Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
- Du är här:
- Start
- Rötterbloggen
- Min farfar är inte min farfar
Min farfar är inte min farfar
Hur noterar jag att min farfar inte är min farfar? Enligt alla kända källor, väl dokumenterade i mina källhänvisningar, så är det helt klart att min farfar är min farfar. Jag har skrivit upp varenda källa, oberoende vilken typ av bok det är, oberoende av hur självklar den kan tyckas, allt för att vara helt säker på att det finns full spårbarhet. Ibland blir det lite svårt och det är när det saknas sidnumrering i boken och hans namn inte står där det borde, men då har jag lagt till uppgifter från de söksajter jag använt, trots att man kanske inte ska det. På så sätt hoppas jag att det ska vara lätt och möjligt att kontrollera mina uppgifter den dag jag själv inte kan presentera uppgifterna, verbalt, på papper eller digitalt.
Men vad hjälper det, min farfar är inte min farfar. Hur ska jag kunna berätta det? Vilka underlag ska följa med och hur dokumentera en sådan ändring av den sanning som inte längre gäller?
b2ap3_thumbnail_melcher.jpg
Trots att jag gjort allt enligt alla kända regler, följt varenda handbok och plockat fram allt som går att få fram, så sitter jag nu och funderar på hur jag ska göra. Om jag raderar farfar ur mitt släktträd så försvinner han, men han var ju gift med farmor så jag kan inte ta bort honom helt. Och tittar jag på farmors uppgifter så finns ju farfar nämnd på samma ställe, i födelseboken där min pappa finns, i församlingsbok som far till min pappa. Så det går inte att ta bort min farfar, som inte är min farfar, helt och hållet.
Fast även om min farfar inte är min farfar, så är han det ändå. Det var i farfars knä jag kände trygghet, det var hans valkiga hand som ledde mig, det var han som lärde mig allt om skogen, om var svampen växer, om de olika djur som lämnade spår på olika sätt. Min farfar kommer alltid att vara min farfar, men han är inte min farfar.
Åter till min släktforskning, till de ordentliga källhänvisningarna, som nu måste kompletteras med en ny form av källa och jag vet inte riktigt hur jag ska skriva. DNA-testerna som gjorts visar svart på vitt att det finns en annan farfar, en genetisk farfar som jag inte vet vem det är. Inte än i alla fall, kanske någon gång i framtiden kan det hittas ett svar på den gåtan. Då kommer nästa problem, den okände personen finns inte i några källor som kan kopplas till mig och min släkt. Hur ska han dokumenteras och hur ska kopplingen till den sidan redovisas.
b2ap3_thumbnail_19022678_10212550780222426_793465106_o.jpg
Med ny teknik, som ännu inte satt sig när vi pratar källhänvisningar i vår släktforskning, så kommer det nya utmaningar. Hur beskriver vi det som blir klart efter DNA-tester, upptäckande likväl som kontrollerande. På vilket sätt, med vilken information och med vilken spårbarhet ska vi dokumentera en genetisk släkting? Räcker det med en utskrift av en leverantörs påstående om DNA-likhet eller ska det krävas en leverantör till som har någon annan form av dokumentation? Ska det skrivas in konstiga förkortningar på haplogrupper, som ändras över tid baserat på nya rön? Många frågetecken blir det och det är dags att vi tar oss en riktig funderare på hur vi vill att det ska se ut så att vi får en någorlunda likartad nomenklatur att sätta in i fotnoter, källförteckningar eller andra dokumentationsfält.
Ovanstående baseras på beskrivningar jag fått mig tillhanda, än så länge ser det ut som farfar i mitt träd är min farfar. Jag kan inte låta bli att berätta om en person som jag talade med som var riktigt ledsen, hens farfar var inte hens farfar enligt DNA. En tid senare mötte jag samma person, som nu fått klarhet i vem som var genetisk farfar, och hen utbrast med glädje: Vet du, jag är lyckligt lottad, jag har numera två farfar.
Håll dig informerad
När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.
Om författaren
Bloggare
Eva Johansson
490 inlägg
Mats Ahlgren
305 inlägg
Ted Rosvall
264 inlägg
Helena Nordbäck
237 inlägg
Anton Rosendahl
233 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Gästbloggare
31 inlägg
Chris (Kerstin) Bingefors
28 inlägg
Stefan Simander
1 inlägg
Annonser
.png)
Kommentarer 7
Intressant problem ...Först själva språket. Kan man använda ordet FARFAR i plural? Två farfar? Nej, det funkar inte, två FARFÄDER måste det bli, även om det låter uppstyltat. Det finns några svenska släktord som bara fungerar i vissa sammanhang. Systerson och systerdotter går bra, liksom brorson (varför är det bara ett s här när det är två i nästa ord?) och brorsdotter. Men SYSKONBARN fungerar bara i klump, inte som syskondotter eller syskonson. MÅG fungerar bara för män, det finns ingen MÖG eller något i den stilen. SONHUSTRU finns förstås, men där saknas dotterman. (Sonakvinna ropar några genast ....). Men, om man nu har två farfäder som Mats tydligen har, hur presentera detta i sitt släktforskningsprogram eller i sina analoga tabeller?Jag tror att man, bl a som en följd av DNA-utvecklingen, i sådana här faktiskt tvungen att införa ALTERNATIVA eller PARALLELLA antavlor och stamtavlor. Ett val när man kommer till personen ifråga: Välj alternativ: BIOLOGISK SLÄKT eller SOCIAL SLÄKT. Sedan är det bara att fortsätta fylla i uppgifter som om ingenting hade hänt. Möjligen kunde det vara en fördel att vid utskrift kunna välja färg eller stilsort så att dessa båda typer av släktingar hålls isär.Ho vet om vi inte behöver en "norm" för detta mycket speciella problem. Kanske något för Sveriges Släktforskarförbund att ta tag i ...?
Om vi ska tala om språk så är det bra med konstruktiv kritik, men vid ett citat så skriver man som personen sa, och hen sa inte att hen hade två farfäder. Så, precis som annars så följer jag källan, i detta fall personen som sa det. Jag ändrar inte på sådant för att tillfredsställa språkpoliser. Sen är det bra om man läser hela bloggen, så framgår det att det inte är min farfar vi talar om. Jag vill understryka detta faktum så att inte förbistring uppstår.Att skriva i de program som används tror jag löser sig, men jag är mer fundersam på källhänvisningar. I den dokumentation som används, hur beskriver vi ett DNA-svar. Och hur anger vi i en källhänvisning att det i födelseboken står en far, men att det inte stämmer. Vi kan inte ändra i födelseboken, men vi måste göra kommande släktforskare uppmärksamma på att uppgiften är fel.Här behövs det mer och bättre riktlinjer , för såväl felaktiga uppgifter som för nya DNA-baserade slutsatser, och de är inte så speciella, de är vanligare än vad många tror.
Är det bara jag som är korkad? Nu har jag läst din intressanta blogg flera gånger till och får det inte till annat än att du skriver om just din farfar (eller dina två farfar). Visserligen nämner du en annan person mot slutet, men det framgår verkligen inte att hela den föregående texten handlar om hen och inte om dig. det var verkligen inte för att vara språkpolis som jag skrev min lilla kommentar - tvärtom, tyckte det var roligt att prata lite om svenska släktskapsord och deras begränsningar. F.ö. citerade jag fullkomligt rätt: JAG HAR TVÅ FARFAR sade hen, och det är begreppet TVÅ FARFAR jag kommenterar - tyckte att det var lite kul.
Läs igen: Ovanstående baseras på beskrivningar jag fått mig tillhanda, än så länge ser det ut som farfar i mitt träd är min farfar.
Jo, jag läste det, och tolkade det som att du hade fått detaljer från någon om att din farfar inte var din farfar. Det är först därefter du inte kan låta bli att tala om en person som var riktigt ledsen - alltså en ny person i texten, inte samma som i den ovanstående texten, som jag själv och väl alla andra tolkade var du.Förlåt, Mats, jag vill inte agera skolmästare och mucka gräl, men antingen behöver du ändra rubriken, eller också inleda bloggen med att berätta om den ledsna personen, så att läsaren får klart för sig vem det är vi talar om.MvhTED
Det verkar ju onekligen lite märkligt om en bloggare på Rötter ska börja kriarätta en annan på detta sätt. Vad är det som pågår? Rimligen måste man ge det som på engelska kallas för benefit of the doubt", d.v.s. att anta att det finns en ärlig avsikt bakom det som skrivs och inget annat. Alltså om man nu tycker något är oklart eller skumt vilket inte jag gjorde när jag läste bloggen. Härigenom förbigås också det fundamentala problem som Mats Ahlgren reste: Hur ska jag kunna konstruera en källhänvisning baserad på DNA-resultat som visar något annat än vad ""pappersforskningen"" visar? Jag har i dagsläget inget svar på den frågan men den är väl värd att fundera över. Skälet är förstås att DNA-resultaten (på det hela taget) bara är tillgänliga för de som som testad sig. Hur ska de då kunna vara allmänt tillgängliga för kontroll precis som våra källor i kyrkoarkiv etc? Det är vad diskussionen borde handla om. Inte pluralformen på "farfar"."
DNA som källhänvisningar
[*] Evidence Explaned har bloggat om detta se Quick lesson 21 citing dna evidence five ground ruleshttps://www.evidenceexplained.com/content/quicklesson-21-citing-dna-evidence-five-ground-rules [*] Jag skrev ned några tankar 2015 om detta se blog http://minancestry.blogspot.com/2015/03/dokumentera-dna-traffar.html