Hur man lyckas med en släktträff utan att egentligen anstränga sig ...

I helgen blev den äntligen av, släktträffen som jag i över fyrtio år tänkt på och planerat. Är du galen människa, säger ni kanske, fyrtio år!!! Detta är bakgrunden:

Omkring 1970 fick jag kontakt med min mors kusin, en bankdirektör i Jönköping. Jag berättade för honom om mitt stora intresse för släkten Sandgren - min mors familj - och han avslöjade då att han i sitt bankfack förvarade sin farfars, min morfars fars, handskrivna memoarer på 109 tättskrivna sidor i folieformat. Jag blev eld och lågor och några år senare lyckades jag tjata mig till en fotokopia av memoarerna. Efter att ha läst dem både en och två gånger, och det var minsann inte så lätt, bestämde jag mig för att detta unika material måste jag till varje pris göra något av. En bok kanske eller någon sorts häfte. Först måste de emellertid transkriberas. Jag läste in texten på en diktafon och sedan renskrev min mor, som var kontorist, det hela. 

b2ap3_thumbnail_Bror-Johan-Sandgren-1853-Philadelphia.jpg

Huvudpersonen är alltså ingenjören Bror Johan Sandgren (1829-1917), född vid Karlsborgs fästning av fattiga men redbara föräldrar. Fadern var skogvaktare på Vanäs udde, där man vid denna tid var i färd med att fullborda det gigantiska fästningsprojektet. Han dog redan 1831 och lämnade sin hustru med sju faderlösa barn att försörja. Mycket tidigt fick de ge sig ut och arbeta för brödfödan. Vid 13 års ålder roddes Bror Johan över Vättern till Motala för att börja i gjuteriet under sin bror, som var mästare där. Johan avskydde det heta och smutsiga jobbet och rymde. Han hoppade på en kanalbåt och jobbade en säsong som "Boy", den som först hoppade i land vid varje hållplats och sluss, surrade fast båten, lade ut landbryggan, sprang ärenden åt passagerarna och besättningen o.s.v. Efter några år i Stockholm emigrerade han 1847 till Amerika, där en annan storebror redan fanns, och därefter blev hans liv mycket spännande, då han som maskinist besökte både Sydamerika och Kanada under de mest hisnande båtresor bland valar och pirater. Under sin tid i Philadelphia hann han också utbilda sig till ingenjör.

Hemkommen till Motala 1859 fick han erbjudande om att för Motala Verkstads räkning resa till Ryssland för att där upprätta ett varv för sammansättning av pråmar för de ryska floderna. Han kom att stanna i Baku och Kazan i 25 år, gifte sig två gånger och fick sju barn, innan han för gott återvände till Sverige, till Stockholm och till skärgården.

Denna spännande historia har jag som sagt under mer än 40 år velat förmedla. Jag har samlat på mig massor av bilder, dokument och familjelegender, men aldrig riktigt fått ro att sätta mig ned och sammanställa materialet. Livet kom emellan ... För något år sedan slog det mig emellertid: 2017 är det jämnt 100 år sedan han dog. Jag gör så  här: Jag bjuder in alla hans ättlingar till en släktträff sommaren 2017 och lovar i inbjudan att boken om hans liv då skall stå klar. Sagt och gjort, förra sommaren gick inbjudan ut och samtliga ättlingar anmälde sitt intresse för att delta. På detta sätt tvingade jag mig själv att "leverera". Problemet var bara att jag denna vinter, vår och sommar hade en rad andra viktiga bokprojekt på gång; EMIGRANTFORSKA PÅ NÄTET, SLÄKTFORSKARNAS ÅRSBOK och SVENSKAMERIKANER - KÄNDA OCH OKÄNDA. Det blev långa dagar och nätter, men till sist kom morfars far i hamn. Dagen före släktträffen kunde jag avhämta det färdiga alstret på tryckeriet och andas in den alldeles särskilda doft, ljuv och tillfredsställande, som nya böcker alltid förmedlar till sina författare. 

b2ap3_thumbnail_Omslag-memoarer.jpg

Mer om själva släktträffen, tips och råd kring hur man anordnar sådana, i en kommande blogg. Går det på räls eller måste man anstränga sig? Vad skall man tänka på, vilka gropar skall man undvika och vilka ingredienser måste absolut vara med? Nu skall jag emellertid först anslå några dagar åt att fröjda mig över resultatet och åt att jag faktiskt, efter mer än 40 år av födslovåndor, lyckades få fram min morfars fars memoarer.