Anton Nordmark. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.Hanna Nordmark. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Makarna Anton Nordmark och Hanna Katarina Lindberg. De gifte sig 1903. Tre barn, en son och två döttrar, växte upp i deras hem. Familjen bodde i Sjöbotten, Skellefteå.

Anton föddes 1862 och växte upp i Sjöbotten, Skellefteå. Som äldste son i en syskonskara på åtta barn fick han tidigt lära sig vad arbete och fattigdom var. Han hjälpte till i hemmet eftersom fadern var sjuk. Det var därför upp till honom och de äldre syskonen att skaffa mat samt husrum till familjen. Detta eftersom deras hem var tvunget att säljas. 1887 köpte Anton tillsammans med sin bror Konrad ett hemman i samma by som då födde 2-3 kor. Bröderna arbetade upp gården och delade sedan på densamma. När Anton sålde sin del av hemmanet till sonen Birger med familj 1935 så födde gården 6-7 kor och en häst. Anton arbetade i 18 års tid på sågen i Bureå. Arbetsdagarna var 12 timmar långa och dagpenningen 1:50 kr per dag. Det var nog inte lätt att klara alla utgifter som exempelvis skulder samt försörjning av föräldrar och syskon med en sådan inkomst. Senare jobbade han som transportarbetare. Vi som lever i dag förstår nog inte hur så mycket arbete var möjligt men Anton hade en oövervinnerlig arbetsvilja och kärlek till sitt jobb så han var aldrig sparsam med sina krafter. Han var en uppriktig och godhjärtad person, som aldrig tvekade att ge ett handtag om det behövdes. Därför var han alltid uppskattad och omtyckt i sin omgivning. Han saknade ovänner. Anton avled i sviterna av magcancer i januari 1941, 78 år gammal.

Hanna var född 1869 i Kåge strax norr om Skellefteå. Hon levde kvar på gården i Sjöbotten efter Antons bortgång och vårdades av sonen Birger med familj. I en liten stuga hade hon ett eget hem där hon bodde så länge hon orkade. När Bureå fick sitt ålderdomshem flyttade hon dit och vistades där fram till sin död. Hon var, trots sin ålder, vid god hälsa. Hon skojade med folk och sjöng även emellanåt. I sin ungdom var hon en arbetskvinna utan dess like. Ett exempel på detta var när maken hade kommit hem med höskrindan och den hade tippat, då var det hon som lyfte upp den igen innan Anton ens hann tänka. Som person var Hanna gladlynt och positiv. Hon var 91 år gammal vid sin död i september 1960.

Ibland får en tänka lite kreativt i släktforskningen. Igår lyckades jag hitta en person som jag letade efter för fyra år sedan och inte hittade då.

I januari 2015 släktforskade jag om min pappas två morbröder Karl och John som emigrerade 1909 och 1911. Vi i släkten visste inte så mycket om vad som hänt dem men en del fragmentariska uppgifter fanns. Men jag gick till verket och fick fram en del från amerikanska arkivdokument, genom Familysearch och Ancestry. Jag skrev ihop en berättelse om Karl och John och lämnade till min pappa, mina bröder och mina andra släktingar. Då levde ännu fyra av pappas sju syskon. Idag är de bara två kvar. Men det jag skrev triggade minnet hos två av mina fastrar och ytterligare några uppgifter kom i dagen.

Det är ett ständigt pusslande, det vet ju ni som släktforskar.

Det jag fann om Karl då, 2015, var att han emigrerade 1909 och kom till USA via Kanada. I Amerika gifte han sig med en kvinna som hette Elin och som sedan kallades Ellen. De bodde i staten Washington och i Kalifornien. Men så dog Elin på hösten 1921. Karl åkte hem till Sverige 1922 men återvände till USA 1923. Jag har inte hittat deras vigsellicens i USA och i folkräkningarna har Elin ju makens efternamn. Så vem var Elin och varifrån kom hon?

Karl var född och uppväxt i Rolfstorp i mellersta Halland men när han var hemma och vände på 1920-talet bodde han hela tiden i Vänersborgstrakten. Innan han emigrerade 1909 hade han också bott där en kort tid. Men han tog inte ut något flyttbetyg då så det är hans inresa i USA via Kanada som gett mig information om när han reste.

När jag hade skrivit ihop det jag visste och lämnat ut det kom en av mina fastrar på att hans fru Elin skulle ha kommit från Vänersborgstrakten och att hans syfte med hemresan på 1920-talet var att han kom hem för att begrava henne. Om det verkligen var så har jag inte hittat något bevis på, för jag har inte hittat någon sådan begravning i Vänersborg eller de närmaste grannsocknarna.

När han återvände till USA 1923 uppgav han Tekla Johansson i Kassartorpet som närmaste anhörig, trots att hans far och syskon levde nere i Halland. Dessutom hade han en dotter i Varberg som bodde hos sin ogifta mor, men han hade erkänt faderskapet, betalade för henne och höll kontakten via brev.

När jag 2015 läste om Tekla Johansson i passagerarlistan tänkte jag att han under sin vistelse i Vänersborg träffat en ny kvinna och kanske förlovat sig och att hon skulle komma efter. Att det inte blev så visste jag, för några år senare gifte han om sig i USA med svenskättlingen Mary Berg.

Jag letade efter Tekla i Kassartorpet. Kassartorpet finns i Vassända-Naglums församlingsbok (AII:8) och det var i den församlingen Karl bodde 1922-1923. Men jag kunde inte hitta henne där. Numera finns ju det sökbara registret Befolkningen i Sverige 1860-1947 hos Arkiv Digital. Där kunde jag nu hitta tre Tekla från Vänersborg eller omgivande församlingar. En var för ung men det fanns två som skulle kunna passa åldersmässigt med Karl, en född 1877 och en född 1884. Men ingen av dem hette Johansson. När jag kollade den äldsta såg jag att hon hade många syskon och att en av dem hette Elin. Och då slog det mig att denna Tekla kanske kunde vara Karls svägerska och inte en käresta. Den äldsta Teklas syster Elin emigrerade, men redan 1906 och då var inte Karl i Vänersborg. Nästa Tekla hade också en syster som hette Elin och denna Elin emigrerade 1909, samma år som Karl. Men denna Tekla född 1884 hette inte Johansson utan Andersson. Så jag sökte vidare på henne och kunde se att hon senare var gift med en Johansson och de bodde i Kassartorpet. Bingo alltså! Så jag vill nog påstå att denna Teklas syster Elin Maria Andersson, född den 19 februari 1882, med all sannolikhet är min fars morbrors första hustru. I utflyttningslängden ser jag okcså nu att Elin Maria utvandrade till Amerika men att prästen lagt till Kanada. Hon reste alltså samma väg som Karl.

Till vänster: Bröderna John och Karl Oteen i USA tillsammans med Karls hustru Elin Maria Andersson.
Till höger: Karl och Elin, fotograferade kanske vid samma tillfälle.

Jag hittade Tekla nu, i Kassartorpet i församlingsboken före Karls vistelse i Sverige, i Vassända-Naglum (P) AII:2 (1900-1917) Bild 61 / sid 457 (Arkiv Digital). Men i nästa församlingsbok från 1916-1933 kunde jag inte hitta henne i Kassartorpet och det var bara där jag hade letat för fyra år sedan. I den boken (AII:8) tar Kassartorpet slut på sidan 716. Tekla och hennes familj finns i stället i Almedal, på sidan 732. Så förmodligen var det så att han 1923 uppgav att hon bodde i Kassartorpet, för det hade hon ju gjort tidigare. Inte konstigt att jag inte hittade henne. Eller låg Almedal i Kassartorpet fast det inte framgår av församlingsboken?

Min pappas morbror hette Karl Kristoffersson Oteen. Namnet Oteen hade han skaffat sig i Amerika, och det gjorde hans bror John också. Tack och lov för det, för tack vare deras ovanliga efternamn har jag kunnat hitta Johns barnbarn idag.

Karl bodde i Almedal i Vassända-Naglums församling när han var hemma i Sverige 1922-1923. Han finns på sidan 732 i församlingsboken AII:8, nästan längst ner på sidan tillsammans med några andra ungkarlar. Där hittade jag honom 2015. Och det är ju där jag hittat Tekla till slut också, igår! 2015 tänkte jag inte utanför boxen utan letade bara på sidorna med Kassartorpet. Jag kollade aldrig längst upp på sidan 732. Kanske var Karl inneboende hos sin svägerska 1922-1923, det verkar nästan så.

Det här blev en lång och snårig historia men syftet med den är att visa att man ibland får lägga pussel av flera olika bitar och tänka lite kreativt. Och så bra det är med dessa sökbara register, som gör att jag kan hitta människor som annars håller sig gömda. Det tackar jag för!

Charles Otens (tidigare Karl Kristoffersson) Registration Card från 1918

Att leta släktingar som rest över till USA någon gång för länge sedan och inte kommit tillbaka är många gånger en utmaning. Men med det som händer i den digitala världen så finns det fler och fler möjligheter att tillgå. Det ena registret efter det andra dyker upp och gör det mindre svårt (ska inte skriva lättare) att spåra den försvunne släktingen.

Att Familysearch (gratis) och Ancestry (kostar) har många register är kanske känt, och de har så mycket så det nästan är svårt att sortera träffarna. Ibland blir det nästan för mycket av det goda, men som i alla andra fall så gäller det att kontrollera och kontrollera igen att det är rätt person som dyker upp i listorna.

Frihetsgudinnan Fri bild från Stocksnap

När det gäller den här sidan av Atlanten så finns det ett antal register att tillgå, ett som funnits länge och fortfarande är superbra är online-tjänsten Emibas. Kostar men inte alls mycket.  Att Arkiv Digital har en sökmöjlighet till de som uppges vara svenskar i den amerikanska folkräkningen från 1940 är kanske ingen nyhet eftersom den funnits ett tag, men nu finns det möjlighet att söka på de som finns på många av de passagerarlistor som framställdes under emigrationsperioden.  Inte helt unikt, det har funnits liknande möjligheter tidigare, men likväl ytterligare en möjlighet att söka efter sin försvunna emigrant.

Personligen söker jag efter Klas, född 1866, som enligt kyrkboken tog ut flyttbetyg 1888, tillsammans med sin broder Alfred och två kusiner. Jag har letat och letat men hittar inte Klas någonstans, han verkar inte finnas i någon passagerarlista, så frågan är om han kom iväg. Alfred och de två kusinerna finns, men vad hände med Klas?  När jag pratade med min faster, så blev bara svaret: Det talar vi inte om.  Lämnade han hemmet med de tre andra och försvann på vägen till Göteborg? Blev han rånad eller ihjälslagen eller vad hände. Hände något på vägen till Göteborg eller ångrade han sig och stannade kvar, men inte ville återvända till hemsocknen. Ingen tycks veta så jag sitter här med min försvunna bror till min farfar. Kanske hittar jag honom inte, men jag undrar om det skulle vara så att det finns något spår i Polisunderrättelser.

Jag måste nog sätta mig ner och gå igenom det som finns registrerat där också, undrar om Arkiv Digital hinner före mig med ett register över alla namn i de källorna?

De som pratat släktforskning med mig, vet att jag brukar skryta med att jag har anor över i stort sett hela Sverige. Anor är förstås att ta i, det rör sig i några fall om utgreningar i form av ingifta, syskonbarn och liknande. Jag har också rätt dålig koll på de släktgrenarna och landskapen. Tänkte att jag skulle börja titta lite närmare på dem, och började i god ordning med Blekinge, eftersom det kom först av landskapen alfabetiskt sett. Så här ligger det till:

Min farfars farmor dog ung i sin enda barnsäng. Barnet överlevde (annars satt jag inte här och skrev detta) och fick senare i livet några lyckligtvis bevarade brev undertecknade med 'moster Emma'. Sagda dam visade sig heta Emma Albertina Lethenström. Hon var gift, och hennes son, farfars fars kusin, hamnade så småningom i Carlshamn i Blekinge, där han gifte sig med en kvinna från trakten. 

Det var denna kvinna, modern till farfars sysslingar, som jag räknade som min Blekinge-utgrening. Hon hette Maria Elfrida Andersson och visade sig vara född i Asarum 1872. Så långt allting bra. Men när jag nu började titta på hennes föräldrar, visade det sig att mamma Anne Mari Jensdatter (senare ändrat till Jensen)  var direktimporterad från Danmark. Hon kom enligt uppgift från Köpenhamn år 1866. Så där blev det då inget mer Blekinge. 

Men pappan då? Ja, han hette Eric Andersson och var trädgårdsmästare. Familjen bodde i Stampen 24 i Asarum när Maria Elfrida kom till världen. Hon hade också två äldre bröder, den äldste född i Oxie, den yngre i Malmö. Redan här började jag få onda aningar, och en liten titt på Ortnamnsskivan bekräftade dem. Pappa Eric Andersson kom från en ort vid namn Österslöv, som jag aldrig tidigare hört talas om. Den visade sig vara belägen i Skåne. Inte så långt från gränsen till Blekinge i och för sig, men obestridligen Skåne. 

I förtvivlans mod slog jag upp Eric i Österslöv. Jodå, han var född på platsen. Jag letade också vidare på hans föräldrar. De hette Anders Hansson och Ingar Persdotter. Både Anders och Ingar var födda 'in loco' som prästen skrivit i kyrkböckerna. Anders i Fjelkestad, som numera är egen församling, tror jag. Ingar i Karstad i Österslöv. 

Det blev en mycket, mycket kort släktutgrening i Blekinge, det... 

Undrar vad som händer om jag försöker mig på något av de andra landskapen där jag har lite mer 'obskyra' släktutgreningar? 

Bilden: Ur lysningsboken för Österslöv år 1822, där det framgår var Anders och Ingar kommer ifrån. Foto: författaren

Olof och Maria Holmgren, Sandviken. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Detta är makarna Olof Valfrid Holmgren (1856-1937) och hans andra hustru Maria Augusta Rönngren (1877-1929). Olof var född i Sandviken, Skellefteå (Bureå) och övertog hemgården efter sina föräldrar. Han gifte sig första gången 1894 med Margareta Eufrosyna Holmström f. 1858 från Falmark, Skellefteå. Det äktenskapet varade dock bara i ett år. 1895 avled Margreta Eufrosyna i benröta. 

År 1898 gifte Olof om sig med Maria Rönngren från Hökmark, Lövånger. Hon hade varit piga på gården i Sandviken ett halvår innan vigseln. Olof och Maria fick fem barn tillsammans, två av barnen dog i späd ålder. 1927 sålde makarna hemmanet till Bureå kommun. Olof och Maria flyttade därför in till Bureå samhälle. Maria dog 1929 av hjärtfel och Basedows sjukdom. Efter hustruns död flyttade Olof till en dotter och måg i Bureå. Där bodde han fram till sin död 1937. Vid ett besök hos yngsta dottern och mågen i Kusmark, Skellefteå insjuknade Olof i lunginflammation och avled sedan i sviterna av sjukdomen.

Om Olof har det berättats att han en gång var ute på promenad i Sandviken. Han gick österut och kom gående upp mot backen där en man som hette Otto bodde på den tiden. "Ottoslanne" (Ottoslandet) kallar vi det i dag. Olof gick med armarna på ryggen, lätt framåtlutad. Kan du se honom gå? När han kom fram till "Ottoslanne" utbrast han plötsligt: "Jaså, he gar bo jera backen janna å." (Jaså, det går att bo här i backen också.) Sedan traskade han vidare.

Vidare kan det berättas att ett barnbarnsbarn till Olof och Maria är författaren Stig Larsson. Inte Stieg Larsson som har skrivit Millenium-trilogin, utan hans namne som bl.a. har skrivit romanerna Autisterna och Nyår samt filmen Kaninmannen som han både har skrivit och regisserat.

Den 6-8 september besökte jag Amsterdam för att delta i den andra (den första var i Oslo förra hösten) MyHeritage Live-konferensen. I ett par gästbloggar kommer jag att berätta om mina intryck från denna konferens och framför allt om de nyheter som där presenterades. Av dessa var det kanske tre som stod ut - här mina kommentarer:

1. EDUCATIONAL RESOURCE CENTER

Ju större och mer innehållsrika dessa databasjättar blir, desto svårare är det att bemästra dem, förstå hur de fungerar och få ut mesta möjliga. MyHeritage samlar nu alla pedagogiska videosnuttar och längre handledningar (webbinars) till en särskild avdelning där det kommer att vara lätt att hitta dem och få den önskade informationen. Förutom redan befintliga resurser kommer man att lägga till en mängd nya videor med vägledning och användartips. Om sanningen skall fram är väl vi släktforskare notoriskt slöa när det gäller att läsa manualer och instruktioner - vi tror att det räcker med intuition och en god portion erfarenhet - men ju mer komplicerade resurserna blir, desto mer nödvändig kommer denna "utbildningsavdelning" bli, särskilt på DNA-sidan som hela tiden bubblar av nyheter.

2. DNA Health [Hälsa och härkomst] 

Man kan undra varför MyHeritage gör denna satsning inom ett område som egentligen inte har så mycket med släktforskning att göra. Kanske handlar det om att nischa in sig bland potentiella användare som kanske inte primärt är intresserade av sin släkthistoria, men som på ett enkelt sätt vill kunna upptäcka eventuella ärftligt betingade sjukdomar. Konkurrenten 23andMe har sedan länge specialiserat sig just på hälsoaspekten av DNA-tester och MyHeritages nya satsning är kanske ett sätt att vinna över "testare" från just detta företag. Ur släktforskningsperspektiv är det naturligtvis bra att så många som möjligt låter testa sig - även om det sker av andra orsaker än de rent genealogiska - men i övrigt finner jag ingen anledning att kommentera hälsobiten av DNA-konceptet.

3. The World Wide DNA Web

Rubriken är kanske en smula missvisande, men så hette det frullkomligt lysande föredrag som forskaren Alain Diament Carmel höll. Vad det handlade om var den sensationella nyheten att man nu är på god väg att förfina det hittills mycket trubbiga verktyg som brukar kallas "Etnicitet". De flesta av oss har väl studerat de kartor (se ovan) som de olika DNA-aktörerna brukar presentera om att man är så och så många procent Skandinav, Mellaneuropé, Västeruropé, Finländare o.s.v. Uppgifterna är genomgående allt för ungefärliga och saknar därmed värde. Nyheten är alltså att man nu kommer att kunna beskriva etniciteten på betydligt mer detaljerad nivå. Tack vare den stora mängden av testade personer och inskickade antavlor kommer man nu att kunna identifiera mindre populationer och geografiska områden, typ GOTLAND eller SKÅNE, ja t.o.m. ännu mindre enheter, härader eller grupper av socknar. 

Carmel berättade om hur denna identifiering gått till och tog som exempel den tyska 1700-talsutvandringen till Ukraina och Ryssland, där relativt isolerade tyska "kolonier" uppstod. Efter 150 eller 200 år i förskringen kom lejonparten av dessa populationer att återvända til Tyskland. Tack vare DNA-testerna, och med denna specifika migrationshistoria i åminne, gick det att klart definiera de etniska undergrupper som bildats under tiden utanför Tyskland. Kunskapen kring Rysslandsexemplet kunde sedan överflyttas på en rad andra europeiska folkslag och grupper som på grund av krig och förföljelser eller av andra orsaker blivit tvungna att röra på sig.

Nu börjar det bli riktigt intressant och spännande och även om jag bara förstod en bråkdel av alla de vetenskapliga detaljerna i föredraget anade jag ändå möjligheterna i en sådan förfinad teknik. Kanske kommer vi så småningom kunna spåra vårt ursprung inte bara till svepande beskrivningar som "västeuropa" eller "mellanöstern" utan verkligen kunna filtrera fram en rimligt stor geografisk eller etnisk enhet att sedan arbeta vidare med. Kanske går det att finna mönster kring invandring och utvandring som vi tidigare inte känt till. Kanske kommer vi tack vare denna nya teknik också kunna få fram ledtrådar till borttappade släktgrenar i främmande länder ...   

Elli Pihlava är en kvinna som jag tänker på ibland. Hon var kocka på kanalbåten Nils vid förlisningen innanför Stedsholmen i Västerviks skärgård i januari 1929. Hon gjorde en heroisk insats och bidrog till att nästan alla ombord överlevde. Tack vare sitt mod och sin rådighet lyckades hon få sina arbetskamrater att hålla sig i rörelse ute på skäret dit de tagit sig efter grundstötningen, och därmed överlevde alla utom en.

Västerviks-Tidningen 21 januari 1929, med foto på Elli Pihlava.

På Klubb Maritims hemsida kan du läsa hela den långa historien om förlisningen och vad som hände sedan. Jag skrev artikeln 2009, när det gått 80 år. Nu är det mer än 90 år sedan den här dramatiska och förfärliga januarinatten.

För ett tag sedan sökte jag efter henne i Riksarkivets databas med sjöfolk. Och där finns hon. Kvinnor blev inte inskrivna i sjömanshusen förrän efter 1934, men de mönstrades (registerades som arbetande ombord) och finns i mönstringsliggarna, fast de inte var insrkivna. Det är i mönstringsliggaren för 1926 som jag hittat henne i Härnsösands sjömanshus arkiv:

Bildkälla: Arkiv Digital. Se bilden i större och mer läsligt format.

Den 29 april blev hon påmönstrad på motorfartyget Rikard från Oskarshamn. Hon arbetade som förestånderska, alltså tog hand om hushållet ombord, med 125 kronor i månadslön. Där arbetade hon hela sommaren och mönstrade av i Gävle den 3 september.

S/S Nils ägdes av en kvinna som hette Anna Wilhelmina Österberg och bodde i Linköping. Det framgår både av samtida tidningsartiklar och protokollet från sjöförklaringen:

Från kopia av sjöförklaringsprotokollet från Västerviks Rådhusrätts arkiv, Riksarkivet.

Även fartyget M/F Rikard, där Elli arbetade före S/S Nils, ägdes av en kvinna. Hon hette Valborg Andersson och bodde i Oskarshamn. Är det en tillfällighet att Elli arbetade på två fartyg ägda av kvinnor? Eller var det kanske betydligt vanligare att kvinnor var skeppsredare än vad vi kanske föreställer oss? Det har jag inget svar på men skulle gärna vilja veta.

Skeppsredare Anna Wilhelmina Österberg i Linköping var född 1884 i Norrköping och gift med sjökaptenen Axel Hjalmar Österberg. Kanske ägde han också båtar. Skeppsredare Valborg Andersson i Oskarshamn var född 1890 i Döderhult och gift med handlaren Fritz Hjalmar Andersson. Någon gång mellan 1915 och 1931 övergick han från att vara handlare till att vara skeppsredare.

Ägde de här kvinnorna fler fartyg? Jag har förgäves försökt hitta information om dem, men inte lyckats.

Elli Pihlava var född 1906 i Esbo i Finland hade börjat arbeta till sjöss när hon kom till Stockholm som 18-åring, har hennes barnbarn berättat för mig. Men i Finska församlingens församlingsbok står det att hon var modist. När jag arbetade med artikeln för tio år sedan blev jag mycket gripen av den unga Elli och letade upp hennes barnbarn. Då hade jag inte börjat släktforska men fick hjälp att hitta hennes familj. Vid förlisningen 1929 var Elli 22 år gammal. Tre år senare dog hon, i juli 1932, av tuberkulos, och är begravd på Skogskyrkogården i Stockholm.

Att det ibland blir lite för mycket siffror och för lite av annat vittnar många släktforskare om. Rad efter rad med siffror om födelse, vigsel, barnafödande och död. Sida upp och sida ner, men vad ger de uppgifterna, vad berättar de om den släkt man är intresserad av. Kan det vara rimligt att lägga ner arbetsår efter arbetsår, decennium efter decennium i sifferjakten?

Naturligtvis finn det lika många svar som det finns släktforskare. Det är oundvikligt att sifferuppgifter spelar en stor roll när det gäller att stoppa in personer och händelser i rätt skeende och rätt tidsperiod. Men det finns så mycket mer att hitta, det finns så många fler uppgifter som inte är kopplade till siffror som kan fylla upp tiden som vi lägger ner och ju fler källor som blir tillgängliga desto mer text kan vi lägga till.

Men det finns andra siffror vi kan fundera på, som inte har direkt med släktforskning att göra, men som dyker upp när vi funderar på ett av mina prioriterade områden, DNA och släktforskning. För att förstå hur det egentligen går till när uppgifter från våra celler jämförs och när vi hämtar uppgifter från den egna kroppen och jämför så kan det vara skoj att titta lite på den, kroppen. Vad är den och vad kan den göra. Att den är en fantastisk ”uppfinning” kan vi nog vara överens om.

Fri bild Hal Gatewood Unsplash

Att vi alla består av en massa celler som klumpats ihop och bildat det vi ser idag, det vet de flesta. För att hålla liv i cellerna så pumpas det blod till alla, och då går det åt en del transportvägar för att nå ut och få tillbaka blodet till hjärtat.  Det sägs att den sammanlagda längden av det egna blodomloppet är lika långt som ett varv runt jorden, runt 4 000 mil, och då förstår vi att hjärtat har lite att göra. Att vi har någonstans mellan 4 till 6 liter blod i kroppen som cirkulerar tre gånger i minuten påverkar också. Eftersom det ska pumpas hela tiden så blir det några slag och jag läste att har man en genomsnittspuls på 72 slag och blir runt 80 år så har hjärtat slagit, i grova drag, 3 miljarder gånger.

3 miljarder är ganska ofattbart många gånger, men i samma härad ligger det antal tecken som det finns i varje cell. DNA-delen i cellen beräknas ha 3,2 miljarder tecken. Det är mycket det, och det ligger som en hopsnurrad liten grej i varje cell. Nu är det ju så små bitar vi pratar om att det kan vara svårt att förstå. Men om vi kunde dra ut DNA-spiralen till en enda lång, rak sträng skulle den bli två meter. Två meter i varje liten cell.

Eftersom vi har många celler och kunde vi då lägga ut varje cells DNA-sträng efter varandra så blir det en enormt lång sträng. I en människokropp finns ungefär 10¹⁴ celler. Detta innebär att den totala längden av vårt DNA är ca 200 000 000 000 km långt, vilket är över 660 resor till solen fram och tillbaka. Om det stämmer kan jag inte garantera, men hur eller hur är det en sträcka som vi nog inte riktigt förstår.

Med dessa sifferuppgifter i bakhuvudet så återgår jag gärna till att leta reda på några fler uppgifter ur kyrkböckerna, det tar ett tag innan de siffrorna är uppe i tal som liknar DNA-delen.

Min mm mm f, Nils Persson Burström, föddes i Lövånger, Västerbotten år 1811. Vid tjugo års ålder arbetade han som dräng i Yttervik i Skellefeå landsförsamling, och där gifte han sig med pigan Catharina Andersdotter, som var hela tretton år äldre än han själv. Året därpå lämnade paret Västerbotten och flyttade ner till Stockholm. Nils utbildar sig till kornett vid Göta Artilleriregemente, och hör till Klerckers kompani. 

År 1841 inträffade något troligen rätt överraskande för Nils och Catharina. De fick en dotter, min mormors mormor. Catharina var hela fyrtiotre år gammal, och paret hade nog inte direkt räknat med att få några barn alls. Tyvärr dog Catharina Andersdotter tolv år senare i kolera. Hon fick aldrig återse sin västerbottniska hembygd. 

Men vad blev det egentligen av Nils? Jag hade sett i mantalslängderna att familjen flyttade från Maria församling på Söder till Ladugårdsland, och fastän hans hustru stod som 'corporalshustru' i dödboken, så var Nils inte längre militärt verksam. 

Stadsarkivet hade då (numera är de väl inlagda på data) ett maskinskrivet mantalsregister för år 1855, där hela familjerna stod uppräknade. På det sättet hittade jag Nils det året, men vad stod det egentligen? 'Straffånge'! Inte särskilt trevlig läsning, även om jag inte precis haft några illusioner om hans liv och leverne. Nåja, jag bestämde mig för att ta tjuren vid hornen, beställde fram straffrullor och satte igång att leta. Jag sökte både i Stockholm och i Vaxholm, ifall han skulle ha hamnat där. Inte ett spår av honom. Han fanns inte som död eller utflyttad heller!  Han var borta... 

Efter att ha ägnat mig åt annan släktforskning någon tid, gjorde jag ett nytt försök, med hjälp av Stadsarkivet då nya CD med mantalsregister för Stockholm 1800-1870. Och då hittade jag honom! Han hade gjort en liten utflyttning till Maria Norra. Och nu uppdagades SANNINGEN: Min anfader Nils Persson Burström var inte alls straffånge! Däremot arbetade han som fångvaktare vid Södra Kronohäktet! Det var ju en helt annan sak. 

Uppbragt å min anfaders vägnar, försökte jag tubba Stadsarkivets personal att göra en liten tippexradering i det maskinskrivna mantalsregistret för 1855, men man vägrade, klokt nog. 

När jag plöjde mantalslängden, såg jag att det faktiskt fanns en fånge vid namn Burström intagen på Nils arbetsplats vid samma tid som Nils tjänstgjorde där. Men den fången hade ett helt annat förnamn. 

Några år senare, 1859, är Nils Burström tillbaka i Ladugårdsland, bor i kvarteret Kronkvarn. Men 1860 är han försvunnen igen! 

Och det är han alltjämt, trots att jag emellanåt gör nya försök att hitta honom. Någon som har sett till honom? Flyttade han rentav hem till Västerbotten igen? 

Hursomhelst, om nu Stadarkivets personal inte ville radera i mantalsregistret, så har jag i alla fall här och nu slagit ett slag för Nils Persson Burströms heder! 

Delar av den här texten publicerades i DIS-PLAY nr 4 2002.

Bilden:  Södermiljö. Foto: författaren

Något som jag tycker är nästan lika roligt som att släktforska, det är att plocka svamp i höstskogen. Det gjorde vi igår och då glömde jag bort att det är min bloggdag idag. Här i Västerås har vi ju ännu inga svampställen så vi gav oss av lite på måfå i ett skogsområde där min make har sprungit några gånger på sina löprundor (han är långdistanslöpare). Och vi kom hem med så mycket svamp som vi inte kunnat drömma om. Kantareller, trattkantareller, karl johan, taggsvamp, smörsopp, strävsopp och aspsopp. Och så en stor och fin blomkålssvamp! Ni som är svampplockare förstår hur det kändes.

Gårdagens skörd i svampskogen. Svamptorken går fortfarande varm i köket.

Hade detta varit för tvåhundra år sedan, eller 150 år sedan, då hade det inte hänt. Då gick vanligt folk inte ut i skogen och plockade svamp till människoföda. Svamp kunde möjligen korna äta. Inte ens den som var riktigt hungrig och utan mat tog till svamp för att bli mätt. Så var det i Sverige även om man i många andra länder såg svamp som en kulinarisk ingrediens. Ändå hade visst Kajsa Warg med några recept på svamprätter i sin kokbok 1755.

Carl von Linné kallade den i skogarna flitigt förekommande örsoppen för kosvamp och det lever kvar för det har jag hört i vår tid. Men som så många andra seder sipprade det så småningom ner från överklassen att man faktiskt kan äta svamp. Den nye kungen Karl XIV Johan var en av dem som gillade svamp och han fick så småningom ge namn åt stensoppen, som svampen karl johan egentligen heter. En delikatess enligt mig.

Under de sista decennierna på 1800-talet utgavs flera svampböcker i upplysningssyfte, för att få folket att äta svamp. Och visst lyckades det, även om det nog tog ganska lång tid att få människor att känna sann lycka över ett eget kantarellställe. Stadsborna anammade svampintresset först men på landsbygden dröjde det. Under min uppväxt på landet förekom inte att vi plockade svamp i skogen, bara bär, och jag har inget minne av att någon annan gjorde det heller. Det är först som vuxen jag lärt mig detta, både att uppskatta svamp och att känna igen vilka jag ska plocka. Jag har lärt mig ett tiotal, som jag är säker på, och plockar bara dem. Men är jag det minsta osäker kollar jag i svampboken eller på Svamguiden.

Läs om svampens historia som mat:
http://blog.svd.se/historia/2014/10/17/at-man-svamp-forr/
https://popularhistoria.se/vardagsliv/mat-dryck/svenskarna-och-svampen
https://www.hd.se/2014-02-03/han-berattar-svampens-historia

Den som räknas som kanske den främste mykologen (svampkännaren) i Sverige är Elias Fries (1794-1878). Han var docent i botanik i Lund och systematiserade svamparna. Läs om honom på Wikipedia.

Inte har svampar något med släktforskning att göra annat än att jag ganska ofta funderar på likheter och skillnader mellan våra liv idag och de liv som släktingarna levde på 1800-talet och tidigare. Det är ju lätt att ta för givet att de föreställningar och livsbetingelser vi har idag gällde även då. Men så är det ju inte. Så mycket som var självklart förr och som vi inte ens känner till längre.

Ta bara något sådant som häxprocesserna, anklagelser som vi idag inte kan begripa att man tog på fullaste allvar då och t o m dömde folk till döden för. Eller att de finaste guldgula kantareller inte skulle gå att äta, det som är en delikatess stekt i smör med lite lök, salt och svartpeppar, och avrett med en skvätt grädde. Så får det bli till middag idag här hemma, innan jag sätter igång med kvällens arkivforskning om skånska bönder.

Med dagens tekniska underverk så kan vi sitta hemma och läsa alla möjliga källor, avfotograferade på ett eller annat sätt, från en mängd olika arkiv.  Vi kan fördjupa oss i månghundraåriga skrifter likväl som i utdrag ur dataregister, producerade i närtid. Alla dessa olika källor har minst en sak gemensam, informationen kom ursprungligen från någon som ville att det skulle bevaras.

Jag har tänkt många gånger på alla de timmar som lagts ner på att skriva ner alla dessa uppgifter, hur kände de som skrev, vad var deras drivkraft att lägga ner all denna tid. Var det bara av ren plikttrogenhet de spenderade timme in och timme ut eller fanns det en förhoppning om att någon skulle läsa dessa rader och finna nöje i det. Fanns det en tanke på att bevarandet hade ett eget värde, att framtida läsare skulle få ut något av de spretiga bokstäverna?

Och vad kände den gamle giktbrutne prästen, som satt i sin ensamhet på sin kammare och försökte tolka de egna kladdnoteringarna för att föra in i de olika böckerna. Ögonen var skumma, svårt att läsa den egna skakiga handstilen och inte var det så lätt att följa raderna heller, handen ville inte detsamma som hjärnan och då blev det som det blev. Inget rättstavningsprogram, ingen kopieringsfunktion och ingen hjälp med rader och kolumner utan det blev ibland ganska rörigt.

Fri bild från Unsplash. Fotograf Roman Kraft

Insamlandet av uppgifter och sparandet kan ju ha olika värde. Jag arbetade för länge sedan i en större koncern, där varje fabrik, oavsett var i hela världen den fanns, skulle skicka in en rapport varje månad. Varför var svårt att förstå, men så var det. Vid ett tillfälle, på besök på huvudkontoret, såg jag namnet på mottagaren och jag gick in i hans rum och hälsade. Roligt att få ett ansikte på det hittills anonyma namnet.  Passade också på att fråga vad informationen från de 168 enheterna användes till. Svaret var något förvånande att för bra många år sedan hade VD fått en fråga han inte kunde svara på, eftersom uppgifterna inte fanns centralt. Den dagen skapades rapporten, och så fortsatte det år efter år. Dåvarande VD var avliden sedan flera år, rapporterna samlades in och arkiverades i pärmar, påminnelse om saknad rapport skickades ut om så behövdes, allt gick vidare. På min fråga om något sammanställdes eller om uppgifter hämtades ur de samlade rapporterna så var svaret: Det har inte hänt än, men vi vet att vi har materialet om det behövs. Ridå, vi slutade skicka , det kändes helt meningslöst att lägga ner en arbetsdag på något sådant.

Var det så det kändes för alla som skrev, någon har sagt men det fyller ingen egentlig funktion. Förstod de vilket oerhört värde framtidens forskare har funnit i de handskrivna böckerna? Vad skulle vi släktforskare syssla med om den gamle prästen följt minsta motståndets lag och tagit något värmande, slutit ögonen och drömt sig bort istället för detta tragglande med bokstäver. Jag skänker alla de som inte gav upp en varm tanke och fortsätter försöka tolka kråkfötterna, för de är bättre än inget skrivet.

Undertecknad har en viss faibless för äldre släktforskning och dito historia. Jag är i dålig form den dag en runsten eller en medeltidskyrka passerar utan att jag inspekterat. Men för några dagar sedan, vid städning av hyllor hemmavid, hittade jag några kopierade sidor som fick mig att fundera på hur det 'gick till när farfar var ung'. 

Att föräldrar efter århundradens bundna namnformer (äldste pojken fick farfars namn, äldsta flickan mormors osv) verkligen släppte fantasin lös runt förra sekelskiftet insåg jag efter att ha läst i diverse mantalsregister för Stockholm på 1920-talet. En stackars golvläggare har begåvats med förnamnen Helidorius Egidius.  En annan person heter Zeke Ödlevi. Troligen är den sistnämnda en kvinna, men jag är inte helt säker... En annan företeelse som är ganska tidstypisk såg jag också i mantalslängden vid samma tid: en ung man har yrkestiteln 'polettpojke'... 

Förutom namnfantasi, hade man en rörande tilltro till att allt nytt var av godo. På 1930-talet lanserade man en cigarrett som hälsobringande, och särskilt lämplig för att motverka hosta... 

Föreningslivet blomstrade. Mina upphittade kopieblad, som kommer från boken '1870 års män.  Minne' berättar om hur bröderna' år 1925 åkte 'På sommarfärd i Dalarne'. Man besökte Blötberget (raskt omdöpt till Mont de Bleute) där man besåg gruvorna, Falun där man åt på restaurang Kullen, där en av årsbröderna 'fick orkestern att spela en jazz'. Senare framkom att samme glade årsbroder bjudit hela orkestern på punsch, vilket man i de motbokstider som rådde, verkligen förvånade sig över i årsberättelsen. När man sedan läser att ett par av herrarna hade 'växlat rum' och ställt till med ett 'fasligt rabalder' frampå småtimmarna, så inser man att det nog inte bara var punsch som hade flödat... Nästa dag besåg man Rättvik och Siljan, samt intog måltid i Leksand. Det hurrades och man läste upp telegram som kommit från frånvarande årsbröder. När det så blev dags för avfärd, var det en av herrarna som trivdes så bra att han 'beslöt sig för att stanna några dagar och vila upp sig'. Det hela är mycket målande och färgstarkt skrivet, och ger en brokig bild av hur ett möte med årsbröder kunde gå till. GF hade en mängd årsbrödramatriklar, där man inte bara skriver om brödernas 50-årsjubileum utan också har foton på varje broder (nästan) samt biografi med data om hustrur och barn. Således en guldgruva för oss släktforskare, om man har anor som 'bara' varit okänd bankkamrer eller lanthandlare i hela sitt liv. Här får de sina femton sekunder i rampljuset! 

En annan bok jag bläddrade i med liknande upplägg hette 'Körsången i Sverige'. Det tjocka bokbandet var indelat i tre delar; Götaland, Svealand, Norrland. Här finns minst lika många kvinnor som män, vilket nästan är ännu mer värdefullt för släktforskaren. Här har vi kanske en Anna Andersson från Knäckebröhult. Född, vigd, sin mans hustru och sina barns mor i ett och samma Knäckebröhult. Men i körsångarmatrikeln har hon sitt foto med, här står när hon är född, vilket röstläge hon har, och kanske har hon rentav deltagit i körresor till andra delar av landet? 

Så glöm för all del inte de tjocka luntorna från 'när farfar var ung'. Där göms många människoöden och en väldigt speciell tidsatmosfär.

Förresten. Årsbrödraföreningarna finns fortfarande. Min mentor var med i '1920 års män' och han fick mig att kikna av skratt när han visade mig ett papper som innehöll en inbjudan till en bussresa med sagda sällskap. Där läste jag bland annat 'lunch 320:- inklusive damer'. Nu menades förstås medföljande fruar, men ändå.... 

Lite grann av årsbrödrasjälen från förr verkar ha hängt med ändå! 

Bild: Ordförandeklubba modell äldre. Bild från Pixabay.

Brudparen från vänster: Per Olofsson och Vilma Hägglund, Daniel Olofsson och Ruth Öqvist, Konrad Olofsson och Astrid Granberg, Hugo Olofsson och Elin Rönngren. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.  Söndagen den 18 oktober 1942, mitt under pågående världskrig, ägde ett ovanligt bröllop rum i Lövångers kyrka. Fyra bröder från Svarttjärn, Lövånger vigdes med sina blivande makar. Dessa var Hugo född 1912, Per född 1915, Daniel född 1916 och Konrad född 1920. Bröderna vigdes med Elin Rönngren född 1915 i Svarttjärn, Lövånger, Vilma Hägglund född 1912 i Svarttjärn, Lövånger, Ruth Öqvist född 1913 i Tuvan, Skellefteå och Astrid Granberg född 1920 i Andersvattnet, Burträsk. Brudnäbbar var Enar Lundström och Solveig Holmer. Det berättas att kantorn fick spela bröllopsmarschen flera gånger eftersom brudparen kom i otakt med varandra när de tågade in i kyrkan. Vigselförrättare var kyrkoherde Johan Hedqvist, som också höll ett hjärtligt anförande till de nygifta. Trots det usla vädret var kyrkan fylld med folk. 

Efter vigseln i kyrkan hade brudparen bjudit in släkt och vänner till middag i brödernas föräldrahem i Svarttjärn. Där tog de emot ett flertal telegram och hyllningar. Ett tal framfördes till de nyss gifta av kyrkoherde Hedqvist. Omkring 125 personer medverkade i bröllopsfirandet. 

När de fyra brudparen firade silverbröllop (25 år) uppvaktade tidningen VF (Västerbottens Folkblad) dem och bjöd på tårta. 1992 när brudparen skulle ha firat guldbröllop uppmärksammades detta i samma tidning med en artikel.

Vad hände sen med brudparen? Äldste brodern Hugo byggde 1943 upp ett nytt hus i den norra delen av byn. Där bosatte han sig med hustrun Elin. Hon hade i unga år arbetat som hembiträde. De fick tre barn, två söner och en dotter. Hugo var en alltiallo i byn. Han var lite av en ”byafrisör”. Han klippte bland annat bybor och släktingar. Hugo var också en flitig och skicklig jordbrukare. Han var ofta anlitad för olika sysslor i Svarttjärn. Hugo var också väldigt religiöst intresserad, kassör i missionsföreningen i över 30 år och var en av de som låg bakom byggandet av bönhuset i byn. Han avled hastigt 1972. Elins stora intressen var bärplockning, trädgårdsarbete, mattvävning och brodering av dukar. Hon tyckte också om att sticka. Många sockar och vantar stickade hon till sina barn samt barnbarn. Hon hade en kristen tro och var medlem i byns EFS-förening. Elin bodde kvar på gården med äldste sonen som övertog densamma. Hon gick bort 2005.

Brodern Per hade som ung lärt sig till snickare i Hökmark. Han blev en skicklig möbelsnickare och arbetade efter lärotiden på exempelvis Burmans snickeri i Bureå. Per och Vilma bodde efter vigseln i bland annat Bodbysund och Svarttjärn, men 1960 flyttade makarna till Skellefteå. Två barn, en dotter och en son, föddes i äktenskapet. Vilma var en driftig och ihärdig kvinna.som på ett exemplariskt vis vårdade både sitt hem och sin anställning vid skolbespisningen på Norrhammarskolan i Skellefteå. Hon somnade in på lasarettet i Skellefteå 1978. Efter att Per hade varit änkeman i några år gifte han om sig med Margit Karlsson 1985. Makarna bodde då i Skellefteå. Per avled på Skellefteå lasarett år 2000. Margit gick bort 2012.

Den tredje brodern Daniel startade tillsammans med sin maka Ruth affär i Svarttjärn, ”Daniel Olofssons diversehandel”. Daniel och Ruth köpte 1942 affärsfastigheten av Per Burman, som tidigare hade haft affär i byn. Affärsrörelsen var verksam till 1963, när makarna sålde fastigheten och flyttade till Sörböle, Skellefteå. Daniel körde taxi och buss, Ruth skötte affärsverksamheten. Hon tyckte inte om namnet på affären eftersom det ju var hon som var föreståndarinna för affären och inte Daniel. I affären fanns även telefonväxel, apotek och post. Det fanns dessutom drivmedel att köpa på affären. Det hände att förbipasserande knackade på fönstret mitt i natten och ville köpa bensin eller annat drivmedel. Många gånger fick Daniel och Ruths barn springa telefonbud till folk i byn som någon ville prata med (de fick då ringa tillbaka) eller lämna något meddelande till.  Daniel och Ruth fick fyra barn, två döttrar och två söner. Daniel dog samma år som brodern Per, år 2000. Makan Ruth levde till 2009.

Yngste brodern Konrad övertog hemgården i samband med giftermålet. Han och makan Astrid bedrev jordbruk på fastigheten. Astrid kom till Svarttjärn, Lövånger som piga. I äktenskapet med Konrad föddes fyra döttrar. Båda makarna var religiöst intresserade och Konrad var, liksom brodern Hugo, delaktig i byggandet av byns bönhus som invigdes 1953. Astrid hjälpte maken med jordbruksarbetet och hon jobbade även en tid som hemsamarit. 1982 flyttade makarna till Lövånger. Fyra år senare avled maken Konrad. Astrid levde till 1992.

Runt om i Sverige finns det massor av kolerakyrkogårdar. Kanske i de flesta församlingar. I många fall finns de kvar men kan vara bortglömda. Här och var kan man se en skylt med "Kolerakyrkogård" i ett snår i skogen. Tidigare i veckan gick jag på Badelunda fornstig i skogen öster om Västerås och såg på håll ett litet område omgärdat med staket. Det är Badelunda kolerakyrkogård.

Där finns en skylt vid ingången som berättar om tillkomsten. Bara en enda person är begravd här, den lilla flickan Charlotta Albertina Myhrman som var det enda koleraoffret. Hon dog den 18 november 1853. Många fler dog i kolera det året, men på andra håll i landet.

På skylten berättas om det enda koleraoffret i Badelunda församling. Eget foto.

Badelunda dödbok om Charlotta Albertinas död 1853, vänstersida och högersida. Bildkälla: Arkiv Digital.

Det här är den enda stenen som finns på den lilla kolerakyrkogården, men den har ingen text och frågan är om den är rest över Charlotta Albertina. Eget foto.

Koleran var en farsot som första gången drabbade Sverige 1834. De första fallen var i Göteborg i juli det året och epidemin spred sig snabbt, först norrut på västkusten och sedan vidare i Sverige. Många familjer drabbades hårt, i mina barns släkt i Västergötland finns en familj som på några dagar förlorade tre små pojkar.

I Göteborgs Domkyrkoförsamling var det två vuxna män som dog i kolera den 30 juli 1834, ett par av de första fallen i Sverige, men i augusti dog oerhört många fler. Juli månad hade 15 döda, i augusti dog flera hundra. Det är sida upp och sida ner i dödboken, alla döda i "farsoten cholera" har prästen skrivit. Augusti var värst, det fortsatte en bit in i september men mattades sedan av. Bildkälla: Arkiv Digital.

Men koleran återkom, i flera epidemier. Ungefär vartannat år på 1850-talet och till sist 1866. Att den spred sig vid den här tiden, främst i fattigkvarteren, hade med den stora tillväxten i städerna att göra. Man levde trångt och ohygieniskt, t ex saknades som regel avloppssystem.

Kolera orsakas av en bakterie. Ett led i att minska smittspridningen var att begrava de döda på avlägsna platser, precis som man gjort med pestoffer tidigare.

Historikern Daniel Larsson vid Göteborgs universitet har skrivit en bok om de svenska kolerautbrotten, "Kolera - samhället, idéerna och katastrofen 1834" (Carlssons Bokförlag 2015). Här får vi veta det mesta om 1800-talets kolera och hur det drabbade folk i Sverige, men också hur man försökte skydda sig.

Trots att koleran härjade i både Finland och Norge åren före 1834 slapp vi utbrott då, ända till i juli detta år när Göteborg drabbades. Då hade man redan börjat tro att vi skulle bli förskonade. Några veckor senare hade sjukdomen spridits till Stockholm.

Badelunda sockens enda koleraoffer 1853 Charlotta Albertina var född den 11 juni 1850 och alltså bara tre år gammal. När hon dog var hennes mor änka, hennes far grenadjären Carl Petter Myrman hade dött bara några månader efter Charlotta Albertinas födelse och änkan och barnen hade fått lämna ryttartorpet på Myrby och flytta in i fattighuset. Föräldrarna Carl Petter Myrman och Anna Stina Melin hade gift sig 1835 och var då några och tjugo, båda två. De fick tre döttrar och tre söner och ett par år innan Charlotta Albertina föddes dog en av hennes bröder. De som överlevde var Anna Mathilda född 1836, Christina Carolina född 1839, Carl Peter född 1842 och Jan Eric (som ibland kallas Johan) född 1846. Alla klarade de sig undan koleran, även under kommande epidemier.

Charlotta Albertinas familj i Badelunda husförhörslängd vid tiden för hennes död. Bildkälla: Arkiv Digital.

Jag vet inte var fattighuset i Badelunda låg men kanske i närheten av kyrkan. Kolerakyrkogården ligger en bit därifrån, mindre än en kilometer söder om kyrkan, väldigt nära byn Skälby. Och det var på Skälby som Carl Petter Myrman fötts 1812. När han dog 38 år gammal skrev prästen att han "levt ärligt och beskedligt". Krig hade han ju sluppit vara med i, men värre blev det uppenbarligen för hustrun Anna Stina efter hans död eftersom hon och barnen hamnade på fattighuset. Äldsta dottern Anna Matilda flyttade hemifrån redan som 15-åring, och flyttade då in till Västerås. Hon gifte sig så småningom och fick det bättre, efter sin makes död 1876 kom hon tillbaka till hemtrakten och blev lanthandlare i Irsta, med tre egna barn och makens tre barn som styvbarn i sin familj. Hon dog i Lindesberg 1920.

Efter yngsta dotterns död i kolera flyttade Anna Stina också till Västerås. Christina Carolina kom så småningom till Stockholm och gifte sig. Hon dog där som änka 1928. Då hade modern varit död sedan år 1900. Lillebror Jan Eric flyttade omkring på olika drängplatser i flera år men dog ung, redan 1870 i Västerås, strax efter att han fyllt 24 år. Storebror Carl Peter blev torpare i Romfartuna, gifte sig och fick barn och levde till 1915, en av hans döttrar emigrerade till Amerika. Men det är deras lillasyster Charlotta Albertina som lämnat spår till eftervärlden utanför den egna familjen, genom sin död i kolera.

Så här liten är kolerakyrkogården i Badelunda lite söder om kyrkan. Tanken var förstås från början att fler skulle begravts här men församlingen förskonades från fler koleraoffer. Eget foto.

Tillägg 2020-04-27: Badelunda hembygdsförening har gjort en film från kolerakyrkogården. Den finns på Youtube.

Som säkert alla vet så var det släktforskardagar i Borås helgen som var. Som alltid en höjdpunkt, med många besökare, för min del en hel del arbete i en monter, som hade heltända volontärer och många intresserade och även intressanta besökare.

Nu ska vi inte sitta fast i det som var, även om arrangemanget var toppen, utan jag funderar på en del av de samtal vi hade om både det ena och det andra. Naturligtvis fanns det koppling till DNA, för det var vad montern handlade om, men ibland var det helt fantastiska historier som kopplades samman med DNA-tester.

Min farmors far (hoppas jag). Privat

Att det upptäcks att några fått fel far, farfar eller morfar är nog känt av de flesta, men ibland kan det uppstå situationer som gör att jag måste fundera på om jag hör rätt, när historier rullas upp. Vem kunde tro att de fyra barnen i familjen inte hade samma far, när allt verkade så lyckligt. Testet av ett syskon gav det uppseendeväckande resultatet, vi verkar vara halvsyskon. När det gick upp för de två inblandade så blev den naturliga följdfrågan, våra två andra syskon, vilka är då helsyskon och med vem av oss. Mannen som satt mitt emot mig tystnade, kanske funderade han på om han skulle berätta mer. Efter ett tag kom fortsättningen, de två andra gick motvilligt med på ett test, och det visade sig att ingen hade ett resultat som helsyskon, det verkade som det fanns ett halvsyskon till och den fjärde hade inte träff på varken hel eller halvsyskonnivå med de andra. Det var inte utan att det kändes som om hela världen föll över mig, vad är det för historia som berättas, är det sant. Det ska finnas fyra helsyskon, nu visar det sig vara tre halvsyskon och en som inte passar in alls.

Det tog inte slut där, naturligtvis ville de veta vem av dem som var barn till mannen i äktenskapet, så man testade några kusiner från farssidan och det blev inget bra resultat för någon. Kunde det vara så att mannen inte var far till något av barnen? Det verkade inte bättre, om nu inte kusinernas pappor var några andra än vad som sagts. Mysteriet med det fjärde syskonet som tycktes ha en annan pappa likväl som en annan mamma återstår att lösa, kan det vara en bortbyting?

Vi kom inte längre i vårt samtal, jag hoppas få veta mer senare, men problemet är just nu att jag bara fick veta ett förnamn, så kanske får jag vänta till nästa år.

Den osannolika historien lär mig att inte ta för givet att det som sagts eller skrivits alltid är rätt. Det finns en del hemligheter dolda, trots att vi påstår oss ha ett sådant fantastiskt system för att följa upp släkt, via olika typer av böcker. 

Hur ser din historia ut, finns det liknande eller kanske ännu mer komplicerade familjeförhållanden i ditt träd?

Eva och Karl Renström. Foto: C. Franke, Skellefteå/privat bildsamling. Familjen Renström från Långviken bestod av föräldrarna Karl Efraim Renström (1854-1917) och Eva Margareta Bergmark (1851-1918) samt deras sex döttrar. Karl föddes och växte upp i Bodan, Skellefteå som ett av nio barn till bonden Per Anton Renström och hans hustru Magdalena Kristina Lundberg. Karl träffade lärarinnan Eva Bergmark från Yttervik, Skellefteå. Hon hade varit lärarinna i tio år innan hon gifte sig med Karl år 1881. I samband med vigseln bosatte sig Karl och Eva i Långviken, Skellefteå där de hade köpt ett hemman. 

Karl och Eva bodde kvar på gården i Långviken efter att barnen hade lämnat hemmet. De var jordbrukare och hade bland annat en häst. En dag i mars 1917 skulle Karl hämta en höskrinda med hjälp av hästen. Han korsade vägen och plötsligt halkade hästen på grund av isen. Karl föll av hästen och bröt nacken. Han levde fem dagar efter denna tragiska händelse. Han avled 26 mars 1917.

Eva levde till året därpå när hon avled den 20 oktober 1918 i sviterna av en hjärnblödning.

Vad hände med deras barn då? Samtliga av barnen förutom "Sanna" emigrerade till USA. Systrarna reste med destinationen Boston, USA. Det jag vet är att Fanny gifte sig Knutsson och Anna gifte sig med Robert Johnsson. Vad som hände de övriga syskonen som reste till USA vet jag inte, jag har inte forskat om det så mycket. 

Om Anna och Robert vet jag dock lite. När Agnes fyllde 70 år 1954 så var hon och sonhustrun Berit uppe på övervåningen i huset. De gjorde i ordning maten till kalaset. Då såg Berit i fönstret att en taxi stannade utanför huset och ut klev ett par som Berit tidigare bara hade sett på foto. De gick in i huset och upp på övervåningen till Agnes och Berit. Till slut sa Robert till Agnes: "Agnes, känner du inte igen oss?" De hade alltså åkt enda till Sverige för att fira Agnes.

Karl och Eva med fyra av sina barn. Bakre raden från vänster: Susanna (Sanna), Elisabeth (Elise). Främre raden från vänster: Elin, Karl, Eva, Agnes. Döttrarna Anna och Fanny saknas på fotot. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Om "Sanna", som var äldst i syskonskaran, kan berättas att hon gick i sin mors fotspår och utbildade sig till lärarinna. Hon avlade småskollärarinneexamen 1902. Hennes första tjänstgöring som lärarinna var i Lidberg-Södra Grundfors mindre folkskola. Där var hon verksam i nästan två år. Hon blev senare lärarinna i  Sjöbotten och Långviken. "Sanna" var en lojal och bra lärare, berättas det. Hon var en tid förlovad med min farfarsfars kusin Hugo Lindkvist från Sjöbotten. Det blev dock aldrig någon vigsel dem emellan. "Sanna" vigdes istället i juli 1917 med Konrad Marklund född i Bergliden men uppväxt i Klutmark, Skellefteå. De övertog "Sannas" hemgård i Långviken efter att hennes far hade dött. I äktenskapet föddes tre döttrar. Både "Sanna" och Konrad insjuknade i tuberkulos. Hon avled den 13 maj 1927 och han avled den 12 juli samma år. Tänk så mycket tragik som kan drabba samma familj. Barnen var ju nu föräldralösa, de växte upp hos fosterföräldrar på olka håll.

Konrad och Sanna Marklund 1917. Foto: Sundborg & Lindberg, Skellefteå/privat bildsamling.

Konrad och Sanna Marklund med barnen Ruth och Elisabet (Lisa). Taget 1921 eller 1922. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Agnes Renström gift Lundmark. Foto: Franke, Skellefteå/privat bildsamling.

Agnes var ett av syskonen som emigrerade till Nordamerika. Hon arbetade där i sex år mellan 1904-1910. Hon återvände därefter till Sverige och Långviken. Agnes gifte sig 1920 med Simon Lundmark från samma by och de fick tre pojkar. Dessutom växte Agnes systerdotter Ruth upp hos dem. Ruth hade ju blivit föräldralös när Agnes syster "Sanna" och hennes make Konrad dog i lungsot. En son och sonhustru övertog 1946 gården. Agnes blev sjuk i slutet av sitt liv och hon somnade in på sjukstugan i Norsjö den 26 augusti 1968. Hon blev 84 år gammal. Maken Simon avled 25 juli 1974, 80 år gammal. 

Agnes hade humor. Som till exempel när hennes son Oskar och hans fru Berit nyss hade gift sig. Hon låg på BB med deras första barn strax före jul. Berit hade köpt ett armbandsur till honom som Agnes skulle ge till Oskar i julklapp. Agnes slog in den i en stor låda och en stor plastpåse utanpå. När Oskar öppnade den sa han att paketet var större än innehållet.

Lördag kväll: Uppdaterad med fler bilder. Scrolla längst ner.
Läs mer om mässan.

Nu är Släktforskardagarna igång. Ja, är du morgontidig och läser detta redan till morgonkaffet, då dröjer det kanske en liten stund till innan det är dags för mässhallens entré att öppna. Själva mässan öppnar klockan nio på morgonen, både lördag och söndag. Då står vi redo att ta emot er, alla vi som arbetar som utställare under mässan. Själv kommer jag att finnas i Rötterbokhandeln i kongresshallens nedre plan och hjälpa till med att sälja böcker.

Det är här ni ska gå in, i entrén till Borås Kongress. Där inne pågår Släktforskardagarna den här helgen.

Men redan igår hade många släktforskare kommit till Borås, där Släktforskardagarna hålls i år. I går hölls ett informationsmöte för föreningsrepresentanter och på eftermiddagen hölls årsstämman för Sveriges Släktforskarförbund. Där var jag med och representerade Tjust Släktforskarförening, som ett av 129 ombud från 48 föreningar.

I år hölls mässan inne i en kyrka! Caroli kyrka i centrala Borås. Varför vet jag inte men det var fint. Allt fungerade som vanligt men det kändes kanske lite extra högtidligt att sitta under de höga kyrkvalven.

Utanför kyrkan före stämman.

Sveriges Släktforskarförbunds årsstämma 2019 i Caroli kyrka.

Imponerande takmålningar i kyrkan.

Fyra motioner hade kommit in till årsstämman. Hur det gick med en av dem kan ni läsa här.

Ett av många val som gjordes var att välja en ny ledamot i förbundsstyrelsen. Det blev Bertil Sundin från föreningen Nordanstigs Bygd- och Släktband och han ersätter Hjördis Katarina Lundmark. Bertil ser ut så här:

Före stämman tog jag en tur i kongresshallen där stämman hålls. Igår eftermiddag pågick förberedelserna febrilt inför mässan. Idag och imorgon räknar vi med flera tusen besökare. Det ser jag fram emot.

Fler bilder kommer ikväll.

Släktforskare från Värmland på väg från stämman i kyrkan.

Bilder från förberedelserna i mässhallen Borås Kongress på fredageftermiddagen:

På stan i Borås. Jag tror att det är rondellen på Yxhammarsgatan inte så långt från Borås Kongress.

Lördagens bilder:

Högtidlig invigning.

Borås släktforskare i sina gula tröjor har haft ett styvt jobb idag.

Fullt ös i Rötterbokhandeln.

Årets nyheter i Rötterbokhandeln.

Ted Rosvall pratade om sin nya bok och som emigrantforskningsboken.

Skånes släktforskarförbund. Ni ser att det var mycket folk.

DIS har egen monter.

Familysearch visade arkivsökningar.

Ganska många släktforskarföreningar finns med på mässan.

I väntan på en föreläsare.

Arrangörerna.

Nu är det nära, en av årets större tilldragelser inom min släktforskarvärld. Snart ska vi resa till Borås för att göra det bästa möjliga av en fullspäckad helg.

Släktforskardagarna ska fyllas med allt möjligt. En del har dagarna uppfyllda med olika föredrag och event, knappt en minut ledigt för att säga Hej till de man mött tidigare. Andra koncentrerar sig på årets viktigaste föredrag, det egna, här ska exceptionella slutsatser beskrivas, nya rön komma i dagen och efter år av arbete så ska någon upprymd person få hamna i centrum för hela släktforskarrörelsens uppmärksamhet.

För andra är det årets höjdpunkt den lilla kaffestunden med den goa vännen, eller är det lördagskvällens bankett som lockar. Att få äta och underhållas under några timmar kan vara underbart även om natten inte kan bli så lång, det finns ju en dag till som väntar.

För några betyder det slutet på mer än ett års arbete med planering, placering av montrar, trycka upp biljetter och mässkataloger. Allt ska vara klart för nu är det examen, nu kommer alla på en gång och även om det kanske snurrar lite i magen av oro så är det finaldags. Borås ska bli än mer känt, och det ska pratas länge om dessa dagar.

Min bil lastad Privat

Personligen så blir en härlig upplevelse, hoppas jag, efter en tid med funderande på hur en monter ska se ut, vilka möbler som behövs, vilket material som måste med och allt annat som hänger ihop med en lyckad presentation. Utrustning som behövs har kommit via transportbolag från andra sidan atlanten, den sista kom idag. Affischer har tryckts upp med hjälp av engagerad vän. Nu ska bilen packas och då ska det finnas plats för allt, och kanske också en egen liten resväska för det brukar gå åt en antal skjortor under dagarna, inte minst när allt ska in i lokalerna, placeras ut och se snyggt ut. Många funderingar och en hel svett blir det innan vi är redo att möta anstormningen på lördag morgon.

Visst är det underbart när det är färdiga och hela gruppen med de fantastiska människor som ställer upp och ger järnet under dagarna, allt för att det ska bli så bra som möjligt.

Får passa på att göra lite reklam. Har du läst ända hit och kommer till Borås så hoppas jag att du söker upp oss i vår monter. 

Hjärtligt välkomna till FamilyTreeDNA, vi finns i monter E05, där E står för entreplan.

Sista rotesoldaten i Bjurvattnet, Skellefteå hette Karl Blylod. Han var född i Långselet, Skellefteå år 1859, som son till Jonas Ulrik Jonsson och hans hustru Kristina Katarina Johansdotter. Föräldrarna var fattiga. Karl berättade om ett minne han hade från nödåret 1867. Han var ju då 8 år gammal. Maten var helt slut i den lilla torpstugan. Fadern i familjen gick till logen och plockade de ax som fanns, med agn och allt. Han tog yxan, försökte hugga och krossa dem så bra han kunde. Av detta gjorde dem en pannkaka. Det blev ju inte en normal pannkaka som enkelt kunde tas ur pannan. Bitarna fick brytas loss med kniv, det liknade mest svart kol. Det var den godaste pannkakan som Karl hade ätit. Detta var ett levande bevis på att hunger är den bästa kryddan. Fjorton dagar före Karls tioårsdag, 1869, dog hans mor, vilket gjorde att han tidigt fick söka sig ett arbete för att tjäna pengar. Först var han vallpojke och sen dräng, därefter blev han rotesoldat i Bjurvattnet när han var 21 år gammal. Till sin personlighet var han försynt, men han var en duktig hantverkare, skomakare och snickare. Sin skjutskicklighet hade han nytta av eftersom han var en flitig jägare. Det berättas att under tiden som Blylod var soldat fick han en silvermedalj. Att få den medaljen räknades som ett mästerverk.

Karl bodde på Långmyrbacken, ett ställe cirka 1 km nordöst om byn Bjurvattnet. Han bodde i ett litet soldattorp med ett uthus och lite odlingsmark till. Han arbetade upp en odling (Porsmyran) där han bedrev jordbruk för husbehov med en ko och två får. Det berättas att marken inte fryser däruppe på Långmyrbacken, varför det är ett bra ställe att odla på.

Blylod var gift två gånger, första gången med Katarina ”Karin” Lundqvist från Stenbäcken, Burträsk. Med henne hade han åtta barn. När hon skulle föda det nionde barnet så dog både hon och barnet i barnsäng. Deras barn hette Kristina Albertina (dog knappt två år gammal), Karolina (kallades för Lina), Johan Edvard, Hanna, Ester, Nanny, Paul och Jenny. Vad sista barnet hette som dog tillsammans med modern har inte gått att få fram. Karin dog på sitt 39:e levnadsår, den 18 januari 1903. 

Ester Blylod. Foto: Sundborg och Lindberg/privat bildsamling.

Blylod gifte om sig med Kristina Nilsson ifrån Röjnoret. Hon hade tre barn före vigseln med Karl. Barnen hette Emma, Hugo och Anny Nilsson. I äktenskapet med Karl Blylod fick hon fem barn till. Två av dem var tvillingar, den ena av tvillingarna dog knappt ett halvår gammal. Karl och Kristinas barn hette Sally, Jesper, Sanna (hon som dog fem månader gammal), Sanny, och Maria (kallades för Maja). Det var mycket tragiskt i familjen Blylod. Flera av barnen dog i lungsot (tuberkulos). En av dessa var Karls dotter från första äktenskapet, Ester, som var lärarinna i Bjurvattnet. Hon dog i sviterna av tuberkulos 1927, 32 år ung. Jesper Blylod var hemma under sommaren 1937 och dog senare på hösten samma år på Hällnäs sanatorium utanför Vindeln. 20 år gammal blev han.

Denna bild togs 29/6 1929 när Karl Blylod fyllde 70 år. Foto: Eugén Jonsson/privat bildsamling. Jag har numrerat personerna för att lättare visa vem som är vem på fotot. Bybor, släktingar och vänner uppvaktade Karl på födelsedagen. Fotografen Eugen Jonsson var son till nr. 33 på bilden.  1. Helge Holmström, Frängsberget. Son till nr. 17 och nr. 29. 2. Lea Stenberg, Bjurvattnet. Dotter till nr. 26 och nr. 27. 3. Erik Degerfeldt, ”Timmerkläppen” Norra Åkulla. Son till nr. 24 och nr. 16.  4. Gulli-Maj Norberg, Boliden. Dotter till John Norberg och Berta f. Jonsson ifrån Bjurvattnet.  5. Maria ”Maja” Blylod, Bjurvattnet. Dotter till nr. 12 och nr. 13.  6. Sanny Blylod, Bjurvattnet. Dotter till nr. 12 och nr. 13. 7. Alvina Norström, Långdal. Dotter till nr. 20 och nr. 33. 8. Sally Blylod, Bjurvattnet. Dotter till nr. 12 och nr. 13. 9. Hugo Nilsson, Steninge, Norsjö, son till nr. 13.  10. Anton Degerfeldt, ”Timmerkläppen” Norra Åkulla. Son till nr. 24 och nr. 16. 11. Jesper Blylod, Bjurvattnet. Son till nr. 12 och nr. 13.  12. Jubilaren Karl Blylod, Bjurvattnet.  13. Kristina Blylod f. Nilsson, Bjurvattnet. 14. Emma Avander f. Nilsson, Valfors. Dotter till nr. 13. 15. Erik Holmström, Frängsberget. Son till nr. 17 och nr. 29. 16. Lovisa Degerfeldt f. Nygren, ”Timmerkläppen” Norra Åkulla. Gift med nr. 24.  17. Karolina ”Lina” Holmström f. Blylod, Frängsberget. Dotter till nr. 12. 18. Sanny Holmström, Frängsberget. Dotter till nr. 17 och nr. 29. 19. Paul Blylod, Boliden, son till nr. 12.  20. Konrad Norström, Långdal. Far till nr. 7. 21. Mårten Avander, Valfors. Gift med nr. 14. 22. Abraham Johansson, Bjurvattnet. Gift med nr. 23. 23. Maria Johansson f. Tjernlund, Bjurvattnet. Gift med nr. 22.  24. Oskar Degerfeldt, ”Timmerkläppen” Norra Åkulla. Gift med nr. 16.  25. Sven Degerfeldt, ”Timmerkläppen” Norra Åkulla. Son till nr. 24 och nr. 16. 26. Jonas Stenberg, Bjurvattnet. Gift med nr. 27. 27. Karolina ”Lina” Stenberg f. Jonsson, Bjurvattnet. Gift med nr. 26. 28. Axel Vidmark, Bjurvattnet. Son till nr. 39. 29. Antonius Holmström, Frängsberget. Gift med nr. 17. 30. Hulda Eriksson f. Nilsson, Bjurvattnet. Gift med nr. 32.  31. Sara Jonsson, Bjurvattnet. Syster till nr. 27 och 34. 32. Erik ”Stor-Erik” Eriksson, Bjurvattnet. Gift med nr. 30. 33. Eva Norström f. Jonsson, Långdal. Gift med nr. 20 och halvsyster till Karl Blylod.  34. Anders Jonsson, Bjurvattnet. Bror till nr. 31 och nr. 27, far till fotografen. 35. Anders ”Ant” Brännström, Bjurvattnet. Gift med nr. 36.  36. Margreta ”Greta” Brännström f. Blylod, Bjurvattnet. Gift med nr. 35. 37. Eva ”Ant-Eva” Vidmark f. Johansdotter, Bjurvattnet.  38. Johannes Varg, Räftkläppen. Gift med nr. 40.  39. Linda Vidmark f. Lindqvist. Mor till nr. 28. 40. Erie Varg f. Nilsson, Räftkläppen. Gift med nr. 38. 41. Emma Nygren f. Vestermark, Bjurvattnet.  42. Bertil Marklund, Gillervattnet.  43. Frida Jonsson, Bjurvattnet. Dotter till nr. 34. 44. Karolina ”Lina” Nilsson f. Avander, Räftkläppen. 45. Emmy Jonsson, Bjurvattnet. Dotter till nr. 34. 46. Per Oskar ”P-O” Vidmark, Bjurvattnet. Gift med nr. 48. 47. Sylvia Vidmark, Bjurvattnet. Dotter till nr. 46 och till nr. 48. 48. Jenny Vidmark f. Andersson, Bjurvattnet. Gift med nr. 46.

En dag i mars 1943 skulle Karl laga skor, han var ju skomakare. Han tog ett stearinljus med sig och gick upp på vinden för att hämta någonting att reparera skor med. Han snubblade och spillde stearin som dem sa. Hela soldattorpet började brinna. Hans hustru Kristina tog sig snabbt ut ur stugan, men Karl ville rädda ett väggur som han tyckte var lite märkvärdigt. Det medförde att han blev bränd på huvud och hals innan han tog sig ut ur torpet. Närmaste grannen till Blylods var hemmansägaren Jonas Stenberg. Han hade just kommit hem från skogen med ett timmerlass. När han kom hem sa han ungefär så här: Jag kan inte köra in hästen, jag måste fara till Blylodstorpet, det brinner där! Han sadlade aldrig om Jeppe, som hästen hette. De lade Karl Blylod på ett bolster och sen bar det av mot Skellefteå lasarett. Där dog han efter en veckas vistelse, det var den 27 mars 1943. Karl blev 84 år gammal.

En månad efter denna tragiska händelse avled makarnas yngsta dotter Maria ”Maja”, som var medlem i frälsningsarmén (se bilden till nedan), av lungsot på Hällnäs sanatorium. Hon blev 22 år gammal. 

Maja Blylod. Foto: Okänd/privat bildsamling.

Vad hände med Karls hustru Kristina undrar ni säkert? Hon bodde någon eller några veckor hos William Erikssons familj i Bjurvattnet och flyttade sen till sin dotter Sally med familj i Bjurliden fram till 1949 när de flyttade därifrån. Kristina flyttade då till sin andra dotter Sanny med familj i Boliden och bodde där fram till sin död 1953, 73 år gammal. 

Soldattorpet brann ju ner till grunden. En gammal fiskarstuga inköptes av Bjurvattnets kulturminnesförening med syftet att rekonstruera det förstörda soldattorpet. Stugan flyttades till platsen där det gamla torpet stod. Invigningen av torpet ägde rum lördagen den 19 augusti 1995. Om man kör till Bjurvattnet, är det skyltat ifrån landsvägen, var Blylodstorpet är. Det ägs och vårdas än i dag av Bjurvattnets kulturminnesförening. I dag används torpet som samlingsplats för byborna vid olika sammankomster. 

Så här ser soldattorpet ut i dag efter återuppbyggnaden. Det är en aning kortare än torpet som brann ner. Grundstenarna från det tidigare soldattorpet finns kvar och visar att det torpet var längre än det nuvarande. Foto: Anton Rosendahl/privat bildsamling.