Behövs böcker i den digitala världen

Nästan varje dag dyker det upp nyheter om digitalisering. Den ena informationen efter den andra blir digitaliserad och åtkomlig från all världens hörn. Bok efter bok kan brännas, den finns ju på nätet och vad fyller då den tryckta upplagan för funktion?

Kommer det en dag då Världens längsta bokbord på Drottninggatan består av ett bord, 1 meter och 20 centimeter långt, där rariteten ligger, den sista odigitaliserade boken?  Eller hann de med att få in den i datorns underbara värld veckan innan och slänga eländet, så bordet blev tomt?

Visst kan man tycka olika om böcker, läste nyligen att inredningskunniga ställer böckerna i bokhyllan, med ryggen inåt, för att kunna spela med de olika nyanserna som finns på papperet. Lär bli snyggt, men aj vilket elände att hitta den bok man vill läsa, när det är strömavbrott och varken dator, padda eller telefon kan laddas. Det kan gå åt ett antal stearinljus innan rätt bok är hittad.

b2ap3_thumbnail_GF-Bok3.jpg

Naturligtvis är det bra med digitaliserade källor, men det är också en speciell känsla att gå mellan hyllor i bibliotek, antikvariat eller andra platser där de finns, många långa rader av böcker. Mängder av titlar, ordnande efter något system, så att det går att hitta det man vill. Fortfarande finns de ju, böckerna, och många är de. Man kan fråga sig hur högt det skulle bli om man kunde stapla alla böcker som finns ovanpå varandra.  Och om begränsningen är släktforskningslitteratur, hur hög blir den stapeln?

b2ap3_thumbnail_GF-Bok2.jpg

Jag gick en sväng i Genealogiska Föreningens Arkiv och Bibliotek i Solna en kväll. Botaniserade bland ”riktiga” böcker, mantalslängder från Stockholm och väl namnsatta arkivkartonger. Trots att jag inte är uppväxt med släktforskning utan halkat in på denna sida millennieskiftet, så är det en mäktig känsla att se allt det material som finns samlat. Samlat av frivilliga under många år, sorterade, registrerade och ställda på hyllor så att vi kan hitta dem lätt och kunna nyttja de kunskaper som finns mellan pärmarna. Många av dessa alster är så udda i sig så det kommer att ta lång tid innan någon digitaliseringsvåg når dem, och därför är det tur att finns entusiaster som orkar hålla på, det kostar ju både resurser och pengar.

Bland hyllorna finns det en avdelning för föreningstidningar, mest från släktforskarföreningar, men jag undrar om det var någon hembygdsförening också. Tänk vad mycket som produceras, tänk vilken tid som läggs ner av många olika människor. Jag undrade för länge sedan om allt det som producerats kunde samlas på något sätt, men den frågan dog nog. Men här hittade jag en del, fast långt ifrån alla byter tidning med Genealogiska Föreningen om jag tolkar innehållet rätt. Kanske dags att lyfta frågan om ”central samling” på nytt?

Jag kan inte låta bli att nämna ett av de mest fantastiska digitaliserade verk jag mött. Inte bara är den gamla boken fotograferad, den är tolkad också. Dessutom finns mer än 500 sidor kompletterande text med beskrivningar, förklaringar och annan som är bra att veta för att jag själv ska kunna bedöma innehållet i originalboken. Jag har nämnt den förr och vissa kanske tycker jag tjatar, men den risken får jag ta, nu när jag nämner Johan Bures Släktbok. Den är en guldgruva för alla, oavsett Burekoppling eller ej, som är intresserade av släktforskning i äldre tider.

b2ap3_thumbnail_Johan-Bure.jpg