I det gamla residensslottet i München finns det en oerhört vacker porträttsamling - ett AHNENGALLERIE - med över 100 framstående medlemmar av huset Wittelsbach. Det Versailles-inspirerade rummet går i guld och vitt och tillsammans med de historiska porträtten blir det till en skönhetsupplevelse av rang. Varje porträtt har försetts med en gyllene ram, där namn, titel, födelse- och dödstid redovisas. Här blandas hertigar med kurfurstar, kungar och drottningar med kejsare och kejsarinnor, till en rejäl dynastisk mix.
Som helyllesvensk letar man naturligtvis också efter de svenska kungarna Carl X Gustaf, Carl XI och Carl XII, vilka som medlemmar av huset PFALZ-ZWEIBRÜCKEN, en gren av den stora Wittelsbachska ätten, ju rimligen också bör hänga här. Och där är han ju, Carolus Rex, krigarkungen Karl XII. Men vad är detta? Snett under honom hänger denne man:
Ja, så står det faktiskt! Men som alla historieintresserade svenskar vet är detta INTE Carl XI, utan hans far, Carl X Gustaf, han som efterträdde sin avdankade kusin, drottning Christina, och som gick över Stora Bält ... Carl XI heter i München Carl IX (han var gift med en Wittelsbach-prinsessa) medan Carl IX själv heter något helt annat. Förmodligen har man vid någon renovering av ramarna råkat öppna ett fönster varvid korsdraget tumlat om med namnlapparna ...
Som inbiten Besserwisser är det naturligtvis alldeles omöjligt att avstå från att påpeka dessa felaktigheter. Vänligt informeras den kvinnliga vakten om förväxlingarna bland porträtten. Först försöker hon avfärda och bagatellisera våra påståenden, men när hon får klart för sig att vi kommer från Sverige - Silvias land - och möjligen vet vad vi talar om, tillkallar hon förstärkning. Snart nog kommer Herr Doktor So-und-so hastande genom galleriet, får höra vår berättelse, bleknar, samt utropar: Ehrlich? Wirklich??? Så får vi skriva ned våra observationer i en sorts loggbok och tackas med VIP-behandling under resten av vårt besök på slottet.
Det här med numrering av anor är ett kapitel för sig. Vanligast är kanske den metod, uppfunnen av Stephan Kekulé von Stradonitz 1863-1933 (han hette faktiskt så ...bild ovan), som ser ut så här:
1 = proband
2 = far
3 = mor
4 = farfar
5 = farmor
6 = morfar
7 = mormor
Enkelt och praktiskt! Genom att fördubbla männens nummer hittar man genast nästa generation. Farfars far blir 8, farfars farfar 16 o.s.v.
Ett ännu bättre system är kanske Hagers, som bygger på generationsbeteckningar med romerska siffror och därefter personnumrering med vanliga. Så här:
I:1 = far
I:2 = mor
II:1 = farfar
II:2 = farmor
II:3 = morfar
II:4 = mormor
Denna metod har den fördelen att man omedelbart ser i vilken generation bakom probanden man befinner sig.
Ett tredje sätt är att fylla på med f och m allteftersom generationerna växer till:
f = far
m = mor
ff = farfar
fm = farmor
mf = morfar
mm = mormor
osv
Detta fungerar också bra så länge som det handlar om rimligt många generationer. När det börjar se ut så här blir det emellertid problematiskt:
Svårare är det att hitta ett bra system för hur man numrerar ättlingar till en gemensam stamfader eller anmoder. Efter några generationer stupar alla sådana system på att det blir för många bokstäver och symboler - oöverskådligt och svårarbetat. Ett bra knep är att indela materialet i mindre kapitel med högst fyra eller fem generationer, samt att bryta av med enkla översikter och grafiska stamtavlor. Så här, kanske:
Mer om släktträd och numreringssystem hittar du på Wiki-Rötter: https://wiki.genealogi.se/index.php/Sl%C3%A4kttr%C3%A4d
När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.
Kommentarer 1
Rättade de någonsin namngivning?