Så har Riksarkivet med pompa och ståt firat sina 400 år. Grattis, säger också jag, som i femtio av dessa varit en återkommande gäst, både på huvudkontoret i Marieberg, på i filialen i Arninge och på samtliga lands- och stadsarkiv, som numera är en del av Riksarkivet. Det operativa ordet här är faktiskt "kontoret", för det var denna definition av verksamheten, som kom att bli arkivets olycka ...
Det var sommaren 2004 det kom till min kännedom att Riksarkivet inte längre var svenskt, att det helt frankt hade sålts till ett fastighetsbolag i London. Det var många som trodde att jag skämtade, att det var någon sorts satir, när jag som förbundsordförande gick ut med denna hårresande nyhet i ett av mina veckobrev. Tyvärr var det, och är, alldeles sant. Jag citerar mig själv från 2004:
Man kippar faktiskt än i dag efter andan. Hur kunde detta få ske? Det handlar om bolagisering när den är som värst. Riksarkivet hade, genom en monumental felbedömning. klassats som kontor, snarare än som den specialkonstruerade byggnad för ett alldeles specifikt syfte, nämligen att vara nationens minne, den faktiskt är. Byggnader med specialfunktioner, t.ex. Riksdagshuset, Operan, museer, slott, fästningar, parker, trädgårdar och mycket annat, förvaltas normalt av Statens Fastighetsverk - och det är en imponerande lista på objekt, som detta verk har att ansvara för. Se här:
Men inte Riksarkivet eller Landsarkiven, som sagt! Med ity följande katastrof. Jag själv igen:
Efter det att dessa rader skrevs har det tillkommit nya, ännu obekräftade, uppgifter på vad köpeskillingen faktiskt användes till. "Räknenissarna" på Vasakronan lockades svårt av ett objekt i Kista, som vid den tidpunkten var det allra hetaste området i Sverige, fyllt med blomstrande IT-bolag. Sagt och gjort, med hjälp av pengarna från utförsäljningen av Riksarkivet köpte Vasakronan ett stort kontorshus i Kista och gnuggade sina händer i glupsk förväntan på miljardvinster. I stället, bara en kort tid senare, sprack IT-bubblan och hela investeringen blev en flopp, en jätteförlust! Man hade spelat med stulna pengar, folkets nämligen, och förlorat! Det Riksarkiv som du och jag knåpat ihop med våra skattepengar, fanns inte mer, i alla fall inte i statlig ägo. Förskingrat av finansvalpar och andra korttänkta personer, som inte inser att Riksarkivets historia inte räknas i kvartal eller tertial utan i sekler. Fyra stycken, för närvarande!
Du talar ofta och gärna om hur urstark den svenska ekonomin är just nu och att det är ordning och reda i statsfinanserna. Utmärkt! Kan du inte då ta några av dina överskottsmiljarder och köpa tillbaka det bortförsnillade Riksarkivet? Rätta till de misstag som begicks för 15 år sedan och låta svenskarna återfå det arkiv de en gång byggde och betalade för. Egentligen kommer det inte att kosta dig något! För om du köper tillbaka huset, behöver du inte år efter år efter år betala miljoners miljoner i hyra till fastighetsägarna, var de nu än befinner sig - Riksarkivet lär ha bytt ägare flera gånger sedan 2004. Skulle det inte kännas bra att veta att vi för överskådlig framtid själva har kontroll över byggnaden - kanske under det mer pålitliga och mindre vinsttörstande Staten Fastighetsverk!
*****
Ps: I Släktforskarnas Årsbok 2018 skriver Karin Borgkvist Ljung om Riksarkivets 400 år - och om de olika hus och lokaler man under dessa fyra sekler bott och verkat i.
När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.
Kommentarer 2
Så sant, så sant.... det är väl en av de mest häpnadsväckande affärer som genomförts. Nuon och Danska postverket kommer långt ner på listan i en jämförelse. Vad händer om den nuvarande ägaren vill göra något annat av lokalerna? ..... tänkte itne på, som Peter Dalle brukade säga i Lorry.
Oj Detta var en nyhet för mig men man kan inte ha koll på alla dumheter som händer.Ja köpa tillbaka (tvångs köpa i värsta fall) Riksarkivets fastighet låter som ett måste.