Kopulerande papper

Min första kontakt med denna fascinerande syssla ägde rum när jag var i 13-årsåldern. Min granne Erik var en idog släktforskare och mannen bakom NOSFF:s medlemsblad AnKnytningen som nu går in på sitt 31 år (sedan i fjol är jag redaktör för detsamma). Efter att Erik visat mig hur man släktforskar plitade jag ihop glesa antavlor med de uppgifter jag fick från farmor och mina morföräldrar. De senare hade ingen större koll på sina rötter, men farmor hade massor med uppgifter - om sin släkt, om farfars och även om mormors! Min farmor och mormor var nämligen båda födda och uppvuxna i Nykyrka, en liten församling någon mil utanför Nyköping där i princip alla kände alla.

Det där med att beställa mikroficherullar via biblioteket verkade dock lite besvärligt, så jag lade släktforskningen åt sidan till januari 1995. Då var jag en 23-årig etnologistudent i Uppsala med knappt 10 minuters cykelväg till landsarkivet. Jag visste att merparten av mina rötter kom från Nyköpingstrakten och därmed borde återfinnas på landsarkivet.

När jag berättade för mina föräldrar att jag börjat släktforska påpekade de att jag säkerligen skulle upptäcka att de var släkt på något vis. Och det är de onekligen, på nästan 50 olika sätt.

Det är förstås inte så konstigt med tanke på att i stort sett alla mina anor bott inom en sexmilsradie från Nyköping.

Just detta att koppla ihop familjer och kunna följa olika grenar framåt och bakåt i tiden är en av de saker med släktforskning som fascinerar mig. Det är alltid ett äventyr att se var man hamnar och jag blir lika lycklig varje gång jag får död på någon mer eller mindre avlägsen släkting.