Om RUNA och REFERAT

Referat och runa

Betrakta det lilla begravningsreferatet till vänster. Vad får man veta? Den dödes namn, förstås, var begravningen ägt rum, vilka som officierat och musicerat, kanske något ur programmet samt vilka gåvor som skänkts till den bortgångnas minne? Något av intresse? Knappast! De som var där hörde ju och såg allt som pågick, förmodligen fick de också ett s.k. psalmkort där programmet inklusive alla psalmer och övrig musik förtecknats. Man kan nästan säga att begravningsreferatet är överflödigt och ointressant för de allra flesta och mest fungerar som spaltfyllnad i lokaltidningen.

Betrakta nu i stället notisen till höger, ett exempel på det vi brukar kalla dödsruna - en liten levnadsbeskrivning i miniatyr. Här finns en massa genealogisk information både bakåt och framåt i tiden men också lite historia kring den bortgångnas utbildning, yrkesverksamhet och fritidsintressen. För att inte genera någon har jag som exempel tagit en runa jag själv författat - den handlar om min svärmor som gick bort för ett drygt decennium sedan. 

Mönstret för denna runa tog jag från USA, där dessa "OBITUARIES" är mycket vanligt förekommande, nästan obligatoriska. Ofta följer de ett mönster, en mall, och förmodligen är det begravningsbyråerna som intervjuar familjen inför dessa notiser, som mycket snabbt brukar komma in i tidningen. Det är häpnadsväckande hur mycket information som får plats på förhållandevis liten yta:

Obituary 1923 Charles A Dale

Runorna fungerar också som dödsannonser med uppgifter om när och var begravningsakten kommer att äga rum samt vilken kyrkogård som har valts för gravsättningen. Dessa obituaries kan sägas vara överlägsna de svenska motsvarigheterna och ger mycket mer fullödig och bättre information. En del av de uppgifter som finns med i notiserna, anställningar t.ex. och intressen, är nästan omöjliga att få fram på annat sätt. På senare år har texterna börjat bli än mer utförliga, mer personligt utformade och med inslag av både hjärta och humor.     

Visst förekommer det texter av det här slaget - iband kallade IN MEMORIAM - även i svenska tidningar, t.o.m. i rikstidningarna, men då handlar det för det mesta om kändisar och "halv-kändisar", ofta personer som det gått bra för och som har kommit långt i karriären. TFördelen med de amerikanska runorna är att de omfattar nästan alla avlidna människor, oberoende av samhällsklass eller status. En sorts rättvisa inför döden. Amerikansk folkbokföring och därmed möjligheter till personhistorisk forskning, är som bekant under all kritik - ibland närmast obefintlig - men på denna enda punkt har amerikanerna ett bättre koncept. Låt oss kopiera och klistra in ...

Tänk om det vore möjligt att intressera våra svenska tidningar och/eller begravningsbyråer att ta efter det amerikanska föredömet. Att skapa en ny tradition av bestående värde, både för släkt- och hembygdsforskare och för den historiska forskningen i stort. Tänk om svenska familjer kunde förmås känna stolthet och glädje över de små tidningsbiografierna över deras nära och kära, att dessa blev en självklar del av sorgearbetet och ett värdefullt klipp för framtida generationer att studera.

runskrift

 

×
Håll dig informerad

När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.

Trots allt....
Svenskarnas etniska rensning
 

Kommentarer 1

Eva Johansson den onsdag, 09 januari 2019 13:28

Bra tänkt, Ted! Tycker jag som jobbat på lokaltidning och skrivit en del nekrologer över personer som, precis som du skriver, var kända eller halvkändisar. Idag går det till så att begravningsbyrån frågar de anhöriga om de vill ha nekrolog i tidningen och de allra flesta säger nej.
Det är lite att förhäva sig för vanligt folk, tror jag, att bli omskriven vid sin död, den attityden har jag mött.
Om det gick att ändra det och om begravningsbyråerna kunde skriva nekrologer skull de nog få plats i tidningarna. På lokaltidningarna finns som regel idag inte personal för den här sortens arbetsuppgifter, med dagens slimmade redaktioner.
Minnesord tas ju gärna in, och det kan vara för vem som helst, men är nog också oftast för de mer kända.
Begravningsreferat förekommer väl knappast längre, det trodde jag försvunnit på 2000-talet.

Bra tänkt, Ted! Tycker jag som jobbat på lokaltidning och skrivit en del nekrologer över personer som, precis som du skriver, var kända eller halvkändisar. Idag går det till så att begravningsbyrån frågar de anhöriga om de vill ha nekrolog i tidningen och de allra flesta säger nej. Det är lite att förhäva sig för vanligt folk, tror jag, att bli omskriven vid sin död, den attityden har jag mött. Om det gick att ändra det och om begravningsbyråerna kunde skriva nekrologer skull de nog få plats i tidningarna. På lokaltidningarna finns som regel idag inte personal för den här sortens arbetsuppgifter, med dagens slimmade redaktioner. Minnesord tas ju gärna in, och det kan vara för vem som helst, men är nog också oftast för de mer kända. Begravningsreferat förekommer väl knappast längre, det trodde jag försvunnit på 2000-talet.
Redan registrerad? Logga in här
Gäst
28 mars 2024

Captcha bild