Folkmord, förskingring och DNA

Detta kommer att bli min genom tiderna allra svartaste rötterblogg, möjligen dock den viktigaste. Denna gång blir det mer historia än släktforskning, vilket jag ber mina läsare att ha tålamod med.

Min rundresa i Kaukasus innehöll också några dagar i ARMENIEN, ett vackert och spännande land med en fascinerande historia. Inklämt mellan fientligt inställda grannar är detta ett ganska fattigt land, som så gärna skulle vilja vara en del av Europa, men som för sin överlevnads skull måste fortsätta att ty sig till sin forna herre, Ryssland. Det vi idag kallar Armenien är emellertid bara en liten liten del, den östra, av det ursprungliga riket, där de flesta invånarna levde i väster, mestadels i det område som idag utgör östra Turkiet. Mellan 1894 och 1922 genomförde det Ottomanska riket och dess efterföljare ett systematiskt folkmord på hela den Armeniska befolkningen. 1,5 miljoner människor, män, kvinnor och barn mördades.

Det värsta året var 1915, då regimen passade på att utnyttja 1:a Världskrigets kaos för minsta möjliga mediabevakning. Mördandet kunde fortgå i princip ostört. I grymhet och bestialitet kan detta folkmord – The Armenian Genocide - förmodligen endast jämföras med Förintelsen på 40-talet. Mördarna nöjde sig nämligen inte bara med att ta död på sina offer, de fann också en sadistisk glädje i att först plåga dem rejält. Populära varianter var att bränna människor levande, gärna instängda i deras egna kyrkor (Armenierna var och är Kristna) eller att arrangera massdränkningar. Ibland fick de olyckliga "erbjudanden" om att konvertera till Islam och om de då vägrade blev de korsfästa: "Är du Kristen ska du också dö som en Kristen ...". Hundratusentals armenier drevs ut på dödsmarscher till ökenområden i Syrien, där de lämnades att hungra och törsta ihjäl.

I Jerevan finns det ett monument och ett minnesmuseum om folkmordet. Efter att ha guidats genom rum efter rum av dokumentation och fasansfulla bilder är det för mig obegripligt hur den nation som en gång beslutade om och kallblodigt genomförde det hela fortfarande hårdnackat kan hävda att The Armenian Genocide aldrig ägt rum. Särskilt som man på otaliga bilder kan se stolta och glatt flinande ottomanska/turkiska soldater likt storviltjägare posera framför det nedlagda bytet.

Efter folkmordsmuseet funderade jag, svårt skakad, på om mitt eget land någonsin gjort sig skyldigt till något liknande? Har Sverige metodiskt och med berått mod dödat hela befolkningar, bränt ned byar och städer utan att ge möjlighet för människorna att åtminstone ta sig ut. NEJ, NEJ! vill man ropa, men är det så säkert? Vad hade de svenska vikingarna till exempel för sig i Österled? Vad gjorde den grymme Karl IX i Finland? Och vilka illdåd gjorde vi oss inte skyldiga till under 30-åriga kriget och under Karl XII:s härjningar? Det är knappt man orkar tänka tanken …

Förutom de 1,5 miljoner armenier som åren 1894-1922 miste sina liv, var det mångdubbelt fler som flydde. Man räknar med att det idag finns ungefär 10 miljoner armenier, varav knappt 3 i republiken Armenien, de resterande 7 miljonerna i en rad andra länder, främst i Ryssland, Israel, Frankrike, USA, Sydamerika och Australien. Man talar om DIASPORAN – förskingringen – där det dock finns en mycket stark gemenskap, armenier emellan.

En av deras gemensamma hjältar i förskringringen är Charles Aznavour, som nyligen avled. Förutom att ha varit en enastående sångare och artist, var han också en stor vän av sitt ursprungsland och skänkte i samband med den stora jordbävningen 1988 åtskilliga nödhjälpsmiljoner till landet. I lördags var det en speciell minnesdag för Aznavour i huvudstaden Jerevan. Överallt porträtt och blommor och på kvällen stod folk med ljus i händerna medan man på storskärmar kunde avnjuta en av den store artistens konserter. Efter det sista numret utbröt en spontanapplåd, som aldrig ville ta slut. Som om Charles Aznavour (för övrigt sedan 50 år gift med svenskan Ulla Thorsell) själv hade varit där - och det var han väl på något sätt …

En bild på armeniska barnhemsbarn - dock icke den bild som beskrivs i texten.

En av bilderna på folkmordsmuseet tog mig särskilt hårt. Inte för att den såg särskilt grym eller våldsam ut, tvärtom. Den föreställde en lång rad av små gossar, kanske 4 eller 5 år gamla, utklädda i turkiska miniuniformer. Nästan en smula näpet. Men så berättade guiden vad det handlade om. Det hände att man skonade riktigt små barn, alltid pojkar, så små att de inte kunde ha några minnen av sitt armeniska ursprung. De fick växa upp på särskilda barnhem, och tanken var väl att de skulle kunna fostras till goda turkiska soldater.

Hmmm… var har vi hört detta förut? Jo i nazisternas program LEBENSBORN, där särskilt blonda eller på annat sätt ”ariska” barn från t.ex. Polen skulle kunna omformas till goda tyskar. Inom detta program bedrevs också aktiv avel, där unga ariska pojkar sammanfördes med unga ariska flickor. De barn som blev resultatet av dessa möten omhändertogs på särskilda barnhem – efter kriget adopterades de bort.

Gemensamt för de små soldatgossarna i Turkiet och de framavlade krigsbarnen i Tyskland var att de för det mesta inte hade någon aning om sitt ursprung och heller aldrig skulle kunna få det. Noll dokumentation, naturligtvis, och inga rättigheter. Det är först nu i dessa yttersta tider som DNA-tekniken på allvar skulle kunna häva dödläget, så att de illa hanterade barnen och deras nutida ättlingar, om de så önskar, äntligen kan få de svar de förtjänar. Vore kanske en snygg gest från respektive regering i de båda länderna att på detta sätt sona åtminstone några av sina historiska missgärningar. Hur skulle det vara med en särskild efterforskningsbyrå - en DNA-förstärkt hjälpresurs för dem som på grund av krig, förföljelser och bisarra experiment förnekats sin historia och sitt ursprung. Kostnadsfritt, så klart! 

Vid utgången från folkmordsmuseet i Jerevan noterade vi ett citat från 1930-talet, skrivet med stora bokstäver, ord som i ett slag visar var författaren fick inspiration till de oerhörda beslut han några år senare kom att fatta (ur minnet):

”Vem kommer idag ens ihåg det Armeniska folkmordet? De framgångsrika åtgärderna då visar, att ett kraftfullt agerande faktiskt kan åstadkomma önskvärda och nödvändiga förändringar i befolkningsstrukturer .... "                                                                                                                                 Adolf Hitler