Fara för fel far II eller "Nils Karlsson Syssling"

Fara för fel far  II eller "Nils Karlsson Syssling"

För ett par år sedan blev jag inbjuden till en stor släktträff i södra Småland. Det var ättlingarna till min farmors bror som samlades, och di var många! Min gammelmorbror och hans gumma hade minst 14 barn, 29 barnbarn och en förfärlig massa barnbarns barn och barnbarns barnbarn ... Med ingifta blev vi faktiskt omkring 100 personer, som jag då givetvis hade dokumenterat i en liten släktutredning som delades ut till alla intresserade. Jag höll också ett litet föredrag med ljusbilder (läs PowerPoint) där jag berättade släktens historia bakåt och framåt i tiden och i sidled. 

Artig som man är (och nyfiken) gick jag givetvis runt och hälsade på alla deltagarna, mina sysslingar och pysslingar, fars kusiner och alla andra. En person kunde jag dock inte riktigt placera in i släktträdet, en man i sina bästa år (född samma år som jag själv) - vi kan kalla honom Nils Karlsson - men ändå presenterade han sig som min syssling. "Det tror jag väl aldrig" sa jag överlägset, "jag har som du förstår järnkoll på mina sysslingar".

Det hade jag inte. Det visade sig att min något överproduktive gammelmorbror inte nöjt sig med de 14 barn han fått tillsammans med sin hustru, utan också prasslat med åtminstone en grannfru, som vi kan kalla Ester. Resultatet blev en dotter, som först på mycket gamla dagar fick klart för sig hur det hängde ihop. Alla andra visste förstås hur det stod till, men den stackars flickan fick aldrig veta något. Här kan man verkligen tala om "Fara för fel far", som min bloggande kollega häromdagen uttryckte saken.

Esters man hade rest till Amerika och lämnat henne med tre små barn och ett torpställe, som hon på bästa sätt försökte sköta. Men riktigt alla sysslor på gården klara hon inte av, ens med hjälp av den äldste sonen som verkligen inte var så gammal men som slet så mycket han orkade. I detta läge tillkallades min gammelmorbror och han ställde upp med traktor och med plog och harv. Betalningen tog han så att säga ut in natura: ergo lilla Marianne ... 

En dag, när Ester sitter med lilla Marianne i knät, knackar det på dörren och in stiger den utvandrade mannen, som inte har hörts av på åratal. Han har kommit hem igen, klivit av tåget och genast kommit i samspråk med gamla bekanta, som med förtjusning kunde meddela honom att "Ester sitter därhemma på torpet med en ny barnunge, och hur har nu detta gått till...hehehe!" Mannen tittar som förstelnad på lilla Marianne och den förskräckta hustrun och säger sedan; "Ja du Ester, jag har väl inte varit Guds bästa barn i Amerika heller..."  Äktenskapet är räddat, mannen är återbördad, ett försoningsbarn föds efter några år, och man bestämmer sig för att aldrig berätta för Marianne att pappa inte är pappa.

Där står jag, och kan bara säga "Det var som attan". Jag har fått en ny syssling:

Nils Karlsson Syssling!

 

 

×
Håll dig informerad

När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.

Kringelkrokar till släkten
Släktberättelsen om kärlek och krig
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Redan registrerad? Logga in här
Gäst
28 mars 2024

Captcha bild