En låda full med skräp ...

Credit: ITV News Central

För några år sedan blev jag uppringd av en jäktad man på tillfälligt besök i Falköping för att röja efter sin avlidna mor. Nu hade han träffat på en massa gamla fotografier, album och lösa bilder, som han tänkte köra till tippen. De hade ju inget värde för honom, särskilt som de flesta av dem var anonyma. Men eftersom många av bilderna tycktes vara tagna i Falköping gjorde han sig besväret att kontakta biblioteket, som hänvisade till den lokala släktforskarföreningen och det blev således jag, då ordförande, som fick ta emot samtalet. Han undrade om föreningen ville ta hand om samlingen, annars skulle alltsammans slängas. Jag gjorde en brandkårsutryckning, mötte mannen och så flyttade vi raskt över den stora lådan, sprängfylld med fotografier och album från hans baklucka till min. I sista stund fick jag ur honom namnet på den person och den släkt som bilderna härrörde från. Så var han borta...

b2ap3_thumbnail_old-photo-album-page1-1-1024x576.jpg

Lådan har sedan dess stått i ett hörn och tagit plats, men till sist tog jag mig för att gå igenom den. Där fanns bl.a. ett sådant där gammalt tjockt album med insticksfack för små och stora fotografier. Vilka fantastiska bilder! Vilken kvalitet och vilken skärpa! Många var mycket riktigt tagna i Falköping, andra i Borås, Vårgårda och Herrljunga. 

b2ap3_thumbnail_Familjen-Franzn-1914.jpg

Bland Falköpingsbilderna igenkände jag omedelbart en som föreställde min hustrus mormor och morfar, Hilma och John Franzén, tillsammans med deras fyra äldsta barn. (ovan) Varför fanns denna bild med i detta främmande, anonyma album? Kände familjerna varandra? Var de kanske släkt? 

Hur kan det komma sig att så många nutida människor inte förstår vilket värde en sådan här samling har eller kan komma att ha för framtida generationer? Även om man själv saknar intresse för sin släkt och dess historia, borde man väl ändå inse att man inte har rätt att ensidigt förstöra delar av en hel släkts historia, slänga det hela på tippen eller låta det bli lågornas rov... På samma sätt som man inte i första taget eldar upp en gammal oljemålning - det kan ju vara en Zorn - borde det inställa sig någon sorts tabu även när det gäller gamla kort, brev och dokument. Helgerån! Man gör det bara inte. 

b2ap3_thumbnail_old-photo-album_20170604-203138_1.jpg

Det finns hembygdsföreningar som tar ett aktivt ansvar när det gäller att skanna och bevara bygdens fotografier och dokument åt eftervärlden. Vid olika föreningsmöten och hembygdsdagar riggar man upp med datorer, skannrar och digitalkameror, och så får deltagarna, visa upp sina bilder och handlingar, varpå dessa raskt skannas och därmed räddas. Nästa logiska steg är givetvis att göra valda delar av materialet tillgängligt på nätet, för föreningens medlemmar och kanske för den stora allmänheten. 

Sveriges Släktforskarförbund introducerade för nu ganska många år sedan avdelningen ”Porträttfynd” som en underavdelning till Nättidningen Rötter. Där kan vem som helst med automatik lägga in sina skannade bilder, förse dem med rubriker och beskrivningar och t.o.m. länka dem till andra bilder på denna utmärkta resurs. Det finns som bekant också en diskussionsdel till varje bild, där betraktaren kan komplettera med egna uppgifter, förslag på identifiering av anonyma bilder o.s.v. 

Kanske borde landets släktforskarföreningar, om så inte redan skett, hoppa på detta tåg och inbjuda sina medlemmar och den stora allmänheten till lokala digitaliseringsdagar. ”Tag med dig dina gamla fotografier och dokument, så lovar vi att bevara dem åt eftervärlden och göra dem åtkomliga!” Först då blir det till synes värdelösa skräpet ordentligt tillgängliggjort och förvandlas därmed till en guldgruva för oss och för kommande generationer. 

b2ap3_thumbnail_old_photo_album_by_valerianastock-d3do7za.jpgGuldgruva