Barn på byn ...

Trots att man knappast hittar detta egendomliga uttryck i någon ordlista eller etymologisk ordbok, är det väl ingen som tvekar inför betydelsen; Utomäktenskapligt födda barn, ofta som resultat av tillfälliga relationer. För det mesta handlar det om män som, förutom de barn som fötts inom äktenskapet, också har ett eller flera ”barn på byn”, d.v.s. med en annan kvinna. Även sådana barn som fötts i ett förhållande som avslutats långt innan mannen så småningom ingår äktenskap, brukar beskrivas med dessa ord.   

Egentligt kan uttrycket sägas vara synonymt med det illa klingande begreppet "oäkting", ett derogativt ord, som vi får hoppas inte längre används. Idag, när så många barn föds in i samboförhållanden, när barnen i en familj kan vara både helsyskon, halvsyskon och sammanbragta, när barn kan ha två mammor eller två pappor som föräldrar, ja då är det ingen som längre orkar bry sig om äktenskaplig börd.  

En gång var dock börden en allvarlig och viktig fråga och stackars den som råkade vara född utanför äktenskapet och kanske var fosterbarn eller bortadopterad. Skolgården kunde förr i världen bli ett rent purgatorium för sådana barn. Utanför, hånade, retade, mobbade. Till och med lärare och präster, som borde veta bättre, kunde understundom göra skillnad på äkta och oäkta barn. För riktigt länge sedan var man tvungen att visa upp ett s.k. bördsbrev för att visa att man var född i äkta säng. Annars hade man ingen chans att komma vidare i karriären och bli lärling eller gesäll.  

Barnen, som verkligen kan sägas ha varit oskyldiga i sammanhanget, fick således ofta lida för föräldrarnas snedsteg. Säkert också mödrarna, medan fäderna ofta kom lindrigt undan. Att ha barn på byn kunde till och med betraktas som en merit, ett kvitto på att man var en riktig karlakarl. Uttryck som att ”så sin vildhavre” eller ”leka rommen av sig” antyder ett roat bifall eller i alla fall en betydande tolerans kring unga mäns fornikerande. Nåja, nu har han i alla fall stadgat sig, he he he …  

Har då dessa frågor någon som helst relevans i detta nådens år 2015? Ja, faktiskt! Vi som skriver släktböcker eller ordnar släktträffar vet att förekomsten av utomäktenskapliga barn eller mer eller mindre okända halvsyskon fortfarande kan vara ett reellt problem, något som kan orsaka både turbulens och misstämning, och som därför måste hanteras med finkänslighet och finess. Skall de bjudas in till släktträffen? Skall de få finnas med i släktboken? Särskilt ömtåligt tycks det av någon anledning vara med barn födda på 50-talet och tidigt 60-tal, medan 1970 förefaller vara någon sorts skiljelinje, efter vilken ”skammen” tycks ha bleknat bort eller saknar betydelse.  

Hur gör man då i känsliga fall?  

Mitt råd är: Fråga dem det berör! Vill den okända eller blott anade släktgrenen vara med i boken eller på träffen, tag då med dem i all sin dar. Vill de inte, avstå! Svårare blir det om den bedragna styvmodern eller de hitintills ovetande halvsyskonen inlägger veto. Sådana intressekonflikter får avgöras från fall till fall. Men om det blir nödvändigt att välja sida, finns mina sympatier för det mesta hos de undanstuckna, hos dem som det inte får talas om, hos dem vilkas blick man undviker att möta om man skulle råka på dem på byn.  

Barnen på byn … 

b2ap3_thumbnail_fotoskafferi_barn_och_ungdom_11_4351.jpg

Bilderna är från Nordiska Museets "Fotoskafferi"