Inte släktnamn

I dagens Sverige, i vart fall i mer informella, privata eller sociala sammanhang, är det normala att vi omtalar personer och presenterar oss med förnamnen. Så var det också under medeltiden för de flesta människor i Sverige och under lång tid därefter. Det vi idag i dagligt tal kallar förnamn var det namn man hade.

Det kan dock funnits skäl att skilja olika personer med samma namn. Till förnamnet kunde då fogas en bestämning om var man hörde hemma (demonym) eller vem son man var (patronym). De utgjorde inte släktnamn utan var alltså bestämningar av den person som använde det eller kallades det.

Ordet demonym kommer av deme, som var en geografisk indelning av det antika Athen. Indelningen infördes av Athens demokratiske reformator Kleisthenes (ungefär 570–507 före vår tidräknings början). Det var en samhällsordning byggd på geografisk indelning av medborgarna och ersatte tidigare ordnings struktur med stam- och släkttillhörighet som lett till tyranni. Namn som uttryckte släkttillhörighet undertrycktes då till förmån för demonym: ett tillnamn som preciserade vilket demos man tillhörde, var man bodde helt enkelt.

Patronym är ett tillnamn som talar om vem som är ens far och innebär alltså att man definierar sig agnatiskt. Konstruktionen är enkel: namnet på pappa i genitiv, idag i Sverige vanligtvis pappas namn plus ett s.k. genitivmorfem, som vanligen är ett »s«, följt av »son« eller »dotter«. Exempelvis Michaelsson. Det finns förstås många internationella varianter på samma sak: Ben/Bar/Ibn Michael (hebreiska, arameiska, arabiska), Michailovitch (ryska), Fitzmichael (anglo-normandiskt), MacMichael (skotskt), Míguez (spanskt) etc.

Bild: Utsnitt av mantalslängd från 1642, Björnlunda socken. Källa: Riksarkivet, Mantalslängder 1642–1820, Södermanlands län 1, sid. 502.

Bland svensk allmoge användes under lång tid sällan sådana bestämningar om det inte var nödvändigt. Bild 1 visar ett utsnitt på en skattelängd från 1642 över fyra skattebönder i Björnlunda socken: Nils och Peder i Berga och Anund Larsson och Anund Matsson i Viby. I skattelängden var det nödvändigt att precisera vilka Nils, Peder och Anund det rörde sig om så att de betalade för rätt mantal. Först och främst vilken gård man brukade och då det fanns flera bönder på samma gård/by med samma förnamn även deras patronym. Vi vet dock inte vad bönderna själva kallade sig.

Bild: Statsminister Axel Pehrsson-Bramstorp (1883–1954). Bildkälla: Wikipedia. Public Domain.

Det vanliga är att gårdens namn lades till sist efter förnamn och patronym som i exemplet ovan. Det finns exempel på det namnbruket även under 1900-talet. Ett är »Axel Pehrsson i Bramstorp« (1883–1954), som var statsminister några månader 1936. Se Bild2. Från 1937 hette han också »Pehrsson-Bramstorp« men namnet har då blivit ett släktnamn i modern mening. I Dalarna var (och är) bruket annorlunda då gårdsnamnet lades till i början av namnet, t.ex. som hos sopranen Busk Margit Jonsson (född 1929). Se Bild 3.

Bild: Sopranen Busk Margit Jonsson där »Busk« är ett exempel på gårdsnamn från Dalarna (demonym). Bildkälla: Wikimedia Commons https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0.

Lite olika regler har gällt kring patronym och gårdsnamn under 1900-talet. Från 2017 gäller dock att man kan ha gårdsnamn om man har anknytning till det. Namnet registreras då som ett förnamn. Patronym går numera att ha som ett efternamn, där nu dubbla efternamn är tillåtna.

Michael Lundholm är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och har släktforskat av och till sedan 1971. Han är född 1959, bor i Vällingby i Stockholms Västerort, har tre vuxna barn och är särbo med två bonusbarn. Genom åren har han haft ett flertal uppdrag inom släktforskarrörelsen, bland annat som ordförande i Svenska Genealogiska Samfundet och styrelsemedlem i Genealogiska Föreningen och Sveriges släktforskarförbund. Michael Lundholm är dessutom årets mottagare av Viktor Örnbergs hederspris. Nu har vi glädjen att få presentera honom som gästbloggare under en tid här på Rötter.