Lägg locket på!

Lägg locket på!

Så säger vi understundom när vi råkar komma allt för nära pinsamma händelser, skandaler eller rykten med potential att skada eller kränka våra medmänniskor. Särskilt flitigt används uttrycket när sanningen hotar avslöja oegentligheter eller mygel bland framstående politiker eller andra makthavare. Lägg locket på – innan något värre inträffar …! 

"Sanningen skall göra eder fria" är ett gammalt, ofta citerat, talesätt. Men stämmer det verkligen? Är sanningen alltid det bästa, eller skulle vi och vår omgivning kanske ibland må bättre av en smula diskretion? 

Jag brukar i släktforskningssammanhang hävda, att man aldrig får ljuga i sin redovisning av släktens historia, aldrig påstå något som inte är sant. Däremot är det fullt tillåtet att förtiga sådant som man vet skulle göra en och annan släktmedlem ledsen. Och även om ingen nu levande skulle besväras av uppgiften, kanske det ibland kan vara passande att hålla inne med mindre smickrande sakförhållanden eller tillmälen. Om det t.ex. om en person står ”fånig” i husförhörslängdens anmärkningskolumn, eller ”idiot”, så kanske man inte behöver citera just detta. Det kan ju vara så att det handlar om någon som lider av epilepsi, och då är prästens omdöme både felaktigt och orättvist. Eller om en ensamstående mor ser sig tvungen att snatta eller t.o.m. prostituera sig för att över huvud taget kunna förse sina barn med mat, kläder och husrum. Då kanske man kan lyfta på hatten och gå förbi. 

Det handlar i så fall inte om att ändra på historien eller ens försköna den, utan bara om att lägga locket på – åtminstone tills man har fått de sociala omständigheterna klart för sig och därmed kan måla en någorlunda rättvisande tavla. 

För någon vecka sedan spelade jag på en begravning i en av mina kyrkor. Sångsolisten hade ombetts sjunga ”Det vackraste” av Cecilia Wennersten, en mycket mjuk och stämningsfull visa, men kanske ändå inte helt lämpad för begravningar. Jag sitter vid pianot och ackompanjerar, och mellan mig och den blomsterprydda kistan står solisten vid sin mikrofon. Plötsligt hör jag henne sjunga: 

Du ligger här bredvid, och jag känner hur du andas...

 

Så ohyggligt, hinner jag tänka, och får hindra mig själv från att ropa:   

 

AV MED LOCKET!!!

×
Håll dig informerad

När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.

Hur går man vidare?
Låt döingarna vila
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Redan registrerad? Logga in här
Gäst
29 mars 2024

Captcha bild