Rötter

Prata mera

10 september 2014

3482 Träffar

Förra helgen tillbringade jag tre väldigt trevliga dagar i Karlstad. Värmlands släktorskarförening hade gjort ett fantastiskt arbete med att organisera denna släktforskarfest. Eva Lejrin har bloggat om arbetet inför årets släktforskardagar, och jag kommer emellanåt att blogga om Sfd2015 då "min" förening Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening hälsar alla släktforskare välkomna till Nyköping nästa år.

När jag var i Karlstad passade jag på att träffa min mammas moster och kusin med make. Mormors äldste bror träffade på 1940-talet en förtjusande Värmlandstös och tillbringade sedan resten av sina dagar i Karlstad.

b2ap3_thumbnail_Nykpingshus3a.jpg

Kungstornet vid Nyköpingshus, där en mindre vänskaplig släktträff ägde rum 1317.

Det var säkert rätt rörigt med alla namn, platser och årtal som diskuterades runt köksbordet men samtidigt väldigt gemytligt. Allra roligast var att titta på släktfoton och antagligen är det inte ovanligt att våra fotoalbum kompletterade varandra med samma fotografier från olika vinklar. Senare har jag fått kontakt med en syssling (det var hennes föräldrar jag träffade i Karlstad). Hon hade börjat släktforska lite grand men snart kört fast. Det är nog en av nackdelarna med att man numera kan plocka fram kyrkböckerna hemma på kammaren: man träffar inte andra forskare och får inte tips och råd när man stöter på problem.

Vad är då viktigast när man precis börjat forska? Att skaffa abonnemang och dyka in i kyrkböckerna? Nja. Det är förstås förträffligt men allra viktigast är att prata med sina släktingar. Skjut inte upp genomgången av släktalbumen eller resan till din släktings barndoms platser, för livet spelar oss spratt ibland. Det blev jag själv varse när jag började släktforska 1995. Det där samtalet farmor och jag inte hann med under sommaren blev aldrig av. Vi sköt upp det till jul, men... då fanns farmor inte kvar. Min nyfunna syssling fokuserar förståndigt nog på sin mormor och hennes minnen. En annan klok ung forskare berättade att hon sökt upp sina far- och morföräldrars vänner och intervjuat dem. Eftersom få är villiga att låna ut fotoalbum hade hon med sig en portabel scanner och scannade intressanta foton under sitt besök. Så prata med dina släktingar och deras vänner - och glöm inte scannern!

Taggad i:

Om författaren

Camilla Eriksson

Min första kontakt med denna fascinerande syssla ägde rum när jag var i 13-årsåldern. Min granne Erik var en idog släktforskare och mannen bakom NOSFF:s medlemsblad AnKnytningen som nu går in på sitt 31 år (sedan i fjol är jag redaktör för detsamma). Efter att Erik visat mig hur man släktforskar plitade jag ihop glesa antavlor med de uppgifter jag fick från farmor och mina morföräldrar. De senare hade ingen större koll på sina rötter, men farmor hade massor med uppgifter - om sin släkt, om farfars och även om mormors! Min farmor och mormor var nämligen båda födda och uppvuxna i Nykyrka, en liten församling någon mil utanför Nyköping där i princip alla kände alla.

Det där med att beställa mikroficherullar via biblioteket verkade dock lite besvärligt, så jag lade släktforskningen åt sidan till januari 1995. Då var jag en 23-årig etnologistudent i Uppsala med knappt 10 minuters cykelväg till landsarkivet. Jag visste att merparten av mina rötter kom från Nyköpingstrakten och därmed borde återfinnas på landsarkivet.

När jag berättade för mina föräldrar att jag börjat släktforska påpekade de att jag säkerligen skulle upptäcka att de var släkt på något vis. Och det är de onekligen, på nästan 50 olika sätt.

Det är förstås inte så konstigt med tanke på att i stort sett alla mina anor bott inom en sexmilsradie från Nyköping.

Just detta att koppla ihop familjer och kunna följa olika grenar framåt och bakåt i tiden är en av de saker med släktforskning som fascinerar mig. Det är alltid ett äventyr att se var man hamnar och jag blir lika lycklig varje gång jag får död på någon mer eller mindre avlägsen släkting.