HBTQ-förfäder

På östra begravningsplatsen i Kristianstad finns en vacker gammal gravsten, som man genast lägger märke till eftersom den polerade svarta stenen blänker i solskenet. Detta är dock inte den främsta anledningen till att gravstenen nämns bland informationstavlornas särskilt märkvärdiga stenar. På stenen kan man nämligen läsa namnen på två män, som vilar tillsammans i all evighet. De var varken bröder eller affärskollegor, så frågan är varför de delar grav. Var de ett kärlekspar? Vi lär aldrig få veta säkert eftersom källorna tiger som muren, men den märkliga gravstenen sticker verkligen ut bland alla herrar och deras hustrur på östra begravningsplatsen.

 

Gravstenen i Kristianstad är unik eftersom den syns, som en symbol för alla de människor som fanns men inte fick synas – de som ingår under beteckningen HBTQ (homo, bi, trans och queer). Nutida forskning har till exempel visat att omkring 2-4 % av alla män och ungefär 2-3 % av alla kvinnor är homosexuella, och omkring lika många procent av jordens män och kvinnor kan definieras som bisexuella. Detta är en inte oansenlig andel av befolkningen, och man får väl anta att lika många var homo- och bisexuella förr i tiden – så varför syns de inte när man släktforskar? Vi människor tänker i regel heteronormativt, och ser därför inte HBTQ-förfäderna trots att de kanske finns mitt framför näsan på oss. I varje släktträd finns exempelvis fastrar eller morbröder som aldrig gifte sig, och ur ett heteronormativt perspektiv tänker man såklart att de förblev ogifta eftersom de aldrig fann någon lämplig partner. Men tänk om de faktiskt gjorde det – fast deras kärleksintresse var av samma kön? Då syns det inte i källorna, och nämndes kanske aldrig i släkten, men de älskade lika djupt som alla andra även om deras kärlek inte fick synas.

b2ap3_thumbnail_ladda-ned.pngb2ap3_thumbnail_ladda-ned.png

 

 

I varje släktträd finns även personer som gifte sig, men förblev barnlösa. Ur ett heteronormativt perspektiv ligger förklaringen givetvis i att de hade biologiska problem med fortplantningen, men tänk om någon av makarna istället var homosexuell och helt enkelt inte attraherades av den andre? Utan bara ingick ett heterosexuellt äktenskap för att följa samhällsnormen? En person som inte bara ingick ett sådant äktenskap, utan även fick två barn är den på sin tid berömde kristne filosofen Pontus Wikner (1837-1888), som utåt sett var en barnkär familjefar men vars inre slets sönder av att behöva låtsas och upprätthålla en fasad. Han var nämligen homosexuell, något han berättar om i sin dagbok som publicerades först 1971, efter att den siste av hans båda söner dött. På 1870-talet skriver Wikner i dagboken:

 

"Människor finnas, som äga förmågan av en djup, innerlig och uppoffrande kärlek, men som till föremål för denna kärlek endast kunna göra varelser av deras eget kön. Kvinnor lära finnas av detta slag; jag vet, att det finns sådana män. Jag är en sådan man. I denna bekännelse ligger ett liv av kval […]. I sägen, att vad jag begär är onaturligt. Jag vet att det kallas så, därför att det strider mot pluralitetens natur. Men av min natur fordras det."

 

Wikners ord sammanfattar väl hur samhället såg på HBTQ-personer förr i tiden. Det var något onaturligt som stred mot pluralitetens natur, och därför fick det inte finnas – eller åtminstone inte synas. Den största anledningen att dölja, eller till och med förtränga sin sexuella läggning var dock att det kunde leda till rättsliga påföljder. Sexuella handlingar mellan män nämns redan i 1200-talets Äldre västgötalag, men det var först under 1600-talet som homosexualitet började klassas som brott. Karl IX:s appendix från 1608 straffade samlag mellan män med döden, något som även bekräftades genom 1726 års kommentar till Landslagen. 1734 års lag nämner dock ingenting om "sodomi", men precis som tidigare fortsatte man döma och avrätta personer för detta brott. Först 1778 bestämde Gustav III att alla dödsdomar skulle godkännas av honom personligen, och därefter avrättades inga fler svenskar för sodomi. Genom 1864 års strafflag stadgades dock att homosexuella samlag skulle leda till straffarbete i högst två år, och denna lag kriminaliserade även lesbisk kärlek. Efter en riksdagsmotion till 1933 års riksdag togs straffbestämmelsen om samkönat sex äntligen bort ur lagen, men homosexuella handlingar var fortsatt kriminella fram till 1944 då det istället klassades som mentalsjukdom – en definition som avskaffades först 1979.

 

Just nu pågår Prideveckan i Stockholm, en vecka av tacksamhet för hur långt vi i Sverige kommit när det gäller HBTQ-personers fri- och rättigheter – men även uppmärksamhet på att det bara är 22 av världens 244 länder som tillåter samkönade äktenskap, att man i 73 av dessa länder fortfarande kan döma HBTQ-personer till fängelse på grund av vem de älskar, och att fem av dem tyvärr bestraffar homosexualitet med döden. Som släktforskare skänker jag dessutom en tanke till Pontus Wikner, Selma Lagerlöf och alla andra förfäder och släktingar som älskade lika djupt och starkt som alla andra – men vars kärlek inte fick synas.

 

 

Lästips

 

Norrhem, Svante, Rydström, Jens & Winkvist, Hanna, Undantagsmänniskor : en svensk HBT-historia, Stockholm : Norstedts akademiska förlag, 2008.

 

 

×
Håll dig informerad

När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.

Fynd i gammal litteratur
Får jag lov?

Relaterade inlägg

 

Kommentarer 2

Ann Charlotte Lagerström den fredag, 29 juli 2016 10:31

Detta har jag funderat på skall livspartnern anges. Min farmors farbror levde med en man men vi pratade alldrig om att han var homosexuell. Det ordet förekom inte. Han levde med "finnen" punkt slut". Idag pratas det ju öppet om hbtq men då ända in på 70- talet var det ju vansinnigt nog klassat som sjukdom. Själv funderade jag alldrig på det det var bara så att Olle levde med en man. Hemligheter som är kända skall de komma i öppen dager eller är det fel. Att komma ut även när man är död är kanske inte min sak att avgöra. Hbtq är viktigt att synliggöras men är det min sak att berätta. Viktigt ämne men svårt.

Detta har jag funderat på skall livspartnern anges. Min farmors farbror levde med en man men vi pratade alldrig om att han var homosexuell. Det ordet förekom inte. Han levde med "finnen" punkt slut". Idag pratas det ju öppet om hbtq men då ända in på 70- talet var det ju vansinnigt nog klassat som sjukdom. Själv funderade jag alldrig på det det var bara så att Olle levde med en man. Hemligheter som är kända skall de komma i öppen dager eller är det fel. Att komma ut även när man är död är kanske inte min sak att avgöra. Hbtq är viktigt att synliggöras men är det min sak att berätta. Viktigt ämne men svårt.
Markus Gunshaga den söndag, 18 september 2016 11:00

Hej Ann-Charlotte! Stort tack för att du ville dela med dig av dina tankar, mycket intressant! Jag har själv haft samma (tekniska) problem i mitt släktforskningsprogram, där man inte kan lägga till en samkönad partner utan endast får ett ilsket meddelande om att man relationen måste vara heterosexuell. Som du säger är väl dock den viktigare frågan om man ens ska ange detta i sin släktforskning, för det är utan tvekan ett svårt ämne - även om det är viktigt.

Hej Ann-Charlotte! Stort tack för att du ville dela med dig av dina tankar, mycket intressant! Jag har själv haft samma (tekniska) problem i mitt släktforskningsprogram, där man inte kan lägga till en samkönad partner utan endast får ett ilsket meddelande om att man relationen måste vara heterosexuell. Som du säger är väl dock den viktigare frågan om man ens ska ange detta i sin släktforskning, för det är utan tvekan ett svårt ämne - även om det är viktigt.
Redan registrerad? Logga in här
Gäst
28 mars 2024

Captcha bild