Min vän mördaren.... ?

Srmland-the-movie-016

Så hette en pocketdeckare med Larry Kent, som jag läste på 70-talet. Ni vet, de där jättebilliga pocketdeckarserierna, som man köpte för någon krona i mataffären. Allihop hade en tjej i två nummer för liten bikini på omslaget, oavsett om boken hette 'Ormen i paradiset' eller 'Storm över Oklahoma'... Jag minns inte så mycket av handlingen, men jag vet att jag tänkte att jag ALDRIG skulle nedlåta mig att så mycket som hälsa på någon som jag visste hade begått ett mord...

För ett par veckor sedan, fick jag i min hand ett brev som kommit till våra grannar Sveriges Släktforskarförbund. Det var en amerikan som bad om hjälp med att spåra några svenska släktingar. Chris Henning och jag hjälptes åt, och hittade ett par dödsannonser, som vi kopierade på papper och skickade till den uppgivna adressen. Någon e-post fanns inte uppgiven i brevet.

För ett par dagar sedan, kom brevet i retur! En gul remsa på kuvertet förkunnade att 'brevet inte kunde levereras'. Jag gick då in till Förbundet och frågade Mikael Hoffsten om han möjligen hade kvar kuvertet, så att jag kunde se efter om jag skrivit fel adress.

Det hade han inte, men på nätet hittade han tämligen snabbt amerikanen ifråga. Det visade sig att han satt i fängelse, dömd för att ha mördat sin tioåriga dotter år 2006!

De ord som saknades i adressen var uppenbarligen 'correction center' (jag utelämnar ortnamnet), alltså 'fängelse'! Förståeligt om han inte ville uppge detta, troligen trodde han inte att vi skulle svara om han skrivit att han sitter i fängelse. Det förklarade också varför han inte hade e-post.

Vad göra i en sådan situation? Låtsas som det regnar, stoppa brevet i ett nytt kuvert, korrigera adressen och skicka? Slänga brevet i papperskorgen hellre än att betjäna en mördare?

Vi undertecknade ju följebrevet med våra namn, Chris och jag. Kommer vi att registreras någonstans som någon sorts 'kontakter' till den dömde mördaren?

Vår släktforskningsintresserade mördare sitter på livstid, dömd till 100 års fängelse. Det verkar inte troligt att han kommer ut, och kan fortsätta göra skada.

Vi rådslog, och Chris menade att 'då har han i alla fall något vettigt att göra'.

Så jag stoppade brevet i nytt kuvert, korrigerade adressen....

Men nog känns det lite konstigt i maggropen.

Släktforskning kan vara riktigt kusligt ibland....

Bilden föreställer skamstocken i Ytterselö kyrka, Södermanland

×
Håll dig informerad

När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.

Välkommen på släktfika
Anbytarforum, facebook eller .........
 

Kommentarer 3

Ulla Åhlén den fredag, 23 februari 2018 12:57

Vilken historia!Klart att han skall få den information ni hittat!

Vilken historia!Klart att han skall få den information ni hittat!
Helena Nordbäck den fredag, 23 februari 2018 13:21

Ja, det är faktiskt första gången under mina snart 25 år på GF, som jag har råkat ut för detta... Brevet är på väg, men vi får väl se om det kommer fram denna gång.

Ja, det är faktiskt första gången under mina snart 25 år på GF, som jag har råkat ut för detta... Brevet är på väg, men vi får väl se om det kommer fram denna gång.
Bengt Welander den fredag, 23 februari 2018 15:34

En intressant frågeställning. Hur hanterar vi det som dyker upp i vår forskning? Om vi hittar en grov förbrytare bak i tiden, väljer vi då att blunda och låtsas som om hen inte funnits? Eller ser vi bara forskningens resultat som mål att föra oss vidare? Vi som forskare i vår tid kan väl aldrig belastas med vad någon annan gjort, nu eller då. Tvärtom så bör vi forskare hjälpas åt att oavsett bakgrund hjälpa varandra komma vidare, speciellt i den ibland svåra emigrantforskningen. Så jag tycker ni gjort rätt som svarade på ert brev.

En intressant frågeställning. Hur hanterar vi det som dyker upp i vår forskning? Om vi hittar en grov förbrytare bak i tiden, väljer vi då att blunda och låtsas som om hen inte funnits? Eller ser vi bara forskningens resultat som mål att föra oss vidare? Vi som forskare i vår tid kan väl aldrig belastas med vad någon annan gjort, nu eller då. Tvärtom så bör vi forskare hjälpas åt att oavsett bakgrund hjälpa varandra komma vidare, speciellt i den ibland svåra emigrantforskningen. Så jag tycker ni gjort rätt som svarade på ert brev.
Redan registrerad? Logga in här
Gäst
20 april 2024

Captcha bild