva sökmenyn riktigt bra med massor av möjligheter. Glöm bara inte att kryssa bort ordet "exakt" varhelst det förekommer. Inga uppgifter i denna resurs kan anses vara exakta, utan i bästa fall högst ungefärliga.

Är det då totalt oanvändbart, detta megaregister, som skulle ha kunnat vara en sådan fullträff? Nej, inte helt. Det visar sig nämligen att excerpisterna är bättre på siffror än på bokstäver. Det innebär att du, om du känner till vigseldatumet, mycket väl kan placera in det i sökrutan utan några efternamn alls eller med endast ett enkelt förnamn eller någon sorts geografisk begränsning. Och si, då kommer den fram, notisen du söker, med rätt församling och allt. Det går också att söka på exakt födelsedatum för bruden eller brudgummen eller båda. Det fungerar hyfsat väl. Själv gick jag igenom pärm efter pärm och kunde på kort tid tillföra en rad kompletteringar och rättelser kring tidigare odokumenterade vigslar.

För dig som arbetar på ett ”ättlingaverk” - du försöker alltså hitta alla ättlingar till en gemensam anfader, eller utreder kanske en större släktkrets eller en hel socken - kan detta nya register, ehuru bristfälligt, vara Gudasänt. Från tidernas begynnelse och t.o.m. den 30 juni 1991 skulle det lysa tre gånger i kvinnans hemförsamling innan det kunde bli tal om bröllop. Ibland är det väldigt svårt att hitta kvinnans hemförsamling, särskilt om hon bor eller arbetar i en storstad med mängder av församlingar. Ännu värre om hon råkar vistas på annan ort än där hon faktiskt är skriven, eller tillhör en icke-territoriell församling, en militärförsamling kanske, eller en utlandsförsamling, typ Tyska eller Finska. Med Ancestrys nya register hittar du direkt och sekundsnabbt den församling du söker.

För det är ju lysningsförsamlingen, den församling där giftermålet registrerades, du vill ha med i tabellerna, eller hur? Den fysiska platsen där själva vigseln äger rum betraktar vi väl mera som bonus, om den nu går att utläsa. NEWS FLASH! Efter 1/7 1991 registreras över huvud taget inga vigselorter, varken fysiska eller på annat sätt, i den svenska folkbokföringen. Lysningen har för länge sedan avskaffats, och de handlingar som en vigsel faktiskt genererar, i form av intyg om hinderslöshet och olika slags avier, eldar Skatteverket upp efter 10 år. Det enda som finns kvar för eftervärlden är själva tidpunkten, datumet då äktenskapet ingicks.    

För att få fram vigselorten för äktenskap ingångna efter 1991 finns det bara ett sätt: Fråga brudparet eller de släktingar och vänner som var med! Detta är svensk folkbokföring i dataåldern …

b2ap3_thumbnail_Brudpar.jpgb2ap3_thumbnail_Brudpar.jpg

 

Fortsätt läs mer
12161 Träffar
0 Kommentarer

En låda full med skräp ...

En låda full med skräp ... Credit: ITV News Central

För några år sedan blev jag uppringd av en jäktad man på tillfälligt besök i Falköping för att röja efter sin avlidna mor. Nu hade han träffat på en massa gamla fotografier, album och lösa bilder, som han tänkte köra till tippen. De hade ju inget värde för honom, särskilt som de flesta av dem var anonyma. Men eftersom många av bilderna tycktes vara tagna i Falköping gjorde han sig besväret att kontakta biblioteket, som hänvisade till den lokala släktforskarföreningen och det blev således jag, då ordförande, som fick ta emot samtalet. Han undrade om föreningen ville ta hand om samlingen, annars skulle alltsammans slängas. Jag gjorde en brandkårsutryckning, mötte mannen och så flyttade vi raskt över den stora lådan, sprängfylld med fotografier och album från hans baklucka till min. I sista stund fick jag ur honom namnet på den person och den släkt som bilderna härrörde från. Så var han borta...

b2ap3_thumbnail_old-photo-album-page1-1-1024x576.jpgb2ap3_thumbnail_old-photo-album-page1-1-1024x576.jpg

Lådan har sedan dess stått i ett hörn och tagit plats, men till sist tog jag mig för att gå igenom den. Där fanns bl.a. ett sådant där gammalt tjockt album med insticksfack för små och stora fotografier. Vilka fantastiska bilder! Vilken kvalitet och vilken skärpa! Många var mycket riktigt tagna i Falköping, andra i Borås, Vårgårda och Herrljunga. 

b2ap3_thumbnail_Familjen-Franzn-1914.jpgb2ap3_thumbnail_Familjen-Franzn-1914.jpg

Bland Falköpingsbilderna igenkände jag omedelbart en som föreställde min hustrus mormor och morfar, Hilma och John Franzén, tillsammans med deras fyra äldsta barn. (ovan) Varför fanns denna bild med i detta främmande, anonyma album? Kände familjerna varandra? Var de kanske släkt? 

Hur kan det komma sig att så många nutida människor inte förstår vilket värde en sådan här samling har eller kan komma att ha för framtida generationer? Även om man själv saknar intresse för sin släkt och dess historia, borde man väl ändå inse att man inte har rätt att ensidigt förstöra delar av en hel släkts historia, slänga det hela på tippen eller låta det bli lågornas rov... På samma sätt som man inte i första taget eldar upp en gammal oljemålning - det kan ju vara en Zorn - borde det inställa sig någon sorts tabu även när det gäller gamla kort, brev och dokument. Helgerån! Man gör det bara inte. 

b2ap3_thumbnail_old-photo-album_20170604-203138_1.jpgb2ap3_thumbnail_old-photo-album_20170604-203138_1.jpg

Det finns hembygdsföreningar som tar ett aktivt ansvar när det gäller att skanna och bevara bygdens fotografier och dokument åt eftervärlden. Vid olika föreningsmöten och hembygdsdagar riggar man upp med datorer, skannrar och digitalkameror, och så får deltagarna, visa upp sina bilder och handlingar, varpå dessa raskt skannas och därmed räddas. Nästa logiska steg är givetvis att göra valda delar av materialet tillgängligt på nätet, för föreningens medlemmar och kanske för den stora allmänheten. 

Sveriges Släktforskarförbund introducerade för nu ganska många år sedan avdelningen ”Porträttfynd” som en underavdelning till Nättidningen Rötter. Där kan vem som helst med automatik lägga in sina skannade bilder, förse dem med rubriker och beskrivningar och t.o.m. länka dem till andra bilder på denna utmärkta resurs. Det finns som bekant också en diskussionsdel till varje bild, där betraktaren kan komplettera med egna uppgifter, förslag på identifiering av anonyma bilder o.s.v. 

Kanske borde landets släktforskarföreningar, om så inte redan skett, hoppa på detta tåg och inbjuda sina medlemmar och den stora allmänheten till lokala digitaliseringsdagar. ”Tag med dig dina gamla fotografier och dokument, så lovar vi att bevara dem åt eftervärlden och göra dem åtkomliga!” Först då blir det till synes värdelösa skräpet ordentligt tillgängliggjort och förvandlas därmed till en guldgruva för oss och för kommande generationer. 

b2ap3_thumbnail_old_photo_album_by_valerianastock-d3do7za.jpgb2ap3_thumbnail_old_photo_album_by_valerianastock-d3do7za.jpgGuldgruva

 

Fortsätt läs mer
7247 Träffar
1 Kommentar

Ahnengalerie med nummerafasi

Ahnengalerie med nummerafasi

I det gamla residensslottet i München finns det en oerhört vacker porträttsamling - ett AHNENGALLERIE - med över 100 framstående medlemmar av huset Wittelsbach. Det Versailles-inspirerade rummet går i guld och vitt och tillsammans med de historiska porträtten blir det till en skönhetsupplevelse av rang. Varje porträtt har försetts med en gyllene ram, där namn, titel, födelse- och dödstid redovisas. Här blandas hertigar med kurfurstar, kungar och drottningar med kejsare och kejsarinnor, till en rejäl dynastisk mix. 

b2ap3_thumbnail_ahnengalerie_detail500.jpgb2ap3_thumbnail_ahnengalerie_detail500.jpg

Som helyllesvensk letar man naturligtvis också efter de svenska kungarna Carl X Gustaf, Carl XI och Carl XII, vilka som medlemmar av huset PFALZ-ZWEIBRÜCKEN, en gren av den stora Wittelsbachska ätten, ju rimligen också bör hänga här. Och där är han ju, Carolus Rex, krigarkungen Karl XII. Men vad är detta? Snett under honom hänger denne man:

b2ap3_thumbnail_KarlX.jpgb2ap3_thumbnail_KarlX.jpg

Carl XI, König von Schweden

Ja, så står det faktiskt! Men som alla historieintresserade svenskar vet är detta INTE Carl XI, utan hans far, Carl X Gustaf, han som efterträdde sin avdankade kusin, drottning Christina, och som gick över Stora Bält ... Carl XI  heter i München Carl IX (han var gift med en Wittelsbach-prinsessa) medan Carl IX själv heter något helt annat. Förmodligen har man vid någon renovering av ramarna råkat öppna ett fönster varvid korsdraget tumlat om med namnlapparna ... 

Som inbiten Besserwisser är det naturligtvis alldeles omöjligt att avstå från att påpeka dessa felaktigheter. Vänligt informeras den kvinnliga vakten om förväxlingarna bland porträtten. Först försöker hon avfärda och bagatellisera våra påståenden, men när hon får klart för sig att vi kommer från Sverige - Silvias land - och möjligen vet vad vi talar om, tillkallar hon förstärkning. Snart nog kommer Herr Doktor So-und-so hastande genom galleriet, får höra vår berättelse, bleknar, samt utropar: Ehrlich? Wirklich??? Så får vi skriva ned våra observationer i en sorts loggbok och tackas med VIP-behandling under resten av vårt besök på slottet.

b2ap3_thumbnail_stefan-kekule.jpgb2ap3_thumbnail_stefan-kekule.jpg

Det här med numrering av anor är ett kapitel för sig. Vanligast är kanske den metod, uppfunnen av Stephan Kekulé von Stradonitz 1863-1933 (han hette faktiskt så ...bild ovan), som ser ut så här:

1 = proband 
2 = far 
3 = mor 
4 = farfar 
5 = farmor 
6 = morfar
7 = mormor

Enkelt och praktiskt! Genom att fördubbla männens nummer hittar man genast nästa generation. Farfars far blir 8, farfars farfar 16 o.s.v.

Ett ännu bättre system är kanske Hagers, som bygger på generationsbeteckningar med romerska siffror och därefter personnumrering med vanliga. Så här:

I:1 = far 
I:2 = mor 
II:1 = farfar 
II:2 = farmor 
II:3 = morfar 
II:4 = mormor 

Denna metod har den fördelen att man omedelbart ser i vilken generation bakom probanden man befinner sig.

Ett tredje sätt är att fylla på med f och m allteftersom generationerna växer till:

f = far 
m = mor 
ff = farfar 
fm = farmor 
mf = morfar 
mm = mormor
osv

Detta fungerar också bra så länge som det handlar om rimligt många generationer. När det börjar se ut så här blir det emellertid problematiskt:

ffmfmmmffmff

Svårare är det att hitta ett bra system för hur man numrerar ättlingar till en gemensam stamfader eller anmoder. Efter några generationer stupar alla sådana system på att det blir för många bokstäver och symboler - oöverskådligt och svårarbetat. Ett bra knep är att indela materialet i mindre kapitel med högst fyra eller fem generationer, samt att bryta av med enkla översikter och grafiska stamtavlor. Så här, kanske:

b2ap3_thumbnail_500px-Stamtavla.pngb2ap3_thumbnail_500px-Stamtavla.png 

Mer om släktträd och numreringssystem hittar du på Wiki-Rötter: https://wiki.genealogi.se/index.php/Sl%C3%A4kttr%C3%A4d

 

Fortsätt läs mer
2913 Träffar
1 Kommentar

De nådde inte ända fram ...

Det var kanske 1,5 miljoner svenskar som gav sig iväg - lämnade fosterlandet för en osäker men förmodligen bättre framtid i ett nytt land. Det allt annat överskuggande resmålet var naturligtvis Amerikas Förenta Stater, "Nordamerika" som det brukar stå i husförhörslängder och utflyttningslängder. Men alla hamnade inte där, kanske inte ens ämnade sig dit. Man glömmer lätt att det stundtals fanns andra länder, som utövade minst lika stor lockelse på de svenske. "Lockelser" är kanske ett illa valt ord i sammanhanget. Det handlade inte så sällan om överlevnad, en flykt undan arbetslöshet och hungersnöd. Så t.ex. på sent 1860-tal och tidigt 1880-tal. Då kunde flyttlasset - eller påsen - lika gärna gå till Danmark eller Tyskland. Där fanns det åtminstone arbetstillfällen, inte minst på de stora godsen och herrgårdarna. Tyvärr lever denna utvandringshistoria helt i skuggan av den amerikanska och vi vet därför inte så mycket om hur det gick för svenskarna i respektive land. Överlevde de? Stannade de kvar, eller utgjorde vistelsen i Danmark eller Tyskland bara en språngbräda för det mycket större hoppet, det över Atlanten?

Andra europeiska länder, kanske med undantag för Ryssland, tycks inte ha varit särskilt intressanta för svenska utvandrare, Frankrike t.ex. eller Holland/Belgien, för att inte tala om Storbritannien. England borde, tycker man, ha kunnat locka med både arbetstillfällen och inte minst med de obegränsade möjligheter det väldiga Brittiska samväldet, kolonialmakten, hade att erbjuda. Men så icke. Förvånansvärt få är de svenskar som faktiskt hamnade i England, Wales eller Skottland. Men de finns, strandsatta eller avhoppade sjömän t.ex. och affärsmän av olika slag.       

1901 fanns det enligt folkräkningen 6548 svenskfödda i Storbritannien och 1901 var antalet 9105. Båda siffrorna måste tas med en rejäl nypa salt. Det förefaller gömma sig en hel del norrmän och finländare bland dessa poster. Å andra sidan händer det alltsomoftast att svenskar, särskilt tidiga sjömän, efter ett antal decennier på något sätt tappar sitt ursprung i dessa folkräkningar. 

Ett nytt och lite spännande material släpptes häromdagen av Ancestry: UK, Naturalisation Certificates and Declarations, 1870-1916. Det handlar alltså om ansökningar om att bli brittisk medborgare, som visar sig vara rätt utförliga. Vi tar en i högen:

b2ap3_thumbnail_Bergman.JPGb2ap3_thumbnail_Bergman.JPG

BENGT MAGNI BERGMAN, 33 år gammal från Highgate, heter huvudpersonen, som den 19 september 1896 ansöker om medborgarskap. Han anger att han är svensk medborgare, född i Slätthög i Kronoberg och son till Johan Peter och Britta Sofia Bergman, som också är svenska medborgare. Han är trävaruhandlare, gift men utan barn. En hastig titt i Emibas (eller Emiweb) ger omedelbart följande kompletterande upplysningar: 

Johansson Bergman, Bengt Magni, Handelsbokhållare (ogift man), f. 7/8 1853 i Slätthög, Kronobergs län (Småland), 
Utvandrad 31/10 1885 från Hössjö Bryggaregård, Slätthög, Kronobergs län (Småland) till Tyskland

Se där, en tysklandsfarare, som fortsatte till England. 1911 bor han i eget hus tillsammans med hustrun Elizabeth, född i Belfast, i Hornsey, Middlesex. Inga barn, som sagt, men däremot en piga, Christina Stark, 28, från Sverige. Det engelska dödregistret visar att Bengt Magni avled 1925 i Edmonton, Middlesex. Det finns också ett bouppteckningsextrakt online:

b2ap3_thumbnail_Bergman-2.JPGb2ap3_thumbnail_Bergman-2.JPG

Ett annat exempel:

b2ap3_thumbnail_Grischotti.JPGb2ap3_thumbnail_Grischotti.JPG

RUDOLF OSCAR GRISCHOTTI - bara namnet låter ju spännande, här finns säkert en historia att berätta - 32 år gammal och född i Gävle, säger sig 1877 vara gift och ha fyra barn, som alla räknas upp med ålder och allt; Mary Nina Beata Grischotti, 7 år, Christian Grischotti, 5 år, Nina Margaret Grischotti, 3 år och Alice Grischotti, 1 år. Lilla Mary återfinns faktiskt också hon i Emibas, som  

Grischotti Wijk, Mary Nina, Gift kvinna, f. 30/9 1870 i Leith, Storbritannien, 
Utvandrad 2/6 1914 från 14 Rote 5,6, Göteborgs domkyrkoförs, Göteborgs och Bohus län till Storbritannien

Rudolf Oscar återfinns f.ö. också bland bouppteckningsextrakten (Probate records) - han dör 1901 i Glasgow - med mängder av ledtrådar.

b2ap3_thumbnail_Grischotti-3.JPGb2ap3_thumbnail_Grischotti-3.JPG

Amerikanska medborgarskapshandlingar beskriver Anna-Lena Hultman och jag i detalj i vår nya bok, EMIGRANTFORSKA PÅ NÄTET, men den engelska motsvarigheten är en nyhet. Säkert finns det flera liknande resurser för andra länder här och var på nätet. Låt oss tipsa varandra! I det engelska materialet uppges 281 ansökningar komma från danska medborgare, 129 är norska, 8 isländska och 102 finska. 388 av ansökningarna i denna databas avser svenskar. Det är bara att börja leta efter dina försvunna släktingar, som valt att emigrera till drottningens England eller som kanske blev kvar där för att de inte nådde ända fram ...

Fortsätt läs mer
5342 Träffar
5 Kommentarer